General Haz’kam var befälhavare för temujaiernas invasionsarmé. Han satt och åt, men tittade upp från sin måltid när generallöjtnanten kom in i tältet. Nit’zak var inte särskilt lång, men han fick ändå böja sig lite för att komma in genom den låga öppningen. Generalen nickade mot kuddarna som låg utspridda på golvet, och Nit’zak sjönk ned på en av dem. Han suckade lättat. Under dagen hade han suttit i sadeln i fem timmar och ridit fram och tillbaka längs kolonnens sidor.
Haz’kam sköt fram en skål med väldoftande köttgryta till den andre mannen. Nit’zak nickade tacksamt och plockade upp en mindre skål. Han slevade upp en stor portion gryta med handen och grimaserade lite när han brände sig på den varma maten. Efteråt valde han ut en fin köttbit och stoppade den i munnen. Han tuggade energiskt och nickade ivrigt för att visa sin uppskattning.
”Mycket gott”, sa han. Haz’kam tog aldrig med sig sina tre hustrur på militära kampanjer, men han hade med sig sin konkubin. Hon lagade verkligen god mat. Generalen tyckte att det var en viktigare egenskap i krig än att vara vacker. Nu nickade han kort, rapade och knuffade undan skålen. Kvinnan skyndade genast fram och tog den innan hon återvände till sin plats nära tältets vägg.
”Berätta nu”, sa generalen. ”Har du hittat något?”
Nit’zak grimaserade på nytt. Den här gången var det inte på grund av maten, utan på grund av det han var tvungen att berätta.
”De slog till igen under kvällen”, sa han. ”Den här gången var det dessutom på två ställen. Först var det i de bakre leden, nära kolonnens slut. De släppte lös en hel massa hästar där. Det kommer att ta oss halva dagen i morgon att samla ihop dem. Sedan dök en annan grupp upp från kustsidan och brände ungefär ett halvt dussin vagnar.”
Haz’kam såg förvånad ut. ”Från kusten?” frågade han. Generallöjtnanten nickade. Hittills hade skandiernas räder kommit från de skogklädda kullarna. Varje gång hade de störtat fram och angripit en oskyddad del av kolonnen innan de försvunnit tillbaka in i skogarna. Den här nya utvecklingen gjorde saker och ting svårare.
”De verkar ha flera av sina skepp ute till havs”, sa generallöjtnant Nit’zak. ”De håller sig utom synhåll under dagen. Efter mörkrets inbrott kommer de in till land och anfaller oss. Sedan drar de sig tillbaka ut på vattnet igen.”
Haz’kam kände med tungan på en bit kött som hade fastnat mellan två tänder. ”Dit kan vi inte förfölja dem”, sa han.
Nit’zak nickade. ”Vi måste börja försvara kolonnen mot anfall från båda hållen.”
Haz’kam svor lågt. ”Det leder till att allt går långsammare”, sa han.
Varje morgon fick de ägna flera timmar åt att organisera kolonnen i disciplinerade led inför dagens marsch. Så fort man sedan började marschen så saktades hastigheten ned av kolonnens långsammaste del – vagnarna med förnödenheter och utrustning. Det hade gått mycket fortare att bara storma fram utan ordning. Men skandiernas räder hade gjort det nödvändigt att disciplinera sig. Det tog tid.
Nit’zak höll med. ”Det är samma med bevakningen om kvällarna. Vi måste ju postera ut ordentligt med vakter, och det äter också upp tid.”
Haz’kam tog en djup klunk från en vinlägel och räckte sedan över den till Nit’zak. Den innehöll en sorts kornbrännvin som temujaierna gillade.
”Detta är inte alls som jag hade föreställt mig”, sa Haz’kam. ”I rapporterna jag fick nämndes det inte ett ord om att fienderna var så här välorganiserade.”
Nit’zak tog en stor klunk och ryckte på axlarna. Rapporter innehöll ofta misstag, men i vissa fall kunde de vara helt åt skogen.
”Nog är det lite konstigt”, sa han. ”Jag var övertygad om att våra motståndare skulle gå till frontalangrepp. Jag trodde absolut inte att de skulle använda sådana här strategier. Egentligen trodde jag att vi skulle besegra dem snabbt och enkelt.”
Haz’kam funderade. ”De håller väl på och samlar ihop sina styrkor. Vi måste även fortsättningsvis vara försiktiga. De kommer att hinna förbereda sig innan vi når fram till huvudstaden, men det kan inte hjälpas.” Han tittade på Nit’zak. ”Det kommer att ta en stund för oss att komma dit. Längre än vi hade trott.”
Nit’zak tvekade och funderade på hur han skulle framföra det han tänkte säga härnäst. ”Vi kan naturligtvis fortsätta som innan, general”, sa han till sist. ”Förlusterna är inte så stora. Vi klarar dem.”
Det märktes på förslaget att det var en temujai som talade. Nit’zak tyckte inte att det spelade så stor roll om några människor strök med så länge de slapp sänka tempot. Men Haz’kam skakade på huvudet. Inte för att han kände något större medlidande för soldaterna, förstås.
”Om vi inte besvarar angreppen kanske de slår till med en ännu större styrka”, sa han. ”De kanske har flera hundra man i bergen. Om de bestämmer sig för ett större anfall kan vi vara riktigt illa ute. Vi är ganska långt hemifrån, vet du.”
Nit’zak nickade. Det hade han inte tänkt på. Ändå var han inte helt övertygad. ”De använder väl inte den sortens strategier?” sa han. ”Enligt vad vi har fått höra klarar de inte av sådant.” Haz’kam mötte hans blick.
”Inte sådant här heller”, sa han lågt. Den yngre mannen sänkte blicken. ”Se till att soldaterna fortsätter att organisera sig i led om sextio varje dag”, sa generalen. ”Dessutom bör vi sätta ut vakter på kustsidan från och med nu.”
Nit’zak nickade. Han tvekade i några sekunder. Han visste inte riktigt om generalen ville fortsätta att prata och skicka vinlägeln fram och tillbaka under några timmar. Men han behövde inte fundera länge på den saken, för Haz’kam viftade snart mot tältets utgång. Nit’zak tyckte att generalen såg trött ut. När han tänkte på de många kampanjerna de varit på tillsammans insåg han att Haz’kam inte längre var särskilt ung. Inte han själv heller, för den delen. Han hade om inte annat alldeles för ont i knäna för att känna sig ung. Han nickade kort med huvudet och reste sig. Han stönade lågt av smärta och gick sedan ut ur tältet. Återigen fick han böja sig ned.
På avstånd hörde han soldater som ropade. När han vände på huvudet såg han att natthimlen lystes upp av eld. Han svor lågt. Nu hade de förbannade skandierna varit framme igen.
En grupp ryttare stormade förbi honom mot platsen där anfallet ägt rum. Generallöjtnanten stod och tittade efter dem. Det var lockande att följa med dem, men han visste att det skulle vara lönlöst. Ögonblicket han kom fram skulle fienderna redan vara långt borta.