Skandiernas krigsråd sammanträdde i Ragnaks stora sal. Will satt en bit bort och lyssnade medan Halt talade till skandiernas ledare och hans närmaste rådgivare. Borsa och Erak satt bredvid överjarlen, liksom två andra gamla jarlar som hette Lorak och Ulfak. Halt hade lagt ut en enorm karta över Skandia på bordet. Nu pekade spejaren på kartan med sin långa kniv.
”I går kväll hade temujaierna kommit hit”, sa han. ”De är alltså ungefär sextio kilometer från Hallasholm. Våra räder har precis den effekt vi hade hoppats på. Innan gick de trettio kilometer på en dag, men det har sänkts till mindre än tolv.”
”Borde det inte gå ännu fortare med kavalleri?” frågade Ulfak. Halt satte ena foten på en bänk bredvid bordet och skakade på huvudet.
”De kommer att röra sig snabbt nog när det blir strid”, sa han. ”För tillfället låter de hästarna spara sina krafter. De låter djuren röra sig långsamt och få all näring de behöver. Nu när vi har skickat förstärkning till Olgak i form av ytterligare ett halvdussin grupper så tar det dem sammanlagt en halv dag att slå läger om kvällarna och komma igång om morgnarna.”
Spejaren tittade på Erak. ”Det var en utmärkt idé att anfalla kolonnens västra sida från vargskeppen.”
Jarlen nickade. ”Det verkade logiskt. Anfall från havet är trots allt det vi är bäst på.”
Ragnak slog sin stora näve i träbordet.
”Räder och sabotage. Små irriterande anfall. Det leder ingenstans! Det är dags att vi angriper dem med vår stora armé och gör slut på det här en gång för alla.” Tre av hans rådgivare grymtade och nickade. De höll med.
”Vi kommer att ha gott om tid till det”, sa Halt. ”Det viktigaste är att anfalla dem på en plats som passar oss. En som vi har valt själva.”
Överjarlen fnös. Han hade gått med på att lyssna på Halts råd, men de här förbannade inkräktarna hade varit flera veckor i hans rike nu. Det var en ren förolämpning mot honom själv och alla andra skandier. Han ville utplåna motståndarna till varje pris, även om det skulle kosta honom livet. ”Vad spelar det för roll var vi slåss med dem?” frågade han. ”En strid är en strid. Vi vinner den eller förlorar den. Och om vi förlorar ska vi sannerligen se till att ta med oss så många som möjligt i döden!”
Halt tog bort foten från bänken. Han satte tillbaka kniven i bältet.
”Oroa dig inte”, sa han kyligt. ”Chansen att vi förlorar är ganska stor. Men vi ska ta med oss så många som möjligt.” Skandierna var vana vid skryt och stora ord. Spejarens krassa bedömning gjorde dem lite förbryllade – precis som Halt hade hoppats.
”De är kavallerister”, fortsatte Halt. ”De är ungefär fyra gånger fler. De kan enkelt springa ifatt oss. De kommer att leta efter en bred front att angripa oss på. På det sättet kommer de att ha fördel. Antagligen kommer de att försöka omringa oss och dra ut soldaterna ur leden.” Han såg att skandierna lyssnade uppmärksamt. De var inte glada, men de var beredda att lyssna.
”Hur kommer de att göra?” frågade Erak. Han och Halt hade diskuterat det här mötet redan dagen innan. Halt hade velat att vissa frågor ställdes, och Erak hade gått med på att ställa dem om ingen annan gjorde det. Spejaren kastade en hastig blick på Erak, men riktade sitt svar till hela gruppen.
”Det är en taktik de ofta använder”, förklarade han. ”De anfaller på bred front. De slår till och drar sig sedan undan igen. Efteråt startar de riktiga strider på en eller två platser. De avbryter den tidigare taktiken och utkämpar en hård strid. En sådan som dina soldater är vana vid”, sa han och tittade på Ragnak. Överjarlen nickade.
”Sedan tycks de plötsligt förlora”, sa Halt. ”Anfallen tappar sin styrka. Då försöker de att dra sig tillbaka.”
”Bra!” sa Borsa. De två andra jarlarna grymtade. Ragnak kände däremot på sig att Halt inte var färdig än. Han sa inget, men gjorde tecken åt Halt att fortsätta. Det gjorde spejaren.
”De kommer att dra sig tillbaka. Först långsamt, men sedan snabbare och snabbare. De rör sig förstås aldrig så snabbt att våra soldater förlorar kontakten med dem. Fler och fler soldater kommer därför att dras ut ur våra led och bort från vårt försvar. När de förföljer fienderna kommer det att verka som om temujaierna blir mer och mer desperata. Sedan vänder de sig plötsligt om.”
”Vänder sig om?” sa överjarlen. ”Hur menar du?”
”De slutar backa. Våra soldater inser plötsligt att de är omringade av temujaiernas kavalleri. Och kom ihåg att våra fiender är utmärkta bågskyttar. De kommer inte att komma nära. De kan sitta lugnt i sadeln och skjuta ihjäl våra soldater. Ju fler de dödar, desto argare blir soldaterna som inte omringats. De kommer att rusa fram för att rädda sina vänner eller hämnas. Då kommer de också att omringas och dödas.”
Han gjorde en paus. De fem skandierna tittade storögt på honom. De kunde mycket väl föreställa sig det som Halt hade berättat. De visste att deras krigare var temperamentsfulla, och den här strategin hade säkert fungerat.
”Det är alltså så de slåss?” sa Ragnak till sist.
”Jag har sett det med egna ögon, överjarl. Flera gånger. De bryr sig inte om heder och ära i strid. De är bara intresserade av att döda så snabbt och effektivt som möjligt. De kan dra in en enskild soldat i vad som ser ut som en närstrid och sedan överfalla honom med tio eller tjugo krigare. Om de inte kan skjuta ihjäl en motståndare direkt så skjuter de i benen. Inte ens de starkaste krigarna kan gå vidare med tio eller femton pilar i benen. När de sedan är hjälplösa kommer temujaierna och dräper dem.”
Han tittade på skandierna runt bordet. När han insåg att de förstod hur farlig fienden var så satte han sig ned.
Hilfmannen Borsa var den förste som bröt den djupa tystnaden. ”Var vill du möta dem?” frågade han.
Halt slog ut med händerna. ”Varför möta dem överhuvudtaget?” frågade han. ”Vi har tid att dra oss undan innan de kommer. Vi kan dra oss upp i kullarna och in i skogen. Vi hinner slå till flera gånger medan de närmar sig Hallasholm längs kusten.”
”Menar du att vi ska fly?” frågade Ragnak argt.
Halt nickade flera gånger. ”Precis. Fly härifrån. Men fortsätta att angripa deras kolonn på tjugo, trettio eller femtio olika ställen. Dräpa dem. Bränna deras utrustning. Plåga dem. Göra livet outhärdligt för dem tills de inser att den här invasionen var en mycket dålig idé. Sedan jagar vi dem till gränsen och ser till att de försvinner.”
Han tystnade. Han visste att deras utsikter var dåliga, men det kunde vara värt ett försök. Det här var det bästa alternativet de hade. Hans förhoppningar grusades när Ragnak skakade på huvudet. Till och med Erak såg mycket ogillande ut.
”Du vill alltså att vi lämnar Hallasholm åt fienden?” frågade Ragnak.
Halt ryckte på axlarna. ”Om det blir nödvändigt. Staden kan ju byggas upp på nytt.”
Nu skakade alla skandierna på huvudet. Halt visste varför.
”Ska vi lämna allt som finns i Hallasholm åt dem?” frågade Ragnak. Halt kunde inte svara. Han visste vad överjarlen skulle säga härnäst.
”Menar du att vi ska överge alla våra skatter, som vi har samlat på oss under flera hundra år?”
Det där var problemets kärna, tänkte Halt. Ingen skandier skulle frivilligt överge godset han plundrat under årens lopp: guldet, rustningarna, gobelängerna, ljuskronorna och alla de andra tusentals föremålen de kommit över under sina plundringståg. Halt mötte Wills blick och ryckte kort på axlarna. Han hade i alla fall försökt. Han väntade inte på ett fullständigt svar från överjarlen, och Ragnak brydde sig inte om att ge ett. Man hade hört på hans tonfall precis vad han tyckte om det här. Halt gick fram till kartan en gång till och pekade med kniven på området utanför Hallasholm.
”Alternativet är att vi stoppar dem här”, sa han. ”Där landremsan längs kusten är som allra smalast.”
Skandierna lutade sig fram för att titta. De nickade långsamt. Detta lät bättre än att lämna Hallasholm åt fienden.
”På det sättet kan de inte anfalla på bred front. De kommer att ha ont om plats. Vi kan gömma soldater i skogarna och vid vattnet.”
Den äldre av de två jarlarna, Lorak, rynkade pannan. ”Betyder inte det att vår försvarslinje blir svagare?”
Halt skakade på huvudet. ”Inte mycket. Vi har mer än tillräckligt med soldater för att forma en kraftig försvarslinje där landremsan är som smalast. När temujaierna börjar dra sig bakåt så följer vi efter.”
Erak böjde sig fram för att studera kartan där Halt pekade.
”Menar du att vi ska göra precis som de vill?” frågade han. Halt lade huvudet på sned.
”Det kommer att se ut så”, sa han. ”Men när de slutar backa och går till angrepp så störtar våra soldater fram och anfaller dem i ryggen. Om vi sköter detta rätt så kommer det att bli väldigt obehagligt för dem.”
Skandierna stirrade på kartan. Borsa, Lorak och Ulfak såg ut som om de försökte föreställa sig hur det hela skulle gå till. Erak och Ragnak nickade långsamt. Halt såg på dem att de förstod.
”Det bästa vore att försöka tvinga dem in i den sortens strid som passar era soldater bäst. Närstrider, man mot man. Om vi lyckas med det så kommer era yxor att fälla många. Temujaiernas största styrka är deras snabbhet. De har lätta vapen och rustningar. Om vi hade haft en liten grupp bågskyttar hade det gjort en enorm skillnad. Men man kan ju inte ha allt.” Halt visste att skandierna inte använde pilbågar, och det var ingen idé att hoppas på något omöjligt. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på hur förödande det kunde bli för motståndarna om de haft några bågskyttar.
Erak tittade upp på spejaren. Han är kortvuxen, tänkte han – men sannerligen en genialisk krigare.
”Vi får lita på att våra karlar håller huvudet kallt”, sa han. ”Sedan gäller det att fällan slår igen i precis rätt tid. Krigarna från skogen och vattnet tar en stor risk. De kan själva bli måltavlor.”
”Det handlar trots allt om krig”, sa Halt. ”Det gäller att veta vilka risker som är värda att tas.”
”Och hur vet man det?” frågade Borsa. Han kände på sig att överjarlen och krigsrådet till sist litade på den korte, skäggige mannen.
Halt log. Han liknade en varg. ”Man väntar tills striden är över och ser vem som vann. Då vet man vilka risker som var värda att tas.”