Halt”, sa Will tankfullt. Han var på väg bort från rådsmötet tillsammans med Halt och Erak. ”Vad menade du när du sa det där med bågskyttarna?”
Halt sneglade på sin lärling och suckade. ”Bågskyttar hade varit till stor hjälp”, sa han. ”Temujaierna har pilbågar själva, men de möter sällan fiender som är särskilt skickliga skyttar.”
Will nickade. Araluen var långbågens hemland, och vapnet hade inte spritt sig utanför öriket. I andra länder använde man bågar för jakt och idrott. Men det var bara i Araluens armé det fanns stora grupper av bågskyttar som var redo att låta pilarna regna över motståndarna.
”De förstår att bågen ger dem en värdefull fördel, men de har aldrig själva behövt försvara sig mot bågskyttar. Det förstod jag tydligt när jag och Erak flydde från dem i gränsmarkerna. När jag hade avfyrat några pilar blev de tveksamma. Då störtade de inte längre fram på stigen med samma självsäkerhet.”
Jarlen skrattade lågt åt minnet. ”Det är sant”, sa han. ”De var inte alls lika snabba när några ryttare hade fallit ur sadeln.”
”Jag har tänkt …”, började pojken.
Halt log. ”Det är en farlig sysselsättning.”
”Vi kanske ändå ska försöka samla ihop en grupp bågskyttar”, sa Will. ”Bara ett hundratal hade ju gjort stor skillnad, eller hur?”
Halt skakade på huvudet. ”Vi har inte tid, Will. De kommer hit inom två veckor. Man hinner inte träna upp bågskyttar på så kort tid. Skandierna kan nästan ingenting om bågar. Man skulle behöva lära dem de allra enklaste sakerna. Hur man spänner bågen, släpper pilen och så vidare. Som du själv vet så tar det flera veckor.”
”Men det finns ju mängder av slavar här”, sa Will. ”Vissa av dem kan nog grunderna. Då behöver man bara finslipa det de redan kan.”
Halt tittade på sin lärling. Pojken såg gravallvarlig ut. Det syntes på hans rynkade panna att han funderade.
”Och hur skulle det gå till?” frågade spejaren.
Will funderade i några sekunder till. ”Det var en sak som Evanlyn sa. Hon frågade mig hur jag kunde veta hur mycket jag behövde höja och sänka bågen innan jag sköt. Jag svarade att det handlade om erfarenhet. Sedan funderade jag vidare och insåg att jag kanske kan visa henne några grundläggande positioner. Fyra stycken, kanske …”
Han stannade till och höjde vänster arm som om han höll i en båge. Han rörde den till fyra olika lägen. Först höll han den helt vågrätt och till sist i en vinkel på ungefär fyrtiofem grader. ”En, två, tre, fyra. Man skulle kunna lära några skyttar att använda de här positionerna. En person som följer med gruppen kan bedöma avståndet och tala om vilken position som ska användas. Skyttarna behöver inte vara särskilt skickliga så länge personen som leder dem har bra ögonmått.”
Halt tittade tankfullt på honom. ”Om man visste att pilarnas räckvidd är cirka två hundra meter i den andra positionen så skulle man kunna avfyra dem så att de träffade precis när fienden nått fram till den punkten.”
”Ja”, sa Will. ”Jag hade inte riktigt tänkt så långt. Jag har bara funderat på räckvidden. Och sedan gäller det att alla skjuter samtidigt. De behöver inte ens sikta. Det räcker att de skjuter mot fienden som grupp.”
”Man behöver förutsäga hur de kommer att röra sig”, sa Halt.
”Ja”, sa Will. ”Men egentligen är det ungefär samma sak som när jag skjuter en pil själv. Skillnaden är att jag säger åt hundra andra personer att skjuta samtidigt.”
Halt kliade sig på hakan och tittade på skandiern. ”Vad tror du, Erak?”
Jarlen ryckte på sina breda axlar. ”Jag förstår inte ett ord av vad ni säger”, sa han muntert. ”Det är ett mysterium för mig. Men om pojken tror att det skulle fungera så är det mycket möjligt att han har rätt.”
Will log brett mot den kraftige skandiern. Erak gillade det enkla. Om han inte förstod något så ödslade han inte tid på att fundera över det.
”Jag håller med”, sa Halt lågt. Will tittade förvånat på honom. Han hade nästan räknat med att hans läromästare skulle hitta en allvarlig brist i planen. Nu insåg han att Halt tog förslaget på stort allvar. Men plötsligt såg spejaren frustrerad ut, och Will insåg att han hade upptäckt någon svaghet.
”Pilbågar”, sa Halt. ”Var skulle vi hitta hundra bågar? Det måste ju dessutom ske så snabbt att folk hinner öva med dem. Det finns nog inte ens tjugo ordentliga bågar i hela Skandia.”
Will kände sig besviken. Det där var naturligtvis ett stort problem. Att tillverka en enda långbåge var en komplicerad process som tog flera veckor. Det var ett avancerat hantverk, och att skapa hundra stycken på så här kort tid var helt omöjligt. Will sparkade till en sten, men önskade genast att han hade låtit bli. Han hade glömt av att han hade mjuka stövlar.
Erak bröt tystnaden. ”Jag kan nog få fram hundra bågar”, sa han. Hans två följeslagare vände sig om och tittade på honom.
”Hundra långbågar kan man väl inte bara skaka fram”, sa Halt.
”Jag anföll ett tvåmastat fartyg utanför Araluen för tre säsonger sedan”, sa han. Han behövde inte förklara vad han menade. ”Säsongen” var den delen av året då skandierna var ute på plundringståg. ”Det var fullt med bågar i lastutrymmet”, fortsatte Erak. ”Jag lade dem i mitt eget lastrum. Jag funderade på att bygga ett staket av dem, men insåg att de var alldeles för böjbara.”
”Bågar brukar vara det”, sa Halt långsamt. Erak tittade frågande på honom. ”De är mer böjbara än staketstolpar”, förklarade spejaren. ”Vilket verkligen är tur.”
”Jo, du vet väl vad du pratar om”, sa Erak försiktigt. ”Hur som helst så har jag kvar dem. Jag har nog flera tusen pilar också. Jag kände på mig att de skulle komma till användning.”
Halt lade handen på mannens axel. ”Det hade du verkligen rätt i. Jag tackar gudarna för att skandierna samlar på sig allt de hittar!”
”Det är klart att vi sparar på allt”, sa Erak. ”Vi riskerar ju livet när vi tar grejerna, så det vore dumt att slänga dem. Vill du se om ni kan använda dem?”
”Visa vägen, jarl Erak”, sa Halt. Han skakade förundrat på huvudet och tittade på Will.
Erak började gå mot ett stort lager som låg nära hamnen. Det var där han förvarade skatterna från sina plundringståg.
”Utmärkt”, sa han och gnuggade handflatorna. ”Om du bestämmer dig för att använda dem så får Ragnak betala mig.”
”Men det här är ju krig”, sa Will. ”Du kan väl inte tvinga Ragnak att betala för detta? Vi ska ju använda bågarna för att försvara Hallasholm!”
Erak log mot den unge spejarlärlingen. ”För en skandier är det ingen skillnad mellan krig och affärer, pojk!”