Tillsammans hade Halt och Will snart hittat hundra slavar som påstod sig kunna hantera en pilbåge. Att hitta dem hade inte varit så svårt. Att få dem att hjälpa till att försvara Hallasholm var en helt annan sak.
”Varför skulle vi hjälpa skandierna?” frågade en stor och kraftig skogshuggare från Teutlandt. ”De har förslavat oss, slagit oss och gett oss så lite mat att vi fått leva på svältgränsen.”
Halt betraktade den storvuxne mannen. Den här mannen såg inte särskilt undernärd ut, men Halt bestämde sig för att inte säga något om den saken.
”Det är bättre att vara slav hos skandierna än att drabbas av temujaierna”, sa han.
En annan slav mumlade något. Den här mannen var från södra Gallien, och hans underliga brytning gjorde det nästan omöjligt att förstå vad han sa. Efter att ha funderat förstod Will att mannen hade frågat hur temujaierna behandlar sina slavar.
Halt tittade på mannen. ”De tar inga slavar”, sa han kort. Ett sorl bröt ut bland fångarna. Mannen från Teutlandt log.
”Varför skulle vi då slåss med dem?” frågade han. ”I så fall kommer de ju att släppa oss fria om de besegrar skandierna.”
Flera andra slavar bakom honom nickade och höll med. Halt höll upp handen och väntade tålmodigt. Till sist tystnade fångarna och tittade på honom. De undrade vad han kunde tycka var mer värdefullt än att släppas fri.
”Jag sa att de inte tar slavar”, sa Halt. Han talade högt så att alla skulle höra. ”Jag sa inte att de kommer att släppa er fria.” Han var tyst en stund. ”Fast det är klart, om ni är religiösa kanske ni tycker att döden innebär den slutgiltiga friheten.”
Slavarna började att prata ännu högre än innan. Till sist klev skogshuggaren fram igen. ”Vad menar du med det, araluan? Döden?”
Halt viftade otåligt med handen. ”Samma som man brukar mena. Livets slut. Att man kommer till en bättre plats. Eller uppgår i tomhet, beroende på vad man tror.”
Fångarna pratade i mun på varandra. Teutländaren studerade Halt och försökte avgöra om spejaren bluffade.
”Men …”, började han. Han var inte säker på om han borde ställa den här frågan. Till sist gjorde han det ändå. ”Varför skulle temujaierna döda oss?” frågade han. ”Vi har inte gjort dem något!”
”Svaret är att ni inte är värda något för dem”, sa Halt. ”Temujaierna anser att de tillhör ett överlägset folk. De kommer att döda er, tro mig. Ni kommer inte att vara till nytta för dem, men däremot kan ni utgöra ett problem när de vänder ryggen till.”
En nervös tystnad lade sig över slavarna. Halt lät dem fundera på vad han hade sagt innan han pratade igen.
”Tro mig, jag vet hur de tänker”, sa han. Han mötte slavarnas blickar. ”Jag ser att vissa av er kommer från Araluen. Som spejare kan jag lova er att det jag säger är sant. Om ni vill överleva är det bäst att ni slåss med skandierna mot temujaierna. Jag tänker låta er fundera på vad jag har sagt i en halvtimme. Ni som är araluaner kan ju tala om för era kamrater vad en spejares löfte innebär.” Halt gjorde tecken åt Will att följa med, och vände sig sedan om. De gick en liten bit bort från platsen.
”Vi blir nog tvungna att erbjuda dem mer”, sa han när de inte kunde höra honom. ”Motvilliga rekryter är värdelösa. Man gör bara sitt bästa om man verkligen har något att kämpa för. Och de måste göra sitt bästa.”
”Vad tänker du göra?” frågade Will. Han fick nästan jogga för att hålla jämna steg med sin läromästare.
”Vi behöver tala med Ragnak”, sa Halt. ”Han måste lova att släppa alla slavar som slåss för Hallasholm.”
Will skakade på huvudet och såg tveksam ut.
”Det kommer han inte att gilla”, sa han. Halt vände sig mot honom, och Will såg hur det ryckte lite i hans mungipor.
”Han kommer att hata det”, sa han.
*
”Befria dem?” utbrast Ragnak. ”Säger du att jag bara ska släppa hundra slavar?”
Halt ryckte på axlarna. ”Närmare tre hundra, tror jag. Många av dem har ju kvinnor och barn de vill ta med sig hem.”
Överjarlen skrattade. ”Är du tokig?” fnös han. ”Om jag släpper tre hundra slavar kommer vi knappt att ha en enda kvar! Vad ska jag göra då?”
”Om du inte gör det, så kanske du inte ens har ett land kvar när det här är över.” Halt lät sig inte skrämmas av överjarlens ilska. ”I annat fall kan du ju alltid fundera på att börja betala dem. Gör dem till tjänare istället för slavar.”
”Betala dem?” sa Ragnak. ”För att göra arbetet de gör just nu?”
”Ja, varför inte? Det är inte som att du inte har råd. Och de kanske gör ett bättre jobb om de har något annat än piskan att se fram emot.”
”Åt helvete med dem!” röt Ragnak. ”Och åt helvete med dig, spejare! Jag gick med på att lyssna på dig, men det här är löjligt! Dina idéer kommer att göra mig till tiggare. Först vill du att jag ska lämna Hallasholm åt de där förbannade ryttarna. Och nu vill du att jag skickar hem mina slavar. Nej, åt helvete med dig!”
Han blängde på spejaren i några sekunder. Sedan viftade han lite med handen för att visa att han inte ville se dem mer. Han tittade inte ens på spejaren. Halt väntade ett ögonblick, och vände sig sedan mot Erak. Jarlen stod bredvid den skandiske härskaren och såg tämligen besvärad ut.
”Vi behöver de här karlarnas hjälp”, sa Halt bestämt. ”Och det finns tyvärr ändå en risk att vi förlorar. Men om vi har deras hjälp så har vi åtminstone en chans.” Han tittade på Erak och pekade på överjarlen med tummen. ”Försök att förklara det för honom”, sa han. Sedan vände han sig om och lämnade rummet. Will skyndade efter.
Halt muttrade för sig själv när de kommit ut. Han pratade tillräckligt högt för att Will skulle höra. ”Jag undrar om de inser att det inte finns något som hindrar slavarna från att angripa skandierna om vi av någon vansinnig anledning skulle vinna det här slaget.” Will hade tänkt samma sak, och nickade. Halt tittade på honom. ”Det är därför de måste ha något att kämpa för.”
*
De väntade på övningsfältet i mer än en timme. Slavarna hade bestämt sig för att hjälpa till i striden mot temujaierna. Halt och Will såg att många av dem inte frivilligt tänkte återvända till slavlägret.
Erak kom gående, och ett lågt sorl utbröt. Jarlen klev fram till Halt och Will, som stod en liten bit från bågskyttarna.
”Ragnak har gått med på det”, sa Erak lågt. ”Han släpper dem fria om de hjälper till.”
Halt nickade tacksamt. Det kunde inte ha varit lätt att få Ragnak att fatta det beslutet.
”Tack”, sa Halt till Erak. Skandiern ryckte på axlarna, och Halt vände sig mot Will.
”Du kommer att leda dem”, sa han. ”De måste lära sig att lyda dina order. Jag vill att du berättar det här för dem.”
Will tvekade och såg förvånad ut. Han hade tagit för givet att Halt skulle sköta det här. Halt nickade mot honom, och Will klev fram.
”Lyssna!” ropade han. Gruppen slutade omedelbart med sitt småprat. Will väntade i en sekund eller två innan han fortsatte. Alla tittade uppmärksamt på honom.
”Ragnak har bestämt sig. Om ni slåss för Skandia så kommer han att släppa er fria.”
Slavarna tittade förbluffat på honom. De trodde nog knappt att de hörde rätt. Vissa av dem hade varit slavar i mer än tio år. Nu stod en tanig pojke framför dem och förklarade att de snart kunde bli fria. Efter några sekunder utbröt ett enormt jubel. Först hördes inga ord, men snart börja männen att skandera ett ord:
”Fri-het! Fri-het! Fri-het!”
Will lät dem jubla en stund. Sedan klev han upp på en stubbe där alla kunde se honom. Han höjde armen för att tysta slavarna. Sången tystnade långsamt, och alla klev närmare för att lyssna på vad han skulle säga.
”Jag är verkligen glad för er skull”, sa han när det blivit tyst. ”Men det finns en liten sak vi måste fixa innan ni blir fria. Vi måste besegra temujaierna. Låt oss börja öva.”
Halt och Erak tittade på medan Will ledde övningarna. Båda männen nickade belåtet. Erak tittade på Halt.
”Ragnak hade ett annat meddelande”, sa han. ”Om vi förlorar slaget och han dessutom blir av med sina slavar så kommer han att döda dig.”
Halt log bistert. ”Om vi förlorar slaget … ja, då blir han nog tvungen att ställa sig i kö om han vill döda mig. Några tusen temujaier kommer att stå framför honom.”