Will ropade åt den sista gruppen att komma fram. Gruppen före ställde sig längst bak i kön samtidigt som de tio männen kom fram för att skjuta. Will hade delat in skyttarna i mindre grupper. I det här tidiga skedet var det bäst att träna på det sättet. Små grupper var helt enkelt lättare att hantera. Just nu prövade han deras förmåga att lyda order och skjuta på olika avstånd.
”Gör er redo!” ropade han. Slavarna lyfte sina pilar och lade dem på strängen. Sedan vände de blicken mot Will och inväntade nästa order.
”Kom ihåg att inte försöka bedöma avståndet själva. Allt ni behöver göra är att följa mina anvisningar. Håll bågen som jag ber er, spänn och skjut.”
Männen nickade. Först hade de inte alls gillat att behöva lyda en så ung person som Will. Men när Halt hade uppmanat Will att demonstrera sina färdigheter hade de motvilligt gett med sig.
Will tog ett djupt andetag. ”Position tre! Spänn bågarna!”
De tio männen höjde sina långbågar. Will tittade hastigt på dem för att försäkra sig om att alla kom ihåg den här positionen. Han hade drillat männen i de fyra positionerna dagen innan. När han var nöjd nickade han.
”Skjut!”
Bågsträngarna sjöng, och ett kraftfullt vinande hördes när pilarna for genom luften.
Will följde pilarna med blicken. De flög i en vid båge och slog sedan i marken.
”Position tre”, ropade han. ”Gör er redo!”
De tio männen lade pilarna på strängarna och väntade på Wills nästa order.
”Spänn bågarna! Skjut!”
Återigen hördes ljudet av bågsträngar som släpptes. Det knäppte till lite när de träffade bågskyttarnas armskydd. Pilarna for ut i luften.
”Position två! Gör er redo!”
Männen sänkte armarna en aning. Tidigare hade de hållit armarna i ungefär fyrtio graders vinkel mot horisontalplanet, men nu var vinkeln ungefär trettio grader.
”Spänn! Skjut!”
Ytterligare tio pilar for i väg. Will nickade mot de tio männen, som genast hade vänt blicken mot honom.
”Bra”, sa han. ”Nu ska vi se efter hur det gick.”
Han började gå över fältet, och de tio männen som hade skjutit följde efter. De hade placerat markörer på fältet som visade avstånden: hundra meter, hundrafemtio meter och två hundra meter. Position tre motsvarade hundrafemtio meter. Will nickade belåtet när de kom fram till platsen. Sexton pilar stack upp ur marken inom tio meter från markeringen. Två hade flugit för långt och två hade inte kommit hela vägen fram. Will studerade pilarna som gått för långt. Skaften var markerade, så han kunde se vem som skjutit vilka pilar. De här två pilarna hade avfyrats av två olika skyttar.
Will tittade också på pilarna som inte nått fram. De hade samma nummer, vilket innebar att de avlossats av samma person. Will lade numret på minnet och gick sedan för att titta hur pilarna i den sista skuren hade landat. Nio pilar hade träffat ganska bra, men den tionde hade inte nått ända fram. Han visste vilket nummer pilen hade redan innan han tittade på den.
Will grymtade fundersamt. ”Bra”, ropade han sedan. ”Samla ihop era pilar.” Han började gå tillbaka mot linjen. De tio männen följde efter.
”Vem av er hade nummer fyra?” frågade Will när de kommit tillbaka.
En av skyttarna klev fram. Det var en skäggig man som såg ut att vara runt fyrtio år gammal. Han höll upp handen och påminde nästan om en blyg skolelev. Det syntes att han hade enorm respekt för den unge spejaren.
”Det var jag, ers nåd”, sa han nervöst.
Will gjorde tecken åt honom att komma närmare. ”Kom hit med din båge och två eller tre pilar”, sa han. Mannen tog upp bågen och valde ut två pilar ur korgen som stod nära linjen. Han var nervös över att Will hade valt ut just honom. Han snubblade till och tappade sina pilar, men började genast att samla upp dem.
”Slappna av”, sa Will och log. ”Jag vill bara titta lite på din teknik.”
Mannen log nervöst tillbaka. Han hade förstått att det varit hans pilar som missat, och nu var han rädd för att bli straffad. Sådant var livet för slavarna i Hallasholm. Om man misslyckades med någon uppgift var risken stor att man fick prygel. Men pojken med det bruna håret bara log och bad honom att slappna av. Det var en helt ny erfarenhet.
”Ställ dig här”, sa Will. Mannen ställde sig med vänster fot framför den högra. I sin vänstra hand höll han bågen vid midjan.
”Position tre”, sa Will lågt. Mannen ställde sig i positionen han hade lärt sig under gårdagen. Will studerade honom. Det såg ut som om mannen stod precis som han skulle.
”Spänn bågen”, sa Will.
Will såg genast att mannen använde armens muskler istället för ryggen. Men det var förstås ett mindre problem och hade mest med vana att göra. Det skulle ta lång tid att ändra på.
”Och … skjut!”
Där var problemet, tänkte Will. En bråkdels sekund innan mannen släppte pilen slappnade han av lite. Resultatet blev att bågen inte var helt spänd när pilen gick i väg, och den hade därför inte samma kraft som den borde ha haft. Halt och Will hade provat alla bågarna för att försäkra sig om att allihop behövde spännas lika hårt. De hade också kontrollerat att pilarna var lika långa. Därför visste Will att eventuella fel berodde på små tekniska problem som detta.
Will tittade ut över fältet. Han kunde se platsen där pilens färgglada fjädrar stack upp ur det bruna, fuktiga gräset. Den hade inte nått ända fram.
Will förklarade vad problemet berodde på. Det syntes på mannens förvånade ansiktsuttryck att han inte hade en aning om att han slappnade av lite strax innan han sköt.
”Öva lite, så blir det snart bättre”, sa Will och klappade mannen på axeln. Halt hade lärt honom att uppmuntran alltid var bättre än svidande kritik i sådana här situationer. Will var fortfarande förvånad över att Halt hade låtit honom leda bågskyttarnas träning. Trots att han hade vetat att han skulle leda skyttarna under själva striden, så hade han tagit för givet att spejaren skulle träna upp dem själv. Men Halt hade skakat på huvudet.
”Det är du som kommer att leda dem under slaget. Det är lika bra att de lär sig att följa dina order med en gång.”
Will kom att tänka på ett annat råd han hade fått av spejaren. ”Folk arbetar bättre när de förstår”, hade han sagt. ”Se därför till att du berättar så mycket som möjligt.”
Will klev upp på en liten plattform som han brukade stå på när han talade till hela sällskapet.
”Då slutar vi för i dag”, sa han högt. ”I morgon ska hela gruppen skjuta. Om jag hittade några fel med er teknik i dag så skulle jag vilja att ni övar ensamma före kvällsmaten. Se sedan till att få en god natts sömn.” Han vände sig om, men kom sedan att tänka på ytterligare en sak. ”Ni har verkligen gjort framsteg, allihop”, sa han och tittade på dem. ”Om vi fortsätter så här så kommer temujaierna att få en riktigt, riktigt obehaglig överraskning.”
De hundra männen grymtade belåtet. Sedan började de att gå mot värmen inne i byggnaderna. Will såg att det blivit senare än han hade trott. Solen låg alldeles ovanför kullarna, och skuggorna höll på att bli längre. Kvällsvinden var kylig, och Will huttrade lite. Han svepte in sig i manteln han hade hängt bredvid plattformen medan han övervakat bågskyttarna.
Ett halvdussin pojkar hade fått i uppgift att hjälpa till. De började omedelbart att samla ihop pilarna och bära tillbaka dem till ett skjul bredvid fältet. De tittade på Will med beundran i blicken, och Will kunde inte låta bli att märka det. Han var bara några år äldre än dem, men ändå ledde han en styrka på hundra bågskyttar. Will log. Han hade inte varit mänsklig om han inte hade njutit av det.
”Du ser nöjd ut”, sa en välbekant röst. Han vände sig om och fick syn på Horace. Han måste ha kommit hit medan Will talat till skyttarna. Will ryckte på axlarna och försökte verka oberörd.
”Det har gått ganska bra”, sa han. ”Vi har arbetat hårt i dag.”
Horace nickade. ”Det verkar ni ha gjort.” Sedan såg han plötsligt bekymrad ut. ”Du har inte sett Evanlyn, va?”
Will tittade upp på honom. ”Hur så?” frågade han defensivt. Sedan såg han hur lättad Horace såg ut och insåg att han hade tolkat frågan fel.
”Hon har alltså varit här?” frågade Horace. ”Vilken tur! Var är hon nu?”
Nu var det Wills tur att se orolig ut. ”Vänta lite”, sa han. ”Varför är det tur? Är det något som är fel?”
”Hon har alltså inte varit här?” frågade Horace. Will skakade på huvudet, och Horace såg återigen bedrövad ut.
”Nej, jag trodde …”, började Will. Han ville säga att han trodde att Horace varit svartsjuk, men kunde inte riktigt med. Det skulle nästan låta skrytsamt. Han förstod att det inte alls var av sådana skäl som Horace hade ställt sin fråga.
Den unge krigaren tycktes inte lägga märke till att Will blev fundersam. Han slog ut med händerna och tittade sig omkring, som om han väntade sig att få syn på Evanlyn. ”Hon är borta”, sa han. ”Ingen har sett henne sedan i går. I går förmiddag, närmare bestämt. Jag har letat överallt utan att hitta ett spår.”
”Borta?” frågade Will. ”Var är hon?”
Horace gav honom en skarp blick. ”Om vi visste det så hade hon ju inte varit borta, eller hur?”
Will höll upp händerna för att visa att han inte ville bråka. ”Jag fattade fel”, sa han. ”Jag är lite utmattad efter övningarna. Men någon måste väl ha sett henne i går kväll? Tjänarna, om inte annat?”
Horace skakade på huvudet och såg olycklig ut. ”Jag har pratat med dem”, sa han. ”I går var jag ute och patrullerade för att hålla utkik efter temujaierna. Det var sent när vi kom tillbaka till Hallasholm, så jag förstod inte att hon inte var här. Det var först i morse som jag fick höra att hon inte hade varit i sitt rum under natten. Och ingen hade sett henne i dag. Så jag tänkte, du kanske …”, började han.
Men Will skakade på huvudet. ”Jag har inte sett röken av henne”, sa han. De var tysta en liten stund. ”Men det är ju löjligt! Hallasholm är alldeles för litet för att någon ska kunna försvinna. Och det finns ju ingen annanstans hon kan ha tagit vägen. Hon kan inte bara ha försvunnit, eller hur?”
Horace ryckte på axlarna. ”Jag förstår vad du menar”, sa han. ”Men det verkar faktiskt som att hon har det.”