De två oroliga lärlingarna skyndade sig att leta upp Halt. Hela sällskapet från Araluen hade rum i närheten av Ragnaks stora sal.
Eftersom Halt var ledaren hade han fått en svit med tre rum. Will knackade raskt på dörren. ”Kom in”, grymtade Halt.
De såg genast att Erak var i rummet. Det var svårt att inte lägga märke till den store skandiern, för nästan alla rum kändes på något sätt för små för honom. Nu satt han i en av de dekorerade fåtöljerna som stod uppställda i rummet. Skandierna hade antagligen tagit med dem hit från något av sina plundringståg. Halt stod vid fönstret och blickade ut, och utanför höll solen på att gå ned. Spejaren tittade frågande på de två pojkarna när de kom in i rummet.
”Halt”, sa Will hastigt. ”Horace säger att Evanlyn har försvunnit. Hon …”
”… är i Hallasholm och mår bra”, sa en bekant röst. Pojkarna vände sig om. Flickan klev fram ur några skuggor. De hade inte sett henne när de kommit in.
”Evanlyn!” utbrast Horace. ”Du är oskadd!”
Hon log. Nu när han hade vant ögonen vid dunklet kunde Will se att hon var smutsig i ansiktet och på kläderna. Hon mötte hans blick. Sedan tog hon en stor klunk från en flaska nektar hon höll i handen.
”Jag har aldrig varit så här törstig i hela mitt liv”, sa hon när hon ställde ned flaskan. ”Jag har inte druckit något annat än lite regnvatten de senaste arton timmarna. Det sipprade in lite vatten där i …” Hon tvekade och tittade på jarlen.
”Förpiken”, sa Erak.
”Förpiken”, sa Evanlyn och nickade. ”På Slagors fartyg.” Will och Horace tittade frågande på varandra.
”Vad i hela fridens namn gjorde du där?” frågade Will. Det var Halt som svarade.
”Det verkar som om den gode Slagor har gått över till temujaiernas sida”, sa han. ”Han är en förrädare.”
”Vad?” utbrast Will. Han tittade på Evanlyn. ”Hur vet du det?”
”Jag hörde honom prata med temujaiernas ledare”, sa Evanlyn. ”De var knappt två meter från mig.”
”Er gamle vän Slagor gjorde en utflykt med sitt skepp i går”, sa Halt. ”Han färdades en liten bit ned längs kusten till en plats där han stämt träff med temujaiernas shan, som heter Haz’kam. Eftersom förrädaren inte helt litade på sina nya bundsförvanter insisterade han på att förhandlingarna skulle ske ombord. Han ville hålla Haz’kams följeslagare på avstånd.”
”Och det var därför jag kunde höra det”, sa Evanlyn. Horace kliade sig förbryllat i huvudet.
”Jag förstår inte … vad gjorde du ombord på hans fartyg?”
”Det har jag ju redan berättat”, sa Evanlyn. ”Jag tjuvlyssnade på Slagor och temujaien.”
Horace såg otålig ut. ”Ja, det har du berättat. Men varför var du där?”
Evanlyn började svara, men tvekade sedan. Alla tittade på henne, och hon insåg att hon inte hade något logiskt svar på frågan.
”Jag … jag vet inte”, sa hon till sist. ”Jag var uttråkad. Och så kände jag mig värdelös. Jag ville göra något. Jag tyckte att Slagor såg lite … skum ut.”
”Slagor har alltid sett lite skum ut”, sa Erak och tog en frukt ur en skål. Evanlyn funderade och nickade.
”Det kanske stämmer. Men han såg ännu skummare ut än han brukar göra. Det var därför jag bestämde mig för att förfölja honom och ta reda på vad han höll på med.”
Evanlyn gillade faktiskt detta. Tidigare hade hon inte haft mycket att göra, men nu hade hon fått berätta några oerhört viktiga nyheter för Halt och Erak. Hon kunde inte låta bli att sträcka lite på sig. Horace sa precis det hon hade hoppats att han skulle säga.
”Men … någon hade kunnat se dig!” sa han. ”Tänk om de hade upptäckt dig? De skulle ha dödat dig!” Det hördes på hans tonfall att han var djupt bekymrad.
Den tanken hade naturligtvis slagit Evanlyn flera gånger när hon suttit hopkurad i det fuktiga utrymmet i vargskeppets för. Det hade börjat krypa i henne när hon insett vilken farlig situation hon befann sig i. Men nu lät hon nästan nonchalant när hon berättade om det.
”Jo, jag antar det”, sa hon. ”Men någon fick ju göra det.”
Horace tittade på henne med enorm beundran i blicken. Evanlyn kastade en hastig blick på Will för att se om han såg likadan ut. Hon hoppades att han var lika imponerad, men det han sa nu grusade hennes förhoppningar.
”Det var ju bra”, sa han kort. ”Men det viktigaste just nu är ju att Slagor tänker bedra oss. Hur tänker han göra det?”
Halt nickade mot en karta över Skandias kust som han och Erak hade lagt på bordet. ”Det verkar som om vår vän Slagor tänker ge sig ut till havs igen i övermorgon. Då ska han färdas till samma mötesplats vid kusten. Det är bara det att hundrafemtio temujaier kommer att vänta den här gången. Han kommer att ta dem ombord på sitt fartyg och föra dem hit till Hallasholm …”
”Hundrafemtio personer?” utbrast Will. ”Så många får han aldrig plats med på ett vargskepp!”
Halt nickade. ”Han tycks ha gömt ytterligare två fartyg vid den här ön.” Han pekade på kartan. ”Den ligger ungefär halvvägs mellan Hallasholm och mötesplatsen.”
”De gav sig av för en vecka sedan”, sa Erak. ”Det var meningen att de skulle anfalla temujaierna bakom fiendens linjer. Skirlerna verkar vara allierade med Slagor, och nu väntar de på den här avtalade platsen.” Erak pekade på kartan med sin dolk, som han nyss hade använt för att skala frukt. Det droppade lite fruktsaft på pergamentet. Halt höjde ett ögonbryn och torkade bort den. ”Med tre fartyg kan de lätt ta hit hundrafemtio man”, sa jarlen.
”Och vad gör de sedan?” frågade Horace. Evanlyn, som var missnöjd med att inte längre vara i centrum, gav sig in i diskussionen på nytt.
”Anfaller våra styrkor i ryggen”, sa hon. ”Föreställ dig att överraskas av hundrafemtio man som smugit sig på bakifrån!”
”Det kan sluta riktigt illa”, sa Horace. ”Vad tycker ni att vi ska göra?”
”Vi har redan tagit första steget”, sa Erak. ”Jag har skickat Svengal med två av mina fartyg till Fallkorkön.” Han pekade återigen med sin fuktiga dolk på kartan, och Halt höjde återigen på ögonbrynen. ”De ska se till att Slagors två andra fartyg inte kommer fram till mötesplatsen.”
”Två mot två?” frågade Will. ”Räcker det?”
Jarlen lade huvudet på sned och log. ”Du ska vara glad att inte Svengal hörde det där”, sa han. ”Han tycker nog att ett enda fartyg är fullt tillräckligt för att krossa två skepp med Slagors pack. Nej, allvarligt talat så är det bara roddare på Slagors fartyg. Det krävs mycket plats för att ta med sig temujaierna.”
”Men vad ska vi göra med Slagor?” frågade Will.
Det var Halt som svarade den här gången. ”Det är ett svårare problem. Om han får nys om att vi vet vad han sysslar med så kommer han bara att avbryta det hela. Vi kan inte bevisa något, och ord kommer att stå mot ord. Evanlyn är dessutom en förrymd slav.” Han log mot flickan för att visa att han inte menade det som en förolämpning. Hon nickade.
”Men de två andra fartygen vid ön”, sa Horace. ”Är inte de bevis nog?”
Halt skakade på huvudet. ”Bevis för vad då? Besättningsmännen kommer ju knappast att medge att de väntade på temujaierna.”
Horace lade pannan i djupa veck. Det här började bli för komplicerat för honom.
”Finns det ingenting vi kan göra?” frågade Will. Precis då knackade någon på dörren. Alla tittade överraskat på varandra. Eftersom de diskuterade så känsliga uppgifter hade de sänkt rösterna så att de nästan viskade. När det knackade ryckte de till och kände sig nästan skyldiga.
”Är det någon som väntar besök?” frågade Halt lågt. De andra skakade på huvudet. ”Kom in!” ropade Halt.
Dörren öppnades och Hodak kom in. Hodak var en av Eraks yngre följeslagare. Han tittade sig omkring i rummet och verkade besvärad när han fick syn på Evanlyn.
”Jag tänkte nästan att du skulle vara här”, sa han till Erak. ”Ragnak har kallat oss till ett speciellt möte i stora salen. Han vill att du kommer dit, jarl.” Han nickade mot Evanlyn. ”Och det är bäst att du tar med dig flickan.”
”Evanlyn?” utbrast Halt. ”Vad ska hon göra där?” Han såg hur flickan ryggade tillbaka från den unge skandiern. Hon kanske anade vad som väntade.
”Mötet handlar om henne”, sa Hodak och skruvade på sig. ”Slagor har påmint Ragnak om hans ed. Vallernas ed. Han säger att den här flickan egentligen är prinsessan Cassandra, kung Duncans dotter.”