Eftersom samtliga tittade på Slagor, såg alla tydligt hur han ryckte till när Halt nämnde ön. Slagor återfick visserligen snabbt sansen, men alla hade lagt märke till hur skyldig han sett ut.
”Jag behöver inte svara på dina frågor, spejare”, sa han argt. ”Du har ingen makt i den här salen!”
Erak klev fram tills han stod bara några centimeter från Slagor.
”Men det har jag”, sa han till den andre mannen. ”Och jag vill höra ditt svar på den frågan!”
”Vad sysslar ni med nu, Erak?” frågade Ragnak innan Slagor kunde svara. Erak släppte inte Slagor med blicken.
”Två av Slagors skepp ligger just nu vid Fallkorkön”, sa han. ”Han tänker möta dem där i morgon och sedan fortsätta ned längs kusten till Sandbäcksviken.”
Erak såg hur all färg försvann från Slagors ansikte när han insåg att han blivit upptäckt. Slagor började prata, men Erak överröstade honom. ”Där planerar han att ta ombord hundrafemtio temujaier”, sa han. ”Han tänker föra dem hit så att de kan anfalla oss i ryggen.”
Vilda rop utbröt i rummet och alla talade i mun på varandra. Slagor svor åt Erak och försökte förklara hur oskyldig han var. Flera av hans besättningsmän fanns i salen, och de protesterade ljudligt. De som var på Eraks sida var lika ursinniga, och de ropade nu att Slagor måste dö. Det rådde fullständigt kaos i en hel minut innan Ragnak till sist reste sig.
”Tyst!” röt han.
Det blev genast knäpptyst.
”Hur vet du allt detta?” frågade överjarlen och tittade på Erak. Han ogillade verkligen Slagor, precis som de flesta andra skandier. Ändå kunde han inte riktigt föreställa sig att det som Erak sa var sant. Förräderi på den här nivån var väldigt främmande för en skandier.
”Vi har lyssnat medan han berättade om sina planer, Ragnak”, sa Erak.
”Det är ren lögn!” ropade Slagor. ”Ren förbannad lögn! Vem påstår sig ha hört mig? Vem hävdar att jag är förrädare? Kliv fram!”
”Källan är faktiskt här just nu”, sa Halt. Han hade höjt rösten så att alla kunde höra honom, och Slagor tystnade genast. Ragnak betraktade spejaren med avsky i blicken. Ingenting hade varit som det brukade sedan Halt kommit till Hallasholm.
”Då vill jag höra hans redogörelse”, sa överjarlen.
”Inte hans, Ragnak”, sa Halt. ”Hennes. Det var nämligen Evanlyn som hörde det hela. Och det kanske är därför som Slagor så gärna vill se henne död.”
Kalabalik utbröt på nytt, och Will insåg hur lurig Halt hade varit. I förvirringen var det ingen som frågade sig hur Slagor kunde ha vetat att Evanlyn upptäckt honom. Om han inte visste skulle han ju inte ha någon anledning att misstänkliggöra Evanlyn. Men nu när Halt hade lagt fram saken på det här sättet så ville skandierna tro att Slagor försökt att förekomma Evanlyn. Nu kunde man inte bara bortse från hennes anklagelser. Det var viktigt att lyssna på vad hon sa.
”Bevis!” ropade Slagor. Flera av hans mannar ropade samma sak. ”Alla kan anklaga mig, men det krävs bevis!”
Ragnak höll upp handen. Det blev tystare i salen. ”Finns det några bevis, spejare?” frågade han och tittade på Halt.
Erak svarade innan Halt hann öppna munnen. ”Svengal tar hit de två skeppen från Fallkorkön”, sa han. ”Han borde komma hit i morgon.”
Nu insåg Slagor att det inte fanns några ordentliga bevis. ”Två av mina fartyg ligger alltså vid Fallkorkön”, sa han högt. ”Men det bevisar ju ingenting! Är jag en förrädare för att jag har två skepp vid Fallkorkön? Är jag det, Erak?”
Flera personer i salen verkade fråga sig samma sak, och det var inte bara Slagors anhängare den här gången. Fartygen räckte inte för att bevisa att Slagor var en förrädare, precis som Halt redan hade konstaterat. Slagor hade blivit djärvare nu. Han klev fram och tittade på männen i salen snarare än överjarlen.
”De anklagar mig för förräderi!” sa han. ”Det här är rent förtal! De lyssnar på lögner från en man som är vårt rikes fiende! Spejaren är ju vår överjarls svurne fiende. Men de kan omöjligt bevisa att deras påståenden är sanna. Är detta skandisk rättvisa? Nej, de måste kunna bevisa att det de säger är sant!”
Många tycktes hålla med honom. Slagor gjorde återigen tecken åt dem att vara tysta. Nu vände han sig mot Halt.
”Kan du det, spejare?” sa han. Han spottade ur sig det sista ordet för att visa sitt förakt. ”Kan du lägga fram några bevis?”
Halt tvekade. Han var medveten om att de hade förlorat fördelen de haft. Plötsligt klev Will fram och ställde sig bredvid honom.
”Jag kan”, sa lärlingen.
Det krävdes mycket för att tysta ned de högljudda skandierna, men detta verkade intressera dem. Alla tystnade direkt. De tittade nyfiket på den korta figuren mellan Halt och Erak. Den som bröt tystnaden var Ragnak, precis som Will hade misstänkt.
”Hur då?” frågade han.
”Att Slagors fartyg ligger vid den där ön kanske inte i sig är något vidare bevis på att han samarbetar med temujaierna”, sa Will. Han talade långsamt och tänkte igenom det hela noggrant. Hur detta skulle sluta berodde på hur han lade fram sin idé. Ragnak tog ett djupt andetag som om han tänkte säga något, men Will fortsatte innan överjarlen kunde avbryta honom. ”Men om Erak reste med Vargvinden till den där Sandbäcksviken och det visade sig att hundrafemtio temujaier faktiskt väntade där … det borde väl vara ett säkert tecken på att någon har förrått dig?”
Många av de församlade männen nickade och såg ut som om de höll med. Ragnak själv lade pannan i djupa veck och tycktes fundera på det Will hade sagt. ”Bra tänkt, grabben”, muttrade Erak.
”Du har rätt”, sa Ragnak till sist. ”Det skulle tyda på högförräderi. Men hur vet vi att det är Slagor som är skurken?”
Will bet sig i underläppen och funderade, men det var Halt som svarade på frågan.
”Överjarl, det finns ett enkelt sätt att ta reda på det”, sa han. ”Vi låter Erak resa till viken med tre fartyg snarare än ett. Temujaierna väntar sig trots allt att det ska komma tre fartyg. Erak kan sedan berätta för temujaiernas ledare att Slagor har skickat honom. Om temujaiernas ledare säger ’vem fan är Slagor?’ så vet vi att vår vän är oskyldig.” Halt gjorde en paus. Ragnak nickade allvarligt och tycktes tänka igenom förslaget. ”Om han däremot känner igen namnet … ja, då har vi alla bevis vi behöver”, sa Halt.
”Men det här är ju löjligt!” ropade Slagor. ”Jag svär, överjarl! Jag skulle aldrig förråda Skandia! Det är de förbannade araluanerna som har kokat ihop den här vansinniga idén!” Han pekade föraktfullt på Halt och Will. ”De tycks till och med ha lurat Erak!”
”Om du är så oskyldig som du påstår har du väl inget att vara rädd för?” frågade Ragnak bistert. Han tittade på Slagor och kunde inte låta bli att se hur ymnigt mannen svettades. Slagor var livrädd. Ju mer skakad han blev, desto mer övertygad blev överjarlen om att spejarens historia stämde.
”Det finns ingen anledning att …”, började Slagor.
Ragnak avbröt honom. ”Det gör det visst!” fräste han. ”Erak, jag vill att du reser till Sandbäcksviken med tre fartyg. Gör det med en gång, och gör som spejaren föreslår. När du vet om Slagor är inblandad i detta så kommer du tillbaka hit och rapporterar. Och vad dig anbelangar …” Han vände sig mot Slagor, som hade börjat backa mot väggen. ”Du går ingenstans! Jag vill ha dig där jag kan se dig tills Erak kommer tillbaka. Ulfak, ta hand om honom!” En av de äldsta jarlarna nickade och gick fram till Slagor.
”Får jag fråga en sak, överjarl?” sa Erak. Den skandiske ledaren tittade på honom. ”När jag vet att Slagor är inblandad, går det bra om vi … minskar temujaiernas antal lite? Då är deras armé i alla fall lite mindre när den kommer hit.”
”Det är en utmärkt idé”, sa Ragnak. ”Men ta inga onödiga risker. Jag behöver trots allt veta vem förrädaren är, och om du dör kan du inte berätta det för mig.”
”Varför inte fortsätta på samma sätt som de väntar sig?” frågade Will. Han kunde inte låta bli. Skandiernas ledare såg ut som om han undrade om pojken blivit galen.
”Det vore ju helt vansinnigt”, sa överjarlen. ”Vill du att Erak för hit temujaierna som fångar? Vi skulle behöva slå ned dem och bevaka dem. Det skulle kosta värdefulla resurser.”
”Nej, jag menar inte att han ska föra hit dem”, sa Will. Han tittade på Erak. ”Skulle du inte kunna få dem att kliva av på Fallkorkön och sedan bara lämna dem där?”
Det var tyst en stund. Sedan började Erak att småskratta. ”Det låter faktiskt helt lysande. När vi har tagit de här … ryttarna genom Gamsundet så kommer de nog bra gärna vilja kliva i land en liten stund. Sjön är ganska hård där så här års. Oerfarna sjömän kommer att bli sjösjuka.”
Ragnak kliade sig på hakan och såg tankfull ut. ”De här temujaierna saknar alltså sjövana?” frågade han Halt.
Spejaren nickade. ”Totalt, överjarl.”
Ragnak tittade på Halt och hans lärling. ”Pojken tycks ha viss talang för att kläcka sådana där ljusskygga idéer ni spejare är kända för.”
Halt lade handen på Wills axel. ”Vi är mycket stolta över honom, överjarl”, sa han allvarligt. ”Vi tror att han kommer gå långt.”
Ragnak skakade på huvudet och såg trött ut. Sådana här intriger var inte hans stil. Han tittade på Erak och viftade lite med handen.
”Ta dina fartyg och res”, sa han. ”Sätt av temujaierna på Fallkorkön och kom sedan tillbaka hit.” Därmed tyckte han att saken var avslutad, men Slagor var inte nöjd.
”Överjarl!” sa han. ”Erak och araluanerna konspirerar mot mig, förstår du inte det? De försöker smutskasta mig! Du kan ju inte skicka dem för att bekräfta sin egen vansinniga historia!”
Ragnak tvekade. ”Det ligger något i det.” Han vände sig mot sin hilfmann. ”Borsa, du följer med som neutralt vittne.” Sedan tittade överjarlen på Slagor igen. ”Och för din del är det nog bäst att det inte finns några temujaier vid Sandbäcksviken.”