Position två!” ropade Will. ”Skjut!”
De hundra bågskyttarna höjde bågarna, spände dem och sköt. Ljuden från pilbågarna hördes tydligt när det var hundra bågar som användes. Will och Horace tittade belåtet på när det mörka molnet av pilar for över fältet mot måltavlan som plötsligt hade visat sig.
Evanlyn satt på en gammal trasig kärra en bit bort. Hon betraktade intresserat scenen.
Mjuka dunsar hördes när några pilar slog i marken nära målet. Från pilarna som träffade hördes ett tydligt smäckande ljud.
”Sköldar!” röt Horace. En fotsoldat klev fram bredvid varje skytt. Soldaterna hade rektangulära träsköldar på vänster arm, och de höjde dem så att de skyddade både sig själva och bågskyttarna. Krigarlärlingen hade fått idén medan han tittat på skyttarnas övningar. Will hade genast gått med på förbättringen. Han hade bara hundra bågskyttar och hade inte råd att bli av med några. Temujaierna skulle säkerligen besvara skotten när de förstod vad som stod på.
Will tittade sig hastigt omkring för att försäkra sig om att hans mannar var redo att skjuta på nytt. Sedan vände han sig mot övningsfältet och förberedde sig på att nästa måltavla skulle bli synlig.
Där! Några män bakom honom drog i ett par rep så att en annan bräda restes från gräset. Han hade själv nästan missat rörelsen eftersom han tittat för att se om bågskyttarna var redo. Han var nära att gripas av panik. Det här gick lite för fort.
”Redo!” ropade han. Ibland sprack hans röst när han ropade så här, och han hatade det. Männen med sköldarna backade undan. ”Position tre … skjut!”
Pilbågarna väste och sjöng. Ytterligare ett moln av pilar gled över fältet och slog ned i området runt målet. Ett nytt mål reste sig långsamt upp från gräset, och det var mycket närmare den här gången.
”Sköldar!” ropade Horace. Än en gång gled soldaterna fram för att försvara bågskyttarna. Horace gjorde samma sak, och skyddade Will med en stor sköld.
”Skynda, skynda”, muttrade Will otåligt medan männen tog fram nya pilar och lade dem på sina strängar. Bågskyttarna såg hur bråttom det tycktes vara och skyndade sig. Det gjorde dem klumpigare. Tre av dem tappade sina pilar, medan andra fumlade som nybörjare.
Will var frustrerad, men insåg snabbt att han var tvungen att fullfölja manövern med männen som var beredda. Han vände blicken mot målet. Männen som skötte måltavlorna hade börjat dra i repen, och brädan var på väg mot dem med samma hastighet som en fiende skulle ha. Räckvidden ändrades så snabbt att det var svårt att bedöma vilken position som var bäst. Han hade tappat koncentrationen och överblicken.
Han klev ned från plattformen han hade stått på. ”Vi tar en paus nu”, ropade han.
Han insåg att han hade svettats ymnigt, och torkade sig i pannan med ena ärmen. Horace satte ned sin stora sköld och kom fram till honom.
”Är det något som är fel?” frågade han.
Will skakade nedslaget på huvudet. ”Detta är hopplöst”, sa han. ”Jag kan inte hålla koll på måltavlorna och bågskyttarna på samma gång. Jag tappar överblicken. Du måste titta på skyttarna och tala om för mig när de är redo.”
Horace såg fundersam ut.
”Det skulle jag kunna göra”, sa han. ”Men när det verkligen blir strid kommer jag att vara alldeles för upptagen med att skydda dig. Jag behöver också hålla ett öga på fienden. Jag vill verkligen inte att du förvandlas till en nåldyna.”
”Men det är viktigt”, sa Will missnöjt. ”Än så länge övar vi som om de inte hade haft en kaijin med sig! Och inte ens det går som det ska!”
En kaijin var en oerhört träffsäker bågskytt, och Halt hade berättat att det brukade finnas en sådan i varje grupp om sextio temujaier. Deras mål var att skjuta fiendens ledare. Det skulle bli Wills uppgift att ta itu med dem, och han hade tänkt ut några lämpliga övningar. Men om Will delade sin uppmärksamhet mellan fienden och sina egna bågskyttar skulle det bli oerhört svårt att eliminera fiendens prickskyttar.
Däremot skulle risken att han själv blev skjuten öka avsevärt.
”Jag kan göra det”, sa Evanlyn. De två pojkarna vände sig mot henne. Hon såg genast att de såg tveksamma ut. ”Jag kan absolut göra det. Jag håller ett öga på bågskyttarna och ropar när de är redo.”
”Men då måste du vara med vid frontlinjen”, sa Horace. ”Det kommer att bli farligt!”
Evanlyn skakade på huvudet. Hon hade märkt att Will inte haft några invändningar än. Han tycktes i alla fall fundera på förslaget.
”Bågskyttarna är ju inte riktigt vid frontlinjen”, sa hon. ”Ni kommer att vara bakom den och skyddas av ett dike och en vall av jord. Vi kan gräva en grop till mig bakom din position, Will. Där kan jag inte träffas av pilar. Jag behöver trots allt bara se våra bågskyttar, inte fienden.”
”Men tänk om temujaierna lyckas rusa fram?” frågade Horace. ”Då är du mitt i smeten!”
Evanlyn ryckte på axlarna. ”Då kommer det ändå inte att spela någon roll var jag är. Alla kommer att dö. Alla andra måste ta risker, så varför skulle inte jag göra det?”
Horace var nära att säga ”för att du är flicka”, men var förståndig nog att låta bli. Evanlyn kanske hade en poäng. Ändå var han inte helt övertygad. Han vände sig mot Will.
”Vad tycker du, Will?” frågade han. Han väntade sig nästan att spejarlärlingen skulle hålla med direkt, och blev förvånad när Will tvekade.
”Jag tror att hon har rätt”, sa Will långsamt. ”Det är värt ett försök.”
*
”Gör er redo”, sa Evanlyn lugnt. Hon hade hukat sig ned bakom plattformen som Will och Horace stod på.
”Klara!” ropade Horace. Männen med sköldarna ställde sig på knä bredvid bågskyttarna.
”Vänster … position ett … skjut!”
Skuren var ojämn, och Will visste att det var hans fel. Han hade ropat ut sin order en liten aning för tidigt, och vissa av männen hade inte hunnit spänna bågarna helt. Han bet sig i läppen. Nu ropade Horace efter sköldarna samtidigt som pilarna träffade sitt mål. Många hade inte kommit hela vägen fram.
En ny fara visade sig genast. Så fort nästa måltavla lyftes upp så lösgjorde sig en ny, mindre måltavla från den större. Den var stor som en människa, och det var Wills uppgift att ta itu med den. Han spände bågen och sköt. Pilen slog in i måltavlan samtidigt som Evanlyn ropade ”redo”. Han vände snabbt blicken mot det stora målet medan Horace gav order åt soldaterna att sänka sköldarna.
”Vänster! Position tre …”, började han. ”Ett halvt steg ned”, sa han snabbt.
Han tvingade sig själv att vänta tills alla hade spänt bågarna ordentligt. ”Skjut!”
Den här gången såg det bättre ut. De flesta pilarna slog rakt in i måltavlan eller träffade någonstans alldeles i närheten. Om de hade skjutit mot en grupp framryckande ryttare hade effekten blivit förödande.
”Sköldar!” röt Horace, och mönstret började upprepas. Men nu höll Will upp handen och såg trött ut.
”Vi vilar”, sa han. Horace upprepade ordern med högre röst. Bågskyttarna och soldaterna med sköldar sjönk tacksamt ned i gräset. De hade övat i mer än två timmar i sträck med bara några få, korta raster. Horace tittade på Will och log brett.
”Inte illa”, sa han. ”Tjugo av tjugofem måltavlor blev pepprade ganska rejält. Och du träffade varenda kaijin.”
De mindre måltavlorna som suttit fast i de större bräderna symboliserade motståndarnas kaijin. När Will hade sluppit titta på både fienden och sina egna bågskyttar hade han tagit hand om dem ganska enkelt.
”Det är sant”, sa Will till Horace. ”Men de sköt förstås inte på mig.”
Egentligen var han mycket nöjd med hur detta hade gått. Han hade skjutit riktigt bra, trots att det varit lite distraherande att behöva bedöma avståndet för den större gruppen.
Han log mot Horace och Evanlyn. Det kändes bra att något av den gamla kamratandan hade återställts.
”Alla skötte sig perfekt”, sa han. Sedan höjde han rösten. ”Vi vilar i en halvtimme.”
Många av bågskyttarna grymtade belåtet. De gick till en plats vid sidan av fältet där några tunnor med vatten stod uppställda.
”Jag tycker att ni ska sluta för i dag”, sa någon bakom dem. ”Ni har redan gjort tillräckligt.”
De tre ungdomarna vände sig om. Will kände hur han fick ny kraft och greps av en enorm nyfikenhet.
”Halt!” utbrast han. ”Vad hände? Var temujaierna där? Lyckades ni lura dem?”
Men Halt höll upp handen för att hindra den strida strömmen av frågor han visste var nära. Han var bekymrad över det han hade sett när han närmat sig fältet.
”Varför har du blandat in Evanlyn i detta, Will?” frågade han.
Lärlingen såg bestämd ut. ”För att jag behöver henne, Halt. Någon måste hålla koll på skyttarna så att jag vet när de är redo. Det funkar inte annars.”
”Kan inte någon annan göra det?”
”Det finns ingen annan jag litar på. Det måste vara någon som inte drabbas av panik. Någon som kan hålla huvudet kallt.”
Halt kliade sig på hakan och såg tankfull ut. ”Hur vet du att inte Evanlyn kommer att bli panikslagen, då?”
Svaret kom direkt. ”För att hon inte blev det i Celtica. Vid bron, du vet.”
Halt tittade på de tre unga ansiktena. De såg mycket bestämda ut. Han visste att Will hade rätt. Han behövde någon han kunde lita på.
”Nåväl”, sa han. Will, Horace och Evanlyn sken upp, men Halt skakade genast på huvudet. ”Se inte så glada ut. Det blir jag som måste berätta det hela för hennes far om hon blir skjuten.”
”Berätta om temujaierna nu”, sa Will. ”Var de där borta vid Sandbäcksviken?”
Evanlyns leende försvann när hon kom att tänka på Slagors plan. Hon såg orolig ut.
Det Halt sa härnäst fick henne att bli lugnare. ”Visst var de där”, sa han snabbt. ”Och de avslöjade att de hade väntat sig att få se Slagor.” Han nickade mot flickan, som drog en lättnadens suck. ”Det är nog fördelaktigt för dig, prinsessa”, sa han.
”Ragnak kommer inte att bryta sin ed”, sa hon och tittade ned.
Halt nickade. ”Det är sant. Men han har åtminstone gått med på att inte göra något förrän hotet från temujaierna är över.”
Evanlyn viftade lite med händerna. ”Han har bara skjutit upp det.”
”Problem man kan skjuta upp brukar för det mesta gå att lösa”, sa Halt och lade armen om hennes axlar. Evanlyn log mot honom. Det var ett ganska svagt leende som snabbt försvann.
”Du kanske har rätt”, sa hon. ”Men var snäll och sluta kalla mig prinsessa, Halt. Det tjänar ingenting till att hela tiden påminna Ragnak om vem jag är.”
Spejaren nickade. ”Kanske det”, sa han. Sedan sänkte han rösten så att bara Evanlyn hörde vad han sa. ”Det är ingen idé att nämna det för honom, men du ska inte bli förvånad om Eraks vargskepp väntar på dig i hamnen ögonblicket de sista temujaierna sticker.”
Hon tittade hoppfullt på honom. Han mötte hennes blick och nickade. Hon tittade från honom till den kraftige skandiske jarlen, som precis kom gående över fältet. Hon gav Halt en lätt kyss på kinden.
”Tack, Halt”, sa hon lågt. ”Då vet jag att jag har en chans, i alla fall.”
Spejaren ryckte på axlarna och log. ”Det är därför jag är här”, sa han. Han var nöjd över att hon återigen såg hoppfull ut. Hon log mot honom en gång till och började sedan gå tillbaka mot sitt rum. Hon var överväldigad av att det kanske fanns ett sätt för henne att komma härifrån. Nu ville hon helst vara ensam en stund.
Några av skandierna som hade skött måltavlorna vinkade mot Erak när han närmade sig. De väntade ivrigt på att höra vad som hade hänt vid Sandbäcksviken. När jarlen kom fram och berättade om Slagors förräderi grymtade de argt och kastade mörka blickar mot byggnaden där de visste att Slagor satt fången.
”Och temujaiernas ledare, Erak?” frågade Will. ”Hur lyckades ni få dem att stiga i land på Fallkorkön?”
Eraks mullrande skratt genljöd över övningsfältet. ”Vi hade fått ställa oss i vägen för att hindra dem!” sa han. ”De var så ivriga att känna fast mark under fötterna att de rusade i land så fort de fick chansen.”
Skandierna som stod runt honom och lyssnade brast också i skratt. ”Vi seglade en stund i kraftig motsjö, och efter några timmar var de hårdföra soldaterna som små sjuka lamm.”
”De var inte de enda”, sa Halt. ”Jag har varit med om sjögång tidigare, men jag har aldrig upplevt något som liknade det där.”
Erak var nära att vika sig dubbel av skratt. ”Din mästare blev nästan lika grön som sin mantel”, sa han till Will.
Halt höjde ett ögonbryn. ”Jag fick i alla fall användning för den där förbannade hjälmen.” Leendet försvann omedelbart från Eraks ansikte.
”Ja”, sa han. ”Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska berätta för Gordoff om det där. Han bad mig att vara rädd om hjälmen. Den är en gammal släktklenod.”
”Då har den precis fått en ännu mer inpyrd, hemtrevlig känsla”, sa Halt. Han kunde inte låta bli att känna viss skadeglädje, och Will såg det på honom. Spejaren nickade mot bågskyttarna i närheten.
”Den här gruppen verkar fungera ganska bra nu”, sa han.
Will kände sig oerhört nöjd över sin lärares beröm.
”Ja, det har gått ganska bra”, sa han. Han gjorde sitt bästa för att inte låta för belåten.
”Bättre än så”, sa Halt. Sedan tittade han allvarligt på Will. ”Jag menade det jag sa förut, Will. Låt dem vila i dag. Det gäller dig också. Du förtjänar att få vila lite. Om jag inte misstar mig så behöver vi nämligen all vila vi kan få de närmaste dagarna.”