Det var ett dovt ljud. Det påminde lite om bränningar som hördes på avstånd, eller kanske om åska i fjärran. Men ingen åska som Will någonsin hade hört lät så här. Det här ljudet hade ingen början och inget slut. Det bara fortsatte.
Och det tilltog ständigt i styrka.
Det var ljudet av tusentals hästar som långsamt var på väg mot dem.
Will spände sin båge några gånger på prov för att testa strängen. Hans blick var fäst vid platsen där de visste att temujaierna skulle visa sig. Den låg en kilometer bort, där den smala landremsan mellan kullarna och vattnet gick runt en hög udde. Han var torr i munnen och hade svårt att svälja.
Han böjde sig ned mot vattenskinnet han hade bredvid kogret och såg inte när de första ryttarna kom runt kröken.
Männen runt honom ropade till. Ryttarna red stigbygel vid stigbygel i en enda lång, utdragen linje. Hästarna red i kort galopp och höll samma takt som djuren bredvid.
”De måste vara tusentals!” sa en av bågskyttarna. Will hörde på hans röst hur rädd han var. Flera andra män i närheten verkade lika skräckslagna. Från de skandiska krigarna längre bort hördes dock inte ett ljud.
Nu kunde de höra skramlandet av seldon över hovarnas dova mullrande. Ryttarna ryckte fram och kom närmare och närmare de tysta, väntande skandierna. Sedan hördes en hög hornstöt. Allihop höll in hästarna och stannade till.
Tystnaden var så tjock att Will inbillade sig att han kunde röra vid den.
Sedan steg ett enormt vrål från de väntande skandierna. Efter ett ögonblick började de att slå sina yxor och bredsvärd mot sköldarna, men snart tystnade ljudet långsamt. Temujaierna klev tyst ned från sina hästar och stirrade på sina fiender.
”Stilla!” ropade Will till bågskyttarna. Nu när han såg temujaiernas frontlinje kändes hans egen grupp löjligt liten. Det var nog sex eller sju hundra temujaier som red sida vid sida där borta. Bakom dem fanns ytterligare fem eller sex gånger så många. Mitt i armén satt befälhavaren på sin häst, och Will såg hur han viftade med flaggor i olika färger. Andra ryttare besvarade signalerna. Ytterligare en hornstöt hördes. Tonen var annorlunda nu, och ryttarna längst fram började leda sina hästar framåt. Återigen hördes ett högt skrammel av seldon. Det följdes av ett kraftfullt, metalliskt väsande. Sekunden efter glittrade den svaga solen i hundratals sablar som temujaierna hade dragit.
”De tänker slåss på nära håll”, sa Horace lågt.
Will nickade. ”Kom ihåg vad Halt berättade. De kommer att inleda med en fint. De kommer att gå till anfall och sedan dra sig tillbaka och hoppas på att skandierna följer efter. När de ser att skandierna jagar dem kommer de att omringa dem.”
De arton hundra skandierna var uppställda i tre led på en smal landremsa mellan havet och de skogklädda kullarna. De väntade bakom noggrant konstruerade jordvallar som nådde dem ungefär till bröstet. På sidan mot temujaierna satt vässade pålar av olika längd. Det var meningen att de skulle spetsa fiendernas hästar.
Halt hade sett till att försvarsverken byggdes på platsen där landremsan var som smalast. Sidorna skyddades av de branta kullarna på ena sidan och havet på den andra. Hallasholm låg ungefär två hundra meter bakom skandierna. Wills bågskyttar stod på en jordhög några meter bakom den huvudsakliga försvarslinjen. För tillfället var skyttarna dolda bakom en provisorisk mur av grenar.
Halt, Erak och Ragnak hade befälet. De stod på en central position på en kulle ungefär i mitten av den skandiska armén.
Nu kunde Will se fler flaggor. Kavalleriet red fram och började närma sig skandiernas vänstra flank.
Ett sorl utbröt bland bågskyttarna som satt hukade bakom muren. Flera av dem sträckte sig efter pilar som av ren instinkt. Faran var överhängande, och de ville beväpna sig.
”Håll er nere!” sa Will. Än en gång sprack hans röst lite. Halt ville inte att han skulle avslöja bågskyttarna förrän skandierna hade gjort några inledande anfall.
”Vänta tills fienden anfaller fullt ut”, hade han sagt till sin lärling. ”Då överraskar vi dem.”
Bågskyttarna vände sig om för att betrakta sin unge befälhavare. Will tvingade sig själv att le mot dem och lutade sedan sin båge mot vallen för att visa att skyttarna inte behövdes än. Han önskade att han var lika lugn som han försökte verka.
Några av männen lade också ifrån sig sina bågar.
”Snyggt”, sa Horace lågt bredvid honom. ”Hur bär du dig åt för att hålla huvudet så kallt?”
”Det hjälper om man är rädd”, viskade Will. Han var förvånad över krigarlärlingens fråga. Horace verkade vara så lugn man kunde bli. Han verkade alltid helt obekymrad. Men det han sa härnäst fick Will att inse att skenet bedrog.
”Jag fattar vad du menar”, sa han. ”Jag var nära att tappa mitt svärd när de kom runt kröken där borta.”
Nu hade ryttarna ökat farten. De stormade fram i full galopp. När de närmade sig skandierna ändrade en stor del av styrkan riktning. Det såg ut som om de vässade pålarna hade fått dem att fatta sitt beslut. De vände på hästarna så att de sprang parallellt med skandiernas försvarslinje i några sekunder. Sedan vände de om och började rida tillbaka mot sin egen armé.
Skandierna ropade hånfullt efter dem och avfyrade en skur av spjut, stenar och andra projektiler. De flesta nådde inte hela vägen fram.
En mindre grupp fortsatte mot skandiernas vänstra sida. Det var nog mindre än hundra ryttare i den gruppen. De lutade sig framåt i stigbyglarna och gav ifrån sig höga stridstjut. De tvingade sina rufsiga små hästar att klättra upp för vallarna och struntade i att flera av djuren träffades av pålar. Ungefär två tredjedelar nådde fram till skandierna. Nu lutade de sig från sadlarna och började hugga åt alla håll med sina långa, krökta sablar.
Skandierna försvarade sig aggressivt. Deras yxor lyftes och föll, och många hästar ramlade ihop. Will önskade att han slapp höra ljudet av de plågade hästarna. Temujaiernas små riddjur påminde väldigt mycket om Tug och Abelard, och han hade svårt att inte tänka på sin egen häst. Det var uppenbart att temujaierna betraktade sina hästar mer som verktyg än vänner.
Striden rasade i ena hörnet av den skandiska armén. Under några minuter var det omöjligt att se vad som hände. Sedan började temujaierna att ropa och långsamt backa bakåt nedför jordvallarna. De vände på hästarna och lät skandierna följa efter dem.
För den som betraktade striden på avstånd var det uppenbart att temujaierna inte drog sig undan lika snabbt som de hade kunnat. Inte ens ryttarna som fortfarande satt på sina hästar försökte galoppera. Istället drog de sig tillbaka långsamt. De såg till att förföljarna hela tiden var nära dem och att de drogs längre och längre bort från ledet.
”Titta!” sa Horace plötsligt och pekade med sitt svärd. Flera hundra ryttare hade samlats i en cirkel och höll på att närma sig sina kamrater.
”Precis som Halt sa”, muttrade Horace. Will nickade tyst.
På kullen i mitten av skandiernas armé sa Erak samma sak.
”Där kommer de, Halt”, muttrade han. ”Precis som du sa.” Ragnak stod bredvid honom och tittade oroligt ut över sina mannar. Nästan hundra skandier hade avlägsnat sig från försvarsverken och höll på att slåss med temujaierna.
”Du hade helt rätt, spejare”, sa han. Härifrån kunde han se fällan som hade gillrats. Om inte Halt hade berättat om det hade han nog inte lyckats urskilja fällan i stridens hetta.
”Kan vi lita på att Kormak håller ordning på karlarna?” frågade Halt.
Ragnak såg bister ut. ”Jag dödar honom annars”, sa han. Spejaren höjde ett ögonbryn.
”Det behöver du inte”, sa han. Sedan vände han sig mot en av Ragnaks signalister, som stod beredd med ett horn i handen. ”Gör dig redo”, sa han. Mannen höjde hornet till läpparna och förberedde sig för att blåsa.
Det var som om de lekte katt och råtta. Den mindre gruppen med temujaier låtsades dra sig tillbaka, men lyckades ändå slåss med de förföljande skandierna. Skandierna låtsades förfölja och komma längre och längre bort från sina egna led. Samtidigt cirklade temujaierna runt för att angripa de oskyddade skandierna.
Det fanns bara en bricka till i spelet, och den var okänd för temujaiernas ledare. Före gryningen hade Halt beordrat ett hundratal skandiska krigare med yxor att gömma sig i skogsbrynet på kullarna. De var gömda i diken och bakom nedfallna träd, och nu väntade de på signalen som betydde att de skulle överraska temujaierna som försökte överraska deras kamrater.
”Signal ett”, sa Halt lågt. Mannen bredvid honom blåste i hornet, och en lång, utdragen ton genljöd över landskapet.
Skandierna som förföljt temujaierna bröt omedelbart kontakten med fienden och formade en cirkel. De höll sina runda sköldar framför sig så att en ogenomtränglig mur bildades. De hann göra det precis i tid, för den andra vågen av ryttare var nästan framme. När ryttarna från öst kom fram märkte de till sin förvåning att deras fiender tycktes vänta på dem och redan hade intagit försvarsställning. De skingrades vid muren av sköldar, och en hård strid utbröt. De hundra skandierna försvarade sig desperat mot ryttarna, som var minst fem gånger så många.
General Haz’kam bevakade striden från sin position. Han rynkade pannan när skandierna formade en vägg med sina sköldar. Det var en avancerad, väl genomförd manöver som såg ut som om den hade planerats länge.
”Jag gillar inte detta”, sa han till sin närmaste man. ”De här vildarna brukar inte bete sig så där.” Sedan hördes fiendens horn igen. Tre korta stötar. Det var någon sorts signal, naturligtvis. Men vad betydde den?
Det dröjde inte länge innan han fick svaret på frågan. Ett vrål steg från skandiernas armé när en grupp med fotsoldater störtade fram från träden och anföll ryttarna som försökt omringa de förföljande skandierna. Med sina stridsyxor skapade skandierna snabbt stor förödelse bland de förvånade temujaierna, som hade fångats i en fälla mellan sköldarna och de nya angriparna. Ryttarna blev nu ett enkelt byte för de aggressiva nordborna. Haz’kam insåg att han hade förlorat minst en fjärdedel av sina stridande styrkor på några sekunder. Han tvingades medge att han hade gjort ett misstag. Han vände sig mot en man som stod bredvid honom med ett horn i handen.
”Blås till reträtt”, sa han snabbt. ”Vi drar oss tillbaka.”
Mannen blåste, och tonen genljöd över slagfältet. Alla temujaier hörde. Den här gången gick det betydligt snabbare för dem att fly än när de bara hade låtsats. De försökte inte dra med sig några skandier nu. Efter bara några minuter strömmade alla ryttarna tillbaka mot sina egna led.
*
För ett ögonblick såg det ut som om all disciplin hade lämnat skandierna. Ragnak såg att hans krigare var nära att förfölja de flyende temujaierna – vilket naturligtvis hade inneburit slutet för dem. ”Kormak!” röt han så högt han kunde. ”Kom tillbaka! Med en gång!”
Det krävdes ingen hornstöt för att männen skulle lyda. Överjarlens röst hördes tydligt, och de vände sig omedelbart om och skyndade sig till försvarsverken. Temujaierna insåg vad som hände lite för sent, men hann ändå skicka en skur av pilar efter de springande skandierna.
Men den kom ändå för sent. Förutom några mindre skador hade pilarna ingen effekt.
Will och Horace utväxlade blickar. Än så länge hade allt gått precis som Halt hade sagt. Men nästa gång skulle förstås temujaierna inte använda samma knep.
”Nästa gång blir det vår tur”, sa Will.