Det tog flera minuter för temujaiernas befälhavare att inse att något hade gått väldigt snett – för andra gången i rad. Det fanns gapande luckor i truppen som kom tillbaka. När han svepte med blicken över slagfältet fick han syn på de stupade soldaterna och hästarna. Han hade varit så koncentrerad på striden i stort att han fullständigt missat de fyra skurarna som träffat ulanen.
Han pekade mot platsen med sin lans. ”Vad hände där borta?” frågade han sina medhjälpare. Men ingen av dem hade sett vad som hänt. De såg frågande ut.
En ensam ryttare var på väg mot dem. Mannen ropade generalens namn.
”General Haz’kam! General!”
Mannen svajade fram och tillbaka i sadeln, och hans väst var klibbig av blod som flödade från åtskilliga sår. Hans häst var också blodig. Temujaiernas ledare såg att djuret hade träffats av minst tre pilar.
Hästen och ryttaren stannade till framför generalen. Hästen var så försvagad att den långsamt säckade ihop. Sedan rullade den åt sidan, och den skadade ryttaren hade antagligen klämts ihjäl om han inte aktat sig i sista sekunden. Haz’kam rynkade pannan och studerade den skadade mannen. Sedan insåg han att det var Bin’zak, den före detta ledaren för underrättelseavdelningen. Översten hade hållit sitt löfte och ridit med en av ulanerna. Oturligt nog hade han valt exakt den truppen som Wills skyttar skjutit på.
”General”, sa den döende mannen. ”De har bågskyttar …”
Han vacklade några steg framåt. Generalen såg avbrutna pilar i två av hans sår. På marken bredvid honom gav hästen ifrån sig något som lät som en enorm suck och dog.
”Bågskyttar”, viskade mannen och sjönk ned på knä.
Haz’kam lyfte blicken från den sårade översten och betraktade fiendens led. Han kunde inte se några bågskyttar. Skandierna hade tre led som stod uppställda där landremsan var som smalast, alldeles bakom deras jordvallar. Närmast havet och lite bakom den huvudsakliga styrkan stod en grupp med stora, rektangulära sköldar. Några bågskyttar syntes inte till.
Det fanns ett säkert sätt att hitta dem på, tänkte han. Han signalerade åt de närmaste tio ulanerna.
”Anfall”, sa han och nickade mot en man med ett horn. Hornstöten genljöd snart genom dalgången. Än en gång hördes det dova dundrandet av hovar och skramlet från ryttarnas seldon.
Översten föll framstupa och blev liggande i det fuktiga gräset. Haz’kam höjde vänster hand till läpparna och sträckte den sedan åt sidan i en ganska komplicerad rörelse. Det var temujaiernas sätt att göra honnör på. De andra männen runt generalen gjorde samma sak. Bin’zak hade rentvått sitt namn i deras ögon. Han hade kommit med oerhört värdefull information, trots att det hade kostat honom hans liv.
*
Will såg hur kavalleriet återigen var på väg. Horace rörde sig bredvid honom, men något sa den unge spejarlärlingen att det var bäst att vänta lite. Det skulle inte kännas bra att ta bort sköldarna just nu.
”Vänta lite”, sa han tyst. Han väntade sig nästan att fienden skulle gå till angrepp mot deras position för att försöka utplåna dem. Men målet för det här anfallet var hela det främre ledet, precis som förra gången. Det kunde bara betyda en sak: temujaiernas ledare hade inte förstått var bågskyttarna stod.
Pilar regnade ned över de skandiska soldaterna, och männen i de tre leden höjde återigen sina sköldar. Precis som förra gången drog en grupp temujaier sina sablar och störtade fram mot skandierna medan de inte tittade. Den här gången koncentrerade sig Will på området bakom dem för att försöka se stödtruppen som skulle skjuta på skandierna samtidigt som männen med sablar drog sig tillbaka. Nu såg han dem: en ulan som hade stannat ungefär femtio meter från skandierna.
”Ladda!” ropade Will. ”Vi håller sköldarna uppe”, sa han lågt till Horace. Han hade hört hur Horace dragit efter andan och förberett sig på att ge order om att sänka sköldarna. Men Will ville hålla skyttarna dolda så länge som möjligt.
”Gör er redo!” ropade Evanlyn. Männen lade pilar på strängarna.
”Vänd er ett halvt steg åt vänster!” ropade Will. Skyttarna förstod vad han menade. Alla vände sig som han ville.
”Position tre!” ropade han. Armarna med pilbågarna lyftes genast.
”Ned med sköldarna”, muttrade han till Horace. Lärlingen upprepade ordern.
”Spänn bågarna!” ropade Will.
Räkna till tre nu, tänkte han. Ge dem den tid de behöver för att spänna bågarna helt.
”Skjut!” sa han till sist. Så fort han hade sagt det gav han order om att sköldarna skulle höjas.
”Upp med sköldarna!” ropade Horace. Sköldarna gled tillbaka till positionerna de haft innan. Nu gällde det att försvara sig från eventuella pilar – och helst också att slippa bli upptäckt.
De väntade, och sedan slog pilarna in i temujaiernas ulan precis samtidigt som soldaterna tänkt skjuta mot en lucka i skandiernas led. Flera människor och hästar tumlade omkull. När ryttarna i ulanen stod stilla var truppen en perfekt måltavla.
Minst tjugo av dem hade stupat, inklusive befälhavaren. Nu ropade sergeanterna åt de överlevande att skynda sig bort från riskzonen.
Haz’kam såg aldrig skuren som träffade hans mannar. Däremot såg han i ögonvrån hur de hundra sköldarna rörde sig. De gled fram och tillbaka likt dörrar som öppnades och stängdes. Några sekunder senare föll en av ulanerna ihop.
Sedan rörde sig sköldarna igen. Nu såg han bågskyttarna. De såg ut att vara minst hundra stycken. De rörde sig exakt samtidigt och skickade ytterligare en skur mot den flyende ulanen som gått till angrepp mot skandiernas främsta led. Sköldarna gled tillbaka så att de skymde bågskyttarna samtidigt som ännu fler ryttare föll ihop.
Än en gång sänktes sköldarna, och den här gången såg han pilarna som ett mörkt moln mot himlen. De for upp och träffade en annan galopperande ulan. Haz’kam vände sig om och fick syn på sin tredje son, en kapten och nära rådgivare. Han pekade med sin lans mot sköldarna bakom skandiernas led.
”Där står deras bågskyttar!” sa han. ”Ta med dig en ulan och undersök saken närmare. Jag vill ha information om det här.”
Kaptenen nickade, gjorde honnör och satte sporrarna i sidorna på sin häst.
Han ropade ut order till ledaren för den närmaste truppen om sextio man samtidigt som han galopperade mot frontlinjen i temujaiernas armé.
*
Samarbetet mellan Will och Horace fungerade bra på den upphöjda positionen bakom skandiernas led. De sköt skur efter skur mot ryttarna. Några av bågskyttarna hade stupat när enstaka temujaier skjutit tillbaka. Men systemet med sköldarna fungerade utmärkt. Den nya metoden, som gick ut på att bara ta undan sköldarna i några sekunder, hade redan lönat sig.
Dessutom började skandierna se resultatet av det disciplinerade skjutandet på deras fiender. De väntande soldaterna med yxor jublade varje gång nya pilar träffade.
Will hade redan sett några av prickskyttarna som kallades kaijin. En sådan följde med varje ulan. De försökte slå ut honom och Horace. Will hade precis duellerat med två av dem, och tittade belåtet på när den andre föll ur sadeln. Horace lade handen på hans arm och pekade.
”Titta!” sa han. När Will tittade såg han en ulan som var på väg från temujaiernas armé. Den rörde sig inte i samma halvcirklar som de andra enheterna, utan var på väg rakt mot dem. De red snabbt, och det syntes tydligt vart de var på väg.
”De har sett oss!” sa Will. ”Ett halvt steg åt höger!” ropade han till bågskyttarna. ”Nya pilar!”
Männen lade nya pilar på strängarna.
”Redo!” ropade Evanlyn. Will log när han tänkte på hur Halt hade ifrågasatt Evanlyns roll i det här. Will var glad att spejaren hade gett med sig. Nu hade han förstås annat att tänka på. Han betraktade ryttarna och försökte bedöma deras hastighet. De hade redan börjat skjuta, och pilarna skramlade mot sköldarna. Men Wills skyttar hade ändå fördelen nu. Det skulle de ha så länge de kunde skjuta från en så stabil och upphöjd position som denna.
”Position två!” ropade han nu. ”Spänn bågarna!”
”Ned med sköldarna!” röt Horace. Will var stilla i ett ögonblick som kändes som en evighet.
”Skjut!” ropade han sedan.
”Upp med sköldarna!” ropade Horace. Han höjde snabbt sin egen sköld så att Will skyddades.
Bågskyttarna hade inte blottat sig för fiendens pilar i mer än några sekunder. Ändå föll några. Sedan träffade deras egen skur, och de tolv främsta ryttarna och deras hästar föll ihop. Ryttarna bakom gjorde sitt bästa för att inte rida in i de fallna soldaterna och riddjuren, men förgäves. Ännu fler hästar föll ihop och många ryttare föll ur sadeln. Vissa hästar tog språng över de stupade kropparna. De lyckades komma undan. De andra försökte att organisera sig på nytt, men en ny skur av pilar regnade ned över dem ungefär tio sekunder efter den första.
Haz’kams son låg på marken bredvid sin stupade häst. Han hade en pil genom höger lår och en annan mellan nacken och axeln. Han kunde se sköldarna och bågskyttarna. De var verkligen välorganiserade. Han kunde också se två personer som stod där bågskyttarnas led tog slut, och han förstod att de var ledarna.
Detta behövde hans far få reda på. Han tittade på medan två andra skurar for i väg. Som tur var så flög de mot en annan ulan som galopperade förbi. Han kunde faktiskt höra orden som de två ledarna ropade ut. En av rösterna lät helt absurt ung.
Det mörknade tidigt, tänkte han. Sedan insåg han att det fortfarande var förmiddag. Han vred sig lite för att kunna se himlen. Det gjorde ont. Himlen var fortfarande blå. Plötsligt förstod han att han höll på att dö. Han höll på att dö, och han hade värdefull information som hans far skulle behöva höra. Han grymtade av smärta, reste sig långsamt upp och började gå tillbaka mot temujaiernas armé.
En häst utan ryttare sprang förbi. Han försökte att fånga den, men var för svag. Sedan hörde han hovar bakom sig. En stark hand grep tag i hans fårskinnsjacka och drog upp honom på hästens rygg. Han flämtade och stönade av smärta.
Han vände sig om för att se vem som hade räddat honom och såg att det var en sergeant från en annan ulan.
”För mig … till general Haz’kam”, mumlade han. ”Viktigt meddelande.” Sergeanten kände igen den sårade mannens emblem och vände genast hästen mot platsen där befälen stod.
Tre minuter senare berättade den skadade kaptenen allt han hade sett för sin far.
Fyra minuter senare var han död.