Halt och Erak såg tydligt hur bågskyttarnas pilar skapade förödelse i temujaiernas led. Nu när fienden var medveten om skyttarna var det omöjligt för Wills män att göra ett lika förödande anfall som de inledande tre pilregnen. Ändå lyckades skurarna och Wills skickliga instruktioner avvärja anfall efter anfall.
Dessutom insåg temujaierna att deras egen taktik inte riktigt fungerade. Normalt sett skickade de en grupp i närstrid medan en annan stod redo att skjuta när den första gruppen drog sig undan. Om de gjorde på det sättet nu så blev den andra gruppen omedelbart beskjuten av fiendens bågskyttar. Detta var en helt ny upplevelse för temujaierna. De hade aldrig tidigare mött en fiende som så träffsäkert besvarat deras egna salvor.
Däremot var de inte fega. Vissa av ledarna började ersätta den utstuderade taktiken med mod och ren vildsinthet. De började att storma mot skandiernas led. De använde inte sina bågar eller sablar, utan försökte bara dra nytta av att de var långt fler än sina motståndare.
De var djärva och skickliga krigare, och i de flesta fall hade metoden antagligen fungerat. Men skandierna var fruktansvärda motståndare i närstrid. Det var det de var bäst på. För temujaierna var den här typen av strid bara en färdighet bland många andra, men för skandierna var det mycket mer. För dem var det en livsstil.
”Det här ser bra ut”, sa Erak glatt och skyndade fram för att hindra tre temujaier som försökte ta sig över jordvallen. Halt knuffades åt sidan när Ragnak själv rusade fram för att hjälpa sin kamrat. Han höjde sin stridsyxa och skapade genast stor förödelse bland de kortvuxna, kraftiga krigarna som störtat fram.
Halt stod stilla en stund. Han lät gärna skandierna ta hand om närstriderna. Han svepte med blicken över landskapet tills han hittade det han letade efter: en av temujaiernas prickskyttar. Halt kände igen honom på det röda emblemet han hade på vänster axel. Mannen stod uppenbarligen och höll utkik efter skandiernas ledare. Nu fick han syn på Ragnak samtidigt som överjarlen ropade till sig fler krigare. Temujaien lyfte sin båge och lade en pil på strängen.
Men Halt hade gjort exakt samma sak, och det hade gått fortare. Spejaren hade släppt sin egen pil innan temujaien ens spänt bågen helt. Ryttaren föll död ur sadeln innan han hunnit se vad som träffat honom.
Plötsligt var den hårda lilla striden över, och de överlevande temujaierna vände sig om och rusade tillbaka mot sina hästar. De kastade sig upp i sadeln.
Ragnak och Erak tittade på varandra och log. Erak gav Halt en dunk i ryggen. Den var så hård att spejaren föll omkull.
”Det där var betydligt bättre”, sa skandiern. Överjarlen grymtade och nickade samtidigt som Halt reste sig upp.
”Så trevligt att ni är glada”, sa han torrt. Erak skrattade, men blev plötsligt allvarlig. Han nickade mot bågskyttarna, som fortfarande höll på att skjuta på angriparna.
”Pojken har verkligen skött sig bra”, sa han. Halt var förvånad över hur stolt Erak lät.
”Det visste jag att han skulle göra”, sa spejaren lågt. Sedan vände han sig om. Ragnak hade lagt armen om hans axel. Han önskade att skandierna var lite mindre känslosamma. De var så kraftigt byggda att det fanns risk att de skadade normalt byggda människor med sina glädjeutbrott.
”Du hade rätt hela tiden, spejare”, sa överjarlen. Han gjorde en gest mot försvarsverken. ”Jag trodde inte att något av detta behövdes. Men nu inser jag att vi aldrig hade haft någon chans mot de där råttorna utan det. Pojken och hans bågskyttar har verkligen varit till stor hjälp också.” Han nickade mot skyttarna. ”Det var tur att vi tog hand om honom så väl efter att vi tillfångatog honom.”
Erak höjde ett ögonbryn. Han hade varit mycket arg över att Will hade tvingats utföra de absolut hårdaste sysslorna på gården utanför Ragnaks sal. Där ute var det iskallt, och slavar som hamnade där brukade inte leva särskilt länge. Men Erak sa inget. Som överjarl hade man väl rätt att glömma vissa besvärande händelser från det förflutna.
Halt studerade platsen där Will stod. Försvarslinjen framför bågskyttarna var fortfarande ganska stabil. Det tycktes vara en av de platser där de skandiska soldaterna klarat sig bäst. Naturligtvis hade ulanerna undvikit direkta konfrontationer efter det att de sett vad som hänt med ryttarna som rusat rakt mot bågskyttarna.
Han visste att temujaiernas general inte skulle tillåta att detta fortsatte. Han förlorade alldeles för många mannar. Vissa stupade i pilregnen och andra föll i de desperata närstriderna mot skandierna. Snart skulle han bli tvungen att göra något för att utplåna fiendens bågskyttar.
Halt hade nog blivit fascinerad om han vetat att Haz’kam tänkte på exakt samma sak i det ögonblicket. Fascinerad, men knappast förvånad.
*
Generalen svor lågt medan han läste sina medhjälpares rapporter. Förlusterna var stora.
Han vände sig mot generallöjtnant Nit’zak och pekade på pergamentet han höll i handen.
”Så här får det inte fortsätta”, sa han lågt. Generallöjtnanten lutade sig fram och läste siffrorna på pergamentet.
”Det är illa”, sa han. ”Men det är inte katastrofalt. Vi har fortfarande tillräckligt med resurser för att besegra dem, oavsett om de har bågskyttar eller inte. De kan inte hålla stånd hur länge som helst.”
Men Haz’kam skakade otåligt på huvudet. Nit’zak hade precis bekräftat något som han länge hade misstänkt. Generallöjtnanten var en skicklig ledare på fältet, men han hade inte blivit någon särskilt bra överbefälhavare. Han förstod helt enkelt inte helheten.
”Nit’zak, vi har förlorat nästan femton hundra man. De är antingen skadade eller döda. Det är nästan en fjärdedel av vår armé. Om vi fortsätter kanske vi förlorar lika många till.”
Nit’zak ryckte på axlarna. Precis som de flesta av temujaiernas ledare brydde han sig inte så mycket om hur många som strukit med så länge hans sida vann. Om en temujai dog i strid, så var det ödet som bestämt det. Haz’kam såg på generallöjtnanten vad han tänkte.
”Vi är två tusen kilometer hemifrån”, sa han. ”Det var meningen att vi skulle erövra det här lilla helveteshålet så att vi kunde invadera Aralandet. Hur ska vi lyckas med det om vi har förlorat mer än hälften av våra män?”
Nit’zak ryckte återigen på axlarna. Han förstod inte problemet. Han var van vid att vinna seger efter seger. Han hade aldrig ens tänkt på hur det skulle vara att förlora ett slag.
”Att några skulle stupa här visste vi redan från början”, sa han. Haz’kam var nära att tappa behärskningen, vilket inte hände särskilt ofta.
”Vi trodde att detta skulle bli en liten sammandrabbning!” fräste han. ”Inte ett jätteprojekt. Tänk på saken, Nit’zak. Att segra här kan kosta oss så mycket att vi inte ens kan ta oss hem levande.”
Det var en obekväm sanning. Temujaiernas hemland på slättmarkerna låg ungefär två tusen kilometer bort. På de två tusen kilometrarna fanns många faror – inte minst kuvade människor som omedelbart skulle gå till anfall om de förstod att temujaiernas armé var försvagad.
Nit’zak satt tyst på sin häst. Generalens hårda tonfall gjorde honom arg. Att många andra officerare lyssnade gjorde inte saken bättre. Det var ett etikettsbrott att bete sig som Haz’kam precis hade gjort.
”Så vad tycker du själv att vi ska göra?” frågade han efter en lång tystnad.
Generalen var tyst en stund. Han blickade ut över fältet mot den skandiska armén. Han studerade befälhavarnas position och vände sedan blicken mot den lilla gruppen med bågar på kullen. Det där var de två nyckelpositionerna.
Till sist vände han sig mot generallöjtnanten igen. Han hade bestämt sig.
”Detachera alla kaijin från de femtio första ulanerna”, sa han. ”Samla ihop dem till en särskild styrka. Fiendens bågskyttar har saboterat alldeles för mycket för oss. Det är hög tid att vi gör oss av med dem.”