Det var ett hårt anfall, och det var generallöjtnant Nit’zak som ledde det. Det fick kosta vad det kosta ville. Medan temujaiernas kaijin anföll bågskyttarna störtade Nit’zaks soldater fram mot raden av skandier. Nit’zaks män var beväpnade med lansar och svärd. Skandierna hade yxor, precis som alltid.
Nit’zak visste att det här anfallet skulle bli avgörande. Om de inte lyckades slå sig igenom skandierna den här gången så skulle Haz’kam blåsa till reträtt. Han ville inte drabbas av fler förluster under den här kampanjen. Tanken på ett sådant nederlag var fruktansvärd för Nit’zak. Nu manade han sina mannar framåt. Han var fast besluten om att utplåna den lilla gruppen med bågskyttar som stod bakom skandiernas försvarslinje.
På marken framför skandierna låg mängder av döda människor och hästar. Många av Nit’zaks soldater hade stupat. Ändå drev de långsamt de vildsinta nordborna bakåt. Försvarslinjen blev mer och mer bräcklig. Temujaierna satt av från sina hästar och började strömma upp för jordvallen. De högg och stötte med sina sablar. De sammanbitna skandierna kämpade tillbaka.
”Generallöjtnant!” ropade någon. En medhjälpare ryckte Nit’zak i ärmen. Han pekade mot en liten grupp med ryttare som började dra sig undan från striden. ”Våra kaijin sticker!”
Nit’zak svor när han såg prickskyttarna rida i väg. De var överskattade och överbeskyddade. Han visste att de såg sig själva som elitsoldaterna i temujaiernas armé. Prickskyttarna slapp utsätta sig för de största farorna så att de kunde sitta på sina hästar och skjuta fiendens befälhavare. Nu när de för första gången i sina liv stötte på lite hårdare motstånd så gav de upp och flydde. Nit’zak svor att de skulle få lida för sin feghet.
Men det fick vänta. Nu sköt skandiernas bågskyttar skur efter skur med pilar mot den stora anfallsstyrkans bakre led. Det var nödvändigt att stoppa dem snarast. Att de börjat med skurarna igen kunde mycket väl vara avgörande för striden.
Haz’kam ansåg inte att generallöjtnanten förstod helheten under större slag. Men Nit’zak hade en annan förmåga som gjorde honom till en utmärkt ledare. Han kände på sig när en strid hade nått sitt viktigaste skede. Det fanns ett tillfälle i varje slag när utgången var oviss och en koncentrerad insats kunde betyda skillnaden mellan seger och förlust. Han kände på sig att det ögonblicket hade kommit nu. När han såg sina soldater kämpa mot skandierna märkte han för första gången en viss osäkerhet hos fienden. Han drog sin sabel och vände sig mot sina livvakter. De var trettio stycken: en halv ulan med trettio erfarna soldater.
”Kom igen nu!” ropade han. Sedan inledde han anfallet mot skandiernas försvarslinje.
Nit’zaks instinkter ledde honom rätt. Skandierna var utmattade och blödde. Många av dem hade stupat, och de som stod kvar hade inte mycket styrka kvar. Antalet temujaier tycktes oändligt, och det kändes som om det hela tiden kom nya. Varje gång en av dem föll ihop rusade två nya fram och tog hans plats. De ropade sina stridstjut och högg och stötte med sina sablar. När nu ytterligare en styrka gick till angrepp tycktes striden ha nått en vändpunkt. En efter en gav skandierna med sig. Snart började de att dra sig tillbaka i grupper. Temujaierna pressade sig in genom öppningen de hade skapat och högg ihjäl skandierna när de försökte fly.
Nit’zak pekade med sabeln mot bågskyttarna, som fortfarande sköt skur efter skur med pilar mot den huvudsakliga anfallsstyrkan.
”Bågskyttarna!” ropade han. ”Döda bågskyttarna!” Sedan började han att röra sig mot dem.
Horace kastade ned den stora skölden han hade använt och tog upp sin egen sköld, som var liten och rund. Det rasslade när han drog svärdet ur skidan. Sedan svingade han sig över jordvallen.
”Stanna här”, sa han till Will. Han skyndade ned för slänten mot den första gruppen av temujaier som var på väg. Nu var det Wills tur att stirra fascinerat medan hans vän gick till angrepp. Horace svingade svärdet i förbluffande mönster. Vapnet for hit och dit när han högg mot angriparna. Den första gruppen backade snart bakåt, och en större grupp började närma sig den långe krigaren. Återigen hördes ljudet av stål mot stål, men nu blev Horace tvungen att backa för att inte omringas. Will tittade på korgen med pilar. Han hade bara fem stycken kvar. Han tog upp dem och började skjuta. Han siktade noga innan han släppte pilarna. Målet var att skjuta ned temujaierna som försökte omringa hans vän.
Han kastade en hastig blick mot bågskyttarna. Männen med sköldar hade dragit sina egna vapen och ställt sig för att försvara dem. Dessutom hade några skandier som dragit sig bakåt samlats nära skyttarna. Will hörde att Evanlyn fortfarande ropade ut instruktioner.
”Fortsätt!” ropade Will. Hon tittade på honom och nickade. Sedan vände hon sig om igen och fortsatte dela ut order.
Horace hade backat nästan hela vägen upp på kullen igen. Han kämpade koncentrerat mot temujaierna. Han var ensam, och det fanns risk att han blev huggen i ryggen. När Wills pilar var slut drog han sina två knivar och skyndade fram för att hjälpa sin vän.
*
I mitten av den skandiska armén insåg Erak plötsligt att han hade en möjlighet. Temujaierna kämpade hårt, men den vilda intensiteten de hade haft tidigare hade försvunnit.
Deras stödtrupper hade skadats svårt av pilarna från flanken, och de började nu att dra sig tillbaka. Det betydde att trupperna som slogs med skandierna inte längre kunde få förstärkning.
Erak högg ned en av temujaiernas kaptener som störtat över jordvallen med ett stridstjut. Sedan vände han sig mot Halt. Spejaren stod bakom honom och sköt koncentrerat på alla temujaier som kom för nära.
Haz’kams idé med att detachera prickskyttarna hade varit lika farlig för dem själva som för deras fiender. För en gångs skull var det temujaiernas befälhavare som dödades av pilar. Skandiernas ledare fortsatte att hugga ihjäl alla som kom för nära deras virvlande yxor.
Erak backade så att han stod bredvid Halt. Han nickade mot skandiernas vänstra flank. Där borta hade inga strider brutit ut än.
”Om vi angriper dem från sidan kanske vi kan göra slut på dem”, sa han. Halt funderade. Han visste att det var farligt. Samtidigt kunde man inte vinna en strid om man inte tog risker. Han nickade.
”Bra idé”, sa han. Erak nickade. Plötsligt fick han syn på något bakom Halt och svor till. Spejaren snodde runt och tittade, och tillsammans kunde de se hur temujaierna bröt sig fram genom leden alldeles nedanför Will och hans bågskyttar. Båda visste att temujaiernas stödtrupper skulle samlas på nytt om pilregnet upphörde. Då kunde allt vara förlorat.
Det var dags att göra något.
”Anfall med vänstra flanken”, sa Halt kort. Han tog upp ett koger och började springa mot Wills position. Erak tittade efter honom. Han visste att en person inte gjorde någon skillnad. Plötsligt fick han syn på Ragnak. Han stod och kämpade i en cirkel av stupade temujaier. Överjarlen hade något vilt i blicken. Han hade kastat skölden åt sidan och greppade sin enorma yxa med båda händerna. Det rann blod från ett halvdussin sår på armarna, benen och överkroppen – men Ragnak tycktes inte bry sig om det. Han var nära bärsärkaraseriet. Erak visste att en enda sådan man kunde göra all skillnad i världen.
Erak högg sig fram till överjarlen. Ragnak tittade upp och log brett när han fick syn på Erak.
”Vi krossar dem, Erak!” ropade han. Han hade fortfarande den vilda blicken i ögonen. Erak tog tag i hans arm och ruskade honom för att få uppmärksamhet.
”Jag tänker ta in vänstra flanken i striden!” ropade han. Överjarlen log och ryckte på axlarna.
”Det låter bra! Låt dem delta i festligheterna!”
Erak pekade mot striden som rasade på sidan närmast havet. ”Högra flanken har problem”, sa han. ”Fienden har brutit sig igenom försvaret. Spejaren behöver hjälp där borta.”
Det kändes konstigt att ge order åt överbefälhavaren. Men Erak visste att Ragnak inte klarade av att leda anfallet när han var på det här humöret. En bärsärk kunde bara göra en enda sak: krossa en fiende som stod i vägen med ett förödande anfall.
Ragnak nickade ivrigt. ”Så den där sarkastiske lille allvetaren behöver hjälp? Då ska han få det!”
Han gav ifrån sig ett vrål och rusade efter Halt tillsammans med ett dussin andra krigare.
Erak bad en tyst bön till vallerna. Ett dussin män var inte så många, men nu när Ragnak gick bärsärkagång kanske det räckte. I vilket fall som helst så hade han annat att tänka på nu. Han ropade efter en budbärare. Högra flanken fick klara sig själv i några minuter. Nu var det dags för vänster flank att angripa fienden från sidan.