Horace kände på sig att någon var alldeles bakom honom. Han snodde runt och lyfte svärdet för att hugga. Där stod Will och försökte försvara sig med två knivar mot en av temujaiernas soldater. Horace träffade mannen rakt i pannan med svärdet. Soldaten raglade bakåt och sjönk ned på knä med händerna över ansiktet.
”Vad håller du på med?” ropade Horace samtidigt som han parerade ett annat angrepp framifrån.
”Ser till att ingen hugger ihjäl dig bakifrån”, sa Will och blockerade ett anfall mot Horaces rygg.
”Säg till nästa gång”, sa Horace. Han duckade undan en lans och slog svärdsfästet i huvudet på soldaten som höll i vapnet. ”Jag var nära att klyva dig på mitten!”
”Det blir ingen nästa gång”, sa Will. ”Jag trivs inte så bra här.”
Horace kastade en blick över axeln. Will försvarade sig mot temujaiens sabel med en kniv i varje hand. Detta var ingen färdighet han var särskilt bra på. Dessutom hade det gått mer än ett år sedan han och Horace hade övat på den här tekniken i Celtica. Soldaten hade övertaget, och Horace såg blod på Wills vänstra ärm.
”Ställ dig på knä när jag säger till”, sa Horace.
”Jag ska”, sa Will bistert. ”Bli inte förvånad om jag gör det innan du säger till.”
Horace kunde inte låta bli att le. Han drev tillbaka två män som hade angripit honom och ropade sedan till Will.
”Nu!”
Will sjönk ned på knä. Horace ändrade blixtsnabbt sitt grepp om svärdet och stötte bakåt. Han hörde ett förfärat vrål.
”Hur går det?” frågade han. Han fattade svärdet som han hade haft det innan och skyddade sig än en gång mot den envisa lansen. Först kom inget svar, och Horace blev riktigt rädd. Tänk om han hade träffat sin vän! Men sedan svarade Will.
”Mycket imponerande”, sa han. ”Var har du lärt dig det där?”
”Jag hittade precis på det”, sa Horace. Sedan grymtade han belåtet. Soldaten med lansen kom så nära att Horace kunde stöta honom i axeln. När han sjönk ned på marken drog Horace ut svärdet och svepte det i en vid cirkel mot en annan fiende. Temujaien träffades i huvudet, men hans tjocka huvudbonad av päls räddade livet på honom. Kraften fick honom ändå att sjunka ned på knä. Han var så omtöcknad att ögonen gick i kors.
För ett ögonblick kunde de andas ut. Horace tog ett steg bakåt och betraktade sin vän.
”Hur har det gått med armen?” frågade han och nickade mot Wills ärm. Blodfläcken blev större och större. Will tittade och såg ut att få syn på den för första gången.
”Jag kände det inte ens”, sa han förvånat.
Horace log bistert. ”Du kommer att känna det desto mer sedan”, sa han. Will skakade på huvudet och såg tveksam ut.
”Vi får se om det blir något ’sedan’”, sa han. Sedan hörde de ljudet av bågsträngar och pilar. De tittade förbluffat på varandra.
”Det är Evanlyn”, sa Will. ”Hon ser till att de fortfarande skjuter!”
Horace nickade mot de myllrande temujaierna. En rad av krigare stod mellan dem och bågskyttarna.
”Hon kommer inte att kunna göra det så länge till”, sa han. Skandierna som försvarade skyttarna blev allt färre. ”Kom!” ropade han. ”Håll ögonen på min rygg och ropa till om det ser farligt ut.” Och med de orden började han att ta sig ned för slänten på nytt. Horace gick till angrepp mot den bakre delen av gruppen med temujaier. Hans svärd for upp och ned. Temujaierna överraskades i några sekunder, men sedan ryckte de fram igen. De såg att det bara var två personer som anföll dem. En av dem var inte mycket mer än en pojke, och hans enda vapen var två små knivar.
Horace kämpade sammanbitet. De få överlevande försvararna samlades runt honom. Men fienderna var många, och nu började enstaka temujaier ta sig förbi försvararna. De gled snabbt ned i skyttegraven där bågskyttarna fortfarande stod och sköt mot temujaiernas anfallsstyrka.
De två pojkarna hörde hur Evanlyn ropade. Hon fick vissa av skyttarna att vända sig rakt mot angriparna och skjuta mot dem. Det var bara en tidsfråga innan temujaierna svärmade ned i skyttegraven och dödade allihop.
”Kom!” ropade Will. Han hade börjat springa mot skyttegraven. Horace rusade efter.
En temujai ställde sig framför honom, och Will högg mot honom med sin långa kniv. Han kände hur hela armen var nära att domna när han träffade. Sedan ropade Horace ut en varning, och Will hann sno runt precis i tid för att blockera ett sabelhugg med båda knivarna. Horace skyndade fram och anföll mannen och hans tre följeslagare. De två vännerna kämpade sida vid sida, men temujaierna var alldeles för många. Will fick en klump i halsen när han insåg att de inte skulle hinna fram till skyttegraven i tid. Mindre än tjugo meter bort kunde han se Evanlyn. En grupp bågskyttar stod runt henne, och en stor grupp temujaier var på väg rakt mot dem. Deras fienders pilbågar var det enda som fick dem att röra sig lite långsammare än vanligt.
”Se upp, Will!” ropade Horace. Will vände sig om, och än en gång fick de två vännerna slåss för sina liv när ännu fler temujaier rusade på dem.
*
Nit’zak ledde en grupp soldater ned i skyttegraven där skandiernas bågskyttar hade gömt sig. Hans andra mannar skulle ta itu med de två unga krigarna som hade kämpat så effektivt. Hans egen uppgift var att tysta bågskyttarna en gång för alla.
Hans soldater rusade ned i skyttegraven runt honom. De gick genast till angrepp mot skyttarna, som saknade rustningar och var obeväpnade sånär som på bågarna. De backade genast bakåt, och vissa av dem vände sig om och sprang. Nit’zak följde efter, men när han rundade en krök i skyttegraven stannade han till av förvåning.
En ung flicka stod framför honom. Hon hade en lång kniv i handen och tittade trotsigt på honom. De överlevande bågskyttarna hade samlats runt henne som för att försvara henne. På hennes kommando höjde de bågarna.
De två grupperna studerade varandra. Nit’zak såg att minst tio bågar var riktade mot honom, och ingen av skyttarna var längre än tio meter bort. Det hade varit omöjligt för dem att missa om flickan beordrade dem att skjuta. Ändå skulle förstås både flickan och bågskyttarna vara helt hjälplösa så snart pilarna hade avfyrats.
Nit’zak sneglade åt sidan. Hans mannar var i närheten. Han hade inga planer på att dödas av ett skandiskt pilregn. Om det hade varit fördelaktigt för hans armé hade han gjort det frivilligt. Men nu hade han ett arbete att utföra, och det hade varit fel att dö innan han var färdig. Å andra sidan offrade han gärna tio eller tolv av sina mannar om det var nödvändigt. Han kallade på dem.
”Anfall”, sa han lugnt. Soldaterna rusade fram i det trånga utrymmet.
Efter ett ögonblicks tvekan beordrade flickan skyttarna att skjuta. Nit’zak hörde ljudet av strängarna. Pilarna slog in i temujaierna och dödade eller skadade sju stycken. De andra fortsatte framryckningen och fick snabbt förstärkning av fler soldater. Skyttarna vände sig om och sprang, men flickan stod kvar. Nit’zak klev fram och höjde sin sabel. Han studerade hennes ögon, men märkligt nog kunde han inte se någon som helst fruktan där. Det kändes nästan tråkigt att behöva döda någon som var så här modig.
Någonstans ropade en ung man till. Hans röst var full av skräck och smärta.
Det var nog flickans namn. Nit’zak såg hur hon tittade förbi honom mot någon han inte kunde se. Hon log sorgset. Det var ett leende som betydde farväl.
*
Will hade sett allt. Han hade inte kunnat göra något, utan varit tvungen att kämpa desperat för att skydda Horace och sig själv. Han hade sett när temujaierna skyndat genom skyttegraven. Sedan hade han sett hur skyttarna hotat dem med bågarna. Temujaierna hade bara struntat i faran och fortsatt fram. Den sista skuren hade fått dem att stanna till i en sekund eller två, men sedan hade de gått till angrepp med förnyad styrka. De återstående skyttarna hade flytt eller dödats.
Horaces varning fick honom att vända sig om. Han tog ett kliv åt sidan för att undvika en sabel. Sedan stötte han hastigt med sin långa kniv för att driva sin motståndare bakåt några steg. Över axeln kunde han se hur officeren framför Evanlyn höjde sitt svärd, som han höll med båda händerna.
”Evanlyn!” ropade han skräckslaget. När hon hörde honom vände hon huvudet och mötte hans blick. Hon log, och Will såg på leendet att hon mindes allt de hade varit med om de senaste elva månaderna.
Allt de hade betytt för varandra.
Will kunde inte låta henne dö. Han fattade den långa kniven i bladet istället för handtaget. Sedan förde han armen bakåt och framåt i en enda rörelse.
Den stora kniven träffade Nit’zak alldeles under vänster arm precis när han tänkte hugga.
Han frös till och stapplade långsamt åt sidan. Han gick in i skyttegravens ena vägg och sjönk sedan ned på det trampade jordgolvet. Sabeln ramlade ur händerna på honom, och han försökte desperat dra ut den tunga kniven som träffat honom i sidan. Nu skulle nog Haz’kam avbryta invasionen trots allt, tänkte han. Det gjorde honom arg.
Will hade bara sin lilla kastkniv kvar. Nu blev han angripen igen. Han tog ett språng framåt och grep tag i en temujai. De föll omkull och rullade runt. Will försökte gripa tag i soldatens svärdsarm samtidigt som han stötte med den lilla kniven.
I ögonvrån såg han hur Horace övermannades av fyra soldater som anföll honom samtidigt. Will misstänkte att allt var förlorat.
Sedan hörde han ett blodisande vrål. En enorm gestalt stod lutad över honom. Jätten ryckte upp Wills motståndare från marken och kastade honom ned för sluttningen. Tre andra män föll omkull när de träffades av den tunga kroppen.
Det var Ragnak, och nu när bärsärkaraseriet gripit honom var han verkligen en skrämmande syn. Hans skjorta hängde i trasor, och han hade ingen rustning förutom den hornprydda hjälmen. Han morrade lågt och störtade rakt in i hopen av temujaier. Yxan virvlade runt honom i enorma cirklar, och fienderna stupade i stora högar runt honom.
Ragnak gjorde inga som helst försök att skydda sig, och han fick ständigt nya skador. Han verkade bara strunta i dem och fortsatte att hugga och slå mot männen som hade invaderat hans hemland – männen som vågat väcka bärsärken i honom.
Hans vaktstyrka följde efter honom, och allihop hade gripits av samma raseri. De tolv männen gick rakt in i sina fiender i en kilformation, och det tycktes inte spela någon roll för dem om de dog eller överlevde. De brydde sig bara om en enda sak: att komma i närheten av fienderna och döda dem. Så många som möjligt. Så snabbt som möjligt.
”Horace!” ropade Will. Han försökte komma på fötter. Han kunde inte glömma bilden av hur Horace omringats av fyra angripare. Sedan hörde han ett annat ljud – ett välbekant sådant. Det var en långbåge som avfyrades. När Will vände blicken kunde han se hur männen som angripit Horace föll undan som snö om våren. Han visste att Halt hade kommit.
*
Från en kulle en kilometer bort såg general Haz’kam, shan över sitt folk, hur anfallet misslyckades. Fiendens vänstra flank hade angripit hans stora anfallsstyrka. Soldaterna i den styrkan hade stupat eller drivits tillbaka. Förlusterna var stora. På fiendens högra sida hade Nit’zak och hans mannar till sist gjort slut på de skandiska skyttarna. Han hade vetat hela tiden att hans gamle vän skulle lyckas med det.
Tyvärr hade det tagit för lång tid. Det hade skett för sent, och vid det laget hade den stora styrkan redan skadats för allvarligt av de ständiga pilarna. Sedan hade total förvirring uppstått när fienden angripit med vänster flank.
Det var förstås bara ett enda misslyckat angrepp, och han visste att han fortfarande kunde vinna slaget om han ville. Han kunde se till att ulanerna omgrupperades. Han kunde utnyttja alla sina resurser och tvinga skandierna att fly för sina liv in bland kullarna. För ett ögonblick kändes det frestande att utkräva en gruvlig hämnd på folket som krossat hans planer.
Men priset skulle bli för högt. Han hade redan förlorat tusentals soldater, och ett nytt angrepp skulle kosta honom mycket mer än han hade råd med. Han vände sig om i sadeln och nickade mot mannen med hornet.
”Blås till reträtt”, sa han lugnt. I hans ansikte fanns inte ett spår av den fruktansvärda vrede som kokade i honom.
Han hade misslyckats, men det anstod inte en general att visa sina känslor öppet.