Vargvinden följde Semathfloden hela vägen från Smala sjön till kung Duncans slott.
Att se ett vargskepp glida fram längs floden utan några som helst tecken på strid eller plundring var en förunderlig syn för befolkningen. De många befästningsverken vid floden hade stoppat fartyget under normala omständigheter, men nu lät man det passera. Prinsessan Cassandras personliga flagg, som föreställde en röd hök, vajade från masten. Besättningen hade dessutom skickat ett meddelande för att se till att traktens ledare kände igen flaggan och att fartyget skulle lämnas i fred.
Resan var naturligtvis också något alldeles nytt för Erak och hans besättning.
Till sist rundade de den sista kröken i floden, och framför dem låg Duncans slott med alla höga torn och smäckra spiror. Erak tog ett djupt andetag när han fick syn på det. Halt misstänkte att den gamle plundraren inte bara fascinerades av hur vacker byggnaden var, utan dessutom funderade på hur mycket skatter som måste finnas där inne. Spejaren klev fram till den nye överjarlens sida.
”Du hade inte ens kommit förbi vallgraven”, sa han lågt.
Erak såg förvånad ut. Sedan log han. ”Syntes det så tydligt att det var det jag tänkte på?” frågade han.
Halt nickade. ”Du är trots allt skandier.”
En pir sköt ut i flodens vatten. Den pryddes av flaggor, och en stor samling människor stod och väntade på fartyget. När vargskeppet dök upp började de hurra och blåsa i horn.
”En historisk händelse”, sa Erak lågt.
Halt nickade och log. ”Och där är en till”, sa han och pekade på en lång man med skägg. En skara riddare och hovdamer med fina kläder stod runt honom. ”Självaste kungen har kommit för att välkomna dig, Erak.”
”Välkomna sin dotter, menar du”, sa skandiern. Halt märkte ändå att skandiern såg ganska belåten ut.
Evanlyn hade fått syn på den långe mannen. Nu stod hon i fören och vinkade ivrigt. När människorna fick syn på henne tilltog deras hurrarop i styrka. Duncan och hans sällskap skyndade sig till platsen där fartyget skulle lägga till. Kungen gick så fort att han nästan sprang. Det lämpade sig egentligen inte för en kung, men han hade annat att tänka på än sin värdighet nu.
”Åror!” ropade Erak. Roddarna höjde sina åror ur vattnet, och vargskeppet gled in till bryggan.
Den skandiska besättningen kastade in linor till människorna på stranden, och de två grupperna tittade intresserat på varandra. Detta var första gången någonsin som araluaner och skandier hade mötts på det här viset utan vapen i händerna. Will strålade av glädje där han stod vid relingen och såg hur Evanlyn skyndade till landgången. Hon och hennes far fann inga ord, utan bara log mot varandra medan avståndet mellan fartyget och bryggan minskade. Sedan dunsade det till, och fartyget låg bredvid bryggan. Svengal log brett och fällde ned landgången. Evanlyn rusade ned till sin far och tryckte ansiktet mot hans bröst.
”Pappa!” sa hon. Hennes röst dämpades av hans skjorta och hennes egna snyftningar.
”Cassie”, mumlade han. Han hade kallat henne så sedan hon var spädbarn. Jublet runt dem blev ännu starkare. Duncan var en omtyckt kung, och alla visste hur bedrövad han hade varit sedan hans dotter försvunnit. Till och med skandierna log. Trots att de var hårdföra sjörövare så hade de också en mjukare sida, och familjeband var något de skattade högt.
Halt var den ende som inte tycktes dela den allmänna glädjen. Han såg bitter ut och stod kvar i aktern medan de andra skyndade sig att gå i land.
Duncan och Evanlyn, eller Cassandra som hon egentligen hette, hade omfamnat varandra och tycktes inte märka vad som hände runt omkring. Will svepte med blicken över folkmassan och fick syn på en kraftig gestalt i närheten av kungen. Det var en medelålders man som vinkade entusiastiskt och ropade hans namn.
”Will!” ropade han. ”Välkommen hem, pojk! Välkommen hem!”
Först var Will förbryllad, men sedan såg han vem det var. Det var baron Arald av Redmont. Han hade varit en respektingivande ledarfigur så länge Will kunde minnas, men nu stod han och viftade och ropade som en liten skolpojke. Will log och skyndade sig fram till baronen genom trängseln. När han kom fram böjde han sig framåt i en bugning, men baronen började omedelbart att rycka i hans arm.
”Bry dig inte om det där!” sa han. ”Välkommen tillbaka, pojk! Och bra gjort! Utmärkt! Alldeles utmärkt! Gode Gud, vi trodde aldrig att vi skulle se dig igen! Eller hur, Rodney?”
Bredvid baron Arald stod en riddare med ringbrynja. Det var Sir Rodney, som var överhuvud för krigarskolan i Redmont. Han nickade distraherat och spanade mot fartyget.
”Absolut, baron Arald”, sa han. Sedan tittade han oroligt på Will. ”Will, jag trodde att Horace var med er. Det har väl inte hänt honom något?”
Will vände sig förvånat om. Horace hade precis tagit farväl av sina skandiska vänner och var nu på väg ned på kajen.
”Där är han ju”, sa han och pekade. Riddaren spärrade upp ögonen.
”Herregud, han har blivit en riktig jätte”, viskade han. Sedan fick Horace syn på sin läromästare och skyndade sig fram genom folkmassan. När han kom fram gjorde han honnör.
”Lärling Horace ber om tillstånd att få träda i tjänst igen, Sir Rodney”, sa han kort.
Rodney gjorde honnör. ”Beviljas, lärling”, sa han. Sedan gav han Horace en björnkram. ”Jäklar, vad vi är stolta över dig, pojk!” utbrast han. ”Och när blev du så lång?”
Människorna runt dem ropade och hurrade. Sedan tystnade de plötsligt. När Will vände sig om såg han varför. Erak Stjärnföljare, skandiernas överjarl, hade klivit iland.
De som stod närmast backade lite. Att skandierna var något annat än fiender var en ny tanke. Will ville inte att hans vän skulle känna sig sårad, utan skyndade genast framåt. Det fanns dock en annan person i folksamlingen som var snabbare. Kung Duncan själv klev fram för att hälsa på den skandiske ledaren. Han sträckte ut handen.
”Välkommen till Araluen, överjarl”, sa han. ”Och tack för att ni har fört hit min dotter.” De två ledarna skakade hand. Människorna började återigen att jubla, och den här gången hurrade de för Erak och hans besättning. Det skulle göra det betydligt svårare för skandierna att plundra det här området i framtiden, tänkte Will. Duncan lät människorna jubla en stund, men höll sedan upp handen. Han studerade människorna på kajen. När han inte såg den han letade efter vände han sig mot vargskeppet.
Där fick han syn på mannen han sökte. ”Halt”, sa han lågt. Spejaren stod insvept i sin mantel bredvid den stora styråran. Kungen vinkade åt honom.
”Kom i land, Halt. Välkommen hem!”
Men Halt kunde inte dölja sorgen han kände. Han började säga något, men kunde inte. Han harklade sig och försökte igen.
”Ers … ers majestät”, sa han. ”Jag är fortfarande landsförvisad. Jag får egentligen inte återvända förrän om tre veckor.”
Ett lågt sorl utbröt på kajen. Will var förbluffad.
”Landsförvisad?” utbrast han. ”Har du blivit landsförvisad?” Han tittade på kungen. Det var en absurd tanke att Halt skulle bli landsförvisad. Han älskade sitt hemland och folket som bodde där.
”Varför?” frågade han.
Duncan skakade långsamt på huvudet. ”Några oförsiktiga ord. Han var full, och ingen minns ens vad han sa. Och jag har förlåtit dig, så var snäll och kom i land, Halt!”
Men Halt stod kvar. ”Inget hade gjort mig nöjdare, ers majestät”, sa han. ”Men lagen måste följas.” En annan man kom fram och ställde sig bredvid kungen. Det var lord Anthony, Duncans riksmarskalk.
”Halt har rätt, ers majestät”, sa han. Anthony menade väl, men han var väldigt pedantisk när det gällde att tolka lagen. ”Han sa trots allt att kungen är resultatet av sin fars förälskelse i en hatcha-hatchadansös.”
Många i folkmassan flämtade till och såg skräckslagna ut.
Duncan log. ”Tack för att du påminde oss, Anthony”, sa han.
Sedan brast någon i skratt. Prinsessan Cassandra höll på att vika sig dubbel. Alla vände sig om och tittade på henne. Efter en stund sansade hon sig tillräckligt mycket för att prata.
”Jag är ledsen”, sa hon. ”Men om ni hade känt min farmor så hade ni nog förstått varför min farfar kände sig frestad. Hon hade ett ansikte som en gammal hynda, och temperamentet var inte mycket bättre!”
”Cassie!” sa hennes far argt. Prinsessan skrattade återigen så att ögonen rann, och kungen kunde inte låta bli att le. Sedan såg han hur missnöjd lord Anthony såg ut. Kungen nöp Cassandra tills hennes skratt förvandlades till en serie frustanden och fnissanden. Men skrattet hade smittat av sig, och det tog en liten stund innan människorna på kajen sansade sig. Halt tittade bistert på från vargskeppets däck.
Duncan vände sig mot sin riksmarskalk. ”Har jag inte makt att befria Halt från resten av straffet?”
Anthony skakade fundersamt på huvudet. ”Det hade inte passat sig, ers majestät”, sa han långsamt. ”Om man börjar rucka på lagen vet man aldrig vad som kan hända.”
”Kung Duncan!” dundrade Erak. Alla vände sig omedelbart mot honom. Han insåg att han hade pratat lite högre än han hade tänkt sig. Det skulle ta tid för honom att vänja sig vid sådana här formella situationer. Han sänkte rösten en aning.
”Jag kanske kan be er att förlåta honom för min skull och som ett sätt att besegla fredsavtalet mellan våra två länder?”
”Bra tänkt”, muttrade Duncan. Han vände sig snabbt mot lord Anthony. ”Vad säger du?” frågade han. Riksmarskalken såg tankfull ut. Han ville inte göra kungen missnöjd. Allt han ville var att göra sin plikt och upprätthålla lagen. Nu såg han ett acceptabelt kryphål.
”Det hade fungerat, ers majestät”, sa han. ”Det här är trots allt ett mycket speciellt tillfälle.”
”Utmärkt!” sa Duncan och vände sig mot figuren på vargskeppet. ”Så där, Halt. Du är förlåten. Kom ned nu och delta i festligheterna!”
Halt hade tårar i ögonen när han till sist klev ned på kajen efter elva månader och fem dagar i landsflykt. En man klädd i grågrön mantel skyndade fram och tryckte något i handen på honom. Det var Crowley, spejarnas stormästare.
”Du kanske vill ha den här igen”, sa han.
När Halt tittade ned såg han att han höll en fin kedja i handen. Ett eklöv av silver var fäst i den.
Och då visste han att han till sist hade kommit hem.