Will kände på sig att något var på gång. Efter de första festligheterna hade Erak och hans besättning återvänt till Skandia. Man hade kommit överens om att skicka en styrka med bågskyttar till Skandia nästa vår. Sedan skandierna seglat hemåt hade kungen suttit i sammanträde med sina rådgivare – bland annat Halt, Crowley, baron Arald och Sir Rodney – nästan varje dag.
Will och Horace visste inte riktigt vad de skulle göra. De hade många beundrare som gärna lyssnade på deras berättelser om Skandia och temujaierna. Men efter ett tag var det inte så roligt att berätta samma sak om och om igen.
Horace var inte längre klädd som riddaren av eklövet, utan bar återigen lärlingens enkla, vita vapenrock.
Evanlyn hade återgått till att vara prinsessan Cassandra. Hon hade förts till sitt gemak i ett av slottets torn, och varje gång Will såg henne hade hon en stor grupp riddare och hovdamer med sig. Hon var en välklädd ung kvinna som verkade njuta av uppmärksamheten.
Will insåg sorgset att avståndet mellan dem hade ökat. Hon var trots allt den mest högättade kvinnan i landet, medan han själv var son till en soldat och en bondflicka. Vid de få tillfällen han lyckades prata med prinsessan kände han sig stel och obekväm. Han fick knappt fram ett ord när hon var i närheten, och han brukade mumla någonting ohörbart som svar varje gång hon försökte prata.
Det gjorde Cassandra arg. Hon ansträngde sig för att reparera deras vänskap, men rikedomarna runt henne fick Will att känna sig illa till mods. Tyvärr var hon för ung för att förstå det.
”Förstår han inte att jag är likadan som jag alltid har varit?” frågade hon sig själv framför spegeln. Naturligtvis var hon inte det. Evanlyn hade varit en vettskrämd flicka som tvingats förlita sig på sin följeslagare för att överleva. Sedan hade rollerna ändrats, och det hade varit hon som räddat Will när han varit sjuk och rädd.
Cassandra var däremot en vacker och väluppfostrad prinsessa. Hennes ställning var så långt ovanför Wills att han inte kunde nå den. Will visste att hon en dag skulle bli drottning och ta över efter sin far. Det var inte hennes personlighet som hade förändrats, utan hennes position. Både hon och Will var för unga och oerfarna för att överbrygga klyftan mellan dem.
Samtidigt kom hon märkligt nog närmare Horace. Horace var van vid livet som krigarlärling och hovlivet vid slottet i Redmont. Han lät sig inte skrämmas av Cassandras ställning. Naturligtvis visade han stor respekt, men det hade han alltid gjort. Horaces enkla och okomplicerade inställning till livet fick honom att se saker och ting precis som de var. Evanlyn hade varit hans vän. Det var prinsessan Cassandra också. Det fanns små skillnader i hur han tilltalade henne, men han hade lärt sig sådana formaliteter under sin utbildning.
Han rådde henne att vara tålmodig när hon till sist berättade om den växande klyftan mellan sig själv och Will.
”Han vänjer sig”, sa han. ”Han är trots allt spejare. De är lite … annorlunda. Ge honom lite tid, bara.”
Så Cassandra väntade. Men hon kunde inte glömma Horaces kommentar om spejarna, och till sist bestämde hon sig för att göra något åt situationen.
Hon visste nämligen att hon snart skulle få chansen.
*
Duncan hade förklarat att en formell bankett snart skulle hållas. Man skulle fira att hans dotter hade återvänt, och en inbjudan hade skickats till rikets femtio landskap. Detta skulle bli en stor fest.
Det tog ungefär en månad för de bjudna gästerna att samlas. Den enorma matsalen i kungaslottet hade inte sett så här strålande ut sedan Duncan krönts tjugo år tidigare.
Festligheterna pågick i flera timmar. Tjänarna sprang fram och tillbaka med grillat kött, mustiga pastejer, färska grönsaker och diverse smårätter som var lika vackra att titta på som de var goda. Mäster Chubb, som var köksmästare vid slottet i Redmont och ansågs vara en av de bästa kockarna i landet, hade rest till huvudstaden för att övervaka matlagningen. Nu stod han i öppningen till köket och tittade belåtet på medan adelsmännen och deras damer njöt av rätterna som tillagats den senaste veckan. Kökspojkar som stod och slappade fick kockens slev i pannan.
”Inte dåligt”, muttrade Chubb för sig själv. ”Inte dåligt alls.” Sedan vinkade han till sig en tjänare som skulle bära en speciell maträtt till ”den unge spejaren Will”, som Chubb kallade honom.
När man ätit upp maten var det dags för underhållningen. Kungens harpist stämde nervöst sitt instrument och gick igenom texten på den heroiska sången han komponerat. Den handlade om hur kronprinsessan räddades från döden av tre av rikets största hjältar. Han var inte riktigt nöjd med hur han hade rimmat på ”Halt”. Han hade skrivit att han ”alltid håller huvudet kallt”, men det kändes nästan som en underdrift när det handlade om den berömde spejaren.
Innan det blev dags för harpisten att spela reste sig kung Duncan från sin stol för att tala till den jättelika folksamlingen. Lord Anthony stod i närheten, precis som alltid. På kungens signal knackade han i golvet med sin järnskodda stav.
”Tystnad!” ropade han. Alla slutade omedelbart prata och vände sig mot kungen.
”Mina damer och herrar”, började Duncan. Hans mörka röst hördes tydligt var man än satt i salen. ”Detta är sannerligen en lycklig stund. Vi har kommit hit i dag för att fira att min dotter, prinsessan Cassandra, har kommit tillbaka igen. Ni kan nog knappt föreställa er hur glad det gör mig.”
Många ropade glatt och nickade entusiastiskt.
”Det andra som gör mig oerhört nöjd i kväll är möjligheten att personligen få belöna dem som hjälpte till att föra min dotter i säkerhet.”
Applåder utbröt i salen. Alla var nöjda över att Cassandra hade återvänt till sin far. Men det viktigaste i kväll var att de tre vännerna som fört hit henne belönades.
”Först vill jag be spejaren Halt att komma fram”, sa kung Duncan.
Det tisslades och tasslades när den kortvuxne mannen ställde sig framför kungen. För ovanlighetens skull var spejaren inte klädd i sin grå och gröna mantel. Många som satt längre bak i salen reste sig för att se bättre. Halt var känd i hela riket, men ytterst få av dem som hade samlats i kväll hade någonsin sett honom. Det berodde naturligtvis mycket på att spejarna var så hemlighetsfulla. Många var förvånade över hur kort spejaren var. De flesta hade föreställt sig en två meter lång hjälte med enorm långbåge.
Nu bugade spejaren mot kungen. Duncan betraktade spejarens ovårdade, ojämna hår. Han hade uppenbarligen snyggat till det lite inför kvällen, men Duncan kunde inte låta bli att le brett. Halt hade varit vid slottet i över en månad. Det fanns flera skickliga barberare här. Ändå verkade han föredra att klippa håret med sin kniv. Duncan insåg att folkmassan väntade på att han skulle säga något. Han samlade tankarna och fortsatte.
”Halt har återupptagits i spejarnas led, och han har förklarat att det är tillräcklig belöning för honom.” Än en gång hördes många viskningar i salen.
”Detta är inte första gången jag står så här och uttrycker min tacksamhet för Halt”, sa kungen. ”Han är en av mina mest lojala officerare, och jag går naturligtvis med på hans önskemål. Halt, ingen kung har någonsin stått i en liknande tacksamhetsskuld. Jag kommer aldrig att glömma allt du har gjort.”
Halt nickade kort och gick tillbaka till sin plats. Han rörde sig så hastigt att de flesta inte ens märkte att han försvann. Folksamlingen började applådera, men tystnade snabbt.
”Härnäst vill jag tacka krigarlärlingen Horace”, sa Duncan. Han hade höjt rösten för att höras över sorlet som återigen utbrutit. ”Kliv fram, krigarlärling!”
Will gav sin vän en dunk i axeln. Horace gick nervöst fram till kungen. Folksamlingen tittade förväntansfullt på.
”Horace”, sa Duncan. Han såg allvarlig ut i ansiktet, men om man tittade noga på hans ögon kunde man se hur munter han kände sig. ”Vi har fått reda på att du reste genom Gallien utklädd till fullfjädrad riddare.” Han betraktade ett pergament som låg på bordet. ”Riddaren av eklövet, närmare bestämt. Chevalier de Feuille du Chêne.”
Horace svalde nervöst. Han visste förstås redan att detta hade läckt ut. Ändå hade han hoppats att kungen skulle se mellan fingrarna med det.
”Ers majestät, jag är ledsen”, sa han. ”Det … det kändes liksom nödvändigt …”
Han insåg att Duncan studerade honom allvarligt. Han hade höjt ett ögonbryn, och Horace insåg plötsligt att han hade begått ett etikettsbrott genom att avbryta kungen. Han hejdade sig.
”Som du naturligtvis känner till är det mycket olämpligt att en lärling utger sig för att vara riddare”, sa kungen. ”Därför är det dags att vi gör någonting åt det där.”
Horace ville säga ”ja, ers majestät”, men valde att vara tyst. Han ville inte avbryta kungen igen.
”Jag har pratat med baron Arald, Sir Rodney och spejaren Halt”, sa Duncan. ”Vi har kommit överens om en åtgärd.”
Horace visste inte riktigt vad detta betydde, men det lät inte bra. Duncan gjorde tecken, och nu hörde Horace tunga fotsteg som närmade sig. När han tittade åt sidan såg han hur Sir Rodney steg fram. Han höll i ett svärd och en sköld. Som i en dimma såg Horace emblemet på skölden: ett grönt eklöv mot en vit bakgrund. Han tittade förundrat på när Duncan klev ned från sitt podium och tog svärdet från Rodney. Han rörde lätt vid Horaces axel med det.
”Fall på knä”, väste Rodney. Horace gjorde som han sa, och hörde kungens mörka röst ovanför.
”Res dig upp, Sir Horace, och träd in i Araluens kungliga vaktstyrka.”
Kaos utbröt i salen. Det hade aldrig hänt att en lärling blev dubbad under andra året på krigarskolan och dessutom blev medlem i den kungliga vaktstyrkan. Kungliga vaktstyrkan var en elitstyrka som vaktade kungens slott. Ädlingarna och adelsdamerna blev alldeles till sig av förtjusning.
”Ställ dig upp”, viskade Rodney. Horace reste sig med ett leende och tog svärdet ur kungens händer.
”Bra gjort, Horace”, sa kungen. ”Du förtjänar det verkligen!”
Sedan skakade han hand med den nyblivne riddaren och nickade för att visa att han kunde sätta sig igen. Horace gjorde det. Han vandrade tillbaka till bordet som en sömngångare, och allt han såg var Wills breda leende. Will gratulerade honom när han kom tillbaka.
”Får jag be spejarlärlingen Will att kliva fram”, sa kungen när applåderna hade lagt sig.
Will hade misstänkt att detta skulle hända, men han kände sig ändå oförberedd. Han reste sig hastigt och skyndade fram till kungen. Han var nära att snubbla. Till sist stod han framför Duncan.
”Will, spejarnas sällskap har alltid haft sina egna regler”, sa kungen. ”Jag har talat med Halt, din mästare. Dessutom har jag pratat med spejarnas stormästare. Tyvärr har jag inte befogenhet att befria dig från din utbildning och göra dig till fullfjädrad spejare. Halt och Crowley anser att din lärlingstid inte är över än.”
Will svalde nervöst och nickade. Han visste redan detta. Det fanns fortfarande mycket han hade kvar att lära sig. Horace hade sluppit resten av sin träning för att han var en sådan naturbegåvning. Will visste att något liknande aldrig skulle hända honom.
”Däremot kan jag erbjuda ett alternativ”, sa Duncan. ”Jag har rätt att göra dig till löjtnant inom de kungliga spanarna. Dina mästare håller med om att du är fullt kvalificerad för den uppgiften. De har gått med på att befria dig från din lärlingstid om du vill upptas i de kungliga spanarnas led.”
Förvånade flämtningar hördes från de församlade människorna. Will visste inte vad han skulle säga. De kungliga spanarna var en lätt kavalleristyrka. Den bestod av elitsoldater som hade i uppgift att träna landets bågskyttar. Om det blev krig skickades de ut för att spionera. Både officerarna och de vanliga medlemmarna rekryterades för det mesta från adeln. På sätt och vis var de en form av riddare.
Detta betydde ära, prestige, status och berömmelse. Om han fortsatte som lärling skulle han å andra sidan tvingas utstå tre år till av träning och hårda studier.
Men ändå …
Innerst inne visste Will att detta inte var något för honom. Det var naturligtvis frestande. Men sedan tänkte han på friheten han kände i de stora skogarna. Han tänkte på Tug, Halt och Abelard och hur spännande det var att få lära sig nya färdigheter och alltid vara i händelsernas centrum. Det var så spejarna levde, och när han vägde den tillvaron mot det stela livet vid hovet kände han inga som helst tvivel. Han visste precis vad han ville.
Han vände sig om och försökte få någon sorts vägledning från Halt, men mästaren satt och tittade ned i bordet. Bredvid honom satt Crowley och gjorde likadant. Will tog ett djupt andetag och svarade. Hans röst lät klar och tydlig i den stora salen.
”Det är en stor ära för mig, ers majestät”, sa han. ”Men det jag helst av allt vill är att fortsätta min tid som lärling.”
Sorlet nådde nya höjder. Spejarna var verkligen annorlunda. De flesta i salen kunde helt enkelt inte förstå Wills beslut. Det kunde däremot Duncan. Han lade handen på Wills axel och sänkte rösten så att bara pojken hörde honom.
”Jag tycker att det är ett klokt beslut, Will”, sa han. ”Och oss emellan … dina lärare tror att du kommer att bli en av de allra skickligaste spejarna framöver.”
Will spärrade upp ögonen. Det där var tillräcklig belöning. Han skakade på huvudet. ”Inte som Halt, ers majestät.”
Kungen log. ”Så skicklig kan nog ingen annan bli. Han är en av de största, eller hur?”
Och kungen vände Will så att han stod vänd mot Crowley och Halt. Spejarna log varmt mot honom och gjorde plats åt honom på sin bänk. Applåderna som utbröt var artiga, men de flesta i salen var ganska förvirrade. De där spejarna var trots allt inte så lätta att förstå sig på.
Ändå kände sig Duncan lite sorgsen när han vände sig mot platsen där hans dotter satt. ”Jag försökte”, viskade han lågt. Men Cassandra hade redan lämnat salen.
Två dagar senare red Will och Halt i väg från kung Duncans slott. De var på väg mot Halts stuga nära slottet i Redmont. Då och då tittade Halt uppskattande på sin unge vän. Han visste att Will hade fattat ett viktigt beslut, och han visste att han fortfarande funderade på det. Antagligen hade det med prinsessan att göra. Will hade försökt att träffa henne flera gånger efter banketten för att förklara sitt handlande. Inget av försöken hade lyckats.
Halt kände på sig att Will ville vara i fred. De red åt sydväst, och Halt hade bestämt sig för att snabbt sätta pojken i arbete så att han inte hade tid att tänka på prinsessan.
Långt bakom dem stod två gestalter och följde dem med blicken. De stod på en balkong, och slottets spiror reste sig högt ovanför dem. Evanlyn höjde handen och vinkade, och Horace lade armen om hennes axlar.
”Han är spejare”, sa den nyblivne riddaren lugnt. ”För oss andra går det inte riktigt att förstå sig på dem. Det finns alltid en sida hos dem man inte kan komma åt.”
Hon nickade, men fick inte fram ett ord. Morgondimman tycktes bli tjockare för ett ögonblick. När hon blinkade insåg hon att det berodde på tårarna hon hade i ögonen. Till sist bröt solen fram genom diset och lyste upp kung Duncans slott med ett mjukt, gyllene sken.
Men Will märkte ingenting. Han var på väg söderut igen.