I Perspektivträdgården upprepar en svåridentifierad ande en gammal varning. I Utströdda blommors konvent skrämmer spåstickorna med ett märkligt förebud
SOM LÄSAREN KANSKE erinrar sig, hade Xifeng av Gamla hennes nåd just anförtrotts de sista förberedelserna med brudutstyrsel, hemgift och annat bagage inför Tanchuns avresa till Jia Zheng i en fjärran provins. Vid Xifengs hemkomst var Jia Lian utflugen, varför hon själv omedelbart tog itu med det omfattande arbetet och skickade iväg personal åt olika håll för anskaffning och packning.
Under arbetet kom hon ofta att tänka på Tanchun, och i skymningen greps hon av en stark längtan att få prata med henne. Hon sa till Övermått och två yngre tjänsteflickor att ledsaga henne, varefter de tågade ut, ledda av en liten flicka som bar en lykta. Redan från porten såg de att månen stod högt på kvällshimlen och spred ett alldeles vitt ljus, som fick allt att lysa genomskinligt klart som kristall, varför Xifeng beordrade flickan som gick i spetsen:
– Det behövs inte något artificiellt ljus i natt, så du kan gå hem med lyktan. Du behöver inte komma tillbaka.
När de något senare gick förbi fönstret till terummet vid ekonomibyggnaderna, det som användes av tjänstefolk bland annat under nattpassen, hörde de därinifrån egendomliga harklanden och olika viskande ljud. Det verkade som om något hemligt diskuterades, interfolierat med både klagande ljud och skratt och fnissanden. Xifeng förmodade att det var några av de äldre tjänstekvinnorna, som hade samlats här för att umgås och skvallra litet. Hon fick onda föraningar och skickade dit Lilla röd för att spionera.
– Smyg in till dom utan att låtsas om något särskilt och lyssna noga på vad de pratar om! sa hon.
Lilla röd lovade att göra så och tassade på tå in i terummet.
Xifeng och Övermått fortsatte nu till Perspektivträdgården, varvid de till sin förvåning såg att porten var halvöppen. De sköt upp den och klev in i trädgården, där de fann månljuset om möjligt ännu starkare och vitare än utanför och där skuggorna från träden rörde sig i egenartade former, samtidigt som avsaknaden av människoröster och tystnaden även i övrigt – så intensiv att de tyckte sig höra den – gjorde ett ödsligt och litet skrämmande intryck. Just när de skulle svänga av till Höstbiblioteket, drabbades de av en plötslig vindpust, som fick mängder av löv att lossna från trädgrenarna med ett utdraget suckande ljud, ackompanjerat av knakande, liksom klagande läten, vilket i sin tur fick både kråkor och småfåglar att skräckslagna flyga upp och bort. Xifeng, som hade druckit ett par slurkar vin tidigare på kvällen, ryste till i vinden och kände att hon frös. Hon huttrade så att hon märkbart skakade till, varför Övermått, som böjde ned huvudet och försökte hålla sig varm, nästan stammande utbrast:
– Fru Lian fryser ju. Tusan så kallt det blev på en gång.
Även Xifeng kände att kylan blev henne övermäktig och sa:
– Skynda dej tillbaka hem och hämta min hermelinsfodrade ärmlösa jacka! Jag väntar på dej hos fröken Tan i Höstbiblioteket.
Övermått blev övermåttan glad att också själv få möjlighet att ta på sig något varmare, varför hon skyndade sig att huttrande framstamma ett »ja, frun« och sedan vände på klacken och ilade hem. Xifeng fortsatte några steg mot Höstbiblioteket, men plötsligt kände hon det som om någon flåsade i hasorna på henne eller kanske snarare nosade efter henne. Det reste sig på ända, och när hon reflexartat vände sig om, såg hon något stort, alldeles svartglänsande, som sträckte en nos eller något liknande mot henne och liksom sniffade. Hon såg också två jättestora röda ögon som lyste som lyktor. Åsynen gjorde henne utom sig av skräck och hon kunde inte hålla tillbaka ett skrik, innan hon insåg att det var en ovanligt stor hund som stod där alldeles framför hennes ögon. Den skakade nu på huvudet, sopade till med den väldiga svansen, vände om och lunkade iväg med svansen mellan benen ett par steg, innan den skuttade upp på toppen av kullen intill, där den blev stående ett tag alldeles stilla och stirrade på Xifeng, samtidigt som den höll framtassarna upplyftande och tycktes hälsa henne.
Det hela var så groteskt och overkligt att Xifeng greps av panik och skakade hysteriskt, medan hon hals över huvud rusade mot Höstbiblioteket. När hon var nästan framme vid porten och rundade det sista klippblocket i det lilla konstgjorda berget, möttes hon av skuggan från någon som kom emot henne snett framifrån. Hon blev rädd men fick för sig att det måste vara någon av Tanchuns flickor som kom ut, varför hon med skrämd och darrande röst frågade:
– Vem är det?
När ingen svarade, upprepade Xifeng frågan, men inte heller nu hördes något svar, vilket fick hennes mod att ytterligare svikta, och hon kände sig nästan svimfärdig, när hon som i en dimma hörde en röst bakom sig:
– Men kära du, känner du inte ens igen mej?
Xifeng vände sig snabbt om och såg en påfallande vacker kvinna stå framför henne. Hon bar högst moderiktiga kläder och ögonen föreföll Xifeng välbekanta, men hon kunde inte för sitt liv komma på vem den unga kvinnan var. Någon av de gifta kvinnorna måste det emellertid vara.
– Jag ser ju hur du bara är på jakt efter njutningar och rikedom, snälla du, fortsatte kvinnan. Kan det vara möjligt att du helt har glömt det jag gjorde dej uppmärksam på för ett par år sedan, det där om att se om sitt hus och planera för kommande tider? Försöker du kanske medvetet att glömma det, låter det flyga all världens väg?
Xifeng sänkte blicken och tänkte intensivt, men hon kunde ändå inte komma på vem det var eller vad hon syftade på, vilket fick kvinnan att fnysa till och nedlåtande säga:
– Det är verkligen svårt att tänka sej att fru Lian en gång i tiden faktiskt var fäst vid mej. Nu tycks jag vara som bortblåst ur hennes sinne.
Vid de orden gick det plötsligt upp ett ljus för Xifeng. Kvinnan var ju Jia Rongs första maka Qinshi. Nu blev Xifeng allvarligt skärrad och utbrast:
– Oj då, men du är ju död! Hur kan du vara här nu? Ditt spöke!
Xifeng spottade plötsligt rakt mot henne, vände på klacken och flydde men snavade på en sten nästan omedelbart. Chocken när hon ramlade fick henne liksom att vakna upp, varvid hon märkte att hon var alldeles kallsvettig över hela kroppen. Håret stod fortfarande rakt upp på henne, men hon var nu klartänkt och kunde på håll se att Lilla röd och Övermått vaggande kom gående mot henne. Hon blev rädd att de skulle upptäcka hennes miserabla tillstånd, vilket skulle kunna orsaka skvaller och onödiga rykten, varför hon snabbt kravlade sig upp och barskt frågade:
– Var har ni hållit hus så länge? Ni har ju varit borta i timmar! Ge hit kläderna med en gång!
Övermått skyndade fram och hjälpte Xifeng ta på sig jackan, medan Lilla röd gjorde sitt bästa att stötta henne, när de började gå mot Höstbiblioteket. Xifeng stannade plötsligt och förklarade:
– Jag har redan varit där, medan ni var borta, men de hade gått och lagt sej, så vi beger oss bums direkt hem nu!
När hon hade sagt det ökade hon farten till den grad att de båda flickorna fick svårt att hänga med. Vid hemkomsten fann hon Jia Lian hemma, men hon kunde av hans ansiktsuttryck se att han var på ett miserabelt humör, ja, värre än vanligt. Hon skulle bra gärna ha velat fråga honom direkt, men hon kände till hans temperament och ansåg det klokast att låta bli att fråga och gick genast till sängs.
Nästa morgon steg Jia Lian upp redan vid den femte väkten för att i god tid hinna på morgonuppvaktning hos Qiu Shian, chefsintendent bland eunuckerna i Inre Palatset, vars hjälp han var beroende av i ett par angelägenheter. Han var uppe så tidigt att han hann bläddra en stund i gårdagens nummer av Inrikes Tidender, som låg på tebordet bredvid honom. Första artikeln gällde en rapport från Civildepartementet, som hade en vakant tjänst som kvalificerad sekreterare vilken nu utlystes i laga ordning med Majestätets tillåtelse. Följande artikel kom från brottmålsavdelningen och gällde en kommuniké från guvernören i Yunnanprovinsen, Wang Zhong, som rapporterade att man där hade gripit en liga, som hade smugglat eldvapen och krut med mera. Arton personer hade arresterats i ligan, vars ledare var en Bao Yin, som tillhörde staben hos hertigen av Zhenguo, Jia Hua. Jia Lian funderade ett slag över denna nyhet, innan han gick över till nästa artikel: anklagelser och eventuellt krav på åtal från Li Xiao, hög myndighetsperson i Suzhou, mot en hög ämbetsman som hade tillåtit sina underordnade, i synnerhet tjänare i den egna staben, att kränka såväl militär som civila. Särskilt dröjde artikeln vid ett misslyckat försök till våldtäkt och därpå följande mord på en oskyldig gift kvinna och andra i hennes familj. Den skyldige var en Shi Fu, som åberopade en Jia Fan som husbonde, en adelsman av tredje rangen genom arv. När Jia Lian såg den anklagelsen, greps han av ett slags obestämd oro och skulle bra gärna ha velat läsa hela artikeln, men han var rädd att missa uppvaktningen hos chefseunucken, varför han tog på sig sin officiella tjänstedräkt och gav sig av till häst utan att ha ätit frukost men dock inmundigat ett par koppar te som Ping’er hade burit in till honom.
Ping’er plockade upp hans avlagda kläder, städade en smula och gick sedan in till Xifeng, som ännu inte hade stigit upp efter sina obehagliga upplevelser kvällen före.
– Jag hörde att fru Lian hade svårt att sova i natt, sa hon. Ska jag massera frun lite? Då blir det kanske lättare att somna sedan.
Xifeng svarade inte, vilket Ping’er tog för ett ja och därför kravlade sig upp på kangen. Hon satte sig bredvid henne och började knåda henne lätt på de vanliga ställena. Xifeng höll just på att somna in, när hon plötsligt hörde att lilla Qiaojie började gråta i rummet intill, vilket fick henne att spärra upp ögonen. Ping’er ropade nu argt:
– Nannie Li! Sover du? Hör du inte att Qiaojie gråter? Massera henne lite lätt på ryggen, din sömntuta!
Ping’ers ord ryckte upp nannie Li ur en ovanligt djup och skön sömn och fick henne på misshumör, vilket gick ut över Qiaojie, som hon började banka ganska hårdhänt över ryggen, samtidigt som hon ilsket mumlade för sig själv:
– Din ohängda barnrumpa! Du blir nog inte långlivad, som skriker som om din mamma redan vore död och väcker folk mitt i natten! Vänta du bara!
Hon gnisslade tänder och gav Qiaojie ett tjuvnyp, vilket fick Qiaojie att börja tjuta för fulla muggar och Xifeng att ropa:
– Hör bara! Den häxan torterar den lilla! Gå in och ge henne en rejäl omgång, den där jävla gamla trollpackan! Rädda Qiaojie och bär in henne hit till mej!
– Ta det lugnt nu, frun, sa Ping’er och log överslätande. Det förstår väl fru Lian att den apan inte vågar skada hennes lilla tös. Det måste vara flickan som har slagit sig på något eller kanske drömt något otäckt; man kan aldrig veta. Om vi ger gumman stryk nu, blir det bara en massa onödigt skvaller i morgon. »Dom slår folk mitt i natten, vid tredje väkten«, kommer man att säga, och det låter ju inte bra, eller hur?
Xifeng stirrade frånvarande framför sig, suckade djupt ett par gånger och muttrade efter en lång stund:
– Se bara hur de går på redan innan jag är död! Jag vågar inte tänka på hur det blir, när jag är borta. Då kommer råttorna att dansa på bordet, sanna mina ord, och hur ska det då gå för min lilla olycksfödda tös?
– Så där får fru Lian inte tänka och prata, sa Ping’er med ett påtvingat leende. Dagen är ju bara i sin linda, och då bådar inte dystergök något gott!
– Låt lagom optimistisk, va! klagade Xifeng med bitter röst. Jag vet att jag inte blir långlivad och får trösta mej med att jag under mina tjugofem år här nere har varit med om mer än de flesta andra, har upplevt mycket som de aldrig har fått uppleva och smakat på sådant som de aldrig har fått i sin mun. Jag vet vad lyx och överflöd vill säga och har kunnat få det jag har pekat på. Ingen har kunnat sätta sej på mej. Om det enda som Ödet missunnar mej är ett långt liv, får jag faktiskt finna mej i det!
Ping’er fick tårar i ögonen, när hon hörde Xifengs ord. Xifeng skrattade till nästan rått och fortsatte:
– Inga krokodiltårar, om jag får be! Jag vet att ni kommer att dra en lättnadens suck allihop, när jag är ur vägen. Då kan ni leva i bästa samförstånd, när ni är av med den där pålen i köttet, för så har ni alltid betraktat mej, erkänn det! Nej, begråt inte mej! Det enda jag vill be er om, ifall något skulle hända mej, det är att ni tänker på min lilla tös och tar hand om henne.
Nu rann Ping’ers tårar i strida strömmar nedför kinderna, och Xifeng sa, fortfarande litet bryskt:
– Ryck upp dej för tusan, så man inte behöver skämmas för dej! Du behöver inte börja begråta mej som död, innan jag kilar om hörnet för gott. Jag tänker faktiskt leva ett litet tag till, så försök inte att skynda på min bortgång med din gråt!
Ping’er torkade tårarna så fort hon kunde och svarade:
– Jag blir faktiskt ledsen, när fru Lian säger så där!
Ping’er fortsatte nu att massera Xifeng på axlar och rygg och efter en stund slumrade Xifeng in och Ping’er klev ned från kangen. Just då hörde hon fotsteg utifrån, och Jia Lian stegade in, även nu på uselt humör. Ett skäl denna gång var att han hade anlänt för sent till uppvaktningen. När han kom hem till chefseunucken Qiu Shian, hade nämligen denne redan hunnit ge sig av till uppvaktningen i Palatset, varför Jia Lian inte hade fått något uträttat, trots att han hade stigit upp så tidigt. Det första han yttrade, när han fick se Ping’er, var – och han sa det med minst sagt vresig röst:
– Har de andra inte hasat sej upp än, va?
När Ping’er svarade nej på hans fråga, ryckte Jia Lian undan dörrförhänget till det inre rummet, klev in och sa bistert:
– Just snyggt, va? Ligga och dra sej så här dags! Här hotas hela familjen av skandal, och du ligger här och vickar på tårna och rullar tummarna. Det är kris på gång, om du vill veta!
Han ropade att han ville ha te, och Ping’er skyndade sig att värma upp te åt honom. Eftersom både de yngre flickorna och de äldre kvinnorna visste att Jia Lian hade givit sig av tidigt på morgonen, hade de efter hans avfärd åter intagit ryggläge och somnat. De var alltså helt oförberedda på hans för tidiga återkomst, varför inget te fanns färdigt och framsatt och Ping’er fick nöja sig med att värma upp kallt te, som hon nu hällde upp och bar in till honom. Jia Lian tog detta som förevändning för att ge utlopp åt sin ilska och kastade koppen i golvet, varvid ljudet av det krossade porslinet fick Xifeng att yrvaket slå upp ögonen, kallsvettas, sätta sig upp, se sig omkring och börja gråta som i panik. Hon blev knappast lugnare när hon såg Jia Lian sitta strax intill och verka vara på än mer miserabelt humör än tidigare, medan Ping’er låg på knä nedanför på golvet och plockade upp porslinsskärvor.
– Är du redan hemma? frågade hon. Har det hänt något speciellt?
När hon inte fick något svar, upprepade hon frågorna, vilket fick som följd att Jia Lian röt till när han svarade:
– Du verkar inte precis tycka om att jag kommer hem, va? Du ville väl hellre att jag hade strukit med långt, långt hemifrån, va?
– Vad nu då? sa Xifeng med ett avväpnande leende. Du brukar minsann inte komma hem så här tidigt annars, så det var väl inte så farligt att jag frågade? Det var väl inget att tappa humöret för?
– Jag fick aldrig träffa den där jävla typen! nästan skrek Jia Lian. Varför skulle jag då inte komma hem? Jag kunde ju inte sitta där och vänta till döddagar, va?
– Asch, sa Xifeng litet överslätande. Ett missat möte är väl inte någon katastrof, eller hur? Du får väl hasa dej upp ännu tidigare i morgon och bege dej dit.
Hennes ord retade upp Jia Lian ännu mer och han fortsatte i mycket högt tonläge:
– Här har jag fullt upp över öronen med egna affärer att sköta, och i stället får jag jobba som något slags lakej åt andra och göra allt jobb alldeles ensam. Dagarna bara går och jag får inget uträttat, och den där typen som borde göra arbetet sitter hemma och rullar tummarna dagarna i ända utan att bekymra sej det minsta! Jag fick nyss höra att nu tänker han till och med ställa till med en födelsedagsfest, den skurken, med skådespelartrupp och annat, som kostar! Och här springer jag runt som ett spektakel för hans skull. Jag skulle ta mej tusan, hans mammas …!
Jia Lian spottade i golvet i stället för att fullfölja meningen och gav sedan Ping’er en avhyvling. Nu började Xifeng också fatta humör och var på väg att säga något oöverlagt, men hon besinnade sig i sista stund och sa leende i stället för att börja argumentera med honom:
– Hoppsan! Vad retar du egentligen upp dej på? Varför kommer du hit och skränar i arla morgonstunden? Vem har bett dej att jobba häcken av dej för vem det nu är? Inte jag i alla fall! Om du har lovat hjälpa någon, får du väl stå ut med en och annan motgång och lägga manken till lite extra, eller hur? Men jag tycker onekligen som du. En som har råkat i allvarliga svårigheter borde försöka att själv ta sej ur knipan hellre än att ställa till med ruinerande födelsedagsfester och annat i den stilen.
– Just det, ja! svarade Jia Lian med ett nästan belåtet uttryck i ansiktet. Därför tycker jag att du själv ska tala om det för honom, gärna redan i morgon.
– För vem då? frågade Xifeng förvånat.
– Det begriper du väl? Din bror förstås. Vem skulle det annars vara? fnös Jia Lian.
– Han, utbrast Xifeng än mer förvånad.
– Ja, det är klart! klippte Jia Lian av.
Nu var Xifeng både oroad och nyfiken och frågade:
– Vad tusan kan det vara han har bett dej om? Varför gör han det inte själv?
– Tusan! fräste Jia Lian. Du som brukar vara så väl insatt i allt annars, men nu verkar du själv »sitta instängd i krukan«, som man säger, utan att veta ett dugg.
– Ja, det är faktiskt sant. Jag har ingen aning om vad det gäller, svarade Xifeng.
– Det är klart att du inte har! replikerade Jia Lian överlägset. Varken tant Wang eller tant Xue vet något de heller, och jag har naturligtvis inte velat oroa dom. Inte heller dej, förresten, eftersom du alltid gormar om att du inte mår bra. Så jag har tvingats hålla det för mej själv och inte låta någon där inne ana oråd. Jag blir tvärilsk bara jag pratar om det! Om du inte hade frågat mej om det nu, skulle jag inte ha sagt något till dej heller. Hur ser du förresten på din egen bror? En bra karl, va? Vet du vad man kallar honom ute på stan?
– Nej, vad då? frågade Xifeng, nu mer nyfiken än oroad.
– Wang Ren förstås!
– Ja, det heter han ju faktiskt, sa Xifeng med ett osäkert leende.
– Har du aldrig tänkt på att hans namn uttalas precis som något annat? fortsatte Jia Lian. Precis som »en som glömmer« [wang] och »all mänsklig anständighet« [ren]. Det visste du inte, va? Erkänn det! sa Jia Lian triumferande.
– Bakdantare och skvallerbyttor finns det alltid gott om! Det är riktigt skamligt att säga så där, riktigt kränkande, faktiskt, sa Xifeng indignerat.
– Jag tycker det är rätt åt honom, förklarade Jia Lian. Som man bäddar får man ligga! Det är lika så gott att du får veta vilken skum typ din fine bror egentligen är. Den där födelsedagsfesten jag nämnde, den ordnar han åt din farbror Zisheng! Vad tycker du om det, va?
Xifeng funderade länge, som om det var något som inte stämde, och utbrast sedan:
– Aha! Nu kommer jag att tänka på något jag har velat fråga dej om tidigare! Är det inte så att farbror Zisheng fyller år på vintern? Baoyu blev alltid bjuden dit varje år, och visst var det på vintern? Jag är bergis på det. När onkel Zheng blev befordrad senast, skickade farbror Zisheng över en skådespelartrupp för att gratulera. Jag vet att jag då tänkte: »Vad tusan lägger den snåljåpen ut pengar på det för?« Om det hade varit farbror Ziteng, hade jag inte blivit så förvånad, för han var ju raka motsatsen. De båda var alltid som hund och katt och kunde inte tåla varandra! Du minns nog hur det var när farbror Ziteng gick bort. Zisheng låtsades som om det regnade, la inte två strån i kors! Precis som om de aldrig hade känt varandra, än mindre var släkt, ja, till och med bröder! Jag minns också att jag påpekade att vi absolut skulle sända en skådespelartrupp till farbror Zisheng, när han fyllde år nästa gång, så att vi inte skulle häfta i skuld till honom i fortsättningen. Det verkar ju helt orimligt att han fyller år igen redan nu. Vad tusan håller han på med?
– Jo, du! Du känner inte din knöl till bror! Det första han gjorde, när han återvände till huvudstaden, var att dra nytta av farbror Zitengs frånfälle genom att låta hålla en minnesceremoni för hans skull. Att han inte knystade något om det till oss beror på att han var rädd att vi skulle sätta stopp för spektaklet, om vi fick reda på något. Han fick in flera tusen liang i silver som bidrag från olika håll, så det blev en bra affär för honom! Farbror Zisheng var rasande på honom efteråt för att han la ut sina nät så där och förstörde marknaden för oss andra i framtiden. Nu försöker Wang Ren blidka farbror Zisheng genom att fixa en storstilad födelsedagsfest för honom, vilket säkert också blir en bra affär för honom själv. Två flugor i en smäll, så att säga. Du tror väl inte att din fine bror bryr sej om sådant lappri som sommar och vinter eller vad släkten i övrigt eventuellt tycker. Han har inte vett att tappa ansiktet ens! Det låter han i stället oss göra åt honom. Han gör skäl för namnet Wang Ren, glömsk av all anständighet som han är. Namnet passar honom precis, för precis den typen är han!
Jia Lian gjorde en kort andhämtningspaus, innan han fortsatte:
– Nu ska du också få reda på varför jag steg upp så tidigt i morse. Det har nyss utfärdats en skrivelse från Kejserliga censorsämbetet angående oroligheter, smuggelaffärer och annat skumt i kustregionerna, och i anslutning härtill talas det av någon anledning om »de skulder som Wang Ziteng efterlämnade vid sin död« och framhålls att dessa »bör gäldas av den avlidnes bror Wang Zisheng och brorsonen Wang Ren«. De båda är nu nervösa till tusen, skiträdda helt enkelt, och båda två har ansatt mej för att jag ska lägga ett gott ord för dom där det bäst behövs. Ja, jag såg hur skärrade de var och kunde inte säga nej – och det naturligtvis också för Hennes nåds skull och för din skull också, förresten. Jag tycker att gamle Qiu i Inre palatset är rätte mannen att ta tag i det här. Vem skulle bättre än han kunna prata lite med din farbror Zitengs efterträdare, som sedan kan fixa allt på platsen? Men nu kom jag alltså för sent. Qiu var redan på väg till Palatset. Jag hade alltså gått upp så där tidigt helt i onödan för att hjälpa dom, och de tänker på skådespel och födelsedagsfirande, de skurkarna! Har jag inte skäl att bli rasande, va?
Xifeng kände ju ganska väl sin bror men tyckte att hon ändå måste lägga ett gott ord för honom och vara lojal mot den egna släkten. Hon ville inte heller erkänna sig besegrad av makens långa harang och förklarade:
– Hur han nu än har betett sej, så är han i alla fall din svåger, inte sant? Tänk på att du gör en god gärning mot båda mina farbröder, den döde såväl som den levande, om du nu hjälper min bror. För familjeärans skull är det onekligen bättre att de ber och bönfaller dej om hjälp än att de besvärar några utomstående. Om du i din ilska vägrar att ställa upp för dom, sätter du mej på pottkanten. Ja, du kan ju tänka dej vad folk kommer att säga om mej!
Xifeng brast i tårar medan hon pratade, slet av sig sängkläderna, satte sig upp och började demonstrativt lägga upp håret. När det var klart steg hon upp och klädde sig.
– Du behöver väl inte ta så illa vid dej, va? sa Jia Lian. Att din bror är en odräglig typ är ju inte ditt fel. Jag har då inte skyllt på dej i alla fall. Jag ville inte störa dej i morse, när jag gav mej av, för jag vet ju att du inte är kry. Men betjäningen här borde veta bättre än att gå och lägga sej, när jag har gett mej av. Något sådant skulle aldrig våra förfäder ha accepterat! Du har blivit för slapp helt enkelt och vill ställa dej in hos alla. Bara för att jag muttrar något lite kritiskt nu, behöver du väl inte stiga upp och ställa till med en scen? Om jag ger dom en avhyvling i morgon, kommer du att ställa upp till deras försvar då, va? Så jag får skit på tummen, va?
Xifeng torkade sina tårar, när hon hörde hur han gick på.
– Det är faktiskt dags för mej att gå upp nu, sa hon. Vad du nu än tänker om min släkt och dom där två, vore jag väldigt glad om du ville anstränga dej lite extra för min skull, och deras också förresten. Tänk på att du därmed gör Hennes nåd en tjänst och hur glad hon blir när hon får höra att du har hjälpt dom ur knipan!
– Jag vet, svarade Jia Lian. »Man behöver inte pissa på en stor lök för att den ska växa« – damerna får ursäkta uttrycket! Att »lära gamla hundar sitta« eller »lära en höna att värpa« är aldrig någon bra idé.
Ping’er blandade sig nu i samtalet med orden:
– Varför ska fru Lian stiga upp så tidigt? Frun brukar faktiskt inte stiga upp än på någon timme! Jag förstår inte heller varför herr Lian kommer hit så tidigt och vräker ur sej otidigheter, bara för att han är på dåligt humör. Har inte fru Lian fått gå igenom tillräckligt för hans skull tidigare? Det är alltid hon som får ta stötarna annars! Ja, jag borde väl inte lägga mej i och säga det, men faktum är att hon alltid har ställt upp för herr Lian och det har hon ofta bara fått otack för. Det vore verkligen inte för mycket om han gjorde frun den här lilla tjänsten. Det är faktiskt inte för mycket begärt, kan man tycka, och många är inblandade. Frun har också känslor, eller hur? Att komma hit så här tidigt och skylla på henne är inte rättvist. Skyll på oss tjänstefolk i stället! Det var fel av oss. Vi borde inte ha lagt oss igen, när han gav sej av. Det är skillnad på folk och folk, så han ska inte komma och bråka med frun, som har arbetat sej fördärvad och sjuk för hans och många andras skull här i huset. Det är i alla fall vad jag tycker!
Medan Ping’er pratade på, fylldes hennes ögon med tårar. Jia Lians ilska hade varit på kokpunkten, när han kom, men nu reducerades den avsevärt, när han såg två unga, så intagande kvinnor framför sig och hörde deras träffsäkra ord, så vackert inlindade i mjuka tonfall trots den skarpa kritiken.
– Nog nu! Nu får det vara nog! förklarade han med ett litet bistert leende. Det räcker mer än väl med henne! Ska jag nu också behöva höra dej försvara henne? Hon kan faktiskt försvara sej själv! Jag vet att ni betraktar mej som en inkräktare här och gärna vill bli av med mej för gott så fort som möjligt.
– Prata inte strunt nu! invände Xifeng. Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte, men det är onekligen troligare att jag stryker med före dej, det måste du erkänna. Bäst för den som får dö först, förresten!
Xifeng började gråta igen efter de orden, och Ping’er gjorde sitt bästa för att trösta henne.
Ute var det nu ljusan dag, och solen sken in genom fönstret. Jia Lian insåg att det var klokast att inte säga något vidare, reste sig och gick ut. Xifeng fortsatte med sin toalett och höll just på att bli klar med håret, när en tjänsteflicka anlände från fru Wang med budet:
– Hennes nåd undrar om fru Lian tänker avlägga visit hos sin farbror i dag. I så fall skulle hon bli glad, om frun ville låta fru Bao följa med och ledsaga henne.
Xifeng kände sig fortfarande deprimerad efter vad Jia Lian hade sagt och var därtill kränkt av att hennes egna så helt verkade ignorera henne. Dessutom hade gårdagskvällens egenartade, nästan chockartade händelser i trädgården satt djupa spår, varför hon kände sig allt annat än upplagd för att gå på uppvaktning. Nästan snäsigt svarade hon:
– Du kan hälsa Hennes nåd att jag har en del egna angelägenheter som jag måste sköta, så jag kan inte gå på några visiter i dag. Den där bjudningen hos dom är det hursomhelst något skumt med. Men om fru Bao vill gå dit, står det henne naturligtvis fritt.
Flickan svarade »ja, frun« och vände om för att rapportera. Men nu nog om henne.
När Xifeng hade fått håret och kläderna i ordning, funderade hon på hur hon borde gå till väga. Det kom inte på fråga att hon personligen skulle infinna sig på den där skumma tillställningen, men hon borde nog trots allt skicka ett meddelande. Hon kom också att tänka på att det nog kunde vara besvärligt för Baochai som nygift att gå dit utan någon som stöttade henne, varför hon efter att ha tittat in hos Hennes nåd hittade på en förevändning för att gå in och prata med Baochai. När hon steg in fann hon Baoyu fullt påklädd liggande på kangen med ögonen fascinerat koncentrerade på Baochai, som satt och kammade sig. Xifeng blev en kort stund stående vid dörren och betraktade dem. Baochai vände sig emellertid om och fick då syn på henne, reste sig snabbt och bad henne slå sig ned. Baoyu kravlade sig också fort ned från kangen och hälsade på Xifeng, som satte sig med ett litet retsamt leende på läpparna. Baochai tittade argt på Myskhjort och frågade:
– Varför annonserade du inte fru Lians ankomst, när du såg henne komma?
– Fru Lian gav mej ett tecken att inte störa fru Bao, just när hon skulle gå in, svarade Myskhjort och skrattade.
Xifeng vände sig till Baoyu med orden:
– Vad står du där och väntar på? Iväg med dej nu! Jag har aldrig sett någon vuxen uppträda så barnsligt som du gör, stora karln! Krypa upp på kangen och ligga där och titta på henne, när hon kammar sej! En dam kan behöva lugn och ro, när hon gör sin toalett! Du har ju hela dagarna på dej att begapa henne, nu när ni är gifta. Får du aldrig nog? Vad tror du tjänsteflickorna säger om det? Tänk om de skrattar åt dej!
Xifeng fnissade till, smackade med tungan och försökte utan att lyckas se förebrående ut. Baoyu kände sig litet illa till mods, men han låtsades inte höra. Det gjorde emellertid Baochai, som blev blossande röd om kinderna och mycket generad men inte visste hur hon skulle hantera situationen. Innan hon hade kommit på något att säga, räddades hon av Xiren som kom in med te. Baochai hann nu ordna anletsdragen och dölja sin förlägenhet genom att bjuda på tobak ur tobakspungen, vilket Xifeng nådigt tog emot efter att ha rest sig upp.
– Snälla kusin Chai! sa hon. Bry dej inte om oss utan se till att klä på dej nu i stället!
Baoyu var fortfarande generad och rörde sig som en orolig ande i rummet, varför Xifeng upprepade ungefär vad hon just hade sagt:
– Är du inte iväg än? Vem har någonsin hört talas om en äkta make som inte lämnar rummet utan att hans hustru också gör det? Någon rim och reson gäller väl också dej, eller hur?
– Dom här kläderna gillar jag faktiskt inte, muttrade Baoyu. Tänk vad mycket bättre klädd jag var, när jag uppvaktade farbror Zisheng förra gången för ett par år sedan! Då hade jag på mej den där påfågelscapen, som jag fick av farmor. Det var minsann annat det!
– Låt hämta den då och ta på den i stället! föreslog Xifeng i retsam ton.
– Det är alldeles för tidigt på året att bära den nu, sa Baoyu.
Det slog plötsligt Xifeng att hon hade trampat på en öm tå, och hon skämdes också över att alla nu måste komma att tänka på att det var något skumt med tidpunkten för farbroderns födelsedagsfirande den här gången. Baochai var ju släkt med Wangs direkt och fick därför liksom Xifeng försöka stå ut med Wang Rens manipulationer, men vad skulle alla tjänsteflickorna här tänka? Turligt nog för Xifeng löpte Xirens tankebanor i en helt annan riktning, eftersom Xiren tyckte sig nödsakad att förklara ett och annat för Xifeng.
– Fru Lian ska veta att han säkert inte skulle bära påfågelscapen även om det vore rätt årstid för den, började hon.
Xifeng anade ugglor i mossen och frågade varför, varpå Xiren fortsatte:
– Fru Lian vet nog att herr Bao här hos oss inte alltid tänker och handlar som andra gör. Den där gången för ungefär två år sedan, när han skulle gå på födelsedagsbjudning till fruns farbror, gav Gamla hennes nåd honom den där påfågelscapen han nämnde nyss, och redan samma dag på bjudningen lyckades han bränna ett hål i den. Då var jag hemma på besök hos min mor, som var allvarligt sjuk. På den tiden fanns ju fortfarande Molnljus hos oss i Röda glädjens gård, och trots att hon var ganska illa däran, lyckades hon laga capen under natten, så att ingen märkte något, inte ens Gamla hennes nåd. En ovanligt kall dag i fjol, när han skulle till skolan, bad jag Tebryggaren ta med capen åt honom och se till att han tog den på sej, om det var för kallt i skolan. Men när Baoyu fick se den, kom han att tänka på Molnljus och sa att han aldrig ville ta den på sej mer. Han bad mej stoppa undan den för gott och …
– Stackars lilla Molnljus, inflikade Xifeng innan Xiren hade talat till punkt. – Det var en så fin flicka, både vacker och kunnig i handarbete. Men hon var för frispråkig och stötte sej därför med någon, som måste ha skvallrat för Hennes nåd, för varför skulle Hennes nåd annars ha varit så grym mot den stackars flickan? Ja, Ödet hade nog ett finger med i spelet också, som det brukar vara när någon går bort alldeles för tidigt. Usch ja! Det var en otäck historia! Men den får mej också att tänka på något annat, nämligen att jag såg Lilla femman häromdagen. Hon heter väl så, ni vet kockan Lius lilla dotter? Det slog mej att hon allt är väldigt lik Molnljus till utseendet. Har ni aldrig tänkt på det? Jag har länge tänkt låta henne börja arbeta hos mej, och när jag talade med hennes mor om saken, blev hon nästan eld och lågor över förslaget. Sedan kom jag på att bästa platsen för Lilla femman nog vore här hos Baoyu, där hon kunde ersätta Lilla röd, som jag i stället kan låta arbeta hemma hos mej. Men Ping’er varnade mej faktiskt, när jag först förde det på tal – det var ett bra tag innan han gifte sig – och sa att Hennes nåd aldrig skulle gå med på att placera en så vacker flicka hos Baoyu, vilket fick mej att skjuta upp hela arrangemanget. Men nu, när kusin Baoyu är gift, finns det säkert inte längre några invändningar från Hennes nåds sida. Kanske är det dags att låta Lilla femman börja arbeta här hos er, ja, om herr Bao inte har något emot det, förstås. Om han någonsin känner att han saknar Molnljus, så kan han titta på Lilla femman i stället! Ja, vad tycker du om det?
Baoyu hade äntligen varit på väg att lämna dem, men när Lilla femman nämndes lystrade han, och han hörde nu Xiren svara:
– Vad skulle han kunna ha emot det? Jag vet att han absolut ville det tidigare, men det fick ju bero eftersom Hennes nåd definitivt var emot allt tal av den typen.
– Ja, då skickar jag iväg henne hit till er redan i morgon, sa Xifeng. Ni behöver inte oroa er för Hennes nåd. Henne tar jag hand om.
Baoyu blev alldeles till sig av glädje när han hörde detta och skyndade sig nu iväg till sin farmor, varefter Baochai äntligen kunde klä sig färdigt och avsluta sina toalettbestyr.
Xifeng kände ett stygn i hjärtat, när hon såg hur fästade de båda nygifta tycktes vara vid varandra. Kontrasten mellan Baoyus känslor för sin maka och Jia Lians känslor för henne själv var alltför stor och iögonfallande för att hon inte skulle bli bedrövad. Hon reste sig en smula nervöst, log mot Baochai och föreslog:
– Kan vi inte gå tillsammans till Gamla hennes nåd nu?
Baochai hade inget att invända mot förslaget och slog följe med den ännu litet dystert leende Xifeng dit. Där fann de Baoyu i färd med att berätta för farmor om den planerade visiten hos Wang Zisheng. Hans farmor nickade gillande och sa förmanande:
– Det låter bra. Gå dit du bara! Men se till att inte dricka för mycket och kom hem så fort du kan. Tänk på att du ännu inte är helt återställd fysiskt!
Baoyu nickade och gav sig av, men han hade inte nått längre än till gårdsporten, förrän han vände om och kom in igen och viskade något i örat på Baochai, vilket var omöjligt för de andra att höra. Baochai log och svarade:
– Ja, det är klart! Se så, skynda dej dit nu!
Hon nästan puffade iväg honom, men fru Jia, Xifeng och hon hade inte hunnit utväxla mer än tre fyra fraser, förrän Myskhjort trädde in med orden:
– Herr Bao skickade Tebryggaren med ett budskap till fru Bao.
– Vad kan han ha glömt den här gången? frågade Baochai.
– Jag sa till en av småflickorna att fråga Tebryggaren, svarade Myskhjort, och han sa: »Unge herrn glömde att berätta en sak för fru Bao. Hon skulle inte dröja för länge, om hon också tänkte gå dit, och om hon inte har tänkt gå på visit, skulle hon se till att inte stå i drag och bli förkyld!«
Fru Jia, Xifeng och både äldre och yngre i tjänstefolket brast utan undantag i skratt, när de hörde vad Tebryggaren hade meddelat. Baochai kände hur hon blev blossande röd om kinderna, fnös till mot Myskhjort och sa nästan snäsigt:
– Oförståndiga flicka! Det där var väl inget att springa benen av sej för, eller hur?
Myskhjort fnittrade till, ropade på en av småflickorna och sa till henne att gå ut och snäsa av Tebryggaren, som hade kommit med ett så korkat bud. Flickan gjorde som hon blev tillsagd och Tebryggaren rusade tillbaka till Baoyu men vände sig om redan efter några steg på vägen och ropade:
– Det var faktiskt herr Bao själv som sa till mej att hoppa ner från hästryggen och framföra det här dåraktiga budet, så varför bråkar du med mej? Om jag inte hade uträttat ärendet och han sedan fick reda på det, skulle jag råka i klistret. Hälsa dom det!
Den lilla flickan skrattade och rusade in och rapporterade för damerna. Fru Jia vände sig till Baochai med orden:
– Det är nog bäst att du går dit genast, så att han inte oroar sej fördärvad för din skull.
Baochai blev nu ännu mer förlägen, i synnerhet som Xifeng fortsatte att pika henne, och efter en stund bröt hon upp.
*
Inte långt efter Baochais uppbrott anlände nunnan Insikt från Utströdda blommors konvent. Hon hade ett ärende till Gamla hennes nåd. Efter att ha hälsat även på Xifeng, slog hon sig ned, och de tre damerna drack några klunkar te, innan fru Jia frågade:
– Hur kan det komma sig att du inte har besökt oss på så länge?
– Å, vi har verkligen haft fullt upp med välgörenhetsaktiviteter i konventet den senaste tiden, svarade Insikt. Det har kommit så ovanligt många förnäma damer på besök också, så jag har inte haft någon möjlighet att komma ifrån. Jag är här i dag av en lite speciell anledning. Vi firar nämligen en helt privat gudstjänst i morgon, som jag tror kan intressera Gamla hennes nåd. Kanske Gamla hennes nåd till och med själv vill närvara då?
När fru Jia frågade vad det gällde, fick hon svaret:
– För sisådär en månad sedan blev Hans excellens Wangs palats hemsökt av onda andar, som visade sej i olika skepnader. Ja, det gick så långt att Hennes höghet en natt fick besök av sin make, som ju är saligen avsomnad sedan länge. Hon anlände i egen hög person till vårt konvent i går och berättade om salig makens besök, och hon bad oss att förrätta en minneshögtid med böner, rökelse och annat framför Utströdda blommors boddhisattva hos oss. Det är fråga om en fyrtioniodagars högtidlig reningsmässa för alla själar till lands och till havs i syfte att garantera frid och fred åt alla medlemmarna i Hans excellens Wangs familj, att underlätta uppstigandet till Himlen för de saligen avsomnade och försäkra lyckligt liv och välstånd för de ännu levande. Ja, detta är alltså skälet till att jag inte tidigare har haft tillfälle att komma och hälsa på och samtidigt skälet till att jag infinner mej just nu.
Xifeng hade alltid betraktat alla former av vidskepelse med förakt, men när hon nu hörde Insikts ord och samtidigt erinrade sig det egenartade som hade drabbat henne nyligen, inte minst hur Qinshi hade kommit till henne i hennes drömtillstånd, kände hon en viss osäkerhet och var betydligt mer benägen att tro på övernaturliga fenomen än ett par dagar tidigare. Hon frågade nu Insikt:
– Vem är den där boddhisattvan du pratar om? Du sa något om »utströdda blommor«. Har han verkligen förmågan att driva ut onda andar och annat djävulskap?
Insikt hörde på Xifengs röst att hon inte verkade helt oemottaglig för det översinnliga och svarade:
– Eftersom fru Lian frågar om honom, ska jag berätta lite om vår välgörare där hemma i konventet. Denne Utströdda blommors boddhisattva har en lång, erkänd tradition av utförda mirakel bakom sej. Han kommer, som man kan vänta sej, från Västra paradisets trädgård, den med de gigantiska, oförlikneliga träden, där hans fattiga föräldrar var ödmjuka arbetare och högg ved för sitt uppehälle. När deras son föddes, hade han tre horn på huvudet och fyra ögon i pannan, och han var minsann åtta fot lång redan vid födseln. Hans armar räckte förresten ända ner till marken. Föräldrarna trodde att det var onda makter som drev sitt spel med dom, så de la honom i skuggan på baksidan av ett isande kallt klippblock och övergav honom där. Just det berget där klippblocket fanns var emellertid tillhåll för en övernaturlig apa, men det kunde ju inte de veta. Hursomhelst kom apan dit för att söka föda, och det var då det underbara inträffade. Apan såg att det liksom satt en strålring, ja, en gloria, kring gossens huvud. Det strömmade ljus upp mot himlen, och apan la märke till att både tigrar och vargar höll sej på behörigt avstånd. Apan förstod ju att det var något speciellt med gossen och tog med honom hem till sin håla, där hon sedan födde upp honom. Gossens själsförmögenheter var i sanning förbluffande! Han inledde långa diskussioner med apan i andliga frågor och var en baddare på att förklara zens mysterier, ja, han och apan ägnade sig gemensamt och hänfört åt zen och mediterade dagligen. När Himlen hörde deras heliga samtal, började den strö ut blommor över dom där de satt och mediterade eller samtalade. Efter ett tusen år steg gossen upp till Himlen, och fortfarande kan man se platsen där de båda satt och mediterade eller läste och diskuterade sutror, och den platsen kallas nu för Utströdda blommors gård. Böner som förrättas där besvaras alltid, och miraklen har flödat där titt som tätt, för att nu inte tala om alla själar som har renats och räddats från plågor. Det kan alltså inte väcka förvåning att man tidigt byggde ett tempel på platsen och lät resa en staty över den helige. Ja, det är alltså framför den helgonstoden som vi offrar och har gudstjänster.
– Finns det verkligen några bevis? Kan man verkligen tro på allt det där? frågade Xifeng klentroget.
– Fru Lian verkar inte helt övertygad, eller hur? Skeptisk till allt man inte kan förstå, kanske? sa Insikt. Hur skulle det kunna finnas bevis för en riktig Buddha? En påhittad boddhisattva skulle kanske kunna lura en eller två enfaldiga typer, men frun ska betänka att det här är fråga om tusentals människor vid sina sinnens fulla bruk, som under flera generationer har dyrkat denna boddhisattva, och så många låter sej säkert inte luras. Under sekler har rökelseoffer oavbrutet förrättats här av troende, och Buddhans kraft har bringat välsignelse genom mirakler och bönesvar och har fått ännu fler att tro. Ja, det är då ovedersägligt.
Xifeng tyckte att det trots allt låg något i nunnans ord och sa överslätande:
– Om det nu är som du säger, får jag väl tro dej på ditt ord och komma till er i konventet i morgon och pröva själv. Ni har väl spåstickor i konventet, eller hur? Dom skulle jag gärna fråga till råds i en eller ett par personliga angelägenheter. Om jag får ett vettigt svar av stickorna, kommer jag definitivt att tro på din Buddha.
– Våra spådomsstickor är faktiskt kända för sin effektivitet, det ska fru Lian veta, sa Insikt med eftertryck. Ja, det får frun bevis på i morgon, om hon prövar dom då.
– Jag föreslår att du väntar till i övermorgon, Feng, inflikade fru Jia. Då är det den första dagen i månaden, och den är alltid gynnsam i dylika angelägenheter.
De samtalade ytterligare en stund. När Insikt hade druckit upp sitt te, tog hon avsked och begav sig till Hennes nåd fru Wang och hälsade på alla hos henne, innan hon återvände till konventet.
Xifeng lyckades med stort besvär hålla sig uppe resten av dagen och dagen därpå, och på morgonen den första dagen i månaden steg hon upp tidigt och beordrade att en vagn skulle göras klar, varefter hon så småningom tog med sig Ping’er och en hord av tjänstefolk och for till Utströdda blommors konvent, där hon togs emot av Insikt och andra nunnor, fördes in och bjöds på te. Därefter tvagade hon händerna och ledsagades så in i templets huvudsal, där man brände rökelse vid altaret. Xifeng undvek att titta upp på bildstoderna men uppförde sig i övrigt som en troende: anlade en passande, allvarlig min, gjorde ketou och lyfte sedan upp tuben med spådomsstickorna, som hade lagts fram på altaret. Hon bad därefter tyst och berättade om sitt möte med ett andeväsen i drömmen, om sin bräckliga hälsa och om sin oro. Efter ytterligare tyst bön skakade hon röret med stickorna tre gånger. Ett nästan plaskande ljud hördes, när en av stickorna verkade klämma sig fram ur tuben. Xifeng gick ned på knä, bugade och tog upp stickan. På stickan stod det: »Sticka nummer 33. Stor välsignelse.« Insikt tog genast upp spådomsboken och slog upp nummer 33, varefter hon med mässande röst reciterade följande versrad:
Utstyrd så vackert Wang Xifeng sin hembygd äntligt når.
Xifeng blev mäkta förskräckt, när hon hörde sitt eget namn läsas upp från spådomsboken och frågade ängsligt Insikt:
– Finns det någon känd person i historien, som också heter Wang Xifeng?
– Naturligtvis, svarade Insikt. Det borde väl fru Lian veta, som har så vittomspännande kunskaper om både vår tid och forna tider. Nog måste frun ha hört talas om den kände Wang Xifeng under handynastin och vad han råkade ut för när han var på väg för att avlägga sin examen?
Zhou Ruis hustru, som stod närmast Xifeng, nickade mot Xifeng och sa med ett lätt skratt:
– Kommer inte fru Lian ihåg den där historieberätterskan – Li hette hon väl? – som var hemma hos frun vid Lyktfesten för ett par år sedan? Hon berättade just den historien. Vi påpekade för henne att det var fel av henne att använda Fruns namn, och hon blev alldeles gräsligt skräckslagen.
– Javisst, ja, svarade Xifeng. Hur kunde jag glömma det?
Insikt och Xifeng läste nu texten som följde:
Hon ska vistas långt bort från hemmet tjugo år,
innan hon utsmyckad till hemmet återvända får.
Små honungsbin ur blomfamn nektar suger –
men vem får sötma, vem får surt som lön?
Vandraren knackar på.
Budet kommer sent.
Domslut – gott.
Giftermål – diskutabelt.
Xifeng blev inte klok på innebörden, och Insikt skyndade sig att lägga ut texten, som på papperet var utformad som något slags kalligram.
– Jag får verkligen framföra mina gratulationer till fru Lian! utbrast hon. Vilket snabbt och klokt svar frun fick på direkten! Frun har ju vuxit upp här i Norra huvudstaden och har aldrig haft en möjlighet att återvända hem till Södra huvudstaden. När herr Zheng nu har befordrats och fått tjänst i provinserna, kanske han så småningom kallar hela familjen till sej, och detta öppnar kanske en möjlighet för frun att kunna återvända till hembygden. Att säga att hon gör det »utsmyckad« är förvisso inte någon överdrift. Det är då det minsta man kan säga, när det gäller fru Lian, inte sant?
Medan Insikt pratade, skrev hon av spådomen och gav till en av tjänsteflickorna. Xifeng verkade halvt tvivla, halvt tro på Insikts tolkning av spådomen och hade ingen aptit när Insikt bjöd på en enkel vegetarisk måltid. Efter några munnar lade hon ned ätpinnarna och steg upp för att gå. Hon gav Insikt några slantar– »utgifter för rökelsen«, sa hon – och det hjälpte sedan inte att Insikt verkligen ansträngde sig för att hålla henne kvar. Insikt följde henne till konventsporten, och Xifeng for hem för att rapportera för Gamla hennes nåd, Hennes nåd och övriga damer. Hon lät en flicka högt och tydligt läsa upp det Insikt hade skrivit ned, vilket roade damerna mycket. Någon utbrast entusiastiskt:
– Ja, tänk om herr Zheng verkligen tänker skicka efter oss! En resa skulle säkert göra oss alla gott, eller vad tror ni?
Deras entusiasm fick Xifeng att överge sina sista tvivel på att spådomen bådade gott, och vi lämnar nu damerna medan de är nöjda och optimistiska.
*
Vi återvänder i stället till Baoyu, som dagen i fråga just hade vaknat upp från sin middagslur och då märkt att Baochai inte var hemma. Han började bli orolig och undrade var hon kunde hålla hus, och skulle just fråga någon, när Baochai själv kom in till honom.
– Var har du varit? Du har varit borta minst halva dagen, sa han.
– Jag har varit hemma hos Xifeng och fått höra om resultatet, när hon bad spådomsstickorna om råd, svarade Baochai.
Baoyu blev nyfiken och bad henne berätta allt hon hade hört, varför Baochai reciterade stickornas svar ordagrant för honom och sedan själv kommenterade svaret med orden:
– Alla som hörde spådomen sa att den var ett gott omen, men efter att ha tänkt efter en smula måste jag erkänna att jag finner orden om att hon »utsmyckad« eller »utstyrd« ska återvända till hembygden minst sagt diskutabla till innebörden. Ja, vi får väl vänta och se vad de orden innebär.
– Du är skeptisk som vanligt och ska alltid hitta en djupare mening i allt, genmälde Baoyu. Talesätt om att få återvända hem utsmyckad eller utstyrd har väl alltid, åtminstone såvitt jag vet, inneburit något positivt. Men jag förstår att du har en annan förklaring, och jag skulle allt bra gärna höra din tolkning av spådomen. Tala nu om precis vad du tror!
Baochai skulle just villfara hans begäran, när en tjänsteflicka från Hennes nåd fru Wang trädde in och frågade om »fru Bao« möjligen hade tillfälle att komma över till fru Wang, som hade något att diskutera med henne. Baochai reste sig genast upp och följde med flickan.
Vad fru Wang ville Baochai kan du läsa om i nästa kapitel.