Ningguofamiljen drabbas av onda förebud och sjukdom. Perspektivträdgården renas från onda väsen med trollformler och heligt vatten
VI BERÄTTADE JUST att en flicka anlände från Hennes nåd fru Wang och bad Baochai följa med henne, vilket hon genast gjorde. När Baochai hade hälsat på sin svärmor, framförde denna sitt ärende och började med orden:
– Som du vet, kära svärdotter, skall din kusin Tanchun snart gifta sig, hon också, och lämnar oss vilken dag som helst. Du och Li Wan måste som goda svägerskor försöka muntra upp henne inför avfärden, och den kära Tan är ju dessutom kusin till er båda. Tan är, som du vet, en mycket förståndig flicka, och ni har ju alltid dragit jämnt med varandra och trivts tillsammans, eller hur? Jag vet om att Baoyu började gråta, när han fick höra talas om Tans bröllop, så jag måste be dig att försöka lugna honom och tala honom till rätta också. Själv drabbas jag av den ena åkomman efter den andra, och vår kära Feng ligger ju nuförtiden till sängs två dagar av tre, så att jag nu kallar på dig, som jag litar på i alla avseenden, beror på att jag vill be dig att i fortsättningen personligen ta ett större ansvar för vad som sker här. När du ser något galet, får du inte längre passivt svälja vad som händer och underlåta att säga något av rädsla att stöta dig med andra! Tvärtom måste du tänka på att allt som sker här hos oss nu faktiskt vilar på dina axlar, kort sagt axla ditt ansvar för allt i hushållet.
Baochai mumlade »ja« och nickade eftertänksamt, och fru Wang fortsatte:
– En sak till, förresten. Vår kära Feng uppvaktade mig i går tillsammans med köksan fru Lius dotter och frågade om jag hade något emot att flickan fick fylla en vakans hos dig och Baoyu. Vad säger du om det förslaget?
– Ping’er kom till oss med henne alldeles nyss, svarade Baochai, och sa att Hennes nåd och fru Lian inte hade några invändningar utan verkade vara överens om arrangemanget.
– Ja, Feng och jag pratade faktiskt om det, medgav fru Wang. Det var förresten Fengs idé. Jag bedömde det inte som något viktigt och hade ingen anledning att säga emot henne. Men en sak oroar mig faktiskt litet grand, nämligen att flickan onekligen ser bra ut och kan vara av den där flirtiga typen, som man aldrig riktigt kan lita på. Som du nog vet har jag tidigare avskedat en eller två flickor hos Baoyu av just det skälet. Det var i den vevan du flyttade hem till din mor, förresten. Men nu när du finns hos Baoyu, behöver jag naturligtvis inte oroa mig för något sådant längre. Att jag säger det här beror bara på att jag vill be dig att hålla korpgluggarna öppna. Du ska veta att Xiren är den enda av flickorna som vi kan lita på i alla väder.
Baochai svarade åter »ja«, och de båda samtalade ännu en stund om ditt och datt, innan Baochai gick hem till sitt. Efter middagen avlade hon visit hos Tanchun, som hon hade ett långt och allvarligt samtal med, under vilket hon yttrade många tröstens ord, som här ej skall upprepas.
Följande dag var det dags för Tanchun att ta avsked, och hon kom personligen över till Baoyu för en sista pratstund för lång tid framåt. Som man kunde vänta var skilsmässan mycket svår för Baoyu, men Tanchun talade så klokt och övertygande att han – efter att först tyst ha lyssnat med sänkt huvud och bedrövad min – så småningom lyfte blicken och log mot henne, som om han hade vaknat upp och tyckte sig ha nått något slags insikt. Först då kände sig Tanchun lugn för hans del och kunde sedan ta avsked av alla de andra, innan hon värdigt steg upp i ekipaget och påbörjade den långa resa som skulle föra henne över land och vatten, först till hennes far och därefter till den blivande brudgummen.
*
Den stolta Perspektivträdgården, som tidigare hade härbärgerat så många lysande fruar och fröknar, hade efter den Kejserliga konkubinens bortgång misskötts och gradvis börjat förfalla. Baoyus giftermål, Daiyus död, Xiangyuns och Baoqins hemvändande hade inneburit en markant avfolkning, och när kylan hade börjat göra sig påmind, hade även flera av de andra flickorna försvunnit och flyttat till sina tidigare boplatser – Li Wan och hennes kusiner Li Qi och Li Wen, Xichun och Tanchun. Det var bara riktigt vackra dagar eller när månskenet var ovanligt tilldragande som man samlades i trädgården och roade sig på allehanda vis. När nu också Tanchun lämnade dem, var det bara sällan någon som längre njöt av trädgårdens alla behag, i synnerhet som Baoyu ju tillbringade långa perioder som konvalescent inomhus. Trädgården verkade allt mer öde, och de enda som bodde kvar där och då och då vandrade på stigarna och gångarna tillhörde personalen som hade uppsikt över och vaktade trädgården.
Dagen för Tanchuns avresa hade Youshi kommit över från Ningguohuset för att ta avsked. När hon gav sig av hem, var det redan sent, så hon ville inte vänta tills något ekipage var klart utan beslöt att ta genvägen genom trädgården via den lilla sidoporten som förband de båda husen. När hon trädde in i trädgården, kändes det nästan genast som om något isande kyligt och oändligt ödsligt omgav henne, och hon rös till. Byggnaderna fanns ju där som förut, men husen och gårdarna, där flickorna hade bott, verkade redan litet övervuxna och en del partier hade tydligen förvandlats till grönsaksland eller liknande. Hon blev både dyster och melankolisk och försökte förgäves skaka av sig ett slags känsla av hjälplöshet.
När hon väl kommit hem hade hon feber. Hon försökte hålla sig uppe de närmaste dagarna men tvingades snart inta sängläge och blev sedan liggande. Febern på dagarna kunde hon nog stå ut med, men på nätterna blev hon skållhet, drabbades av feberyra och pratade osammanhängande. Den starkt oroade Jia Zhen tillkallade en läkare, som förklarade att hans hustru hade ådragit sig en rejäl förkylning, som hade medfört komplikationer genom att angripa »yangming«-meridianen, vilket påverkade bland annat talförmågan och kunde förklara både hennes babblande och hennes hallucinationer. Ett helt uttömmande lavemang var en förutsättning för snabbt tillfrisknande. Youshi tog ett par stolpiller av den typ som doktorn hade ordinerat, men detta ledde inte till avsett resultat, snarare tvärtom eftersom hon började yra än värre än tidigare. Jia Zhen blev mäkta nervös, skickade efter Jia Rong och beordrade honom:
– Ta reda på vilka riktigt bra läkare det finns ute på stan – kolla vilka som anlitas mest! – och se till att ett par av dom infinner sej här genast, så att vi kan få ett tillförlitligt utlåtande!
– Doktorn som var här senast är faktiskt den läkare som är mest på modet nu, genmälde Jia Rong. Jag är rädd för att det inte finns någon vanlig medicin som hjälper mot mors sjukdom.
– Prata inte strunt nu! sa Jia Zhen. Vad kan vi göra utom att ge henne medicin? Ska vi bara låta henne dö bort framför ögonen på oss, va?
– Jag sa inte att vi inte kan finna bot för hennes sjukdom, svarade Jia Rong, men jag kom att tänka på att alldeles innan mor drabbades av det här eländet, var hon på besök i grannhuset och tog vägen hem genom trädgården. Hon hade feber redan när hon kom hem. Jag kan ge mej tusan på att hon mötte någon illvillig ande, som ansatte henne i trädgården, och att det är därför hon nu är som besatt. Jag råkar veta att det finns en alldeles utmärkt och tillförlitlig spåman på stan, som heter Mao och kallas Halvt odödlige Mao på grund av sina insikter. Han är förresten från Södern och är en klippare på »Förvandlingarnas bok«. Det vore säkert klokt att rådfråga honom först och se om han kan ge oss några bra tips. I annat fall kan vi ju alltid fortsätta att fråga läkare och kvacksalvare av den vanliga typen, inte sant?
Jia Zhen fann sonens förslag gott och skickade genast efter Halvt odödlige Mao, som han bjöd in till Biblioteket och på te, innan konsultationen tog sin början. Därefter drog sig Jia Zhen tillbaka.
– Varmed kan jag stå den ärade herrn till tjänst? frågade Mao, och Jia Rong svarade:
– Det gäller husets fru, min mor, som har drabbats av ont och blivit sjuk. Vi önskar få ett spådomsutlåtande för vidare åtgärd.
– I så fall måste jag be om lite rent vatten för att tvätta händerna, sa Mao, och dessutom att herrarna låter bränna ett par rökelsestickor och sätter fram ett litet altare. Först därefter kan jag sätta igång att spå åt herrarna.
Ett par betjänter bar snabbt fram allt det Mao hade bett om, och när han hade tvättat händerna, tog han från insidan av klädnaden upp en cylinderformad spådomstub, skred därefter majestätiskt fram till altaret, bugade djupt och höll upp tuben med båda händerna, varefter han skakade den och halvt sjungande framsade följande bön:
– Jag anropar de båda högsta krafterna, yin och yang, de samverkande kosmiska makterna och alla helgon som icke lämnar ödmjuka böner obesvarade! I deras namn ber jag om hjälp, när nu denne troende herr Jia för sin sjuka mors skull anropar Fuxi, kung Wen, hertig Zhou och Mästaren Kong, dessa fyra största helige män! Se ned till den ödmjuke tjänaren och besvara hans trägna böner med ett utlåtande som kan hjälpa honom i hans vånda. Avslöja eventuellt onda makter, som lurar här, och bringa ljus för de goda makterna! Visa oss först yao, de tre linjerna i det undre trigrammet!
Mao vände nu på cylindern och mynten föll ned på brickan.
– Aha! utbrast Mao. Resultat direkt! Det första är vad vi kallar en jiao, en rörlig yin.
Han tog upp tuben och skakade den igen, vände den uppochned, tittade efter och förklarade:
– En typisk så kallad dan, alltså en yang i vila. Låt oss nu se vad den tredje blir!
Det blev en jiao. Halvt odödlige Mao plockade upp mynten och sa:
– Nu har linjerna i det undre trigrammet talat. Låt oss nu se vad det övre säger, så att vi får fram hela hexagrammet!
Det blev en dan, yang i vila, en zhe, yin i vila, och en dan, yang i vila. Mao stoppade tillbaka mynten i tuben, som han stack in under sin klädnad, satte sig ned och sa:
– Sitt för all del, herrn! Sitt för allan del, medan jag studerar utlåtandet i detalj! Vi har här att göra med nummer sextiofyra – weiji, det vill säga »den ofullbordade«. Den tredje raden är den viktigaste i nummer sextiofyra, som har »eld« i den sjunde grenen wu, vilket innebär utblottning eller ruin. Det innebär onekligen att ont ligger och lurar bakom hörnet för herrns ärade moder, varvid också måste tagas i beaktande vad som i »Förvandlingarnas bok« står skrivet om farssidan, vars första rad bland annat innehåller beteckningen gui, det vill säga spöke, vilken också finns på rad fem, något som tyvärr talar för att herrns mor är allvarligt, ja, mycket allvarligt, drabbad. Det gives emellertid bot, ja, det vill jag lova! Det visar sej nämligen att eländet hänger samman med »vatten«, alltså shui, i både första och tolfte grenen, zi respektive hai, men när det elementet försvinner med tredje grenen yin, följer först »trä« och därefter »eld«. Med detta följer beteckningen »barn och barnbarn«, det vill säga zi och sun, som motverkar det negativa inflytandet av gui. Solens och månens nu förkroppsligade krafter behöver blott två dygn för att tömma och tillintetgöra det med gui förknippade vattnet vid zi-grenen, och redan på kommande xu-dag bör allt vara som det ska. Men jag ser å andra sidan att den första raden på nämnda farssida har en tendens att förändras till gui, vilket innebär att herrns ärade far i sin tur kan drabbas. Även herrns egen rad tyder på en stark koncentration av onda makter. Herrn måste ta sej i akt och i synnerhet se upp med den dag då »vatten« når zenit och »jord« når nadir.
När Halvt odödlige Mao hade sagt detta, drog han i sitt långa skägg och lutade sig bakåt. Till en början hade Jia Rong haft svårt att hålla masken, när han hörde all denna rappakalja. Men ju längre Mao talade, desto mer osäker blev Jia Rong, som inte kunde förneka att spåmannen talade med stor pondus och verkade kunna sin sak. När han nämnde att fadern kunde drabbas, blev Jia Rong allvarligt orolig.
– Ja, jag får erkänna att många visa ord just har yttrats, men vad är det egentligen för sjukdom min mor har drabbats av? frågade han.
– Enligt detta hexagram, svarade Mao, övergår »eld« i den sjunde grenen wu på den första raden till »vatten« och kan därmed bringas under kontroll. Detta tyder på en inre stockning med både kyla och hetta hos patienten, men någon exakt diagnos ligger i detta fall utanför erfarenhetens gränser även för spåstickor och spådomsböcker. Här måste »Stora sexpunktshoroskopet« till, alltså »Daliuren«, om vi ska vinna full klarhet.
– Tillhör även denna specialgren av spådomar dom som herr Mao behärskar? frågade Jia Rong artigt och fick svaret:
– Ett visst hum har jag allt även om denna ädla gamla konst.
Jia Rong bad honom omedelbart att ställa ett horoskop och skrev ned stammar och grenar för sin mor och räckte till honom. Halvt odödlige Mao justerade sin spådomskompass så att koordinaterna stämde med »de himmelska generalerna« och fick sedan med hjälp av Youshis stammar och grenar fram rätt punkt. Resultatet blev »Vita tigern« i den elfte grenen, xu.
– Detta brukar utläsas som »själens förändring«, förklarade Mao. »Vita tigern« är i och för sej olycksbådande, men när den drabbar någon som befinner sej i lyckans zenit, brukar den vara tämligen ofarlig. Men i detta fall omges »Vita tigern« av giftiga, högst lugubra dunster just under en årstid då begränsning och död är förhärskande, vilket innebär att det är en »hungrig tiger«, som har ont uppsåt mot dom han möter. Effekten på den drabbade patienten är liknande den själsliga upplösning eller förvirring som brukar följa på en svår chock, därav benämningen »själens förändring«. Det är alltså fråga om ett akut, onormalt psykiskt och mentalt tillstånd, den kanske farligaste graden av melankoli. För den sjuke är risken för ond bråd död överhängande; för den som processar innebär det oftast motgång. Den hungrige »Vita tigern« anfaller lömskt, när solen går ner, så jag förmodar att patienten drabbades på kvällstid. Så här står det i horoskopet: »Tigern ligger beredd på språng dold i någon gammal byggnad eller låter höra sitt illavarslande rytande för den som drabbas.« Herrn frågar nu speciellt om sina föräldrar. Under yang, det vill säja morgon- och dagtid, attackerar tigern helst manliga personer, medan han på yintid, det vill säga kväll och natt, attackerar det motsatta könet. Man kan utan vidare i herrns fall dra slutsatsen att båda föräldrarna löper fara, till och med allvarlig fara.
Jia Rong blev alldeles askgrå i ansiktet, när han hörde det sista, och nästan avbröt Mao med orden:
– Herrn talar säkert visa ord, men i vilket förhållande står det nu ställda horoskopet till det hexagram vi nyss fick utlagt, var det inte nummer sextiofyra? De båda tycks mej inte gå ihop. Och viktigast! Gives någon bot för mina föräldrar?
– Lugna ner sej, herrn! Jag ska granska det hela en andra gång, särskilt några detaljer, förklarade Halvt odödlige Mao fundersamt.
Han sänkte blicken och mumlade en stund, innan han utbrast:
– Jag tror jag har kommit på det! Det finns räddning! Min kompass visar på ett gott andeväsen vid den sjätte grenen, si, ett väsen som kan råda bot mot »själens upplösning« och leda till ett »själens stärkande« och slutligen ett »själens återvändande«. I sanning märkligt! Oro och sorg blir till ro och glädje och hela problemet verkar därmed faktiskt vara löst. Dock kan aldrig försiktighet skada! Jag gratulerar till ett så oväntat gott resultat.
Jia Rong överräckte betalningen till Mao och följde honom sedan ut, innan han gick och rapporterade för sin far med orden:
– Spåmannen sa att mors sjukdom drabbade henne på kvällen i eller intill någon gammal byggnad. Hon mötte en »vit tiger«, som låg där på språng och lurade.
– Om jag minns rätt, påpekade Jia Zhen, berättade du själv att hon den kvällen promenerade hem genom Perspektivträdgården. Där finns det säkert en massa djävulskap nu. Du har väl inte glömt vad som drabbade fru Lian, när hon senast hade varit där? Hon blev också illa däran. Hon ville inte själv berätta något, men efteråt sa hennes flickor och gummor att hon hade yrat om ett hårigt jättemonster med röda ögon, stora som lyktor, och att hon också hade påstått att det hade talat. Det hade visst kommit lufsande och nosat efter henne. Hon blev dödsskraj, sa de. Ja, och sedan blev hon sjuk.
– Det är klart jag minns det! svarade Jia Rong. Jag har också hört Tebryggaren hos Baoyu säga att Baoyus tjänsteflicka Molnljus nu vistas i trädgården som fe över hibiskusblommorna där, och att det hördes musik i trädgården den kvällen när fröken Lin gick bort, så kanske finns också hon där som fe av något slag. Ja, det finns mycket skumt i trädgården nu, så det förvånar mej inte det minsta om det spökar där. Förr när det fanns fullt med folk i trädgården, då yang och liv dominerade där, var det ingen större risk, men nu när trädgården är nästan öde … Usch! Och mor vandrade där i kvällningen alldeles ensam i yinmörkret! Hon kan ju ha trampat på vilken blomande eller blomfe som helst eller ha drabbats av annat otyg av något slag! Stackars mor! Spådomen tycks mej minst sagt resonabel. Jag tror faktiskt den där Halvt odödlige Mao är proffs.
– Sa han att det föreligger stor risk? frågade Jia Zhen.
– Han nämnde att xu-dagen var en lämplig dag för tillfrisknande, men jag hoppas ju att detta kan ske ett par dagar tidigare. Ett par dagar senare går det också bra, ja, det vore rentav bättre, sa Jia Rong.
– Varför det? Tala ur skägget! befallde Jia Zhen.
– Jo, om denne Mao får rätt i sin spådom, finns det tydligen risk att far också drabbas, så därför vill jag ju …
Jia Rong hade inte hunnit tala till punkt, förrän det inifrån kvinnorummen hördes ett skrik från en tjänstekvinna:
– Hjälp! Hjälp! Fru Zhen vill fara till Perspektivträdgården, och flickorna kan inte hålla henne tillbaka! Hon är på väg upp ur sängen!
Far och son skyndade in för att lugna Youshi. Just när de klev in, ropade hon som i yrsel:
– Den i rött ansätter mej och vill ta mej! Den i grönt förföljer mej! Hjälp!
Flickorna vid kangen hade svårt att hålla sig för skratt, samtidigt som de var rädda. Jia Zhen befallde att man skyndsamt skulle köpa en bunt papperspengar och därefter låta bränna dem i trädgården. Den kvällen svettades Youshi ymnigt och blev faktiskt en smula lugnare. Från och med xu-dagen blev hon sedan bättre för var dag som gick.
Av en fjäder blir lätt en höna och det dröjde inte länge förrän alla visste att det spökade i Perspektivträdgården, som kom att betraktas som besatt av onda makter, vilket fick till och med dem som höll vakt där och skötte trädgårdsskiftena att av rädsla upphöra med sin verksamhet. När nu rabatter och blommor inte hölls efter, träd och buskar inte klipptes och grönsaker och fruktträd inte vattnades, blev trädgården än mer förvildad och ödslig. Ingen vågade längre befinna sig i trädgården efter mörkrets inbrott, och fåglar och andra djur tog över efter människan. De som av något skäl måste vistas i trädgården på dagtid försåg sig allt oftare med påkar och slog sig samman, eftersom ingen var djärv nog att vandra ensam där.
Efter ett par dagar drabbades, precis som hade förutsagts, även Jia Zhen av sjukdom. Han brydde sig inte ens om att tillkalla läkare, utan när han kände sig litet bättre begav han sig till trädgården, där han brände papperspengar och bad. När han inte orkade sig ut till trädgården, rabblade han febrigt och ivrigt böner på sitt rum. När Jia Zhen hade återhämtat sig var det Jia Rongs tur, och sedan drabbades den ene efter den andre i Ningguohuset på allehanda vis. Så höll det på ett par månader, och i båda husen spred sig skräcken. Varje vindstöt och fågelskrik tolkades som ljud från onda andar, och buskar och blommor sågs som hemvist för dylika. Inget skördades längre i trädgården, vilket ledde till extra utgifter för de olika våningarna i de båda storhushållen. Rongguohusets redan tidigare usla finanser blev därmed än uslare. Trädgårdsvakterna fann ingen anledning att längre stanna kvar på sina tjänster, eftersom det i sanning inte längre fanns någon framtid för dem i trädgården. De fann på olika skäl att säga upp sig och fabricerade allehanda fantasier om onda makter och andeväsen i trädgården, och det dröjde inte länge förrän trädgårdsportarna bommades igen och trädgården därmed blev helt öde och övergiven av människor. Lysande gemak, himmelssträvande paviljonger, strålande salar och terrasser, överallt häckade nu fåglar och hade allehanda vilda djur sina kulor och lyor.
*
Det förhöll sig så att Molnljus kusin Wu Gui bodde alldeles mitt emot Bakre porthuset till Perspektivträdgården, vilket den minnesgode Läsaren måhända erinrar sig. När nu Wu Guis hustru fick höra att Molnljus efter sin död hade blivit blomfe i trädgården, vågade hon inte längre gå utomhus under kvällar och nätter. Den dag vi nu berättar om hade Wu Gui gått ut för att köpa något och skulle inte komma hem förrän sent. Hans hustru, som var förkyld, låg till sängs och tog medicin. Eftersom hon den dagen råkade ta alldeles galen medicin, bar det sig inte bättre än att Wu Gui vid sin hemkomst fann henne liggande stendöd på kangen. Eftersom hon hade dåligt rykte på grund av skörlevnad, menade elaka tungor att onda väsen i Perspektivträdgården hade klättrat över muren, kastat sig över henne och »sugit ur henne vätskorna«, varefter de hade lämnat henne att dö. Gamla hennes nåds öron nåddes av dylika rykten och hon greps sånär av panik för Baoyus skull. Hon satte ut extra bevakning kring Baoyus våning och såg till att det nu patrullerades där och utropades väkter dag och natt. Småflickor hos Baoyu påstod sig ändå allt oftare ha sett antingen röda demonansikten eller en underbart vacker fe, som log inbjudande mot dem, vilket fick Baoyu att leva i ständig skräck, trots att den i fråga om övernaturliga ting klentrogna Baochai varnade flickorna och hotade dem med stryk, om de spred ut sådant nonsens. Baochais attityd hade en dämpande effekt, men det kunde inte hjälpas att det under ytan i de olika våningarna ännu fanns en smygande rädsla och mångahanda misstankar, vilket ledde till att nattskiftena förstärktes, något som i sin tur ledde till ytterligare utgifter för mat och annat.
Den mest klentrogne av alla var Jia She, som ofta upprepade:
– Trädgården är som den skall vara och där finns minsann inga spöken! Skitprat!
Han väntade till en ljum, vacker dag och tog, stödd på en synnerligen kraftig käpp, med sig en hop betjänter ut i trädgården för att bevisa att det inte fanns något att vara rädd för. Alla försökte övertala honom att inte gå in i trädgården, men han vägrade att lyssna på det örat. Inte oväntat möttes de redan vid inträdet av en synnerligen dyster, tryckande yinstämning, men Jia She försökte skaka av sig känslan av obehag och tvingade sig att fortsätta. De övriga följde skräckslagna på behörigt avstånd, medan de förstulet kikade åt olika håll och sköt fram axlarna, beredda på snabb flykt om så krävdes. Bland dem fanns en redan halvt vettskrämd yngling, som vid en vindstöt tyckte sig höra ett spökaktigt, hoande ljud och då vände sig om. Han såg något mångfärgat rusa iväg och försvinna, vilket fick honom att i panik ropa »ajaj«, bli alldeles svag i knäna och falla till marken. Jia She stannade tvärt, vände sig om och frågade vad som hade hänt, varvid den unge betjänten i stor andnöd svarade:
– Jag såg det med mina egna ögon! Jag såg det – alldeles gult i ansiktet, rött skägg och gröna kläder! Monstret försvann där bakom träden och in i grottan. Hur tydligt som helst!
Jia She kunde inte undgå att bli litet skakad av vad han hörde och frågade:
– Var det någon annan som såg något?
Några av de övriga insåg att det gällde att smida medan järnet var varmt och svarade:
– Så klart vi gjorde, men eftersom herr She befann sej strax framför oss, vågade vi inte skrämma upp herrn, så vi gjorde faktiskt vårt bästa att lägga band på oss, fast det var otäckt värre.
Orden ökade Jia Shes skräck och han vågade nu inte fortsätta längre, vände på klacken och ledde tåget hemåt så fort som möjligt, samtidigt som han förmanade dem alla att inte nämna ett ord om det skedda utan att bara säga att man hade företagit en inspektionsrunda i trädgården och inte hade funnit något egendomligt. Själv var han emellertid nu bergfast övertygad om att trädgården var besatt av onda makter och smidde redan planer på att vända sig till högste daoistpotentat för att utdriva onda väsen och annat djävulskap från Perspektivträdgården. Som väntat hörsammade inte heller alla pager och betjänter hans uppmaning vad gällde besöket i trädgården. Många av dem var första klassens bråkmakare, och när de nu märkte att Jia She själv var skärrad, nöjde de sig inte med att blott bryta mot hans befallning, utan lade därtill på eget bevåg till flera skrämmande detaljer, som fick åhörarna att stå där med tungan hängande ut av skräckblandad förvåning.
Jia She fullföljde sin plan och exorcism anbefalldes i Perspektivträdgården. Lämplig dag valdes och altare sattes upp i huvudhallen av det »Återföreningspalats« som hade byggts enkom för den Kejserliga konkubinens besök. Bildstoder av »De tre rena« restes och flankerades av chefsandarna för »De tjugoåtta konstellationerna« och av »De fyra stora kommendanterna«, det vill säga Ma, Zhao, Wen och Zhou, och litet längre ned av »De trettiosex himmelska generalerna«. Hela salen fylldes av rökelse och blomdoft och strålade av lyktor och ljus av mångahanda slag. Klockors dånande och pinglande, ljud från stora och små trummor, cymbaler och liturgiska instrument, som stod uppradade på båda sidor av hallen, fyllde luften och de församlades öron, och deras ögon möttes av glansen från alla ljusfenomen, fanor, baner och vimplar jämte andra rituella och ceremoniella tillbehör, ordnade enligt de fem kompassriktningarna, det vill säga väderstreck och mittpunkt. Högste daoistpotentat, alltså Översteprästen, hade för ceremonierna avdelat fyrtionio medhjälpare, vilka ägnade den första dagen åt att rena altaret. När så hade skett skred trenne präster majestätiskt runt i salen, svängde brinnande rökelsestickor och stänkte heligt vatten i alla vinklar och vrår, varefter stora dharmatrumman började ljuda. Alla officianter bar nya »sjustjärnorsmitror« och albor som var prydda med »de nio himmelska boningarna« och de åtta trigrammen. Fotbeklädnaden var mönstrad med »moln och berg« och alla bar elfenbensplattor i händerna, som de vördsamt lyfte upp mot bildstoderna, vilka de under en hel dag hälsade och hyllade med hymnen om »de yttersta hemligheterna«, en hymn som var vida berömd för just sin förmåga att driva ut onda andar och alltså väl lämpad för tillfället. Därefter var det dags att speciellt anropa de himmelska generalerna, vilket skedde enligt »Stora andeboken«, som bar följande stora tecken på pärmen:
ÅKALLAS I DE TRE RIKENAS NAMN:
DET YTTERSTA, DET FÖRSTA OCH DET RENA
ENLIGT HÖGSTA DAOISTISKA MYNDIGHETS ÖNSKAN
I KRAFT AV DEN MAKT HAN IKLÄDER SIG ANBEFALLES HÄRMED
ALLA VÄLVILLIGA ANDAR I DENNA TRAKT
ATT OFFICIERA VID DETTA ALTARE
Närvaron av alla dessa präster och andra andliga potentater gjorde Jiafamiljens herrar tillräckligt karska att själva våga sig ut i trädgården för att se på spektaklet. De var överens om det storslagna i arrangemanget och någon medgav:
– Det är faktiskt imponerande. Alla dessa välvilliga andar som här anropas borde förvisso kunna skrämma vettet ur även den mest förhärdade demon. Tänk bara på alla de himmelska generalerna och deras makt! Ja, lite impad blir man allt.
Alla samlades kring altaret för att på nära håll kunna beskåda vad som försiggick. En grupp av de fyrtionio medhjälparna med fanor och standar ställde nu upp sig i huvudsalen, grupperade enligt de fem väderstrecken, och väntade på order. De tre tidigare nämnda prästerna stod vid foten av altaret. En lyfte det mirakelgörande svärdet och det heliga vattnet, en det svarta sjustjärnorsbaneret och en slutligen den kraftfulla demonpiskan i persikoträ. Den rituella musiken upphörde plötsligt och tre ljudliga slag på gonggongen ljöd, vilket innebar att det var dags för daoisterna att intonera böner och besvärjelser, medan fanor och standar bars runt från de fem väderstrecken. Prästerna steg ned från altaret och bad Jiaherrarna att föra dem runt i trädgården till alla större byggnader, paviljonger, gemak, terrasser och andra utrymmen, täckta såväl som obetäckta korridorer, våningar och rum, hyddor och lagerlokaler längs alla vatten, berg och gångar. På varje plats stänktes nu heligt vatten och svängdes det mirakelgörande svärdet. När man hade återvänt till altaret, ljöd den stora gonggongen ånyo, och sjustjärnorsbaneret lyftes vördnadsfullt och välsignades, varefter den högtidliga nedmarschen tog sin början. Under denna ståtliga procession flockades medhjälparna med övriga standar och fanor runt sjustjärnorsbaneret och demonpiskan svängdes med starkt klatschiga ljud tre gånger.
Alla i Jiafamiljen insåg att man nu hade nått höjdpunkten och att det i sanning skulle bli svårt för de eventuellt kvarvarande onda andarna att undkomma detta de goda makternas massiva angrepp. Alla trängde sig fram mot altaret för att få se åtminstone en skymt av demonerna, men hur de än glodde blev de dem varken varse eller hörde några speciella ljud från dem. Nej, de såg och hörde bara att officianten beordrade några medhjälpare att »bära fram Krusen«, i vilka nu de ur trädgården utdrivna onda makterna fängslades, varefter Krusen försågs med sigill och därefter av officianten själv med etiketter och text i röd tusch. När denne efter yviga rörelser med penseln var klar med detta, tillsade han sina medhjälpare att försiktigt bära tillbaka Krusen till templet och placera dem i säkert förvar under en pagod med ett från geomantisk synvinkel perfekt läge för att hålla onda makter i schack. Det för tillfället uppbyggda altaret monterades därefter ned under högtidliga former, och tacksägelser uppstämdes till de himmelska generalerna och andra inblandade högre potentater. Jia She kände sig föranledd att vördsamt tacka officianten och göra ketou.
Efteråt gjorde sig Jia Rong och många andra yngre medlemmar i Jiasläkten lustiga över alla företagna ceremonier och skojade litet sinsemellan:
– Ojoj, vad mycket hokuspokus för så lite! Man kunde ju vänta sej att få se åtminstone en liten, uschlig demon i ett annars så storslaget spektakel, men inte! Jag ger mej tusan på att de inte lyckades fånga en enda. De där Krusen är nog lika tomma som när de bars hit. Tomma krus skramlar mest, skulle man kunna säga.
När Jia Zhen hörde dem säga sådant, blev han förtörnad och sa avsnäsande:
– Idioter! Tror ni att onda andar beter sej lika dåraktigt som ni skulle göra! Nej, de har förmågan att vid behov dra sej samman och bilda kroppar och att sedan, när de så vill, låta sej upplösas i luften som omger oss alla. I dag, då de himmelska generalerna och så många andra goda makter var närvarande, var demonerna naturligtvis inte sådana idioter att de antog kroppslig form. Det kanske de inte ens vågade, förresten. Vad vi här hade att göra med var naturligtvis deras – vad ska jag säga? – luftiga form. Det är den som nu har förpassats till de heliga Krusen, som ni inte ska göra narr av. Där kan demonerna inte skada oss längre. Det är detta som är det fina i kråksången och själva miraklet, men det fattar naturligtvis inte barnrumpor och tölpar som ni.
De yngre kände sig träffade men blev inte helt övertygade av hans ord och menade sinsemellan att man väl fick vänta och se hur effektiv exorcismen hade varit, innan man definitivt tog ställning. Tjänstefolket erhöll emellertid klara besked om att de onda andarna nu var utdrivna från Perspektivträdgården, vilket gjorde alla mindre räddhågade och misstänksamma, något som i sin tur hade till följd att det inte längre kom några rapporter om onda andar eller annat djävulskap vare sig i eller utanför trädgården. Eftersom Jia Zhen och andra drabbade så småningom blev bättre, tog man detta till intäkt för att exorcismen hade utfallit till belåtenhet och alltså hade varit effektiv. En liten page kunde dock inte låta bli att göra sig lustig över allt ståhej och förklarade till många yngres stora munterhet:
– Vad som hände i trädgården förut känner jag inte till, men jag var faktiskt med herr She på den där inspektionsrundan och såg hur tydligt som helst att det var en stor fasantupp som flög upp strax intill oss. Gamle Repis blev skrämd från vettet och började yra om spöken och talade sedan vitt och brett om det. Många av de andra backade upp honom, och herr She blev riktigt skrajsen, minsann! Men tack vare det har vi nu blivit bjudna på ett riktigt präktigt spektakel – och det alldeles gratis! – så det vore synd att klaga.
Helt övertygade om vad som hade skett blev väl inte alla av hans ord och ingen ville i alla fall bo i trädgården eller vistas där mer än nödvändigt. Men ett storslaget spektakel hade det varit!
*
Några dagar senare bedömde Jia She att läget var så pass positivt att han kunde beordra några betjänter att flytta över till skift i trädgården för att kontinuerligt hålla vakt där, så att inga onda makter skulle smyga sig in igen när det blev mörkt och ställa till djävulskap. Han arbetade just med att formulera en instruktion i frågan, när Jia Lian steg in, hälsade vördsamt och sa:
– Jag har just varit och hälsat på hos salig Wang Zitengs familj, och där fick jag höra de mest chockerande nyheter, förhoppningsvis bara rykten, förstås. Guvernören själv tycks ha anklagat herr Zheng för att ha tappat kontrollen över sina underlydande, varför det hade blivit möjligt för dessa att orättrådigt lägga beslag på statlig spannmål och driva in väldiga extra spannmålsskatter och andra taxor. Guvernören lär kräva att herr Zheng avskedas.
Jia She stod länge som fallen från skyarna, innan han märkbart skakad sa:
– Det måste väl vara falska rykten? Vi fick faktiskt ett brev fullt med goda nyheter från bror Zheng häromdagen. Han berättade att Tanchun hade anlänt vid god vigör, precis som avsett, att en lämplig dag för hennes färd till hennes blivande svärfar och make hade bestämts och att hon sedan under betryggande former och i fint väder hade eskorterats till kusten. Han skrev att vi alltså inte hade någon som helst anledning att oroa oss. Han talade dessutom om att guvernören på håll var släkt med Tanchuns blivande make och att han hade ordnat en liten tillställning för att fira bröllopet och därvid hade påpekat att de båda snart skulle bli släkt i släkten. Det verkar väl inte så värst troligt att guvernören just i den vevan skulle rikta grava anklagelser mot en blivande släkting? Men nu båtar det föga att spekulera om vad som har hänt. Skynda dig till ämbetsverket och försök få fram fakta i målet! Kom därefter tillbaka till mig och rapportera så fort du bara kan!
Jia Lian ilade iväg och var tillbaka ett par timmar senare och avlade rapport.
– Det är sant att det föreligger en anklagelse mot herr Zheng, berättade han, men tack vare Majestätets oändliga nåd har anklagelsen inte behandlats i vanlig ordning utan direkt hos Honom. Jag tog en kopia av det Kejserliga utlåtandet. Här kan far själv läsa.
Vad Jia She läste var följande:
På grund av Jia Zhengs bristande kontroll över sina underordnade tjänstemän, vilket har medfört utpressning i fråga om spannmålstaxa och utsugning av Våra undersåtar, de kära hundra namnen inom hans myndighetsområde, förtjänar han förvisso att avsättas. Men Vi är underkunniga om att detta är hans första befordran till en hög post på landsorten, där han saknar tillräcklig erfarenhet och vana att bemästra en situation som den uppkomna, där han tydligen har blivit duperad av sina närmast underlydande. Han bör på grund av sin uraktlåtenhet degraderas trenne steg och med Vår speciella tillåtelse återinsättas i Sekretariatet i Civildepartementet. Omedelbar återfärd till huvudstaden anbefalles.
När fadern hade läst klart, fortsatte Jia Lian:
– Kungörelsen är redan offentliggjord. När jag var på Departementet råkade en myndighetsperson från just Jiangxiprovinsen befinna sig där. Han sa att han personligen stod i stor tacksamhetsskuld till farbror Zheng och högaktade honom, men att det förvisso inte var farbrors starka sida att hålla koll på sina underordnade. De har visst ställt till med en massa olagligheter och fula trick bakom hans rygg, lurendrejerier, utsugning och annat djävulskap, vilket tycks ha förstört farbrors tidigare goda rykte totalt. Guvernören verkar ha känt till missförhållandena ganska länge men också han är tydligen av uppfattningen att farbror själv är rättskaffens och hederlig. Lite egendomligt kan det ju i så fall verka att han författade en anklagelse. Kanske var han rädd för att det annars skulle gå helt överstyr och att farbror då skulle vara utom all räddning. Hans anklagelse nu var hållen i hovsamma ordalag och inriktade sig på ett par kanske trots allt mindre missförhållanden, som hade upptäckts ganska tidigt. Ja, man kan aldrig veta.
Nästan innan Jia She hade hört sonen tala till punkt, befallde han:
– Nu ska du ögonaböj gå till din faster Wang och berätta för Hennes nåd om det inträffade, naturligtvis i så skonsamma ordalag som möjligt. Säg inte något ännu till Gamla hennes nåd!
Jia Lian begav sig omedelbart till fru Wang och rapporterade om det skedda.
Vad som sedan hände kan du läsa om i följande kapitel.
Angående spådomens »stammar« och »grenar« med mera i detta kapitel, se Ordförklaringar (»almanacka«). Övers. anm.