Jingui faller på eget grepp och ljuter en kvalfull död.
Yucun är oemottaglig för djupare insikter och möter förgäves en gammal välgörare
VI BERÄTTADE JUST att Jia Lian av sin far ombads att berätta för fru Wang om vad som hade drabbat hennes make, vilket han gjorde både detaljerat och i skonsamma ordalag. Följande dag begav han sig åter till Departementet, där han dels fick ytterligare upplysningar i fallet, dels talade väl om herr Zheng med de ämbetsmän som skulle kunna underlätta hemkomsten till huvudstaden för hans farbror. När Jia Lian återvände hem, rapporterade han direkt för fru Wang, som verkade lättad och kommenterade:
– Är du säker på att han får komma hem? I så fall tror jag faktiskt att min make är ganska nöjd trots allt, och vi kommer alla att känna oss lugnare här hemma. Det verkar inte lätt att tjänstgöra ute i provinserna, och det tycks ha passat min make illa. Skulle han stanna kvar där borta, skulle nog de där banditerna ta kål på honom definitivt, sanna mina ord.
– Hennes nåd verkar känna till mer om det här än jag trodde, sa Jia Lian litet nyfiket.
– Ja, man kunde ju ana att något var på tok, svarade hans faster. Sedan din farbror for till sin befattning, har det inte kommit bud med kreditiv eller några som helst pengar från honom hem till oss. Tvärtom har han skickat efter pengar härifrån, och inte litet heller! Men de som följde med honom till hans nya befattning tycks nästan ha grävt guld där borta, åtminstone att döma av hur deras hustrur här hemma redan tidigt kunde pynta sig i guld- och silversmycken och i moderiktiga kläder, så nog måste jag erkänna att jag tidigt började misstänka att min makes betjänter där borta höll på med några lurendrejerier bakom hans rygg och dessutom tydligen klådde honom på hans privata medel. De misstankarna tycks jag nu ha fått bekräftade. Ja, han kanske är både godtrogen och lättlurad. Om det hade fått pågå ytterligare en tid, hade han nog riskerat inte blott sitt personliga rykte och sin egen rang utan även förfädernas ärftliga rang, ära och rykte.
– Tant talar klokt, medgav Jia Lian och log mot henne. Han fortsatte: När jag först hörde talas om det, blev jag mer eller mindre chockad, men när jag hade fått fler detaljer i fallet och funderade lite på det, kände jag mej faktiskt lugn, ja, till och med lättad, när jag tänkte på att han nu kan få verka här i huvudstaden i lugn och ro ett par år till, innan han med ära och heder i behåll kan dra sej tillbaka och därefter få njuta sitt otium. Jag tror att även Gamla hennes nåd kommer att känna det så, när hon får reda på vad som har hänt, men jag ber tant att berätta det lite diplomatiskt, så att säga. Ja, faster känner ju Gamla hennes nåd väl.
– Självfallet tänker jag inte dramatisera det skedda och skrämma Gamla hennes nåd, svarade fru Wang. Jag lovar att tala i skonsamma ordalag efter bästa förmåga, om du lovar att följa ärendet hela tiden och hålla mig ajour. Iväg med dig nu och tag reda på ytterligare detaljer!
Jia Lian vände sig om för att lämna henne och fullgöra hennes befallning och krockade då nästan i dörren med en av fru Xues äldre tjänstekvinnor, som starkt upphetsad kom inrusande och utan några som helst hälsningsfraser eller andra ceremonier ropade:
– Hennes nåd hemma hos oss bad mej att tala om för Hennes nåd här att det har hänt något förskräckligt hemma hos oss, något fasligt och över måttan gräsligt!
– Vad då? Vad är det som har hänt? frågade fru Wang.
– Något förskräckligt, över måttan gräsligt! upprepade den till synes chockade kvinnan.
– Din toka! sa fru Wang och fnös till nästan litet ilsket. Tala nu om vad som har inträffat, även om det är gräsligt!
– Hemma hos oss är herr Ke borta och det finns inte en enda karl i huset, när det här händer, fortsatte kvinnan. Vad ska vi ta oss till? Jag måste be Hennes nåd att skicka några karlar härifrån hem till oss och försöka reda upp det hela, det som går att reda upp.
Fru Wang förstod fortfarande ingenting och blev nu både nervös och otålig.
– Reda upp vad då? Vad skulle de reda upp? frågade hon.
– Unga frun där hemma är död! ropade kvinnan, vilket fick fru Wang att fnysa till ännu en gång och utbrista:
– Det var då inte en dag för tidigt att det spektaklet gick och dog! Att vi blir av med det där onödiga bagaget ska du inte vara ledsen för. Inget att bråka om, tycker jag.
– Men hon dog inte som man ska dö, ska Hennes nåd veta, svarade kvinnan. Det är något skumt med det hela. Hennes nåd måste skicka dit några karlar med en gång!
Kvinnan vände sig om för att gå, och fru Wang visste inte riktigt om hon skulle ilskna till riktigt ordentligt eller bara skratta åt hennes enfald. Hon valde det sista och sa:
– Gamla tokor finns det tydligen gott om! Lian, du kan väl titta över till dem och ta reda på vad som har hänt. Det där gamla spektaklet kan du inte få något vettigt ur, så bry dig inte om henne!
Gumman, som var på väg ut, hörde inte att fru Wang bad Jia Lian att gå till fru Xue, utan uppfattade bara de sista orden: »Bry dig inte om henne!« Hon surnade till och skyndade på sina steg hem till fru Xue, som ängsligt väntade nästan i upplösningstillstånd och omedelbart frågade:
– Vem skickar min syster över till oss?
Gumman suckade nästan teatraliskt och svarade:
– Inte bryr man sej om oss, inte! Man kan verkligen fråga sej vad man ska ha släkt och vänner till, om de inte vill ställa upp när det är kris på gång! Inte nog med att Hennes nåd borta hos dom inte vill hjälpa oss! Hon började dessutom att skälla på mej och kallade mej för en gammal toka och ett gammalt spektakel!
Fru Xue blev både upprörd och, om möjligt, än mer nervös, när hon hörde detta, och frågade nästan uppgivet:
– Kan min syster verkligen vara så okänslig? Men vad sa fru Bao, när hon hörde det?
– Hur skulle hon våga ingripa, om inte hennes svärmor vill göra det? sa gumman. Jag brydde mej inte ens om att fråga fru Bao.
Fru Xue fräste till, spottade i riktning mot gumman och sa uppbragt:
– Vad går det åt dig? Min syster tillhör ju familjen där borta, men min dotter tillhör faktiskt också familjen här, eller hur? Har inte jag fött henne till världen kanske? Det är klart att hon bryr sig om oss.
Det verkade nu plötsligt gå upp ett ljus för gumman, som utbrast:
– Att jag inte tänkte på det! Jag ger mej tillbaka dit bums.
Just som hon sa det klev Jia Lian in, hälsade på fru Xue, uttryckte sitt beklagande och sa förklarande:
– Min faster har förstått av gumman här att unga frun är död, men på sina frågor i övrigt fick Hennes nåd inga som helst vettiga svar av henne, så faster bad mej att själv gå hit för att ta reda på vad som har hänt och försöka reda upp det hela här efter bästa förmåga. Om tant nu bara talar om för mej vad hon vill att jag ska göra, ska jag göra mitt bästa.
Fru Xue var vid Jia Lians ankomst så förtörnad på gumman att hon knappast kunde få fram ett ord utan bara snyftade och blängde om vartannat. När hon nu hörde Jia Lians förklaring, lugnade hon sig snabbt och yttrade:
– Jag är verkligen tacksam mot dig, Lian, om du hjälper mig nu! Jag visste väl att min syster inte skulle lämna mig i sticket, så jag lät mig luras av den där tokans virriga prat om vad som hände hemma hos min syster. Slå dig ned nu, så skall jag försöka berätta för dig vad som har inträffat här så lugnt jag bara kan, men det är inte lätt skall du veta! Problemet är att hon inte dog – vad skall jag säga? – ja, en naturlig död.
– Jag anar att det är fråga om självmord, sa Jia Lian. Det måste väl i så fall ha att göra med kusin Pans process. Det kan inte vara lätt …
– Om det ändå vore så väl! avbröt honom fru Xue. Nej, för ett par månader sedan var hon som utom sig och irrade och virrade omkring barfota och med håret utslaget som en toka där inne. Men när hon fick höra att din kusin Pan hade fått en dödsdom på halsen hände något med henne. Ja, först grät och snyftade hon väldeliga, men sedan började hon lägga på rouge och puder och spöka ut sig som en riktig … Ja, du förstår vad jag menar. Jag insåg snabbt att det tjänade föga till att försöka tala henne till rätta, för det skulle göra henne om möjligt etter värre, så jag mer eller mindre ignorerade henne i stället. Kanske var det dumt av mig? Hursomhelst kom hon helt oväntat på besök en dag och frågade mig om jag tillfälligt kunde avstå från Vattenkastanj, som hon ville ha som sällskap inne hos henne. Jag påpekade dels att hon redan hade Månpadda inne hos sig, dels att hon aldrig hade verkat tycka om Vattenkastanj. Det hade ju alltid blivit bråk – milt uttryckt! – när de båda vistades i samma rum. Hon ville emellertid inte alls höra på det örat, så jag tyckte att jag var tvungen att låta henne låna Vattenkastanj ett par dagar. Stackars Vattenkastanj vågade ju inte komma med några invändningar, fast hon var ganska sjuk när detta inträffade. Det visade sig emellertid – till min stora förvåning, det måste jag säga – att hon behandlade Vattenkastanj väl, vilket gladde mig, men jag vet att min dotter anade ugglor i mossen när jag berättade det, och inte trodde på något slags omvändelse, men jag ville ju så gärna tro på ett mirakel, en sinnesförbättring, kanske, så jag brydde mig inte om vad min lilla Chai sa. Jag såg ju att hon där inne, när Vattenkastanj en dag blev sämre och fick gå till sängs, själv lagade soppa, som hon personligen tänkte ge Vattenkastanj att äta. Stackars Vattenkastanj! Det måste ha varit Ödet, som låg bakom, för just när min svärdotter kom in med brickan och skulle börja mata Vattenkastanj, brände hon sig på ena handen av den skållheta soppan, så att hon tappade skålen som gick i kras, så hon skållade sig ännu mer. Det mest egendomliga var att hon då inte i vanlig ordning började gorma och skrika, ja, man kunde ju vänta sig att hon skulle skylla på Vattenkastanj. Men inte! Tvärtom verkade hon inte ens bli arg utan gick och hämtade en kvast och sopade upp porslinsbitarna. Hon skurade till och med golvet efteråt och torkade upp efter soppan. Hon verkade göra allt för att bli vän med Vattenkastanj.
Fru Xue tänkte efter en stund, innan hon fortsatte:
– I går kväll bad hon så Månpadda att laga till två portioner soppa, som hon själv och Vattenkastanj skulle äta tillsammans litet senare, sa hon. Inte så långt därefter hördes det ett väldigt oväsen inifrån dem. Först hörde vi Månpadda skrika nästan hysteriskt med sin gälla röst och därefter hörde vi Vattenkastanj ropa något som i panik, och strax efteråt kom hon utstapplande – hon stödde sig mot väggen, minns jag – och ropade på hjälp. Jag rusade dit och tittade in, och där låg Jingui och vred sig på golvet med blod strömmande ur både näsan och ögonhålorna. Hon höll som i panik båda händerna om magen, där hon rullade runt, och sparkade förtvivlat med benen. Jag trodde jag skulle stryka med själv, när jag såg henne, så rädd blev jag faktiskt, men jag frågade i alla fall vad som hade hänt. Det var tydligt att hon inte längre kunde få ur sig något vettigt. Nej, hon kunde nog inte tala längre överhuvudtaget. Efter att ha vridit sig som i smärtor ännu en stund blev hon liggande på golvet, stendöd. Mig föreföll det nästan genast som om hon hade blivit förgiftad. Detsamma tyckte tydligen också Månpadda, för hon gav sig nu på Vattenkastanj och började slita i henne och ropa att det var hon som hade förgiftat Jingui. Men inte vill jag tro något sådant om Vattenkastanj. Hon är ju inte precis samma typ som en giftmörderska, eller hur? Dessutom var hon ju själv så sjuk att hon knappast kunde ta sig upp från sängen ens. Hur skulle hon då kunna förgifta någon? Men Månpadda verkade så säker på sin sak och vidhåller fortfarande att det var så det gick till. Ja, käre Lian, vad skulle jag ta mig till? Tills vidare kunde jag ju knappast göra annat än att stålsätta mig och be några av kvinnorna att tillfälligt binda Vattenkastanj, men du skall veta att jag samtidigt ömkade henne. Jag bad Månpadda att hålla uppsikt över henne och sedan låste jag dörren om dem båda. Baoqin och jag har suttit uppe hela natten och vakat och otåligt väntat på att portarna skulle öppnas, så att vi kunde skicka efter hjälp och berätta vad som hade skett. Du som är så klok, Lian, tala nu om för mig vad jag skall ta mej till!
– Vet Jinguis familj vad som har hänt? frågade Jia Lian.
– Jag bedömde det klokast att vi själva diskuterade det hela inom familjen så att säga, innan vi anmälde dödsfallet för dem och myndigheterna, svarade fru Xue.
– Jag tror allt det är bäst att vi omedelbart rapporterar det skedda för myndigheterna, så att de själva får bilda sej en uppfattning, förklarade Jia Lian. För oss ligger det onekligen närmast till hands att misstänka Månpadda, men myndigheterna kommer nog i första hand att ställa frågan vad Månpadda skulle ha för motiv för eller vinning av att mörda Jingui. För dom kan det faktiskt låta minst lika troligt att det är Vattenkastanj som ligger bakom.
En tjänstekvinna från Rongguofamiljen steg nu in och anmälde att unga fru Bao hade kommit på visit. Eftersom Baochai nu var gift med hans yngre kusin och han hade känt henne ända sedan hon var liten, tyckte Jia Lian inte att han behövde dra sig tillbaka. Baochai hälsade först på sin mor och därefter på Jia Lian, varefter hon slog sig ned hos kusin Baoqin i rummet innanför. Hennes mor följde med henne och berättade sedan ingående vad som hade hänt. Efter att ha funderat en stund sa Baochai:
– Om vi nu har låtit binda Vattenkastanj, måste man väl tänka att vi tror att det är Vattenkastanj som är skyldig, eller hur? Mor sa väl nyss att det var Månpadda som hade lagat soppan, så jag tycker absolut att vi ska låta binda Månpadda, som ju måste utfrågas hon också. Vi bör omedelbart skicka någon att rapportera för Xiafamiljen och samtidigt anmäla det skedda för myndigheterna.
Fru Xue tyckte detta lät vettigt och frågade sedan Jia Lian till råds. Han instämde och sa:
– Min kusins kära hustru har rätt i detta. Jag åtar mej att genast bege mej till berörd myndighet, brottsavdelningen alltså, och lägga fram det hela för dom så att det inte kan bli några problem vid själva undersökningen. Vi kan nog inte lossa repen på Vattenkastanj och i stället låta binda Månpadda. Båda två måste nog tills vidare behandlas lika från vår sida, men det är onekligen synd om Vattenkastanj!
– Min avsikt var ju aldrig att binda Vattenkastanj för att jag trodde att det var hon som är den skyldiga, förklarade fru Xue. Nej, jag var mest rädd för att hon, sjuk och eländig som hon är, i sitt förvirrade tillstånd skulle kunna göra sig själv illa, kort sagt ta livet av sig. Då skulle faktiskt vi också kunna få ett liv på vårt samvete. Det var därför jag lät Månpadda ha uppsikt över henne.
– Det var förvisso rätt tänkt, men ändå måste vi erkänna att vi spelar Månpadda i händerna genom vårt sätt att agera, kommenterade Jia Lian. Om den ena fängslas, måste också den andra fängslas, precis som den ena måste släppas fri, om den andra släpps. Båda var tillsammans med Jingui, när hon dog, och båda är i princip tills vidare lika misstänkta. Det enda vi kan göra för Vattenkastanj nu är att trösta henne så gott vi kan.
Fru Xue beordrade en tjänstekvinna att låsa upp dörren till Jinguis våning, och Baochai bad ett par av kvinnorna hon hade med sig att följa med och hjälpa till att binda Månpadda. Vattenkastanj hade vid det här laget gråtit sig nästan fördärvad, medan Månpadda verkade närmast skadeglad, när kvinnorna anlände. Men när hon strax efteråt förstod att de skulle fängsla även henne, blev det annat ljud i skällan. Kvinnorna var emellertid både många och starka och sedan de hotfullt hade förehållit henne att hon skulle passa sig och vara tyst, lät hon sig högst motvilligt bindas. Dörren lämnades därefter öppen, så att vaktande kvinnor utanför kunde hålla uppsyn över de båda fängslade.
Bud hade nu sänts till Xiafamiljen, som tidigare hade bott utanför huvudstaden men ganska nyligen hade flyttat dit, dels på grund av familjens allt mer trängda ekonomiska situation, dels på grund av närheten där till Jingui. Familjefadern var sedan länge död, och änkan hade, som den minnsegode Läsaren kanske erinrar sig, adopterat en yngling, Xia San, som nog så raskt hade lyckats förskingra det lilla som återstod av familjens tillgångar och därefter flitigt besökte Xuefamiljen och Jingui, som saknade skrupler i stort och inte var den som gärna ville sova ensam i sängen på natten, i synnerhet som hon hade suktat så länge efter Xue Ke med så uselt resultat. »Bättre en fågel i handen …«, låt vara att den inte var tämjd och bildad som Xue Ke och mer som kråka än som duva. Till hennes stora förtret mötte hennes attacker, åtminstone till en början, motstånd av Xia San, som inte var dummare än att han begrep vad hon ville och insåg att det fanns fördelar att vinna. För att göra honom mer medgörlig skickade Jingui nämligen till honom några slantar då och då eller tog själv med något litet föremål, när hon allt oftare besökte sin mor och adoptivbror.
Den dag vi nu berättar om satt Xia San hemma och inväntade Jinguis besök, när det anlände folk från Xuefamiljen, vilket fick honom att snabbt undra vad de kunde ha med sig för något fint åt honom från Jingui den här gången. När de i stället för att hälsa till honom från Jingui och överräcka något litet paket meddelade att hon hade avlidit av förgiftning, blev han mäkta förtretad och började skrika, skälla och gorma, medan däremot Jinguis mor vid denna nyhet nöjde sig med ymnigt tårflöde och ropade:
– Min lilla tös som hade det så bra ordnat för sej! Varför skulle hon ta gift? Det måste vara någon där som har förgiftat henne!
Fortfarande gråtande och gastande sa hon till Xia San att följa med henne och gav sig i flygande fläng iväg till fots, eftersom hon inte ville fördröja ankomsten till Xuefamiljen genom att hemma få vänta på ett ekipage. Hon behövde ej heller efter familjens ekonomiska bankrutt – maken hade en gång varit välbeställd handelsman – vara rädd att tappa ansiktet, eftersom hon redan långt tidigare hade tappat det. Hon gjorde tecken åt Xia San att leda den lilla kohorten ut genom gårdsporten och anslöt sig under höga rop och snyftningar tillsammans med en halvt invalidiserad tjänstegumma. Väl ute på gatan hejdade man, under än kraftigare verop, en droska, som beordrades att så snabbt som möjligt fara till Xuefamiljens bostad, där änkan utan att anmäla sig eller hälsa rusade in tjutande och hojtande »älskade barn!« och »min lilla älskling!«.
Jia Lian var för tillfället på Departementets brottmålsavdelning för att där dra i de rätta trådarna, varför fru Xue, Baochai och Baoqin ensamma fick försöka hålla ställningarna, när det oväntade angreppet i föga ortodox slagordning ägde rum. Först blev de nästan skrämda från vettet och vågade inte säga ett knyst, när de såg och hörde fru Xias väldiga, teatraliska sorg. När de hade hämtat sig något och försökte lugna henne, ville hon inte alls lyssna på det örat utan skrek bara:
– Vad har min stackars lilla tös inte fått utstå i er familj annat än elände, va? Trätor och handgemäng, svordomar och elaka blickar mellan dom båda, och sedan såg ni till att de inte ens längre fick vara tillsammans, va! På det sättet drev ni honom i fängelse till slut, minsann. Aldrig får de träffas mer! Det är ert fel, och ni ska kallas svärmor och svägerska till henne, usch! Ni hade det minsann bra och levde livets glada dagar här tack vare alla rika släktingar och vänner, men min dotter ville ni inte veta av. En nagel i ögat, va? Jag vet allt att det är ni som har förgiftat henne, fast ni påstår förstås att hon själv har gjort det. Försök förklara för mej varför hon själv skulle ta gift, va!
Fru Xia riktade nu ett anfall direkt mot fru Xue, som var tvungen att retirera ett par steg bakåt.
– Snälla fru Xia! utropade fru Xue. Skall ni nu inte först gå och ta en titt på er egen dotter? Ni kan också ställa frågor till hennes Månpadda först! Sedan blir det säkert gott om tid att formulera anklagelser och annat ni har på hjärtat.
Eftersom Xia San nu också befann sig i rummet, hade Baochai och Baoqin känt sig tvingade att dra sig tillbaka till ett inre rum och hade därför inte möjlighet att skynda till fru Xues hjälp, när fru Xia gick till attack, utan väntade med hjärtat i halsgropen i rummet innanför. Turligt nog för fru Xue hade hennes syster fru Wang bett Zhou Ruis hustru att skynda över dit och se hur det låg till hemma hos systern. När fru Zhou nu klev in, såg hon en för henne okänd dam stå och peka med ett finger rakt i ansiktet på fru Xue och gorma och skrika. Fru Zhou Rui drog den korrekta slutsatsen att detta måste vara Jinguis mor, tog ett par steg mot henne och sa med barsk röst:
– Fru Xia, förmodar jag? Frun vet väl att hennes dotter har tagit gift alldeles på egen hand och att Hennes nåd här inte har något alls med detta att göra? Frun får allt ta sej i akt! Här hos Hennes nåd uppträder man städat och anständigt, så hon bara vet det!
– Får man fråga vem du är? frågade Jinguis mor, nu litet tveksam på rösten.
Fru Xue, som hade blivit märkbart mindre rädd nu när förstärkningar hade anlänt, sa med oväntat fast röst:
– Denna dam är högst betrodd hos våra släktingar i Jiafamiljen, där hon innehar en hög befattning.
Orden fick rakt motsatt effekt än den avsedda. I stället för att lugna fru Xia retade de upp henne än värre.
– Ja, det ska gudarna veta att vi alla här känner till fruns mäktiga släkt! skrek hon. Det är säkert tack vare de uslingarna som frun och andra har fått min svärson i fängelse, va! Och nu tänker man få det till att min stackars tös själv har tagit gift, va? Vi vet allt vid det här laget vad de där typerna går för!
Fru Xia grep tag i fru Xues ena arm och skrek:
– Tala nu om för mej hur ni lyckades förgifta henne! Slingra er inte! Nu vill jag själv se henne också!
Fru Zhou gjorde ett försök att lugna henne och sa litet beskt:
– Varsågod att gå och titta på henne, frun! För det behöver hon inte dra Hennes nåd i armen, eller hur?
När hon yttrade de orden, skuffade hon litet lätt bort fru Xia från fru Xue, vilket fick fru Xias adoptivson att rusa fram till sin mors försvar och skrika:
– Frun ska inte tro att hon kan behandla min mor hursomhelst bara för att hon är lakej eller lakeja hos dom där mäktiga uppblåsta typerna!
Han lyfte en stol och kastade den ilsket bligande mot fru Zhou, dock utan att träffa. De som befann sig i rummet innanför tillsammans med Baochai och Baoqin hörde att en batalj var på gång utanför och rusade nyfikna och stridslystna in. De insåg att fru Zhou låg illa till och formerade sig till anfall för att skrämma fru Xias aggressive adoptivson, samtidigt som de försökte tala honom till rätta, vilket dock visade sig vara helt förgäves, eftersom mor och son bara uppträdde allt mer vildsint och desperat. Fru Xias röst gick upp i falsett, när hon tjutande så att tårarna stänkte hojtade:
– Vi vet allt hur mäktig den där Rongguofamiljen är, men det skiter vi fullständigt i, så ni bara vet det! Nu när ni har förgiftat min lilla Jingui och hon är död, ska vi ta upp kampen på liv och död med både dom typerna och er här!
Hon böjde fram huvudet och störtade rakt mot fru Xue, och nu hjälpte det föga att flera i rummet rusade fram för att hålla henne tillbaka. De gamla talesätten nedan visade sig ännu gälla:
När någon satsar allt på en attack, hvad båtar tusendens försvar då, ack?
och
Tusen rår ej på en karl med kniv, om den mannen kämpar för sitt liv.
Just när läget var som allra mest kritiskt, marscherade Jia Lian in i spetsen för sju åtta betrodda betjänter och i god slagordning. Han överblickade snabbt slagfältet som en erfaren strateg och gav med tordönsstämma som första kommando att Xia San skulle eskorteras ut ur rummet, varefter han kommenderade de övriga:
– Batalj upphör! Vi övergår nu till diplomati. Den som har något att anföra, får göra detta i civiliserad och civil form när brottmålsmyndigheternas konstaplar strax anländer för förhör! Se till att röja upp här inne genast!
Fru Xia, som hade varit i sitt esse strax före Jia Lians intåg, kom nu av sig en smula, när hon såg en mansperson marschera in i spetsen för en liten trupp, som han kommenderade militäriskt och som lydde honom som goda soldater och nu stod med armarna utefter sidorna som i givakt och väntade på vidare order. Hon undrade vem det kunde vara i Jiafamiljen och blev än spakare, när hon såg adoptivsonen föras ut och fick höra att myndighetspersoner var på väg. Hon insåg att hon nu inte kunde fullfölja sin plan att gå och titta på dotterns lik och därefter ställa till en rejäl scen och ropa på vedergällning och rättvisa. Luften hade gått ur henne och hon stod där villrådig. Än värre däran var emellertid fru Xue, som inte hade hämtat sig ännu efter attacken från sonens svärmor (ordet svägerska föresvävade henne inte ens!) och var helt förstummad. Det blev därför Zhou Ruis hustru som fick avlägga rapport för Jia Lian, vilket skedde med orden:
– De här rysliga mänskorna bara rusade rakt in hit och anföll Hennes nåd fru Xue. De brydde sej inte ens om att besiktiga den döda, satte igång att hojta och gorma direkt bara. Att förolämpa Hennes nåd! Ingen hyfs och reson där inte! Vi försökte naturligtvis tala mänskan till rätta, men inte! Då kom en buse till karlslok instormande, domderade och skränade och hävde ur sej otidigheter, och detta medan damerna ännu befann sej här! Vad är det för skick och fason, jag bara frågar? Busfasoner skulle jag kalla det! Barbarer!
– Det tjänar nog inte något till att argumentera med dom just nu, förklarade Jia Lian. När man snart utsätter honom för förhör under tortyr, kommer han nog att inse att de inre gemaken är avsedda endast för damer och att främmande manspersoner ska hålla sej borta därifrån. Hans mor borde ha kommit hit utan honom för att besiktiga dotterns lik. Att hon inte ens har tittat på dottern måste verka misstänkt för myndigheterna. Kan hon verkligen ha kommit hit bara för att ställa till kalabalik?
Jia Lians betjänter utanför gjorde sitt bästa att tills vidare hålla Xia San lugn, medan fru Zhou, som såg att situationen nu var under kontroll där inne, gick till attack mot fru Xia:
– Jag måste då säga att jag är förvånad över fruns brist på hyfs! utbrast hon. När hon kom, kunde man ju vänta sej att hon skulle ta reda på fakta i målet, så att säga. Då hade hon fått klart för sej att hennes dotter har tagit kål på sej själv, med gift alltså. Den enda skyldiga annars är hennes egen Månpadda. Men varför skulle hon förgifta sin husfru? Frun kunde ju i så fall ha frågat henne om det, men hon har inte ens brytt sej om att besiktiga sin egen dotters lik! Bara brytt sej om att komma hit och vräka ur sej elakt förtal! Frun kan väl inte tro att familjerna här låter en svärdotter bara dö så där utan vidare och inte luskar reda på dödsorsaken? Är hon verkligen så korkad? Först lät familjen binda stackars Vattenkastanj, som ju tillfälligt betjänade unga frun. Frun kanske inte känner till att när dottern var sjuk, bad hon Hennes nåd att få låna Vattenkastanj som sällskap och att Hennes nåd i sin välvilja lät Vattenkastanj flytta in till unga frun, varför hon också befann sej där, när unga frun dog, och därför också har fängslats. Nu får frun i stället för att först på egen hand bilda sej en uppfattning om det skedda övervara polisförhöret med de båda fängslade och höra vad myndigheterna har att yttra i fallet.
Jinguis mor insåg att hon hade förlorat åtminstone de senaste ronderna och hade inget annat att göra än att följa med fru Zhou in till rummet med dotterns lik, som låg där stelt och utsträckt på kangen med ansiktet fullt av levrat, svartaktigt blod, en syn som fick fru Xia att börja snyfta. Månpadda, som såg att det var en från det egna lägret som äntligen kom, ropade under ymnigt tårflöde:
– Och tänka sej! Frun som alltid behandlade Vattenkastanj så väl och riktigt månade om henne! Ja, hon lät henne bo inne hos sej i det egna rummet, minsann! Tänka sej, att hon då kunde utnyttja fruns godhet och passa på att förgifta henne! Otack är världens lön!
Representanterna för Xuefamiljen, som hörde henne, protesterade unisont med orden:
– Skitprat! Vem var det som lagade soppan hon åt i går, när hon blev förgiftad? Jo, det var minsann du det!
– Ja, det är sant att det var jag som lagade till soppan, svarade Månpadda förtrytsamt. Det var också jag som bar in den till dom båda, innan jag var tvungen att gå ut ett tag. Jag kan ju inte veta vad Vattenkastanj sedan gjorde med soppan, men hon måste ha stigit upp och lagt dit gift eller något annat sattyg. Hur kan det annars ha gått till?
Redan innan Jinguis mor hade hört de sista orden, rusade hon i nu välbekant stil med böjt huvud rakt mot Vattenkastanj, som de omgivande lyckades rädda i sista stund genom att skynda emellan som levande sköldar och hålla fast fru Xia.
Fru Xue hade vid det laget äntligen hämtat sig efter fru Xias kroppstackling och yttrade med förvånansvärt lugn och stadig röst:
– Det tycks mig som om det kan vara fråga om vit arsenik, men någon sådan har vi då aldrig haft här i familjen, såvitt jag vet. Någon, kanske Månpadda eller Vattenkastanj, måste i så fall ha gett någon i uppdrag att införskaffa arsenik utifrån. Ja, det är väl sådana detaljer som får komma fram under förhöret. Nu får vi se till att städa upp här och ombesörja att Jingui ligger som sig bör inför besiktningen.
Ett par tjänstekvinnor steg genast fram och gjorde liket i ordning. Baochai sa:
– De som kommer och undersöker henne är säkert manspersoner allihop. Se till att städa undan allt krimskrams och all kvinnlig grannlåt, så att undersökningen underlättas!
Medan man höll på med detta, hittade en kvinna ett skrynklat litet pappersark mellan madrassen och kangen. Jinguis mor hade ögonen med sig och snappade det till sig, men när hon såg att det inte stod något skrivet på papperet, släppte hon det. När Månpadda observerade det ropade hon:
– Där har vi kanske beviset! Det där papperet har jag sett tidigare. Häromdagen, när vi fick besvär med råttorna igen, begav sej unga frun hem till sej för att be sin adoptivbror att skaffa oss lite råttgift, och det hade hon med hit i det där papperet. Jag minns att hon la det i ett av sina smyckeskrin. Det måste Vattenkastanj också ha sett. Det var säkert det giftet hon gav unga frun. Om ni inte tror mej, kan ni ju kolla i smyckeskrinet. Det kanske finns kvar litegrann där och det skadar inte att titta efter i alla fall.
Jinguis mor skyndade sig nu till smyckeskrinet, som hon öppnade. Det enda som låg inuti var ett par hårnålar i silver, vilket fick fru Xue att förvånat utbrista:
– Vart har alla hennes smycken tagit vägen?
Baochai sa till om att man skulle öppna även lådorna och skåpen hos Jingui för att se om något var försvunnet också där. Det visade sig vara helt tomt överallt.
– Vem kan ha tagit eller flyttat bort alla hennes smycken? frågade Baochai. Det är nog bäst att vi frågar Månpadda.
Jinguis mor bleknade plötsligt och hon såg rädd ut, när fru Xue vände sig mot Månpadda för att börja utfrågningen. Hon sa avledande:
– Hon kan väl inte veta var min dotter förvarade sina egna tillhörigheter?
Hon fick emellertid svar på tal av Zhou Ruis hustru, som nästan fräste:
– Frun förvånar mej verkligen genom att säga något så korkat. Fröken Månpadda har varit tillsammans med hennes dotter här vareviga dag. Vem skulle känna till något om just sådana här saker om inte just hon? Jag bara frågar.
Månpadda hörde att hon hade dragits in i diskussionen, blev nervös och insåg att hon inte kunde dölja sanningen, varför hon ropade:
– Frun brukade ta med sej något härifrån varje gång hon gick hem för att hälsa på. Vad kunde jag göra åt det?
– Usch! Nu får man minsann höra både ett och annat! ropade någon i fru Xues betjäning, och någon annan utbrast:
– Jojo! Det var just snyggt av frun! Lura sin egen dotter att stjäla med sej saker härifrån hem till frun! Och när det inte finns något mer att sno härifrån, har väl frun tvingat dottern att begå självmord, kan tänka, så att hon själv nu kan komma hit för att öva utpressning mot oss! Jojo! När rättskonstaplarna strax frågar ut frun om det här, blir de nog väldigt intresserade av sådana här detaljer. Glöm inte att berätta det här!
– Gå genast ut till herr Lian! sa Baochai. Säg till honom att ingen i Xiafamiljen får ge sej av härifrån. Ingen!
Jinguis mor var nu desperat och gav sig på Månpadda. Hon gormade och skällde:
– Din slampa! Du borde ha hållit käften i stället för att prata skit! Min dotter har väl aldrig stulit några saker från dom och tagit med hem till mej. Du ljuger!
– Så tusan heller! Frun borde ligga lågt, jävligt lågt faktiskt, svarade Månpadda kyligt. Stjäla är trots allt rätt så oskyldigt, i alla fall om man jämför med att mörda! Det tar jag inte på mej, vad frun än säger!
– Om vi kan hitta det som har stulits, inflikade nu Baoqin, blir det inte svårt att lista ut vem som är mördaren. Gå genast ut till herr Lian och be honom fråga den där mannen från Xiafamiljen vem det egentligen var som köpte arseniken, för det vill konstaplarna säkert veta när de snart börjar ställa sina frågor, de från polisen som ska reda ut brottsmisstankarna alltså.
Jinguis mor greps nu av panik och ropade:
– Månpadda här måste ha blivit besatt av något djävulstyg, när hon pratar sådan här gallimatias. Min dotter har väl aldrig köpt någon arsenik? Det påstår Månpadda säkert bara för att rädda sitt eget skinn. Det måste vara hon själv som förgiftade min tös!
Nu var det Månpaddas tur att bli desperat. Hon rullade med ögonen och gick upp i falsett när hon skrek:
– Din satkärring! Det där tar jag inte emot av dej! Det räcker med att andra beskyller mej för allt möjligt. Jag har väl med egna öron gång på gång hört hur ni båda har gaddat er samman, och att du, din mara, har sagt till unga frun här att hon skulle stå på sej och se till att det barkade åt helvete för dom här. Herr Pan skulle drivas från vettet och familjen ruineras. Deras förmögenhet skulle ni lägga beslag på själva, jojo minsann! När ni hade lyckats med det skulle unga frun här skaffa sej en anständig ung man, brukade det heta. Försök inte förneka att det jag säger är sant!
Innan Jinguis mor hade hunnit komma på något dräpande att svara, infogade fru Zhou med illa dold skadeglädje:
– Det egna tjänstefolket avslöjar hur det står till, minsann! Vad svarar frun på det, om jag får fråga?
Jinguis mor visste inte till sig av ilska, gnisslade tänder och skrek desperat till Månpadda:
– Din otacksamma apa! Har jag inte alltid behandlat dej väl, va? Varför vill du begrava mej levande? Vänta bara, tills de strax frågar mej. Jag ska allt tala om för polisen att det var du som gav min dotter gift, din mörderska!
Månpadda stod en stund alldeles stum av ilska och med uppspärrade ögon, innan hon fick fram:
– Snälla Hennes nåd, låt genast släppa Vattenkastanj fri, så att ingen oskyldig behöver lida längre! Jag ska tala om precis hur det gick till, när rättskonstaplarna kommer och frågar om det!
Baochai sa genast till om att Månpaddas rep skulle lossas, vände sig till henne och sa:
– Jag vet ju att du innerst inne är en rättfram flicka och förstår inte hur du har blivit inblandad i de här ruskigheterna. Det är lika så gott att du genast säger vad du har på hjärtat, så att alla här får klarhet och du själv får det överstökat.
Månpadda, som var rädd för att annars utsättas för tortyr av myndigheternas hantlangare, verkade lättad när hon började berätta följande:
– Unga frun hos oss, fru Pan alltså, beklagade sej vareviga dag och brukade säga: »Varför har just jag drabbats och fått en så otroligt korkad mamma? I stället för att försöka få mej gift med herr Ke, lät hon mej ta den där grobianen som är hans kusin. Jag skulle dö glad, om jag hade fått tillbringa en enda dag tillsammans med herr Ke!« Ja, precis så sa hon, även om hon nog menade »en natt«. När hon hade kommit så långt i sin litania, brukade hon alltid orera om att hon hatade Vattenkastanj. Först tänkte jag inte så mycket på det här om Vattenkastanj, men när hon nu i slutet tydde sej till Vattenkastanj och tycktes måna om henne, drog jag felaktigt slutsatsen att det måste vara Vattenkastanj som hade duperat henne på något sätt och bara ställde sej in, oklart varför. Hursomhelst trodde jag att fru Pan i går lagade soppan åt henne av ren vänlighet, men sedan insåg jag att …
Jinguis mor avbröt henne abrupt med orden:
– Skitprat! Det hörs väl att hon ljuger? Om min dotter hade velat förgifta Vattenkastanj, vore hon väl en idiot om hon åt soppan med gift själv. Det är ingen rim och reson i vad den där lögnerskan pladdrar!
Månpadda brydde sig inte om Jinguis mors ord utan vände sig till Vattenkastanj med orden:
– Snälla Vattenkastanj, berätta nu precis som det var! Åt du något av den där soppan?
– För några dagar sedan, svarade Vattenkastanj, när jag var så illa däran att jag knappast orkade lyfta på huvudet, erbjöd sej fru Pan att laga soppa åt mej och mata mej. Jag vågade inte säga nej, men när jag försökte kravla mej upp i halvsittande ställning, råkade jag stöta till soppskålen så att skålen gick i kras och soppan spilldes ut över golvet. Oj, vad jag skämdes, särskilt som frun själv torkade upp efter mej, vilket gjorde mej ännu mer generad. I går när hon kom med soppa till mej igen, tänkte jag att jag till varje pris måste anstränga mej och försöka få ner några slurkar, fast jag kände att det skulle bli svårt. När jag hade fått upp huvudet och skulle försöka, kände jag mej alldeles yr och sjönk tillbaka på kudden. Jag minns att fröken Månpadda försvann med soppan som i en dimma, och att jag kände en stor lättnad över att slippa äta den. När jag slöt ögonen, kom fru Pan själv till mej och bad mej äta lite, medan hon själv åt, för det gjorde hon. Med en sista kraftansträngning fick jag ner en sked eller två, sedan minns jag inget på …
Månpadda väntade inte tills Vattenkastanj hade talat till punkt utan ropade:
– Där ser ni! Nu kan jag förklara alltihop! Fru Pan bad mej att laga två skålar soppa i går och sa att hon skulle äta soppan tillsammans med Vattenkastanj. Jag ilsknade faktiskt till, när jag hörde henne säga det. Varför skulle fru Pan låta Vattenkastanj äta med henne? Varför fick inte jag göra det, som har arbetat så länge här? Det var orättvist att jag till råga på eländet skulle fixa soppan åt Vattenkastanj! Jag hällde med flit en rejäl nypa salt i den ena skålen och märkte den med ett streck så att jag skulle veta vilken skål Vattenkastanj skulle få. När jag hade kommit in till dom med skålarna, skickade fru Pan iväg mej för att beordra någon av pagerna att sända efter en vagn åt henne, eftersom hon efter maten tänkte avlägga besök hos sin mor. När jag kom tillbaka, fann jag till min bestörtning att det var fru Pan som satt med den skål som jag hade hällt salt i och satt ett märke på. Jag blev skiträdd att fru Pan skulle äta ur den skålen och därefter ge sej på mej, skälla och gorma som hon ofta gjorde. När jag stod där och inte visste mej någon råd, reste sig turligt nog fru Pan upp och gick ut ur rummet till baksidan, till avträdet tror jag. Snabbt som blixten skyndade jag fram och bytte plats på soppskålarna. Ja, det var då en riktig tur att jag gjorde detta, kanske var det Ödet? När fru Pan kom tillbaka, tog hon skålen bredvid Vattenkastanjs säng och försökte väldigt enträget få henne att smaka lite på soppan, medan hon själv då och då åt tog en klunk ur skålen framför henne. Vattenkastanj, som mådde pyton, tycktes inte ens märka att det var salt i soppan, och båda skålarna var till slut så gott som tomma. Jag minns att jag log invärtes åt Vattenkastanj, som inte ens tycktes kunna skilja på salt och sött. Kanske var det för att hon mådde så dåligt? Jag hade ju ingen aning om att fru Pans soppa var en del av hennes listiga, ja, djävulusiska, plan för att bli av med Vattenkastanj, eller hur? Medan jag var ute och sa till om droskan, hade hon naturligtvis hällt arsenik i soppan. Sådant har faktiskt hänt förr, och hon kunde ju inte veta att jag hade bytt plats på skålarna. Klart som korvspad! Nu förstår jag det gamla rimmet:
Det är förvisso sant och visst –
Försynen ordnar allt till sist.
Den som på andras liv vill göra slut,
bärs ofta själv i sista akten ut.
»Som man bäddar får man ligga«, sa vi ofta som barn, liksom »Den som gräver en grop åt andra …« Ja, ni vet. »Mänskan spår …«
Alla lyssnade med stigande häpnad på vad Månpadda berättade och fann det hon sa både troligt och konsekvent. Vattenkastanjs rep lossades nu helt och flera flickor hjälpte henne villigt tillbaka till sängen, där vi tillfälligt lämnar henne.
I stället försöker vi föreställa oss hur Jinguis mor tänkte så det knakade för att komma på någon blotta i Månpaddas framställning av det skedda, dock utan att lyckas, och hur fru Xue och de övriga ingående diskuterade hur man bäst borde handla i det läge som hade uppkommit. Man enades om att Xia San var skyldig som medbrottsling till Jingui, men i övrigt gick åsikterna ofta isär. När man som bäst överlade, hördes plötsligt Jia Lians röst utifrån, ett kommando som fick alla att lystra:
– Slut på allt käbbel nu! Se till att röja upp, så det ser anständigt ut! Rättvisans representanter är i antågande.
De orden gjorde både Jinguis mor och hennes adoptivbror desperata, eftersom de insåg att de låg riktigt illa till inför förhöret. Jinguis mor bönföll fru Xue:
– Snälla Hennes nåd! Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse! Jag inser att min döda dotter var olycksfödd och har handlat helt fel. Ja, hon har faktiskt fått vad hon förtjänar och får skylla sej själv. »Som man bäddar …« ja, som Månpadda nyss sa. Men det kan inte vara bra för Hennes nåds familjs anseende, om det hela kommer i dagen. Visa barmhärtighet, snälla Hennes nåd, även med tanke på familjen!
– Hur skulle något sådant vara möjligt, nu när vi redan har rapporterat det skedda för myndigheterna? insköt Baochai. Det kan inte bli tal om att avbryta undersökningen, innan den ens har påbörjats.
Zhou Ruis hustru och även andra närvarande insåg emellertid att det fanns en möjlighet, som borde utnyttjas, och fru Zhou gjorde sitt bästa för att övertala dem i Xuefamiljen genom att förklara:
– Enda chansen att avstyra en undersökning är att fru Xia, som är mor till den avlidna, framhåller för myndigheterna att hon inte insisterar på en undersökning i fallet, en undersökning som skulle verka kränkande för hennes dotter, kan hon säga, eftersom den ju skulle genomföras av manspersoner. I så fall har nog inte Hennes nåds familj något att invända, skulle jag tro.
Jia Lian framhöll nu i rummet intill i synnerligen hotfulla ordalag för Xia San vad som skulle kunna drabba honom, om han inte omedelbart med kraft framhöll för poliskommendanten att en likbesiktning var helt onödig, eftersom inget brott befarades, vilket Xia San också skriftligt borde intyga. Alla var så småningom överens om att detta var den bästa lösningen, och fru Xue lät genast säga till om att en präktig kista skulle anskaffas och övriga begravningsdetaljer ombesörjas snarast och helst en smula diskret. Nu nog om detta.
*
Vi drar i stället i en helt annan tåt och övergår till Jia Yucun, som nyligen hade blivit befordrad till borgmästare i huvudstadens förortsdistrikt och därmed hade fått viss befogenhet att ta upp skatt. Den dag vi nu berättar om befann han sig på inspektionsresa i ett nyodlat område inom hans jurisdiktion, och han passerade just häradet Zhiji och hade nått färjeplatsen De virvlande forsarnas vadställe, där han stod och väntade på att färjas över till den motsatta stranden. Han hade bett bärarna att tillfälligt ställa ned bärstolen, stigit ur och sträckt en smula på benen, när han fick syn på ett litet, halvt förfallet tempel alldeles i utkanten av byn. Några till synes uråldriga knotiga tallar stack upp ur ruinerna, och i stället för att stiga in i sitt ekipage igen, styrde han sina steg mot ruinen och klev in genom den förfallna porten. Han möttes av några bildstoder av vanlig typ, vilkas förgyllning till största delen hade flagnat av, och av en tempelgård som avgjort hade sett bättre dagar. Alla byggnader verkade krokiga, vinda och minst till hälften raserade. Ett stenblock på ena sidan bar en synnerligen nött inskription, som Yucun förgäves sökte tyda. Han gick därefter över en bakre gård mot en byggnad på templets baksida, men på väg dit fick han syn på en oväntat grön cypress, i vars skugga det stod en liten hydda, eller kanske snarare ett skjul, med halmtak. När han kikade in såg han en daoist sitta med slutna ögon i meditationsställning mitt i rummet. Yucun klev försiktigt in, och det slog honom omedelbart att det var något bekant över daoistens drag, men han kunde inte för sitt liv komma på vem det var eller vem han var lik. När Yucuns betjänter såg att munken hade fångat hans intresse, ville de väcka honom, men Yucun höll dem tillbaka och steg med djupt visad respekt fram till munken, som han hälsade med orden »vördade mästare«. Daoisten öppnade härvidlag båda ögonen till smala springor, formade läpparna till ett nästan omärkligt leende och frågade:
– Varmed kan denne ringe munk stå den ärade ämbetsmannen till tjänst?
– Denne ringe ämbetsman befinner sej på tjänsteresa i dessa trakter, började Yucun, och fann då denne vördade mästare sitta här och meditera. Han anade att denne helige man har nått långt på vägen till den sanna insikten. Det vore denne ringe ämbetsmans lycka om han kunde få ett ord med sej på vägen ur den vördades fatabur. Är detta månne en allför dristig begäran?
– Det gives alltid ett vadan och ett varthän för oss resenärer, svarade daoistmunken.
Yucun kände instinktivt att det var något speciellt med både munken och hans yttrande, slog samman handflatorna, bugade och frågade:
– Vågar man fråga från vilken orden och helgedom den vördade mästaren kommer? Vad kallas månne detta tempelområde, som den vördade mästaren har utvalt som plats för meditation? Hur många munkar dväljs här? För meditation och uppbyggelse tycks heliga berg bättre lämpade, och för välgörenhet och goda gärningar är marknadsplatsen ett mer passande ställe. Så förefaller det åtminstone denne ringe ämbetsman.
– En kalebass räcker mer än väl för mina behov, svarade munken och fortsatte: Varför skulle jag då resa min lövhydda på ett berömt berg? Endast en halvt förfallen stenplatta erinrar nu om detta tempels ursprung och forntida berömmelse, vilket är mig ringe mer än nog. Varför sträva efter att utföra goda gärningar, när kropp och kroppsskugga finns även här? Jag är inte någon »juvel i skrinet«, som ligger och väntar på »att betinga ett gott pris«, inte någon »hårnål«, som dold i sin ask ligger och »bidar sin tid att flyga«.
Yucun var klipsk, så när han hörde ordet »kalebass« i daoistens mun och anspelningen på det verspar han en gång själv hade totat ihop i Kalebasstemplet, kom han genast att tänka på sin välgörare Zhen Shiyin, som hade drabbats av så svåra olyckor och sedan så mystiskt hade försvunnit. Han granskade nu daoisten närmare och kände utan större svårighet igen sin välgörares ansikte, som inte hade förändrats mycket. Männen i Yucuns följe skickades bort, och när de båda var ensamma frågade Yucun:
– Visst är denne vördade mästares ärade namn Zhen?
Daoistens mun formades till ett nästan omärkligt leende. Därefter sa han med mild röst:
– Vad är sant? Vad är falskt? Verkligt och sant är overkligt och falskt. Overkligt och falskt är verkligt och sant.
När Jia Yucun hörde daoisten alludera på de bådas släktnamn, som förvisso ljudade som orden »sant« [zhen] och »falskt« [jia], blev han helt övertygad om att han hade Zhen Shiyin framför sig. Han pressade åter samman handflatorna, bugade och sa:
– Tack vare sin gode välgörare fick denne ödmjuke lärjunge möjlighet att fara till huvudstaden, där han med framgång genomgick examinationen och nu har befordrats till en hög tjänst i den trakt där denne vördade mästare vistas. Nu inser denne ringe lärjunge att Mästaren har nått upplysning, avstått från världens röda damm och redan dväljs uppe i de odödliges domäner. Länge sökte denne lärjunge efter sin försvunne välgörare, innan han gav upp, med tanke på att det månne icke kan vara en vanlig dödlig, i denna världens röda damm fängslad, förunnat att åter få skåda ett kärt, nu helgat, anlete. Detta oväntade återseende i dag måste vara välsignat av högre makter, och den ringe jordiske lärjungen bönfaller nu den himmelske mästaren att lätta en smula på förlåten till de himmelska hemligheterna. Om denne mästare vill göra lärjungen till lags i detta, må han följa med denne till hans enkla boning i den icke alls långt härifrån belägna huvudstaden, där lärjungen sedan dagligen kan växa i visdom och insikt under sin mästares ledning.
Daoisten reste sig upp, slog även han ihop handflatorna, bugade och yttrade:
– Om det som finns utanför min enkla bönematta är jag inte underkunnig i något avseende. Av det denne ärade ämbetsman har yttrat begriper denne fattige daoist inte ett enda ord.
Efter de orden satte sig daoisten åter på sin halmmatta, vilket fick Yucun att börja tvivla.
– Men visst måste det ändå vara han? tänkte Yucun. Det är ju samma ansikte och samma röst som för nitton år sedan. Inte kan det finnas någon annan, som är så lik honom, en dubbelgångare i så fall, faktiskt? Kan det vara så att han nu har nått så långt i sin andliga utveckling att han inte längre vill kännas vid sitt föregående liv, är en helt annan. Men han är ändå min store välgörare, och jag måste nu, när jag äntligen har fått möta honom, på något sätt få uttrycka min stora tacksamhet. Dock torde det inte gå med löften om världslig vinning, och än mindre lämpligt vore att här fråga om något så privat som hans hustru eller dotter.
När Yucun hade kommit så långt i sina funderingar sa han:
– Jag inser att den vördade mästaren inte vill avslöja sådant som har hänt honom, innan han nådde insikt. Men denne lärjunge skulle med tacksamhet ta emot även det allra ringaste tecken på igenkännande, som Mästaren värdigas visa honom.
Yucun var på vippen att gå ned på knä framför daoisten, när ett par av männen i hans följe kom inklivande och rapporterade att det redan hade börjat mörkna och att det var dags att fara över floden. Yucun tvekade, varför daoisten yttrade:
– Den ärade ämbetsmannen bör så fort som möjligt bege sig till den andra stranden. Vi får tid att mötas senare. Ett dröjsmål nu kan medföra stor olägenhet och svår överfart. Om denne ämbetsman värdigas återkomma, skall denne fattige daoist vänta här vid vadstället vid senare tillfälle.
Daoisten slöt därefter ögonen och fortsatte att meditera på sin halmmatta. Yucun tog motvilligt farväl av honom och traskade ut från templet och tempelområdet och begav sig mot färjestället. När han hade nått fram till floden och skulle gå ombord på färjan, hörde han att någon kom springande bakom honom och ropade något. Han vände sig om för att höra bättre.
Den som vill veta vad mannen som rusade mot honom ropade får läsa nästa kapitel.