»Druckna diamanten« rör om i grytan. Gamla känslor väcks till liv hos vår enfaldige huvudperson
VI BERÄTTADE SIST att Yucun just skulle gå ombord för att färjas över floden, när en man kom rusande med andan i halsen och ropade något. Först när denne hade nått ända fram till honom kunde Yucun höra vad det var han ropade:
– Herrn! Herrn! Templet herrn nyss besökte står i ljusan låga!
Yucun tittade upp och bort mot templet, där flammor och gnistor nu med våldsam kraft steg mot skyn och moln av aska skymde himlen.
– Märkligt, ja, mäkta egendomligt! I sanning märkvärdigt! tänkte Yucun. Jag var ju alldeles nyss där själv, och jag har inte förflyttat mej mer än kanske en halv li för att nå hit. Varifrån kan den elden komma? Tänk om gamle Shiyin har omkommit!
Han greps av stark lust att återvända men var på samma gång rädd att fördröja överresan med tanke på annalkande mörker och stark vind. Han visste också att han inte skulle få sinnesro om han inte fick reda på vad som hade drabbat hans välgörare. Efter att ha funderat hit och dit ett tag frågade han budbäraren, som ännu stod där med andan i halsen:
– Hann du uppfatta om den där gamle daoisten kunde ta sig ut ur templet, när det började brinna?
– Jag höll mej alldeles bakom herrn först, men så fick jag ont i magen och gick därför en bit åt sidan för att … Ja, det var när jag då vände mej om, som jag såg att himlen både lyste röd och var svart på samma gång och att templet stod i brand. Då rusade jag direkt hit till herrn för att rapportera, så jag la inte märke till om någon kom ut från templet eller inte. Jag såg i alla fall ingen.
Yucun hyste fortfarande betänkligheter att lämna platsen utan att ha vunnit klarhet, men hans ambitioner beträffande den egna karriären tog överhand över nyfikenheten vad angick hans välgörares öde. Slutligen sa han till mannen:
– Stanna kvar här tills elden har lagt sej. Så fort det går ska du sedan gå in på tempelområdet till skjulet där, om nu något finns kvar längre, och leta efter daoisten eller rester av honom. När du har vunnit klarhet, ska du ögonaböj komma efter mej och rapportera. Förstått?
Mannen nickade att han hade förstått och stannade motvilligt kvar, medan Yucun och hans följe i övrigt färjades över floden och fortsatte inspektionsresan. Efter ett par korta uppehåll med rapportering av lokala tjänstemän hittade man så småningom det nattlogi som hade färdigställts för Yucun på myndigheternas begäran och gick till vila.
Efter ytterligare inspektionsstopp och en rejäl slutetapp nådde tåget följande eftermiddag staden där Yucun residerade, och han möttes med pompa och ståt av en välkomstkommitté redan vid stadsporten och eskorterades sedan av stadstjänare och ordningsvakter genom trängseln och larmet i gatuvimlet mot sitt residens. Medan Yucun satt behagligt tillbakalutad i sin praktfulla bärstol, märkte han plötsligt att bärarna saktade farten och att de som gick före och röjde väg för tåget började hojta och ropa, som om de grälade på någon. När Yucun frågade vad det gällde, kom så småningom en av dem i täten dragande med en man, gick ned på knä framför bärstolen och rapporterade:
– Det här fyllot ställde sej i vägen för processionen och vägrade att flytta på sej. Det hjälpte inte att denne ringe tjänare skrek åt honom att gå ur vägen, utan han blev bara stöddigare och började okväda oss. Ja, till slut la han sej ner framför herrns bärstol och skrek att denne ringe tjänare inte hade rätt att slå honom. Han hade rätt att vistas på gatan, han också, gormade han.
Yucun vände sig direkt till missdådaren med orden:
– Du ska veta att hela denna stad och detta distrikt står under min jurisdiktion, varför alla människor här är att betrakta som mina undersåtar, nästan som mina barn. Du är säkert underkunnig om detta och om min närvaro här. Att du då i ditt druckna tillstånd inte har vett att hålla dej undan är märkligt bara detta. Att du förutom att förpesta omgivningen här genom din närvaro dessutom har mage att säga emot en av mina män och skälla på honom är oerhört. Jag kräver en förklaring!
– Köpt vinet jag drack för egna slantar, sluddrade mannen. Platsen här, gatan jag låg på, är Kejserlig mark, och Kejsarn har aldrig sagt att jag inte får ligga på den och sova ruset av mej, eller har han? Det angår inte den höge herrn framför mej om jag gör det. Det ska han skita i!
Yucun ilsknade till och sa:
– Den här mannen tror visst att han äger stan här och kan sätta sej över lag och ordning hur som helst. Fråga honom vad han heter!
– Ni Er, svarade mannen själv och tillade: Dom kallar mej i allmänhet för Druckna diamanten. Kändis, faktiskt, med det namnet, och dessutom som den Druckne Buddhakämpen och Buddhas livvakt.
Hans svar behagade inte Yucun, som nu ropade till sig ett par hantlangare och befallde:
– Låt den rackarn slita spö, och det rejält! Då får vi se om han är av diamant, den skrythalsen!
Männen tryckte nu Ni Er till marken och höll kvar honom där, medan de gav honom några kraftiga slag med piskan, vilket fick Ni Er att nyktra till något och börja be om nåd. Yucun gav till ett gapskratt från bärstolen och sa:
– Diamant? Inte många karat i den i så fall – en skitdålig diamant! Haha … Ni kan sluta att piska honom nu. För honom i stället till mitt ämbetskontor, så kan vi fråga ut honom vid tillfälle i lugn och ro. Det kan bli lustigt, fast inte för honom.
Ett par polisbetjänter från Kontoret band nu Ni Er och släpade iväg med honom. Det hjälpte inte ett dugg att Ni Er bönade och bad om barmhärtighet.
Yucun gav sig fort iväg till residenset, där han rapporterade om inspektionsresan, och sedan till ämbetskontoret, där han tog itu med väntande ärenden som hade hunnit samla sig på hög under hans frånvaro. Inte hade han tid att tänka på Ni Er, och både denne och gatuepisoden föll snart i total glömska. Men så förhöll det sig ingalunda med dem som hade bevittnat episoden, vilka berättade vad som hade hänt för andra de mötte, vilka i sin tur bredde på än värre:
– Druckna diamanten, du vet … Gamle Ni Er … asfull nästan. Inte skiträdd för dom där oppe … En stark fan! Vågade tala om vad han tyckte, rakt i ansiktet på borgmästarn, han Jia … vad han nu heter. Nu är han häktad eller sitter inne. Skulle inte vilja vara i hans kläder, stackars fan! Men det är ruter i honom i alla fall!
Dylikt skvaller nådde så småningom Ni Ers hustru – »tanten«, som Ni Er alltid kallade henne – och hans dotter, som hade lagt märke till att Ni Er inte hade kommit hem den kvällen. Det var inte helt ovanligt, men dottern hade i alla fall varit orolig och tagit den vanliga rundan till alla krogar och spelhålor, där fadern brukade hålla till. Där fick hon höra ryktet i olika versioner av faderns supbröder, vilket så småningom drev henne till tårar med tanke på vad som nu kunde hända fadern. Dennes vänner tröstade henne med orden:
– Lilla fröken ska inte bli nervös för en sådan struntsak! Denne Jia, som lät bura in frökens far, är visst släkt med dom i Rongguofamiljen, och där finns ju en Jia Yun, som är kompis till hennes far, en mycket god vän, förresten. Fröken och frökens mor ska naturligtvis gå till honom och be honom lägga ett gott ord för hennes far. Då blir han släppt på momangen, bergis! Inget för fröken att oroa sej för alls!
Ni Ers dotter torkade tårarna och tänkte:
– Det ligger faktiskt något i vad de säger. Pappa har ofta nämnt en herr Jia i grannhuset, som ska vara en god vän till honom. Pappa har visst hjälpt honom ur knipan vid något tillfälle. Det finns all anledning att vända sej till honom nu.
Hon skyndade nu hem till sin mor och berättade vad hon hade fått höra, varefter damerna gemensamt begav sig till grannhuset och sin, som de hoppades, hjälpare i nöden, som till all lycka just då befann sig hemma. Han bjöd dem stiga in och slå sig ned och hans mor sa till en liten flicka att bära in te. De hjälpsökande berättade nu om hur borgmästare Jia hade låtit fängsla Ni Er och fört bort honom och avslutade med att be Jia Yun lägga ett gott ord för honom så att han kunde bli frisläppt så fort som möjligt. Utan att hysa några som helst tvivel om sin förmåga att villfara damernas begäran nickade Jia Yun leende mot dem och förklarade:
– Inga som helst problem. Damerna ska inte oroa sej. Jag går på direkten till Västra huset, Rongguos alltså, och pratar med dom där. Han blir säkert släppt på stubben. Denne borgmästare Jia har kommit sej upp tack vare Jiafamiljens stöd. Om de skickar ett bud till honom, är fruns make och frökens far ute på nolltid, ja, han är så gott som hemma redan. Tanten … Damerna ska inte bekymra sej längre för detta.
Ni Ers hustru och dotter var uppåt värre, när de lämnade Jia Yun, och efter att ha snyggat upp sig litet begav de sig till Ni Er i häktet och talade om att han inte behövde oroa sig längre, eftersom de hade kontaktat Jia Yun som hade lovat att fixa problemet genom att byta ett par ord med någon i Rongguofamiljen. Det de sa lät som musik i Ni Ers öron.
Tyvärr förhöll det sig så att Jia Yun efter sina misslyckanden tidigare hos Xifeng, som ganska bryskt hade avvisat hans försök till mutor eller kanske snarare vängåvor, praktiskt taget inte alls hade umgåtts med Rongguohuset, särskilt som port- och dörrvakterna, som var observanta på husbondsfolkets preferenser och aversioner även vad gällde släktingar, inte alls verkade benägna att omedelbart anmäla hans ankomst, medan däremot andra anmäldes utan dröjsmål och blev insläppta. Det föreföll honom som om de inte ens brydde sig om att rapportera om för dem misshagliga personer utan bara under någon, ofta genomskinlig, förevändning skickade iväg dem. Det var alltså med viss nervositet som Jia Yun nu anmälde sig för att avlägga visit hos Jia Lian, som han sa. Vakthavande där svarade genast korthugget:
– Är inte hemma. När herr Lian kommer hem meddelar jag att du har varit här.
Jia Yun var nära att säga att det gick lika bra med fru Lian som herr Lian, men han var rädd att stöta sig med dem i porten eller göra dem misstänksamma, varför han högst motvilligt återvände hem. Ni Ers hustru och dotter ansatte honom redan tidigt följande dag med orden:
– Herr Yun sa ju att man i Jiafamiljen kunde öppna vilka dörrar och portar som helst. Det räckte om de bara öppnade munnen, sa herr Yun. Och herr Yun är faktiskt en i familjen, inte sant? En sådan här struntsak för dom! Det måste väl herrn kunna hjälpa oss med? Eller har vi bett herr Yun om hjälp alldeles i onödan, kanske?
Jia Yun kände riktigt hur han höll på att tappa ansiktet men försökte stålsätta sig och drog till med en nödlögn.
– Mina släktingar var så väldigt upptagna i går, förklarade han, att de inte hade tid att skicka någon till häktet då, men de sa att man skulle skicka någon i dag i stället och se till att han släpps fri. Ni ska inte oroa er längre. En dag mer eller mindre är väl inte så farligt?
Ni Ers hustru och dotter trodde honom bara delvis på hans ord och fick fortsätta att vänta otåligt. Jia Yun, som så totalt hade misslyckats vid sitt försök att forcera Stora porten, försökte nu i stället med porten på baksidan och hoppades via trädgården kunna komma i kontakt med Baoyu. Till sin förvåning fann han den porten till trädgården tillbommad och tvingades återvända hem, vilket han gjorde med sänkt huvud och i dystra tankar. Han ältade sitt problem på vägen och blev bara allt mer deprimerad.
– Och Ni Er, som ställde upp för mej och lånade mej pengar så där utan vidare! mumlade han. Bara för ett par år sedan, faktiskt! Det var för de slantarna jag köpte parfymer och annat i den stilen till fru Lian, och tack vare det fick jag jobbet i trädgården, planterade träd och donade. Men nu när jag inte har råd med presenter längre, är det kalla handen, precis som om jag inte existerar! Hon ska inte vara så stöddig, den ockrerskan! Lånar ut familjens pengar mot ockerränta till utomstående, fast vi som är fattiga inom familjen inte ens kan få låna en endaste lianguschling när vi behöver! Den haggan! Tror hon är listig och kan garantera framtiden för sej och familjen, va! Hon vet inte vilket dåligt rykte hon har skaffat sej! Hon skulle bara höra vad man kallar henne! Hon kan vara glad att jag kniper käft med vad jag vet, minsann! Om jag berättade vad jag vet om henne, skulle hon få ägna resten av livet i domstolen för att försöka försvara sej, och det kan hon aldrig, så många liv som hon har på sitt samvete!
Medan han gick och ältade detta, nådde han hemmet och såg att »tanten« och dottern stod utanför och inväntade honom. Den här gången kunde han inte komma på någon bra nödlögn utan tvingades säga att han inte hade lyckats i sitt goda uppsåt. Han tillade:
– Man skickade faktiskt ett bud från Rongguofamiljen, men det är något som får borgmästarn att hålla Ni Er kvar i häktet. Jag föreslår att damerna vänder sej till intendent Zhou Ruis släkting Leng Zixing. Ja, det är visst frun han är släkt med, tror jag. Han kan säkert fixa det här på något sätt.
Damerna verkade knappast glada över förslaget och sa kyligt:
– Om herrn, som faktiskt är släkt med familjen, inte kan ordna det här åt oss, hur ska då en betjänt kunna hjälpa oss? Var han intendent, sa herr Yun?
Jia Yun kände sig både förödmjukad och stött, när han svarade:
– Nuförtiden är det tyvärr ofta så att tjänstefolk kan ha mer att säga till om än husbondfolk. Det är faktiskt sant.
Damerna fnös litet föraktfullt och Ni Ers hustru sa med illa dold ironi:
– Vi får verkligen varmt tacka herr Yun för allt arbete han har lagt ner på att hjälpa oss. Tänk vad han har fått ränna fram och tillbaka för vår skull! När min make blir frisläppt, kommer han säkert att personligen komma och uttrycka sin stora tacksamhet. Det lovar vi.
Damerna vände effektfullt på klacken och sökte i fortsättningen hjälp hos andra – oklart vilka – som utan större svårighet fick Ni Er frisläppt, sedan denne hade blivit hudstruken ett par omgångar.
Det första som hustrun och dottern berättade om när Ni Er hade kommit hem var Jiafamiljens misslyckade försök eller kanske bristande vilja att få honom fri. Ni Er hade redan tömt ett par bägare, blev tvärilsk och muttrade att han allt skulle säga den där otacksamme spolingen Jia Yun ett sanningens ord, vilket förstärktes med diverse kraftuttryck:
– Den jävla bastarden! En otacksam typ, känslolös faktiskt! Den gången var han luspank, hade knappast mat för dagen och behövde ett jobb hos dom. Gissa vem som hjälpte honom då? Gamle Ni Er, förstås. Nu var det jag som behövde en hjälpande hand, men inte! En otacksam lymmel är han! Jag ska allt lära honom att veta hut! Jag ska göra det så att man märker det i båda Jiahusen! Röra om i grytan lite hos dom! Lite rabalder skadar aldrig, och dom har själva bett om det! Jävla luspudlar!
Både hustru och dotter blev nu nervösa till tusen och gjorde allt för att hålla honom tillbaka, bland annat med orden:
– Du är så lagom stöddig nu, när du har supit! Då häver du ur dej vad som helst, fast du borde ha lärt dej bättre. Kom ihåg hur det gick förra gången! Du blev faktiskt frisläppt först i dag. Vill du få stryk en gång till eller varför sätter du annars igång och skroderar och hotar så här igen?
– Kyss mej i röven! svarade Ni Er. Tror ni att ni kan skrämma mej med lite stryk och blåmärken? Sånt lappri skiter väl jag i! Men jag behövde en rejäl anledning, och det har jag fått, så nu ska jag sätta dit dom jävlarna! Träffade ett par schyssta typer i häktet, förresten. Dom kunde berätta ett och annat om familjen. Det kryllar visst av Jiatyper över hela landet, inte bara här i huvudstan, minsann. En hel bunt betjänter från Jiafamiljen blev visst insydda häromdan. Erkänner att jag blev förvånad när man berättade det. Yngre skumma typer i familjen känner jag ju till, men jag trodde nog inte att dom äldre också var ruttna. Jojo, minsann! När jag frågade vilka det var, sa mina polare att dom kom från någon provins långt bort, men dom hörde till släkten, det var då säkert. Om jag fattade rätt, har dom redan förhörts på ort och ställe, men dom ska visst slutgiltigt dömas här, dom jävla typerna. Känner mej uppåt bara jag tänker på det! Den där otacksamme pysen Yun ska allt få sina fiskar varma, och jag ska med nöje berätta för alla och envar om hans fina släkt och hur dom beter sej: utpressning och ockerräntor, kvinnorov och till på köpet av redan förlovade kvinns! När det där kommer ut, går nog ingen av dom säker längre … Ja, då får dom veta att gamle Ni Er lever och att Buddhas livvakt inte går av för hackor – en äkta hård diamant, haha!
– Sluta både att supa och babbla nu, va! Gå och knyt dej så fort du bara kan! sa hans hustru. Vad är det för strunt du pratar om kvinnorov? Vem har lagt beslag på vems hustru? Jag bara frågar. Lägg av med det där struntpratet! Annars kan det gå dej illa!
– Ni småtöser här hemma har tydligen ingen aning om hur det går till ute i stora världen, lullade Ni Er. Häromåret var jag på ett ställe – trivsam liten spelhåla förresten – och mötte då en schysst typ som hette Zhang, som berättade hur Jiafamiljen hade lagt beslag på hans hustru. Han frågade mej till råds och hörde sej för om familjen, men den gången avrådde jag honom att försöka driva ärendet. Kanske dumt av mej. Undrar vart han kan ha tagit vägen nu? Det var nog två år sedan vi sågs, minst. Skulle allt ha ett och annat att berätta för honom om vi möttes nu. Det skulle nog få lille Yun att spetsa öronen, få honom att krypa på knä för gamle Ni Er. Jojo! Den fan skulle …
Fortfarande mumlande, nu helt osammanhängande, föll Ni Er med kläderna på ned över sängen, där han snart började snarka ljudligt. »Tanten« med dotter kände sig lättade och brydde sig inte vidare om hans fyllesnack, som de trodde det var. Redan följande dag gav sig Ni Er tidigt iväg till ett av sina favoritställen, en ökänd spelhåla där vi för tillfället lämnar honom.
*
Vi återvänder nu till Jia Yucun. När han hade kommit hem från inspektionsresan, sov han ut ordentligt, men redan följande morgon berättade han för sin hustru om hur han hade träffat Zhen Shiyin i ett skjul i ett förfallet daoistiskt kloster. Hans hustru – den minnesgode Läsaren erinrar sig måhända att hon hade tillhört Zhen Shiyins hushåll, där Yucun upptäckte henne – reagerade starkt och frågade i förebrående ton:
– Varför for du inte över floden igen och tog reda på hur det gick för honom? Tänk om han blev ihjälbränd! Då kommer det att kännas som om vi fick hans död på vårt samvete, faktiskt!
Hon började gråta när hon sa detta, och Yucun försökte försvara sitt handlande.
– Vad hade jag egentligen kunnat göra? invände han. En sådan som han befinner sej på en helt annan nivå än vi. Vanligt folk som vi kan aldrig förstå honom, och han vill kanske inte veta av oss.
En betjänt trädde nu in och rapporterade:
– Den som herrn sände iväg i går för att ta reda på omständigheterna kring eldsvådan i tempelområdet har just återkommit för att avlägga rapport.
Yucun klev med snabba steg ut till budbäraren, en betrodd man på hans kontor som genast gick ned på ena knät och sa:
– Denne ringe tjänare är nu tillbaka efter att ha gjort som herrn befallde. Trots att eldslågorna ännu steg mot himlen, klev han in i askregn och eldsflammor för att söka efter daoisten. Både skjulet och platsen, där han lär ha suttit, var förvandlade till aska. Enligt denne ringe tjänare måste munken ha brunnit upp, för även tempelväggen som stöttade skjulet hade rasat. Inte en skymt av daoisten i vilket fall som helst, letade länge överallt efter hans lik eller benknotor. Det enda som återstod med anknytning till honom var en enkel bönematta och en kalebass, så dom tänkte denne ringe tjänare ta med sej för att visa herrn, om han inte skulle tro honom på hans ord, som bevis så att säga. Men när denne ringe tjänare tog upp mattan och kalebassen blev de till aska i hans händer, bara förvandlades hux flux. Det är sant.
När Yucun hade hört budbäraren säga detta, drog han slutsatsen att Zhen Shiyin inte hade dött som en vanlig dödlig utan hade lämnat jordelivet som en odödlig i icke materialiserad skepnad. Han brydde sig inte om att ställa fler frågor utan skickade iväg rapportören. Vid återkomsten till sin privata våning sa han inget till hustrun om Shiyins förvandling i eld eller vad det nu var, vilket hon inte skulle förstå utan bara skulle göra henne ledsen. Han sa helt kort att man hade undersökt ruinerna utan att finna något spår efter honom, varför han med största sannolikhet hade hunnit undkomma med livet i behåll. Därefter gick Yucun till biblioteket, där han sedan satt en stund och funderade över vad Shiyin egentligen hade sagt vid deras möte. Just när han konstaterade att han nog hade varit en dålig lyssnare, inträdde en betjänt och meddelade:
– Man väntar på herrn i Palatset. Det är några skrivelser som måste diskuteras, sa palatsbudet.
Yucun steg omedelbart upp i bärstolen och begav sig till Palatset i ilfart, en ansenlig vägsträcka som nu tillryggalades förbluffande hastigt. Det första han hörde vid ankomsten var någon som sa, men han hörde inte vem:
– Spannmålskommissionären i Jiangxi, Jia Zheng, har blivit anklagad av guvernören och befinner sej nu vid hovet och bönfaller om nåd.
Yucun skyndade sig till det inre kabinettet, där han hälsade på diverse ministrar och höga ämbetsmän och där Majestätets skrivelse om de usla förhållandena i kustförsvaret studerades och diskuterades. Så fort han hade fullgjort sina plikter här letade han reda på Jia Zheng, som han beklagade med anledning av det skedda, samtidigt som han uttryckte sin stora lättnad över att anklagelserna trots allt inte var så grava. Han förhörde sig också om resan till huvudstaden. Jia Zheng berättade utförligt om vad som hade hänt sedan han drabbades av guvernörens misshag, varefter Yucun frågade om hans nådeansökan hade förelagts Majestätet ännu.
– Det har den, svarade Jia Zheng. Jag väntar här på ett utlåtande, när Majestätet har intagit Sin måltid.
Just när han hade yttrat detta, blev han inkallad till nämnda Majestät och lämnade abrupt Yucun, som stannade kvar och väntade i likhet med nästan alla högre ministrar och dignitärer, som var oroliga för den av dem omtyckte kollegan och ämbetsmannen. Man fick också vänta länge, och nervositeten var stor, när Jia Zheng äntligen trädde ut, alldeles kallsvettig om pannan. Alla skyndade sig fram och frågade:
– Utlåtandet? Hur ser det ut? Så länge du var där inne, käre kollega!
Jia Zheng var tvungen att andas ut och stod ett tag med tungan utanför munnen, innan han förklarade:
– Jag blev faktiskt dödsskraj, riktigt skrämd från vettet. Tack för allas er omtanke, kära vänner! Jag klarade mig igenom helskinnad, tack och lov!
– Utlåtandet då? ropade alla med spänning och fick svaret:
– Först gällde det vapensmuggling och annat i Yunnanprovinsen, där anklagelseakten hade utpekat en banditchef som före detta betjänt hos en hög potentat, som råkade lystra till namnet Jia Hua, alltså ett namn som liknar namnet på min ärade förfader, som Majestätet hade erinrat sig och därför frågade ut mig. Jag gjorde ketou för Majestätet och klarlade att min släktings namn i generationen ovan var Daihua, alltså Jia Daihua, vilket fick Majestätet att brista i skratt. Efter en stund kom en följdfråga: »Den mannen som en gång var minister för krigsministeriet och avsattes där men sedan utsågs till borgmästare, hette inte han också Jia Hua?«
Yucun, som stod där bland de andra, hoppade till av förskräckelse och bleknade, när han hörde detta. Hans mer formella ämbetsnamn var faktiskt Hua, medan hans vardagsnamn, så att säga, var Yucun. Han frågade nu med oro i rösten Jia Zheng:
– Vilket svar fick Majestätet på denna oväntade fråga?
– Jag klarlade så tydligt jag kunde att den först nämnde potentaten Jia Hua härstammar från Yunnanprovinsen, medan borgmästaren i huvudstadsdistriktet med namnet Jia härstammar från Zhejiangprovinsen, svarade Jia Zheng och fortsatte: Majestätets nästa fråga gällde nu om den av Suzhoucensoratet anklagade Jia Fan tillhörde samma släkt som jag, vilket jag bekräftade genom att göra ketou. Majestätets anlete förmörkades då och Dess ord drabbade mig: »Att kunna tillåta dem i hushållet att löpa amok och till och med lägga beslag på hustrur till Våra oskyldiga undersåtar! Förklara det, om du kan!« Jag blev så skrämd då, helt oväntat som det kom, att jag inte vågade yttra ett endaste ord. Majestätet fortsatte att korsförhöra mig och frågade: »Hur är denne Jia Fan släkt med dig?« Jag svarade då att det är en mycket avlägsen släkting. Majestätet mumlade något, som nog uttryckte missnöje, och förklarade därefter att jag kunde avlägsna mig. Ja, nu är jag här. Som ni förstår var det en synnerligen obehaglig upplevelse. En riktig pärs var det faktiskt.
– I sanning egendomligt att de där båda fallen tidsmässigt råkade sammanfalla med det som drabbade vår käre kollega, sa en, och andra framhöll ungefär detsamma, vilket fick Jia Zheng att kommentera:
– Tja, de här affärerna är kanske inte märkliga i sig, och inte heller att de sammanfaller i tiden, så mycket som händer i våra dagar. Det egendomliga är snarast att de huvudsakligen inblandade lystrar till släktnamnet Jia, vilket är illavarslande. Det är inte alls något onaturligt i och för sig, med tanke på att släkten har spritt ut sig under ett par generationer och nu finns representerad praktiskt taget överallt, men ändå! Risken är nu, när Majestätet har fått upp ögonen för namnet, att Det anar ugglor i mossen varje gång Det hör namnet Jia.
– Nåja, framhöll några i omgivningen. Sant är sant, och falskt är falskt, hur det än framträder, så vår käre kollega behöver inte oroa sig för den saken.
– Jag skulle gärna dra mig tillbaka från ämbetsmannalivet, sa Jia Zheng, men jag kan knappast begära avsked på grund av ålderdom och mitt ansvar för familjens ärftliga rang och titlar är stort. Dem har vi inte råd att avstå från.
– Min käre vän och välgörare har ju återinsatts i sitt gamla ämbetsverk i Departementet, inflikade Yucun. Där känner han sig säkert som hemma; en betydligt lugnare arbetsplats än ute i provinserna.
– I princip håller jag med dig, Yucun, sa Jia Zheng. Befattningen här i huvudstaden har sina fördelar, men jag har redan kallats därifrån vid tvenne tillfällen. Vem kan garantera att jag inte drabbas en tredje gång?
– Vi högaktar vår käre kollega, vars integritet vi i sanning beundrar, sa någon. Er brors karaktär har heller aldrig betvivlats. Det enda problem som flera av oss kan se är generationen nedanför, som nog borde hållas under striktare kontroll, ursäkta att jag säger det.
– Tyvärr måste jag instämma i det sagda, svarade Jia Zheng. Jag har tillbringat alldeles för korta perioder hemma och har underlåtit att hålla ögonen på dem, så att säga överlåtit ansvaret i mångahanda ting på dem. Detta har ofta bekymrat mig, och jag är tacksam för att ni påtalar detta för mig, vilket visar att ni bryr er om både mig och min familj. Jag vore än mer tacksam om jag kunde få höra något mer konkret, till exempel om Östra huset, för vad som händer i Ningguogrenen vet jag allra minst om. Har herrarna månne hört några oroande rykten om dem?
– Det enda vi har hört, svarade någon, är nog att herr Zhengs yngre släkting, herr Zhen alltså, har lyckats stöta sig med ovanligt många högt uppsatta potentater, både inom verken och bland eunuckerna i Palatset. Ännu så länge har det väl inte skett någon större olycka på grund av detta, men det vore nog klokt om vår käre kollega kunde tala honom till rätta och varna honom. Han måste faktiskt se upp i fortsättningen.
Konversationen fortsatte ytterligare en stund, innan Jia Zheng gav sig av hem, där han möttes av Jiasläktens yngre manliga individer redan vid Stora porten. Sedan han hade frågat hur Gamla hennes nåd mådde, gick var och en i tur och ordning ned på ett knä i manchuhälsning och hälsade honom välkommen, varefter alla tillsammans trädde in. Hennes nåd fru Wang och övriga damer fanns samlade i Den upphöjda ärans sal, där Jia Zheng välkomnades formellt, innan han privat hälsade på inne hos Gamla hennes nåd, där han berättade vad som hade timat den senaste tiden och hans mor frågade ut honom speciellt om Tanchun. Han gav henne en detaljerad skildring av bröllopet, innan han fortsatte:
– Av skäl som mor vet blev jag tvungen att bryta upp snabbt, varför jag inte kunde fira Dubbla nian tillsammans med henne. Men hennes nya familj hann skicka mig lugnande besked för hennes räkning. Hon tycks ha funnit sig mycket väl till rätta hos dem, och hennes svärföräldrar bad mig speciellt att hälsa varmt till mor. Hennes svärfar lät meddela att han har goda chanser att bli placerad här i huvudstaden igen kommande vinter eller tidigt i vår, och det vore ju roligt. Men så oroligt som det just nu är i kustregionerna – jag fick höra nyheter om det i dag i Palatset – är jag rädd att deras ankomst till huvudstaden nog måste senareläggas. Ja, vi får se hur det blir med detta.
Gamla hennes nåd hade först blivit mycket upprörd, när hon fick höra om Jia Zhengs degradering och hemskickande till huvudstaden, detta i första hand på grund av att Tanchun nu skulle befinna sig ensam långt, långt borta och helt utan något beskydd av den egna släkten. När hon nu fick höra om omständigheterna kring sonens avsättning och om audiensen hos Majestätet, som trots allt hade avlöpt lyckligt, och därtill fick lugnande nyheter angående Tanchun, övergick hennes bedrövelse allt mer i glädje, och när hon gav honom tillåtelse att gå därifrån hade hon ett brett leende på läpparna och hade då redan ett par gånger under samtalet låtit höra sitt litet kluckande skratt. Jia Zheng begav sig nu till sin bror och därefter till de yngre, manliga individerna i de båda husen och man beslöt samfällt att hålla gudstjänst i familjehelgedomen tidigt följande morgon.
Därmed hade Jia Zheng pliktskyldigt avslutat sin hälsningsrunda och kunde bege sig till sin privata våning och umgås med sin hustru, sin släkt och övriga allra närmaste. Till sin stora lättnad fann han nu att Baoyu fysiskt verkade vara vid god vigör, vida bättre än vid hans avfärd till provinsbefattningen. Eftersom ingen talade om för honom att Baoyu mentalt ännu var mycket instabil, piggade åsynen av gossen upp honom märkbart och han prisade i sitt inre ej minst gossens farmor för denna utveckling till det bättre. Han gladdes också åt Baochais förmåga att uppbära sin roll som svärdotter. Hon verkade så påfallande lugn och sansad och tycktes ha mognat. Jia Lan hade utvecklats både fysiskt och andligt och artade sig att bli en riktigt fin och belevad gosse, faktiskt. Enda problemet var, inte helt oväntat, Jia Huan, som inte tycktes ha utvecklats det allra minsta, varför det var svårt att tycka om honom även för en far. Jia Zheng bedömde att det tyvärr inte gick att göra mycket åt detta, och det samlade intrycket beträffande familjen blev trots denna plump i protokollet positivt. Efter att ha funderat en stund kring detta kom Jia Zheng plötsligt på något och mumlade halvt för sig själv:
– Det saknas faktiskt en person här.
Hans hustru, som stod alldeles bredvid honom, insåg att han tänkte på Daiyu, vars död hon aldrig hade omnämnt i breven till honom och inte heller ville beröra denna hans hemkomstdag, som hon ville skulle vara enbart en glädjens dag. Hon sa därför bara att Daiyu inte var kurant för tillfället, ett svar som maken tycktes nöja sig med, något som däremot inte Baoyu gjorde. Han blev mycket upprörd över sin mors ord, som kändes som ett knivhugg rakt i hjärtat, och han fick tillgripa alla sina krafter för att fadern inte skulle märka något. Hans mor tycktes inte observera hans upprördhet och inbjöd nu både barn och barnbarn till den lilla välkomstbanketten för maken, och skålar utbringades därefter på löpande band för den hemkomne. Xifeng var också inbjuden, inte i egenskap av familjemedlem – svärdotter till Jia She som hon var och alltså formellt tillhörande grannhuset – utan snarast som en tacksamhetsgärd för att hon hade hjälpt till att sköta Rongguohushållet under Jia Zhengs bortavaro. Under den lilla återföreningsfesten hjälpte hon nu Baochai med att servera vin och hålla viss uppsikt på tjänstefolket. Jia Zheng visade tydligt att han inte önskade att firandet skulle bli utdraget, och efter några rundors skålande förklarade han:
– En runda till, och sedan är det dags för alla att gå till vila!
Efter den rundan bröt alla upp. Även tjänstefolket skickades iväg av Jia Zheng och fick order att söka upp honom direkt efter offret i förfäderstemplet följande morgon. Make och hustru blev så småningom ensamma och kunde nu diskutera även privata angelägenheter, och det var förvisso inte litet som hade hänt under den långa skilsmässan. Fru Wang drog sig emellertid för att ta upp allvarliga problem, eftersom hon inte ville dämpa makens glädje på återföreningsdagen. Inte ens när Jia Zheng frågade henne om brodern Wang Zitengs frånfälle och omständigheterna kring detta, anlade hon en dyster min utan avledde samtalet till något annat. När han frågade om Xue Pans process och påpekade den dåliga vändning fallet hade tagit, sa hon i stort sett bara att Xue Pan faktiskt hade sig själv att skylla. När samtalet nu ändå hade kommit in på tråkiga ting, passade fru Wang på att nästan litet i förbifarten föra Daiyus död på tal, en nyhet som gjorde Jia Zheng rejält omskakad och bedrövad och fick honom att fälla tårar och sucka djupt flera gånger. Även hans hustru rycktes med och började gråta, och det tog en lång stund innan Rosenmoln och flera andra av hennes tjänsteflickor kunde lugna henne genom att lätt dra henne i ärmen. Fru Wang torkade tårarna, samlade sig och lyckades föra över samtalet på glädjande ämnen, varefter makarna så småningom gick till sängs.
Följande morgon firades gudstjänst i familjehelgedomen och offrades framför förfädersaltaret av alla familjens manspersoner. Efter detta slog sig Jia Zheng ned i sidogalleriet tillsammans med Jia Zhen och Jia Lian, som han nu började översiktligt fråga ut angående diverse, i första hand ekonomiska, familjeangelägenheter. Jia Zhens redogörelser var synnerligen selektiva. Jia Zheng påpekade:
– Eftersom jag alldeles nyss har kommit hem, avser jag inte att ställa konkreta detaljfrågor just nu till dig Zhen, men du skall veta att jag under min bortavaro har hört ett och annat oroande rykte om vad som har pågått hemma hos er. Det verkar som om det brister betänkligt i fråga om disciplin och ordning, om det jag har hört glunkas är sant. Du som är äldre än de andra i din generation måste föregå med gott exempel både för dem och för generationen under och vara mycket observant så att de inte ställer till med otrevligheter vare sig hemma eller – än viktigare! – utanför hemmets tröskel. Om utomstående skadas eller känner sig kränkta, kan hela släkten drabbas. Det jag säger nu gäller självfallet även dig, Lian. För säkerhets skull påpekar jag att mina varningsord nu inte får betraktas som något slags löst, allmänt prat, alltså sådant som en äldre man alltid och nästan rutinmässigt säger till de yngre vid sin hemkomst efter lång bortavaro. Jag har nämligen starka skäl för att uttrycka mina farhågor och vädjar till er att ta mina ord på allvar och att i fortsättningen vara försiktiga och alltid se er för! Förstått?
Både Jia Zhen och Jia Lian rodnade av skam, när de hörde Jia Zhengs varningsord, och kunde bara instämmande sänka huvudet och mumla ett svagt »ja«. Jia Zheng nöjde sig tills vidare med detta och begav sig hem till sitt eget mottagningsrum, där tjänstefolket enligt hans befallning väntade honom och hälsade honom genom att göra ketou. Han fortsatte så till de inre gemaken, där både äldre och yngre tjänstekvinnor hälsade honom välkommen hem, men om detta skall ej vidare ordas här.
*
Som nyss nämndes hade Baoyu blivit mycket upprörd, när hans mor på hans fars undran över Daiyus frånvaro hade svarat att Daiyu var opasslig. När hans far äntligen tillät honom att lämna den lilla återföreningsbanketten inom familjen, grät Baoyu bittert under hela promenaden hem. Väl hemma hörde han att Baochai och Xiren samtalade i rummet innanför, varför han slog sig ned i det yttre rummet och fortsatte att gråta och känna sig nere i sin ensamhet. Baochai hörde att han kom och insåg av hans suckar att han var deprimerad, vilket hon tolkade som oro för att fadern skulle upptäcka hans nästan obefintliga framsteg i studierna. Efter en stund sa hon till Xiren att bära ut te åt honom och gick sedan ut till honom för att försöka lugna och trösta honom. När Baoyu insåg att hon helt hade misstolkat hans upprördhet, drog han fördel av detta och föreslog:
– Du kan gärna gå till sängs lite tidigare än jag i kväll, så sitter jag uppe en stund och samlar mina tankar. Mitt minne är inte alls som förr. Nuförtiden glömmer jag två tankar av tre, så min far kommer nog inte att bli glad precis, om han testar mina kunskaper. Gå och lägg dej du, och säg till Xiren att hon kan hålla mej sällskap vid behov.
Baochai fann ingen anledning att invända något, nickade och gjorde därefter som han hade föreslagit. Så fort hon hade gått in till sig, började Baoyu viskande prata med Xiren.
– Snälla du, bad han, gå och be Näktergal att komma hit till mej! Det är en sak jag vill fråga henne om. De få gånger jag träffar henne nuförtiden – hon undviker mej uppenbart – blänger hon bara ilsket på mej och vill inte prata med mej. Du måste förklara för henne hur det ligger till, med bröllopet menar jag. Så länge hon inte vet något om det, kommer hon inte att vilja ha med mej att göra. Snälla Xiren!
– Jag tyckte mej nyss uppfatta att du skulle samla dina tankar lite, och de orden gjorde mej glad, svarade Xiren och fortsatte: Hur kan du nu plötsligt ha kommit att tänka på Näktergal? Inte tyder det på att du koncentrerar dej precis. Om du har något att säga Näktergal, kan det förresten vänta tills i morgon.
Baoyu insåg av både Xirens ord och hennes tonfall att han måste lägga manken till i sin argumentering, varför han sa:
– I morgon är en skälm. Vem vet vad som kan hända då? Pappa kanske vill tala med mej redan i morgon. I kväll är jag emellertid definitivt ledig. Snälla, snälla Xiren! Kan du inte göra mej till viljes i det här, om jag ber riktigt vackert?
– Hon kommer säkert inte, om det inte är din hustru som befaller henne, förklarade Xiren.
– Det gör hon nog, om du verkligen anstränger dej och förklarar hur det ligger till, sa Baoyu bevekande. Snälla Xiren!
– Vad vill du jag ska säga? frågade Xiren.
– Du menar väl inte att du redan har glömt vilka känslor jag hyste för Daiyu. Det förstår du väl att det är på grund av Daiyu som Näktergal inte längre vill veta av mej. Det är ju ett enda stort missförstånd alltihop. Du måste tala om för henne att jag aldrig medvetet svek Daiyu för någon annan, att det var ni andra som lurade mej, utan att jag visste om något. Säg henne just det!
Medan Baoyu sa detta, såg han sig förstulet omkring och pekade mot det inre rummet. Han viskade sedan:
– Jag har aldrig någonsin haft för avsikt att gifta mej med henne där inne. Det var Gamla hennes nåd och andra här som förde mej bakom ljuset och drev Daiyu in i döden. Och jag fick inte ens möjlighet att träffa henne och tala om sanningen för henne! Tvärtom förbannade hon mej säkert i dödsögonblicket! Du hörde väl själv hur syster Tan sa att Daiyu hade uttryckt agg mot mej då, i vilket fall som helst strax innan hon dog, eller hur? Inte att undra på att Näktergal är bitter på mej och tycker att jag är en känslokall typ, ett riktigt monster! Är jag verkligen det enligt dej också? Tänk i så fall på hur jag reagerade vid Molnljus död, och hon var ändå bara en tjänsteflicka! Att jag skrev en lång begravningsdikt och förrättade offer för hennes skull. Även fröken Lin var vittne till detta och såg det med egna ögon. Det kanske du inte visste förut? Skulle inte fröken Lin då efter sin död behandlas bättre än en tjänsteflicka? Ändå har jag inte fått möjlighet att ens förrätta ett offer för hennes skull nu när hon är död! Nu när hon är ett andeväsen kanske hon hyser ännu djupare agg mot mej än medan hon ännu levde, vem vet?
– Det är väl ingen här som hindrar dej, om du vill anordna ett offer för hennes skull, svarade Xiren, men hennes tonfall var inte lika avspisande som orden lät.
– Ända sedan jag blev bättre har jag funderat på att skriva ett ode till henne, förklarade Baoyu, men jag verkar inte kunna dikta något längre, får ingen inspiration helt enkelt. För någon annans skull kunde jag nog knåpa ihop något passabelt, men för henne vill jag åstadkomma något utan vank och brist, så fullkomligt som det nu bara är möjligt. För att kunna det måste jag få prata med Näktergal och höra henne berätta om Daiyus känslor och få reda på hur Näktergal upplevde hennes känslor den sista tiden. Själv minns jag inget från tiden efter det att jag blev sjuk igen men ganska väl tiden strax före. Jag minns att någon då påpekade att Daiyu hade blivit bättre. Hur kunde hon bara sedan dö helt plötsligt? När hon hade frisknat till besökte jag henne aldrig, eller hur? Vad sa hon om det? När jag sedan blev sjuk, besökte hon väl aldrig mej? Hur förklarade hon det? Hennes efterlämnade prylar lyckades jag med stort besvär få flyttade över hit till oss, men min hustru låter mej inte komma i kontakt med dom. Förklara det för mej, om du kan!
– Det förstår du väl att det beror på att hon inte vill att du ska bli uppjagad, sa Xiren.
– Det betvivlar jag, genmälde Baoyu. Men åter till Daiyu! Om hon nu verkligen hade brytt sej om mej strax innan hon dog, varför skulle hon i så fall bränna sina dikter och annat? Varför skulle inte jag ha fått dom som minne av henne i stället? Hur var det förresten med den där himmelska musiken som hördes när hon låg på sitt yttersta? Det måste väl tyda på att hon har stigit upp till de odödlige eller har blivit en fe? Jag har ju sett hennes kista, men hur vet man att hon verkligen låg eller ligger i kistan? Det tror i alla fall inte jag, inte om hon har förvandlats till fe i alla fall!
– Nu pratar du väl ändå i nattmössan, sa Xiren. Du kan väl aldrig vara så korkad att du insisterar på att någon la henne i kistan fast hon inte var död, att man bara trodde att hon var död? Du är inte klok!
– Nu misstolkar du mej nog med flit, invände Baoyu. Eller du kanske inte känner till att det finns två sätt att lämna jordelivet på för dom som når odödlighet. Ett sätt är att lämna livet och därvidlag behålla sin kroppsliga form; ett är att avkläda sig det kroppsliga höljet och stiga uppåt i enbart andlig skepnad. Nu vet du det, och jag skulle vara dej mycket tacksam om du omedelbart hämtar hit Näktergal!
– Jag måste allt först förbereda henne noga och tala om precis hur du känner det, svarade Xiren. Förklarar hon sej då beredd att komma hit, ska i alla fall jag inte motsätta mej det. Om hon fortfarande vägrar, får jag väl försöka bearbeta henne ett tag till. Om hon sedan ändå inte vill träffa dej, får du nog acceptera att hon inte har så mycket att berätta för dej eller inte vill, helt enkelt. Om jag får säga min mening, bör vi vänta tills i morgon, när fru Bao går på uppvaktning till Gamla hennes nåd. Då kan jag passa på att prata lite med Näktergal. Kanske nappar hon direkt? Man kan aldrig veta. Hursomhelst kommer jag tillbaka till dej, så fort jag bara kan, och berättar hur det hela avlöpte.
– Ja, vi får väl göra som du föreslår och vänta till i morgon, sa Baoyu litet undergivet. Du förstår säkert inte hur otåligt jag kommer att vänta, faktiskt som på nålar!
Deras samtal avbröts av att Myskhjort kom intassande och förklarade:
– Fru Bao låter hälsa att midnatt råder redan sedan länge och att herr Bao gör klokt i att gå till sängs. Hon säger att det måste vara så att medan ni båda har pratat, har Xiren helt glömt bort tiden.
– Är det möjligt att klockan redan är så mycket? utbrast Xiren förvånat. Verkligen hög tid att gå till sängs i så fall! Vi får prata vidare i morgon.
Baoyu reste sig upp och smög högst motvilligt in till sig. När han passerade Xiren viskade han:
– Se för allt i världen till att inte glömma vad du har lovat att göra i morgon!
– Jag lovar! svarade Xiren och log litet i smyg åt hans iver.
– Ni båda ska då alltid tissla och tassla, sa Myskhjort och strök provokativt med ena handflatan över kinden. Varför går inte herr Bao in till fru Bao och anhåller om att få sova tillsammans med Xiren i natt i stället? Då kan ni båda fortsätta att prata hela natten, om ni så önskar, utan att någon annan här lägger sej i, eller hur?
Till och med Baoyu fann hennes ord stötande. Han sträckte upp handen och yttrade förebrående:
– Det var väl ganska onödigt att säga det där, Myskhjort!
Xiren verkade bli topp tunnor rasande och utbrast med blossande kinder:
– Din lilla slampa! Du ska knipa käft i stället för att häva ur dej en massa skit. En dag sliter jag nog din fula tunga ur truten på dej, din apa!
Hon vände sig så mot Baoyu och sa med ilska i rösten:
– Titta vad du har ställt till med! Hålla mej uppe med allt ditt prat tills långt efter midnatt. Då får du räkna med att få höra all möjlig skit som hon häver ur sej!
Xiren följde nu med Baoyu in till det inre rummet och såg till att han kom i säng så fort som möjligt, innan hon gick in till sig. Resten av natten fick Baoyu inte en blund i ögonen, och på morgonen tänkte han fortfarande på Daiyu och Näktergal. Det första han hörde medan han då låg och ältade sina bekymmer var att någon utanför hans rum sa:
– Alla i herr Zhengs familj och alla hans närmaste släktingar och vänner i övrigt har uttryckt önskemål om att få hålla en välkomstbjudning, helst en med underhållning, för honom. Herr Zheng har försökt avstyra det hela och har påpekat att han absolut inte tycker att en skådespelartrupp passar i detta fall. Däremot kan han tänka sej en liten enkel bankett för familjen och dom närmaste hemma hos sej, »så att vi alla kan språkas vid litet«, som han uttryckte det. Man har visst tänkt att den lilla välkomstfesten ska äga rum redan i övermorgon, en lämplig dag enligt almanackan. Det är med en inbjudan till den lilla festen jag nu är här.
Baoyu lyckades inte uppfatta vem det var som talade eller vilka som var bjudna.
Vill du få reda på detta, ska du läsa följande kapitel.