KAPITEL 105

Konstaplar i broderade uniformsrockar genomför en husrannsakan i Ningguohuset och Rongguohusets norra gård.

Censorsmyndigheterna väcker åtal mot prefekten i Ping’an

VI BERÄTTADE NYSS att dagen för att fira Jia Zhengs återkomst till huvudstaden hade bestämts. Dagen var nu inne och gästerna hade anlänt. Jia Zheng var just som bäst i färd med att underhålla sina många gäster och vandrade från det ena bordet till det andra i Den upphöjda ärans sal, när intendent Lai Da kom inrusande och verkade påfallande nervös. Han såg sig oroligt omkring, tycktes samla sig och smög sedan fram till Jia Zheng och rapporterade:

– En avdelning konstaplar från säkerhetspolisen, sådana där från Palatset med broderade uniformer, står utanför och väntar på herr Zheng under ledning av en poliskommissarie Zhao, som låter meddela att han har kommit till familjen på uppdrag. När jag bad honom att förete ett visitkort att visa upp för herr Zheng, sa han bara att något sådant inte behövdes i detta fall, eftersom han och herrn stod på så god fot med varandra. Han bara steg ur vagnen och klev in, så jag får be herr Zheng att ta med de yngre herrarna ut och ta emot honom.

– Egendomligt, tänkte Jia Zheng. Inte är jag nära bekant med denne dignitär Zhao. Vad kan han vilja mig i dag, nu när jag har gäster här. Det kan bli svårt att lämna gästerna och låta dem vänta för hans skull, men att inte välkomna honom är oartigt och kanske …

När Jia Zheng stod där och tvekade, skyndade Jia Lian in och ropade:

– Farbror måste skynda sej på! Om farbror dröjer ett tag till, kanske de tränger sej in hit!

Medan han uttalade de orden, trädde en betjänt från Inre porten in och rapporterade:

– Kommissarie Zhao har redan passerat Inre porten.

Jia Zheng och flera andra begav sig nu i ilfart ut på gården för att ta emot honom. Kommissarie Zhao log brett med hela ansiktet, när de hälsade honom välkommen, men yttrade inte ett ord medan han fortsatte in i salen. Tätt efter honom följde fem sex medhjälpare, av vilka Jia Zheng kände igen ett par till utseendet, medan de andra var honom helt främmande. Ingen av dem tycktes besvara hans hälsningar, vilket oroade Jia Zheng, som nu bara hade att följa efter dem in och därefter be dem att slå sig ned. Flera av dem på bjudningen kände igen kommissarie Zhao, men han verkade knappast bry sig om dem. När han hade satt sig, drog han Jia Zheng till sig och yttrade några konventionella fraser. De kringstående började nu nervöst vrida på sig och inse att det var fara å färde. Några drog sig in till de inre gemaken, men de flesta blev stående tysta med händerna hängande utefter sidorna utan att riktigt veta hur de borde bete sig.

Jia Zheng försökte hålla masken, log mot kommissarie Zhao och skulle just säga något artigt, när en betjänt kom intumlande och i falsett annonserade:

– Hans höghet prinsen av Xiping är här!

Jia Zheng skyndade sig nervöst att ta emot prinsen, som redan var på intåg över gården. Kommissarie Zhao nästan knuffade undan Jia Zheng, trängde sig före och hälsade prinsen, varefter han med hög röst befallde sina adjutanter:

– Nu när Hans höghet har anlänt, skall ni ta med er era egna mannar och fatta posto strategiskt vid främre och bakre portarna. Förstått?

Hans adjutanter svarade med ett ljudligt ja och gav sig av. Jia Zheng och övriga manliga individer från Jiafamiljen insåg nu att det gällde allvar och gick ned på knä framför prinsen, som emellertid genast hjälpte Jia Zheng att resa sig upp och med ett vänligt leende på läpparna yttrade:

– Jag skulle naturligtvis aldrig ha dristat mig att tränga mig på så här, om jag inte hade fått ett uppdrag från Majestätet att bege mig hit. Ja, uppdraget, ett edikt från Majestätet, gäller din bror, herr She. Tyvärr ser jag ju att jag har råkat komma hit mitt under en liten familjefest och att det är många gäster inbjudna. De skulle säkert känna sig överflödiga här, när jag framför mitt budskap, varför jag nog måste be dina släktingar och vänner att nu bryta upp från bjudningen. Bara familjemedlemmarna, alltså de i ditt hushåll, skall stanna kvar.

– Ers höghet behöver nog inte vara så hänsynsfull, inföll nu kommissarie Zhao. Hans höghet prins Wang, som sköter det hela i Ningguohuset strax intill, är mer – vad ska jag säga? – seriös och lägger inte fingrarna emellan. Han har redan befallt att alla portar skall bommas till och förses med insegel.

Gästerna, som väl kände till de nära relationerna mellan de båda husen, insåg nu att även Rongguohuset måste ligga illa till och började frukta för sin egen säkerhet. Många stod och skruvade på sig och önskade inget hellre än att kunna rymma fältet så fort som möjligt. De blev därför mycket tillfredsställda, när de hörde Xipingprinsen säga:

– De ärade herrarna här, alla utom de i familjen, kan nu dra sig tillbaka. Vill kommissarie Zhao vara så snäll att skicka efter några av mina män att ledsaga herrarna ut. Säg till de egna officerarna och mannarna att lämna alla gäster som ger sig av härifrån i fred. Inga trakasserier av något som helst slag, om jag får be. Fritt avtåg, så att säga. Förstått?

Prinsens ord hade knappt förklingat, förrän gästerna dunstade bort som rökpuffar och lämnade kvar endast Jia She, Jia Zheng och de närmaste inom den egna familjen, vilka nu stod där nästan skrämda från vettet, kallsvettiga, darrande och med askgrå ansikten.

Efter en kort stund ersattes de bortdunstade gästerna av en hord konstaplar, som spred ut sig över salen och ställde sig i första hand vid in- och utgångar, vilket effektivt hindrade tjänstefolk och andra tillträde och utträde. Kommissarie Zhao, vars ansikte nu hade antagit ett synnerligen förgrymmat, ja, elakt uttryck, vände sig till prinsen och rapporterade:

– Ordern är utförd! Vill Hans höghet vara så god att läsa upp Majestätets skrivelse, så att mina mannar kan få börja arbeta med det de ska.

Vid de orden började flera av de utposterade konstaplarna och deras underhuggare att hotfullt lossa på klädedräkten och kavla upp ärmarna, varefter de blev stående och väntade på vidare order. Xipingprinsen tog nu till orda och yttrade långsamt:

– Jag är här på uppdrag av Majestätet tillsammans med kommissarie Zhao Quan och hans konstaplar för husundersökning hos Jia She, där en inventarieförteckning över alla hans tillgångar skall upprättas.

Jia She och alla övriga knäföll genast på golvet framför prinsen, som nu reste sig upp och med hög röst läste Kejsarens edikt i ärendet:

– Majestätets skrivelse lyder: »Alldenstund vår undersåte Jia She i maskopi med tjänstemän i Kejsardömets provinser har missbrukat sin makt och ställning och förtryckt våra försvarslösa undersåtar där, har han visat sig oförtjänt av Vår nåd och därtill vanvördat sina förfäder, varför han härmed fråntages familjens ärftliga rang. Bekräftas med detta Kejserliga dekret.«

– Grip omedelbart Jia She! ropade kommissarie Zhao med tordönsstämma. För bort de övriga och håll dem under noggrann uppsikt. Verkställ!

Jia She arresterades omedelbart. De som så småningom fördes bort var Jia Zheng, Jia Lian, Jia Zhen, Jia Rong, Jia Qiong, Jia Zhi och Jia Lan. Baoyu hade på ett tidigt stadium under förevändning att han var sjuk lyckats smita iväg till sin farmors våning, och Jia Huan befann sig överhuvudtaget aldrig på familjebjudningen, ett slags tillställning där han inte kände sig välkommen.

Kommissarie Zhao grupperade nu sina adjutanter och konstaplar, så att de effektivt kunde genomsöka rum efter rum utan onödig tidsspillan och samtidigt upprätta en noggrann inventarieförteckning över allt av värde. Det bryska tonfall som kommissarie Zhao anlade när han kommenderade och underhuggarnas hart när otroliga iver att skrida till verket fick alla i Jiafamiljen att sånär gripas av panik, där de stod och tittade på varandra med skräck målad i alla ansikten och samtidigt såg konstaplar och underhuggare med förväntansfulla ansikten stå på språng och gnugga händerna.

– Om jag är rätt underrättad, sa Xipingprinsen, bor herrarna She och Zheng i olika avdelningar i palatset och disponerar var och en över sin egendom. Eftersom mitt uppdrag från Majestätet gäller husrannsakan enbart hos herr She, alltså Norra gården, skall herr Zhengs våningar tills vidare lämnas orörda. Bomma till dem och försegla dem, tills vidare order från Majestätet har nått oss.

Prinsens ord behagade föga kommissarie Zhao, som reste sig upp och invände:

– Jag meddelar härmed Ers höghet att herrarna Shes och Zhengs ägodelar i princip är gemensamma, eftersom regelrätt bodelning aldrig har ägt rum bröderna emellan eller mellan de båda hushållen. Enligt vad jag har erfarit är det en och samma person som sköter båda hushållen i fråga, nämligen herr Shes son och herr Zhengs brorson Jia Lian. Såvitt jag förstår gäller Majestätets edikt om husrannsakan hela Rongguohuset.

Xipingprinsen kommenterade inte kommissarie Zhaos ord, varför denne fortsatte:

– Med tanke på omständigheterna tänker jag nu personligen ta itu med och gå i spetsen för undersökningarna hos både Jia She och hos Jia Lian.

– Vadan denna brådska? frågade nu prinsen med mild röst. Skicka i vilket fall som helst i god tid bud till de inre gemaken, så att damerna där kan dra sig undan i lugn och ro. Det blir nog tid för husrannsakan även med några minuters dröjsmål.

Redan innan prinsen hade talat till punkt hade alla i Jiafamiljen förts ut ur salen och konstaplar och underhuggare hade formerat sig i grupper. Med representanter för Jiafamiljen som vägvisare var de redan på väg till anvisade platser för att påbörja rannsakningen. Prinsen ropade med mild men fast röst efter de avtågande:

– Inget onödigt väsen, om jag får be! Se till att allt går korrekt till! Jag kommer personligen att övervaka att ni håller er till reglerna. Förstått?

Prinsen reste sig nu med stor värdighet och meddelade sina adjutanter:

– Ni skall inte delta i det här, inte någon av mina mannar! Ni stannar här, tills vi så småningom skall kontrollera inventarieförteckningen gemensamt.

En av kommissarie Zhaos konstaplar kom nu inrusande, gick ned på knä framför prinsen och rapporterade:

– Ers höghet! Vi har i de röda gemaken funnit förbjudna klädespersedlar av olika slag och även annat som är otillåtet att använda utanför Palatset. Jag har tills vidare förbjudit mina underordnade att röra dessa föremål och väntar nu på anvisningar från Ers höghet.

Nästan innan han hade hunnit tala till punkt kom en rannsakningsgrupp in och mer eller mindre omringade Xipingprinsen. Gruppchefen rapporterade:

– Två lådor med egendomshandlingar har upptäckts i den östra flygeln jämte en låda med låneförbindelser och utlåningskvittenser, alla för övrigt med högst otillåtna räntesatser såvitt vi kan bedöma.

– Ockrare! skrek kommissarie Zhao med triumf i rösten. Det är rätt åt dem att vi företar husrannsakan här! Hela palatset förtjänar verkligen att undersökas noga, ja, att konfiskeras! Jag ber Ers höghet sitta kvar här och ge denne tjänare order att omedelbart låta konfiskera rubbet här, hela palatset alltså.

En av prinsens befälhavare trädde nu in och rapporterade:

– Våra mannar vid Stora porten har sänt bud att Majestätet har låtit sända hit prinsen av Beijing som sitt speciella sändebud. Denne medför ett kompletterande edikt. Jag får be Ers höghet att följa med för att välkomna prinsen.

Det märktes omedelbart att detta meddelande i högsta grad tilltalade kommissarie Zhao, som i sitt sinne med stor tillfredsställelse tänkte:

– Först åkte jag på en nit, när den här mjäkiga surpuppan till prins, Xipingprinsen, blev min förman vid denna husrannsakan, men nu drar jag nog en vinstlott, när denne nye prins ersätter honom. Nu får jag nog ta itu med det här palatset som jag verkligen vill och som det förtjänar! Nu ska de minsann få lära känna gamle Zhaos hårda nypor, de ockrarna!

Medan han funderade skyndade han ut för att ta emot Beijingprinsen, som redan hade hunnit fram till Stora mottagningssalen och där överlämnade det nya ediktet till en av vakterna med orden:

– Som upplysning till kommissarie Zhao med befäl över konstaplarna i Säkerhetspolisen meddelar Majestätet härmed: »Ingen förutom Jia She får gripas vid denna rannsakan. Prinsen av Xiping skall övervaka att rannsakan och undersökningar i övrigt sker helt enligt Vår vilja. Detta beseglas med Vårt sigill.«

Prinsen av Xiping blev lika lättad över detta kompletterande edikt som kommissarie Zhao blev dyster och besviken, för att uttrycka det milt. Prinsarna slog sig ned och inledde därefter en påfallande munter konversation. Kommissarie Zhao ålades att föra med sig Jia She till Säkerhetsbyrån på palatsområdet och att själv stanna kvar där. Alla grupperna under Säkerhetspolisens kommando informerades om Beijingprinsens ankomst, varför de omedelbart avbröt all rannsakan och formerade sig gruppvis ute på gården. När de fick höra att kommissarie Zhao redan hade lämnat Rongguopalatset, märktes tydligt att de flesta av mannarna blev missnöjda, men de kunde inte göra mycket annat än att stå där ute och vänta på vidare order. Beijingprinsen pekade på två av Zhaos adjutanter, som såg någorlunda tillförlitliga ut, och lät också skilja ut ett drygt tiotal äldre konstaplar, som fick order att tills vidare stanna kvar i Rongguopalatset, medan alla övriga skickades iväg därifrån. När detta var avklarat yttrade Xipingprinsen:

– Jag började faktiskt bli förbannad på gamle Zhao, när bror kom med det nya ediktet, alldeles i rättan tid på min ära. Ytterligare dröjsmål och det kunde ha slutat mycket illa för familjen här.

– Jag fick i Palatset höra, sa Beijingprinsen, att det var bror som hade fått i uppdrag att sköta husrannsakan här hos Jiafamiljen, vilket lugnade mig avsevärt. Med bror i ledningen kunde det ju inte gå över styr, tänkte jag, men jag hade då inte kunnat räkna med att det där råskinnet gamle Zhao i Säkerhetspolisen skulle ha hand om styrkan därifrån. Var befinner sig nu Jia Zheng och hans gosse Baoyu? Jag hoppas verkligen att gamle Zhaos råbarkade sällar inte har hunnit ställa till alltför mycket besvär för dem i de röda gemaken.

– Jia Zheng och övriga i hans familj hålls för tillfället under uppsikt i tjänstefolkets våning, upplyste en adjutant, som också tillade: Zhaos hejdukar har vänt upp och ner på hela huset.

– För genast herr Zheng hit till mig! befallde Beijingprinsen. Jag önskar fråga honom om ett par saker.

Det dröjde inte länge förrän Jia Zheng fördes in till prinsen, gick ned på knä framför denne och med tårfyllda ögon bad om nåd. Beijingprinsen hjälpte honom genast att resa sig upp och sa mycket vänligt:

– Käre vän! Du skall inte oroa dig så mycket!

Prinsen berättade nu för honom om det nya ediktet, vilket fick Jia Zheng att fälla tårar av tacksamhet, gå ned på knä i riktning mot Palatset i norr och även verbalt uttrycka sin tacksamhet mot Majestätet. Därefter steg han upp, tog ett par steg fram mot prinsen och intog ställning för att lyssna på vidare instruktioner eller frågor från prinsen, som nu tog till orda.

– Käre Zheng! sa han. Gamle Zhaos konstaplar, som nyss härjade här, påstår sig ha funnit förbjudna kläder och annat misstänkt här hos er. Xipingprinsen har berättat allt för mig. Mest illavarslande är nog att man har funnit skuldförbindelser och kvittenser med ockerränta, enligt vad konstaplarna med broderade jackor påstår, alltså. Om så är fallet, blir det nog svårt för mig att släta över det hela. Klädespersedlarna är inget problem, för det förstår ju alla att de var avsedda för den Kejserliga konkubinen, vilket jag knappast ens behöver nämna i min rapport. Men de här reverserna, hur ligger det till med dem? Förklara hur jag skall rapportera dem, är du snäll. Jag tror det bästa du just nu kan göra, Zheng, är att ta med dig en av adjutanterna över till bror Jia She och se till att inventarielistan över hans egendom blir komplett. Alla misstankar måste undanröjas och allt som har brutits öppet bekännas. Kanske skall vi då så småningom kunna avsluta den här sorgliga affären.

– Hur skulle denne brottslige ämbetsman drista sig att dölja något, svarade Jia Zheng. Jag måste här upplysa Ers höghet om att något formellt arvskifte eller någon bodelning här i Rongguohuset aldrig har ägt rum mellan min äldre bror och mig. Privata tillhörigheter för oss är alltså bara det vi råkar ha i våra våningar, så att säga.

– Det är bra att du säger detta och öppet vidgår att så är fallet, förklarade prinsarna i lugnande ton. Låt alltså tills vidare på inventarielistan uppteckna blott de inventarier som finns hos din bror!

Prinsarna beordrade nu sina adjutanter att handla enligt givna instruktioner, alltså anständigt och civiliserat och utan att i onödan oroa någon.

*

Även Jiafamiljens damer hade samma dag en liten bjudning, vilket här tidigare inte har uppmärksammats utan blott antytts med ett kort konstaterande att Baoyu under förevändning av opasslighet hade smugit över från sin fars välkomstfest till sin farmor, där den lilla dambjudningen gick av stapeln. Hans mor frågade honom om han inte ville delta i den större festen av rädsla för fadern, vilket fick Xifeng, som var med på dambjudningen trots sin sjukdom, att mumlande inflika några ord å hans vägnar.

– Snälla tant! Inte är han skraj för sin far eller för utomstående, förklarade hon. Han noterade säkert bara att det fanns fler än nog som skötte om ruljangsen där ute och såg till gästerna. Han tyckte säkert att han behövdes bättre här inne hos oss, i första hand hos sin farmor, kantänka. Om herr Zheng behöver flera att ta hand om gästerna där ute, kan ju faster alltid skicka ut Baoyu till honom, inte sant?

– Vår kära lilla Feng är förvisso inte helt kry, men hennes talegåvor är det minsann inte något fel på ändå, svarade fru Jia och log. Kloka ord som vanligt!

Konversationen höll just på att bli riktigt trivsam, när en av fru Xings betrodda tjänarinnor under höga verop kom inrusande och mellan veropen stammande utstötte:

– Gamla hennes nåd! Deras nåder! Det har … Inte alls bra! Gräsligt! Alldeles fruktansvärt! En jättehop med karlar i kängor … uniformsmössor på huvudet … broderade jackor … Bara trängde sej in utan vidare! Vände upp och ner på hela huset, lådor och skåp om vartannat. Stjäl allt dom kan … Över måttan hemskt! Hjälp!

Damernas samtal slutade tvärt, och alla stirrade en stund skräckslagna på varandra utan att få fram ett ord. Medan de stod där som fånar, kom Ping’er intumlande med utslaget hår och oordnade, tilltufsade kläder. Hon drog Qiaojie efter sig i ena handen och snyftade nästan hysteriskt:

– Jämmer och elände! Jag satt just och åt med Qiaojie, när Lai Da fördes in med bakbundna händer och ropade: »Skynda på in till Gamla hennes nåd och övriga damer och säg till dom att genast dra sej tillbaka! En prins är på väg hit för att verkställa husrannsakan hos oss!« Trodde jag skulle dö av skräck, när jag såg och hörde honom, men försökte ändå rusa in för att rädda ett par värdefulla tingestar, men då stötte jag direkt på patrull. Otäcka grobianer, som skuffade mej tillbaka och jagade iväg mej. Snälla alla här! Skynda er att samla ihop era viktigaste ägodelar, kläder och annat ni behöver, innan de där grobianerna hinner hit!

Deras nåder fruarna Xing och Wang stod där som förstenade och verkade vara skrämda från vettet. Xifeng lyssnade först på Ping’ers ord med ögonen uppspärrade och munnen på vid gavel, och därefter föll hon med en duns baklänges raklång på golvet. Gamla hennes nåd höll på att dränkas i tårar redan innan Ping’er hade hunnit tala färdigt och kunde inte få fram ett enda ord. Hela rummet hade nu råkat i totalt kaos och tjänstefolk drog i sina överordnade än åt ena, än åt andra hållet, medan de skuffade varandra och började trängas vid dörrarna. Där rådde i sanning »stor oreda under himlen« och en kalabalik värdig den som som apornas konung en gång åstadkom i himlen. Mitt under oväsendet hördes plötsligt ljudliga kommandon utifrån:

– Alla damerna där inne måste genast dra sig tillbaka! Hans höghet Prinsen är i antågande.

Baochai, Baoyu och många andra stod där fortfarande lika hjälplösa, medan däremot flera av de äldre tjänstekvinnorna och småflickorna rusade iväg åt olika håll. Mitt i villervallan kom nu Jia Lian inflåsande. Det märktes att han hade sprungit, men han verkade ändå lättad och ropade:

– Tack och lov! Tack och lov! Prinsen har kommit till vår räddning! Det var nära ögat!

Hans rop lugnade i någon mån dem i rummet, och flera omringade nu Jia Lian för att få upplysningar om vad som egentligen stod på, när han just fick syn på den avsvimmade Xifeng på golvet och själv började snyfta och utstöta verop. Inte blev det heller bättre, när han strax efteråt fick syn på Gamla hennes nåd, som nu också hade fått dåndimpen och även hon låg utsträckt på golvet, båda som om de vore döda, vilket fick Jia Lian att frukta för den gamla damens liv och bli hysterisk även han. Ping’er var den första som återfick fattningen, och hon lyckades med visst besvär väcka liv i Xifeng och få upp henne på fötter med hjälp av en tjänsteflicka. Fru Jia vaknade efter en stund till medvetande till synes alldeles av sig själv, men det hon då såg fick henne att snyfta sig nästan fördärvad och råka i svår andnöd. Dock lyckades hon ta sig upp på kangen och lägga sig där i väntan på eventuellt nya svimningsanfall. Li Wan gjorde allt för att trösta henne, och så småningom lyckades Jia Lian samla sig så pass mycket att han kunde redogöra för det skedda, och då särskilt betonade de båda prinsarnas stora vänlighet mot familjen. Han vågade emellertid inte tala om att hans far hade blivit arresterad, vilket enligt hans bedömning skulle kunna föranleda slag hos Gamla hennes nåd och hans mor Hennes nåd fru Xing.

Efter att ha återhämtat sig ytterligare återvände Jia Lian nu hem till sig, där han fann hela våningen oigenkännlig. Lådor, koffertar och skåp var öppnade och delvis sönderslagna, och diverse prylar låg utströdda över hela golvet. Det var helt uppenbart att det mesta i våningen hade plundrats, ja, i vilket fall som helst var försvunnet. Han såg sig nästan apatiskt omkring och visste inte vad han skulle ta sig till. Han kände tårarna tränga på där han stod helt översiggiven, när han utifrån hörde någon ropa hans namn. Han stapplade ut och fann att det var Jia Zheng, som stod där tillsammans med ett par av prinsarnas adjutanter, som höll på att färdigställa inventarieförteckningen. Föremålen ropades ut ett efter ett eller gruppvis och noterades på listan, som vid Jia Lians ankomst såg ut som följer:

Buddha, typ: långtlivsbuddha i aloe	en styck
Guanyin, typ: stod i aloe	en stod
Buddhastod, typ: sittande, liten med sockel	en stod
Bönepärlband, typ: med pärlor i aloe	två snoddar
Buddhor, typ: förgyllda	en hel serie
Bronsspeglar, typ: pläterarbete, guldlegering	nio stycken
Jadebuddhor	tre stycken
Långtlivsgubbe och De åtta odödlige, typ: figuriner i jade	en serie
Ruyispiror i aloe	två spiror
Ruyispiror i guld och jade	två spiror
Antika vaser/krukor, porslin	sjutton pjäser
Antikviteter (konstföremål/hängrullar)	fjorton lådor/skrin
Stor jadekruka	en pjäs
Små jadekrukor	två pjäser
Stora jadetallrikar, format: runda	två pjäser
Stora glasskärmar, typ: utvecklingsbara	två stycken
Skärmar, kangtyp	två stycken
Stora glastallrikar	fyra pjäser
Stora jadetallrikar	fyra pjäser
Stora agattallrikar	två pjäser
Stora guldtallrikar, typ: matt guld	fyra pjäser
Guldskålar, format: normal	sex par
Skålar med inläggning i guld	åtta stycken
Guldskedar, typ: normal	fyrtio stycken
Stora silverskålar	sextio pjäser
Silvertallrikar, typ: normal	sextio stycken
Elfenbensätpinnar, typ: treguldinläggning	fyra knippen
Krus, typ: guldpläterat, med handtag	tolv pjäser
Spottkoppar, format: liten	tre par
Litet fat, typ: tefat	två stycken
Små koppar och fat, silver	etthundrasextio stycken
Blåräv	arton skinn
Sobel	femtiosex skinn
Rödräv	fyrtiofyra skinn
Silverräv	fyrtiofyra skinn
Lo, typ: nordmakakslo	tolv skinn
Räv, typ: bearbetad Yunnanvara	tjugofem skinn
Havsutter	tjugosex skinn
Säl	tre skinn
Tiger	sex hudar
»Mirakelräv«, typ: brunsvartrandig	tre skinn
Utter, typ: normal	tjugoåtta skinn
Får, typ: röd, »stäpp«	fyrtio skinn
Får, typ: svart, »stäpp«	sextiotre skinn
Bisam, typ: bearbetad	tjugo skinn
Suslik, typ: tillskuren /normalform	tjugofyra fyrkanter
Svandunssammet	fyra rullar
Gråverk, typ: ekorre	tvåhundrasextiotre skinn
Japanskt silke, typ: damast	trettiotvå längder
Importylle	trettio längder
Sars/cheviottyg	trettiotre längder
Bomullssammet	fyrtio längder
Satäng, typ: normal	etthundratrettio rullar
Silkesflor/gasväv	etthundraåttio rullar
Veckad silkeskräpp	trettiotvå rullar
Bombasin	tjugotvå rullar
Kamlott	tjugotvå rullar
Tibetansk yaksars	trettio rullar
Draktygssatäng, typ »boa«	arton rullar
Bomullstyger, olika färger	trettio buntar
Klädesplagg, päls och skinn	etthundratrettiotvå plagg
Klädesplagg: fodrat, vadderat, ofodrat, flor, siden m.m.	trehundrafyrtio plagg
Bältesspännen	nio omgångar
Föremål i brons och mässing	mer än femhundra stycken
Klockor av skilda slag	arton stycken
Radband, »hovtyp« (108 pärlor per band)	nio snoddar
Pärlor, ospecifierade	tretton snoddar
Hårprydnader i guld (kompletta, juveler och ädla stenar)	etthundratjugotre stycken
Överdrag för kuddar och armstöd i Kejserlig gul satäng	tre set/omgångar
Palatskläder/hovkläder	åtta set/omgångar
Gördlar i jade, »lätt rosa«	två stycken
Gul satäng	tolv rullar
Sekunda silver	sjutusen liang
Rent guld, typ: matt	etthundrafemtiotvå liang
Kopparmynt	sjutusenfemhundra snören

Alla möbler och andra ägodelar som av Kejserlig nåd under ett par generationer hade hamnat i Rongguogrenen av familjen hade också förtecknats på en liknande inventarielista, medan däremot viktiga dokument över jordegendomar och hus, diverse kontrakt beträffande tjänstefolk och annat hade placerats i säkert förvar och försetts med sigill.

Jia Lian lyssnade noga under uppläsningen och förvånades över att han inte fann några av sina personliga tillhörigheter på listan, men han kunde inte komma på någon förklaring. En av prinsarna frågade Jia Zheng:

– De där reverserna med olagligt hög ränta, som konfiskerades nyss, på vems ansvar faller de? Du måste tala om det för mig, bäste Zheng.

Jia Zheng gick ned på knä framför Beijingprinsen, gjorde ketou och svarade:

– Denne usle ämbetsman har förvisso inte ägnat tillräcklig tid åt att övervaka det egna hushållet och är helt utan vetskap om hur det förhåller sig med nämnda reverser. Ers höghet kan fråga min unge brorson, som nog kan ge besked.

Jia Lian skyndade sig fram och gick ned på knä framför Prinsen, innan han svarade:

– Eftersom lådan med de konfiskerade skriftliga dokumenten beslagtogs hemma hos denne usle tjänare, kan han inte låtsas ovetande om dom. Den usle tjänaren bönfaller blott om nåd för sin farbror, som inte har det minsta att skaffa med reverserna och inte ens har känt till deras existens.

– Din far är redan arresterad, sa en av prinsarna. Frågan om reverserna med ockerränta får redas ut i samband med hans fall. Vi är dig tacksamma för att inte ha sökt dölja något.

Prinsen vände sig nu till sina adjutanter med orden:

– Jia Lian skall också hållas under bevakning. Övriga här är fria att lämna oss nu, men ingen av dem får lämna palatset.

– Käre Zheng, sa Beijingprinsen, du måste vara mycket mer observant i fortsättningen. Vänta här på Majestätets edikt, medan vi båda beger oss till Majestätet för att rapportera. Vi lämnar kvar en bevakningsstyrka här, som du nog förstår.

Prinsarna steg upp i sina furstliga bärstolar och gav sig av, åtföljda av Jia Zheng och hans närmaste ända till Inre porten, där Jia Zheng gick ned på knä. När Beijingprinsen bars förbi, sträckte han nådigt ut en hand och sa vänligt:

– Oroa dig nu inte för mycket, bäste Zheng!

Jia Zheng kunde konstatera både av prinsens ansiktsuttryck och av hans milda röst att det låg värme och omtanke bakom det sagda. Prinsens vänlighet hade en starkt lugnande inverkan på Jia Zheng, men det tog lång tid innan han hade hämtat sig helt från de chockartade upplevelserna tidigare. Medan han satt och grubblade, steg Jia Lan in och frågade om hans farfar inte skulle titta in till Gamla hennes nåd, som ju också hade blivit omskakad av det skedda. Sonsonens ord ruskade om Jia Zheng, som hastigt steg upp och begav sig till de inre gemaken. Överallt såg han tjänstekvinnor och andra, som stundom verkade lätt hysteriska, när de tjattrade om vad som skulle kunna ske härnäst. Jia Zheng tog sig inte tid att fråga om något utan skyndade direkt till fru Jias våning, där han vid sitt inträde fann de församlade i tårar. Fru Wang, Baoyu och flera andra stod i en ring kring hans mor, alldeles tysta med undantag för fru Xing, som med jämna mellanrum uppgav höga klagorop. När de fick se Jia Zheng, verkade alla lättade och ropade »tack och lov!« i olika tonarter, samtidigt som de försökte lugna Gamla hennes nåd med orden:

– Herr Zheng är här nu och vid god vigör, så Gamla hennes nåd ska inte vara orolig!

Fru Jia, som andades litet ryckigt, öppnade ögonen till smala springor och stammade fram:

– Käre son! Jag trodde att jag aldrig skulle få se dig mer.

Hon brast ut i ljudliga snyftningar när hon yttrade de orden och drog med sig praktiskt taget alla andra i rummet. Jia Zheng blev rädd att hans mor skulle gråta sig fördärvad, varför han torkade de egna tårarna och med så stadig röst han förmådde tröstande sa:

– Gamla hennes nåd får inte ta i så! Lugna sig nu, mor lilla! Visst är det som har hänt illavarslande, det kan jag inte förneka, men vi kan glädja oss över Majestätets nåd och barmhärtighet och de båda furstarnas nåd och nästan ofattbara välvilja mot oss. Låt vara att mors äldste son tillfälligt är under arrest och skall förhöras, men när så har skett och allt är utrett kommer Majestätets nåd säkert att räcka även för min äldre bror. Såvitt jag vet har ännu inte något tagits från oss här i huset.

Först nu tycktes fru Jia märka att Jia She inte var där, varför Jia Zhengs ord i stället för att trösta modern åstadkom ett nytt utbrott av sorg och förtvivlan, som det tog lång tid för honom och de övriga att dämpa.

När ett relativt lugn så småningom hade lägrat sig över rummet, fick Hennes nåd fru Xing för sig att hon skulle bege sig hem till sig. Ingen av damerna hade dittills vågat lämna Gamla hennes nåds våning. Fru Xing möttes av tillbommade portar, förseglade med sigill och ofta även med lås. Tjänstekvinnor, både äldre och yngre, hade fösts samman i ett par rum, där de hölls nästan som fångar. Fru Xing hade helt enkelt ingenstans att ta vägen, vilket föranledde ett våldsamt, desperat vrål som åtföljdes av snyftningar och gråt hela vägen till Xifengs våning, dit hon tänkte ta sin tillflykt för att få skydd av sonen och svärdottern. Xifengs sidorum var också tillbommade och förseglade, men dörren till huvudingången var öppen. Fru Xing hörde vilda gråtattacker och klagorop därinifrån redan på långt håll, och när hon klev in fann hon Xifeng liggande på kangen med slutna ögon, alldeles askgrå i ansiktet, med Ping’er tyst gråtande stående bredvid. Fru Xing fick för sig att Xifeng var död och drabbades av ett nytt utbrott, vilket fick Ping’er att ta ett par steg mot henne och avvärjande säga:

– Snälla Hennes nåd, gråt inte så högt! Vi har just burit hem fru Lian. Ja, vi trodde faktiskt att hon var död. Hon sov en kort stund, men sedan vaknade hon och började gråta igen. Men nu verkar hon äntligen ha lugnat sej en smula, så Hennes nåd måste också försöka dämpa sej och inte oroa henne. Hur har Gamla hennes nåd tagit det? Har hon hämtat sej än?

Fru Xing svarade inte på Ping’ers fråga utan vände på klacken och stapplade tillbaka till Gamla hennes nåds våning, där hon nu helt omgavs av dem i Jia Zhengs familj och inte kunde göra annat än att bittert beklaga sitt öde: hennes make var arresterad liksom hennes son, och hennes svärdotter befann sig mellan liv och död; hennes dotter var gift med en hustruplågare och nu hade hon själv ingenstans att ta vägen! Hela hennes värld verkade ha slagits i spillror, så det var inte att undra på att hon grät, trots att de övriga gjorde vad de kunde för att trösta henne. Li Wan beordrade ett par tjänsteflickor att inreda ett av rummen hemma hos sig åt fru Xing, och fru Wang ställde två av sina tjänsteflickor till sin svägerskas förfogande.

Jia Zheng, som vid det här laget sedan länge hade lämnat damerna, satt med klappande hjärta i Biblioteket, gnuggade oroligt händerna och strök sig nervöst över skägget, medan han väntade på Majestätets nya skrivelse efter prinsarnas rapportering. Medan han satt där som på nålar, hörde han plötsligt en av de vakthavande utanför ropa:

– Vilket av husen här tillhör du? Vad har du här att göra? Vi måste föra in dej i vår rapportbok över dom som kommer hit.

Den som hade sagt detta vände sig därefter tydligen till någon underhuggare och befallde:

– Se till att han blir bunden och för honom genast till dom i Säkerhetspolisen. Verkställ!

De sista orden uttalades med så kraftig kommandoröst att Jia Zheng nästan mekaniskt reste sig upp och gick ut till porten. Han såg då att det var Store Jiao eller »Pappa Jiao«, den ökände gamle bråkmakaren i Ningguohuset, som nu stod framför den vaktande konstapeln.

– Jaså, är det bara du? Vad tusan gör du här? frågade Jia Zheng.

Pappa Jiao stampade med foten i marken, anropade Himlen och skrek med gråt i halsen:

– Har jag inte dagarna i ända sagt till dom där slynglarna till ungherrar att dom måste se sej för?! Men det får jag bara faan för – alltid skäll och stryk som tack av dom lymlarna! Dom verkar ha glömt, men herr Zheng vet det ju – inte sant? – hur Pappa Jiao fick lida när han räddade livet på Gamle herrn en gång i tiden. Titta hur det har gått nu! Dom skulle ha lyssnat på Gamle Jiao, dom ungtupparna! Både herr Zhen och unge herr Rong bortförda i bojor av några jävla konstaplar och några snobbar till prinsar, och damerna i huset misshandlade av vakter och tjänstefolket är i halvt uppror! Damerna inlåsta i ett par tomma utrymmen, tjutande och med håret i oordning! Överallt banditer och jävla lakejer som hindrar till och med Pappa Jiao att röra sej fritt. Skabbiga hundar och svinpälsar är vad dom är! Alla prylar framdragna och hoprafsade i en enda hög för något slags intervenerering eller vad dom sa. Stolar och bord sönderslagna och porslinsskärvor över hela golvet! Och nu, jävlar!, tänker dom lägga band på Pappa Jiao, binda Gamle Jiao, som har levat åttio nittio år och för sin gamle husbondes räkning har bundit och fängslat hela hopar med banditer alldeles ensam. Skulle han nu låta sej fängslas?! Nix! Jag sa till dom att jag hörde till Västra huset här och schappade, men dom där borta ville inte tro mej utan grep mej och släpade med mej hit, och nu ser jag att det verkar vara en enda röra här också. Vad har jag nu att leva för i fortsättningen? Lika bra att ge järnet och slåss med dom jävlarna på liv och död!

När han sa det sista böjde han huvudet framåt och rusade i nästan professionell stil mot vakterna, som försökte övermanna honom med lämpor, dels för att de såg att han var ålderstigen, dels för att de inte ville bryta mot prinsarnas order. En av dem sa nästan vänligt:

– Seså, gamle man! Nu ska vi inte överdriva. Lugna sej lite nu, va! Vi fullgör bara vår uppgift här enligt Kejsarens edikt. Vänta nu i lugn och ro på nästa edikt från Majestätet!

Jia Zheng kommenterade inte vad Store Jiao hade sagt, men hans ord kändes som knivhugg rakt i hjärtat. Halvhögt utbrast han nästan omedvetet:

– Nu är det slut och ute med oss! Punkt och slut … Aldrig hade jag föreställt mig att vi skulle falla så här djupt.

Jia Zheng stapplade in i Biblioteket igen och satt där sedan nästan apatisk och väntade på nyheter från Palatset. Plötsligt kom Xue Ke inrusande på gården med andan i halsen och ropade:

– Jag lyckades, ta mej tusan, ta mej igenom spärren! Är onkel Zheng här?

– Här i Biblioteket, svarade Jia Zheng. Du kommer som på beställning. Hur i all världen lyckades du ta dig hit?

– Jag bönade och bad och lovade dom en rejäl hacka. Den metoden hjälpte även den här gången, så dom släppte ut mej, svarade Xue Ke.

Jia Zheng berättade nu för honom om husrannsakan och konfiskering och bad honom att försöka få klarhet i vad som egentligen låg bakom det skedda.

– Som du förstår är det svårt för oss att kommunicera med varandra mellan husen, eftersom vi redan ligger illa till, men för dig bör det vara betydligt lättare att överbringa budskap från och till oss, förklarade han, och Xue Ke svarade:

– Hur det står till här hos er vet jag inget om, mer än vad onkel berättade nyss, men vad som har hänt i Ningguohuset har jag redan fått höra ett och annat om.

– Vad är det egentligen de har blivit anklagade för? frågade Jia Zheng och fick svaret:

– Tidigare i dag var jag på brottmålsavdelningen i Departementet för att höra om något hade hänt i min kusins fall, Xue Pans vilande dödsdom alltså. Om det fick jag inga besked, men av en slump fick jag höra ett rykte att ett par ämbetsmän i Censoratet har anklagat kusin Zhen, dels för att förleda ynglingar inom noblessen till spel och dobbel med mera – förvisso den mindre farliga av anklagelsepunkterna –, dels, och det är ju vida värre, för att med våld ha lagt beslag på en flicka, som redan var förlovad med en hederlig yngling, för att själv ta henne som konkubin. När hon inte gav med sej, våldförde han sej på henne och drev henne därmed till att ta sitt eget liv. Ja, det är alltså anklagelsepunkterna, så som jag uppfattade dom, och de kan naturligtvis vara gripna i luften. För att få dom bekräftade har en av censorerna visst låtit häkta en betjänt hos kusin Zhen, som heter Bao Er, och jag hörde också att någon med namnet Zhang skulle vittna mot honom. Man muttrade också något om att det kan bli trubbel för många inblandade, eftersom presidenten för Censoratet tidigare har avslagit eller ignorerat en inlaga som denne Zhang hade lämnat in.

Innan Xue Ke hann fortsätta, avbröts han av Jia Zheng, som förtrytsamt stampade med foten i golvet och utbrast:

– Detta är slutet! Det är ute med oss, som jag nyss sa!

Han suckade djupt och Xue Ke såg tårar rinna nedför hans kinder, varför han försökte trösta sin onkel så gott han kunde, innan han gav sig iväg för att försöka skaffa fram fler nyheter.

Efter några timmar återvände han till Jia Zheng med nedslående besked och orden:

– Det ser faktiskt riktigt illa ut. På brottmålsavdelningen hade man inte hört ett dyft om prinsarnas rapport till Majestätet, men jag fick höra något annat, faktiskt något högst oroväckande. En censor vid namn Li tycks ha lämnat in en anklagelse mot prefekten i Ping’an, som har underlåtit att oväldigt pröva vissa ärenden, detta för att ställa sej in hos en hög ämbetsman i huvudstadsdistriktet. Anklagelsen gäller såväl detta kryperi för överheten som förtryck av Majestätets trogna undersåtar, ett maktmissbruk som har fått flera allvarliga konsekvenser och har drabbat många oskyldiga.

– Jag förstår inte vad det här har med oss att göra, utbrast Jia Zheng. Hörde du inget om våra affärer?

– Tyvärr berör det onkels släkt i allra högsta grad, svarade Xue Ke. Den höge ämbetsmannen jag nyss nämnde, den som Ping’anprefekten har velat göra till lags alltså, lär vara onkel She, som därmed är inblandad i maktmissbruk och lagvrängeri, en mycket allvarlig anklagelse som Majestätet inte brukar vilja se mellan fingrarna med. Onkel Shes agerande fordom kan alltså gjuta olja på elden nu när familjen redan har drabbats. Alla onkel Shes vänner hos myndigheterna överger honom nu mangrant, tvår sina händer, svär sej fria eller går under jorden. De tipsar i alla fall inte honom om något, och vi får då inte heller veta något. De beter sej precis som våra vänner på bjudningen här hos onkel nyss. De dunstar så fort de bara kan och avbryter alla förbindelser med oss, så länge det är fara för deras eget skinn. Jag hörde faktiskt med mina egna öron hur ett par av våra flyende »vänner« diskuterade om vem som nu skulle få ärva eller ta över familjens rang och titlar. »Vem blir den lycklige nu? Det blir många som kommer att konkurrera, minsann!« hörde jag en av dom säga. De där skurkarna!

Jia Zheng stampade åter med foten i golvet och avbröt honom med orden:

– Hur kunde bara min bror bära sig så dumt och dåraktigt åt! Och hur kan Ningguos moraliskt ha sjunkit till sådana avgrundsdjup? Ja, det är mig en gåta, men nu får vi nog tänka på Gamla hennes nåd och unge Lians hustru, som båda tycks sväva mellan liv och död! Jag går och tittar till Gamla hennes nåd nu, och du får fortsätta att skaffa fram fler fakta i alla våra affärer. Rapportera till oss, så fort du får höra något av intresse!

De skulle just bege sig åt var sitt håll, då det från de inre gemaken hördes ett högt skrik och orden:

– Nu är det slut med Gamla hennes nåd!

Jia Zheng rusade nu i panik iväg mot sin mors våning.

Om du vill veta hur det stod till med Gamla hennes nåd, får du läsa nästa kapitel.