På grund av Baoyus väntan på en blomfe får Lilla femman del av känslor riktade till en annan. Som tribut till ett bittert öde återvänder Yingchun till den sanna verkligheten
SOM VI SKREV i slutet av föregående kapitel oroade sig Baochai för Baoyus mentala hälsa och frågade ut Xiren om vad som hade hänt under besöket i trädgården. Hon höjde sedan med avsikt rösten, så att Baoyu skulle höra, och berättade för Xiren om vad hon hade hört angående Daiyus sista stunder och avslutade med följande ord:
– När vi lever här på jorden, har vi förlänats både förnuft och känslor, som vi bör använda på bästa sätt i vårt umgänge med andra, men när någon dör, färdas han eller hon ensam till sitt eget rike och vistas där i en helt annan skepnad än under jordelivet. Det finns tokstollar som är inbilska nog att tro något annat, men de saligen avsomnade är helt ovetande om detta, eftersom de lever i en helt annan dimension. Om nu fröken Lin skulle ha blivit en odödlig, till exempel en fe, inte skulle hon då värdigas att tänka på och än mindre beblanda sig med oss föraktliga jordevarelser? Den som kan tro något sådant måste ju redan på grund av dessa inbillningsfoster faktiskt utsätta sig för onda andeväsen, inte sant?
Baochai var övertygad om att Baoyu ansträngde sig att lyssna, och Xiren var helt med på noterna och tillfogade:
– Ja, det säger sig självt att fröken Lin inte har blivit en fe, och inte heller ett spöke av något slag. Om så vore fallet, att hon alltså i någon skepnad vore kvar i trädgården, skulle hon väl ha visat sej på något sätt, åtminstone ha gett sej till känna i en dröm. Ja, det tycker i alla fall jag.
Baoyu, som nu stod alldeles utanför, lyssnade verkligen intensivt, och han fann att det låg något bestickande i det Xiren just hade sagt.
– Ja, det är faktiskt egendomligt, funderade han. Jag har tänkt på kusin Lin vareviga dag sedan jag fick höra att hon hade gått bort, flera gånger om dagen dessutom! Varför har hon inte kommit till mej i en dröm? Det beror nog på att hon, som nu vistas bland de odödlige, betraktar mej som en bortskämd och usel jordevarelse, som inte är i stånd att meddela sej med dom där uppe. Det vore bara att kasta pärlor för svin, om hon försökte komma i kontakt med mej. Men jag kan i alla fall ge henne en chans att uppenbara sej för mej, om jag ser till att ligga ensam i rummet där ute i natt. Hon kanske vet att jag har varit i trädgården och hur jag känner för henne och därför trots allt vill komma till mej i drömmen, och kanske bara en enda gång. Jag ska då passa på att fråga henne var hon nu befinner sej, så att jag i fortsättningen kan offra till henne regelbundet. Om det är så att hon inte värdigas besöka en stackars fattig jordevarelse ens i drömmen, ja, då får jag försöka sluta tänka på henne, även om det inte blir lätt.
Baoyu hade nu redan bestämt sig och ropade in till Baochai och Xiren:
– Jag sover i rummet utanför i natt. Ni behöver inte bekymra er om mej.
Baochai opponerade sig inte öppet, men hon varnade honom litet lätt:
– Du och dina fjolliga idéer! Märkte du inte hur nervös, ja, nästan hysterisk, din mor blev, när hon fick höra att du hade gett dej av till trädgården! Hon blev ju skrämd nästan från vettet och kunde inte få fram ett ord! Och tänk på din farmor! Det minsta du kan göra för henne är att du åtminstone sköter din hälsa. Om hon får reda på att du håller på med diverse stolligheter igen, så är det vi som får skulden. Hon kommer att säga att vi inte sköter om dej ordentligt.
– Asch, sa Baoyu, jag menade inget illa med det jag sa. Det räcker om jag får sitta här ute ett tag och ta igen mej, innan jag kommer in. Ni måste vara trötta båda två, så ni kan gå och lägga er. Sitt inte uppe och vänta på mej, är ni snälla!
Baochai trodde att han skulle komma in efter en stund och svarade litet nonchalant:
– Du gör som du vill. Jag går och lägger mej. Xiren får se till dej. God natt så länge!
Detta var precis vad Baoyu hade hoppats. När han var säker på att Baochai verkligen hade gått till sängs, kallade han till sig Xiren och Myskhjort och bad dem bädda åt honom där ute. Han skickade dem därefter växelvis in att se efter om Baochai verkligen hade somnat. Baochai låg i själva verket vaken hela natten, men efter ett tag låtsades hon sova, en fint som Baoyu gick på.
– Nu kan du och Myskhjort gå och lägga er! sa han till Xiren. Jag har hämtat mej helt nu, så ni ska inte vara oroliga för mej. Om ni inte tror mej på mitt ord, kan ni ju vara här hos mej, tills ni ser att jag har somnat. Då kan ni gå in till er. Men jag vill absolut inte bli störd sedan jag väl har somnat. Förstått?
Xiren stannade kvar ännu en stund hos honom, såg till att han gick till sängs och kokade litet te åt honom. Sedan gick hon till det inre rummet och stängde noga dörren. Efter att ha donat litet där inne, gick också hon till sängs, men inte heller hon sov något den natten utan låg vaken och väntade, ifall Baoyu skulle behöva hennes tjänster.
Så fort Xiren hade lämnat honom, skickade Baoyu iväg de båda tjänstekvinnorna i nattskiftet, varefter han satte sig upp mycket stilla och värdigt, tyst bad en bön och därefter lade sig. Först hade han svårt att somna, men efter en stund andades han lugnare, slumrade in och sov därefter ganska djupt hela natten. När han vaknade, var det ljusan dag. Han satte sig yrvaket upp, gnuggade ögonen och undrade först var han befann sig. När han mindes sin plan, stod det helt klart för honom att han inte hade drömt det allra minsta under natten. Han suckade och sa för sig själv:
– Det är precis som skalden skriver, när han låter tangkejsaren bittert beklaga förlusten av Yang Guifei:
Sedan döden oss skilt flöt så långsamt dagarnas ström.
Du värdigats ej besöka mig ens i min dröm.
Baochai, som i motsats till Baoyu inte hade fått en blund i ögonen, lyssnade utanför dörren, när han reciterade de välkända versraderna av Bo Juyi, och kommenterade syrligt:
– Det där var ett ovanligt illa valt citat just nu. Jag är bergis på att fröken Lin skulle ha blivit förtörnad, om hon hade varit i livet och hört dej nu. Följande ord av en skald skulle här passa betydligt bättre:
Feer och dödliga åtskilda vandra –
stigar och luftstreck ej likna varandra …
Baoyu kände sig illa till mods vid hennes oväntade kommentar och hade för övrigt inte anat att hon hörde vad han sa. Han steg upp ur sängen, gick in till henne och förklarade litet skamset:
– Jag hade faktiskt tänkt komma in i går kväll, men jag tuppade av där ute och sov sedan. Förstår inte hur det gick till.
– Om du sover där ute eller här inne är mej fullständigt egalt, svarade Baochai korthugget.
Inte heller Xiren hade sovit den natten. När hon nu hörde makarna prata, skyndade hon ut till dem och hällde upp te. Strax efteråt kom en liten flicka från Gamla hennes nåd med budet:
– Gamla hennes nåd frågar om herr Bao har sovit gott i natt. Om så är fallet, vill Gamla hennes nåd att herr Bao med hustru efter morgontoaletten kommer över till henne.
– Du kan gå till Gamla hennes nåd och meddela henne: »Herr Bao har sovit gott i natt och kommer till Gamla hennes nåd om en liten stund«, svarade Xiren.
Den lilla flickan gav sig av, och Baochai avslutade morgontoaletten, varefter makarna tillsammans promenerade till fru Jia, ledsagade av Xiren och Gylling. Efter morgonuppvaktningen hos Gamla hennes nåd uppvaktade de även Hennes nåd fru Wang och tittade in hos Xifeng, där de blev sittande en kort stund, innan de återvände till fru Jia, dit fru Wang hade anlänt strax tidigare. Alla frågade artigt hur Baoyu hade mått under natten, på vilket Baochai svarade:
– Han somnade så fort vi kom hem och verkar ha sovit gott hela natten.
Det svaret dämpade allas oro, och därefter övergick man till att prata om diverse aktuella ämnen. En liten tjänsteflicka kom intrippande och meddelade att det var dags för Yingchun att fara hem.
– Det har kommit bud från herr Sun till Hennes nåd fru Xing, sa hon. Hennes nåd har sänt bud hit till oss att unga fru Sun omedelbart måste återvända hem och inte får dröja sej kvar längre hos sina släktingar. Fru Sun sitter nu och gråter hemma hos Hennes nåd fru Xing, som låter hälsa att unga fru Sun kommer över till Gamla hennes nåd och tar farväl om en stund.
Alla greps av missmod, när de hörde flickan rapportera detta, och fru Jia sa medlidsamt:
– Stackars lilla Ying! Varför skulle Ödet straffa henne så grymt och sända denne odräglige karlslok i hennes väg! Han låter henne ju knappast ens gå ut, så nu får hon väl sitta där som i ett fängelse resten av livet, den lilla stackarn. Vad kan det finnas för mening med dylikt? Jag bara frågar.
När hon ställde den frågan, trädde Yingchun just in med rödgråtet ansikte. Eftersom det var Baochais födelsedag, gjorde hon emellertid sitt bästa för att hålla tillbaka tårarna och började sin avskedsrunda bland de närvarande. Fru Jia förstod att Yingchun skulle få det än värre vid hemkomsten, om hon dröjde sig kvar det allra minsta, varför hon inte bad henne att stanna ytterligare en stund utan bara halvt tröstande sa:
– Det är allt bäst att du far hem nu, lilla tös, men du måste försöka att inte se så dystert på allt! Det var säkert tidigare bestämt att du skulle sammanföras med den mannen, och man måste ibland tappert uthärda vad Ödet bär i sitt sköte. Litet längre fram skickar jag över någon med en ny inbjudan till dig, så att du kan komma hit och vara tillsammans med oss igen. Upp med hakan, lilla vän!
– Gamla hennes nåd har alltid varit så otroligt snäll mot mej, svarade Yingchun, men nu hjälper inte ens kärlek och godhet längre. Jag kan nog aldrig mer få återvända hit hem igen.
Tårarna började forsa ur hennes ögon, och alla skyndade fram för att trösta henne.
– Seså, sa någon, så får du inte tänka! Tänk i stället på hur nära du har hit till oss! Det är annat än din kusin Tanchun, som bor långt, långt borta vid världens ände och aldrig kan komma hem hit och hälsa på.
När Tanchun fördes på tal, blev många närvarande än dystrare till sinnes och började gråta, även fru Jia, som emellertid snabbt ryckte upp sig med tanke på att det var Baochais födelsedag. Någon påpekade optimistiskt:
– Kanske kan hon besöka oss ganska snart i alla fall. Vem vet? Det kan ju bli lugnt i kustregionen, och då får hennes make med familj troligen flytta hit till huvudstaden. I så fall kan vi ju få träffa henne nästan varje dag, om vi vill.
– Javisst, så blir det naturligtvis till slut! instämde många.
Yingchun hade nu, tappert hållande tårarna tillbaka, sagt adjö till alla, och man följde henne ut till Inre porten, innan man återvände in till Gamla hennes nåd, där man sedan firade Baochais födelsedag från morgonen till kvällen. Först när det blev uppenbart att den gamla damen var trött, skildes alla åt och gick hem till sitt.
*
Innan fru Xue begav sig hem, följde hon med Baochai och hade en liten pratstund med dottern om det som nu mest tyngde hennes hjärta.
– Din bror har klarat sig någorlunda helskinnad igenom det här året trots allt, sa hon. Nu måste vi vänta på och hoppas på Majestätets nåd och den Kejserliga amnestin, om han skall få behålla livet längre. Om amnestin då gäller även din bror och dödsstraffet ändras till böter, kan Pan så småningom bli släppt och få återvända hem. Ingen kan ana hur ensam och övergiven jag har känt mig de senaste åren, trots att din kusin Ke har varit mig behjälplig i så mycket. Ibland har jag tänkt att vi nog bör ta itu med den käre Kes bröllop, innan din bror eventuellt kan komma hem, även om det strider mot etiketten. Vad tycker du, kära Chai?
– Erkänn att mor är orolig även för det äktenskapet, nu när bror Pans äktenskap blev så olyckligt! genmälde Baochai. Det ska mor inte vara. Om jag får säga min mening rent ut, vidhåller jag att det är bra om det går att ordna kusin Kes äktenskap med det snaraste. Mor vet ju hurdan Hennes nåd fru Xing är, och inser säkert hur svårt det måste vara för kusin Xiuyan att bo tillsammans med henne. När Xiuyan väl är gift med kusin Ke, blir hon ju en i vår familj, och även om vi har det knapert, måste det vara tusen gånger lättare för henne i vår familj än att som nu vara helt beroende av andra.
– Du kan väl vid tillfälle ta en vända till Gamla hennes nåd och be henne att låta någon välja ut en lämplig dag för bröllopet, bad fru Xue. Jag har ju ingen här hemma som kan göra det.
– Jag tycker att mor och kusin Ke ska diskutera igenom frågan och själva föreslå en lämplig dag, svarade Baochai. Gå sedan till Gamla hennes nåd och Hennes nåd fru Xing och tala om vilken dag ni båda har bestämt, så att vi kan få den här saken ur världen någon gång! Jag är helt övertygad om att fru Xing bara tycker det är skönt att bli av med Xiuyan. Ursäkta uttrycket!
– Jag fick höra alldeles nyss, sa fru Xue, att Shi Xiangyun skall fara hem endera dagen, varför Gamla hennes nåd har tänkt be lilla Baoqin att flytta in till henne några dagar. Hon är ju också på väg att gifta sig och inte heller för hennes bröllop är förresten dagen bestämd, så du kanske skulle passa på att prata en smula med din lilla kusin nu, medan hon ännu är kvar i huset.
Baochai svarade att hon hade tänkt på det, hon också, och mor och dotter satt sedan och pratade om ditt och datt en lång stund, innan fru Xue tog en liten avskedsrunda och sedan for hem.
*
Vi återvänder nu till Baoyu, som vid hemkomsten från födelsedagsfesten funderade över föregående natts händelser eller snarare brist på händelser.
– Daiyu besökte mej inte ens i en dröm då, tänkte han. Det kan ju bero på att hon redan är en odödlig, till exempel en fe som inte vill besmitta sej genom kontakt med usla jordevarelser. Men det kan också bero på att jag är för ivrig och uppskruvad och inte riktigt kan övertyga henne om hur det ligger till.
Han funderade fram och tillbaka och bestämde sig sedan för att göra ännu ett försök att få kontakt, varför han lätt provocerande sa till Baochai:
– Förra natten, när jag sov där ute, sov jag mycket djupare och bättre än jag vanligtvis gör här inne, och jag märker att den sömnen gjorde mej gott! Jag känner mej mycket piggare i dag än annars den senaste tiden. Jag tror faktiskt jag ska sova där ute ett par nätter till, men jag förmodar att du och Xiren som vanligt har invändningar mot vad jag föreslår.
Baochai hade, som nämnts, hört honom recitera några kända versrader på morgonen och var fullt medveten om att de raderna hade citerats med tanke på Daiyu. Hon förstod att det för tillfället var meningslöst att försöka få honom på andra tankar och att han därför lika gärna kunde sova där ute ett par nätter till och kanske själv inse hur befängda hans idéer var. För övrigt var det ju bra att han verkade sova gott där ute. Med tilltvingad nonchalans sa hon:
– Varför skulle vi ha något emot det? Det är naturligtvis fritt fram för dej att sova var du vill, utan att vi hindrar dej, eller hur? Men du ska se till så att du inte med dina egendomliga infall utsätter dej för otyg av olika slag!
– Varför tusan skulle jag göra det? svarade Baoyu och skrattade.
Xiren hade emellertid invändningar mot hans plan och inflikade:
– Om jag får säga min mening, tycker jag att herr Bao ska sova här inne, faktiskt. Det är svårare för oss att se till honom som sej bör, om han sover där ute. Herr Bao måste också se upp så han inte drar på sej en förkylning. Det är lätt gjort så här års.
Baoyu svarade inte något, men Baochai blinkade åt Xiren, som förstod hennes mening och fortsatte:
– Herr Bao ska i vilket fall som helst ha någon hos sej där ute, om han vill ha något att dricka eller behöver något annat.
– I så fall får du väl själv vara där ute hos mej, sa Baoyu och skrattade till.
Xiren blev påtagligt generad och rodnade kraftigt. Hon visste inte vad hon skulle säga men hjälptes ur sin förlägenhet av Baochai, som förstod hennes situation och förklarade:
– Xiren har blivit van att vara här hos mej nu, så du ska låta henne fortsätta med det. Du kan väl låta Myskhjort och Lilla femman se till dej där ute i natt i stället! Tänk på att Xiren har fått dra på mej hela dagen, så hon måste faktiskt vara slutkörd hon också och måste få vila även hon, inte sant?
Baoyu skrattade bara och lämnade rummet. Baochai sa till Myskhjort och Lilla femman att bädda åt honom i det yttre rummet och förmanade dem:
– Sov lätt bara, så att ni genast märker om han behöver något att dricka! Sköt om honom väl och håll korpgluggarna öppna, åtminstone den av er som inte sover.
Flickorna lovade att göra som hon bad dem och gick ut till det yttre rummet, där de fann Baoyu sitta på bädden, rak i ryggen som en tennsoldat och med slutna ögon och handflatorna sammanslagna som en munk. Flickorna vågade inte störa honom men blinkade menande åt varandra och drog på munnen. Baochai skickade in även Xiren för att fråga om Baoyu behövde något ytterligare, och även hon drog på munnen, när hon fick se honom i den ställningen, och sa halvviskande:
– Dags att gå till sängs nu för herr Bao. Varför i all världen mediterar han så här dags?
Baoyu slog upp ögonen, fixerade Xiren och yttrade med fast rast:
– Nu ska ni alla gå till sängs själva! Jag vill sitta här och meditera en stund, innan jag går och knyter mej.
– Herr Bao höll sin fru vaken hela förra natten på grund av sina infall, invände Xiren. Det går aldrig väl, om herr Bao håller på så där längre.
Baoyu insåg att han själv måste lägga sig först, om de andra skulle få någon ro, varför han gjorde sig i ordning för att gå till sängs. Xiren gav Myskhjort och Lilla femman ytterligare förmaningar inför natten, varefter hon gick in till det inre rummet och stängde dörren efter sig. Myskhjort och Lilla femman bäddade åt sig själva och såg till att Baoyu gick till sängs och slöt ögonen, innan de själva lade sig för natten. Den här natten visade det sig emellertid vara svårt för Baoyu att somna, trots att han ansträngde sig. När han såg och hörde dem lägga ut sängkläderna på golvet, erinrade han sig den gången, när Xiren inte var hemma och när Molnljus och Myskhjort i stället var hos honom, den gången då Myskhjort behövde gå ut mitt i natten och Molnljus ville skrämma henne, och hur Molnljus, som hade alldeles för litet kläder på sig, sedan blev förkyld och så småningom dog på grund av den sjukdom hon då ådrog sig. Han fortsatte att tänka på Molnljus och erinrade sig att Xifeng vid ett tillfälle hade sagt att Lilla femman såg ut som en kopia av Molnljus, »på pricken liknade henne« som Xifeng visst också hade sagt. Hans tankar gled nu över på Lilla femman, och han kikade i smyg på henne, medan han låtsades sova. Hon var faktiskt väldigt lik Molnljus, tyckte han, och likheten bara ökade, ju mer han betraktade henne, vilket fick honom att börja fantisera om henne. Allt verkade tyst och stilla i det inre rummet, så han utgick från att Baochai och Xiren hade fallit i sömn. Däremot kunde han inte avgöra om Myskhjort sov eller inte, varför han halvhögt uttalade hennes namn ett par gånger. Hon tycktes inte reagera alls, men Lilla femman hörde hans viskningar och frågade:
– Önskar herr Bao något?
– Jag behöver skölja munnen ett par gånger, svarade Baoyu.
Lilla femman insåg att Myskhjort sov, så hon steg genast upp, putsade veken i lampan, hällde upp te och bar in sköljkoppen. Eftersom hon hade haft bråttom att stiga upp, bar hon bara en liten persikofärgad sidenjacka över nattdräkten och hade håret löst upprullat i en knut. När Baoyu såg henne, tyckte han att det var som om Molnljus hade återuppstått och han kom att tänka på hennes ord strax innan hon dog: »Om jag hade vetat tidigare vad folk skulle säja och tro om mej, skulle jag ha handlat helt annorlunda.« Baoyu stirrade med halvöppen mun på Lilla femman och glömde att ta emot tekoppen hon höll fram mot honom.
Med Lilla femman förhöll det sig så att hon alltsedan Väldofts död hade givit upp allt hopp att få komma till Röda glädjens gård och till Baoyu överhuvudtaget. När Xifeng nu framförde förslaget att hon skulle få komma i Baoyus tjänst, blev hon ännu gladare och mer överraskad än Baoyu. När hon väl hade inträtt i tjänst hos de båda nygifta, både förvånades och imponerades hon emellertid storligen av hur värdigt Baochai och Xiren alltid uppträdde, och beundrade dem, medan hon däremot fann Baoyu allt mer enfaldig och inte alls så stilig som hon tidigare hade tyckt honom vara. Hon var också väl medveten om att Hennes nåd fru Wang hade givit ett par tjänsteflickor sparken, eftersom hon hade misstänkt att de hade ställt sig in hos och flirtat med Baoyu, vilket fick henne att uppträda än mer korrekt och i görligaste mån härma Xiren. Hon var således på sin vakt och ansträngde sig att inte verka för tillmötesgående eller mjuk till sättet, när hon nu arbetade hos honom. Det föll henne alltså inte alls i smaken, när hennes enfaldige husbonde denna kväll tycktes ha fattat intresse för henne. Läsaren må betänka att hon ju inte gärna kunde veta att det berodde på att han fann henne lik Molnljus. Lilla femmans kinder blossade av skam, men hon vågade inte säga något högt utan viskade:
– Ska inte herr Bao skölja munnen med teet nu?
Baoyu log mot henne och tog emot koppen. Lilla femman var så nervös och generad att hon aldrig lade märke till om han verkligen sköljde munnen eller inte. Däremot såg hon honom flina och hörde honom fråga:
– Visst var du och Molnljus goda vänner?
Lilla femman begrep inte varför han frågade det och svarade:
– Javisst. Jag hade god kontakt med alla flickorna hos herr Bao.
– Du minns nog att Molnljus låg sjuk hemma en tid, sa Baoyu med viskande röst. Kommer du ihåg att jag var på besök hos henne en gång, då du och din mamma kom dit?
Lilla femman log lätt och nickade, varför Baoyu fortsatte:
– Hörde du att Molnljus sa något den gången?
Lilla femman skakade på huvudet och svarade nej. Baoyu tycktes helt försjunken i minnet av den gången och grep tag i hennes hand, vilket fick Lilla femmans kinder att bli än rödare och hennes hjärta att hoppa till på grund av hennes nervositet. Hon försökte dock verka lugn, när hon viskade tillbaka:
– Om herr Bao har något att säga, ska han göra det genast. Men herr Bao måste tänka sej för nu och uppträda belevat.
Baoyu släppte genast hennes hand och sa med rörelse i rösten:
– Hon sa till mej: »Om jag hade vetat tidigare vad folk skulle säja och tro om mej, skulle jag ha handlat helt annorlunda.« Det måste väl du också ha hört, inte sant?
Lilla femman upplevde det Baoyu sa som synnerligen provocerande, men hon vågade bara protestera helt lätt och mumlade:
– Om hon sa det, borde hon faktiskt skämmas, tycker jag. Det anstår väl inte en flicka att säga något sådant?
– Nu försöker du också predika för mej, sa Baoyu irriterat. Jag kom att tänka på hur lik du är henne till utseendet och det var därför jag berättade för dej vad hon sa. Hur kan du bara anstå dej att prata illa om henne och förtala henne så där!
Lilla femman blev plötsligt osäker på vad Baoyu egentligen hade i sinnet och mumlade nervöst:
– Det är långt lidet på natten. Herr Bao måste somna nu och lägga av med att oroa sej. Tänk på att herr Bao kan bli förkyld. Han måste väl ha hört vad fru Bao och Xiren nyss sa till honom.
Baoyu svarade litet kort att han inte frös, men det slog honom nästan genast att Lilla femman däremot var alldeles för lättklädd. Tänk om hon också, precis som Molnljus, skulle dra på sig en förkylning och dö! Han frågade henne:
– Varför har du inte tagit på dej något varmare?
– Herr Bao kallade på oss och jag trodde det var något viktigt, så jag tog mej inte tid att klä på mej ordentligt. Om jag hade vetat att herr Bao bara ville prata en lång stund, skulle jag ha tagit på mej mer kläder så klart.
Baoyu tog skyndsamt av sig sin ljusblå fodrade sidenjacka, räckte över den till henne och bad henne att ta den på sig, men hon vägrade med orden:
– Jag fryser inte, så herr Bao ska sätta på sej jackan igen. Om jag fryser, går jag och hämtar mina egna kläder.
Som för att visa honom gick hon till sin bädd och hämtade en långkofta, som hon lade om axlarna. Hon försäkrade sig om att Myskhjort fortfarande sov, återvände därefter och viskade:
– Jag trodde att herr Bao ville få bäddat här ute för att kunna sova bättre.
– Om jag ska säga precis som det är, svarade Baoyu och log mot henne, så hade jag inte alls något sådant i huvudet. Min avsikt var faktiskt att få träffa en fe.
Hans ord gjorde Lilla femman än mer misstänksam och på sin vakt och hon frågade:
– Möta en fe? … Jag förstår inte ett dyft.
– Om du vill, berättar jag gärna för dej, sa Baoyu, men det är en lång historia. Sätt dej här bredvid mej, så berättar jag !
– Hur skulle jag kunna få plats där? invände Lilla femman, rodnade och log litet skyggt.
– Asch, sätt dej nu bara, sa Baoyu, så ska jag berätta om den där natten för ett par år sedan. Det var kallt av bara tusan, och Molnljus gick ut efter Myskhjort för att spela henne ett spratt och skrämma henne. Själv var jag rädd att Molnljus skulle förkyla sej, så jag bäddade ner henne här i sängen under täcket för att hon skulle bli varm. Det var väl inget fel med det? Folk är alldeles för pryda och bråkar om struntsaker, nästan om ingenting.
Lilla femman var på sin vakt och trodde att han försökte driva med henne på något vis. Hon tyckte mest att Baoyu var enfaldig och visste inte att han till naturen var uppriktig och verkligen menade vad han sa. Hon kunde nu inte bestämma sig för om hon skulle gå därifrån eller stanna kvar, eftersom båda alternativen hade sina nackdelar. Hon gav honom en förstulen blick, vred munnen till en grimas och sa litet försiktigt:
– Säg inte sådana där stolligheter! Tänk om någon hör det! Då får de bara vatten på sina kvarnar. Det är minsann många som pratar om att herr Bao brukar flirta vilt med flickorna i sin omgivning. Jag kan inte förstå hur han kan göra det, när han har två sådana dygdemönster som fru Bao och Xiren vid sin sida. Om jag får höra sådana där dumheter en gång till, går jag till fru Bao och rapporterar, och då får herr Bao verkligen anledning att skämmas och tappar ansiktet rejält, skulle jag vilja påstå.
Just när hon sa det, hördes ett ganska kraftigt, svåridentifierat ljud utifrån gården, vilket fick dem båda att hoppa till och tystna. Ett lätt hostning hördes också från rummet innanför, och det lät som om den kom från Baochai. Baoyu gjorde en snabb grimas med munnen, och Lilla femman skyndade sig att släcka lampan och tyst krypa ned i sin bädd. Faktum var att både Baochai och Xiren, som inte hade fått en blund i ögonen föregående natt och dessutom hade haft en tröttsam dag, hade somnat nästan direkt när de hade gått till sängs kvällen före, och under natten inte hade hört något som hade försiggått i rummet utanför. Däremot hade de nu plötsligt vaknat av bullret ute på gården. Liksom de i rummet utanför hade de blivit skrämda och lyssnat, men eftersom det inte hördes något mer utifrån gården hade de somnat om. Baoyu började fundera på varifrån ljudet hade kommit och tänkte, medan han låg där helt tyst:
– Kan det ha varit kusin Lin? Hon kanske hörde, när jag pratade med Lilla femman, och ville skrämma oss båda.
Han låg länge och vred sig, medan han funderade än hit, än dit, och det var först långt fram på småtimmarna som han slumrade till, dock utan att kunna sova djupt.
Än svårare att somna hade Lilla femman, som hade fått dåligt samvete på grund av vad Baoyu hade sagt och nu var rädd för att Baochai hade hört dem prata och kanske hade hostat av det skälet. Hon ältade detta resten av natten och fick inte en blund i ögonen. Hon steg upp tidigt nästa morgon, när hon såg att Baoyu hade slumrat till, och började städa i rummet. Myskhjort vaknade och frågade förvånat:
– Varför tusan är du uppe så här tidigt? Säg inte att du inte har sovit alls och har varit uppe hela natten!
Myskhjorts tonfall gjorde att Lilla femman fick för sig att Myskhjort kanske hade hört hennes och Baoyus samtal, vilket gjorde henne djupt generad. Hon log bara skuldmedvetet och svarade inget. Hon räddades av att de nu hörde Baochai och Xiren stiga upp i rummet innanför. Strax efteråt öppnades dörren och de båda kom ut, varvid de till sin förvåning fann att Baoyu ännu sov. De trodde att han hade sovit gott även denna natt och förundrades över detta. När Baoyu sedan vaknade och såg att alla andra redan var uppstigna, satte han sig upp och gnuggade ögonen. Han tänkte över nattens händelser och insåg att han inte heller den här gången hade drömt det allra minsta. Ingen hade besökt honom i drömmen, och han tröstade sig med orden i det av Baochai citerade talesättet: »Feer och dödliga åtskilda vandra – stigar och luftstreck ej likna varandra.« Han hasade sig därefter långsamt ned från sängen och kom då att tänka på vad Lilla femman under natten hade sagt om Baochai och Xiren som två vackra, exemplariska dygdemönster. Det var faktiskt inte alls så dumt sagt, slog det honom, och han tittade länge på Baochai. Han betraktade henne så länge att hon fick för sig att han hade drabbats av en attack igen och att hans stirrande hade med Daiyu att göra. Hon kände sig generad av hans blickar och började undra om han inte trots allt hade fått något besök i drömmen under natten. Hon frågade honom rakt på sak:
– Hur gick det i natt? Fick du besök av någon fe eller inte?
Baoyu drog felaktigt slutsatsen att hon måste ha hört hans samtal med Lilla femman under natten. Han skrattade till litet nervöst och överslätande, när han svarade:
– Vad tusan menar du med det?
Lilla femman greps nu av än värre samvetsförebråelser och tittade förstulet mot Baochai för att se hennes reaktion. Hon blev uppenbart rädd, när Baochai nu vände sig direkt till henne med frågan:
– Hörde du möjligen herr Bao prata i sömnen i natt, prata med någon han drömde om eller så?
Hennes ord fick Baoyu att känna sig illa till mods, varför han log en smula skamset, mumlade en ursäkt och lämnade rummet. Lilla femman var blossande röd i ansiktet, när hon undvikande svarade:
– Tidigt på natten mumlade han några ord, men jag kunde inte uppfatta vad han sa. Han sa något om någon som »inte hade vetat vad folk pratade och trodde« och »i så fall hade handlat annorlunda«, eller hur det nu var. Jag fick inte ut något av det, och jag försökte få herr Bao att somna på riktigt. Sedan somnade jag själv, så jag vet inte om herr Bao sa något mer under andra halvan av natten.
Baochai sänkte blicken och funderade:
– Det där har säkert något med Daiyu att göra. Det är nog oklokt av mej att låta honom sova i rummet där ute, för i så fall får han nog bara ännu tokigare infall och tänker på Daiyu. Vem vet vilka egendomliga feer eller blomandar som då kan börja bemäktiga sej honom? Ja, alla känner ju till att han har en stark böjelse för oss flickor, att det är som en sjuka hos honom. Jag får nog börja lägga manken till för att få hans känslor riktade mot mej, ja, vinna över honom och låta honom … På det sättet kan vi nog slippa många problem i framtiden.
När hon tänkte det sista, rodnade hon och blev varm om örsnibbarna. Rädd att någon skulle märka det gick hon en smula generad in till sig, tvättade sig och började kamma håret.
*
I all korthet skall här meddelas att Gamla hennes nåd under födelsedagsfesten både hade ätit för mycket och tröttat ut sig mer än lämpligt. Detta ledde till att hon den andra festdagens kväll blev lätt illamående och dagen därpå fick magsmärtor och därtill ont i bröstet. Trofast ville rapportera detta till Jia Zheng, men fru Jia förbjöd henne med orden:
– Asch, jag har bara varit litet för glupsk de båda sista dagarna och har ätit för mycket. Jag fastar nu någon dag i stället, så blir jag säkert pigg igen. Ställ för all del inte till något besvär för min skull!
Hennes ord fick till följd att Trofast inte rapporterade om hennes illamående till någon.
*
När Baoyu den kvällen hade återvänt hem och strax efteråt såg Baochai komma in efter att ha varit på sedvanliga godnattvisiter hos Gamla hennes nåd och Hennes nåd, blev han röd om kinderna av skam, när han tänkte på vad som hade skett på morgonen. Baochai noterade omedelbart hans förlägenhet och kände sig också hon litet illa till mods. Då slog det henne att ett minst sagt udda känslobeteende som Baoyus kanske kunde botas genom att möta den enfaldige på samma plan, det vill säga genom att gå honom till mötes känslomässigt. Efter att ha tänkt i de banorna en stund frågade hon Baoyu:
– Tänker du låta bädda i rummet utanför i natt också?
Baoyu verkade inte förtjust över att hon tog upp ämnet och svarade undvikande:
– Det gör mej faktiskt detsamma, om jag sover där ute eller här inne.
Baochai tänkte säga något men höll tillbaka sina ord, och det blev i stället Xiren som svarade:
– Jaså, minsann! Vad är det för prat? Jag tror i alla fall inte att herr Bao har sovit gott där ute.
Lilla Femman som lyssnade inflikade nu:
– Jodå, herr Bao sov lugnt hela natten, bortsett från att han talade i sömnen, förstås. Jag kunde inte få ut något av vad han mumlade om, och jag kunde ju inte gärna säga emot honom när han pratade i sömnen, eller hur? Men annars sov han som en stock.
– Jag får väl flytta ut min säng och sova där ute i natt, förklarade Xiren, så får jag se om jag börjar prata i sömnen där ute jag också. Det kanske smittar. Hursomhelst ska du se till att herr Baos sängkläder flyttas tillbaka in hit. Nu får det bli slut på hans griller att sova där ute.
Baochai kommenterade inte Xirens ord, och Baoyu, som fortfarande kände sig förlägen och skamsen, ville inte argumentera ytterligare i frågan och flyttade snällt med in. Han ville vara Baochai till lags och lugna henne, eftersom han märkte att hon verkligen var orolig för hans skull. Baochai å sin sida var rädd att alltför mycket grubbel skulle vara farligt för hans mentala hälsa och ville vara snäll mot honom och lugna honom genom sin fysiska närvaro, varigenom hon hoppades vinna över honom känslomässigt och få honom att glömma Daiyu, det vill säga att på känsloplanet använda den teknik som bland trädgårdsfolk kallas ympning. När Xiren den kvällen flyttade ut till det yttre rummet och Baoyu på olika vis ursäktade sig för sitt beteende den senaste tiden, gjorde Baochai alltså inget för att stöta honom tillbaka, vilket fick som följd att de bådas äktenskap äntligen fullbordades även rent fysiskt och att de båda nu kunde njuta en försenad bröllopsnatts fröjder och det som stundom liknas vid »duggregn och ljuvt doftande moln« och efter kung Huais dröm ofta kallas »moln och regn«. En följd av makarnas kroppsliga förening blev att »det som flyter till fast form byter«, som man stundom säger. Men om Baochais graviditet får vi anledning att tala längre fram. Nu nog om detta.
*
Baoyu och Baochai steg upp samtidigt följande morgon, och efter morgontoaletten begav sig Baoyu på sedvanlig morgonuppvaktning till sin farmor. Fru Jia hade ju alltid månat extra om Baoyu och hon hade den senaste tiden också allt mer insett vilken underbar liten sonsvärdotter hon hade begåvats med, vilket nu ingav henne en stark lust att skänka något till de unga tu. Hon sa till Trofast att öppna en av hennes lådor med smycken och små antikviteter och ta fram en av hennes allra finaste släktklenoder, ett litet hängsmycke i jade från Han. Hon var medveten om att det självfallet inte helt kunde matcha Baoyus beryktade jade, men det var ändå som smycke betraktat av absolut toppklass. När Trofast efter en stunds letande kom tillbaka med smycket, sa hon med förvåning i rösten:
– Jag har aldrig sett det här smycket förut och kan inte fatta hur Gamla hennes nåd efter så många år kan komma ihåg att det låg just i det facket i den lådan. Jag hittade det nästan direkt tack vare anvisningarna. Vågar man fråga varför Gamla hennes nåd bad mej ta fram just det här?
– Det vill du allt bra gärna veta, eller hur? svarade fru Jia belåtet. Min egen far fick det av sin farfar, alltså min farfars far, och när jag skulle gifta mig, kallade min far mig till sig och gav mig det, eftersom han var mycket mån om mig och vi alltid hade kommit så väl överens. Han berättade att smycket var från handynastin och synnerligen värdefullt. Jag minns att han sa: »När du någon gång tar fram det, skall du tänka på mig!« På den tiden var jag ung och oförståndig och tyckte väl inte att det var något märkvärdigt med smycket, så jag stoppade ned det i den där lådan och där har det sedan blivit liggande. När jag väl hade kommit hit och såg alla antikviteter och annat fint här, fann jag ingen anledning att plocka fram jadesmycket, så jag har faktiskt aldrig burit det på mig, och där har det nu legat i över sextio år kantänka! Tiden går, minsann! När jag nu kom att tänka på vilken fin sonson jag har och att han faktiskt har förlorat ett smycke av jade, fick jag en sådan lust att ge det här smycket till honom, precis som jag själv fick det av min far, ja, som en liten släktklenod helt enkelt.
När Baoyu nu tillsammans med Baochai kom på morgonuppvaktning, blinkade hans farmor till honom och sa:
– Kom skall du få se något!
Baoyu gick lydigt fram till hennes säng, och hon räckte över jadesmycket till honom. Han tog emot det och granskade det noga. Det var ungefär tre tum i omkrets och liknade till formen en smula en honungsmelon, men det hade en lätt rödaktig nyans. Han fann jaden utsökt och prisade den öppet i alla tonarter, vilket gladde hans farmor, som nu belåtet med sitt litet kluckande skratt yttrade:
– Du gillar den visst, inte sant? Du skall veta att den har gått i arv i flera generationer och nu får du den av mig, så det är en riktig släktklenod.
Baoyu log och tackade litet ceremoniöst genom att gå ned på ena knät. Han tog därefter emot smycket och sa att han ville gå till sin mor och visa vad han hade fått, men hans farmor vinkade avvärjande och förklarade:
– Gör inte det! Hon kommer att berätta det för din far, som då kan bli stött och säga att jag bryr mig mer om min sonson än min egen son, vilket han ju har rätt i. Varken din far eller mor har sett smycket förut, så vi har det som en liten hemlighet oss emellan. Förstått?
Baoyu småskrattade, när han vandrade tillbaka hem, medan däremot Baochai stannade kvar en stund och småpratade med hans farmor, innan hon också återvände hem.
*
Gamla hennes nåd fastade i två dagar, men smärtorna i bröst och mage gav inte vika och hon började därtill hosta och drabbades allt oftare av yrsel. Deras nåder Xing och Wang jämte Xifeng fann henne ganska pigg vid morgonuppvaktningarna, men de ansåg ändå att Jia Zheng måste känna till att hans mor inte var helt kurant och upplyste honom om detta, vilket fick honom att skyndsamt bege sig till henne och hälsa på och att direkt därefter skicka efter en läkare. En sådan infann sig inom kort, tog pulsen på henne och ställde en diagnos, som lugnade alla. En äldre person som Gamla hennes nåd fick nog räkna med att fasta ökade risken för förkylning, sa han, och det skulle troligen räcka med litet host- och slemlösande medikamenter för att hon snabbt skulle bli återställd. Han skrev ut ett recept som Jia Zheng granskade och fann ofarligt, eftersom det var de gamla vanliga medlen som brukade skrivas ut mot hosta och kolik. Han såg till att läkemedlen tillreddes och värmdes till lagom temperatur, varefter fru Jia snällt tog sina mediciner. Jia Zheng besökte därefter sin mor både morgon och kväll men fann att hon inte ens efter tre dagar visade minsta tecken på att tillfriskna, varför han bad Jia Lian att söka reda på en bättre läkare.
– Fråga alla bekanta efter en läkare som man kan lita på! sa han. Kalla därefter hit honom genast för konsultation. Det är väl egendomligt att våra vanliga husläkare inte kan klara av det här. Kanske är de inte tillräckligt kompetenta?
Jia Lian tänkte efter en lång stund, varefter han svarade:
– Jag kom att tänka på den där gången för ett par år sedan, när kusin Baoyu var så illa däran. Då tillkallade vi något slags specialist – han var i alla fall inte en vanlig husläkare med praktik – och han fick ju rätsida på Baoyus sjukdom. Undrar var han kan finnas nuförtiden.
– Läkarvetenskap är en mycket komplicerad disciplin, och det är säkert ont om goda praktiserande läkare, förklarade Jia Zheng. Det är nog ofta bland läkare som inte är på modet som man finner de dugligaste. Du får försöka ta reda på var den där läkaren finns nuförtiden och kalla hit honom.
Jia Lian lovade att göra sitt bästa och gav sig av men kom en stund senare tillbaka med nedslående nyheter och meddelade:
– Den doktor vi pratade om har just lämnat staden för att besöka och undervisa sina medicinstuderande elever utanför huvudstaden och han kommer inte tillbaka förrän tidigast om tio dagar eller så. Jag insåg ju att vi inte kan vänta så länge utan åtgärd, så jag har vidtalat en annan läkare, som redan är på väg hit.
Herrarna väntade därefter ivrigt på nämnde läkare, och i denna deras väntan lämnar vi dem för en stund och övergår i stället till damerna i huset, som nu dagligen och stundligen kom på sjukbesök till Gamla hennes nåd. En dag när hela fru Jias våning var full av besökare, kom en av gummorna i skiftet vid ena sidoporten till trädgården inklampande och rapporterade:
– Syster Miaoyu från Gröna lövsalens konvent har kommit hit på besök. Hon sa att hon nyligen hade fått höra att Gamla hennes nåd inte mådde bra och kommer speciellt för detta.
– Hon kommer minsann inte ofta till oss numera, sa någon där inne. Nu när hon infinner sej i egen hög person speciellt för att hälsa på Gamla hennes nåd, får vi se till att genast ledsaga henne in. Skynda på att föra in henne!
Xifeng gick snabbt fram till sängen och informerade fru Jia om besöket, medan Xiuyan, som ju sedan gammalt var bekant med Miaoyu, ilade iväg för att välkomna henne. Miaoyu bar sin vanliga huvudbonad som nunna och en ljusblå sidendräkt med ärmar, över vilken hon bar en grön långväst med svarta silkesbårder. Runt dräkten hade hon en rödbrun silkessnodd som skärp, och nedtill bar hon en lång vit silkeskjortel med mönster i grått. Hon bar en flugviska i antilopskinn i ena handen och fingrade med den andra på pärlorna i radbandet, medan hon majestätiskt svepte in med en tjänande syster i släptåg. Xiuyan hälsade henne leende med orden:
– När jag bodde här i trädgården, hade jag förmånen att komma på besök hos dej nästan när som helst. Men nu är ju trädgården nästan öde sedan länge, och den inbjuder inte precis till att gå in där ensam. Dessutom är ju den där sidoporten vi brukade använda stängd nuförtiden, så det har inte blivit av att jag har besökt dej den senaste tiden. Desto roligare är det att få träffa dej nu.
– Ni befann er alltid mitt uppe i det världsliga livet, svarade Miaoyu, vilket faktiskt är förklaringen till att jag så sällan kom och besökte er på den tiden. Men nu när jag har fått höra att ni har drabbats av alla möjliga olyckor och att Gamla hennes nåd inte mår bra, har jag tänkt mycket på er, inte minst på dej och Baochai, och vill nu gärna avlägga ett besök här. Vad bekymrar det mej om portar är stängda eller öppna? Jag valde att komma nu. Alltså kommer jag nu. Om jag inte själv vill gå hit, hjälper det inte hur mycket ni än ber mej.
– Du är precis som du alltid har varit, konstaterade Xiuyan och skrattade.
De hade nu nått rummet där Gamla hennes nåd låg till sängs, och alla hälsade på Miaoyu. Hon skred fram till sängen och hälsade, frågade hur Gamla hennes nåd mådde och pratade en stund med henne. Fru Jia frågade:
– Du som nästan är en kvinnlig Buddha och har kontakter på andra sidan, kan du tala om för mig, om jag kommer att bli bra igen eller inte?
– En så barmhärtig, god och dygdig kvinna som Gamla hennes nåd kommer säkert att få leva länge, svarade Miaoyu. En lätt förkylning, som det verkar vara fråga om, kan säkert botas med lite medicin. Men för en person i Gamla hennes nåds ålder är det viktigt att koppla av och framför allt att inte oroa sej.
– Du vet nog att jag inte är den som oroar mig i onödan, genmälde fru Jia. Tvärtom är jag alltid sugen på skämt och glam. Den här sjukdomen är nog inte mycket att bråka om, även om jag känner mig en smula uppsvälld i magen och drabbas av kolik då och då. Den senaste doktorn sa att jag nog var överansträngd eller utarbetad, men du som känner mig vet ju att jag inte låter någon sätta sig på mig eller domdera med mig. Överansträngd? Nej, den där doktorn vet nog inte vad han talar om! Den förre hade nog rätt, och det sa jag till Lian, alltså han som ställde diagnosen magbesvär och lätt förkylning. Lian får sända efter honom igen i morgon.
Efter denna harang kallade fru Jia till sig Trofast och beordrade:
– Skicka någon till Köket och be dem göra i ordning några vegetariska rätter till Miaoyu, så att hon kan få i sig något när hon nu för en gångs skull är här!
– Jag har faktiskt ätit min lunch i dag, invände Miaoyu. Jag ska inte förtära något mer i dag.
– I så fall kan du väl ändå stanna kvar en stund hos oss, så vi får en pratstund, sa fru Jia.
– Instämmer med föregående talare, sa fru Wang. Sitt kvar här hos oss, snälla du, och berätta något, även om du nu inte tänker äta något.
– Ja, varför inte? svarade Miaoyu. Det är faktiskt sällan jag är på besök här, och det var gräsligt länge sedan jag var här senast.
Alla samtalade nu om ditt och datt en stund, innan Miaoyu gjorde sken av att vilja bryta upp. Hon fick just då syn på Xichun och frågade:
– Hur kommer det sej att du har blivit så tunn och mager, Xichun? Du har väl inte blivit överansträngd av allt målande?
– Jag har inte målat något på evigheter, svarade Xichun. Rummet jag bor i nu är inte alls så ljust och luftigt som Sjögräsverandan i trädgården, så jag har helt tappat lusten att måla.
– Var bor du nuförtiden? frågade Miaoyu och fick svaret:
– Alldeles öster om porten du kom hit genom, så du har faktiskt nära till mej, om du tänker komma och hälsa på någon gång.
– Det tänker jag också göra, sa Miaoyu. Men jag väljer själv när jag vill komma.
Xichun med flera följde nu Miaoyu till porten och pratade nästan oavbrutet. När de kom tillbaka in, fick de höra att doktorn hade anlänt och nu satt inne hos fru Jia, varför de tillfälligt skingrades och gick var och en till sitt.
Tyvärr måste här berättas att Gamla hennes nåds hälsotillstånd, alla diagnoser och medikamenter till trots, försämrades dag för dag. Inga utskrivna läkemedel hade någon som helst positiv verkan, och den gamla damen drabbades nu också av svårartad diarré. Jia Zheng insåg att det var allvarligt och blev så oroad att han lät meddela dem på Verket att han måste stanna hemma och vårda sin sjuka mor, vilket han också gjorde dag och natt, där han tillsammans med sin hustru satt vid moderns säng och såg till att hon tog sina mediciner, som nu oftast var i flytande form. En dag, när de båda satt vid sängen och gladde sig åt att fru Jia hade kunnat inta även lätt föda och verkade något bättre, stack en äldre tjänstekvinna in huvudet i dörröppningen och verkade vilja rapportera något. Fru Wang bad Rosenmoln gå ut och se vem det var, och Rosenmoln kunde då konstatera att det var en av tjänstekvinnorna som Yingchun hade tagit med sig till Sunfamiljen efter giftermålet. När hon frågade kvinnan vad hon hade för ärende, fick hon ett virrigt svar av den till synes mycket nervösa kvinnan, som förklarade:
– Jag har varit här och letat efter damerna halva dagen. Jag kunde inte hitta en enda tjänsteflicka någonstans att fråga, och jag kunde ju inte bara hux flux rusa in utan att anmäla mej. Jag har varit skärrad och nervös till tusen.
– Varför då? frågade Rosenmoln. Kom inte och säg att den där odräglige herr Sun har varit elak mot fröken Yingchun igen, jag menar fru Sun!
– Mycket värre än så, svarade kvinnan. Det är slut med henne. Dom båda grälade hemskt mycket i förrgår, och unga frun grät sedan hela kvällen och natten. I går fick hon svårt att andas, drabbades av en attack av något slag, men dom skickade inte ens efter en doktor åt henne, och i dag är hon ännu sämre. Det är nog slut med henne vid det här laget.
– Gamla hennes nåd är själv sjuk, sa Rosenmoln, så försök att inte göra så mycket väsen nu!
Fru Wang hade hört deras samtal inifrån och blev rädd att fru Jia skulle få veta något om denna familjens senaste olycka och inte klara den pärsen, varför hon beordrade Rosenmoln att snarast föra bort kvinnan och fortsätta tala med henne på annat håll. Till råga på eländet visade det sig att fru Jia var precis lagom klar i huvudet för att uppfatta vad som hade hänt, vilket fick henne att högt utropa:
– Är Yingchun döende? Hörde jag rätt?
– Inte alls, svarade fru Wang. De här gummorna har tappat allt sinne för proportioner. Det är bara så att Yingchun har mått en liten smula sämre ett par dagar, varför en gumma kom hit för att be oss skicka en doktor till henne.
– Min doktor här är bra, sa fru Jia. Låt kvinnan ta med sig honom till Yingchun!
Fru Wang vände sig till Rosenmoln med orden:
– Säg till den här kvinnan att hon går och berättar vad som har hänt för flickans mor, Hennes nåd fru Xing!
Rosenmoln gjorde detta och kvinnan gav sig av.
Alla märkte att fru Jia hade blivit mycket bedrövad över vad hon hade hört, och hon konstaterade nu dystert:
– Av mina tre sondöttrar fick en njuta högsta tänkbara lycka men dog sedan ung efter en tid i Palatset. Den andra av dem, min kära Tan, gifte sig och bor nu långt, långt borta vid världens ände, så risken är stor att jag aldrig mer får träffa henne. Den tredje, tösen Ying, hade det förvisso svårt, det vet vi alla, men jag hoppades och trodde att hon skulle hanka sig igenom trots allt, och nu kanske hon också går bort i blomman av sin ungdom! Varför skall jag gamla toka lämnas kvar här på jorden och leva vidare, när de unga går bort en efter en?
Fru Wang, Trofast och de andra fick uppbjuda all kraft för att lugna och trösta henne. Baochai och Li Wan var inte där den dagen, ej heller Xifeng som inte alls hade mått bra de senaste dagarna. Fru Wang fruktade med rätta att hennes svärmors fysiska hälsa skulle påverkas negativt av alla sorgliga händelser som drabbade familjen, och när hon hade återvänt till sig, skickade hon bud till de tre nämnda att snarast infinna sig hos fru Jia och hålla henne sällskap. Själv sa hon bannande till Rosenmoln:
– Den där tokan till tjänstekvinna! Tänk, vad hon ställde till! I fortsättningen, när jag befinner mig hos Gamla hennes nåd, får ni inte komma och störa mig där, vad som än händer. Förstått?
Rosenmoln och de övriga flickorna vågade inte opponera sig och svarade inget. Tjänstekvinnan, som hade skickats vidare till fru Xing, anlände till henne lagom för att vid ankomsten få höra en annan kvinna rapportera att Yingchun just hade avlidit, vilket fick fru Xing att högljutt börja snyfta. Eftersom hennes make levde i exil, fann hon ingen annan råd än att sända Jia Lian till Sunfamiljen för att representera Yingchuns närmaste. Eftersom Gamla hennes nåd var illa däran, vågade ingen knysta det minsta om Yingchuns frånfälle. Ack! En vacker, nästan nyutslagen blomma hade trampats sönder och efter mindre än ett år trakasserats till döds av den elake hustruplågaren! Med tanke på fru Jias tillstånd kunde ingen lämna henne och delta vid Yingchuns begravning, som Sunfamiljen lät förrätta så enkelt och billigt som bara var möjligt.
Fru Jia blev emellertid allt sämre, och hennes tillstånd förbättrades inte av att hon ständigt oroade sig för sina barnbarn och andra släktingar i den generationen. Hon tröstades i någon mån, när hon tänkte på Xiangyun, som ju hade verkat så lycklig, när hon hälsade på strax efter sitt bröllop, och hon skickade över en tjänsteflicka för att höra efter hur det stod till med henne. Då flickan kom tillbaka, smög hon först utan att göra minsta väsen av sig till Trofast för att rådgöra med henne, hade hon tänkt, men eftersom Trofast befann sig alldeles vid fru Jias säng tillsammans med bland andra fru Wang, vågade flickan inte störa utan letade reda på Bärnsten och rapporterade för henne:
– Gamla hennes nåd skickade mej för att hälsa på hos fröken Xiangyun, som hon plötsligt hade kommit att tänka på. När jag anlände dit, grät hon ohejdat, och jag fick höra att det berodde på att hennes make hade drabbats av en plötslig sjukdom, något akut som doktorn sa var omöjligt att bota. I allra bästa fall kunde det visst vara fråga om lungsot och då kanske han skulle kunna leva på sin höjd fyra fem år till, om jag fattade rätt. Inte undra på att fröken Xiangyun är skärrad och gråter! Hon är dessutom ledsen för att hon inte kan komma och hälsa på Gamla hennes nåd. Hon kände redan till att det står illa till med henne. Vad ska jag göra, tycker du? Fröken Xiangyun bad mej att inte berätta något om hennes makes sjukdom för Gamla hennes nåd. Om Gamla hennes nåd frågar något om fröken Xiangyun, måste nog du och Trofast dra till med något som förklarar varför hon inte kommer och hälsar på här.
Bärnsten suckade, funderade en stund och skickade sedan iväg flickan. Hon förstod att fru Jia borde hållas ovetande tills vidare, och att hon fick vänta med att rapportera för Trofast, som nog skulle kunna hitta på något lämpligt. Därefter smög hon in och återtog sin plats vid fru Jias säng. Hon såg då till sin förfäran att fru Jias ansikte hade ändrat färg och nu var nästan genomskinligt vitt, och hon hörde hur de andra i rummet viskade sinsemellan:
– Nu är det nog ute med henne.
Bärnsten vågade inte säga något överhuvudtaget och såg att Jia Zheng just vinkade till sig Jia Lian och viskade något i hans öra. Jia Lian nickade lätt och smög ut på tå, varefter han sammankallade dem som fanns kvar i tjänstestaben och gav följande anvisningar:
– Gamla hennes nåd ligger på sitt yttersta och går bort när som helst. Ni vet vad ni ska göra och måste göra det nu. Allt ska vara klart för hennes hädanfärd: kistbräderna ska kollas och mätas upp noga; mått ska tas på all personal och listorna ska skickas till våra skräddare, så att sorgkläderna blir som sig bör; alla draperier och markiser kring kistsockeln och alla standar och andra sorgeattiraljer måste ses över och riggas upp, och bärare till kistan måste hyras in; vi måste också anställa extra personal i köket.
Lai Da och de övriga i staben såg menande på varandra, och Lai Da förklarade:
– De här sakerna behöver herr Lian inte oroa sej för, för vi har noga tänkt igenom det hela. Problemet är bara varifrån vi ska skaffa fram pengar.
– Den här gången behöver vi nog inte låna av utomstående, svarade Jia Lian. Gamla hennes nåd har själv avsatt pengar för sin begravning. Herr Zheng sa nyss till mej att han i just detta fall inte gick med på något knussel. Vi ska alltså hålla skenet uppe och ordna med en stilfull begravning. Förstått?
Lai Da och övriga i staben lovade att sköta allt på bästa sätt och skingrades för att ge order om allt som hade önskats. Jia Lian återvände hem till sig och frågade Ping’er hur hans hustru mådde. Ping’er gjorde en lätt grimas och nickade in mot det inre rummet, när hon svarade:
– Herr Lian kan själv gå och titta efter!
Jia Lian steg in och såg hur Xifeng just gjorde fåfänga försök att klä på sig. Det visade sig att hon var alldeles för svag och hon föll efter en stund uttröttad ned på kangen, där hon sedan satt halvt lutad mot kangbordet.
– Här ligger du och slöar, medan Gamla hennes nåd ligger hemma hos sej och dör! Du måste allt se till att packa dej dit. Säg till någon att städa upp här! Det ser förfärligt ut! Skärp dej nu, va! Tänk om det värsta händer Gamla hennes nåd! Då dröjer det innan vi kan komma hem hit igen.
– Det finns väl inte så mycket kvar här att städa upp efter oss, mumlade Xifeng dystert. Det som finns kvar är inte värt att ens tala om, så du behöver inte bekymra dej för det. Skynda dej nu själv i stället till herr Zheng, som nog behöver din hjälp! Jag kommer så fort jag har bytt kläder.
Jia Lian återvände till fru Jias våning och rapporterade viskande till Jia Zheng:
– Jag har sagt till dom i staben. Man hade redan förberett det mesta där.
Jia Zheng nickade eftertänksamt, och just då annonserades utifrån:
– Hovläkaren har anlänt!
Jia Lian skyndade att ta emot denne och ledsagade honom in. Hovläkaren tog pulsen på Gamla hennes nåd och kom därefter ut till Jia Lian och rapporterade:
– Gamla hennes nåds puls är knappast märkbar längre. Tyvärr måste vi nog bereda oss på det värsta.
Jia Lian meddelade genast fru Wang och de andra vad denne berömde läkare hade sagt. Fru Wang nickade till sig Trofast och sa till henne att begravningskläder och svepnad skulle tas fram och göras klara, vilket Trofast snabbt ombesörjde själv.
Gamla hennes nåd slog nu upp ögonen och visade att hon ville ha te att dricka, varför fru Xing bar fram en kopp med ginsengte och förde den till hennes läppar. Fru Jia öppnade just munnen som för att dricka, men i stället utbrast hon:
– Inte något sådant här teblask! Jag vill ha en kopp riktigt te.
Ingen vågade opponera sig och hennes vanliga favoritte bars fram. Efter en klunk ville hon ha ytterligare en och därefter visade hon tydligt att hon ville få hjälp att sätta sig upp. Jia Zheng skyndade fram och sa med darrande röst:
– Säg bara till om det är något mor vill ha! Inte skall mor göra sig besväret att sitta upp!
– Nu när jag har fått i mig en smula te, känner jag mig betydligt bättre, så jag vill faktiskt sitta upp och prata en stund med er, förklarade fru Jia.
Pärlan och ett par andra tjänsteflickor hjälpte henne försiktigt att sätta sig upp i halvsittande ställning och kunde konstatera att hon såg betydligt friskare ut än på länge.
Vad Gamla hennes nåd ville säga och huruvida hon överlevde eller ej berättas emellertid först i följande kapitel.