En ångerfull Fenix anförtror sin unge i en lantkvinnas händer. En sträng Näktergal blir mildare stämd mot en enfaldig yngling
VI BERÄTTADE I förra kapitlet bland annat att fru Zhao drabbades av svåra attacker i Järntröskeltemplet. När de hemresande hade givit sig av, blev hennes yrsel och besatthet än värre, och hennes babbel fick de omgivande kvinnorna att baxna och skrämmas av vad hon yppade. Två tjänstekvinnor försökte hålla om hennes knän och stötta henne, där hon låg halvt på knä och vred sig och ömson skrek, ömsom snyftade. Ibland började hon krypa på golvet och bönfalla om förbarmande:
– Låt mig få dö, store Härskare med det röda skägget! Barmhärtighet! Förlåtelse! Jag skall aldrig handla så igen.
Stundom vred hon sina händer och skrek av smärta. Ögongloberna såg ut att ramla ur ögonhålorna, det rann blod ur munnen och håret var helt i oordning. Hon såg så skrämmande ut att flera av kvinnorna inte längre vågade komma henne nära. Hennes besatthet varade till långt fram på kvällen, och hennes röst blev allt hesare och lät som en kråkas kraxande, samtidigt som de förskräckta kvinnorna tyckte att hon allt mer liknade en otäck häxa. Så småningom vågade inte någon av kvinnorna vara ens i närheten av henne, varför man fick tillkalla några kraftiga och oförvägna karlar att sitta och vakta henne. Ena stunden tycktes hon vara på väg bort från denna världen, men nästa stund återvände hon för ett kort tag, och så höll det på hela kvällen. När nästa morgon grydde, var hon helt förstummad, men ansiktet var förvridet av hemska plågor och såg djävulskt ut. Hon började nu slita av sig sina kläder – nej, det såg snarare ut som om någon annan slet av henne kläderna – och blottade bröstet och andra intima kroppsdelar. Hon var nu som sagt helt stum, men alla hennes rörelser talade om att hon vred sig i de värsta tänkbara plågor, vilket de kringstående inte uthärdade att betrakta.
När hon vred sig som mest i outsäglig smärta, anlände doktorn. Han vågade inte försöka ta pulsen på henne, ordinerade inte något utan nöjde sig med att beordra:
– Gör kistan klar på momangen!
När han hade yttrat de orden reste han sig upp och ville ge sig av tillbaka till staden omedelbart. Det hjälpte inte till en början att de som hade ledsagat honom dit flera gånger bad honom att åtminstone ta pulsen eller skriva ut något läkemedel, så att de skulle ha något att rapportera för husbondfolket i staden. Efter en stund gav han emellertid efter och kände på fru Zhaos puls, varvid han kunde konstatera att hon inte längre hade någon puls och alltså var död, vilket han med gäll röst kungjorde. Jia Huan gav till ett skrik, när han fick höra det, vilket gjorde att alla nu vände uppmärksamheten från hans mor och började försöka lugna och trösta honom, vilket i sin tur fick till följd att fru Zhao fick ligga död på kangen, halvnaken och med utslaget hår, utan att någon tycktes bry sig om henne. Ett undantag fanns, nämligen den godhjärtade fru Zhou, som kände hur det högg till i hjärtat och dystert tänkte:
– Så går det för en konkubin! Och ändå lyckades hon föda en son åt sin herre och husbonde. Hur skall det då gå för mig, när jag avlider, jag som inte ens har haft den turen!
Bud om fru Zhaos död sändes till Jia Zheng, som lät skicka tjänstefolk till templet med order att se till begravningsarrangemangen och dessutom att hålla Jia Huan sällskap tre dagar vid kistan, innan de alla skulle återvända till staden. Rykten om fru Zhaos kvalfulla död spreds snart och skilde sig ofta åt, men den vanligaste versionen innebar att hon hade hämtats av demoner för att ställas inför domstolen i underjorden, där hon hade utfrågats under tortyr och dömts till döden på grymmaste sätt, detta för att hon i maskopi med mörkrets makter hade försökt ta andra människor av daga. Ett följdrykte var ofta att Xifeng nu måste ligga väldigt illa till hon också, eftersom fru Zhao under sin besatthet bland annat hade påstått att det var Xifeng som anklagade henne inför kung Yamas domstol i helvetet.
Ping’er tog mycket illa vid sig, när detta rykte nådde henne, samtidigt som hon såg hur illa däran Xifeng var och själv bedömde att hennes matmor redan var utom allt hopp. Hon led dessutom av att Jia Lian inte längre visade sin hustru den ringaste aktning eller kärlek. Visst hade han nu mycket att stå i, men det var ändå grymt att se honom agera som om hon inte längre existerade. En följd blev också att ingen utom Ping’er nu dagligen försökte trösta och uppmuntra Xifeng. Deras nåder fruarna Xing och Wang hade inte heller personligen kommit till Xifeng på besök en enda gång efter hemkomsten från Järntröskeltemplet, fastän de hade vistats hemma i över en vecka, utan hade nöjt sig med att skicka en flicka då och då för att fråga hur det stod till, ett förhållande som gjorde Xifeng bedrövad, liksom självfallet Jia Lians totala känslokyla gentemot henne. När han sporadiskt kom hem, sa han aldrig ett enda vänligt ord till henne.
Xifengs tankar upptogs nu allt mer av döden, och hon önskade få dö så fort som möjligt, vilket gjorde henne till ett lätt byte för demoner och andra onda krafter. Ej oväntat tyckte hon sig se You Erjie komma mot henne någonstans från bakre delen av rummet, stanna vid sängen och säga:
– Kära syster! Det var länge sedan vi sågs. Jag har tänkt så mycket på dej, men jag har inte kunnat komma ifrån för att hälsa på dej. Men äntligen har jag nu fått tillfälle, och då ser jag att det står riktigt illa till med dej. Vår käre Lian är alldeles för dum för att förstå all den kärlek och omsorg du har ägnat honom, och nu har han till och med mage att klaga på dej och säga att du alltid har varit för gnidig och därmed har satt stopp för hans karriär. Ja, han beklagar sej över att han inte längre vågar träffa andra, eftersom han skäms så på grund av dej. Du förstår väl att jag är uppbragt å dina vägnar, kära syster.
– Jag ångrar och beklagar faktiskt själv min småsinthet och snålhet, mumlade Xifeng nästan som i dvala. Tänk att du inte har glömt mej, kära syster, och kommer på besök nu. Om du visste vad glad jag blir.
Ping’er, som stod alldeles bredvid sängen och uppfattade hennes ord, frågade:
– Vad är det fru Lian säger? Vem pratar hon med?
Xifeng vaknade till, tänkte efter och kom plötsligt ihåg att You Erjie var död sedan länge. Hon blev rädd och drog slutsatsen att Erjies andeväsen säkert hade kommit för att hämnas på henne, som ju själv var skuld till Erjies död. Hon stirrade därför skräckslagen på Ping’er, svarade inte på hennes frågor utan mumlade bara:
– Jag måste ha slumrat till och drömt något. Pratade jag i sömnen? Sätt igång att massera mej lite nu, va!
Ping’er klev upp på kangen och började massera henne, och strax efteråt kom en flicka in och rapporterade att »moster Liu från landet« hade anlänt till Rongguohuset och att ett par tjänstekvinnor väntade utanför med henne, eftersom hon ville uppvakta fru Lian. Ping’er kravlade sig nervöst ned från kangen och sa avvärjande:
– Var exakt befinner hon sej nu?
– Hon vågade inte komma in utan att fråga först, svarade flickan. Hon väntar på vad fru Lian ska säga.
Ping’er nickade belåtet. Hon tyckte att Xifeng var alldeles för dålig för att kunna ta emot besökare, varför hon litet otåligt sa:
– Fru Lian måste vila ett tag nu. Be fru Liu att vänta så länge. Har hon något särskilt ärende, eftersom hon kommer nu?
– Det frågade de andra också, men hon verkar inte ha det, svarade flickan. Hon sa att hon är här, eftersom hon hade fått höra att Gamla hennes nåd hade gått bort. Hon skulle ha kommit tidigare, om hon hade fått reda på dödsfallet snabbare, sa hon också.
Xifeng hade hört vad de pratade om, kallade till sig Ping’er och viskade med svag röst:
– Om fru Liu har visat oss vänligheten att komma hit på besök, får vi inte behandla henne illa på något sätt. Bjud in henne hit, så kan vi språkas vid lite.
Ping’er gick ut och hälsade fru Liu välkommen, sa några vänliga ord och ledsagade henne in. När Ping’er lämnade rummet, hade Xifeng slutit ögonen en stund och befann sig snart åter i halvdvala. Denna gång tyckte hon sig se en man och en kvinna komma gående mot kangen, och det såg ut som om de tänkte krypa upp på den. Xifeng blev nervös och ropade på Ping’er:
– Hjälp! Det kommer en karl mot mej där borta, och han vill kliva upp på kangen!
Hon ropade detta ett par gånger, vilket fick Övermått och Lilla röd att rusa till och fråga:
– Önskar fru Lian något?
Xifeng spärrade upp ögonen, och då var de båda inbillade varelserna försvunna. Hon rös till och tänkte att det måste vara spöken eller demoner som ansatte henne. Hon skakade av sig uppenbarelsen och frågade Övermått:
– Vart har odågan Ping’er tagit vägen?
– Frun skickade väl alldeles nyss ut henne för att hämta in moster Liu från landet? svarade Övermått.
Först då kom Xifeng ihåg vad som hade hänt strax före hennes dvala, men hon svarade inte något. Nu steg Ping’er in tillsammans med fru Liu, som hade tagit med sig sin lilla dotterdotter och frågade:
– Var någonstans har vi vår kära fru Lian?
Ping’er ledde henne fram till kangkanten, där fru Liu respektfullt hälsade på Xifeng, som åter spärrade upp ögonen och granskade gumman, vilket gjorde henne själv rörd utan att hon riktigt visste varför.
– Hur mår fru Liu nuförtiden? frågade hon. Varför har tant inte besökt oss den senaste tiden? Det var verkligen länge sedan. Det ser man ju på att dotterdottern har vuxit sej så stor, minsann.
Gumman Liu såg hur mager Xifeng hade blivit och märkte att hon verkade förvirrad, vilket gjorde henne mäkta bedrövad och fick henne att utropa:
– Kära fru Lian! Hur kan frun ha blivit mager som en sticka på bara dom få månaderna sedan jag såg henne sistens! Fru Lian måste ha varit väldigt sjuk. Usch, vad jag, min dumma toka, skäms över att jag inte har kommit och hälsat på tidigare!
Hon sa till sin dotterdotter, lilla Qing’er, att stiga fram och hälsa på fru Lian, men flickan stod kvar och log bara mot henne. Xifeng betraktade henne och slogs av hur näpen och älsklig flickan verkade vara, och hon sa till Lilla röd att ta väl hand om henne.
– Vi på landet blir nästan aldrig sjuka, förklarade fru Liu med eftertryck. Om det skulle råka hända, ber vi till högre makter och avger högtidliga löften, så vi behöver aldrig ta några mediciner. Jag undrar om det inte är några illvilliga andeväsen som har ansatt frun så att hon har blivit så här sjuk.
Ping’er blev både rädd och arg, när hon hörde de orden, som ju verkligen inte var på sin plats nu när Xifeng var så dålig, varför hon gjorde tecken åt fru Liu och omärkligt drog henne lätt i ärmen. Fru Liu fattade galoppen och tystnade. Hennes ord strax innan överensstämde emellertid precis med vad Xifeng själv hade tänkt, just innan fru Liu kom in, varför hon åter spärrade upp ögonen och med en kraftansträngning sa:
– Kära fru Liu! Jag tror alldeles detsamma och nu får jag höra det också från en som är så gammal och klok som tant. Har någon talat om att fru Zhao är död? Tant träffade henne förra gången hon var här.
– Jisses! utbrast fru Liu häpet. Hon som verkade så stark och frisk! Hur är det möjligt? Jag minns att hon hade fött en son också, den lyckans osten! Hur går det för honom nu efter mammans död?
– Moster Liu ska inte oroa sej för honom, insköt Ping’er. Han har ju sin pappa herr Zheng i livet och dessutom Hennes nåd fru Wang, som kan se till honom.
– Var inte så säker på det, fröken, sa fru Liu. Tänk på att det var hans egen mor som dog, låt vara att hon mötte en kvalfull död och kanske inte alltid hade varit en god människa. En mor är en mor och kan aldrig ersättas av någon annan. Det bara är så.
Även de orden överensstämde med vad Xifeng hade tänkt och ängslats över och fick henne att plötsligt bryta ut i ljudliga snyftningar. De kringstående skyndade sig genast att försöka lugna och trösta henne. Lilla Qiaojie hörde sin mor snyfta, trippade också hon fram till sängen och tog Xifengs ena hand, varefter hon själv föll i gråt. Med tårar i ögonen frågade Xifeng henne:
– Du har väl hälsat på moster Liu från landet?
– Nej, mamma, svarade Qiaojie, vilket fick Xifeng att förklarande tillägga:
– Det var tant Liu som gav dej namnet Qiaojie, så du kan betrakta henne som din gudmor. Gå nu snällt och hälsa på henne!
Qiaojie gick lydigt fram till fru Liu och skulle just hälsa så vackert hon kunde, när fru Liu nästan med skräck i rösten hindrade henne med orden:
– Barmhärtige Buddha! Fröken får inte överväldiga mej med en så stor portion lycka, för det klarar jag aldrig av! Är det verkligen möjligt att fröken Qiaojie känner igen mej, fast det var över ett år sedan hon såg mej senast?
– Det är klart att jag känner igen tant, svarade Qiaojie. Fast jag var allt ganska liten den gången i trädgården. Konstigt nog minns jag bättre den gången vi sågs för två år sedan, då jag bad tant att ta med sej några präktiga, fullvuxna syrsor till mej från landet. Tant har nog glömt att ta med syrsor nu också, eftersom jag inte kan se några här nu.
– Du gode tid, vilken gammal toka jag är! utbrast fru Liu. Fröken lilla, förlåt mej! Jag ber så hemskt mycket om förlåtelse! Och vi som har ett sånt överflöd av dom där hemma! Fröken måste själv komma och titta, så hon ser att jag talar sanning. Om lilla fröken besöker oss, kan vi fylla en hel kärra med syrsor som hon kan ta med sej tillbaka hit.
– Varför inte? inflikade Xifeng. Tant kan väl låta henne följa med till landet?
– Snälla fru Lian! Det går väl aldrig för sej? Nu driver allt frun med mej, svarade fru Liu och skrattade. En liten fin och dyrbar fröken, som är klädd i siden och silke och van att äta dom mest utsökta rätter på guldfat, hur skulle hon stå ut med att vistas hos oss på landet – på vischan, som ni nog säjer här? Hur ska hon kunna fördriva tiden där? Vi har inga fina leksaker i guld och silver, och vad ska hon kunna äta av det vi brukar äta? Jag skäms nästan så jag får dåndimpen och dör, bara jag tänker på det!
Hon skrattade till, eftersom hon fann tanken både orimlig och komisk, och tillade efter en stund:
– Men det är klart att jag skulle kunna höra mej för lite och bli som något slags äktenskapsmäklare för flickan, hahaha … Det låter kanske orimligt, men hemma i vår by finns faktiskt rikt och mäktigt folk, även om det bara är en by. Ja, några tusen hektar odlad jord och hundratals fina kreatur har den rikaste där hos oss, och det finns allt multum hos honom också, minsann. Naturligtvis finns det inte så mycket guld och ädelstenar som här, och det är klart att fru Lian aldrig kan betrakta det som ett passande parti för fröken Qiaojie. Men vi i vår by tycker förstås att den familjen bor och lever som dom i himlen.
– Tant kan väl gå en vända, när hon kommer hem, och höra sej för med dom, så får jag sedan säga vad jag själv tycker, sa Xifeng.
– Fru Lian får inte driva med mej och skoja så här, sa fru Liu. Jag tror allt att frun skulle vara mycket nogräknad, även om det gällde någon rik aristokratisk släkt eller ämbetsmannafamilj här i huvudstan, och kanske nobba dom. Hur mycket svårare skulle det då inte vara för någon familj hemmavid? Och även om familjen och gossen skulle falla henne i smaken, skulle ju Deras nåder aldrig i världen gå med på det, eller hur?
Qiaojie kände sig påfallande besvärad av samtalsämnet och gav sig iväg för att leta reda på Qing’er och leka med henne. Det visade sig att när de båda flickorna väl hade börjat prata med varandra, blev de påfallande snabbt bekanta och fann varandra.
Ping’er var rädd att fru Lius babblande skulle trötta ut den svaga Xifeng, så hon drog fru Liu litet avsides och frågade avledande:
– På tal om Hennes nåd … Fru Liu har väl inte varit och hälsat på hos henne än, eller hur? Jag ska kalla på någon som kan ledsaga tant dit. Den här gången måste ni faktiskt få träffa varandra, nu när tant har gjort sej besväret att komma hit.
Fru Liu reste sig för att gå, men Xifeng sa avvärjande:
– Det är faktiskt ingen brådska. Sitt här ett tag till och berätta för mej hur det står till där hemma hos er på landet. Klarar ni er på det ni har?
Fru Liu satte sig igen och tackade översvallande Xifeng för att hon brydde sig om dem, pekade på Qing’er och började sin redogörelse med orden:
– Hennes mamma och pappa skulle allt ha stått sej slätt utan fru Lians hjälp förra gången. Jag tror rentav att dom skulle ha dött av hunger. Det är klart att var dag har sin plåga, på landet där vi bor åtminstone, men flickans föräldrar har i alla fall tack vare frun lyckats skaffa sej åtskilliga mu jord – ett par tunnland är det säkert – och dom har borrat en brunn och kan nu odla lite grönsaker (fina gurkor!) och frukt. Tack vare det dom årligen kan avyttra får dom åtminstone så många slantar att dom inte behöver gå hungriga. Och på grund av dom kläder och tyger som fru Lian har skickat oss dom båda senaste åren betraktas vi nu nästan som fint folk hemma i byn. Jisses! Jag minns som om det var i går, när flickans far kom hem från stan – ja, det var ju inte alls så länge sedan – och berättade att han hade hört att det hade varit husrannsakan och konstifikation här i familjen. Jag trodde jag skulle dö, så rädd och ledsen blev jag. Men sedan fick vi tack och lov höra att det gällde grannhuset, och först då kände jag mej lite lugnare. Sedan när jag fick höra att herrn här i huset hade blivit befordrad – hade fått fina titlar, menar jag – blev jag så glad och stolt att jag trodde jag skulle spricka. Jag ville allt bra gärna fara till stan och gratulera då, men det var när vi hade våra mest bråda dagar hemmavid, så det bara gick inte att komma ifrån. Och så fick jag alltså höra i går – tänk, först då fick vi veta något hemma på landet! – att Gamla hennes nåd hade gått bort. Jag höll just på med bönorna ute på fältet (fina bönor i år!), men jag blev så chockad att jag bara släppte allt jag hade för händer, satte mej ner där på fältet och började grina. Jisses, vad jag bölade! Och nu måste jag helt enkelt komma hit, så jag sa till svärsonen: »Nu struntar jag helt i vad du eller nån annan har att säja! Ryktet kan visserligen vara falskt, men nu kan jag inte låta bli att bege mej till stan och se efter själv, så det så!« Min dotter och svärson insåg faktiskt att dom inte kunde hindra mej, ja, dom blev själva så rörda av vad jag sa att dom också började gråta. Tidigt i ottan steg dom också upp och följde mej en bit på vägen, och sedan tog jag mej hit på egen hand – på egna fötter, menar jag – så fort jag bara kunde. Men det var inte så lätt, för jag kände inte en kotte och det fanns ingen att fråga. När jag efter många kringelikrokar kom till Bakre porten, blev jag väldigt skrajsen när jag fick se alla överklistrade dörrgudar och andra otäcka ansikten och trynen i vitt, och det dröjde allt ett bra tag innan jag förstod att det berodde på att huset hade sorg. När jag kom till porten och vågade fråga, försökte jag få fram ett meddelande till fru Zhou, men det var som förgjort. En ung fröken meddelade mej att fru Zhou visst hade råkat i onåd och hade fått sluta här. Jisses, jag bara satt där utanför porten halva dan och väntade på att det skulle dyka upp någon som jag kände igen eller vågade fråga. Men den som väntar på något gott … Ja, så slapp jag in i alla fall, men jag hade ju inte en aning om att fru Lian var så illa däran, nej det var ingen glad överraskning …
Fru Liu började gråta, när hon hade kommit så långt i sin litania, och Ping’er blev rädd att Xifeng skulle bli ännu sämre, om fru Liu fick hålla på att orera, varför hon helt resolut grep tag i fru Liu och drog henne med sig en bit bort från sängen.
– Nu har tant pratat så att hon måste ha blivit alldeles torr i munnen! förklarade hon. Vi får allt ta och dricka lite te nu, eller hur?
Fru Liu följde lydigt med in i ett av personalrummen, men Qing’er föredrog att fortsätta att leka hos Qiaojie. Fru Liu invände litet försiktigt:
– Snälla fröken Ping’er! Jag är inte alls törstig, så inget te för mej, tack! Men om någon ville ledsaga mej till Hennes nåd, skulle jag vara mycket tacksam. Jag vill hälsa på henne och tillsammans med henne begråta Gamla hennes nåd.
– Ingen brådska med det, svarade Ping’er. Det är ändå för sent för fru Liu att slippa ut genom stadsportarna i kväll, innan portarna bommas till. Att jag tog med henne ut från fru Lian berodde på att jag var rädd att tant skulle göra henne ledsen med något hon sa. Hon tål så lite nu, fru Lian, så det är inte bra, om hon blir rörd och börjar gråta. Tant får inte hysa agg mot mej för det.
– Barmhärtige Buddha! utropade fru Liu. Tänk vad taktfull och finkänslig fröken är! Jag visste ju det, men jag glömmer att jag pratar alldeles för mycket och är en riktig pratkvarn. Hur illa är det egentligen med fru Lian? Kan hon nånsin bli bra igen?
– Tycker fru Liu att det ser så illa ut? frågade Ping’er.
– Ja, jag borde väl inte säja det, men när fröken Ping’er nu frågar rakt på sak, måste jag erkänna att det inte alls ser bra ut, inte alls verkar vara något godartat, svarade fru Liu.
Innan hon hann fortsätta, ropade Xifeng in Ping’er, men när Ping’er skyndade fram till henne och ställde sig vid sängen, yttrade Xifeng inte ett ord. Ping’er vände sig till Övermått för att fråga vad som hade hänt, men just då klev Jia Lian in. Han kastade en hastig blick mot sängen, sa ingenting han heller och fortsatte hummande och grymtande in i det inre rummet, där han slog sig ned uppenbart i misshumör. Höstblomma följde efter honom, hällde upp te och ansträngde sig att vara till lags. Hon viskade också några ord i hans öra, och efter några klunkar kallade Jia Lian till sig Ping’er och frågade henne:
– Tar inte fru Lian medicinen som hon ska?
– Bryr sej herr Lian om det? Vad händer om hon inte gör det? frågade Ping’er lätt provokativt och fick svaret:
– Inte vet jag. Ta genast fram nyckeln till kassakistan!
Ping’er såg att Jia Lian var arg och insåg att det inte gick att säga emot honom, varför hon gick in till Xifeng och viskade några ord i hennes öra. Xifeng kommenterade inte det sagda, och Ping’er gick och hämtade ett skrin som hon utan ett ord ställde ned framför Jia Lian, varefter hon själv gjorde sken av att vilja lämna rummet.
– Är det någon demon som ansätter dej, eftersom du har så bråttom? muttrade Jia Lian och blängde ilsket på henne. Hur har du tänkt dej att jag ska öppna, om jag inte får en nyckel också?
Ping’er kokade av ilska men försökte hålla sig lugn och gick fram och öppnade skrinet, varefter hon tog upp nyckeln som låg där och öppnade kassakistan. Sedan vände hon sig mot Jia Lian och frågade:
– Vad är det jag ska ta fram?
– Finns det något att ta fram? frågade Jia Lian. Han fick svar av Ping’er, som då hade tårar i ögonen av ilska:
– Tala nu om för oss vad det är fråga om! Är det hennes död herr Lian önskar?
– Vad då? Vad svarar man på det? sa Jia Lian kallt. Det var ert fel att allt det här hände! Och nu är vi skyldiga fyra fem tusen liang i silver på grund av Gamla hennes nåds begravning. Herr Zheng har sagt till mej att vi måste pantsätta en del egendom för att kunna betala våra skulder! Han tror tydligen att det fortfarande finns något att panta! Vad ger du mej för det, va? Men vad ska man tro om oss, om vi inte ens kan betala våra skulder? Jag har aldrig bett om det här. Det enda jag själv kan bidra med är att pantsätta de prylar jag personligen har fått av Gamla hennes nåd. Har du kanske något bättre förslag, va?
Ping’er svarade inte utan nöjde sig med att plocka fram det som låg i kassakistan. Just då kom Lilla röd inrusande och ropade:
– Skynda sej att komma, fröken Ping’er! Fru Lian har fått något slags attack.
Utan att bry sig om Jia Lian följde Ping’er genast med Lilla röd in till Xifeng, som låg och vred sig och viftade vilt med armarna i luften. Ping’er försökte hålla ned henne mot kudden och ropade med tårar i ögonen hennes namn flera gånger. Jia Lian anslöt sig nu också till dem, stirrade ilsket på dem, stampade med foten i golvet och utropade:
– Det här blir, ta mej tusan, min död!
Samtidigt trängde tårar fram även ur hans ögon. Övermått kom nu också in och meddelade:
– Det är någon där ute som frågar efter herr Lian.
Jia Lian samlade sig och gick muttrande ut. Där inne fortsatte Xifengs attacker utan att avmattas. Hon blev allt svagare för varje gång, och så småningom stod alla bara och snyftade vid kangen. Qiaojie hörde gråten och kom inspringande, och strax efteråt skyndade också fru Liu fram till kangen, ivrigt mumlande böner till Buddha och diverse besvärjelser mot demoner, vilket till synes hade en positiv verkan på Xifeng, som tycktes hämta sig en smula efter en stund. Nu anlände även fru Wang, som av en tjänsteflicka hade fått höra vad som hänt, och hon steg turligt nog in just när Xifeng var litet bättre, vilket dämpade fru Wangs oro avsevärt. Hon verkade glad att träffa fru Liu och frågade vänligt:
– Hur står det till? Hur länge har moster Liu varit här i huset?
Fru Liu hälsade artigt på fru Wang och förde därefter direkt över samtalet på Xifengs sjukdom, ett ämne som hon orerade vitt och brett om en lång stund, innan Rosenmoln kom in och rapporterade att herr Zheng ville att Hennes nåd skulle komma hem så fort som möjligt, eftersom han hade något att säga henne. Efter att ha givit Ping’er åtskilliga förmaningar och goda råd begav sig fru Wang hem.
När attackerna hade avtagit blev Xifeng betydligt klarare i huvudet. Hon upptäckte nu åter fru Liu och var övertygad om att det var hennes böner och besvärjelser som hade hjälpt henne. Hon bad Övermått och de andra att lämna henne och fru Liu ensamma en stund, varefter hon bad fru Liu att slå sig ned bredvid sängen. När hon hade konstaterat att ingen kunde höra dem, berättade hon i förtroende för fru Liu om sina anfäktelser. Fru Liu berättade å sin sida att det i hennes hemby fanns en Buddha som man brukade vända sig till, när man ansattes av demoner. Hon talade också om vad templet med Buddhan hette. Xifeng bad henne enträget:
– Snälla fru Liu! Anropa den Buddhan för min skull! Om tant behöver pengar för offer, ska jag se till att få fram dom.
Hon tog av sig ett armband från handleden och räckte det till fru Liu, som emellertid protesterade:
– Snälla fru Lian! Det behövs inte något så där dyrbart. När vi hemmavid ber om något, väntar vi tills våra böner har infriats, och då – alltså när vi har blivit friska om det var det vi bad om – donerar vi ett par snören med slantar kontant. Om jag ber till Buddhan för fru Lian, när jag kommer hem till byn, så kan frun komma till oss när hon blir bättre och ge vad hon behagar då. Vi ska inte ta ut något i förskott.
Xifeng insåg att fru Liu menade allvar med vad hon sa, varför hon inte försökte övertala henne. Hon tog på armbandet igen och sa med rörelse i rösten:
– Jag anförtror mitt liv i fru Lius händer. Min lilla Qiaojie drabbas också av alla möjliga olyckor och sjukdomar, så jag vill lämna också henne i tants goda vård.
Fru Liu gick med på detta utan att protestera, nickade instämmande och sa hjärtligt:
– Jag gör gärna vad jag kan för henne! Men nu är det allt hög tid för mej att ge mej av härifrån, om jag ska ha en chans att hinna ut, innan stadsportarna stängs. När fru Lian blir frisk om några dagar, är hon välkommen till oss på landet att förrätta tacksägelseoffer.
Eftersom Xifengs själ ännu var besatt av demoner, som skrämde henne, var Xifeng angelägen att fru Liu snarast skulle bege sig hem och anropa den Buddha hon hade talat så varmt för, varför hon enträget bad:
– Snälla, snälla fru Liu! Bed för mej, så mycket tant bara kan! Jag blir tacksam för varje förbättring, och jag skulle skatta mej lycklig, om jag någon gång fick sova utan onda drömmar en hel natt. Kan inte tants dotterdotter få stanna kvar här hos oss några dagar. Det skulle göra min lilla Qiaojie gott!
– Men snälla fru Lian! invände fru Liu. Tösen är ju bara en enkel bondflicka, som inte har ett hum om hur man uppför sej här. Hon skulle nog bara ställa till besvär för många här, så det är nog säkrast att jag tar med henne hem.
– Var inte så petnoga nu, kära fru Liu, sa Xifeng. Jag räknar henne redan som en i familjen, så det blir nog inga problem. Visst har vi det lite knapert nuförtiden, men så illa är det inte att det hänger på en mun mer eller mindre att mätta.
Fru Liu hörde på Xifengs röst att hon verkligen menade allvar, och hon blev själv glad för Qing’ers skull. Hon tänkte också på att de fick en mun mindre att mätta därhemma, medan hennes dotterdotter vistades hos Xifeng. Hennes tvekan gällde nu om Qing’er verkligen ville bo kvar och vågade säga ja. Hon insåg att enda sättet att få reda på detta var att fråga dotterdottern. Om hon gick med på det, skulle i alla fall inte hennes mormor ha något att invända. Hon frågade henne nu rakt på sak, och Qing’er, som på kort tid hade fattat tycke för Qiaojie, blev själaglad, i synnerhet som Qiaojie bönföll henne att stanna kvar och sa att hon inte för allt i världen ville att hon skulle fara hem. Fru Liu gav nu dotterdottern en hel skopa goda råd i vett och etikett, varefter hon själv tog avsked och särskilt tackade Ping’er, innan hon så fort hon bara kunde gav sig av för att hinna genom stadsporten i tid. Vi lämnar henne nu, medan hon glatt stånkande traskar iväg.
*
Vi beger oss i stället till Gröna lövsalens konvent, som redan när det grundades låg på Jiafamiljens domäner. När Perspektivträdgården anlades inför den Kejserliga konkubinens besök, kom konventet att ligga i utkanten av Perspektivträdgården. Konventet var emellertid en religiös stiftelse och var självförsörjande vad gällde mat, rökelse och andra bruksvaror, varför det inte på något sätt var ekonomiskt beroende av Jiafamiljen. Nunnorna och noviserna i konventet hade anmält Miaoyus försvinnande till myndigheterna, som också hade blivit informerade om inbrottet strax före. De hoppades nu att banditerna skulle kunna gripas och beslöt att tills vidare stanna kvar i konventet, åtminstone tills de fick höra något om sin försvunna syster och ledare, vilket de också formellt lät meddela Rongguohuset.
De flesta i staben där kände till Miaoyus försvinnande, men eftersom Jia Zheng fortfarande bar sorg och därtill hade drabbats av nya bekymmer som tyngde honom, fann de inte anledning att oroa honom med sådana bagateller. Den enda i husbondfolket som tidigt kände till vad som hade hänt i Gröna lövsalens konvent var Xichun, som ängslades dag och natt för sin försvunna väninna. Det var emellertid omöjligt att dölja det skedda länge, och en dag uppsnappade Baoyu att någon sa att Miaoyu hade våldtagits och rövats bort av banditerna. Han hörde också att någon då invände att hon hade följt med banditerna av fri vilja, eftersom hon hade blivit kär i någon av dem. Ytterligare någon insinuerade att hon var inblandad i själva stölden. Baoyu blev chockad och trodde inte sina öron. Hans förklaring, när han dystert ältade vad han hade hört, var:
– Hon har kidnappats eller rövats bort för gott. Det är en helt orimlig tanke att hon villigt skulle följa med banditer, varför det är mer än troligt att hon har gjort motstånd ända till slutet och då har blivit dödad av skurkarna.
Baoyu kände en obestämd oro allteftersom tiden gick utan att något uppdagades om banditerna eller Miaoyu, och han satt ofta tyst och suckade djupt medan han betänkte hennes öde. Han kunde inte fatta att någon som levde »bortom tröskeln«, i en obefläckad värld på andra sidan, skulle kunna drabbas av något sådant och ända sitt liv på detta sätt. Han erinrade sig hur idylliskt och samtidigt otvunget och fritt alla hade levt tillsammans i trädgården för inte alls så länge sedan, men hur därefter allt bara hade blivit sämre.
– Det började nog med att Yingchun tvingades gifta sej och försvann, tänkte han, och därefter har mina övriga kusiner och andra flickor drabbats av död eller giftermål och lämnat oss, de också. I min dysterhet har jag då kunnat trösta mej med att Miaoyu fanns kvar, att det fanns någon ren och obefläckad varelse som i alla fall ingen skulle kunna tvinga att gifta sej. Men det är uppenbart att ingen – absolut ingen! – kan gå säker, när Ödet eller andra obevekliga krafter sätter in sina stötar. Egentligen är Miaoyus död ännu mer egenartad och oväntad än kusin Lins!
Hans tankar löpte nu allt friare och slutligen hamnade de hos mästaren Zhuang, där särskilt en passus föreföll honom träffande: »Hur illusorisk är ej den väv varav människans liv gestaltas? Skörare än flyende vind och svävande moln … Vad kan den motstå?« Orden fick honom att börja gråta. Xiren trodde att han hade drabbats av en av sina vanliga attacker och försökte trösta honom och tala honom till rätta med vänliga ord. Baochai förstod först inte varför han plötsligt brast ut i tårar, och förmanade och tillrättavisade honom som hon brukade. Men när hon såg att hans depression drog ut på tiden och att han verkligen var bedrövad, greps även hon av oro. När hon inte för sitt liv kunde begripa vad som låg bakom, började hon höra sig för, och det dröjde inte länge förrän hon då fick reda på Miaoyus egenartade försvinnande, vilket gjorde även henne uppriktigt ledsen och dessutom perplex. Hon insåg att hon verkligen måste göra sitt bästa för att rycka upp Baoyu ur depressionen och få honom att tänka på något annat. Därför sa hon nästan hurtigt:
– Jag fick just höra att lille Lan ända sedan hemkomsten från Järntröskeltemplet studerar flitigt. Ja, han är ju inte i skolan, för det går ju inte för sej under sorgetiden, men han arbetar med gamla läxor och uppgifter dagarna i ända och är flitig till tusen. Han är ändå bara sonsonson till Gamla hennes nåd. Då kan man ju kanske tycka att hennes sonson skulle lägga manken till än mer, eller hur? I synnerhet om man betänker vilka stora förhoppningar Gamla hennes nåd knöt till honom och hur hon alltid månade om just honom, mer än om någon annan faktiskt! Din far oroar sej dag och natt för din skull, medan du själv bara ältar mindre viktiga ting och därmed till råga på allt undergräver din egen hälsa. Du har faktiskt ansvar för oss, men det tycks inte bekymra dej det minsta. Skärpning, om jag får be!
Det var inte mycket Baoyu kunde svara på en sådan anklagelse, men efter en stund sa han lite provokativt:
– »Ältar mindre viktiga ting«… Vad menar du med det? Att jag suckar över att det håller på att barka åt helvete med hela huset här kan väl knappast kallas en bagatell precis?
– Hör på den, va! genmälde Baochai. Din far och din mor har faktiskt rätt att begära att du ska bli vuxen och balanserad någon gång, att du ska bringa heder åt och bli till glädje för familjen. Är det för mycket begärt kanske? Men du fortsätter med dina sentimentala griller och dårskaper. Inte att undra på att dina föräldrar är förtvivlade!
Hennes ord behagade inte alls Baoyu, som demonstrativt lutade huvudet mot bordet och låtsades somna. Baochai ignorerade honom fullständigt, beordrade Myskhjort och övriga flickor att se till honom och gick sedan själv till sängs.
När Baoyu märkte att hon hade gått och att bara ett par av flickorna fanns kvar i rummet, började han åter fundera över att han ända sedan Näktergal förflyttades hem till honom aldrig hade fått något bra tillfälle att samtala med henne och förklara sina känslor för Daiyu.
– Hon måste ju tycka att jag är en helt känslokall typ och tro att jag övergav Daiyu, vilket jag har svårt att bära, tänkte han. Jag kan inte heller behandla henne som jag behandlar Myskhjort och Höstglitter, som är lätta att tas med och som länge har varit hos mej. Men jag minns hur det var förr, när jag var så sjuk och hon höll mej sällskap. Jag har kvar den där lilla spegeln som jag fick av henne då jag bad henne om det. På den tiden stod vi faktiskt varandra ganska nära, men nu är hon kylig och avspisande bara hon ser mej! Det kan knappast bero på Chai, som ju kom Daiyu allt närmare och nog kan betraktas som hennes bästis. Chai har för övrigt alltid varit vänlig mot Näktergal. När jag inte är hemma, verkar det som om de båda har det så mysigt tillsammans, skrattar och pratar i ett. Men bara jag kommer innanför dörren, reser sig Näktergal upp och lämnar rummet demonstrativt, åtminstone som jag uppfattar det. Det måste bero på att mitt bröllop ägde rum just när kusin Lin gick bort. Vad kan det annars bero på? O, Näktergal! Näktergal! Du som är en så klipsk flicka, hur är det bara möjligt att du inte skulle ha upptäckt min sorg och min ängslan? Ser du inte hur mycket jag lider?
Baoyu hade nu bara Näktergal i tankarna och funderade vidare:
– Nu, när alla andra har gått till sängs eller sitter vid sina handarbeten, måste jag passa på att försöka få en pratstund med Näktergal, så att jag äntligen får veta exakt vad hon tänker om mej. Om hon fortfarande tror att det är mitt fel, får jag väl förklara det som går att förklara och i övrigt be om tillgift.
Han lämnade tyst rummet och begav sig på jakt efter Näktergal, som bodde i tjänsteflickornas rum i västra flygeln. Han smög försiktigt fram till ett av fönstren, konstaterade att minst en lampa lyste där inne och slickade med tungspetsen så att det blev ett litet titthål i fönsterpapperet. Han kikade in och såg till sin glädje att Näktergal satt alldeles ensam vid lampan och verkade putsa veken. Annars tycktes hon inte ha något för händer och hon såg ut att sitta och tänka, där hon stirrade på veken. Baoyu viskade så högt han vågade:
– Näktergal, är du uppe fortfarande?
Näktergal ryckte till och såg sig förskräckt omkring. Först efter en lång stund frågade hon:
– Vem är det?
– Det är bara jag, svarade Baoyu.
När hon hörde att det verkligen var Baoyu som talade, svarade hon litet lamt:
– Jaså, är det herr Bao.
– Visst är det jag, sa Baoyu nu något högre och efter en kort paus frågade Näktergal:
– Varför är herr Bao här?
– Jag har något på hjärtat som jag måste tala med dej om, svarade Baoyu. Öppna dörren, snälla du, så att vi kan sitta och prata en stund!
Näktergal gav ifrån sig ett par hummande ljud, innan hon litet avmätt sa:
– Vad kan herr Bao ha att tala om med mej? Det är sent nu, så jag tycker herr Bao ska återvända hem till sej. Om det är något viktigt, kan vi prata om det i morgon.
Baoyu kände det som om hon hade hällt en skopa kallt vatten över honom och blev missmodig. Om han försökte ta sig in utan hennes medgivande, skulle hon troligen barrikadera dörren, tänkte han. Om han däremot återvände hem nu, hur skulle han då kunna få utlopp för sina svallande känslor, som nu bara hade blivit än starkare när han såg och hörde henne. Han sa vädjande:
– Det är inte mycket jag har att säga, så det går fort. Låt mej få ställa åtminstone en fråga!
– Om det är bara en fråga, kan du väl ställa den nu. Varsågod!
Det verkade som om Baoyu blev svarslös, för det hördes inte ett ljud längre utanför fönstret, vilket gjorde Näktergal osäker, eftersom hon var väl medveten om att han ofta drabbades av attacker och blev deprimerad. Det kunde alltså vara både oklokt och farligt att avspisa honom alltför bryskt. Hon reste sig upp och lyssnade intensivt, innan hon viskande frågade:
– Står herr Bao kvar där ute som ett fån eller har han varit förståndig och gått hem? Tala annars om vad det är han har att säga, i stället för att fortsätta att störa folk nästan mitt i natten. Herr Bao har redan provocerat en av oss till döds. Inte vill han väl göra något liknande en gång till? Vad vore det för mening med det i så fall?
Näktergal kom på att hon kunde kika inifrån genom hålet i fönsterpapperet, och då såg hon att Baoyu stod kvar med vidöppen mun och tycktes lyssna. Hon ansåg det klokast att inte säga något ytterligare, gick tillbaka till bordet och fortsatte att putsa lampveken. Plötsligt hörde hon Baoyu sucka djupt och utbrista:
– Näktergal! Näktergal! Inte är du till naturen så hårdhjärtad och kall? Det har du i alla fall inte varit förr! Hur kan det komma sej att du nu inte ens vill säga ett enda vänligt ord till mej? Jag erkänner att jag bara är ett oskäligt kreatur och en värdelös mask, som inte förtjänar någon medkänsla av en som du, men jag kan inte leva vidare i ovetskap om vilka fruktansvärda synder och fel du tillvitar mej. Om jag bara får veta det, behöver du aldrig hädanefter bry dej om mej det allra minsta, men jag slipper i alla fall att som död vara ett ovetande andeväsen eller vad jag nu blir då.
Näktergal skrattade till nästan litet föraktfullt, när hon hörde honom, och sa med kyla i rösten:
– Jaså, låter det så nu? Blir det något mer av samma sort? Sådant där struntprat fick jag mer än nog av, när herr Bao pratade med fröken Lin, medan hon ännu var i livet. Om herr Bao har något att anmärka mot mitt uppförande, ber jag honom att vända sej till Hennes nåd, som anställde mej hos honom. Anklaga mej bara, för jag är ju blott en enkel tjänsteflicka här, som inte någon räknar med, så det så!
Hon började nu snyfta och snora, och Baoyu insåg plötsligt att även hon hade det svårt. Han stampade med foten i marken och utbrast förtrytsamt:
– Hur kan du bara häva ur dej något sånt! Du har vistats hos mej så många månader att du måste veta vad som trycker mej och hur jag känner! Om inte någon annan tänker tala om det öppet för dej, måste du faktiskt låta mej tala om det själv! Det verkar som om du vill driva mej till döds, låta mina känslor kväva mej, om de inte kan få utlopp.
Även Baoyu började nu snyfta, och det tog en lång stund innan han lade märke till att det stod någon bakom honom, som plötsligt sa:
– Vem skulle kunna tala för dej? Varför ska du jämt och ständigt dra in andra? Om du har förtörnat henne, måste du själv göra upp med henne. Det är sedan hennes sak att avgöra om hon vill förlåta dej eller inte. Att du bara har mage att alltid lägga skulden på oss tjänsteflickor, oss nollor!
Både Baoyu utanför fönstret och Näktergal innanför hoppade till i rena förskräckelsen, så överraskade blev de. Undrar du, bäste Läsare, vem det var? Kan du gissa det? Jo, det var Myskhjort, och hennes oväntade uppdykande fick Baoyu att känna sig skamsen, inte minst när hon fortsatte:
– Vad håller ni båda egentligen på med här? En verkar böna om tillgift, och en låtsas som ingenting. Seså! Be nu snällt om förlåtelse, herr Bao, och du Näktergal får lägga av med att vara så där hård och känslokall! Tänk på att det är kallt och dragigt där ute och han tycks ha stått där halva natten, ha bönat och bett utan att du har bevärdigat honom ett enda vettigt ord till svar.
Myskhjort vände sig nu till Baoyu med orden:
– Det är faktiskt hemskt sent och fru Bao har frågat efter herr Bao flera gånger. Hon skulle bara ana att han har stått här under takfoten i evigheter!
Näktergal uttryckte sitt missnöje inifrån huset med orden:
– Vad nu då? Varför anklagar du mej också? Jag bad honom gå hem så fort han hade kommit hit och sa att han fick återkomma i morgon, om han hade något viktigt att säga. Så var det med den saken, och du ska inte tro något annat!
Baoyu hade velat säga mycket mer till Näktergal, men nu när Myskhjort var där, kunde han knappast göra det, varför han halvt uppgivet följde med Myskhjort. På vägen hem muttrade han:
– Nu är måttet rågat! Jag kommer aldrig att i detta livet få yppa mina innersta känslor. Blott Himlen vet vad jag känner och lider.
Hans tårar började flöda allt ymnigare, vilket fick Myskhjort att utbrista:
– Enligt min mening vore det bäst för herr Bao att stryka ett streck över det förflutna. Annars kommer han bara att slösa bort sina tårar resten av livet, och helt utan nytta.
Baoyu kommenterade inte hennes ord, följde snällt med henne in och kunde konstatera att Baochai verkade sova, låt vara att han var helt övertygad om att hon bara låtsades. Xiren däremot var definitivt vaken och mötte honom med klander.
– Det där hade väl lika gärna kunnat vänta till i morgon, muttrade hon. Att rusa dit och ställa till oväsen mitt i natten! Det kunde faktiskt ha …
Hon bedömde det klokare att inte fullfölja meningen, tvekade en stund och frågade sedan:
– Hur mår du egentligen? Har du det svårt?
Baoyu svarade inte men skakade på huvudet, och Xiren hjälpte honom till sängs. Det behöver knappast här sägas att Baoyu inte fick en blund i ögonen den natten.
*
Näktergal blev bedrövad ju mer hon tänkte på Baoyus besök, och hon grät en stor del av den natten. Hon funderade fram och tillbaka:
– Baoyu var säkert så sjuk att han inte begrep hur de i familjen manipulerade honom och fixade det där bröllopet. När han så småningom begrep det, drabbades han av depressioner stup i kvarten, grät och led hela tiden. Han tänkte säkert alltid på Daiyu och hade i hjärtat aldrig svikit henne. Det hördes ju när han var här att han bara hade henne i tankarna, ja, det var faktiskt rörande att höra den stackarn! Ja, det var då ett elände att han och fröken Lin aldrig fick varandra! Det var inte hennes öde att få njuta en sådan lycka. När man tänker på hur Ödet spelar oss människor spratt hela tiden, kan man inte bli annat än dyster till sinnes. Innan Ödet slår till, drömmer vi vackra drömmar och inbillar oss en massa saker. Sedan, när det har visat sin grymhet och sin känslokyla mot oss människor, finns det de som ändå är sina drömmar trogna och fortsätter att yra. Men vad kan den som har genomskådat hur fåfängligt detta jordeliv är göra annat än gråta och bittert beklaga sin lott inför månen och vindarna? Hon är död och kan nog inte längre känna någon plåga, men han lider och plågas desto mer och kommer att göra det så länge han lever. Växter och stenar är bättre lottade än vi människor, eftersom de saknar tankar och känslor och därför är obefläckade.
När hon hade tänkt så långt, kände hon sig faktiskt en smula lugnare. Det kändes som om hennes tankar hade kylt ned hennes känslor, som tidigare hade råkat i uppror. Hon gjorde sig klar att gå till sängs, när hon plötsligt hörde buller och rop bortifrån Östra gården.
Den som vill veta vad som hände där får läsa följande kapitel.