Wang Xifeng lämnar denna illusionernas värld och återvänder hem till Jinling. Zhen Yingïa får del av Kejsarens nåd och återkallas till Jadepalatset
DET OVÄSEN SOM Näktergal hörde, när hon skulle gå till sängs, kom från Xifengs våning. Strax efteråt väcktes Baoyu och Baochai av budet att Xifengs tillstånd var synnerligen kritiskt, varför de skyndsamt steg upp och så småningom ledsagades ut av en tjänsteflicka, som bar en lykta. När de närmade sig gårdsporten möttes de av ett bud från Hennes nåd fru Wang, som meddelade:
– Fru Lian är illa däran, men hon lever fortfarande. Hennes nåd önskar att herr och fru Bao dröjer en stund med att gå dit. Det är något egendomligt med den senaste attacken hon har fått, och hon har pratat och yrat i ett från och med den tredje väkten och en bit in på den fjärde utan att det har blivit någon reda i hennes tal. Hon yrar om att hon måste skaffa en båt eller något annat ekipage, eftersom hon bums måste fara till Jinling, där hon ska föras in i något register. Vi får ingen rätsida på det, och dessutom gråter hon hela tiden, nej, hon tjuter faktiskt. Herr Lian begriper inte heller ett dugg, men för att lugna henne har han gett sej ut för att skaffa fram en pappersbåt och en pappersbärstol, men han har inte kommit tillbaka än, och fru Lian ligger där hemma och väntar, gråter och kippar efter andan. Hennes nåd bad mej gå hit och be herrskapet vänta med att gå dit, tills fru Lian har dragit sin sista suck och det har blivit lugnt där.
– I sanning märkligt! utbrast Baoyu. Vad har hon i Jinling att göra?
– Berättade du inte själv en gång att du hade sett några slags register i en dröm? frågade Xiren nästan litet skyggt. Det var flera år sedan, men jag minns det för att jag tyckte det var egendomligt. Tänk om det är de registren fru Lian yrar om!
Baoyu nickade instämmande och sa efter en stund:
– Så är det nog. Tänk om jag då hade studerat registren mer och lagt på minnet vad det stod i dom! Då hade jag nu vetat vad Ödet har i beredskap för var och en av oss här, men nu har jag helt glömt vad som stod i dom. Undrar just vart kusin Lin har förts av Ödet och var hon nu befinner sej. Så mycket är i alla fall klart, efter vad du nu har sagt, att jag kommer att granska registren väldigt noga, om jag ännu en gång i en dröm kommer i kontakt med dom. Det kan du lita på! I så fall har jag sedan en siares förmåga och kan förutspå framtiden. Det du!
– Dej går det ju knappast ens att prata med, kommenterade Xiren surt. Jag påpekade en sak jag råkade erinra mej, och nu gör du ett himla väsen av det, som om det vore dagsens sanning. Även om det vore så att du kunde se in i framtiden, vad skulle du ha för glädje av det, om jag får fråga?
– Det är nog inget att spekulera om, för det blir troligen aldrig så, svarade Baoyu. Men om jag kunde se in i framtiden, skulle jag i alla fall kanske slippa oroa mej i onödan för dej.
Baochai kom fram till dem och frågade vad de samtalade om. Baoyu ville inte utsätta sig för någon vidare utfrågning, varför han bara svarade:
– Vi pratar om kusin Feng.
– Här ligger hon just för döden, utbrast Baochai, och ni står här och pratar om henne. Du beskyllde mej i fjol för att genom mitt prat bringa henne otur och olycka, men du måste faktiskt erkänna att det jag då sa stämde och slog in!
Baoyu tänkte efter, klappade sedan i händerna och utbrast nästan muntert:
– Just det! Just det! Du är den i familjen som har siargåva och kan skåda in i framtiden! Därför ska jag passa på att ställa en rak fråga till dej nu: Vad bär framtiden i sitt sköte för min del? Svara på det, om du kan!
– Ska du börja med dina stolligheter nu igen? sa Baochai och fnittrade till. Det jag sa den gången sa jag bara på skoj och som en avledande manöver, när hon frågade mej om den där spådomen. Du menar inte att du trodde att det var på allvar? I så fall låter du nu precis som Xiuyan! Du minns nog, att när du hade förlorat din jade, begav hon sej till Miaoyu och fick henne att spå i sand, eller hur det nu var. Ingen av oss begrep ett dugg av svaret som Miaoyu fick, men Xiuyan kom litet i hemlighet till mej och pratade vitt och brett om Miaoyus otroliga förmåga att se in i framtiden och om hur »upplyst« och insatt i zen hon var. Man undrar ju hur det var med den saken, nu när Miaoyu själv har drabbats så fruktansvärt. I så fall borde hon ju ha kunnat förutse även sitt eget öde, eller hur? Nej, hon hade nog ingen förmåga att se in i framtiden. För övrigt råkade jag bara nämna kusin Feng, och jag kan inte förstå hur du kan få det till att jag skulle kunna förutspå vad som ska hända vare sej henne, mej själv eller någon annan heller förresten. Sådant där är bara humbug och jag finner det obegripligt att du kan tro på nonsens och rappakalja av det slaget.
– Jag får väl ge mej, sa Baoyu och sträckte upp händerna över huvudet, innan han fortsatte: Men du nämnde Xiuyan, och om henne skulle jag vilja veta mer. Vi har ju på grund av allt elände som har drabbat oss här slag i slag nästan totalt glömt bort både henne och hennes bröllop. För din och din mors familj måste det ju faktiskt ha varit en ganska betydelsefull begivenhet, inte sant? Ändå gick den mej nästan spårlöst förbi. Bjöd ni inte släkt och vänner till bröllopet?
– Nu pratar du i nattmössan igen, svarade Baochai. De närmaste släktingarna till vår familj är faktiskt Jia- och Wangfamiljerna, eller hur? Vad gäller Wangs finns det inte längre någon värdig manlig representant, som du vet, så vem skulle vi bjuda av dom? Vad gäller dina egna Jias, visste ju mor hur strängt upptagna ni alla var på grund av Gamla hennes nåds frånfälle och begravning, så hon kunde ju knappast bjuda någon då. Kusin Lian hjälpte oss med en del av de enkla, praktiska arrangemangen, och ett par släktingar var faktiskt där, men det kan ju inte du veta, eftersom du själv inte deltog. Man kan faktiskt säga att det blev Xiuyans öde att fira ett bröllop liknande mitt. Hon hade länge varit förlovad med kusin Ke, och det är klart att mor gärna hade unnat henne ett storslaget bröllop, men det fanns ju rejäla hinder i vägen, som du vet, dels att bror Pan ännu var fängslad, vilket var skäl nog för kusin Ke att önska ett enkelt bröllop, dels att Gamla hennes nåd just hade gått bort. Ännu ett skäl att skynda på bröllopet, även om det då måste bli enkelt, var naturligtvis att Hennes nåd fru Xing efter konfiskeringen hade blivit ännu mer stingslig än tidigare, eftersom hon nu blev helt beroende av andra, vilket gjorde situationen nästan outhärdlig för Xiuyan. Ja, mamma och jag var helt överens om att bröllopet måste påskyndas, även om det skulle gå på kryckor, som man ofta säger. Det är helt uppenbart att Xiuyan mår mycket bättre nu efter bröllopet, och hon är alltid väldigt vänlig och tillmötesgående mot mamma, mycket mer än mammas egen svärdotter någonsin var, låt vara att detta inte säger så mycket. För kusin Ke är hon säkert en helt underbar hustru, och hon och Vattenkastanj är så såta vänner, verkar det. När kusin Ke av någon anledning inte är hemma har de så mysigt tillsammans, ja, det är en fröjd att se dom! Det är klart att de inte har det så fett, men jag ser ju hur mycket mer avspänd mamma har blivit efter bröllopet. Det är bara när hon kommer att tänka på bror Pan som hon blir dyster eller nervös, särskilt som Pan ganska ofta sänder bud till henne efter mer pengar. Turligt nog har kusin Ke lyckats driva in en del av våra fordringar. Annars skulle hon inte ha kunnat skicka bror Pan vad han har begärt. De flesta av våra hus här i stan har vi varit tvungna att förpanta, och vi har faktiskt bara kvar ett enda som inte är intecknat. Mamma står i begrepp att flytta dit endera dagen, om jag har fattat rätt.
– Vad tusan ska hon flytta för? frågade Baoyu. Är det inte mer praktiskt för både dej och henne att ni bor nära varandra som nu? Om hon flyttar, kanske det tar hela dagen för dej att fara och hälsa på henne.
– På sikt är det nästan alltid bättre att vara oberoende av andra, även om våra familjer är nära släkt och umgås mycket, förklarade Baochai. Mamma skulle nog känna det lite besvärande att bo hos oss resten av livet. Tror du inte det?
Baoyu var just på väg att invända mot detta och anföra ytterligare argument för att fru Xue inte skulle flytta, när ett bud kom från Hennes nåd fru Wang, som lät meddela:
– Fru Lian har nu lämnat oss för gott, varför alla övriga nu har infunnit sig i hennes våning. Jag är glad om också herr och fru Bao kan komma dit nu.
Baoyu stampade med foten i golvet, såg förtvivlad ut och var på vippen att börja gråta. Även Baochai såg djupt bedrövad ut, men hon samlade sig med tanke på att hon inte ville göra Baoyu än mer deprimerad, och sa med stadig röst:
– Vi gör bättre i att spara våra tårar, tills vi kommer dit.
De båda makarna gick nu skyndsamt till Xifengs våning, där de fann en stor grupp gråtande vid den avlidnas säng. Baochai steg fram till sängen, där Xifeng redan låg finklädd på lit de parade, vilket blev för mycket för henne och fick henne att brista ut i högljudd gråt. Baoyu grep tag i Jia Lians hand och började också han snyfta, vilket fick Jia Lian att än en gång börja gråta och klaga. Ping’er såg att ingen annan gjorde något försök att trösta vare sig honom eller Baoyu, varför hon höll tillbaka sin egen sorg och tog ett par steg fram till dem och försökte lugna dem. Hela rummet fylldes nu av gråt och tandagnisslan.
Jia Lian tycktes helt uppriven. Han kallade till sig Lai Da och bad honom att sköta om alla förberedelser inför begravningen. Han samlade sig därefter och begav sig till Jia Zheng och rapporterade dödsfallet, varefter han som översiggiven gick än hit, än dit och pratade om lämpliga arrangemang, vilket visade sig i det närmaste fruktlöst, eftersom det saknades medel för det mesta han föreslog. Han erinrade sig nu allt mer vad Xifeng tidigare hade betytt för honom och hennes positiva sidor, som han så ofta hade glömt den senaste tiden, vilket gjorde honom än mer bedrövad. Nästan mest plågsamt var det dock för honom att se lilla Qiaojies till synes gränslösa sorg, där hon grät och snyftade efter sin mor, tills hon nästan tappade andan. Hon grät hela den natten, och i gryningen ansåg Jia Lian det klokast att skicka efter Xifengs äldre bror Wang Ren.
Efter den äldre farbrodern Wang Zitengs bortgång hade denne Wang Ren känt sig fri att leva precis som han behagade, eftersom hans yngre farbror Wang Zisheng själv saknade stadga och inte hade någon möjlighet att hålla reda på sin yngre släkting. Genom sitt tygellösa leverne hade Wang Ren redan tidigare orsakat slitningar inom släkten och dessutom ställt till med många andra problem. När han nu fick höra att hans syster hade gått bort, skyndade han utan att tveka till dödsbädden och gjorde sitt bästa för att spela upp hela registret som otröstlig bror som har förlorat högt älskad syster. Nästan genast såg han att arrangemangen inte alls var så storstilade som han skulle vilja, vilket fick honom att indignerat utbrista:
– Är detta verkligen tacken min kära syster får efter att ha skött nästan allt åt er här i så många år och nu har arbetat ihjäl sej? Det minsta man kan begära är väl att hon åtminstone får en snygg och hederlig begravning. Hur kan ni bara understå er att snåla, när det gäller något så här allvarligt? Jag säger det rakt ut: det går på kryckor och ni borde skämmas!
Jia Lian hade aldrig stått på god fot med sin svåger, som han betraktade som en idiot, så han slog resolut dövörat till, när svågern började orera. Wang Ren vände sig då till sin systerdotter Qiaojie, som han drog litet avsides och sedan började egga upp med orden:
– Kära lilla systerdotter! Du förlåter mej säkert om jag säger som det är, nämligen att din mamma, medan hon ännu var i livet, hade en svag punkt. Hon ville till varje pris vara Gamla hennes nåd till lags, vilket gjorde att hon försummade sin egen familj och släkt, ja, nästan såg ner på en och annan släkting. Du är stor nog nu, lilla flicka, att själv bilda dej en uppfattning om ett och annat, och du måste erkänna att jag aldrig har försökt att dra nytta av att jag är din morbror eller har förmanat dej om ditt och datt. Men nu när din mor är borta, måste du se upp till mej som morbror och göra som jag säger. Du har på din mors sida bara mej och din mors yngre farbror. Vad din far går för vet jag minsann sedan gammalt. Han fjäskar för alla andra utom för din mors släktingar, som han alltid har gravt försummat. När hans konkubin eller vad man nu kallade henne, en fröken You, avled för ett par år sedan, befann jag mej inte här i huvudstaden, men jag har ryktesvis hört att din far slösade väldigt med slantarna då. Men nu, när hans riktiga hustru och din mor har gått bort, snålar han och underlåter eller missköter nästan allt som bör göras. Jag måste faktiskt be dej att försöka tala din far till rätta, lilla vän!
– Min far vill inget hellre än att ordna en fin begravning för mamma, mumlade Qiaojie, men nu ligger det till så hos oss att vi inte alls har råd att slösa så som vi gjorde förr. Morbror ska veta att vi helt enkelt saknar kontanter, så det är därför allt kanske tycks morbror lite väl enkelt och inte faller morbror i smaken.
– Men du lider väl ändå inte brist på något? frågade Wang Ren och fick svaret:
– Allt försvann i samband med den husrannsakan vi drabbades av i fjol, så hur skulle det då kunna finnas något kvar?
– Nu försöker du allt dra mej vid näsan du också, lilla vän, sa Wang Ren. Enligt vad jag har hört gav Gamla hennes nåd bort en stor del av sina tillhörigheter, så då måste du också ha fått din beskärda del, eller hur? Visa nu snällt din morbror vad du fick!
Qiaojie skämdes och ville inte tala om att hennes far redan hade lagt beslag på allt som var hennes och hade sålt eller pantat det, varför hon låtsades att hon inte förstod vad hennes morbror syftade på, vilket fick Wang Ren att utbrista:
– Haha! Nu förstår jag! Du behåller allt för att ha till din brudutstyrsel förstås!
Qiaojie kände sig illa till mods och kränkt av vad han sa, varför hon inte svarade något utan i stället började gråta. Ju mer hon tänkte på hans ord, desto mer förödmjukad och arg kände hon sig, vilket fick henne att gråta och snyfta allt starkare, ja, nästan så att hon kvävdes.
Ping’er blev mycket upprörd, när hon hörde hur Wang Ren pressade Qiaojie, och utbrast med illa dold indignation i rösten:
– Om herrn har något att säga, tycker jag han ska vänta med det, tills flickans far kommer tillbaka. Man måste faktiskt tänka på att flickan är bara barnet och inte kan förstå sej på allt!
– Jaså, minsann! snäste Wang Ren tillbaka. Jag förstår allt att lilla fröken också bara har gått och väntat på att fru Lian skulle dö, så att fröken riktigt kan komma sej upp i smöret. När katten är borta … Jag begär ju inte mycket av er här, bara att min syster ska få en anständig begravning, eller hur? Bryr ni er inte ett dugg om att ni själva tappar ansiktet annars?
Wang Ren satte sig ned, såg förorättad ut och stirrade surt framför sig. Qiaojie kände sig eländig och tänkte:
– Pappa är inte alls känslolös, och jag kan inte lita på min morbror. Jag vet ju att han tog med sej prylar härifrån, när han någon gång hälsade på hos mamma. Så han ska faktiskt inte komma hit och klaga och spela barskrapad.
Efter detta möte med sin morbror började Qiaojie förakta honom. Hon kunde ju knappast heller veta att han var nästan säker på att hennes mor hade smusslat undan ansenliga summor för privat bruk, och att han trodde att allt prat om husrannsakan och liknande var ett sätt att bedra omgivningen. Något måste faktiskt finnas kvar, menade han, och han misstänkte att det hade gömts någonstans i systerns våning. Naturligtvis var alla i maskopi mot honom och ville bevaka sina egna intressen, även den lilla skitungen till systerdotter! Mötet med Qiaojie hade hursomhelst avlöpt snöpligt, och de bådas tidigare vaga avsky för varandra förstärktes kraftigt och cementerades.
Jia Lian hade alldeles för mycket att bestyra för att få fram medel till begravningen och anade föga om de bådas förakt för varandra. Det »yttre«, kanske tyngsta arbetet hade han lagt på Lai Das axlar, men han behövde onekligen också stora summor för det »inre«, i första hand mottagandet av alla begravningsgäster, och var efter flera misslyckade försök så småningom helt rådlös. Ping’er insåg snart hans knipa och skyndade till hans hjälp.
– Herr Lian ska inte arbeta ut sej totalt, mumlade hon men hann inte fortsätta förrän hon avbröts av Jia Lians ord:
– Arbeta ut mej! Det är då det sista jag tänker på, nu när vi inte har pengar ens till det allra mest nödvändiga. Vad tusan ska jag ta mej till? Till råga på eländet kommer den där idioten Wang Ren hit och snokar! Jag blir galen, när den stollen kritiserar mej och förmanar mej, som om jag vore en barnunge.
– Nu ska inte herr Lian bli hysterisk, sa Ping’er sansat. Om det bara är pengar som saknas, går det nog att ordna. Jag har under åren sparat en hel del presenter och annat jag har fått, och de försvann inte, när det var husrannsakan här. Konstaplarna var aldrig inne i mitt rum, faktiskt. Om herr Lian vill, får han gärna ta prylarna och sälja eller panta dom.
Jia Lian lyssnade på hennes ord med vidöppen mun, och det slog honom vilken fantastisk flicka Ping’er var. Han log mot henne och sa mycket vänligt:
– Det skulle faktiskt hjälpa oss ur knipan, åtminstone kortsiktigt. Jag vet inte längre vem jag skulle kunna be om ett lån annars. Naturligtvis ska du få tillbaka vad jag lånar, så fort det bara går.
– Allt jag har har jag fått av fru Lian, så mina tillhörigheter är väl också herr Lians, så vi ska inte tala om att betala tillbaka och annat sådant. Det enda jag vill är att begravningen ska bli anständig, sa Ping’er allvarligt.
Jia Lian blev uppriktigt tacksam och rörd över Ping’ers erbjudande, som han mottog utan att krusa, varefter han förpantade allt som gick att panta och använde medlen för Xifengs begravning. En följd av det skedda blev att han i fortsättningen frågade Ping’er till råds i alla viktiga frågor, vilket å sin sida ledde till att Höstblomma kände sig förbigången, gick omkring och muttrade surmulet och tänkte:
– Nu när fru Lian är borta ur bilden, tror väl Ping’er att hon kan bli högsta hönset här. Men det var faktiskt mej som herr Lian fick som gåva av sin egen far, så hon ska faktiskt inte sätta sej på mej!
Ping’er såg naturligtvis att Höstblomma gick och surade men låtsades inte om att hon märkte något. Det gjorde emellertid Jia Lian, som därför kom att se ned på Höstblomma och lät sin vrede gå ut över henne varje gång det var något som gick honom emot. På grund av detta fick Jia Lian själv snubbor av fru Xing, vilket gjorde honom mäkta arg. Han lyckades emellertid tygla sin vrede mot modern. Men nu nog om detta.
*
Xifeng låg, som tillbörligt var, på lit de parade i tio dagar, varefter kistan i procession fördes till templet. Jia Zheng, som fortfarande bar sorg efter sin mor, satt för det mesta i sitt bibliotek och fann att de flesta av hans akademiska bekanta och andra vänner nu tycktes ha övergivit honom. Den ende som besökte honom ganska regelbundet var Cheng Rixing, och vid ett tillfälle tog Jia Zheng upp frågan om allt elände som hade drabbat familjen, släktens nedgång och, som han trodde, nära förestående fall.
– Ödet är oss minsann inte gunstigt, började han och fortsatte: Tänk bara så många som har avlidit slag i slag, och min äldre bror samt den för Ningguo ansvarige unge Zhen lever i exil! Finanserna är urusla och blir, om möjligt, än uslare, och vad som har hänt med våra egendomar i öster har jag ingen klar uppfattning om. Gräsligt, övermåttan gräsligt! skulle nog min salig mor ha sammanfattat läget.
– Jag har ju varit här många år nu och känner mig nästan som hemma i familjen, nåja, Biblioteket, sa Cheng Rixing. Jag har knappast kunnat undgå att se hur snikna och om sig många bland tjänstefolket är. Flera är ena riktiga krösusar efter att ha »lånat« med sig hem diverse ting härifrån under flera års tid, så det förvånar mig inte det minsta om huset här håller på att bli utblottat. Vi får inte heller glömma de stora summor som regelbundet skickas till herrarna She och Zhen för att de skall ha det … nåja, någorlunda … drägligt, och även deras familjer måste ju kunna leva anständigt. Vidare har vi alla gamla och nya skulder, och jag kan inte heller låta bli att erinra om det högst olyckliga inbrottet nyligen. Jag vore dessutom ohederlig om jag påstod att jag tror myndigheterna om att kunna få tag i banditerna och återbörda det stulna. Om det skall kunna bli någon ordning på husets affärer, finns, som jag ser det, bara ett sätt, nämligen att sammankalla tjänstestaben och låta dem bror Zheng mest litar på undersöka de olika våningarnas, inklusive de underordnades, finansiella belägenhet. Alla som inte behövs nu måste avskedas, och bara de mest oundgängliga bland tjänstefolket skall få vara kvar. Där det finns uppenbara brister får den ansvarige ur egen kassa fylla dessa, vilket kommer att återföra stora summor till familjen. Det är jag helt övertygad om. Vad gäller den enorma trädgården är den alldeles för stor för någon enskild att förvärva. Ingen skulle nog för övrigt våga förvärva den. Men att låta den ligga för träda som nu är faktiskt synd och skam med tanke på dess enorma, outnyttjade resurser. Genom elaka rykten, skrämmande prat och vidskeplighet av alla sorter har flera oansvariga här hos bror Zheng, medan han tjänstgjorde långt borta, fått det därhän att nästan ingen vågar vistas i trädgården för närvarande, än mindre arbeta där. Allt är tjänstefolkets fel, så mitt råd är att de oansvariga bör avskedas så fort det bara går, när förhållandena har kontrollerats på alla platser.
Jia Zheng nickade instämmande och utbrast djupt suckande:
– Käre vän, du anar inte hur svårt jag har det! Det är inte bara tjänstefolket jag inte kan lita på. Nej, inte ens för min brorson Jia Lian kan jag längre hysa det minsta förtroende. Jag skulle alltså, om jag började rannsaka hur det ligger till, tvingas vidta undersökningar hos egna släktingar, vilket jag aldrig kommer att gå i land med. Dessutom bär jag ännu sorg, vilket hindrar alla yttre aktiviteter för närvarande. Som bror vet har jag aldrig haft något sinne för ekonomiska ting och har brustit i uppsikt över förhållandena här hemma, så jag skulle hursomhelst vara inkapabel, för att inte säga inkompetent, att göra något av det bror föreslår. Jag är ledsen att behöva säga detta.
– Herr Zheng är alldeles för hederlig och god, genmälde Cheng Rixing. Om det låg till så här i en annan familj av samma storleksordning och med samma inflytande, skulle husbonden säkerligen kunna skjuta upp konkursen – ursäkta ordet! – kanske fem tio år genom att systematiskt kräva av dem i staben som har bestulit familjen att få tillbaka ett och annat. En av herr Zhengs släktingar har, om ryktet talar sanning, nått en hög post i storstadsregionens högsta organ. Kanske kunde han …
– Stopp och belägg, dyre bror! utbrast Jia Zheng. Att börja kräva pengar av eller be tjänstefolk om pengar innebär början till slutet för en familj som vår. Enda möjligheten är faktiskt att dra åt svångremmen. Enligt registren har vi fortfarande kvar en del egendomar. Om detta överensstämmer med verkligheten, får vi vara glada, men jag måste erkänna att jag hyser mina tvivel på den punkten.
– Däri tror jag tyvärr att bror Zheng har rätt, instämde Cheng Rixing. Det var just därför jag föreslog att alla räkenskaper och register skall kontrolleras noga.
– Har min yngre bror hört några rykten i den vägen? frågade Jia Zheng oroligt och fick svaret:
– Ja, nog har jag hört ett och annat om en del av brors underlydande både här hemma och, inte minst, på landet. Men jag vill naturligtvis högst ogärna nämna några namn.
Jia Zheng hörde på tonfallet att Cheng Rixing talade sanning och sa, även nu suckande:
– Så långt tillbaka i släkten jag vet har vi alltid behandlat våra underlydande väl och varit generösa mot dem i alla avseenden. Men nu verkar de som förbytta. Jag vet att jag själv har varit för släpphänt. Om jag nu skulle börja agera som sträng husbonde och kontrollera allt, skulle alla bara skratta åt mig.
Medan de samtalade, klev en av portvakterna in och kungjorde:
– Herr Zhen från Södern har kommit på besök.
– Sa Hans nåd något om anledningen till att han har anlänt till huvudstaden? frågade Jia Zheng.
– Denne ringe tjänare ställde den frågan till Hans nåd, och Hans nåd berättade då att han hade återupprättats tack vare Majestätets nåd, svarare portvakten.
– Inte tid för mer prat nu. Visa in honom omedelbart! befallde Jia Zheng.
Portvakten gick ut och bjöd in Zhen Yingjia. Denne var, som den minnesgode Läsaren kanske erinrar sig, far till Zhen Baoyu och benämndes av vännerna ofta Youzhong, det vill säga tecknen för »vän« och »trofast«. Liksom Jiafamiljen var den lysande och berömda Zhensläkten från Jinling, och de båda släkterna hade så långt man kunde minnas alltid dragit jämnt och umgåtts. På grund av missriktat nit hade Zhen Yingjia året före de händelser vi nu skildrar fråntagits sin höga befattning, och familjens egendom hade konfiskerats. Nu hade Majestätet i sin outgrundliga nåd erinrat sig den »trofaste vännens« tidigare meriter och lojalitet, återskänkt honom familjens titlar och rang, återinsatt honom i hans ämbete och beviljat honom audiens vid hovet. Zhen Yingjia, som visste att Gamla hennes nåd nyligen hade gått bort, hade förberett offerceremonier, valt lämplig dag i almanackan för att offra vid hennes kista i templet och nu före tempelbesöket alltså kommit på kondoleansvisit.
Eftersom Jia Zheng bar sorg, kunde han inte möta sin höge gäst redan ute vid Stora porten utan fick nöja sig med att stående på tröskeln till Biblioteket välkomna denne, som vid åsynen av Jia Zheng kände både glädje över att åter få träffa en trogen vän och sorg med tanke på vännens förlust av en älskad mor. Båda var väl medvetna om de restriktioner etiketten krävde, varför de avhöll sig från ceremonier och endast tog varandras händer och började samtala om det som hade hänt sedan de sågs senast. Jia Zheng bjöd vännen slå sig ned vid bordets »gästsida«, slog sig därefter själv ned vid »värdsidan« och bjöd sin gäst på te, varefter de fortsatte samtalet.
– När togs käre bror emot av Majestätet? frågade Jia Zheng och fick svaret att det var två dagar tidigare.
– Jag utgår från att Majestätet i sin stora vishet gav bror värdefulla anvisningar inför framtiden, fortsatte Jia Zheng.
– Förvisso, svarade Zhen Yingjia. Majestätets nåd är än mer oändlig än Himlen och denne ringe tjänare fick del av Majestätets visa och outgrundliga beslut.
– Vågar man fråga vilka dessa visa beslut kan vara? frågade Jia Zheng och fick svaret:
– Alldenstund pirater och andra banditer åter har börjat härja på Sydkusten och Majestätets kära undersåtar där nu lever under högst osäkra förhållanden, har Majestätet uppdragit åt hertigen av Anguo att återställa lugnet i kusttrakterna och att bestraffa piraterna genom en räd mot deras baser. Eftersom Majestätet är underkunnig om att jag är väl bekant med lokaliteterna på Sydkusten, har Majestätet i sin nåd beordrat denne ringe tjänare att delta i aktionen, varför jag måste lämna huvudstaden snarast. När jag i går fick höra att Gamla hennes nåd har gått bort och nu svävar mot högre rymder, förberedde jag ett offer med finaste »kronbladsrökelse« framför Gamla hennes nåds kista för att på detta sätt uttrycka en – ack så ringa! – del av den aktning och vördnad jag alltid har hyst för henne.
Jia Zheng knäböjde nu framför sin vän, uttryckte sin varma tacksamhet och sa sedan:
– Jag är övertygad om att bäste bror genom att delta i kampanjen mot piraterna kommer att visa Majestätet att Dess nåd mot bror ej har varit förgäves. Förvisso kommer företaget att bringa landet fred och bror ära, och denne yngre broder beklagar endast att han själv inte på ort och ställe kan bevittna segern utan får nöja sig med att på långt håll höra nyheterna om alla de framgångar Majestätet med brors hjälp inhöstar. Bror kanske inte är underkunnig om att kommendanten i Zhenhaidistriktet nu genom giftermål är befryndad med Jiafamiljen, varför jag ber käre bror att vid ett kommande eventuellt sammanträffande bemöta kommendanten vänligt och framföra en hälsning.
– Vem i dyre brors släkt har ingått äktenskap där borta? frågade Zhen Yingjia och fick svaret:
– När jag tjänstgjorde som spannmålskommissionär i Jiangxiprovinsen, gifte jag bort min dotter Tanchun med kommendantens son. Bröllopet ägde rum redan för snart tre år sedan. På grund av alla oroligheter utefter kusten, där piraterna tycks samlas i svärmar, har kommunikationerna varit avbrutna titt som tätt, varför vi inte har hört något från henne på länge. Jag tänker ofta med oro i sinnet på henne, och jag ber enträget bror att om möjligt besöka henne, när fälttåget mot banditerna är lyckligen avslutat och ett lägligt tillfälle dyker upp. Om jag skriver några personliga rader till henne, kanske käre bror vill ha vänligheten att ta med brevet och vid tillfälle skicka ett bud med det till henne? Jag har svårt att tillfyllest betyga hur stor min tacksamhet i så fall skulle vara mot bror.
– Våra barn är en ständig källa till kära bekymmer, såväl till glädje som till oro, kommenterade Zhen Yingjia. Jag hade just i åtanke att be bror Zheng om en liknande ynnest. När jag for hit till huvudstaden för audiensen hos Majestätet, beslöt jag efter att ha funderat fram och tillbaka att låta min ringa familj komma efter. Min son är ännu nästan bara barnet och där hemma har vi nu ett mycket begränsat antal tjänstefolk. Själv var jag tvungen att på snabbaste vis skynda till Majestätet, så jag gav mig av i förväg och färdades natt och dag utan uppehåll, medan däremot familjen följer efter hit i sakta mak och bör vara här endera dagen. Jag har redan gett mina män order om avmarsch och kan inte dröja i huvudstaden längre. Jag är övertygad om att min ringa familj vid ankomsten hit kommer till brors familj på artighetsvisit, och jag har förmanat min usle telning att göra ketou inför bror och be bror att få dra nytta av hans stora visdom. Om bror Zheng får höra talas om något lämpligt erbjudande med tanke på äktenskap för min unge valp, skulle jag vara tacksam om bror ville agera i mitt ställe som om det gällde hans egen son.
Jia Zheng lovade att göra detta, och efter ytterligare ett kort ordbyte reste sig Zhen Yingjia och sa:
– Jag hoppas få ta avsked från käre bror utanför stadsporten i morgon.
Jia Zheng visste att Zhen Yingjia hade fullt upp resten av dagen och avstod därför från att försöka hålla honom kvar ännu en stund. Han följde honom nu till Bibliotekets tröskel, där Jia Lian och Baoyu sedan länge stod och väntade utan att våga gå in, eftersom Jia Zheng inte speciellt hade kallat på dem. De båda hälsade nu artigt på Zhen Yingjia, som häpet stirrade på Baoyu och för sig själv mumlade:
– Han liknar ju på pricken min egen Baoyu. Om det inte vore för sorgkläderna, skulle jag ha trott att det var min egen gosse som stod här nu!
Han vände sig därefter till Jia Lian med orden:
– Det var så länge sedan vi råkades senast att herrarna får förlåta mig att jag har glömt deras ärade namn.
Jia Zheng pekade mot Jia Lian och förklarade:
– Det här är min äldre bror Shes son Lian, alltså min brorson, och den yngre gossen är min egen yngre valp Baoyu.
Zhen Yingjia slog ihop händerna av förvåning och utbrast:
– Mäkta egendomligt! I sanning egendomligt! Nu minns jag att man har berättat att bror Zheng hade en yngre, högt älskad son som föddes med en jade i munnen och därför kallades Baoyu. Jag erinrar mig att jag först blev förvånad över att våra gossar hade samma namn, men att jag efter vidare funderingar kom fram till att det faktiskt inte alls är så ovanligt med namndubbleringar av detta slag. Sedan tycks jag ha glömt bort det hela. Men nu när jag ser gossen, blir jag lika förvånad som när jag hörde talas om honom första gången, och nu gäller det i första hand den yttre likheten gossarna emellan. Inte bara utseende utan också uppträdande och sätt verkar överensstämma helt. I sanning märkligt!
När Zhen Yingjia hade hört sig för om Baoyus ålder, kommenterade han kort:
– Min unge valp är nästan ett år yngre.
Jia Zheng berättade att han efter att ha frågat den föga talföre Bao Yong, som ju hade anförtrotts honom av Zhen Yingjia, hade erhållit en del information om Zhen Baoyu, men Zhen Yingjia var nu så upptagen av Jia Baoyu att han glömde att fråga hur hans före detta trotjänare skötte sig och mådde. I stället upprepade han flera gånger orden »mäkta egendomligt!« och »högst märkligt!«. Han grep också Baoyus händer och visade honom en högst påfallande vänlighet. Plötsligt erinrade han sig emellertid att hertigen av Anguo var angelägen om att avmarschen skulle ske snarast, varför han inte borde fördröja denna utan med det snaraste måste påskynda de egna förberedelserna. Han tvingade därför sig själv att hastigt bryta upp och ledsagades ut av Jia Lian och Baoyu, varvid han oupphörligt ställde vänliga frågor till Baoyu, ända tills han steg upp i ekipaget som stod och väntade utanför Stora porten och därefter for iväg. Jia Lian och Baoyu återvände till Jia Zheng och rapporterade allt som Zhen Yingjia hade sagt, varefter Jia Zheng lät dem återvända var och en till sitt, vilket för Jia Lians del innebar att han åter tog itu med att försöka få någon rätsida på alla räkningar i samband med sin hustrus begravning.
Baoyu berättade genast vid hemkomsten för Baochai om mötet med Zhen Yingjia och tillade:
– Jag trodde att jag aldrig någonsin skulle få träffa min namne Zhen Baoyu, men i dag har jag alltså träffat hans far, som talade om att den där Baoyu skulle komma hit och hälsa på hos min far endera dagen. Familjen är redan på väg hit till huvudstaden. Hans far sa att vi liknar varandra som två bär eller hur det var han uttryckte det, men sådant där dumt prat tror jag inte det minsta på. Om han nu kommer på besök, måste ni alla kolla in honom och sedan säga om ni verkligen tycker att vi liknar varandra.
– Nu pratar du allt strunt igen, din inbitne egoist, genmälde Baochai. Du kommer hit och säger – inbilsk och självupptagen som du är – att det finns de som tycker att en mansperson är lik dej, och inte nog med det, utan du begär dessutom att vi ska komma och kika på honom i smyg! Det är faktiskt höjden!
Baoyu skämdes, när han insåg att han hade yttrat sig obetänksamt, blev litet röd runt öronen och funderade på vad han skulle klämma till med som ursäkt eller som avledningsmanöver.
Huruvida han lyckades ursäkta sig eller avleda samtalet till belåtenhet kan du få reda på i nästa kapitel.