Xichuns beslut står fast – hon yrkar på nunneliv än. Baoyu ser likhet med namnen – han förlorar en möjlig vän
VI BERÄTTADE JUST att Baoyu hade blivit svarslös, när Baochai ansatte honom. Innan han hade hunnit urskulda sig, kom Höstglitter in och meddelade:
– Herr Zheng vill att herr Bao inställer sej i Biblioteket.
Detta blev en välkommen undanflykt för Baoyu, som omedelbart men inte utan viss oro gav sig iväg till sin far. Denne mötte honom med orden:
– Skälet till att jag vill prata med dig är, som du nog anar, dina studier eller snarare brist på dylika … Eftersom du bär sorg, är det ju otänkbart att du studerar i skolan för tillfället, men det finns inget som hindrar att du utnyttjar tiden du går overksam här hemma till att repetera, och du kan alltid studera till exempel uppsatskomposition, inte sant? Jag är turligt nog också ledig litet extra den närmaste tiden, varför det skulle behaga mig om du de närmaste dagarna författar några mönstergilla uppsatser, som jag sedan kan få titta på. Som du nog förstår är jag nyfiken på vilka framsteg du har gjort i fråga om åttafotingen.
Baoyu kunde inte göra mycket annat än att nicka instämmande, och hans far fortsatte:
– Jag har naturligtvis sagt till Huan och Lan också att de skall repetera och försöka förkovra sig, och jag utgår från att dina uppsatser blir betydligt bättre än deras. Det skulle verkligen se för illa ut om dina alster inte når upp till samma standard som de yngre gossarnas, erkänn det!
– Ja, far, svarade Baoyu och nickade åter men vågade inte säga något mer. Han hade förblivit stående under det korta samtalet och vågade inte avlägsna sig, förrän fadern förklarade:
– Du kan gå nu.
Baoyu drog sig sakta baklänges till dörren, varefter han vände sig om för att bege sig hem. Strax utanför dörren till Biblioteket var han nära att krocka med intendent Lai Da och ett par betjänter, som kom med de av Jia Zheng begärda personalregistren. Som en blixt rusade Baoyu hemåt och möttes vid hemkomsten av Baochais fråga vad hans far hade sagt. Hon verkade mycket nöjd, när hon fick höra att det gällde hans studier och i första hand disposition och komposition. Baoyu hade gärna velat uttrycka sitt missnöje, men han bedömde det vara oklokt att inte lägga en viss flit i dagen, varför han gjorde sig beredd att återuppta studierna. Han skulle just slå sig ned och försökte koncentrera sig, när två nunnor från ett av familjens konvent klev in och artigt hälsade på Baochai, som nästan litet nonchalant besvarade deras hälsning med ett kort »god dag«. Efter en stund vände hon sig till en tjänsteflicka med orden:
– Servera dom te!
Baoyu hade gärna växlat ett par ord med de båda nunnorna, men han såg att Baochai var avogt inställd mot dem och avstod därför från att säga något. Nunnorna visste att Baochai saknade förståelse för nunnelivet och ofta behandlade nunnor litet kyligt avvisande, varför de inte hade lust att stanna kvar längre än en artighetsvisit krävde, och efter en stund såg de ut att vilja bryta upp.
– Nåja, lite längre kan ni allt sitta kvar, sa Baochai.
– Vi har haft så mycket att göra med alla förrättningarna i Järntröskeltemplet den sista tiden, förklarade den ena av nunnorna. Därför har vi inte haft tid att besöka vare sej Deras nåder eller de yngre damerna i familjen på länge. Förutom besöket här har vi i dag varit hos Hennes nåd och fru Zhu, men vi har ännu inte besökt fröken Xichun, så vi ska nog inte dröja oss kvar längre här nu.
Baochai nickade och gjorde inte något försök att hålla dem kvar längre, varför de båda nunnorna begav sig till Xichun, där de togs emot av Skärmfasad och frågade henne om Xichun var hemma och hur hon mådde.
– Hemma är hon allt, svarade Skärmfasad, men fråga inte om hur hon mår och annat elände! Fröken Xichun har inte ätit det allra minsta på flera dar och stiger inte ens upp ur sängen. Hon bara ligger där och stirrar i taket.
– Varför då? frågade den ena nunnan nyfiket, och Skärmfasad blev henne inte svaret skyldig:
– Det är en lång historia. Om ni går in själva och frågar henne, tror jag nog hon talar om skälet för er.
Xichun hade hört ordväxlingen, satte sig upp i sängen och ropade:
– Jaså, är det ni? Hur mår ni nuförtiden? Jag antar att ni inte har velat komma hit tidigare på grund av allt elände som drabbat oss den senaste tiden. Erkänn att det ligger till så! Stig in!
– Barmhärtige Buddha! utropade den ena nunnan, medan de steg in, och fortsatte: Så får fröken inte tänka om oss! Frökens familj är ju en av våra största gynnare och sponsorer, ja, konventet grundades faktiskt av frökens släkt. Tänk så mycket gott Gamla hennes nåd har gjort konventet. På hennes begravning träffade vi ju Deras nåder och fruar och fröknar från huset här, men inte fröken Xichun. Annars tror jag alla var där. Vi undrade så varför fröken inte var där och blev allt en smula oroliga. Därför kommer vi på besök nu, enkom för frökens skull, kan man säga.
Xichun frågade efter nunnorna i Vattenmånekonventet och andra konvent med anknytning till Jiafamiljen, och den mest talföra av de båda besökarna svarade:
– De har haft det rysligt jobbigt efter skandalen som drabbade dom, och portvakterna här i huset vill inte ens släppa in dom, när de kommer hit. Usch, så rysligt! På tal om skandal, förresten, hörde vi nyligen ett rykte om Gröna lövsalens konvent. Det var något om att föreståndarinnan där, syster Miaoyu, hade gett sej iväg tillsammans med tjuvar och banditer. Kan det vara riktigt?
– Hur kan ni bara föreställa er något sådant! utbrast Xichun. Man borde skära ut tungan på dom som sprider ut något så rysligt och illvilligt! Stackars Miaoyu blev helt enkelt bortrövad härifrån av de där skurkarna. Den som påstår något annat är en lögnare!
– Ja, så är det nog, instämde nunnan överslätande. Men erkänn att syster Miaoyu var lite udda. Vi var flera som tyckte att hon gick till överdrift i sitt nit. Ja, fröken Xichun får absolut inte tro att vi menar att hon var skenhelig i sitt renlighetsnit, men jämfört med henne kände vi oss alla som grovhuggare eller högst ordinära i alla fall. Vi får nöja oss med att sjunga våra mässor, läsa våra böner, be om syndernas förlåtelse för andras räkning och hoppas att själva skaffa oss meriter i himlen efter vår egen ynkliga förmåga, en smula god karma, så att säga.
– Vad menar du med det sista? frågade Xichun nyfiket och fick svaret:
– Om vi bortser från verkligt goda och dygdiga familjer som frökens, alltså familjer som inte behöver hysa fruktan inför kommande tillvaro, är det tyvärr så att många unga damer, i andra aristokratiska släkter alltså, har all anledning att hysa oro för framtiden. Lyckan växlar och olyckor kan drabba dom när som helst. Vad gives det då för räddning? Ingen enda utom den frälsning som Barmhärtighetens gudinna, vår kära Guanyin, i sin nåd kan bringa oss stackare! Hon ömkar sej över oss syndare, ser våra plågor, hör våra böner, rörs av medlidande i sitt hjärta och bringar oss hjälp. Det är därför vi nunnor alltid ber bönen »Var hälsad, du kärlekens och barmhärtighetens gudinna, du vår fru som frälsar oss från ondo!«. Det är förvisso sant att vi nunnor lever ett mindre lyxigt liv än unga adelsfröknar och får utstå svårigheter, men vi lever i förvissningen att vara frälsta. Vi kan kanske inte hysa hopp om att själva bli buddhor eller helgon, men vi kan alltid hoppas att tack vare vårt nuvarande asketiska liv i nästa liv återfödas som män, vilket bara det är belöning nog, eftersom vi då slipper alla de oändliga prövningar och förödmjukelser som drabbar oss kvinnor titt som tätt. Fröken Xichun är troligen för ung att förstå detta till fyllest, men jag kan inte låta bli att säga fröken som det är: när en flicka lämnar hemmet och ingår äktenskap, är hennes möjligheter att vinna livets krona, det sanna livet, uttömda. Hon måste då lyda sin make i allt och vara hans slav. Så icke med oss nunnor, som lyder en högre makt och samlar poäng i himlen för att vinna något vida bättre. Andakt och underkastelse är kärnan i det andliga livet. Felet med syster Miaoyu var – fröken får ursäkta att jag säjer det! – att hon hyste för stark tilltro till sej själv och sin egen överlägsenhet och faktiskt såg ner på oss andra, som hon betraktade som ordinära och en smula vulgära. Hon insåg nog aldrig att även vanliga simpla, obildade nunnor som vi genom andakt och underkastelse kan vinna en god karma. Kanske var det just därför hon drabbades av detta rysliga öde?
Xichun instämde i hjärtat med mycket av det nunnan framhöll, och utan att ta hänsyn till att tjänsteflickorna fanns i närheten började hon berätta om hur illa Youshi behandlade henne och om eländet som därför hade drabbat henne nyligen, när hon ålades att stanna hemma för att vakta huset. Hon visade också nunnorna att hon hade klippt av sig hälften av håret och förklarade sedan:
– Ni tror förstås som alla andra att jag är en lealös, vek liten adelsfröken som är instängd i sin jungfruburs snäva värld, kantänka. Men där har ni fel! Jag har länge önskat avsvärja mej denna världen och bli nunna, men jag har inte kommit på hur jag ska fullfölja denna min orubbliga avsikt.
Nunnorna spelade skräckslagna och en av dem utbrast:
– Bevare oss väl! Så får fröken inte säga! Lova oss det, snälla fröken! Tänk om fru Zhen får höra det! Då kommer hon att ge oss en utskällning efter konstens alla regler och sedan låta kasta ut oss från konventet. En ung, fin adelsfröken som fröken Xichun i en aristokratisk familj som den här måste säkert äkta en ung, stilig adelsman i en annan fin familj och sedan leva i lyx och överflöd resten av livet. De skulle aldrig …
Xichun lät henne inte tala till punkt, rodnade starkt och nästan väste med illa dold ilska i rösten:
– Varför tror du att fru Zhen kan kasta ut er från konventet och inte jag?
Nunnan förstod att Xichun menade allvar och beslöt att smida medan järnet var varmt:
– Fröken får inte ta illa upp av det jag sa, men tror fröken verkligen att Hennes nåd och de andra fruarna kommer att gå med på det? Jag sa det där bara för att jag var rädd att fröken Xichun skulle få en massa obehag själv, och det vill vi ju inte.
– Vi får se hur det blir med den saken, svarade Xichun kort.
Skärmfasad och de andra tjänsteflickorna insåg att samtalet hade tagit en illavarslande vändning, varför Skärmfasad blinkade menande till nunnorna att det var hög tid för dem att ta avsked. Nunnorna fattade galoppen och tog tillfället i akt att ge sig av, i synnerhet som de var rädda för att de nu hade satt igång en lavin som skulle bli svår att stoppa. De tog farväl, och Xichun gjorde ingen min av att försöka hålla dem kvar. Med ett nedlåtande leende tillade hon:
– Ni ska inte tro att ert lilla konvent är det enda som finns här i världen!
Nunnorna vågade inte kommentera hennes ord och smög tyst iväg. Väl ute mumlade de något om att ha väckt den björn som sover.
Skärmfasad hade blivit skärrad av vad hon hade hört och var rädd att få snubbor i framtiden, om hon inte berättade vad som hade skett för Youshi, varför också hon smög iväg och därefter skvallrade för henne.
– Fröken Xichun står fast i sitt beslut att låta raka huvudet och bli nunna, förklarade hon. Att hon har legat till sängs hemma de senaste dagarna beror inte på någon sjukdom utan på att hon är sur och ligger och ältar sina griller om att bli nunna. Frun måste nog vidta vissa försiktighetsåtgärder, så att det inte händer något gräsligt … Vi flickor hos henne vågar inte ta ansvar, om något rysligt skulle drabba henne.
– Jag har svårt att tänka mej att det verkligen är hennes allvar att bli nunna och gå i kloster, kommenterade Youshi. Hon vill säkert bara passa på, nu när herr Zhen inte är hemma, att försöka sätta sej upp mot mej. För mej får den apan för övrigt gärna gå i kloster.
Skärmfasad blev rädd när hon hörde Youshi säga detta, återvände hem och försökte sedan att efter bästa förmåga övertala Xichun att avstå från sin föresats. Xichun fortsatte emellertid att fasta i protest – hon åt i alla fall inte något – och funderade över hur hon skulle kunna driva sin vilja igenom. Skärmfasad och de andra flickorna blev än mer oroliga och vände sig nu till Deras nåder för att få hjälp. Både fru Xing och fru Wang talade allvarligt med Xichun flera gånger, men de fann så småningom att hon inte alls ville lyssna på deras övertalningsförsök och helt enkelt slog dövörat till. De samrådde och beslöt att rapportera det skedda för Jia Zheng, men ett besök kom emellan just när de hade för avsikt att gemensamt uppvakta honom för att höra hans mening. En portvakt rapporterade nämligen:
– Hennes nåd fru Zhen och unge herr Zhen Baoyu har kommit på visit.
Alla reste sig skyndsamt för att välkomna de höga gästerna, och fru Zhen ledsagades till fru Wangs våning, där alla damerna artigt hälsade på varandra och utbytte artighetsfraser, vilka det är onödigt att återge här. Därefter uttryckte fru Wang sin länge närda önskan att få träffa sonens namne, som enligt alla skulle vara så lik hennes egen Baoyu. Fru Zhen lät genast kalla på sin Baoyu, men en flicka inträdde då och meddelade att gossen just satt och konverserade med herr Zheng i det yttre biblioteket. Hon tillade:
– De tycks komma mycket väl överens. Herr Zheng har skickat efter unge herr Bao här hos oss och Jia Huan, och han har också sänt bud efter unge Lan. De ska alla inta lunch tillsammans med herr Zheng i Biblioteket, men när de har ätit färdigt, ska herr Zheng sända in Zhen Baoyu till Deras nåder och övriga damer.
När Jia Zheng fick se Zhen Baoyu, slogs även han omedelbart av dennes likhet med sonen, och han började nyfiket fråga honom om hans studier och ställa en och annan fråga för att pröva hans kunskaper om litteratur och humaniora i övrigt. Han imponerades då storligen av de kloka och kunniga svar han fick, varför han lät kalla till sig Baoyu och de båda andra gossarna, så att de skulle kunna inspireras av detta dygdemönster och eggas att själva försöka efterlikna honom. Baoyu skulle, menade hans far, vid en jämförelse med sin namne skämmas över sin studielättja, vilket skulle kunna innebära en vändpunkt.
Baoyu anlade komplett sorgdress och begav sig sedan, åtföljd av de båda andra pojkarna, till sin fars bibliotek, där åsynen av Zhen Baoyu av Jia Baoyu upplevdes som om han hade träffat en kär gammal bekant. Han var helt säker på att han tidigare hade träffat sin namne, och det verkade som om detta gällde även denne. De båda utbytte litet ceremoniösa ömsesidiga hälsningar och därefter hälsade också de båda yngre Jiagossarna och Zhen Baoyu artigt på varandra. Jia Zheng hade först, som det anstår en förekommande värd, slagit sig ned på mattan och anvisat Zhen Baoyu att sätta sig på en stol, vilket gossen belevat hade avböjt, då han som tillhörde en yngre generation knappast kunde sitta högre än en representant för en äldre generation. I stället hade han slagit sig ned på en sittdyna på golvet. När Baoyu och de båda pojkarna nu anlände, kunde de knappast sätta sig på golvet, alltså på samma nivå som Jia Zheng, men de kunde knappast heller förbli stående, medan Zhen Baoyu, som ju tillhörde samma generation som Jia Baoyu och Jia Huan, satt nedanför dem. Jia Zheng insåg nästan genast gossarnas knepiga belägenhet, varför han själv reste sig, förmanade dem och samtalade med dem en kort stund, innan han befallde att lunchen skulle serveras och sedan vände sig till Zhen Baoyu med orden:
– Du får ursäkta mig, min käre gosse, att jag lämnar dig och nu låter den yngre generationen ta över värdskapet. Jag hoppas du får en riktigt trevlig pratstund med gossarna, som har mycket att lära av dig.
– Bäste herr Zheng! Det behövs ingen ursäkt för att lämna mej i dessa gossars vård. Det är förvisso jag som ska dra lärdom av samvaron med dom, svarade Zhen Baoyu artigt och slog ned blicken.
Efter ytterligare några förmaningar och artighetsfraser tog Jia Zheng avsked och begav sig till det inre biblioteket. Zhen Baoyu gjorde en ansats att ledsaga honom ut, vilket Jia Zheng avböjde, men han lät de övriga gossarna, som redan hade rest sig upp och stod vid tröskeln och väntade, följa honom ända till hans inre studierum, varefter de återvände och bad Zhen Baoyu slå sig ned. När alla äntligen hade intagit sittande ställning, följde en hel del artighetsfraser om »ett hett efterlängtat möte som nu äntligen har blivit av« och mycket annat i den stilen, som här inte finns anledning att återge.
Som tidigare nämnts hade Jia Baoyu vid den första åsynen av namnen tyckt sig möta en gammal bekant, och han hade också erinrat sig drömmen framför spegeln, där de för en kort stund hade råkats, åtminstone i hans inbillning. Efter vad han hade hört från många håll, hade han blivit övertygad om att hans namne var en person efter hans eget sinne, någon som skulle kunna bli en riktig vän och kunna förstå honom. Eftersom detta var deras första verkliga möte och Jia Huan och Jia Lan därtill var närvarande, insåg han att det var klokast att inte säga något förhastat utan att gå långsamt fram, varför han med överdriven artighet tilltalade sin vän in spe och med krystade vändningar framkastade orden:
– Ack, alltför länge har jag fått nöja mej med att höra ditt ärade namn nämnas med ampla lovord utan att själv ha fått njuta av din ärade närvaro. När jag nu äntligen får göra det, inser jag att jag framför ögonen har »en från himlen till jorden förvisad«, en ny Li Bai.
Zhen Baoyu, som också han hade hört mycket positivt om sin namne, tyckte att detta första sammanträffande började arta sig bra och tänkte:
– Han och jag skulle nog kunna bli bra studiekamrater, även om han kanske inte har samma höga ambitioner som jag själv. Eftersom vi har samma namn och liknar varandra, har Ödet säkert sammanlänkat oss redan vid Återfödelsens klippa. I mina studier har jag nu nått ett stadium då jag kan förstå många av de högre principer och lagar som styr vår tillvaro. Nu vore det nog på sin plats att låta min namne ta del av min vunna lärdom. Men jag måste gå försiktigt fram, eftersom detta är vårt första möte och jag inte kan vara helt säker på att han är som jag.
När Zhen Baoyu snabbt hade tänkt detta, sa han i samma krystade vändningar som sin namne:
– Lovsjungandet av min broders lysande intellekt har nått denne yngre broders öra liksom talet om hans utmärkta dygder i övrigt och hans raffinerade behag och kulturella förfining. Detta har skrämt honom, då han har insett att han själv vid jämförelse blott är en högst ordinär medelmåtta, en enfaldig och narraktig idiot i jämförelse med sin namne, vars namn han dessutom haft oförskämdheten att befläcka.
– Han är nog en person som jag skulle kunna bli riktigt god vän med, tänkte Jia Baoyu, men jag kan inte riktigt förstå varför han, när han talar om mej, använder ord som »behag« och »förfining«, som är betydligt mer passande för flickor. Vi är faktiskt trots allt smutsiga och slemmiga manspersoner båda två.
Detta yttrade han förvisso inte högt utan svarade i stället:
– Dessa lovord från min lysande broder är jag fövisso icke värdig. Jag är blott ett oskäligt kreatur eller ett fån, ja, bara en död sten. Hur skulle jag drista mej att ens jämföra mej med min bildade, ädle och högtstående namne? Den som har befläckat och besmutsat namnet är denne usling.
– När han var ung och oförståndig, insåg denne yngre broder inte sin begränsning och satte upp höga mål långt ovan den egna förmågan, docerade nu Zhen Baoyu. Men sedan drabbades vår familj av svårigheter, och vårt tillstånd blev under ett par år föga bättre än grusets på marken. Jag vågar icke påstå att jag under dessa svåra år lärde mej förstå allt, men en viss kunskap om detta livets obeständiga natur tillgodogjorde jag mej, medan du, käre broder, levde ett liv i lyx och överflöd och obehindrat efter ditt kynne kunde ägna dej åt vad dej behagade, åt disposition och komposition, statens angelägenheter och annat sådant som har fått din dyre fader att högakta dej, älska dej och förutspå dej en lysande framtid. Det är därför du som är värdig att bära det namn vi båda bär och jag befläckar.
Baoyu blev skrämd när han hörde sin namnes utläggning, som förvisso i hög grad vittnade om den karriärlystnad och strebermentalitet han själv såg ned på och föraktfullt brukade kalla kryperi och vars företrädare han brukade likna vid »en krypande mask« och en bokmal. Medan han funderade på vad han borde svara, hann Jia Huan nästan ingripa i samtalet – han hade känt sig förfördelad, eftersom han ännu inte hade tilltalats och hittills inte hade fått ett enda ord med i laget– men han förekoms av Jia Lan, som Zhen Baoyus tirad föll på läppen och som nu inflikade:
– Herr Zhen är alldeles för blygsam i sin framtoning. Vad beträffar litterär komposition och statens angelägenheter, är jag helt övertygad om att herr Zhen genom sina rika erfarenheter – det är ju genom erfarenheterna man verkligen lär sig något – har nått vida längre i sina studier än vi andra. Denne usle och mycket oerfarne yngling vet förvisso ingenting om dylika höga och magistrala ämnen, men det obetydliga lilla han ändå har lyckats läsa sig till har fått honom att i sin enfald inse att yttre förfining och behag är av ringa värde i jämförelse med en god karaktär, som överträffar allt annat hundrafalt.
Jia Lans tirad föll däremot ingalunda Jia Baoyu på läppen och han undrade varifrån hans lille brorson hade fått sådant dravel. Han blev rädd att nu få höra mera i samma stil från Zhen Baoyu, som han alltså borde förekomma, varför han sa:
– Enligt vad jag har hört om min dyre broder, föraktar han liksom denne usle namne klichéer och till intet förpliktigande allmänna fraser och har genom egna studier och erfarenhet bildat sej en uppfattning om denna vår tillvaro. Denne hans namne blev så lycklig över mötet i dag och möjligheten att därmed få njuta av hans kunskaper om såväl vår värld som tillvarons högre principer. Han hoppades att därigenom kunna skaka av sej stoftet av denna värld och få hjälp att nå högre, andliga rymder och att därmed vidga horisonten åt alla håll. Men nu inser han att hans namne betraktar honom som ett oskäligt kreatur och därför av ren artighet serverar honom denna rappakalja av fåvitsk visdom.
Zhen Baoyu blev fundersam och tänkte:
– Han har säkert hört talas om hur olydig jag var som barn och betvivlar alltså min ärlighet nu. Han verkar faktiskt tro att jag bluffar och kanske vill testa mej. Det är bäst att jag är helt uppriktig mot honom. Vem vet, vi kanske kan bli nästan som bästisar? Tänk vad bra om jag fick en riktigt god vän som studiekamrat!
Han funderade en kort stund på hur han skulle börja och tog sedan till orda:
– Uppriktighet är en dygd jag alltid har uppskattat, varför jag tar till mej min broders ord. Jag erkänner utan omsvep att jag som oförståndig liten pilt avskydde allt vad klichéer och plattityder heter, men när jag blev något äldre och min dyre fader där hemma allt mer tröttnade på värdskapets plikter, fick jag i allt högre grad ta över dessa plikter och ta emot våra gäster, vilket gav mej nyttiga erfarenheter. Jag fann nämligen att praktiskt taget alla dessa höga gäster hade bringat sina släkter och familjer ära och glans och att allt de uttryckte i skrift eller muntligt framförde vittnade om allvar, dygd och pietet. Deras hela liv visade att de var sanna produkter av den lysande era vi nu lever i och de ådagalade i alla sina gärningar sin vördnad och tacksamhet ej blott för Majestätet utan även för sina fäder och lärare, som hade uppfostrat dom och i sin stora nåd hade framstått som deras förebilder. De lärdomar jag tillskansade mej under samtalen med min faders höga gäster fick mej att så småningom skaka av mej de barnsliga fördomar jag tidigare hade hyst, och nu söker jag idogt efter kloka lärare och goda vänner, som kan få mej att helt glömma mina barnsliga griller och ytterligare undervisa mej i höga och magistrala ämnen. Till min stora lycka har jag nu fått möta dej, dyre broder, och hoppas få njuta av och kunna dra lärdom av dina djupa insikter i olika ämnen. Det jag nyss sa, yttrade jag helt uppriktigt. Det får du, gode broder, inte ett ögonblick betvivla.
Ju mer Jia Baoyu hörde, desto mer otålig och besviken blev han. Han insåg det lönlösa i att förlänga samtalet, hummade litet lätt och muttrade några avslutande artighetsfraser. Ett bud från de röda gemaken räddade honom från ytterligare docerande av namnen med orden:
– Om herrarna här ute har ätit klart, ombedes herr Zhen att gå in till damerna.
Jia Baoyu grep genast tillfället, reste sig omedelbart och erbjöd sig att ledsaga sin namne till de inre gemaken. Denne steg också upp och även de båda andra pojkarna följde med in till Hennes nåd fru Wangs våning, där de tre Jiagossarna med Baoyu i spetsen först artigt hälsade på Hennes nåd fru Zhen, som intog hedersplatsen. Zhen Baoyu hälsade minst lika vördnadsfullt på fru Wang, varefter de två mödrarna med största intresse beskådade sina tvenne telningar och utbytte menande blickar. På grund av de båda familjernas långa vänskap och sin egen höga ålder tyckte fru Zhen inte att hon måste följa gängse restriktioner enligt etiketten på grund av att Jia Baoyu var gift, varför hon kände sig fri att säga och visa direkt vad hon tyckte, vilket ledde till varmhjärtade utrop och kommentarer om den »älsklige« Jia Baoyu. Detsamma var förhållandet med fru Wang, som drog Zhen Baoyu till sig och med glädjetårar i ögonen frågade honom om allt möjligt. Svaren hon erhöll fick henne att med värme i rösten därefter förklara att denne »Jade« verkade mer mogen och klok än hennes egen »Jade«. Hon tittade också berömmande på Jia Lan och tänkte för sig själv att även han i sanning var en fin liten gosse, som förvisso inte skämde de båda »Jadena« men dock icke kunde tävla i samma klass som de. När hon kastade en blick på den tölpaktige Jia Huan, hade hon emellertid svårt att dölja sin gamla antipati mot honom.
Ryktet spred sig snart att de båda »Jadena« nu befann sig på ett och samma ställe, vilket fick tjänsteflickorna att nyfiket rusa till fru Wangs våning för att själva titta och jämföra. Utslaget blev enhälligt, och alla mumlade något i stil med:
– Tänk, vad egendomligt! De har samma namn, likadana ansikten och ser helt lika ut även i övrigt! Om inte vår Baoyu hade burit sorg, hade vi inte kunnat skilja dom åt. Då hade de varit lika som två bär …
Särskilt Näktergal blev starkt berörd när hon såg de båda, eftersom hennes tankar då gick till Daiyu.
– Varför skulle fröken Lin dö? funderade hon. Tänk om hon hade levat och hade fått äkta denne Zhen Baoyu! Då skulle hon ha fått sin Baoyu, hon också. Det hade hon nog inte haft något emot.
Medan hon ältade dylika tankar, hörde hon Hennes nåd fru Zhen säga:
– När min make häromdagen kom hem efter besöket här, sa han att han fann att även vår egen Baoyu nu var giftasmogen och han berättade att han hade bett herr Zheng att spana efter ett lämpligt parti för gossen.
Fru Wang, som hade fattat tycke för Zhen Baoyu, kommenterade omedelbart hennes ord.
– Det skulle vara mig en ära att förmedla något sådant, förklarade hon. Jag ställer mer än gärna upp som äktenskapsmäklare för den käre gossen. Av vår familjs egna flickor har två redan gått bort och en är gift långt från barndomshemmet. Kusin Zhen i Ningguohuset har förvisso en ogift syster, men hon är ännu för ung att ingå äktenskap. Men min äldre svärdotter, som är född Li, har två unga, vackra kusiner. Den äldre är redan förlovad, men den yngre skulle, såvitt jag kan se, vara ett lämpligt parti för din gosse. Jag kan agera å dina vägnar redan i morgon, om du så vill. Du skall emellertid veta att familjen lever under ganska knappa omständigheter.
– Vad vänligt av dig, kära du, att säga detta, svarade fru Zhen. Du bör dock betänka att vi själva knappast äger något alls längre. Så det blir nog de som i stället ser ned på oss och vårt armod.
– Men nu har i alla fall din make fått en ny och viktig uppgift av Majestätet, så det skulle inte förvåna mig det minsta om det armod du nu påtalar så småningom utbytes mot rikedom och ett välstånd som till och med överträffar familjens belägenhet före konfiskeringen, framhöll fru Wang uppmuntrande.
Fru Wangs yttrande fick fru Zhen att le mot henne och säga:
– Ingen skulle bli gladare än jag om din förutsägelse besannas. Som det nu ligger till är jag hursomhelst tacksam om du, kära vän, framlägger förslaget om giftermål å vår familjs vägnar hos Lifamiljen och om möjligt förankrar det.
Zhen Baoyu hörde vad de talade om, varför han bad om lov att få avlägsna sig och därefter ledsagades av Jia Baoyu tillbaka till Biblioteket, där de samtalade en stund med herr Zheng, som ännu befann sig där. Efter en kort stund kom ett bud från Hennes nåd fru Zhen och meddelade:
– Hennes nåd har gett order om uppbrott, varför hon vill att unge herr Zhen snarast återvänder till de inre gemaken.
Zhen Baoyu tog genast avsked, och Jia Zheng uppmanade Baoyu, Jia Huan och Jia Lan att ledsaga honom tillbaka. Därmed lämnar vi Zhen Baoyu.
Vi övergår till hans namne, som ända sedan han hade träffat Zhen Baoyus far och hade fått höra att namnen skulle få följa med till huvudstaden, så ivrigt hade åstundat att få möta denne och i honom finna en sann vän, kanske rentav en blivande bästis. När han nu verkligen hade fått träffa sin namne, var hans besvikelse total. Det trista samtalet dem emellan hade visat att de båda var varandras motsatser, var oförenliga som is och träkol som det brukar heta. Jia Baoyu var således synnerligen deprimerad, när han muttrande återvände hem. Vid hemkomsten yttrade han till en början inte ett ord utan stirrade bara dystert framför sig. Baochai frågade så fort hon kom in till honom:
– Hur var det? Var han verkligen lik dej som en dubbelgångare?
– Till det yttre var han nog det, mumlade Baoyu till svar och tillade: Men när jag hörde honom prata och mala på, insåg jag att han också är en sån där »krypande mask« eller »klättrande streber«, en riktig karriärist och en bokmal. Usch!
– Du ska alltid finna fel hos andra, genmälde Baochai. Hur kan du efter att ha råkat honom en enda gång vara så säker på att han är karriärist?
– Han malde på utan att säga något vare sej upplyst eller kunnigt, svarade Baoyu. »Komposition och disposition« och »rikets angelägenheter« och sådant där nonsens hela tiden; »lojalitet«, »sonliga dygder och plikter« och annan sådan smörja. Jag säger bara usch! Erkänn att det vittnar om strebermentalitet! Det är verkligen synd att han till utseendet är så lik mej, men det kan ju knappast jag rå för. Jag skäms och önskar att jag såg helt annorlunda ut än jag gör.
Baochai insåg att han på grund av mötet med namnen hade fått vatten på sin kvarn och nu tyckte att han kunde prata strunt obehindrat, varför hon avbröt honom med orden:
– Det du svamlar nu är faktiskt rent skrattretande! Hur kan du bara säga något så dumt som att du vill byta utseende, i synnerhet som din namne verkar tala klokt? Det är faktiskt en pojkes plikt här i livet att sträva mot höga mål och tänka på både framtid och ära. Vem mer än du själv har som ideal att vara sentimental och allmänt känslosam på bekostnad av studiedisciplin och viljetuktan? Du vill inte inse din egen brist på fasthet och karaktär utan skyller i stället på andras »karriärism och strebermentalitet«. Du borde skämmas.
Baoyu hade funnit sin namnes predikande odrägligt. Nu fick han dessutom höra samma struntprat från Baochai, som därtill gav honom snubbor, vilket gjorde honom än mer nedslagen och orsakade en ny attack av hans gamla depression. Han tystnade och stirrade dystert framför sig med ett fånigt leende på läpparna, som om han var omedveten om omgivningen. Baochai trodde att han skämdes och bara låtsades att han inte hade begripit hennes barska ord, varför hon själv inte tog någon notis om honom. Men under resten av dagen satt han som bedövad och stirrade stelt framför sig, och det hjälpte inte att Xiren och andra försökte provocera honom för att få honom att vakna ur sin passivitet. Depressionen varade hela den kvällen och natten, och när Baoyu vaknade nästa morgon var hans tillstånd nästan exakt som före det senaste, långsamma tillfrisknandet. Vi tvingas nu lämna honom för en stund i detta bedrövliga tillstånd.
*
Vi övergår till Hennes nåd fru Wang och hennes bekymmer för Xichun, som ju orubbligt hävdade att hon verkligen önskade raka av sig håret och gå i kloster. Som Läsaren måhända erinrar sig hade Youshi inte kunnat förmå sin svägerska, som hon avskydde, att avstå från sina planer, och hon fruktade att Xichun skulle ta sig själv av daga, om hon inte lyckades genomdriva sin vilja, varför Youshi hade avsagt sig allt ansvar för och tagit sin hand från henne och hade rapporterat det skedda för fru Wang, som insåg att Xichun måste bevakas dag och natt och ombesörjde att så skedde. En dag fann hon situationen ohållbar och förstod att hon måste informera sin make. Jia Zheng suckade sin vana trogen flera gånger djupt och blev både bedrövad och förargad, vilket han visade genom att stampa med foten i golvet och utbrista:
– Jag kan inte få in i skallen vad ont Ningguohuset har gjort för att förtjäna alla dessa olyckor och skandaler!
Han skickade efter Jia Rong och förmanade honom:
– Nu skall du bege dig till din mor och be henne att gå till Xichun och verkligen på allvar tala henne till rätta. Om den dumma flickan fortsätter med sina griller och vägrar att lyssna på henne, skall din mor säga till henne att vi inte längre räknar henne som en i familjen!
Youshi begav sig åter till Xichun och gjorde ett rejält försök att tala henne till rätta, men detta fick rakt motsatt effekt än den avsedda. Xichun konstaterade helt kort att självmord i så fall vore hennes enda utväg och tillade:
– Jag är flicka och vet att en flickas öde är att inte bli kvar i hemmet hela sitt liv. Mitt öde kunde bli att leva i ett odrägligt äktenskap som Yingchun. Jag vet hur olyckliga herr Zheng och Hennes nåd var då. Ja, och sedan dog hon. Om Hennes nåd och herr Zheng verkligen älskar mej, kan de alltid betrakta mej som om jag vore död, när de väl har tillåtit mej att gå i kloster och därmed att leva ett rent liv utan att i fortsättningen vålla dom några som helst bekymmer. Om de inte helt vill kapa alla band med mej, kan jag ju leva som nunna här i Gröna lövsalens konvent, som tillhör oss. Systrarna och andra kvinnor, som betjänade Miaoyu, bor ännu kvar där, och om något skulle saknas mej där, kan ni, om ni verkligen älskar mej, lätt åtgärda detta. I gengäld skulle jag vara tacksam mot er under resten av mitt liv. Min enda utväg annars – jag ser mej faktiskt ingen annan råd – är att ända mitt liv. Om jag får min vilja fram, kommer jag, när min bror någon gång i framtiden återvänder från exilen, att starkt framhålla att jag har gått i kloster av fri vilja och att ni gjorde allt ni kunde för att få mej att avstå. Om jag tvingas ta mitt liv, vad säger ni då till ert försvar när min bror återvänder? Och vad kommer han att säga? Naturligtvis att ni drev mej till detta.
Trots missämjan mellan Xichun och henne insåg Youshi att det låg något vettigt i Xichuns resonemang. Hon försökte inte längre övertala henne utan gick till fru Wang för att rapportera. Tyvärr hade fru Wang just begivit sig till Baoyus våning, där hon kunde konstatera Baoyus bedrövliga tillstånd, vilket skrämde henne, varför hon nu läxade upp Xiren med orden:
– Du måste se till honom bättre, ja, det gäller er alla här! Varför rapporterade ni inte för mig så snart han blev sjuk?
– Hennes nåd vet ju att Baoyu ofta får små anfall, dristade sig Xiren att svara. Det går lite upp och ner, och han har ju varje dag hittills kunnat infinna sej på den vanliga morgonuppvaktningen hos Hennes nåd utan några problem. Det var först i dag det inte fungerade för honom, och fru Bao var faktiskt på vippen att bege sej till Hennes nåd och rapportera, eftersom hon var rädd för att vi flickor skulle få snubbor igen, om vi titt som tätt sprang och skrämde upp Hennes nåd i onödan.
Baoyu vaknade tillfälligt upp ur sin bedövning, när han hörde sin mor tillrättavisa Xiren, och blev rädd att hon och Baochai skulle få lida för hans skull, varför han inflikade:
– Var inte orolig, mor. Jag är inte sjuk utan känner mej bara lite nere just nu.
– Käre gosse! svarade hans mor lättad. Du vet ju att du tycks ha anlag för att bli deprimerad. Om du hade talat om för mig tidigare att du kände att en attack var på väg igen, skulle jag ha kunnat skicka efter en läkare, som efter en diagnos skulle ha gett dig några bra piller, så att du redan hade varit pigg och kry igen. Det hade väl varit bättre, eller hur? Om du låter sjukdomen få dig på knä, får vi aldrig mer lugn och ro här i huset. Du kommer väl ihåg hur rysligt dålig du var strax efter det att du hade förlorat din jade?
Baoyu märkte att hans mor verkligen var orolig för hans skull, och sa för att lugna henne:
– Om mor inte slutar oroa sej för detta, får gärna en doktor komma hit och titta till mej. Jag lovar att ta alla mediciner han ordinerar.
Fru Wang tillkallade genast en flicka, som fick order att säga till dem där ute att en doktor skulle tillkallas. Eftersom hon nu oroade sig bara för Baoyu, glömde hon tillfälligt Xichun. Doktorn kom, undersökte Baoyu och skrev ut medicin, som tillreddes. Inte förrän Baoyu hade inmundigat en första dos kände sig hans mor lugnare och gick hem till sig.
Det tycktes emellertid som om medicinen inte alls hade någon positiv verkan, för efter ett par dagar var Baoyu betydligt sämre och kunde inte inta någon fast föda. Han återföll i sitt imbecilla tillstånd och satt eller låg oftast i något slags dvala. Alla blev oroliga, och ingen visste vad man borde ta sig till med honom. Ceremonierna för sorgetidens slut gjorde emellertid att alla var fullt sysselsatta några dagar och ofta befann sig i templet, varför Jia Yun inkallades för att sitta hos Baoyu och ta emot läkare, som kom och gick titt som tätt. Hemma hos Jia Lian fanns det ingen vuxen mansperson kvar bland husbondfolket, när han var borta, varför han, dock högst motvilligt, tillkallade Wang Ren att se till hus och tjänstefolk. Qiaojie grät ännu dag och natt efter modern och tycktes helt otröstlig, och hennes sorg gjorde henne även fysiskt sjuk. Man kan utan överdrift påstå att hela Rongguohuset vid denna tid var uppochnedvänt och erbjöd en minst sagt sorglig anblick, var granne med Kaos eller hur man brukar uttrycka det.
När husbondfolket återvände från templet efter sorgetidens definitiva slut, begav sig fru Wang direkt för att höra hur det stod till med Baoyu. Hon blev förfärad. Baoyu var nu medvetslös sedan ganska länge, och allt tjänstefolket var panikslaget och rådlöst. Gråt och tandagnisslan fyllde rummet och följande bud hade redan sänts till Jia Zheng:
– Doktorn säger att det är meningslöst att fortsätta medicineringen, så alla måste vara förberedda på det värsta och planera för denna eventualitet.
Den hårt prövade Jia Zheng suckade flera gånger och skyndade därefter till Baoyu för att själv konstatera faktum. Han såg att doktorn inte tycktes ha överdrivit och tillkallade Jia Lian, som han beordrade att se till att kista och annat nödvändigt gjordes i ordning. Jia Lian vågade inte säga emot och gav högst motvilligt order om att göra som Jia Zheng hade befallt. Ett svårlöst problem för Jia Lian var att få fram likvida medel för ännu en begravning, och det var medan han ältade detta som en page kom inrusande och skrek:
– Herr Lian! Herr Lian! Det har hänt något förskräckligt! En förfärlig olycka igen!
Jia Lian kunde inte veta vad orden syftade på, men han såg ju att pojken var panikslagen, vilket smittade av sig på honom själv. Han stirrade med vitt uppspärrade ögon på pagen och utropade skärrad:
– Vad är det nu fråga om?
– Tio tusen liang! svarade pagen. Det står en munk utanför porten och påstår att han har kommit hit med herr Baos förlorade jade. Han vill ha tio tusen liang i hittelön för den!
Jia Lian spottade pagen rakt i ansiktet och muttrade ilsket:
– Jag trodde det var något viktigt, när du kom hit och skrek så där, din odåga! Känner du inte till hur det var förra gången man försökte lura på oss en förfalskad jade? Även om den här mot förmodan skulle vara äkta, har vi ingen användning för den nu när Baoyu är död, så gott som i alla fall.
– Det var precis vad denne usle page själv tänkte, svarade pagen inställsamt och tillade: Men den där munken svor på att jaden är äkta och lovade att gossen skulle bli kry, så fort pengarna hade kommit honom till handa.
En betjänt rusade nu in och ropade:
– Munken har blitt spritt språngande galen och löper amok. Han är på väg in och ingen kan stoppa honom!
– Är ni helt från vettet? röt Jia Lian. Se till att få ut honom på stubinen, era nollor!
Jia Zheng hade nu också fått rapport om munken och var först villrådig. När han stod och tvekade, hördes plötsligt snyftningar och skrik inifrån:
– Herr Bao ligger för döden. Nu är det nog slut med honom!
Jia Zheng kände sig som förlamad av skräck och blev nästan hysterisk, när han hörde munken ropa:
– Pengarna eller livet! Fram med pengarna bara, så blir gossen frisk!
Jia Zheng erinrade sig nu plötsligt att det faktiskt var en munk som hade botat Baoyu förra gången han hade varit så svårt sjuk, och tänkte:
– Vem vet, om inte samma under kan inträffa nu också, när det är en munk som kommer? Det kanske finns hopp trots allt! Men om nu jaden är äkta och kan rädda honom, hur skall vi någonsin kunna få fram pengarna munken vill ha? Och han vill ha dem genast!
Efter att ha tänkt efter litet till muttrade han hastigt för sig själv:
– Munken och pengarna får vi tänka på sedan, när gossen har blivit frisk.
Jia Zheng befallde en betjänt att genast bjuda in munken, och då var denne redan på väg in. Utan att hälsa eller yttra något rusade han bara förbi Jia Zheng in till de röda gemaken och raka vägen till Baoyus rum. Jia Lian försökte hålla honom tillbaka med orden:
– Det finns ju damer där inne! Du förstår väl att en sådan som du inte kan klampa in så där utan vidare, din grobian!
– Varje dröjsmål kan kosta gossen livet, replikerade munken kort.
Jia Lian följde honom nu nervöst och ropade högt till dem där inne:
– Sluta gråta nu, snälla ni! Munken har kommit med jaden.
Han ropade flera gånger, men de där inne var alldeles för upptagna av den egna sorgen och gråten för att överhuvudtaget lyssna. Först när Jia Lian klev in såg de upp, vände sig om och blev både mäkta förvånade och skrämda över att se en lång och ganska stöddig munk komma springande mot dem. De hade ingen chans att hinna gömma sig och betraktade som i en dröm munken kliva fram till Baoyus säng, där Baochai drog sig tillbaka åt ena sidan, medan däremot Xiren ansåg att hon borde bistå fru Wang, som blev stående kvar där hon stod som förstenad. Munken förkunnade:
– Mina välgörare här! Jag har kommit hit med jaden.
Han höll upp jaden och fortsatte:
– Hit med pengarna nu, så att jag kan rädda gossen!
Fru Wang var helt förlamad av chocken, och det var förvisso inte någon av damerna i rummet som var så pass fattad att hon skulle ha kunnat skilja äkta vara från falsk. De ropade alla bönfallande:
– Rädda honom till livet bara, så blir det säkert bra med pengarna sedan! Det ordnar sej på något vis!
– Jag vill ha stålarna nu! förklarade munken och flinade mot fru Wang, som med en kraftansträngning samlade sig och fick fram orden:
– Oroa dig inte för den saken! Du skall få pengarna, även om vi måste pantsätta allt vi äger och har.
Munken började gapskratta som en dåre, lyfte upp jaden, klev fram till Baoyus säng, höll den framför hans ögon och viskade:
– Baoyu, du »Värdefulla jade«! Din »baoyu« har kommit tillbaka!
När han yttrade de orden, kunde fru Wang och de andra konstatera att Baoyu slog upp ögonen.
– Han lever! utropade Xiren.
– Var är den? frågade Baoyu, och munken överräckte jaden till honom. Baoyu grep den girigt och höll den hårt en lång stund, innan han mycket långsamt lyfte upp den i handflatan till ögonhöjd. Han granskade den både noga och kärleksfullt och mumlade sedan med ett belåtet leende på läpparna:
– Ack! Äntligen är vi återförenade du och jag!
Alla kringstående stämde jublande upp tacksägelser och böner till Buddha, och inte ens Baochai tycktes längre tänka på munkens närvaro. Även Jia Lian kom nu tillstädes och kunde med egna ögon konstatera att Baoyu hade kommit till medvetande, vilket naturligtvis muntrade upp även honom för en kort stund, innan han rymde fältet – dock för sent, eftersom munken redan var honom i hälarna och utan ett ord drog honom i klädedräkten. Jia Lian kunde inte göra annat än att ledsaga munken till mottagningsrummet och sedan själv bege sig till Jia Zheng och rapportera vad som hade skett. Jia Zheng blev övermåttan glad och befallde att munken omedelbart skulle föras in till honom. När så hade skett bugade sig Jia Zheng mycket djupt och uttryckte sin stora tacksamhet. Munken besvarade hans hälsning och slog sig ned. Jia Lian tänkte tyst:
– Nu kommer han att sitta där, tills han har fått sina pengar, den rackarn!
Jia Zheng granskade munken noga och blev nästan säker på att det inte var någon av de två munkar som hade räddat Baoyu förra gången. Han frågade artigt:
– I vilken helig boning dväljes i vanliga fall denne höge gäst? Vilket dyrbart namn bär han? Vågar man fråga var han har funnit min gosses jade? Hur kunde gossen vakna till liv omedelbart, när han fick se jaden?
Munken log litet lätt, medan han lyssnade på frågorna, och svarade därefter:
– Fråga inte mej! Jag vet inte heller något om det här, men ta nu fram kosingen, så att vi får det här undanstökat. Tio tusen liang var det.
Jia Zheng insåg att han hade att göra med en ganska grov typ och var rädd att denne skulle känna sig förolämpad, om man tilltalade honom bryskt, varför han bara mumlade:
– Pengarna? Ja, det är klart att du ska få dem.
– Jag vill ha dom nu på stubben, sa munken, för jag måste kila strax. Har inte tid att sitta här längre.
– Vänta bara en liten stund till här, genmälde Jia Zheng, medan jag går in och ser efter om man har fått fram slantarna än.
– Gå bara, sa munken, men lägg på ett extra kol! Det blir bäst för gossen så!
Jia Zheng skyndade in till damerna, men han berättade inte något om samtalet med munken utan gick direkt fram till Baoyu på kangen. När Baoyu såg sin far komma, försökte han resa sig upp, men det visade sig att han fortfarande var alltför svag. Dessutom höll fru Wang tillbaka honom och förmanade honom att inte anstränga sig i onödan. Baoyu log saligt och sträckte jaden mot sin far med orden:
– Tänk, att min »baoyu« har kommit tillbaka!
Jia Zheng insåg att det var något mycket speciellt med Baoyus jade och kastade en hastig blick på den, varefter han vände sig till sin hustru med orden:
– Nu när vår Baoyu – tack och lov! – har kommit till medvetande, hur har du tänkt dig att vi skall kunna få ihop slantarna som hittelön till munken?
– Jag får väl pantsätta allt jag äger och ge honom pengarna jag då får, svarade fru Wang.
– Jag tror nog inte att det är pengar munken är ute efter, framkastade Baoyu. Tror ni verkligen det?
Jia Zheng nickade tankfullt flera gånger.
– Ja, jag finner också detta märkvärdigt, förklarade han, men munken har faktiskt upprepat flera gånger att han vill ha sin hittelön.
– Du måste gå ut till honom nu och traktera honom på bästa sätt, sa fru Wang.
Jia Zheng följde hennes råd, och när hans far hade lämnat rummet ropade Baoyu att han var hungrig och ville ha något att äta. Han åt först en rejäl portion välling och sa därefter att han ville ha riktig mat, varför ett par tjänstekvinnor bar in ris till honom. Fru Wang vågade dock inte låta honom äta detta, men Baoyu stod på sig och förklarade:
– Oroa dej inte för mej nu, mor! Jag är redan frisk.
Han reste sig nu nästan utan svårighet upp i halvsittande ställning och åt en portion, vilket ytterligare livade upp honom. Han ville sätta sig upp helt, och Myskhjort skyndade fram för att stötta honom. Glömsk av allt utom glädjen över att Baoyu hade tillfrisknat utbrast hon:
– Tänk vilken lycka att du har fått tillbaka stenen! Tänk att du blev frisk bara av att titta på amuletten! Himlen vare lov och pris för att du aldrig lyckades slå sönder den, som du ville den där gången!
När Baoyu hörde hennes ord, förändrades hans nyss ganska friska ansiktsfärg. Han blev askgrå i ansiktet, släppte jaden och sjönk tillbaka på kudden till synes helt livlös.
Huruvida han överlevde denna gång eller inte kan du läsa om i nästa kapitel.