Fagra tärnor söker hindra Stenen att återvända hem. Fula skurkar tar kommandot med maffiametoder
VI BERÄTTADE JUST att fru Wang hade skickat en flicka för att be Baochai att uppehålla munken. När Baoyu fick höra att munken väntade där ute, skyndade han på eget bevåg ut och ropade:
– Var är han, min mästare?
Han ropade flera gånger utan att få något svar eller se något spår av munken, varför han fortsatte ut från innegården och då fick syn på Li Gui, som stod där och hindrade vägen för munken, som han höll i ett kraftigt grepp och inte ville släppa in.
– Hennes nåd har bett mej att be denne ärade mästare att stiga in, förklarade Baoyu.
Li Gui släppte genast taget och munken följde vaggande med Baoyu in. Baoyu betraktade munken och såg genast att det var samme munk som hade varit hans vägledare när han svävade mellan liv och död och drömde, och han anade också varför munken hade kommit. Han bugade och sa artigt:
– Vördade mästare! Tillgiv denne unge lärjunge att han var så sen att hälsa dej välkommen!
– Välkommen eller inte kvittar mej lika, svarade munken. Jag vill ha kosingen på momangen. Sedan dunstar jag direkt.
Hans ord lät inte precis som om de kom från en andans man, tyckte Baoyu, som nu också noterade hur skabbig munkens huvudsvål var och hur smutsig den trasiga munkdräkten tedde sig, vilket fick Baoyu att fundera:
– Sedan långt tillbaka säger man: »Den sant vise visar inte sitt rätta ansikte. Den som gör det är inte en sant vis.« Nu gäller det att jag själv är försiktig och vis och inte gör bort mej. Det är nog klokast att jag först lovar honom att han ska få sin hittelön och testar honom en smula.
Efter att ha bestämt sig för den planen sa Baoyu leende:
– Denne ärade mästare får inte bli otålig. Min mor ska med det snaraste skaffa fram pengarna. Var vänlig och slå sej ner och vänta några korta ögonblick. Ursäkta denne yngre lärjunge att han dristar sej fråga om den vördade mästaren nyligen har kommit hit från Illusionens rike – Den stora tomheten.
– Vad då för »Illusionens rike«? svarade munken. Jag kommer alltid därifrån jag kommer och går alltid vidare dit jag går. Jag kom hit med din jadesten, så enkelt är det. Nu vill jag i stället fråga dej: »Varifrån kommer din jade?«
Baoyu blev svarslös och munken mumlade skrockande:
– Där ser man! Du vet inte ens varifrån du själv kommer, men du frågar mej om min härkomst.
Baoyu var ju en klipsk person och han hade dessutom under den senaste tiden fått erfara mycken utomjordisk visdom och hade lärt sig genomskåda denna vår världs röda damm. Det slog honom nu, när munken frågade, att han själv faktiskt inte var underkunnig om sin egen bakgrund, och den tanken drabbade honom som ett blixtnedslag. Samtidigt fick han också klarhet och utbrast:
– Det är inte pengarna du vill ha. Det är naturligtvis jaden!
– Så klart, svarade munken och skrockade. Du ska ge mej den tillbaka.
Baoyu rusade in utan att säga något vidare. När han kom in till sig fann han att Baochai, Xiren och de andra flickorna alla hade gått på uppvaktning till hans mor, varför han utan några som helst svårigheter kunde lägga beslag på amuletten där den låg vid sängen och sedan rusa tillbaka. Men redan i dörren krockade han med Xiren, som blev skrämd från vettet och först efter en stund lugnade sig och förklarade:
– Hennes nåd tyckte det var så förståndigt av dej att underhålla och uppehålla munken. Hon håller som bäst på att skaffa fram pengarna till hans hittelön. Varför har du kommit tillbaka till ditt rum nu? Vart är du på väg?
– Skynda dej till min mor och säg henne att hon inte behöver få fram några pengar. Han nöjer sej med att få min jade i stället, svarade Baoyu irriterat.
Xiren blev rädd vid de orden, grep Baoyu i armen och förklarade med darrande röst:
– Kommer aldrig på fråga! Aldrig på tal! Den där stenen är ju som själva ditt liv! Om han får tag på den igen, blir du säkert sjuk en gång till – bergsäkert!
– Inte! opponerade sig Baoyu. Inte längre! Jag blir aldrig sjuk mer. Nu när jag vet min framtida bestämmelse, har jag inget behov längre av den där tingesten.
Han skakade av sig Xiren och rusade iväg, men hon följde efter honom och ropade nästan hysteriskt:
– Kom tillbaka! Jag har något viktigt att säga dej. Baoyu vände sig om och sa kategoriskt:
– Det finns inget mer att säga nu.
Xiren brydde sig inte om hans ord, ökade takten och ropade, medan hon sprang:
– Första gången du blev av med din talisman tog det nästan kål på mej. Minns du inte det? Nu har du äntligen fått igen den, tack och lov, men om munken får den en gång till blir det både din och min död, ska du veta. Ger du stenen till honom, visar du att du vill skicka mej rakt ner i dödsriket.
Hon hann ifatt Baoyu och började dra i hans kläder. Baoyu blev nervös.
– Han ska ha den tillbaka, vare sej du lever eller är död! mumlade han och skuffade kraftfullt undan henne och försökte frigöra sig från hennes grepp, men hon hade nu fått tag om hans bälte och vägrade envist att släppa greppet. Snyftande och klagande sjönk hon till marken och blev sittande där.
Några tjänsteflickor i de inre gemaken hade nåtts av hennes klagorop och skyndade nu till, varvid de fann dem båda nästan i clinch och definitivt i obalans. Xiren ropade så fort hon fick se dem:
– Skynda er till Hennes nåd och meddela henne att Baoyu tänker ge jaden tillbaka till munken! Skynda på!
Flickorna rusade tillbaka och rapporterade det skedda för fru Wang, medan Baoyu under tiden gjorde allt för att slita sig loss från Xiren, som fortfarande höll fast i snoddarna till hans doftpåse i bältet. Turligt nog uthärdade hon smärtan i händerna, ända tills Näktergal, som inifrån hade fått höra vad som var å färde, kom tillskyndande. Hon var ju mer nervös för jadens öden än någon annan av flickorna. Alla hennes hämningar släppte nu och hon glömde fullständigt allt negativt hon alldeles nyligen hade tänkt om Baoyu, som även hon nu grep tag i och höll om så mycket hon bara kunde. Baoyu var visserligen en mansperson och han gjorde verkligen allt han kunde för att slita sig loss, men han mäktade inte stå emot två unga kvinnor som kämpade med dödsförakt och för allt i livet inte ville släppa taget. När han slutligen insåg att det var lönlöst att bjuda motstånd, suckade han djupt ett par gånger och muttrade:
– Hur kan ni anstränga er så där för glatta livet bara för att behålla en jade, bara en sten? Skulle ni anstränga er lika mycket för att behålla mej? Tänk om jag bara ger mej av!
Både Xiren och Näktergal blev obehagligt berörda, när de hörde hans ord, och började snyfta högljutt.
Nu anlände fru Wang och Baochai, som även de var skärrade, och när fru Wang såg hur flickorna höll om Baoyu och snyftade, började också hon gråta och ropade mellan gråtattackerna:
– Har du blivit spritt språngande galen, Baoyu?
När Baoyu såg att hans mor kom, insåg han att fysiskt motstånd inte längre var möjligt, varför han helt ändrade taktik, log mot sin mor och vänligt förklarade:
– Snälla mor! Det finns ingen anledning för dej att oroa dej. Flickorna är alltid så där lättskrämda och ställer till mycket väsen för ingenting. Jag trodde att munken skulle vara helt oresonlig och vägra att gå härifrån, om han inte fick sina pengar ända till den sista slanten. Jag blev arg och gick hit för att hämta jaden och ge den tillbaka till honom. Jag tänkte säga att det bara var en förfalskning och att jag inte ville veta av den eller kännas vid den överhuvudtaget. Om jag fick honom att tro att vi betraktade stenen mer eller mindre som värdelös, skulle han nog nöja sej med en betydligt mindre summa i hittelön. Ja, ungefär så resonerade jag, och det var alltså därför jag kom hit efter jaden.
– Jisses! Jag som trodde att du menade allvar och tänkte ge honom jaden! utbrast fru Wang häpet. Varför sa du inte det till flickorna? Titta så de ser ut, alldeles översiggivna och rödgråtna, de stackarna!
– Baoyus plan är faktiskt inte alls så dum, inflikade Baochai. Men jag tror det skulle vara riskabelt att ge amuletten tillbaka till munken, som verkligen är en egendomlig typ. Om en typ som han verkligen fick stenen, skulle han kunna ställa till med vilka scener som helst här i huset, och då kan det barka rakt åt … skogen. Vi kan alltid panta en del av mina smycken, jag använder dom för övrigt nästan aldrig, om han insisterar på att få sin hittelön. Vi får nog tillräckligt för dom.
– En bra idé, instämde fru Wang gillande. Vi tar och prövar den, innan vi gör något annat.
Baoyu kommenterade inte vad de hade sagt, och Baochai gick nu fram till honom och tog jaden ur hans hand med orden:
– Du behöver inte kontakta munken. Din mor och jag sköter om det här och ger honom pengarna.
– Ni gör som ni vill, replikerade Baoyu. Vill ni inte ge honom jaden, kvittar det mej, men jag måste få träffa honom en gång till.
Xiren och Näktergal hade ännu inte helt släppt taget om honom, och det var först när Baochai befallde dem att göra det som de högst motvilligt lydde.
– Släpp honom bara och låt honom gå till munken, om han så gärna vill! sa Baochai.
– Det är helt uppenbart att jaden betraktas som betydligt mer värdefull och kär än dess ägare, konstaterade Baoyu litet kyligt. Vad skulle ni säga om jag följde med munken och lät er behålla jaden?
Xiren greps av onda föraningar och blev nervös, varför hon åter ville gripa tag i honom och hålla honom kvar, men hon vågade inte göra det i fru Wangs och Baochais närvaro. De skulle kanske tycka att hon uppträdde utan tillräcklig respekt för honom, uppfatta det som litet familjärt och intimt, tänkte hon. Hursomhelst hann hon aldrig ingripa igen, eftersom Baoyu redan hade givit sig av efter Baochais ord att de skulle släppa honom. Xiren fick nöja sig med att skicka en liten tjänsteflicka till Inre porten för att de som vaktade där genast skulle sända bud till Tebryggaren och Baoyus övriga pager att hålla ett vakande öga på Baoyu och rapportera om det hände något speciellt eller om han uppträdde egendomligt på något sätt.
Flickan lovade att göra som befalllt och skyndade iväg. Fru Wang och Baochai gick in och slog sig ned, varefter de bad Xiren att redogöra ingående för vad som hade hänt dessförinnan. När hon återgav Baoyus ord, blev både hans mor och hans hustru oroade och lät skicka ännu ett bud till pager och betjänter att kontrollera Baoyu noga och därtill försöka uppsnappa vad han och munken sa till varandra. Efter en stund kom den första flickan tillbaka och rapporterade:
– Herr Bao uppträder faktiskt lite egendomligt, sa pagerna där ute, lite så där underligt som han ju ofta har gjort tidigare. Dessutom sa de något om att han, eftersom han inte kunde erbjuda munken jaden, i stället erbjöd sej själv; »bjöd på sej själv«, sa någon av pagerna. Ja, de påstod att han nästan bad munken att ta honom med sej.
– Herre min skapare! utbrast fru Wang. Vad sa munken om det förslaget?
– Munken sa att han ville ha jaden och inte dess ägare, rapporterade flickan prompt.
– Ville han inte ha pengarna? Sa han inget om hittelönen? frågade Baochai.
– Inte vad pagerna sa till mej, svarade flickan. Men de berättade att munken och herr Bao pratade och skrattade och tycktes komma väldigt väl överens, men ingen av pagerna kunde uppsnappa vad de sa, eller kanske begrep de inte vad munken och herr Bao talade om.
– Vilka idioter! utbrast fru Wang förargat. Om de inte förstod det som sades, kunde de ju i alla fall berätta det de hörde sägas, upprepa orden åtminstone! Skynda dig genast dit och säg att jag vill tala med dem ögonaböj!
Flickan skyndade ut och kallade på pagerna, som snart med Tebryggaren i spetsen stod uppställda på gården utanför fönstret och respektfullt bugade mot rummet innanför. Fru Wang frågade genast:
– När ni hörde att herr Bao och munken samspråkade och inte förstod vad de båda sa, uppfattade ni då några enstaka ord eller tonfall som ni kan rapportera?
– Det var något om »Ödemarksbergen« och » Blåa kullarnas grönande …« nej, »Gröna kullarnas blånande topp«, och även något i stil med »Illusionens rike – Den stora tomheten« och »kapa de jordiska banden« och mer av den varan, som jag inte minns, svarade en av pagerna och de andra nickade instämmande.
Fru Wang begrep inte heller hon vad orden syftade på, men Baochai blev skrämd nästan från vettet och stirrade stelt rakt framför sig utan att få fram ett ord. Efter en stund insåg hon att det var nödvändigt att skicka någon att hämta Baoyu, men innan hon hade hunnit vidta någon åtgärd, kom Baoyu skrattande och påfallande glad till sinnes tillbaka in till dem.
– Allt är som det ska. Det gick att fixa! sa han nästan litet nonchalant.
Baochai stirrade tyst på honom, men fru Wang frågade:
– Vad är det för rappakalja du och munken har pratat där ute?
– Det var ingen rappakalja alls, svarade Baoyu. Vi förde faktiskt ett seriöst samtal. Det visade sej att den där munken är en gammal bekant till mej, varför han önskade komma hit och hälsa på. Det är inget egendomligt med det, eller hur? Han var aldrig intresserad av några pengar. Ja, något litet bidrag kan ju aldrig skada, förstås, för den som vill samla skatter för ett kommande liv, en smula god karma så att säga. Så fort vi hade kommit överens tog han avsked och försvann. Han bara försvann faktiskt. Håll med om att allt är som det ska!
Fru Wang trodde honom inte på hans ord och ropade ut genom fönstret till Tebryggaren, som genast skickade en page till portvakterna för att kolla läget. Efter en stund kom pagen tillbaka, varför Tebryggaren kunde meddela damerna där inne:
– Det är sant. Munken har gått sin väg. Han bad oss hälsa och säga: »Hennes nåd ska inte oroa sej i onödan. Det är sant att jag inte vill ha någon hittelön.« Han meddelade också att han vore glad om herr Bao kunde komma och hälsa på honom då och då. Allra sist yttrade han något i stil med: »Allt har sin gilla gång, som Ödet har bestämt. Allt som är utmätt blir alltid fullbordat.«
– Sa jag inte att munken var godhjärtad, att han var en riktig munk? utbrast fru Wang. Frågade ni honom var han håller till?
– Enligt vad de i porten berättade sa munken att herr Bao vet var han kan finna honom, svarade en av pagerna, vilket omedelbart fick till följd att fru Wang frågade Baoyu, som då anlade ett gåtfullt leende och svarade:
– Säger man att han dväljs långt borta, gör han det. Säger man att han bor nära, gör han det också. Allt är relativt, och man skulle kunna …
Baochai lät honom inte tala till punkt utan utbrast otåligt:
– Vakna, Baoyu! Vakna! Sluta att tala i gåtor! Inget struntprat mer, om jag får be! Glöm inte allt det goda din mor och far har gjort för dej och all deras kärlek till dej! Kom ihåg hur viktigt det är för din far att du skapar dej ett namn här i livet och vinner framgångar.
– Det jag sa nyss talar väl inte emot vad du säger om framgångar? genmälde Baoyu. Har du aldrig hört talesättet: »En son som blir munk öppnar vägen till Himlen för sju föregående generationer i familjen«?
Orden gjorde hans mor olycklig och hon yttrade djupt bedrövad:
– Detta innebär slutet för vår familj. Xichun talar numera bara om att bli nunna, och nu börjar du orera om att bli munk! Mitt liv är inte längre värt att leva.
Hon bröt ut i högljudda snyftningar. Baochai gick fram till sin svärmor och försökte trösta henne, men Baoyu verkade inte alls oroad utan skrattade till och förklarade:
– Asch, jag bara skojade! Hur kunde mamma tro att jag menade allvar?
Hans mor slutade snyfta och mumlade klentroget:
– Kan man lita på det? Sådana saker skall man inte skoja om! En flicka kom in och meddelade att Jia Lian hade återvänt hem, varefter hon tillade:
– Herr Lian verkar helt uppriven. Han frågar om Hennes nåd har möjlighet att komma till honom.
Fru Wang fick nästan en chock men samlade sig.
– Låt honom komma in hit, eftersom det verkar vara något allvarligt som har hänt, befallde hon. Han känner fru Bao här väl – de båda är ju nära släkt dessutom – så vi behöver inte ta hänsyn till tabun och etikett.
Jia Lian steg strax därefter in och hälsade på fru Wang. Baochai kom fram och välkomnade honom. Jia Lian gick rakt på sak med orden:
– Jag har just erhållit ett brev från min far, som meddelar att han är allvarligt sjuk och vill att jag ska komma till honom. Ett dröjsmål kan innebära att vi aldrig får råkas mer.
Tårarna strömmade ur hans ögon, när han sa de sista orden.
– Står det i brevet vad det är för sjukdom? frågade fru Wang.
– Det verkar ha börjat som en vanlig förkylning men har sedan utvecklats till lunginflammation. Situationen för far är mycket kritisk. Budet har ridit dag och natt och säger: »Ett dröjsmål på en eller två dagar kan innebära att herr Lians far hinner avlida, innan herrn hinner fram.« Det är därför jag nu ber Hennes nåd om tillstånd att omedelbart få ge mej iväg till far. Ett problem är att det då inte finns någon som ser till huset. Qiang och Yun är onekligen unga och oerfarna, men de är i alla fall manspersoner och har möjlighet att ha löpande kontakter både utåt och inåt, om det nu skulle hända något. Hennes nåd behöver alltså inte bekymra sej om hur det är hemma hos hennes makes brorson. Höstblomma har gråtit sej halvt fördärvad efter min hustrus död och vill inte stanna kvar längre, så jag har bett hennes släkt på morssidan att hämta henne för gott, något som definitivt underlättar livet för stackars Ping’er. Tack vare Ping’ers goda hjärta och sunda omdöme är jag inte orolig att lämna Qiaojie i hennes vård. Den lilla saknar inte förstånd, men hennes envishet och temperament står inte efter hennes mors, snarare tvärtom. Om Hennes nåd ville vägleda henne en smula då och då, skulle jag vara henne synnerligen tacksam.
Hans ögon tycktes svullna och anta en röd nyans, när han bad om detta, och han tog upp en liten näsduk i silke från betelnötspåsen vid bältet och torkade bort de framträngande tårarna. Fru Wang betraktade honom medlidsamt och sa med låg röst:
– När den lilla har sin egen farmor alldeles i närheten, behöver du väl knappast anförtro henne även i min vård?
– När faster säger så där, känns det som om någon lika gärna kan slå ihjäl mej, mumlade Jia Lian. Faster måste faktiskt visa en smula barmhärtighet och se till verkligheten. Faster vet ju hur mor är …
Jia Lian gick ned på knä och hans röst var minst sagt vädjande. Även fru Wangs ögon antog nu en lätt röd nyans, och hon utbrast:
– Res dig upp genast! Vilken egenartad vändning samtalet mellan din faster och dig har tagit! En sak måste vi emellertid diskutera, och det är att din flicka nu börjar bli vuxen. Vi kan tyvärr inte utesluta att det värsta kan drabba din far där långt borta och att du tvingas vara hemifrån under lång tid. Om det under tiden skulle bli aktuellt med ett giftermålsanbud för flickan, från en anständig och passande familj förstås, skall vi här hemma i så fall vänta med att svara tills du har kommit tillbaka, eller skall flickans farmor få bestämma i din frånvaro?
– Självfallet behöver ni båda inte vänta till min hemkomst, svarade Jia Lian. Mor och faster kan säkert avgöra detta på bästa sätt.
– Nu skall du inte dröja dig kvar här längre, sa fru Wang. Skriv några rader till din farbror och betona det du nyss har sagt, att läget för din far är kritiskt och att det saknas tillförlitliga manspersoner här i huset. Bed honom att återvända från Södern så fort han bara kan efter Gamla hennes nåds slutgiltiga begravning, eftersom allt är så osäkert här och vi knappast vet ens om hans bror är i livet längre.
Jia Lian lovade att göra som fru Wang önskade och skulle just gå sin väg, men han ångrade sig, tog ett par steg mot henne och sa:
– Vi kan nog klara oss här inne vad gäller husbondfolk, och tjänstefolk också för den delen, men hur ska vi göra med trädgården, där det inte finns någon som kan axla ansvaret? Inte ens den pålitlige Bao Yong är kvar där, eftersom han har följt med sin gamle husbonde tillbaka till Södern. För inte så länge sedan bodde ju Hennes nåd fru Xue och kusin Ke strax intill trädgården och kunde ha en viss uppsikt över dom som kom och gick, men nu har de ju flyttat till egna lägenheter på annat håll. Nästan alla byggnader i trädgården står helt öde. Enda undantaget är såvitt jag vet konventsbyggnaderna, vars nunnor och noviser inte riktigt vet vad de ska ta sej till nu, när deras ledare, syster Miaoyu, är borta. Hennes tillfälliga vikarie och de andra skulle säkert vara tacksamma, om någon i familjen fick ta ansvar för både dom och Gröna lövsalens konvent, ja, trädgården överhuvudtaget. Ja, de har faktiskt uttryckt en önskan om detta.
– Har vi inte nog med egna problem att ta itu med och sköta just nu? genmälde fru Wang. Andras problem, som deras, får nog vänta tills vi har fått ordning här hemma. Och säg för allt i världen inget om detta till Xichun! Om hon får reda på det, skulle hon bara få vatten på sin kvarn och envisas i sina griller att gå i kloster. Jag ryser bara jag tänker på det – en nunna i vår egen släkt!
– Om inte Hennes nåd hade sagt något om detta, hade jag inte vågat föra det på tal, sa Jia Lian. Xichun hör till Ningguohuset och har varken far eller mor. Hennes bror lever i exil långt från hemmet och hon drar inte jämnt med sin svägerska, för att nu uttrycka det milt. Hon har vid flera tillfällen hotat att ända sitt liv, om hon inte får sin vilja igenom, och hon verkar bergfast i sitt beslut. Tänk om hon verkligen gör av med sej, om vi nu står på oss och hindrar henne till varje pris! Det är trots allt ett bättre alternativ att hon får bli nunna, eller hur?
Fru Wang insåg att det låg något vettigt i det han sa och nickade fundersamt.
– Jag tycker inte att jag orkar axla ansvaret även för detta, och egentligen ligger det ju inte heller på mitt ansvar, sa hon eftertänksamt. Det här måste faktiskt hennes svägerska få avgöra.
Efter några artighetsfraser avlägsnade sig Jia Lian, sammankallade tjänstestaben och utdelade order och förmaningar, varefter han skrev ett brev till Jia Zheng och slutligen packade för sin egen långa resa. Ping’er var honom behjälplig och gav honom många goda råd, men Qiaojie blev nästan översiggiven när hon fick höra att hennes far skulle resa bort och vara borta länge. Jia Lian förklarade att han tänkte låta hennes morbror Wang Ren komma och se till henne, men Qiaojie ville inte alls höra på det örat. När hon fick veta att Jia Yun och Jia Qiang skulle sköta familjens kontakter utåt, blev hon skärrad och uppriktigt rädd, men hon ville inte oroa sin far genom att säga något om detta.
Hon bjöd i sinom tid sin far farväl som det anstår en dotter och höll sig sedan så mycket hon kunde till Ping’er, som hon litade på. Det bör här även berättas för Läsaren att Övermått och Lilla röd efter Xifengs död i hög grad hade frånhändat sig ansvar för den lilla familjen, dels genom att begära långlov, dels genom att skylla på sjukdom. Ping’er hade egentligen önskat att någon kvinnlig representant för husbondfolket skulle komma och ta ansvar för Qiaojie, någon som då skulle bli en lämplig sällskapsdam åt henne och dessutom kunde bidra till hennes uppfostran. Först hade hon tänkt på Xiluan och Sijie, som ju Gamla hennes nåd hade varit så förtjust i, men den sistnämnda hade ganska nyligen ingått äktenskap och Xiluan var förlovad och skulle snart gifta sig även hon. Ping’er kunde inte, hur mycket hon än funderade, komma på någon annan.
*
Jia Yun och Jia Qiang ledsagade enligt etiketten Jia Lian en första etapp på resan, innan de återvände och rapporterade för Deras nåder fruarna Xing och Wang. De båda hade därefter ansvar för huset varannan natt, en uppgift de fullgjorde i det yttre biblioteket. På dagarna roade de sig tillsammans med utvalda delar av personalen, bjöd in goda vänner och anordnade tillsammans med dessa enligt ett rullande schema små intima partyn, där spel och dobbel blev ett allt viktigare inslag. Dessa små bjudningar kände damerna där inne naturligtvis inte till.
Det gjorde däremot nästan ända från starten fru Xings bror Xing Dequan, för Läsaren mer känd under benämningen Onkel Toker, och Xifengs yngre bror Wang Ren, som tittade in då och då och fann att det alltsomoftast var fest på gång. De tyckte sig ha rätt att ha litet roligt också de och kände plötsligt ett stort ansvar som beskyddande släktingar för lilla Qiaojie, samtidigt som de båda var kända festprissar, som ingalunda föraktade vin, kvinnor och sång, och därtill var passionerade spelare. Alla som kände ansvar i Rongguohusets personalstab vistades nu å annan ort och synnerligen långt borta tillsammans med Jia Zheng eller Jia Lian. Kvar fanns intendenterna Lais och Lins söner och nära släktingar, som tack vare föräldrarnas goda ekonomiska förhållanden var vana vid ett liv i sus och dus och inte hade minsta aning om vad som krävdes i fråga om skötseln av ett hushåll. När deras föräldrar nu var borta, kände de sig som unga föl på grönbete. De såg därtill att ynglingarna från Jiafamiljen inte verkade hämmade av vare sig ansvar eller etikett, så varför skulle de lägga band på sig?
Läsaren får själv föreställa sig hur Ronguohuset under denna tid vändes uppochned och med sin inbillningskraft gestalta det tygellösa liv som där fördes dagarna i ända av alla råttor som i katternas frånvaro dansade på bordet.
Jia Qiang hade först tänkt att även Baoyu skulle bjudas in till dessa partyn, men Jia Yun fann inte detta lämpligt och motiverade sin ståndpunkt med orden:
– Den där trista typen! En riktig olycksfågel! Jag föreslog ett superschysst äktenskap för honom en gång i tiden. Flickans far var skatteindrivare i en provins och hade massor med stålar, och familjen ägde flera pantbodar. Flickan själv var en kalaspingla, faktiskt en verklig skönhet. Alla våra gamla berömda skönheter kan gå och lägga sej! Jag ansträngde mej faktiskt till tusen och skrev ett långt brev om alla fördelarna med detta parti till den surgruffen, men inte brydde han sej det minsta, den tråkmånsen! Otack är världens lön!
Efter denna tirad såg sig Jia Yun försiktigt omkring och halvviskade sedan:
– Han hade visst redan då sin nuvarande fru i kikaren! Ja, ni har väl också alla här hört talas om en fröken Lin, som dog av brustet hjärta för hans skull. Men det är en gammal historia, och alla har ju sina kärleksproblem. Det som retar mej är att han gav sej på mej och var så stöddig. Ibland låtsades han faktiskt som om jag inte existerade! Behandlade mej som luft! Han trodde väl att jag försökte ställa mej in, den dumme fan!
Jia Qiang lyssnade, nickade instämmande och förde därefter aldrig saken på tal. Ingen av dem kunde ju heller veta att Baoyu efter mötet med munken var helt inställd på att kapa alla band med det jordiska, där de själva i allra högsta grad befann sig, varför en inbjudan till dessa små intima partyn nog skulle ha förklingat ohörd.
Tillsammans med sin mor försökte Baoyu uppträda som vanligt, men i samvaron med Baochai och Xiren var han betydligt mindre tillmötesgående och hjärtlig än tidigare. De andra flickorna försökte till en början att provocera honom såsom de hade brukat göra, men också de fann ganska snart att Baoyu negligerade dem och distanserade sig. Det blev också allt mer uppenbart att han inte engagerade sig i familjeangelägenheter och definitivt inte lade sig i hushållsbekymren, inte verkade bry sig om dem överhuvudtaget. Hans mor och hans hustru förmanade honom ofta att lägga manken till i studierna, och för att lugna dem slog han sig ofta ned vid skrivbordet och öppnade böckerna, så att det såg ut som om han läste och studerade flitigt, fastän hans tankar vanligtvis var upptagna med munken och de erfarenheter han hade skaffat sig i den andra världen och de hemligheter som då hade uppenbarats. Han fann omgivningen allt tristare, särskilt som han tyckte att nästan alla enbart bekymrade sig om denna världen. När han då och då tyckte att den närmaste omgivningen var alltför tryckande, tog han en runda till Xichun, som han kunde konversera med i andliga frågor. De båda fann varandra allt mer, och de kunde sitta och prata i timmar, varvid bådas livsavgörande beslut ytterligare stärktes. Det behöver här knappast påpekas att Baoyu för tillfället hade föga tid för Jia Huan och Jia Lan.
Om Jia Huan skall sägas att han nu, när hans far vistades långt bort, hans mor var död och fru Wang föga brydde sig om honom, insåg att han äntligen fick möjlighet att slå runt. Han tog Jia Qiang och övriga festprissar som förebild och då båtade det föga att Kvällsmoln gjorde sitt bästa att tala honom till rätta. Tvärtom gick det ut över henne själv, som nu fick utstå skäll och förödmjukelser nästan dagligen. Jia Huan distanserade sig därmed mer och mer från tjänsteflickorna, fast på helt andra grunder än Baoyu, som ungefär samtidigt blev av med Silverjade. Hon kvarstod formellt i hans mors tjänst men hade vad tiden led funnit honom alltför oregerlig och hopplös att ha att göra med, varför hon bad sin mor om lov att få sluta, vilket både modern och fru Wang tillät. En stark kontrast till de båda bröderna, som i sin excentricitet allt mer avlägsnade sig från sina närmaste, var Jia Lan, som studerade flitigt både hemma hos sin mor, där han repeterade lästa partier och skrev uppsatser, och indirekt för sin lärare Dairu i skolan, dit hans färdiga alster sändes för kommentarer, vilka han sedan hemma flitigt studerade och tog till sitt hjärta. Jia Dairus hälsa var emellertid bräcklig, varför han nu allt oftare tvingades ligga till sängs, vilket var ytterligare ett skäl till att den unge Jia Lan i hög grad själv fick ta över ansvaret för sina studier. Han fick allt stöd hans mor kunde ge honom, eftersom Li Wan älskade lugn och ro vid hemmets härd. Hennes enda utflykter därifrån var artighetsvisiter då och då till sin svärmor fru Wang och sin svägerska Baochai, som hon gärna växlade ett par ord med. I övrigt höll hon sig hemma, sällskapade och uppmuntrade sin flitige gosse.
Man kan alltså med visst fog hävda att livet i Rongguohuset »gick sin gilla gång«, som det brukar heta. Det anmärkningsvärda var snarare att nästan alla i detta allt annat än folktomma hus gick sina egna vägar utan att bry sig om andra än dem som delade just deras intressen. Även uttrycket »sköt dej själv och skit i andra« är här på sin plats. Medan Xichun och Baoyu tänkte på sin andliga utveckling, levde Jia Qiang, Jia Huan och andra likasinnade rullan i stort sett ostörda. Sådant kostar pengar och de drog sig inte för att pantsätta vad som fanns till hands eller att sälja det rakt av, vilket skedde i allt snabbare takt. Jia Huan blev med tiden den värste i fråga om spel och sexuell lössläppthet. Hans dobbleri och horeri visste inga gränser.
En dag satt Onkel Toker, Wang Ren och de flesta andra av festprissarna och söp i vanlig ordning i det yttre biblioteket. Som ofta var fallet hade de också bjudit in några flickor av det lätta gardet, sådana som stundom kallas singsongflickor och är kända för sina inte alltid så pryda sånger. Jia Qiang tyckte att det började bli litet enformigt och föreslog:
– Varför inte pigga upp oss med en dryckeslek? Det börjar bli lite såsigt och dåsigt, tycker jag.
Eftersom ingen tycktes ha något att invända, fortsatte han:
– Vi låter »pokalen vandra« och tar ordet »måne« som utgångspunkt. Ni vet »Bägarn skall som månen vandra …« Jag säger något med ordet »måne« i och räknar sedan vem ordet »måne« hamnar hos. Han blir Svarte Petter och får som straff tömma en bägare. Men han måste också citera två rader, »huvud« och »svans«, och då göra precis som jag säger. Annars får han plikta och tömma tre bägare. Har alla förstått?
Ingen hade något att invända nu heller och Jia Qiang svepte en bägare som ceremonimästare, varefter han citerade en känd versrad av Li Bo, i något förvanskad form: »Pokalerna fladdra som påfågelsvingar – månen blir full.« Han räknade och ordet »månen« stannade på Jia Huan. Jia Qiang kommenderade:
– Som »huvud« ska du nu citera en känd versrad, där ordet »kassia« finns med.
Jia Huan citerade mycket ungefärligt en versrad av Wang Jian – »Kylig dagg tyst fuktar kassiablom« – och frågade sedan om »svansen«.
Jia Qiang tänkte efter en stund och framhöll därefter att det skulle vara något med ordet »doft« i. Jia Huan framsade raden »Himmelsk doft långt ovan molnen svävar« av Song Zhiwen, liksom de båda tidigare nämnda en tangpoet.
– Tusan vad trist! Jag blir helt uttråkad av den där sortens skit! utbrast Xing Dequan. Du ska inte försöka inbilla mej att du begriper dej på poesi, lille Huan! Vem tusan tycker det här är kul? Jag blir spyfärdig, när jag hör er! En annan, som har andra och viktigare intressen i livet än poesi, känner sej faktiskt lite utanför. Jag föreslår att vi kör med en rejäl fingergissning i stället. Inte så mycket att tänka på då, menar jag. Varför inte »dubbelt svårt«? Den är lätt! Man tömmer en bägare och sjunger en liten stump. Den som vill får dra en rolig historia i stället. Observera att jag sa rolig!
Flera instämde i Onkel Tokers förslag och man satte igång med fingergissning enligt hans anvisningar. Wang Ren var den förste som förlorade, tömde en bägare och sjöng några takter i en oanständig visa om någon »fröken Chick«, som inte levde upp till sitt namn, vilket livligt applåderades av de övriga. Nästa att förlora var en av de små singsongflickorna, som lydigt tömde en bägare och stämde upp den där visan som börjar så poetiskt med orden »Lilla söta fröken Fager …« Sedan blev det Xing Dequans tur och han tömde frejdigt sin pokal, men därefter fick de andra vänta länge på att han skulle sjunga något. Efter en stund sa han:
– Jag är helt omusikalisk, kan faktiskt inte ta en ton! Jag får dra en rolig historia i stället.
– Glöm för all del inte att den ska vara rolig, inflikade Jia Qiang och tillade att Onkel Toker annars måste plikta.
Xing Dequan drack ur, funderade en stund och började, som om han vände sig till en helt annan publik, med orden:
– Ärade åhörare! Det var en gång en by där det fanns två tempel, ett stort och ett litet vid sidan om det stora. Det stora var tillägnat den Store härskaren och det lilla en lokalgud. Vi kan kalla honom »den lille«. Den Store bjöd då och då till sig den lille för att få sej en pratstund. En gång hade något blivit stulet i den Stores tempel, varför denne bad den lille att undersöka saken å hans vägnar. Den lille protesterade: »Här i trakten finns inga tjuvar. Det måste vara några tjuvar utifrån, som har varit här och härjat. Det är säkert någon av dörrgudarna som har brustit i uppmärksamhet.« »Nu pratar du smörja, du lille«, sa den Store. »Som lokal representant här är det din uppgift att hålla koll på allt i byn. Det är din skyldighet att ta fast tjuvarna, och det är fegt att skylla på mina underhuggare, dörrgudar eller andra.« »Nu ska du, Store, inte bli vrång och missuppfatta det jag sa«, svarade den lille. »Med bristande uppmärksamhet menade jag bara att fengshui här hos dej inte är som sej bör. Ditt tempel är inte beläget som det ska, helt enkelt.« »Du, lille, förstår dej väl inte på fengshui?« sa den Store misstroget. »Ge mej en chans att kolla här, så får du se!« sa den lille, varefter han promenerade runt i det stora templet med händerna på ryggen och kollade i alla vinklar och vrår, innan han kom tillbaka och rapporterade: »Jag har funnit att det bakom ditt stora ars… bakom ditt säte, din tron alltså, du Store, finns en tudelad röd port. Det är den som är fel. Själv har jag en murad vägg bakom min tron, så där blir aldrig något stulet, minsann. Du ska alltså se till att mura en vägg bakom dej i stället för de där kassa dörrhalvorna.« Den Store fann den lilles ord vettiga och befallde sina dörrgudar att hämta murare för att fixa detta. Dörrgudarna protesterade vilt: »Vi har ju inte ens rökelse eller ljus här i templet. Hur ska vi då ha råd att skaffa tegel och arbetare att bygga muren?« Den Store blev villrådig och sa att de måste fixa det på något sätt själva, men det var ingen som kunde komma på någon bra idé.
Onkel Toker tog en andhämtningspaus, innan han fortsatte:
– Ingen visste alltså vad man skulle ta sej till … Men då reste sej Sköldpaddegeneralen, som den Store annars använde som fotstöd framför tronen, och förklarade: »Era hopplösa oduglingar! Så här ska ni göra: Riv ner den där röda dörren och ta sedan i kväll min mage för att täppa till dörrhålet! Det blir väl en utmärkt vägg för att hindra tjuvar, inte sant?« Alla dörrgudarna blev eld och lågor och hojtade: »Fiffigt och gratis!« På det sättet blev alltså Sköldpaddegeneralen en stadig bakre mur, och allt var frid och fröjd, åtminstone till en början. Men ett par dagar efteråt började prylar i templet försvinna igen, varför dörrgudarna kallade på den lille och började klaga och banna: »Du sa ju att vi skulle bygga en mur bakom tronen för att få slut på stölderna här! Nu får du förklara hur det är möjligt att saker försvinner härifrån igen!« Den lille blev inte svarslös. »Det beror på att muren inte är solid«, förklarade han, varför dörrgudarna nu började hojta i korus: »Det är den visst! Kom och titta själv!« Den lille gick nådigt och tittade och fann att muren faktiskt var solid, vilket gjorde honom fundersam. Han kände på den med handen. »Aha! Jag menade naturligtvis en mur, som var riktigt byggd«, sa han, »en riktig mur och inte en falsk mur [jia qiang]!«
Alla nästan exploderade av skratt, även Jia Qiang, låt vara att han inte gillade att någon skojade med hans namn. Med låtsad indignation muttrade han:
– Onkel Toker! Du gör verkligen skäl för ditt namn, och jag är inte arg på dej för det du sa. Men själv skulle jag aldrig göra mej lustig över någons namn. Nu får du allt plikta och tömma en stor bägare, Onkel Toker!
Xing Dequan, som redan var ganska rejält på lyran, lät inte säga sig detta två gånger, och alla gjorde honom sällskap och tömde en bägare, vilket ytterligare ökade stämningen. Onkel Tokers hämningar började släppa och han undslapp sig en del icke så vänliga kommentarer om sin syster, Hennes nåd fru Xing. Wang Ren hakade på och vräkte ur sig otidigheter om sin syster Xifeng, vilket fick Jia Huan, som alltid hade varit rädd för och hatat Xifeng, att fatta mod och börja förtala henne, som alltid hade varit så elak och som hade förstört livet för så många, inte bara för honom, minsann! Många hakade på och någon uttryckte den allmänna meningen med följande ord:
– Jo, en smula anständighet och generositet kan man verkligen begära. Hon kunde alltid trakassera och mobba andra, eftersom hon visste att Gamla hennes nåd alltid ställde upp för henne. Men så gick det också som det gick! Hon kolade vippen utan att efterlämna någon son. Rätt åt henne! Bara en dotter, haha! Som man sår får man ligga … skörda!
Jia Yun, som med bitterhet erinrade sig hur Xifeng hade avspisat honom gång på gång och hur Qiaojie hade börjat gråta en gång, när han hade försökt vara vänlig mot henne, fyllde på med en och annan sarkasm om »den jävla hyndan och hennes tikvalp«, varefter Jia Qiang satte punkt för diskussionen med orden:
– Nu tar vi ett järn i stället för att skvallra!
De båda singsongflickorna hade emellertid blivit nyfikna och en av dem frågade:
– Hur gammal är den där unga damen som ni nämnde nyss, hon vars mamma hade kilat om hörnet? Är hon snygg?
– Utseendet är det inte något fel på, svarade Jia Qiang. Hon är nog sisådär tretton fjorton år, skulle jag tro.
– Synd att hon är född i en sådan här familj! sa flickan. Tänk om hon hade kommit från ett lite enklare hem! Då skulle hon lätt kunna fixa jobb åt alla i familjen; pengar i kistan också, förresten!
– Hur menar du? Nu får du allt förklara, ropade flera nyfiket.
– Jo, vi båda känner faktiskt väl … känner till en mongolisk prins, en riktig svärmorsdröm, faktiskt, både snäll och stilig! Han är just på jakt efter en konkubin, och vi har hört att hon får ta med sej hela familjen, ifall hon vill, förstås, om hon blir hans konkubin. Erkänn att det är en generös typ! Den han väljer är allt en lyckans ost!
De flesta funderade ej vidare på detta, men Wang Ren kunde inte släppa flickans ord ur tankarna och tömde fundersamt ett par bägare extra. Nu anslöt sig de båda intendenterna Lais och Lins ohängda söner till sällskapet med hälsningsropet:
– Jaså, herrarna är redan igång! Här står glädjen högt i tak, servi.
Alla reste sig bäst de kunde och mumlade:
– Vågar man fråga var herrarna har varit så länge? Hög tid att komma nu, va? Vi har faktiskt väntat på herrarna.
– Det var så att vi fick höra ett oroande rykte i morse, förklarade ungherrarna Lai och Lin ursäktande. Det gällde familjen, så vi blev nervösa och gick ut på stan för att kolla läget i Palatset, men där fick vi höra att det inte gällde familjen här.
– Om det inte brann i knutarna här, varför kom ni inte hit på direkten i så fall? frågade någon och fick ett mer utförligt svar av Lai junior:
– Faktiskt gällde det nästan familjen här. Gissa vem det rörde sej om? Jo, herr Jia Yucun! Och – lyssna nu noga, va! – vi såg med våra egna ögon hur man förde bort honom i kedjor! Han skulle föras till någon av de högsta instanserna för förhör. Eftersom vi visste att han var en ganska ofta sedd gäst i Jiafamiljen, blev vi ju lite skrajsna, så vi följde efter för att kolla läget, så att säga.
– Det gjorde herrarna minsann rätt i, konstaterade Jia Yun. Det gäller att ha ögon och öron på skaft här i livet. Slå er ner nu, ta en sup och låt oss höra fortsättningen!
Efter ytterligare krusande slog de sig ned och tog några djupa klunkar, innan Lai junior fortsatte:
– Tja, denne Yucun är en duglig man, verkligen kapabel, det måste man säga. Han vet precis vilka trådar han ska dra i, och ända till nu har det gått raka vägen uppåt. Enda felet med honom är att han är för gnidig. Anklagelserna tycks gälla flera fall av »otillbörlig vinningslystnad« och »utpressning för egen vinning« eller hur det nu var formulerat. Alla vet ju att Majestätet är utan jämförelse visast, mest medkännande och mänskligast i ordets sanna och högre mening, och det är ju också allom bekant att Majestätet ser rött bara Det hör ordet »vinningslystnad« nämnas, eftersom det oftast innebär att Dess kära undersåtar har blivit trakasserade eller utnyttjade för privat vinning. Detta förklarar Majestätets dekret att Yucun skall föras till förhör. Visar sej anklagelserna ha grund, ligger han allt riktigt risigt till. Om så inte är fallet, skulle jag inte vilja vara i de anklagandes kläder, för då blir det de som sitter i klistret i stället. Ja, vi lever i en lycklig tid under en allvetande och allsmäktig regent, det är då sant och visst! Särskilt bra tid för dom som får de bästa och mest lukrativa ämbetena, skulle jag vilja säga.
– Jojo, som din äldre bror! inflikade en i sällskapet. Hur är det? Är inte Lai Shangrong just nu uppe i smöret, på en av toppenposterna på distriktsnivå? Bra jobbat, tycker jag.
– Jodå, ämbetet är lukrativt och bra, svarade unge Lai, men jag tycker att hans uppförande lämnar mycket övrigt att önska. Han lever farligt, om jag får uttrycka det milt.
– Lite för långfingrad kanske? framkastade en. »Mutkolvar är vi allihopa«, brukar de visst sjunga på sina träffar.
Lai junior nickade bekräftande ett par gånger, lyfte och tömde pokalen. Efter en stunds tystnad frågade någon:
– Hörde ni något annat intressant i Palatset?
– Inte så mycket att orda om här, svarade Lin junior. En grupp skurkar nere vid kusten har åkt fast och har skickats hit för att dömas i rätt instans, samma som Yucun, faktiskt. De röjde visst under förhören en hel del medbrottslingar, som ligger och trycker här i stan och bara väntar på lämpligt tillfälle för en kupp. Det verkar, tack och lov, som om både civila och militära myndigheter vid Hovet har läget under kontroll, och det kan knappast betvivlas att många banditer och pirater kommer att likvideras inom kort.
– Hörde ni möjligen något om inbrottet hos oss, när det talades om medbrottslingar här i stan och processer mot kriminella element? frågade Jia Yun och Jia Qiang.
Det var flera som undrade över detta och unge Lin fortsatte:
– Inte något exakt i alla fall. Möjligen kan det finnas ett samband med vad vi vagt hörde om en skurk inifrån landet, som råkade i svårigheter på grund av att han hade rövat en flicka från huvudstaden och fört henne ner till kusten. Enligt vad någon sa hade hon visst inte velat göra honom till viljes utan hade gjort motstånd, och då hade han tydligen dödat henne. Man lyckades visst gripa skurken just när han var på väg att lämna landet och de arkebuserade honom på fläcken. Ja, det var vad vi fick höra, men man kan ju aldrig veta riktigt hur det var.
– Blev inte en syster Miaoyu här hos Jiafamiljen bortrövad från Gröna lövsalens konvent? frågade en av supbröderna nyfiket. Tänk om det var hon!
– Det ger jag mej tusan på, muttrade Jia Huan
– Varför tror du det? frågade någon.
– Hon var en jävla apa, som såg ner på alla andra, svarade Jia Huan. Sur och med näsan i vädret utom då hon fick se Baoyu, för då smajlade hon minsann upp sej värre. Mej tittade hon inte åt ens, den jävla snobbiga subban. Jag hoppas verkligen att det var henne de pratade om!
– Det är trots allt många som blir kidnappade nuförtiden, inflikade någon. Det kan mycket väl ha varit någon annan.
– Men jag tror faktiskt det var hon, envisades Jia Huan. I förrgår sa en av kärringarna i konventet att hon hade haft en dröm och i drömmen sett hur någon slog ihjäl Miaoyu.
– Inte tror du väl på drömmar! kommenterade flera litet överlägset, och Xing Dequan utbrast:
– Jag skiter fullständigt i om kärringens dröm är sann eller inte. Nu är det hög tid att vi får något i kistan, innan vi sätter igång att spela. I kväll är det bara stora insatser som gäller.
Alla tycktes finna hans förslag gott, varför man satte sig till bords och efter maten lät tärningarna rulla. Det höll man på med till långt efter midnatt, och spelet skulle nog ha fortsatt ännu ett tag, om det inte plötsligt hade hörts oväsen och skrik från de inre gemaken. En stund senare fick de veta vad som hade hänt genom ett bud, som anlände och rapporterade:
– Fröken Xichun och fru Zhen började gräla igen, och då klippte fröken Xichun av sig resten av håret och rusade till Deras nåder fruarna Xing och Wang och gjorde ketou för dom och bönföll om att få bli nunna och skrivas in i ett konvent. Annars skulle hon göra slut på sitt liv på momangen, där hon stod, sa hon. Deras nåder är sannerligen i beråd och verkar nästan från vettet. Vill inte herr Qiang och herr Yun vara så vänliga att gå in till dom och hjälpa dom att få rätsida på det här.
Jia Yun kände sedan länge till att Xichun efter inbrottet, medan hon hade ansvar för huset, hade beslutat att bli nunna, och han insåg att det nog skulle bli omöjligt att få henne att avstå från sina griller. Han gick över till Jia Qiang och föreslog följande strategi:
– Hennes nåd vill att vi ska gå in till henne, men det är nog inte mycket vi kan uträtta där. Man vill nog bara lasta över ansvaret på oss. Vi måste få det att se ut som om vi till varje pris försöker tala den unga damen till rätta för att få henne att avstå. Det gör hon bergis inte, och då bollar vi över det hela till Deras nåder och säger att de måste avgöra det hela. Själva skriver vi omedelbart några rader till Jia Lian, så att vi inte får faan för det här någon gång i framtiden.
Jia Qiang hade inget att invända och efter att ha diskuterat ett par detaljer gick de båda in till damerna, där de sedan spelade upp scenen »De nitiska övertalarna« ur det fiktiva verket »Den svåra övertalningen«. Som väntat vek sig Xichun inte en tum i fråga om beslutet att bli nunna, men hon tillade att hon skulle kunna gå med på – om man nu absolut inte kunde tänka sig att hon levde i något kloster långt hemifrån – att man inredde ett par rum här hemma åt henne, där hon i stillhet kunde ägna sig åt att läsa heliga texter och be till högre makter. Youshi insåg att varken de båda Jiaherrarna eller Deras nåder var beredda att axla ansvaret för Xichun, och hon var uppriktigt rädd att Xichun skulle bära hand på sig själv, varför hon avgjorde det hela med orden:
– Om ingen annan vill bära ansvaret, får jag själv tydligen göra det. Jag får väl finna mej i att många kommer att säga – ja, det vet jag att de kommer att göra! – att jag inte kunde dra jämnt med min svägerska och tvingade henne att gå i kloster. Men jag kommer aldrig att gå med på att hon lämnar familjen och blir nunna någon annanstans. Hon får bli kvar här hos oss. Deras nåder får vara mina vittnen på att jag har sagt detta. Du, Qiang, får skriva till min make och till kusin Lian och berätta det här.
Jia Qiang hade naturligtvis inget att invända mot detta och lovade att göra som hon hade sagt.
Hur Deras nåder fruarna Xing och Wang ställde sig till detta berättas i nästa kapitel.