En morbror och en ung släkting visar långsinthet och försöker hemligen sälja en ung flicka. En hustru och en konkubin reagerar mot mystiskt mummel och tillrättavisar en till synes sinnesförvirrad yngling
DERAS NÅDER FRUARNA Xing och Wang kunde inte heller de se någon annan utväg än den Youshi hade föreslagit och insåg slutligen att Xichun aldrig skulle nöja sig med mindre. Fru Wang suckade och sa resignerat:
– Om fröken Xichun vill bli nunna, är det troligen något som har bestämts i ett tidigare liv, och i så fall kan vi ju inte hindra det. Men jag tycker inte det anstår en flicka i en släkt som vår att gå i kloster. Din svägerskas förslag att du blir kvar här hemma och arbetar på din andliga utveckling är faktiskt en rimlig utväg. Men jag kan inte acceptera att du rakar av dig håret helt. Allvaret i ditt beslut att bli nunna kan knappast hänga på håret, eller hur? Tänk på att Miaoyu aldrig rakade av sig håret, inte någon del av det. Usch, vad obehaglig till mods jag blir, när jag tänker på henne och den affären! Hur kunde hon bara falla för frestelsen så där utan vidare? Om din avsikt nu är seriös, vilket jag inte betvivlar längre, får du betrakta din våning som ditt eget kapell och meditera och be där. Vad gäller ditt tjänstefolk här är det lika gott att vi genast kallar hit flickorna, så att de får uttrycka en önskan om att fortsätta att tjäna dig i ditt nya liv eller tacka nej. Åt de sistnämnda får vi arrangera lämpliga partier bland pagerna eller ordna något annat.
Xichun hade nu slutat gråta och bugade djupt inför Deras nåder, Li Wan och Youshi och uttryckte sin tacksamhet.
Fru Wang kallade till sig Skärmfasad och Xichuns övriga tjänsteflickor och frågade:
– Vilka av er önskar fortsätta att betjäna fröken Xichun och följa henne i hennes nya liv som novis?
– Det får Hennes nåd bestämma, svarade flickorna unisont.
Av svaret förstod fru Wang att de ogärna ville vara kvar och hon försökte nu komma på någon annan som skulle kunna tänkas vara villig att följa Xichun. Xiren däremot tänkte mera på Baoyu, där hon stod bakom honom och var säker på att han nu skulle brista ut i gråt med tanke på Xichun och kanske därför drabbas av en ny attack av sin gamla sjuka. Till sin förvåning hörde hon nu Baoyu gillande mumla:
– Det var verkligen ett riktigt beslut av henne.
Xiren greps av onda aningar och blev bedrövad. Baochai hade också hört hans ord men sa inte något och beslöt att hålla ögonen på honom ännu mer i fortsättningen, samtidigt som hans ord gjorde även henne bedrövad, eftersom hon såg att han ännu inte hade vaknat ur sitt världsfrånvarande tillstånd, vilket fick henne att i hemlighet fälla bittra tårar. Medan fru Wang funderade på att tillkalla även övriga tjänsteflickor i familjen för att höra om någon av dem ville följa Xichun i hennes nya liv som novis, steg Näktergal oväntat fram till henne, knäböjde och frågade med darrande röst:
– Hennes nåd undrade nyss om det var någon av oss tjänsteflickor som ville betjäna Xichun efter hennes beslut att bli nunna. Har Hennes nåd tänkt utse någon av oss här?
– Som du förstår kan jag knappast tvinga någon, svarade fru Wang. Är det någon som vill, är jag glad om hon säger det självmant.
– Fröken Xichun har valt ett andligt liv, sa Näktergal, och det verkar inte som om någon av hennes egna flickor är inne på hennes linje. Jag skulle vilja säga en sak nu, och jag gör det inte alls för att jag vill skilja henne och flickorna åt, för jag tycker att alla har rätt att välja sin egen väg. Själv har jag tjänat fröken Lin en stor del av mitt liv och, som Deras nåder vet, betraktade fröken Lin mej nästan som en vän och behandlade mej alltid väl, för vilket jag känner en tacksamhet som är starkare än jag här kan uttrycka. När fröken Lin gick bort, hade jag gärna följt henne in i döden, men eftersom jag också kände tacksamhet mot många i själva familjen här – hon hörde ju bara indirekt till den – kunde jag inte ta det avgörande steget och följa henne. När fröken Xichun nu tar ett avgörande steg och önskar bli nunna, skulle jag vara glad om Deras nåder låter mej följa henne och tjäna henne resten av mitt liv. Vill Deras nåder låta mej göra detta, vore det min lycka och min högsta önskan skulle uppfyllas.
Innan fruarna Xing och Wang hade hunnit villfara hennes önskan tog Baoyu ett steg fram och skrattade till. När han hade hört Daiyus namn nämnas, hade han först blivit bedrövad och börjat gråta, och Xiren hade redan gått fram till honom för att försöka trösta honom, men då hade han kommit att tänka på en sak som fick honom att leende utbrista:
– Det här är kanske något jag inte borde säga, men eftersom det var mor själv som av ren vänlighet lät Näktergal börja arbeta i min våning, vågar jag tala klartext: mor ska absolut bevilja Näktergals önskemål, som är ett uttryck för hennes goda vilja och även hennes bestämmelse.
– Dina ord förvånar mig, svarade fru Wang. Tänk om det hade varit någon av dina kvinnliga kusiner som skulle ha gift sig! Då skulle du minsann ha gråtit dig nästan fördärvad. Men nu när din kusin Xichun vill bli nunna, försöker du inte ens övertala henne att ändra sig utan förklarar till och med att det är ett riktigt beslut. Nu säger du likadant om Näktergal. Nej, jag förstår mig inte på dig längre.
– Låt mej först få definitivt besked angående Xichun, sa Baoyu. Är det helt klart nu att hon verkligen vill föra ett andligt liv och inrikta sej på att bli nunna och att hon har familjens tillstånd och samtycke? I så fall har jag något att säga mor. Annars får det vara.
– Vad du nu säger, kusin, förefaller även mej en smula egendomligt, inflikade Xichun. Tror du att jag hade haft en chans att övertala Deras nåder, om jag inte hade varit bergfast i mitt beslut? Jag känner det precis som Näktergal nyss sa. Om min önskan villfars, blir jag överlycklig. Annars ser jag ingen annan utväg än döden. Jag har inget att frukta, vad du än säger, så för mej får du gärna säga rent ut vad du nu har på hjärtat.
– Det jag säger nu kan knappast komma som en överraskning för dej, sa Baoyu. Det är ingen förborgad hemlighet längre och för övrigt förutbestämt sedan tidernas begynnelse. Jag tänker faktiskt läsa upp en dikt för er som bevis för mina ord.
– Nu får du väl i alla fall skärpa dig! inflikade hans mor, och även Hennes nåd fru Xing verkade indignerad. Här finns det de som våndas över svåra och livsavgörande beslut och du tänker citera dikter för oss! Det är höjden! Förstår du inte att det knappast är läge att provocera oss just nu!
Det var många som verkade uppbragta och hade invändningar, men Baoyu förklarade lugnt:
– Det är ingen dikt jag själv har hittat på. Jag har sett dikten någonstans för inte så länge sedan och jag tycker ni ska lyssna.
– Läs upp den bara, sa någon, men sluta att prata strunt! Baoyu lät sig icke sägas detta två gånger och läste utantill högt:
Du genomskådat tre vårars skrud.
Svart nunnedok blev din klädnad som brud.
I blekt ljus vid Buddhaaltarets sida
ensam du vilar … Det får mig att lida.
Li Wan och Baochai utropade förskräckt och nästan unisont:
– Hjälp! Han är besatt av onda andar!
Fru Wang skakade bara på huvudet, suckade och frågade:
– Var någonstans har du läst den dikten, Baoyu? Har du inte hittat på den i alla fall?
– Snälla mamma, fråga mej inte om det! svarade Baoyu nästan bevekande. Jag lovar att det är sant att jag har läst den någonstans och inte har hittat på den själv.
Hans mor tänkte på dikten, vars innehåll nu stod allt klarare för henne, vilket efter en stund ledde till att hon brast ut i snyftningar och mellan snyftningarna anklagande mumlade:
– Häromdagen påstod du att du bara skojade, när du sa att du själv tänkte bli munk, och nu citerar du en sådan här dikt! Förstår du inte att du gör mig både orolig och bedrövad? Vad kan jag göra överhuvudtaget? Inte kan jag övertala dig, om du anser det vara något av Ödet förutbestämt? Jag kan bara önska att jag får sluta mina ögon för gott, innan så sker och alla tydligen tänker fullborda sitt eget öde.
Baochai gjorde ett lamt försök att trösta sin svärmor, men hon kände själv Baoyus ord som knivhugg i hjärtat, hade svårt att hålla sig upprätt och brast även hon ut i högljudda snyftningar. Xiren hade då redan gråtit sig nästan fördärvad, och det var hennes smala lycka att Höstglitter stöttade henne, så att hon kunde hålla sig upprätt. Baoyu varken grät eller försökte trösta och stod där bara tyst, nästan som stum. Jia Huan och Jia Lan hade gått sin väg, då de tyckte att stämningen blev tryckt, och det föll nu på Li Wans lott att agera trösterska både här och där och att försöka rädda situationen. Hon framkastade litet lamt, för att lindra effekten av Baoyus ord och för att delvis avleda samtalet:
– Det förhåller sej nog så att min svåger blev alltför skärrad, när han fick höra att kusin Xichun ville gå i kloster. Det var säkert därför han citerade de där egendomliga raderna i något slags sinnesförvirring. Vi får verkligen inte ta vad han har sagt på allvar! Däremot måste vi ta ställning till Näktergals önskan. Ska vi villfara den eller inte?
– Varför skulle vi inte göra det? svarade fru Wang. Kommer hennes önskan från hjärtat, har vi ingen möjlighet att hindra henne. Baoyu kan för övrigt säkert tala om för oss att även hennes beslut är av Ödet förutbestämt.
Näktergal gjorde nu ketou för Deras nåder, och Xichun tackade alla och i synnerhet fru Wang. Sedan gick Näktergal ned på knä även för Baoyu och Baochai.
– Barmhärtige Buddha! utbrast Baoyu. Ditt beslut är verkligen både fromt och ädelt. Tänk att du är först av oss att bli frälst!
Hans ord fick Baochai att vackla, och Xiren blev alldeles ifrån sig. Utan att bry sig om att fru Wang stod alldeles intill henne, föll hon i gråt och nästan skrek:
– Jag vill också följa med fröken Xichun och föra ett andligt liv!
Hennes utrop fick Baoyu att dra en smula på munnen och förklara:
– Ditt uppsåt är säkert gott, men det är inte ditt öde att njuta samma lycka som hon.
– I så fall vill jag inget hellre än att dö på fläcken, utbrast Xiren.
Baoyu kände nästan som ett hugg i hjärtat, när hon sa det, men han kommenterade inte hennes ord. Den femte väkten var inne och klockan var redan över tre på småtimmarna, varför Baochai, assisterad av Baoyu, föreslog att hennes svärmor skulle gå till sängs. Även Li Wan och andra fann det vara hög tid att dra sig tillbaka, och Skärmfasad och Xichuns övriga flickor ledsagade nu Xichun hem. Efter en tid utsågs lämpliga pager för giftermål åt flickorna med undantag för Näktergal, som därefter troget tjänade Xichun. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.
*
Vi beger oss i stället långt söderut och följer Jia Zheng på hans väg mot Södern med kistorna. Han hade blivit kraftigt fördröjd på grund av segerrusiga trupper, som återvände i triumf efter fälttåget mot pirater och banditer vid kusten, varför alla båtar och andra transportmedel krävdes för dessa så att andra resenärer vackert fick vänta, vilket gjorde Jia Zheng synnerligen nervös. En tröst var dock att han mötte en hög ämbetsman från ämbetsverket som ansvarade för kustförsvaret och av denne fick veta att Tanchuns svärfar »Kommendanten« hade blivit återkallad till huvudstaden och troligen skulle bli befordrad. Tanken på att Tanchun därmed säkert också skulle följa med till huvudstaden fick Jia Zheng att då och då glömma sin bedrövliga situation, som han förvisso inte kunde göra så mycket åt. Ett problem tillstötte nu då den exakta dagen för att resa vidare inte kunde bestämmas, nämligen det finansiella. Ingen hade räknat med ett långt dröjsmål, som slukade en stor del av reskassan, och när kontanterna började tryta, fann sig Jia Zheng högst motvilligt nödsakad att skriva ett brev till intendent Lais son, Lai Shangrong, vars residens man före dröjsmålet hade passerat på nära håll, och be om ett lån på fem hundra liang i silver. Ett bud skickades med order att ta emot pengarna och sedan ansluta sig till Jia Zheng och hans följe litet senare under resan. Några dagar efter det att transportlederna åter hade blivit farbara för andra än militärer stod budet åtskilliga li söderut på färden och väntade på Jia Zheng vid en anläggningsplats utefter Stora Kanalen och överräckte ett svarskonvolut från Lai Shangrong. När Jia Zheng öppnade det, fann han en lång räcka med ursäkter om ekonomiska svårigheter och andra problem jämte femtio liang i silver i kontanter. Jia Zheng blev topp tunnor rasande och beordrade budet:
– Bege dig omedelbart tillbaka med konvolutet och säg till honom att han inte behöver anstränga sig för vår skull!
Budbäraren kunde inte göra annat än lyda och återvände med konvolutet till Lai Shangrongs residens. Lai Shangrong blev förskräckt, när han insåg hur vredgad Jia Zheng var, och förstod att han hade handlat alldeles galet. Han stoppade i ytterligare hundra liang i konvolutet och bad budbäraren att lägga sig ut för honom och försöka få sin husbonde att förstå hans egen svåra belägenhet. Budbäraren nekade blankt att göra detta och återvände utan konvolut till Jia Zheng. Lai Shangrong blev nu allvarligt orolig och skickade omedelbart ett brev till sin far, som han uppmanade att snarast begära avsked från sin tjänst som intendent i Jiafamiljen, även om det skulle innebära att han måste köpa ut sig. Så fort intendent Lai hade läst brevet från sonen, bad han Jia Qiang och Jia Yun att å hans vägnar bönfalla Hennes nåd fru Wang om att ge honom fri. Jia Qiang insåg att det skulle vara lönlöst att ens försöka, och efter någon tid drog han till med nödlögnen att han verkligen hade bett på sina bara knän för Lai Das skull, men att Hennes nåd var helt obeveklig. Lai Da utbad sig då permission för några dagar och skickade skyndsamt en budbärare till sonens residens med uppmaning till denne att begära avsked från sin tjänst under förevändning av sjukdom. Om dessa förvecklingar visste fru Wang naturligtvis ingenting.
*
När Jia Yun fick höra att Jia Qiang inte hade brytt sig om att ens framföra Lai Shangrongs bön att kontakta fru Wang, blev han besviken, eftersom han var i stort behov av kontanter och hade hoppats att ett pekuniärt tack för hjälpen från Shangrong skulle komma även honom till del. Han hade nämligen under den senaste tiden ådragit sig för honom själv nästan ofattbara spelskulder, som han måste gälda på något vis, och nu stod hans sista hopp till Jia Huan, som han bad om ett lån. Denne saknade nästan alltid likvida medel själv och gjorde allt för att komma åt – och sedan ofta spela bort – moderns efterlämnade slantar. Det hade han nu lyckats med, så hur skulle han kunna låna ut pengar till Jia Yun? Han var som Läsaren känner till besatt av hat till den avlidna Xifeng, som han aldrig kunde förlåta, och hans tankar kretsade påfallande ofta kring hur han skulle få utlopp för sitt hat genom att trakassera Qiaojie, nu när hennes far inte var hemma. Han insåg plötsligt att den panke Jia Yun skulle kunna bli den perfekte medbrottslingen och framkastade litet retsamt och bedrägligt för att egga honom:
– Du är en riktig kruka med tanke på att du faktiskt är äldre än jag. Det finns massor med slantar inom räckhåll, men du vågar inte lägga beslag på dom och har mage att komma och be mej om ett lån! Det är faktiskt höjden!
– Vad pratar du för skit? svarade Jia Yun förvånat. När du och jag har spelat med de andra har det väl gått lite upp och ner, men någon storkova har vi aldrig sett skymten av. Vad då för pengar inom räckhåll?
– Slog du dövörat till häromdagen, när de små sötnosarna berättade om den där stenrike mongoliske prinsen som är på jakt efter en konkubin? frågade nu Jia Huan. Varför pratar du inte om saken med Onkel Toker? Tänk vad kosing ni skulle kunna håva in genom att sälja Qiaojie till prinsen! Det skulle …
– Stopp och belägg nu, va! avbröt honom Jia Yun och fortsatte: Du blir säkert sur på mej, när jag säger det här rent ut: Varför tusan skulle en prins eller furste, låt vara att han bor på andra sidan gränsen, slå sej i lag med sådana nollor som vi, om det nu skulle falla honom in att söka en konkubin i Jiafamiljen?
Jia Huan viskade några ord i hans öra och Jia Yun nickade eftertänksamt ett par gånger, men han var fortfarande säker på att Jia Huan pratade i barnsligt oförstånd och egentligen inte menade allvar. Just då tittade Wang Ren in. När han såg dem prata och viska frågade han:
– Vad tusan tisslar och tasslar herrarna om? Hemligheter som inte jag får höra kanske? Något lurendrejeri på gång? Erkänn bara!
Jia Yun berättade nu med hemlighetsfull min vad Jia Huan nyss hade viskat till honom. Wang Rens ansikte ljusnade märkbart och han slog ihop händerna och utbrast märkbart uppiggad:
– Något att tänka på, faktiskt! En riktigt bra idé, tycker jag. Här finns stålar, så det luktar ända hit! Det som oroar mej är att ni båda amatörer inte går i land med ett sådant företag. Om ni behöver goda råd, och om ni vågar alltså, vet jag en som ställer upp och hjälper till. Tänk på att jag är stålarnas, den lilla godingens, egen morbror. Du, Huan, får förankra planen hos Hennes nåd fru Xing – hon går på det mesta – och själv tar jag en sväng till Onkel Toker, som säkert inte har några invändningar. Om Deras nåder eller några andra ställer frågor, måste vi se till att våra uppgifter till dom stämmer överens, ja, det gäller oss alla här!
När de hade pratat sig samman ytterligare en stund begav sig Wang Ren till Onkel Toker, medan Jia Yun efter samråd med Jia Huan gick till Deras nåder, där de lade ut texten med både dimridåer och blomstermålningar. Hennes nåd fru Wang lyssnade på dem och sa direkt att hon inte trodde på idén, varför hon därefter ansåg frågan utagerad. Hennes nåd fru Xing däremot kunde se många fördelar med planen, även om hon inte trodde riktigt på dess bärkraft. När hon fick höra att hennes bror var positiv, skickade hon genast efter honom. Denne hade av Wang Ren förespeglats paradisiska fröjder vid den mongoliske furstens hov, självfallet jämte ett aldrig sinande penningflöde, och hade även instruerats vad han borde säga till sin syster i frågan. När han infann sig hos henne, framhöll han bland många andra fördelar med förslaget bland annat följande:
– Fursten – nej, Prinsen är nog mer korrekt att titulera honom – är nästan ofattbart förmögen och har stort inflytande. Om du, kära syster, och Prinsen kommer överens om detta äktenskap – ett furstligt konkubinat är kanske det rätta ordet – tror jag nog att vi kan räkna med att din make blir återinsatt i sina ämbeten och att familjens ära återupprättas.
Fru Xing hade aldrig varit van att själv besluta om något, och det var inte utan att hennes brors, föga med sanningen överensstämmande, argumentering föll henne samt och synnerligen på läppen, varför hon nästan omgående bjöd hem Wang Ren för att få höra fler detaljer. Samtalet blev mycket angenämt och hon erhöll precis de upplysningar hon önskade. Hon meddelade sedan Jia Yun att hon gav sitt samtycke till företaget, medan Wang Ren begav sig till Prinsens tillfälliga palats i staden för att föreslå affären. Prinsen anade inte ugglor i mossen och samtyckte nådigt till att ett par damer i hans uppvaktning besökte Rongguopalatset för att beskåda varan i fråga och bedöma om flickan passade i hans harem. Jia Yun lät före besöket meddela damerna följande:
– Ingen av flickans allra närmaste känner till några detaljer och de är inte underkunniga om detta besök. Beträffande Prinsen ligger det till så att han funderar på att införskaffa flickan till sitt harem. Om och när så har skett, kommer allt att ordnas smidigt och till det bästa, det kan vi garantera. Både flickans farmor och hennes morbror agerar som mellanhänder, så ni behöver inte hysa några betänkligheter angående detta.
Damerna verkade helt införstådda med situationen, varför Jia Yun informerade Hennes nåd fru Xing om besöket och även berättade för Hennes nåd fru Wang om det eventuella partiet. Li Wan, Baochai och övriga kände inte till vare sig sanningen eller några detaljer och trodde att det var fråga om ett seriöst frieri från Prinsens sida, varför de snarast blev glada å Qiaojies vägnar. Ett par dagar senare kom också ett par damer från Prinsen på besök, synnerligen uppklädda och på många sätt utstyrda. Fru Xing tog emot dem, och damerna förstod redan efter artighetsfraserna och en kort konversation att det var fråga om en respektabel dam i en aristokratisk familj med hög rang, varför de själva visade henne djup respekt. Eftersom inget ännu var bestämt och Qiaojie inte alls var införstådd i frågan, lät fru Xing, när hon skickade bud efter henne, meddela att det hade kommit avlägsna släktingar på besök, som ville träffa henne. Qiaojie, som ännu var nästan ett barn och ofördärvad, anade inte oråd och begav sig till fru Xing med sin gamla amma i följe. Ping’er däremot anade att det kunde finnas en hund begraven någonstans och följde oroligt efter dem på avstånd. Hon upptäckte snabbt att det var två starkt sminkade damer i hovdräkt, som ingående granskade Qiaojie från topp till tå, vilket bekräftade hennes farhågor. Damerna reste sig, gick fram till Qiaojie och tog henne till och med i hand liksom för att känna på henne, allt på ett nästan familjärt och opassande sätt, tyckte Ping’er, samtidigt som de stirrade på henne ur olika vinklar. När de var klara med detta, satte de sig igen och stannade sedan kvar ungefär så länge som artigheten krävde, varefter de tog avsked och gav sig av. Ping’er såg tydligt att Qiaojie inte verkade må riktigt bra utan kände sig skamsen efter damernas granskning. När de kom tillbaka hem, frågade Qiaojie dystert, för nu anade även hon oråd, om Ping’er visste vad det var fråga om eller om hon kände till damerna i fråga. Själv hade hon aldrig tidigare hört talas om dessa »släktingar«.
Ping’er hade, som sagt, ända från början av besöket varit på sin vakt och haft onda aningar. Det slog henne nästan genast att det var fråga om äktenskapsmarknad och hon tänkte:
– Marknad är rätta ordet. De besiktigar henne ungefär som man besiktigar en häst. Nu när hennes far är långt borta, ligger ansvaret hos fru Xing. Undrar just vad det är för en familj som är ute och friar. Om familjen hade samma rang som vår, skulle damerna aldrig bete sej så där, granska henne och stirra på henne som på ett kreatur. Det skulle förvåna mej mycket om damerna kom från någon familj med anknytning till Kejserliga hovet. De måste vara utlänningar och komma från något utländskt hov. Det är nog klokast att inte oroa Qiaojie med mina misstankar just nu, men jag gör definitivt klokt i att hålla korpgluggarna öppna den närmaste tiden.
Ping’er började också bedriva diskreta efterforskningar, vilket avsevärt underlättades av att hon var mycket omtyckt av både äldre och yngre i tjänstefolket, vilka därför beredvilligt gav henne alla upplysningar de själva fick nys om. Redan efter kort tid blev Ping’er skrämd av vad hon fick höra och började intensivt fundera över hur hon skulle kunna undvika katastrofen å Qiaojies vägnar. Hon undvek ännu att oroa Qiaojie men hon skyndade sig att rapportera för Li Wan och Baochai, som hon enträget bönföll att underrätta fru Wang.
Fru Wang blev obehagligt berörd, när hon fick höra att affären inte var avskriven, och uttalade sitt missnöje för sin svägerska fru Xing, som emellertid var helt förd bakom ljuset av sin bror och Wang Ren och var omåttligt intagen av planen att sondottern skulle bli furstligt gift, varför hon inte alls ville höra på det örat. Tvärtom misstänkte hon att fru Wang hade någon baktanke, när hon var emot planen, och svarade litet snorkigt:
– Snälla svägerska! Flickan är faktiskt giftasvuxen. Nu när hennes far inte är här, känner jag ansvar för henne, så du behöver inte alls lägga dig i det här. Min bror och flickans egen morbror ser bara fördelar med detta parti och har verkligen tagit reda på allt som behövs, så jag är definitivt för det hela, så du bara vet det. Om det skulle gå i stöpet eller få några negativa konsekvenser, kommer varken jag eller Lian att skylla på dig, eller någon annan heller för den delen, så jag kan inte förstå varför du oroar dig, snälla du.
Fru Wang kände hur det började koka inom henne, när hon så oförskyllt fick ovett, men hon lyckades hålla tillbaka sin ilska, yttrade några ord som avsked och gick direkt och talade om för Baochai vad som hade skett, varefter hon började gråta. Baoyu, som också hade hört moderns berättelse, sa tröstande:
– Mamma behöver inte hysa bekymmer för den affären. Jag vet att det där aldrig kommer att bli av. Qiaojies öde är utstakat, vare sej mamma oroar sej eller inte.
– Nu talar du som om du vore rubbad igen! När man väl är helt överens om det, kommer de bara plötsligt hit och hämtar henne. Om det ligger till som Ping’er säger, är det klart att flickans far kommer att lägga skulden på mig, när han kommer tillbaka. Qiaojie är faktiskt din farbrors sondotter och ditt kusinbarn, så det är väl självklart att jag vill flickans bästa, precis som jag tidigare alltid har velat flickornas bästa. Vi ordnade – låt vara att det tog sin tid – giftermålet mellan din kusin Ke och Xiuyan, och tänk vad trivsamt och mysigt de båda tycks ha det tillsammans nu. Detsamma gäller Baoqin och hennes Meigosse, som verkligen tillhör en aktad och fin familj, och rik också förresten, så dem behöver vi inte heller hysa den minsta oro för. Ja, jag vet ju att vår kära fröken Shi, lilla Xiangyun alltså, inte hade samma tur, men det äktenskapet var det hennes farbror Markisen som föreslog, och till en början verkade ju allt så bra, faktiskt för bra för att kunna vara någon längre tid. Sedan hennes make dog i lungsot lever den kära lilla stackarn som änka och har svurit att alltid förbli honom trogen. Ja, det är verkligen synd om henne. Tänk om lilla Qiaojie skulle råka illa ut genom det man nu planerar! Du måste faktiskt förstå att jag oroar mig. Jag skulle aldrig förlåta mig själv, om det hände den lilla tösen något!
Just när hon sa de sista orden, klev Ping’er in för att samråda med Baochai och få höra vad fru Xing hade för inställning i fråga om den mongoliske prinsen. Fru Wang berättade exakt vad fru Xing hade sagt vid hennes besök, vilket gjorde Ping’er både förskräckt och bedrövad. Hon knäföll framför fru Wang och utropade bevekande:
– Hennes nåd är Qiaojies enda hopp och det gäller hela hennes liv i fortsättningen. Om det nu går så illa som vi fruktar i allra värsta fall, blir flickans hela liv tillspillogivet, och hur ska vi då kunna urskulda oss inför herr Lian, när han kommer tillbaka?
– Du är en klok flicka, Ping’er, svarade fru Wang. Res dig upp nu och lyssna på vad jag säger! Qiaojie är sondotter till min svägerska. Hur skulle jag kunna invända något mot Hennes nåd, när hon är i sin fulla rätt att bestämma över sin egen sondotter?
Baoyu log litet underfundigt och mumlade:
– Inget att oroa sej för! Det går ju som det går, och den som vet han vet.
Ping’er blev rädd att Baoyu skulle drabbas av en attack igen, varför hon inte vågade säga något mer. Hon hade berättat allt hon visste och hade bett fru Wang om hjälp. Vad kunde hon mer göra? Bedrövad traskade hon hem till Qiaojie. Även fru Wang var bedrövad och orolig, så till den grad att hon drabbades av en lätt hjärtattack och tvingades stödja sig på ett par tjänsteflickor när hon gick hem till sig och till sängs. Hon ville inte att Baoyu och Baochai skulle ledsaga henne och mumlade att hon säkert skulle må bättre, bara hon fick vila en stund i fred. Hon kunde dock inte få tankarna på Qiaojie ur sinnet, och när en flicka rapporterade att Hennes nåd fru Li hade kommit på besök, lät hon hälsa att hon var opasslig och tyvärr inte kunde ta emot några besök. Ett undantag gjorde hon emellertid, när lille Jia Lan kom på sedvanlig kvällsuppvaktning och meddelade följande:
– I morse anlände ett bud från farfar med ett brev, som pagerna vid Stora porten kom in med. Mor hade tänkt komma över med brevet själv, men eftersom hon just fick besök av tant Li, bad hon mej gå hit till Hennes nåd med det i stället. Mor kommer till farmor om en stund och tar då kanske med sej tant Li.
Jia Lan räckte över konvolutet till sin farmor, som frågade:
– Vet du varför din tant Li har kommit på besök?
– Jag vet inte riktigt säkert, men jag hörde henne berätta att hon hade fått ett brev från den ena dottern och svärfamiljen, farmor vet den där familjen Zhen i Nanjing.
Fru Wang visste ju att Li Qi hade blivit bortlovad till Zhen Baoyu i Nanjing, ett parti hon själv hade föreslagit när fru Zhen var på besök senast. Hon hade också hört att förlovningen hade blivit officiell i och med den traditionella tegåvan. Hon anade att fru Li nu hade kommit för att diskutera en del detaljer angående bröllopet, nickade ett par gånger och öppnade därefter brevet från maken, som löd:
På grund av att Stora Kanalen och andra transportleder är alldeles igenkorkade med krigsfartyg och soldater, som segerrusiga återvänder från kampanjen mot pirater och banditer vid kusten, har min resa blivit avsevärt fördröjd. Jag har fått höra att Tanchuns make och far är på väg till huvudstaden. Har ni hört något från Kommendanten? Häromdagen fick jag brev från Jia Lian med bud om min brors sjukdom. Vet ni något mer om detta?
Nu är det snart dags för Baoyus och Lans examination. Se till att gossarna studerar flitigt och förbereder sig väl! Låt dem inte fördriva någon tid i sysslolöshet! Det tar ännu några dagar, innan jag kan nå Nanjing med mors kista. Jag mår efter omständigheterna bra, så oroa er inte för mig!
Tala om för Baoyu och Lan vad jag har skrivit om examinationen!
Daterat den … dagen i den … månaden.
PS Rong bifogar ett brev separat.
När fru Wang hade läst brevet, lämnade hon tillbaka det till Jia Lan med orden:
– Tag med det här till din farbror Baoyu och be honom läsa det noga! Lämna det därefter till din mor!
Just då kom Li Wan och gamla fru Li in för att betyga sin respekt. När alla formaliteter var avklarade, slog de sig ned och började samråda om det kommande bröllopet, om vilket gamla fru Li hade mycket att förmäla. Efter avsevärt ordande om Zhen Baoyus och Li Qis angelägenheter, frågade Li Wan sin svärmor om hon hade hunnit läsa brevet från Jia Zheng. När fru Wang hade bejakat detta, räckte Jia Lan över brevet till sin mor, som nu också läste det och kommenterade det med orden:
– Tänka sej att det är långt över ett år nu sedan Tanchun gifte sej, och inte en enda gång har hon kunnat komma hit på besök! Tänk vilken glädje det ska bli för svärmor, när den kära Tan nu snart återvänder till huvudstaden! Ingen anledning till oro och ängslan längre!
– Jag har faktiskt inte mått riktigt bra i dag, svarade fru Wang. Kände det där i hjärtat igen. Men nu, när jag har fått höra att Tanchun är på väg hit, känner jag mig mycket bättre. Undrar när hon kan komma.
Gamla fru Li hörde sig nu för angående Jia Zhengs resa, medan Li Wan vände sig till sonen och frågade:
– Har du visat farbror Bao brevet? Annars ska du göra det bums! Du har väl själv studerat det noga, förresten? Du ser väl hur mycket din farfar tänker på dej nu, när det snart är dags för examensproven!
– Nu måste ni förklara för mig hur det är möjligt för de båda gossarna att delta i examinationen direkt här i huvudstaden, inflikade gamla fru Li. Såvitt jag vet har gossarna inte avlagt någon första examen, vilket väl är brukligt annars. Hur kan de redan vara »blomma i knopp«, som det visst heter?
– Detta var min make företagsam nog att ordna för länge sedan, redan innan han gav sig av till befattningen som spannmålskommissionär, förklarade fru Wang. Det är inte alls så ovanligt att man går igenom den första graden – hur ska jag uttrycka det? – »pekuniärt«, kanske, och därefter skriver in sig för en högre examen. Det kostar en del, men man slipper mycket onödigt besvär.
Gamla fru Li nickade instämmande. Jia Lan tog nu med sig brevet och traskade iväg till sin farbror Baoyu.
*
Efter att ha följt sin mor till dörren hade Baoyu återvänt till sig och slagit sig ned vid skrivbordet. Han hade tagit fram en avskrift av kapitlet »Höstvatten« hos Mästaren Zhuang och studerade kapitlet med största nöje. Baochai steg in till honom och såg med tillfredsställelse att han tydligen studerade, men hon blev synnerligen besviken, när hon upptäckte vad det var han läste med så stort intresse, och tänkte oroligt:
– Hur har han mage att så nära examensproven sitta och läsa sådant här strunt om »att lämna denna värld och nå en nivå ovanför de dödlige«. Usch! Han kan väl aldrig tro på det där? I så fall är det kört för hans del!
Hon visste att det var lönlöst att söka tala honom till rätta, varför hon bara slog sig ned bredvid honom och betraktade honom. Baoyu kände sig besvärad och utbrast:
– Vad håller du på med? Varför sitter du här och stirrar?
– Det slår mej att vi båda är man och hustru, svarade Baochai, och att jag faktiskt har rätt att kräva ditt stöd i egenskap av din hustru, och nu menar jag något som sträcker sej mycket längre än kärlek och passion för stunden. Att ära och rikedom är »obeständiga som ett flyende moln« kan jag förstå, men sedan urminnes tider har visa och kloka män alltid prisat den kvalitet hos människan som kallas dygd, varför jag …
Baoyu lät henne inte tala till punkt, lade undan boken och sa lätt leende:
– Du talar om dygd och forntida vise män, men du nämner aldrig att de också prisade barnasinnet – det oskrivna bladet, »den nyföddes naiva sinnelag«. Nu får du allt tala om för mej hur en nyfödd kan besitta det du kallar »dygd« i hjärta och sinne! En nyfödd är faktiskt helt renons på medvetande, kunskap, girighet, avund och allt annat i den vägen. Det är först efter födseln som vi besmutsas med och sedan sjunker allt djupare ner i girighet, hat, dårskap, kärlek med mera. Det är som en smitta och den stora frågan är hur vi ska undgå att bli besmittade och överhuvudtaget kunna skudda denna världens röda damm av våra fötter, frigöra oss från detta livs »nät av möten och skilsmässor« som fångar och binder oss här nere. Jag tror inte att innebörden av de orden tidigare till fullo har insetts. Detsamma gäller det där du säger om »dygd«. Vem kan göra anspråk på att ha förstått det ordets ursprungliga mening?
– När forntidens vise talade om den nyföddes hjärta eller sinne, genmälde Baochai, avsåg de ett sinne som var fyllt med trohet och vördnad gentemot föräldrarna, vilket inte har det minsta att göra med »obeständigheten hos ett flyende moln« eller annat sådant där struntprat. Forntidens store män som kejsarna Yao, Shun, Yu och Tang, hertigen av Zhou och Mästaren Kong ägnade sina liv åt att förbättra både människors sinnen och liv. För dom innebar »det nyfödda barnets sinne« eller »naiva sinnelag« omtanke om och ansvar för andra människor, medan det för dej tycks innebära att du struntar helt i andra, ja, till och med i din familj. Jag förstår mej inte på dej. Hur kan du bara hävda och häva ur dej något sådant? Baoyu nickade ett par gånger, log mot henne och svarade:
– De av dej nämnda Yao och Shun lyckades inte ens få Chaofu och Xu You att lämna sina bergstoppar för att tjäna riket, och varken kung Wu eller hertigen av Zhou lyckades övertala Bo Yi och Shu Qi att blanda sej i det världsliga.
Baochai avbröt honom med orden:
– Du behöver inte säga mer. Det blir bara ännu värre då! Hur skulle det ha sett ut här på jorden om alla människor hade varit eremiter som dina Chaofu, Xu You, Bo Yi och Shu Qi? Då hade vise män som Yao, Shun, Yu, Tang, Zhouhertigen och Mästaren Kong aldrig funnits, eller hur? De prisas emellertid ännu som stora män, och det är löjligt av dej att jämföra dej själv med några av de nämnda överhuvudtaget! Tänk på att Bo Yi och Shu Qi levde under Yin-Shangdynastins förfall och att de fick dras med stora svårigheter i allt vad de företog sej. Det är alltså inte att undra på att de undandrog sej sitt ansvar då. I ditt fall är det raka motsatsen! Vi lever i en sann guldålder under en vis och nådig Kejsare, som har gett din släkt otaliga nådebevis och har låtit den leva i lyx och överflöd under lång tid. Du själv har också blivit älskad hela ditt liv och har betraktats som en juvel av Gamla hennes nåd och av dina föräldrar. Om du bara tänker efter det allra minsta, inser du säkert hur korkade dina ord nyss var, eller hur?
Baoyu verkade lyssna på hennes ord men yttrade inget utan nöjde sig med att lätt leende titta upp i taket. Baochai fick därmed ytterligare vatten på sin kvarn och fortsatte:
– Du ser själv att du inte kan komma på något bra svar, och du gör definitivt klokast i att i fortsättningen koncentrera dej på studierna, så att du kan avlägga din examen! Även om du inte åstadkommer något annat från och med detta, har du i alla fall tagit din examen som ett ringa tack till Himlen och förfäderna, som har gjort så mycket för dej.
Baoyu nickade flera gånger, suckade och mumlade:
– Att avlägga en examen är väl ingen konst. Betydligt värre är det där du säger om att »inte åstadkomma något annat från och med detta« och »ett ringa tack till Himlen och förfäderna«, men det är klart att du i princip har rätt i de orden.
Innan Baochai hade hunnit kommentera hans ord, inflikade Xiren, som stod alldeles i närheten:
– Jag erkänner att jag inte till fullo förstår det där som fru Bao nyss sa om forntidens vise, men jag vet i alla fall att vi som har funnits hos herr Bao ända sedan han var ett litet barn har gjort nästan allt vi har kunnat för att vårda och sköta honom ömt, nästan som en blomma, faktiskt. Jag tycker inte det vore för mycket om herr Bao då visade oss en liten smula uppskattning för allt vårt hängivna arbete, låt vara att vi bara har skött den syssla vi blev satta att fullgöra. Ingen kan heller ha undgått att se vilken exemplarisk vördnad och respekt herr Baos hustru har visat sina svärföräldrar för sin makes skull, faktiskt. Herr Bao tycks inte uppfatta äktenskapet som så värst viktigt, men det är då synd och skam att han inte visar sin hustru den uppskattning hon så väl förtjänar. Det där herr Bao pratar om de odödlige och annat sånt, tycker jag, uppriktigt sagt, är bara nys. Vem tusan har någonsin sett någon odödlig sätta sin fot här nere hos oss? Bara för att den där munken – vilken munk, va! – pratade en massa strunt, ska väl inte herr Bao, som ska vara bildad, gå på det. Det vore ju bättre om han i stället lyssnade på vad hans föräldrar, herr Zheng och Hennes nåd, har att säga, kan man tycka.
Baoyu lyssnade med blicken sänkt utan att svara något, och Xiren skulle just fortsätta att utlägga sin mening om sonlig pietet och annat i den vägen, när steg hördes utifrån och strax därefter en röst, som genom fönstret frågade:
– Är farbror Bao hemma?
Baoyu hörde att det var Jia Lans stämma, reste sig och sa med ett leende på läpparna:
– Kom in, käre brorson!
Även Baochai reste sig upp och Jia Lan klev in med hela ansiktet uppsprucket i ett leende och hälsade på Baoyu och Baochai, varefter han även sa ett par vänliga ord till Xiren, som hon lika vänligt besvarade, innan han överräckte brevet till Baoyu, som genast läste det och utbrast:
– Det verkar faktiskt som om syster Tan är på väg till huvudstaden. Vet du om hon har kommit än?
– Nej, men av brevet från farfar att döma kan hon nog vara här vilken dag som helst, svarade Jia Lan.
Baoyu nickade flera gånger utan att säga något, och det märktes att han hade fått något att tänka på. Jia Lan väntade artigt en kort stund, innan han fortsatte:
– Farbror Bao noterade väl vad min farfar skrev i slutet av brevet, det där om att vi skulle studera flitigt och förbereda oss för examinationen? Jag är inte säker på att farbror har skrivit så många uppsatser den senaste tiden. Har farbror övat disposition och annat sådant som vi måste behärska?
Baoyu skrattade till och sa därefter vänligt instämmande:
– Det vore kanske ingen dum idé att öva lite. Man ligger så lätt av sej annars. En fördel är dessutom att det täpper till munnen på många här.
– I så fall kan väl farbror tänka ut några avhandlingsämnen, som vi kan öva på gemensamt inför examinationen, så att vi inte gör bort oss fullständigt när det slutligen gäller, föreslog Jia Lan. Tänk om vi inget begriper och måste lämna in blankt. Då skulle allt många skratta åt oss och tala skit om oss bakom ryggen!
– Det där kommer inte du att råka ut för, det kan jag garantera, förklarade Baoyu.
Baochai skyndade sig nu att be Jia Lan slå sig ned. Baoyu satte sig där han brukade sitta, och hans brorson tog plats ytterst på en stol i närheten, varefter de började diskutera komposition och disposition, vilket upplivade dem båda till den grad att deras kinder blev röda av upphetsning. Baochai noterade med tillfredsställelse hur ivriga de båda var, och lämnade dem, orolig som hon var att de annars skulle känna sig besvärade av hennes närvaro.
– Kanske har Baoyu äntligen fattat vad det rör sej om, funderade hon. Han verkar ha vaknat, faktiskt. Men det rimmar illa med det där han nyss sa om att »inte åstadkomma något annat från och med detta«. De orden oroar mej faktiskt. Han tryckte på dom så markant. Vad tusan menade han egentligen med dom?
Medan hon ältade just de orden, utbrast Xiren halvhögt för sig själv, överlycklig som hon blev när hon såg att Baoyu visade intresse för studierna och examinationen:
– Barmhärtige Buddha! Det tog tid att få honom på bättre tankar! Fru Bao fick använda hela arsenalen med klassiska böcker för att övertyga honom med sin predikan.
Gylling kokade te och gick in till ynglingarna, som fortsatte sin animerade diskussion. Jia Lan reste sig och tog emot koppen, medan han fortsatte att orda om regler och föreskrifter kring examinationsförfarandet. Han föreslog att Zhen Baoyu skulle bjudas in, så att de båda kunde dra fördel av dennes kunskaper, vilket Baoyu förklarade vara en god idé.
Efter att ha diskuterat färdigt om det praktiska inför examinationen, var det dags för Jia Lan att bege sig hem till sig. Han lämnade kvar brevet från Jia Zheng hos Baoyu, som sedan läste om det noga, innan han småskrattande för sig själv gick in och gav det till Myskhjort, varefter han återvände till sitt rum. Han lade nu undan Mästaren Zhuangs skrifter och plockade sedan samman en hög med flera esoteriska verk, som tidigare hade tillhört hans favoritläsning – »Nyckeln till de Himmelska hemligheterna«, »Evighetsblommans ödesbestämdhet«, »De fem lampornas lärdom« och andra dylika skrifter, som förkunnade »Vägen« eller förklarade skrifter om denna. Han bad Myskhjort, Höstglitter och Gylling att lägga dem i bokförrådet, vilket mycket förundrade Baochai, som nu försökte ta reda på vilka baktankar han möjligen hade med detta, varför hon med ett vänligt leende på läpparna utbrast:
– Det är verkligen klokt av dej att sluta läsa den där smörjan, men jag förstår inte vitsen med att lägga undan skrifterna i förrådet.
– Det kan jag tala om för dej, svarade Baoyu. Jag har nämligen insett att de här böckerna är värdelösa. De kunde faktiskt lika så gott brännas, så att vi blev kvitt dom på en gång.
Hans ord gjorde Baochai mäkta glad, men en stund senare hörde hon Baoyu citera något som för sig själv:
Ett äkta, upplyst sinne kan ej av skrifter fås.
På annan flod än smältdegelns de högre trakter nås.
Baochai uppfattade inte allt, men orden om »ett äkta, upplyst sinne« och »de högre trakter« ingav henne åter onda aningar, varför hon betraktade Baoyu i smyg. Han bad flickorna att göra i ordning ett rum åt honom, där han skulle kunna studera i lugn och ro, varefter han valde ut de volymer och samlingar med konfucianska skrifter och exempeluppsatser jämte en del egna tidigare övningar som han behövde och vilka han nu bad flickorna bära dit. Han begav sig därefter till det nya studierummet, där han genast tog itu med att studera både flitigt och metodiskt, vilket fick Baochai att åtminstone för stunden sluta att oroa sig. Xiren kunde knappast tro sina egna ögons och örons vittnesbörd. Hon smålog mot Baochai och sa uppskattande:
– Det fru Bao sa tog verkligen skruv. Han insåg att fru Baos predikan hade fog för sej. Synd bara att det är så kort tid kvar till examinationen! Men bättre sent än aldrig.
– Sådana här allvarliga ting är nog förutbestämda av Ödet, svarade Baochai med ett leende och nickade ett par gånger. Jag tror inte det är fliten som avgör om man klarar examen eller inte, i alla fall inte om man börjar slutspurten lite förr eller senare. Vad jag hoppas är att han från och med nu börjar uppföra sej som en vuxen och tar ansvar och helt lägger av med de där barnsligheterna han har dragits med ända sedan han var liten.
Hon såg sig omkring och fann att ingen kunde höra dem, varför hon viskande fortsatte:
– Som du förstår är jag verkligen glad om han nu har ändrat sinnelag. Det enda jag oroar mej för är att han ännu har kvar en viss böjelse för det täcka könet, vilket ju är en gammal sjuka hos honom. Om han ska studera ostört, vore det nog på sin plats att avskilja honom en smula från flickorna.
– Jag tycker precis som fru Bao, instämde Xiren, men faktum är att ända sedan munken var här har han brytt sej allt mindre om flickorna, har distanserat sej på något sätt. Men nu när munken är borta, finns det ju alltid en risk att han får ett återfall. Fru Bao måste själv ha märkt att han har varit reserverad och lite kylig även mot frun och mot mej. Sedan Näktergal slutade här, är det bara fyra flickor kvar. Av dom är nog Lilla femman egentligen en liten vamp, men jag har hört att hennes mor har anhållit hos de yngre fruarna, alltså även hos fru Bao, om att hon ska få sluta här, eftersom hon är giftasvuxen och hennes mamma vill få henne bortgift, så hon blir nog bara kvar några dagar till. Varken Myskhjort eller Höstglitter tillhör den flirtiga typen, men han känner dom ju väl, eftersom han har lekt och nojsat med dom ända sedan han var liten, så man kan aldrig vara riktigt säker i fråga om dom. Återstår Gylling, som han aldrig verkar ha varit så värst intresserad av. Hon är lugn och sansad dessutom. Jag skulle nog vilja föreslå att hon får sköta de små dagliga sysslorna, alltså koka te och annat sådant, nu medan herr Bao studerar inför sin examen. Behöver hon hjälp, har hon ju småflickorna. Ja, vad trycker fru Bao?
– Du har tydligen oroat dej för precis samma sak som jag, svarade Baochai. Jag tycker ditt förslag är bra.
Hädanefter blev det också Gylling och småflickorna som fick sköta uppvaktningen och finnas till hands hos Baoyu, som den närmaste tiden knappast lämnade sitt nya studierum. Han gick inte ens på artighetsvisiter till sin mor utan lät andra gå i hans ställe och hälsa från honom. När hans mor hörde om hans sinnesförändring och hans nya studieflit, vågade hon först knappast tro att det var sant, men när hon hade fått det bekräftat hade hon självfallet inget att invända mot att han inte kom själv och uppvaktade henne som förr.
När den tredje dagen i den åttonde månaden, alltså Gamla hennes nåds födelsedag, inträffade, begav sig Baoyu i arla morgonstunden till hennes altare och gjorde ketou, varefter han återvände till sitt studie- och meditationsrum. Efter middagen satt Baochai, Xiren och några av flickorna och samtalade med Deras nåder i ett av rummen utanför, medan Baoyu under stark koncentration studerade inne hos sig. Plötsligt kom Gylling in till honom med frukt och sötsaker på en bricka, som hon tänkte sätta på bordet bredvid honom.
– Hennes nåd bad oss bära in det här till herr Bao. Det är från offret till Gamla hennes nåd vid hennes altare, förklarade hon.
Baoyu reste sig, tackade och satte sig sedan igen, innan han kort sa:
– Sätt det där borta!
Medan Gylling gjorde som han hade befallt, mumlade hon halvhögt:
– Hennes nåd sitter just och talar väl om herr Bao där inne.
Baoyu drog litet på munnen, och Gylling fortsatte:
– Hennes nåd sa att herr Bao säkert kommer att klara sin examen med glans, så flitig som han nu är. Nästa år kan säkert herr Bao avlägga ännu en examen och bli en »framstående lärd« eller »utvald lärd« eller vad man nu kallar den som har avlagt en Kejserlig examen, vilket leder till att herr Bao får en fin befattning. Tänk vad glada herr Zheng och Hennes nåd då ska bli, när de finner att alla deras omsorger om herr Bao inte har varit förgäves.
Baoyu fortsatte att le och nickade instämmande ett par gånger. Plötsligt kom Gylling att tänka på vad Baoyu hade sagt till henne den där gången, när hon satt i trädgården och flätade snoddar och tofsar åt honom, och hon kunde inte hålla tillbaka vad hon tänkte.
– Jag hoppas innerligt att herr Bao klarar sin examen, inte minst för fru Baos skull, sa hon. Kommer herr Bao ihåg den där gången i trädgården, när han bad mej fläta eller knyta något med plommonblom åt honom? Då undrade han vilket lyckligt hushåll och vilken lyckost till make jag skulle få följa med fröken Baochai till, när hon en gång skulle gifta sej. Lyckosten till make blev alltså herr Bao själv!
När Baoyu hörde henne säga detta, erfor han ännu en gång en rörelse i sitt inre, som vittnade om att han inte helt hade kapat bandet med denna vår världs röda damm, men känslan av vemod varade bara en kort stund, innan han hämtade sig och, fortfarande med ett lätt leende på läpparna, yttrade:
– Enligt vad du säger är jag en lyckans ost, och detsamma tycks enligt dej gälla även min hustru. Men hur står det till med dej själv?
Gylling rodnade lätt, skrattade en smula generat och svarade:
– Jag och vi andra här är ju bara tjänsteflickor. Vi är säkert ödesbestämda att alltid vara tjänstefolk.
– Det är mycket möjligt att det förhåller sej på det sättet, kommenterade Baoyu och log sitt outgrundliga leende. Men har du tänkt på att du kanske ändå är mycket lyckligare än någon av oss båda, Baochai och mej alltså?
Gylling blev rädd att Baoyu skulle drabbas av ett återfall i sin gamla sjuka och fruktade att det var hon som i så fall hade orsakat detta genom sitt tanklösa yttrande. Hon ansåg det därför klokast att snarast dra sig tillbaka, men innan hon hade hunnit göra detta, hörde hon Baoyu skratta till och säga:
– Din dumma lilla tös! Jag ska faktiskt berätta något för dej innan du går.
Om du är nyfiken på vad Baoyu tänkte säga till Gylling, får du läsa följande kapitel.