Baoyu klarar examinationen på provinsnivå med glans och kapar därefter banden med denna värld.
Jiasläkten badar i Kejserlig nåd och återfår sin forna glans
VI BERÄTTADE NYSS att Gylling blev orolig, när hon hörde Baoyus tal, och ville lämna honom men då hejdades av Baoyu med orden:
– Din dumma lilla tös! Jag ska faktiskt berätta något för dej.
När Gylling stannade för att lyssna fortsatte han:
– Om din husfru är lycklig, är du det också, eftersom du betjänar henne. Men observera att du inte får göra dej beroende av Xiren i fortsättningen. Däremot ska du lägga manken till och göra ditt allra bästa för att göra fru Bao till lags. Om du gör det, lovar jag att du kommer att bli rikligt belönad för alla dina tjänsteår här hos oss.
Gylling blev än mer konfunderad av hans ord. Början verkade vettig, tyckte hon, men sedan lät det i hennes öron som nonsens. Hon var rädd att provocera Baoyu, om hon sa något tanklöst igen, varför hon nöjde sig med ett vagt »ja« och sedan tillade:
– Fru Bao väntar på mej, så jag måste gå nu. Om herr Bao vill ha mer frukt och godis, kan han skicka en av flickorna till mej, så kommer jag med det han önskar.
Baoyu nickade och Gylling lämnade honom. En stund senare tittade Baochai och Xiren in och gick sedan till sina rum. Nog nu om detta.
*
Examinationsdagen närmade sig snabbt, och alla i familjen såg fram mot den med spänning och förhoppningar om att de båda ungherrarna skulle bereda familjen heder och lyckas bra vid det skriftliga provet. Baochai hyste emellertid onda aningar, dock inte för Baoyus studier, eftersom han nu ådagalade stor flit och verkade väl förberedd inför provet, utan för hans likgiltighet inför det mesta och då i första hand hans sätt att distansera sig från nästan alla i hans omgivning. Hon var också oroad för rent praktiska problem kring examinationen, eftersom det var första gången för både Baoyu och hans brorson, och det var inte minst trafiken ute i huvudstaden som oroade henne. Tänk om de skulle bli överkörda av något ekipage eller bli nedtrampade i trängseln av människor och hästar! En risk var också att de skulle gå vilse och kanske komma bort för gott. Baoyu hade inte varit utanför hemmet efter munkens besök, och det var inte alls lång tid därefter som hans studieflit tycktes ha väckts. Hon fann hans förvandling glädjande men misstänkt, då den hade kommit alldeles för hastigt på, och hon kunde inte skaka av sig en känsla av att andra stora förändringar skulle kunna ske lika snabbt och att helt oväntade händelser skulle kunna inträffa. Dagen före examinationen vidtog hon alltså alla tänkbara försiktighetsmått. Både Xiren och Moln med respektive små tjänsteflickor fick hjälpa till att packa och se till att de båda examinanderna hade med sig precis allt de skulle kunna behöva före, under och efter själva examensprovet och gärna litet extra därtill. Själv inspekterade hon dessutom allt noga, innan hon skickade iväg dem, och då hade hon och Li Wan dessförinnan samrått med fru Wang om vilka i tjänstestaben som var mest tillförlitliga och alltså skulle följa med de båda ungherrarna till examinationslokalen, skydda dem i den häftiga trafiken på vägen dit och hem och vänta på dem under själva examinationen.
På den stora dagens morgon ikläddes de båda gossarna propra men inte alltför iögonenfallande kläder och gick sedan på morgonuppvaktning till Hennes nåd fru Wang, som gav dem goda förmaningar.
– Tänk på att det är första gången för er båda, varför ni inte kan lita på att den andre vet bättre, påpekade hon. Ingen av er har heller vistats utanför hemmet en hel dag utan att jag eller någon annan närstående har varit med er. När ni har varit ute kortare stunder har ni alltid varit omgivna av tjänstekvinnor, tjänsteflickor eller annat tjänstefolk. Såvitt jag kan erinra mig har ni aldrig sovit en enda natt någonstans på egen hand. Ni måste alltså båda i dag känna er en smula bortkomna, när ni gör provet helt ensamma och kanske så långt från varandra att ni inte ens kan ha ögonkontakt. Då gäller det att inte tappa självförtroendet! Glöm inte att ni direkt efter själva provet skall skynda er ut och därefter omedelbart tar kontakt med dem härifrån, som står och väntar på er, och sedan följer med dem raka vägen hem! Tänk på att era mödrar inte känner sig lugna förrän ni äntligen är hemma!
Fru Wang blev starkt rörd av det högtidliga tillfället och hade svårt att hindra tårarna att tränga fram. Jia Lan nickade instämmande till allt hans farmor sa, medan Baoyu inte verkade ändra en min, medan hans mor talade. Först när hon hade avslutat sin långa tirad tycktes han reagera, gick fram till henne, knäböjde och började oväntat gråta. Han gjorde ketou framför henne tre gånger och sa:
– Jag kan aldrig gottgöra mor för att hon har fött mej och har skött om mej på alla de vis. Men kanske kan jag nu göra mor glad, när jag strax ska genomgå provet, om jag riktigt lägger manken till och gör mitt allra bästa och skriver en examensessä som innebär att jag sedan kan kallas »utvald lärd«. Om jag kan göra mor till freds på det sättet, har jag i alla fall till en ringa del återgäldat mor för vad hon har gjort för mej under hela mitt liv hittills. Jag lovar att jag ska göra mitt bästa.
Hans mor blev än djupare rörd, när hon hörde hans ord, och sa med darrande röst:
– Det gläder mig verkligen att du tycks ha i sinnet att göra ditt allra bästa. Synd bara att din farmor inte får uppleva det!
Hon kunde inte längre hålla tillbaka tårarna och drog honom i armen för att resa honom upp och omfamna honom. Baoyu låg emellertid envist kvar på knä.
– Om Gamla hennes nåd får uppleva detta eller ej, spelar ingen roll, genmälde han. Jag vet bestämt att hon känner till vad som händer och nu kommer att bli glad. Fast vi inte ser henne och hennes glädje, är det precis som om hon vore här. Materiellt är hon frånvarande men andligt närvarande. Så är det bara.
Li Wan blev orolig att samtalet mellan mor och son skulle ta en farlig vändning och kanske orsaka en ny attack av Baoyus gamla sjuka, och hon kände instinktivt att det fanns en skrämmande underton i det Baoyu just hade sagt, varför hon skyndade fram till sin svärmor.
– Snälla Hennes nåd! utbrast hon. Det här är en glädjens dag, så svärmor får inte oroa sej! Betänk hur exemplariskt Baoyu har uppträtt den senaste tiden och hur flitig han har varit i sina förberedelser. Det enda han nu ska tänka på är att tillsammans med sin brorson avlägga det här provet, alltså skriva en exemplarisk examensessä, och därefter skynda sej hem så fort det bara går. Vi kan här hemma ordna med avskrifter, så att herrarna i hans fars akademiska umgänge också kan få läsa och bedöma vad han har skrivit, och sedan har vi bara att sitta hemma och vänta på de glada nyheterna vi hoppas på!
Li Wan sa till en av flickorna att hjälpa Baoyu på fötter. Baoyu vände sig mot Li Wan, slog samman handflatorna, bugade djupt och sa lugnande:
– Oroa dej inte, kära svägerska! Lan och jag kommer att klara det här, och jag är dessutom i stånd att spå Lan en lysande framtid, varför hans mor kommer att bli en dam av hög rang i finaste utstyrsel, i fenixdiadem och regnbågscape som det brukar heta.
Li Wan kunde inte undertrycka ett leende.
– Om det du säger infrias, bäste svåger, skulle ingen bli gladare än jag, genmälde hon. Det skulle bli en ersättning för allt det din bror och jag …
Hon fullbordade inte meningen, rädd som hon var att hennes ord skulle göra fru Wang bedrövad. Baoyu insåg skälet till att hon svalde fortsättningen och inte talade till punkt, varför han log mot henne och tröstande sa:
– Om din son lyckas bra nu, kommer det hela familjen till godo. Min bror kan inte kroppsligen bevittna det, men du kan vara övertygad om att hans allra högsta önskan därmed uppfylls, inte sant?
Li Wan nickade men ville inte fortsätta samtalet med tanke på att det nu var hög tid för avfärd. Baochai hade följt konversationen med bävan utan att själv delta. Hon fann inte bara det Baoyu sa misstänkt utan fick onda aningar även av både fru Wangs och Li Wans yttranden. Hon vågade emellertid inte yppa sina farhågor och höll tillbaka både ord och tårar. Baoyu gick fram till henne, slog samman handflatorna och bugade djupt. Alla fann hans uppträdande litet excentriskt, vilket i och för sig inte var ovanligt, och förstod inte hans avsikt. Ingen vågade dock skratta åt hans beteende denna gång. Än mer förvånades de av att Baochai började gråta ohejdat, vilket de inte var vana vid. Även Baoyus avskedsord till henne klingade ovant:
– Kära kusin och maka! Jag måste ge mej av nu. Stanna nu snällt här hos min mor och vänta på de goda nyheter som jag vet ska komma.
– Ja, det är dags nu, svarade Baochai nästan en smula ödesmättat. Du behöver inte prata så mycket eller säga något mer.
– Egendomligt att du driver på mej nu, kommenterade Baoyu. Tror du inte jag vet när det är dags?
Han såg sig omkring och upptäckte att varken Xichun eller Näktergal var närvarande, varför han tillade:
– Hälsa Xichun och Näktergal från mej! Jag kommer i alla fall att träffa dom igen.
Blandningen av vett och nonsens i hans ord gjorde alla konfunderade, men så tänkte de på att det var första gången han skulle vistas utanför hemmet så länge utan någon av föräldrarna och att han sannolikt hade blivit rörd av sin mors ord. Det vore därför klokast, ansåg de, att skynda på avfärden och få det hela undanstökat. Någon påminde därför:
– Man väntar där ute sedan länge. Om ni sölar längre, kan ni komma för sent!
Baoyu lyfte blicken uppåt och skrattade till.
– Det är dags! Det är sannerligen dags! mumlade han. Inte tid för något tomt prat längre, minsann. Dags att få ett slut på det hela!
– Ja, iväg med er nu! ropade flera där inne och skrattade litet osäkert, medan fru Wang och Baochai inte kunde få fram ett ord utan började snyfta förtvivlat och ohejdat, som om det vore fråga om ett avsked för alltid. Baoyu flinade nästan som en fåne, när han vaggande gick ut genom dörren. Det blir som det står skrivet: »Han vinner rykte som en timligt lärd och bräcker fängslets länkar kring vår värld.«
*
I stället för att följa med Baoyu och Jia Lan till examinationen beger vi oss för ett tag till Jia Huan, vars hat och avund mot Baoyu och dåliga humör i allmänhet hade förvärrats avsevärt av allt ståhej kring broderns och brorsonens förehavanden. En tröst var emellertid att han under tiden kunde arbeta mer ostört med sin plan. Han smidde vidare på den och tänkte:
– Jag ska allt hämnas min mor och allt hon fick lida! Nu finns inte en enda karl kvar i huset, och fru Xing är en lättledd typ som säkert gör som jag föreslår. Det finns faktiskt ingen att frukta just nu!
Stärkt av denna tanke begav han sig skyndsamt till Hennes nåd fru Xing, hälsade påfallande artigt och framsade några väl uttänkta smickrande fraser, som gladde fru Xing och fick henne att utbrista:
– Nu talar du verkligen som en förståndig gosse, Huan! Du har precis som jag själv insett att ansvaret för Qiaojie vilar på mina axlar, nu när hennes far inte är hemma. Din kusin Lian beter sej minst sagt idiotiskt och bryter dessutom mot all etikett, när han tycks förbigå sin egen mor och ber någon annan ta ansvar för hans flicka.
– Hennes nåd ska veta, sa Jia Huan med inställsam röst, att Hans höghet Prinsen räknar Hennes nåds sida som enda förhandlingspart i den här affären. Jag fick också höra att Prinsen har lovat att – när allt är avgjort och klart – skicka Hennes nåd flera storslagna presenter. När Hans höghet Prinsen väl är gift med Hennes nåds sondotter, kan vi nog räkna med att farbror She får tillbaka sin gamla befattning, vilket skulle komma oss alla till godo. Jag kan naturligtvis inte tala nedsättande om min egen mor, men faktum är att man förödmjukade och behandlade henne illa, ända sedan Yuanchun blev Kejserlig konkubin. Ja, de såg faktiskt ner på henne och oss som stod henne närmast. Jag hoppas verkligen att inte Qiaojie ska visa sej lika otacksam mot dom som nu hjälper henne till ett gott gifte. Jag får nog ta en vända till henne och förklara ett och annat och vid behov tala henne till rätta.
– Ja, det är en bra idé, instämde fru Xing. Det är bra om tösen får klart för sig hur mycket du – och i viss mån även jag – har gjort för henne. Jag är helt övertygad om att hennes far, om han vore hemma, aldrig skulle ha kunnat finna ett tillnärmelsevis lika bra parti åt henne. Men jag litar inte på den där Ping’er hos henne, som verkar vara mot partiet och kanske tutar i flickan en massa dumma saker och tydligen också påstår att fru Wang är emot det hela. Min svägerska är säkert bara avundsam för att det inte är hon som har kommit på det. Men vi gör säkert klokt i att påskynda affären så mycket det bara går, så att inte flickans far hinner återvända hem, för han kommer säkert att som vanligt lyssna bara på de andra, och då kanske hela saken går i stöpet.
– Vad Hans höghet Prinsen angår är det hela redan klart, ljög Jia Huan. Där väntar man nu på att Hennes nåd ska skicka över de åtta tecknen med flickans horoskop. Enligt gängse sed hos furstar av Prinsens rang hämtas den blivande bruden tre dagar senare, då också bröllopet äger rum. Dock hyser jag betänkligheter på en punkt, där jag även fruktar att Hennes nåd kan ha invändningar. Eftersom flickans farfar för närvarande vistas i exil och det egentligen inte anstår en prins att äkta en avsatt ämbetsmans sondotter, vill Hans höghet Prinsen att den blivande bruden ska hämtas så diskret som möjligt. När farbror She har fått amnesti och väl har återinsatts i alla sina befogenheter, kan man i efterhand fira ett storslaget bröllop, alltså ett med pompa och ståt enligt furstlig tradition.
– Varför skulle jag ha något att invända mot det? genmälde fru Xing. Vi skall självfallet följa ceremoniel och etikett. Fattas bara annat!
– I så fall ber jag Hennes nåd att omedelbart skicka över de åtta tecknen med Qiaojies horoskop, sa Jia Huan, som nu hade svårt att hålla tillbaka ett leende.
– Nu talar du inte lika förståndigt som nyss, min gosse! sa fru Xing. I de röda gemaken här inne finns ju bara vi kvinnfolk. Du förstår säkert att vi inte kan göra det. Du få be Yun i stället!
Hennes svar passade Jia Huan som hand i handske. Han lovade att omedelbart göra som hon föreslog, tog avsked och skyndade över till Jia Yun, som sedan bad Qiaojies morbror Wang Ren att bege sig till Prinsens residens med konvolutet, signera kontraktet och ta emot pengarna.
Turligt nog hade en av fru Xings tjänsteflickor hört samtalet mellan sin husfru och Jia Huan. Flickan var Ping’er synnerligen bevågen, eftersom det var Ping’er som hade ordnat anställningen åt henne, och tog första tillfälle i akt att skynda över till henne och berätta vad hon hade uppsnappat. Ping’er, som hela tiden hade anat att det var en skumraskaffär som planerades, hade så småningom känt sig tvingad att berätta allt hon visste för Qiaojie, som hon först inte hade velat oroa. Qiaojie hade gråtit hela natten efter detta och bett Ping’er att till varje pris försöka förhala det hela, tills hennes far hann komma hem. Hon sa att hon inte ett ögonblick tänkte lyda sin farmor. När hon nu fick höra de senaste nyheterna, brast hon ut i högljudda snyftningar och ville skynda till sin farmor för att försöka avstyra det hela. Ping’er hindrade henne med orden:
– Fröken måste allt lugna ner sej. Hennes nåd är faktiskt frökens farmor, och så länge frökens far är borta, är hon i sin fulla rätt att bestämma om det här. Hennes nåds bror är också för det hela och frökens egen morbror tjänar som mellanhand i affären, så fröken har en kompakt mur av släktingar att försöka övertala, och det kommer fröken aldrig att klara ensam. Själv är jag bara en tjänsteflicka som de aldrig skulle lyssna på. Vi måste allt tänka oss noga för nu, så att vi inte gör något överilat, som vi sedan får ångra.
Fru Xings tjänsteflicka inflikade:
– Det gäller att komma på något snabbt! Brudekipaget för att hämta fröken Qiaojie anländer vilken dag som helst!
Efter detta olycksbådande yttrande skyndade flickan tillbaka till fru Xings våning. Ping’er såg att Qiaojie var alldeles översiggiven, där hon satt hopkrupen och fällde strida tårar. Hon gick fram till henne, räckte henne handen och sa tröstande:
– Snälla fröken! Nu båtar det föga med tårar, och hennes far kan just nu inte hjälpa henne. Att döma av vad flickan från Hennes nåd sa, får vi räkna med att …
Hon hann inte tala till punkt, förrän det anlände ett bud från fru Xing.
– Jag ber att få gratulera fröken Qiaojie inför den lyckliga tilldragelsen! sa budet. Hennes nåd ber fröken Ping’er att genast börja göra i ordning allt det som fröken Qiaojie bör föra med sej. Vad gäller själva brudutstyrseln, får det anstå till frökens far kommer tillbaka.
Ping’er kunde inte göra annat än nicka, varefter hon gick tillbaka in till Qiaojie. Strax därefter anlände också fru Wang. Qiaojie kastade sig i hennes famn och började gråta, vilket fick fru Wang att också hon ta till tårarna och med förtvivlan i rösten utbrista:
– Snälla lilla flicka, försök att inte oroa dig i onödan! Jag kan tala om för dig att jag just själv har fått ta emot en skopa ovett av Hennes nåd, som verkar helt orubblig i den här affären. Ja, hon ser det som en affär, faktiskt! Vi måste nog hålla med och verka medgörliga och sedan göra allt vi kan för att förhala det hela. Vi får skicka bud till din far ögonaböj och rapportera vad som håller på att hända här.
– Men snälla Hennes nåd! utbrast Ping’er. Nyss var en flicka från Hennes nåd fru Xing här och berättade att herr Huan har varit på besök hos Hennes nåd och har meddelat att det är brukligt att prinsar av den här sorten kommer och hämtar sin blivande brud inom tre dagar efter det att de åtta tecknen har sänts över. Hennes nåd har redan bett herr Yun att skriva ut horoskopet och kanske har flickans morbror redan varit hos den där prinsen med det. Hur skulle vi ha tid att förhala något, som det nu är, och än mindre att vänta tills herr Lian kommer tillbaka?
När Ping’er nämnde att Jia Huan var inblandad, blev fru Wang alldeles stum av vrede. Hon stirrade rakt framför sig en lång stund, innan hon samlade sig och befallde att Jia Huan genast skulle hämtas och föras till henne. Efter en påfallande lång väntan fick hon äntligen av ett bud höra att Jia Huan inte stod att finna, men att ett rykte sa att han tidigt på morgonen hade lämnat huset tillsammans med herrarna Jia Qiang och Wang Ren. När fru Wang frågade om man visste något om herr Yun, svarade budet att han också verkade vara borta, men att man inte hade hört något om vart han hade gått. Alla i rummet blev skräckslagna och stod länge tysta och stirrade framför sig utan att säga något. De verkade helt rådlösa, särskilt som fru Wang insåg dels att det inte tjänade det minsta till att åter försöka bearbeta svägerskan, dels att det stred mot etiketten att handla direkt mot hennes vilja. Alla började gråta bittert och omfamnade varandra, vilket förvisso hjälpte bara för stunden.
När det såg som mest tröstlöst ut, steg en äldre tjänstekvinna in och rapporterade:
– Dom vid Bakre porten låter meddela att en »moster Liu från landet« har kommit på besök.
– Vi vet oss ingen levande råd här! Hur skulle vi då kunna ta emot gäster? utbrast fru Wang. Hitta på någon nödlögn eller ursäkt, så att hon förstår att vi inte kan ta emot, som det nu är!
– Jag tror det vore klokt av Hennes nåd att be fru Liu att stiga in, invände Ping’er. Hon är faktiskt Qiaojies gudmor, så det är bara rätt och riktigt att hon får veta hur det ligger till.
Eftersom fru Wang inte invände något mot detta, gick den äldre tjänstekvinnan ut och kom en stund senare in i sällskap med fru Liu, som genast artigt hälsade på alla damerna i rummet. Hon observerade snabbt att alla hade rödgråtna ögon men kunde ju inte gärna veta orsaken. Efter en viss tvekan frågade hon litet försiktigt:
– Kära hjärtanes! Hur står det till här egentligen? Är det fru Lian, som ni alla tänker på och sörjer?
När Qiaojie hörde sin mors namn nämnas, började hon snyfta än ljudligare än förut, och Ping’er förklarade:
– Fru Liu ska nog inte prata för mycket nu. Eftersom tant är flickans gudmor, finns det heller ingen anledning att vi inte talar om för henne vad som har hänt.
Ping’er berättade nu kortfattat vad som låg bakom allas oro, vilket fick fru Liu att rysa. Men efter bara en kort stund lät hon höra sitt kluckande skratt, vilket följdes av orden:
– Jisses! En så klyftig person som fröken Ping’er måste väl ha hört historieberättare och diverse kluriga intriger dom berättar med trumma eller kastanjetter till. I dom intrigerna löser dom minsann betydligt svårare problem än det här.
– Snälla, snälla tant! Om hon har något förslag, så tala om det med en gång, innan det blir för sent! bad Ping’er, och hon fick genast svar på tal av fru Liu:
– Ja, det kan väl inte vara så värst svårt. Det gäller bara för oss att tiga som muren inför alla andra, schappa iväg härifrån och gömma oss. Lätt som en plätt!
– Stopp och belägg! utropade Ping’er. En flicka i en känd familj som den här, var skulle hon kunna gömma sej någonstans? Jag bara frågar!
– Om ni verkligen går med på mitt förslag – men jag är naturligtvis inte säker på att ni gör det – så finns ju alltid vår lilla by, där man aldrig skulle leta efter flickan. Jag ser till att hon kan hålla sej gömd där och jag säjer till min svärson att omgående skicka ett bud till flickans far. Fröken Qiaojie får skriva brevet själv. När han får veta detta och kanske själv dyker upp, kan vi vara lugna igen. Slutet gott – allting gott, som vi säjer hemmavid.
– Men tänk om Hennes nåd fru Xing får veta något! sa Ping’er klentroget.
– Vet hon om att jag är här? frågade fru Liu.
– Knappast, svarade Ping’er. Hennes nåd bor ju i palatsets främre del. Hon är gnidig och allt annat än populär bland personalen. Det finns nog ingen där som berättar några nyheter för henne. Om fru Liu hade kommit hit genom Stora porten på framsidan, är det möjligt att hon ändå hade fått veta det, men nu tror jag inte vi har något att frukta på den punkten.
– Vi bestämmer bara en lämplig tid nu och sedan ber jag min svärson skicka hit en droska att hämta er, föreslog fru Liu.
– Ja, vi har verkligen ingen tid att förlora, sa Ping’er. Sitt ner och vänta här, snälla tant, tills jag kommer tillbaka.
Hon tog med sig Hennes nåd fru Wang till det inre rummet, skickade bort all personal där och förklarade därefter fru Lius plan, så att fru Wang förstod den. Fru Wang lyssnade noga, funderade en lång stund och sa sedan att hon ansåg planen alltför riskabel, vilket fick Ping’er att utropa:
– Men det är ju vår enda chans! Det är bara Hennes nåd jag vågar berätta detta för. Hennes nåd kan väl låtsas vara helt okunnig om det här och gå till Hennes nåd fru Xing och fråga om hon vet vart Qiaojie har tagit vägen? Snälla Hennes nåd! Jag kan inte komma på något bättre, och det brådskar ju. Vi lovar att omgående skicka bud till herr Lian, och då dröjer det nog inte länge förrän han är i faggorna.
Fru Wang tycktes fundera intensivt, suckade flera gånger men yttrade inte ett ord. Qiaojie hade nu kommit in till dem och gjorde även hon sitt bästa att övertala fru Wang.
– Snälla, snälla tant Wang! Rädda mej! Bara pappa kommer hem, får tant se hur tacksam han kommer att bli för det!
– Ingen tid för vidare resonemang! avbröt Ping’er. Hennes nåd måste återvända hem, men glöm inte att skicka någon som har uppsikt över Qiaojies rum!
– Men se för allt i världen till att hålla tyst om det här! sa fru Wang, nu med nästan befallande röst. Se till att få med er kläder och sängkläder för en längre tid! Man kan ju aldrig veta.
– Vi får ge oss av med en gång, om vi ska hinna, ropade Ping’er. Om de kommer tillbaka med kontraktet underskrivet, är det nog kört.
Hennes ord fick fru Wang att liksom vakna upp. Hon rös till och utbrast:
– Ja, ja! Iväg med er! Ni kan lita på mig!
Fru Wang återvände sedan till sin våning, och litet senare begav hon sig till sin svägerska och uppehöll henne länge och väl med konversation om allt möjligt och även en del mindre möjligt.
Ping’er såg till att det nödvändiga gjordes i ordning åt Qiaojie och var också noga med att lägga ut dimridåer, där så behövdes, bland annat med orden:
– Om någon kommer och frågar varför ni packar, ska ni säga att Hennes nåd fru Xing har sagt till att allt Qiaojie behöver måste bli klart med det snaraste. Om någon frågar angående kärran, ska ni förklara att fru Liu från landet har varit på besök och att vagnen har beställts för hennes skull.
De som hade skiftet vid Bakre porten fick samtidigt en extra dusör för att hyra en vagn. Ping’er lyckades väl i sitt uppsåt att klä Qiaojie så att hon liknade fru Lius dotterdotter Qing’er och meddelade också att hon själv skulle följa med ut till Bakre porten för att vinka av moster Liu och hennes dotterdotter efter deras korta besök. När ingen märkte det, hoppade hon själv upp i vagnen. Eftersom Bakre porten först nyligen hade öppnats igen och inte så ofta användes, fanns där föga personal, bara en eller två personer per skift. Vad gäller annan personal var det stora Rongguohuset nu kraftigt underbemannat, så det fanns praktiskt taget ingen i närheten, varför avfärden gick alla övriga nästan spårlöst förbi. Som tidigare har nämnts var fru Xing dessutom illa omtyckt av all personal på grund av sin gnidighet och sitt dåliga humör, så även om någon utomstående hade känt till avfärden, skulle hon nog ha varit den sista att få reda på något om den. De få som överhuvudtaget märkte något var för övrigt helt på det klara med att det var något skumt i görningen, som måste undvikas. Eftersom de nästan alla stod i tacksamhetsskuld till Ping’er och litade på henne, såg de henne som en garant för Qiaojies säkerhet och gjorde sitt bästa för att hjälpa henne att skydda flickan. Avfärden skedde, medan Deras nåder svägerskorna samtalade om ditt och datt, och fru Xing hade naturligtvis inte den blekaste aning om vad som hände vid Bakre porten. Däremot var fru Wang både rädd och orolig. Efter att ha uppehållit sin svägerska så länge hon bara vågade, smög hon över till Baochai, där hon slog sig ned och såg så tankfull och ängslig ut att hennes svärdotter inte kunde undgå att fråga vad som tyngde hennes svärmors hjärta och fyllde hennes tankar, vilket fru Wang nu mot tysthetslöfte mer än gärna berättade för att lätta sitt samvete.
– Rysligt farligt! utbrast Baochai. Vi måste få tag på den där gynnaren Jia Yun omedelbart och se till att han sätter stopp för både det ena och det andra!
– Jag har inte ens kunnat finna den odågan Huan, förklarade fru Wang, och Baochai tillade:
– Hennes nåd måste fortsätta med att spela helt ovetande, tills jag hittar någon som kan underrätta Hennes nåd fru Xing.
Fru Wang nickade matt och lät Baochai göra som hon ansåg vara bäst.
*
Vi lämnar dem nu tillfälligt och beger oss till den mongoliske prinsen, som hade kommit till huvudstaden bland annat för att utöka sitt harem med ett par unga flickor och helt ovetande om alla intriger alltså hade sänt ett par damer i sitt hov att inspektera Qiaojie. När dessa återvände och rapporterade, frågade fursten vilken familj flickan tillhörde, och kvinnorna vågade då inte dölja något för prinsen, som blev uppskakad när han fick höra att flickan kom från en så mäktig och rik aristokratisk släkt, och med vrede i rösten utbrast:
– Detta går definitivt inte an och är till och med brottsligt! All etikett förbjuder en dylik handel! Jag har redan beviljats och varit på audiens hos Majestätet och är just i färd att välja lämplig dag för min hemresa. Om någon kommer hit vidare och för den här skumma affären på tal, skall ni kasta ut honom omedelbart. Förstått!
Detta yttrade prinsen strax innan Wang Ren, ledsagad av Jia Yun, infann sig vid porten till hans tillfälliga residens med Qiaojies horoskop. Till sin förvåning blev de båda hejdade av portvakterna, som med ljudlig stämma bryskt förklarade:
– Vi följer bara Hans höghets befallning och fick följande order: »Om någon dristar komma hit för att misskreditera en dam i Jiafamiljen, bör han gripas och överlämnas i rättvisans händer för att straffas enligt lagen.« I denna stora fredens epok förvånar det Hans höghet att någon vågar bete sej så ohemult.
Det behöver knappast här sägas att de båda äktenskapsmäklarna, eller kanske snarare kopplarna, brådstörtat försvann med svansen mellan benen, samtidigt som de muttrade att någon måste ha skvallrat och förrått dem. De gav utlopp åt sin grava missräkning genom att förbanna denne skurk, men det gav dem klen tröst och så småningom skildes de åt i missmod.
Jia Huan väntade under tiden på dem där hemma. När han hörde att Hennes nåd fru Wang kallade på honom, blev han mäkta nervös, och nervositeten växte medan han höll sig undan i väntan på Jia Yun. När denne äntligen dök upp, skyndade han honom till mötes och ropade på långt håll:
– Är allt klart nu?
Jia Yun stampade ilsket med foten i marken och hojtade tillbaka:
– Vi ligger illa till! Någon har läckt om vår plan!
Han berättade nu vad som hade hänt dem vid porten till Prinsens residens, vilket fick Jia Huan att bli rosenrasande och för en stund gjorde honom förstummad, innan han med förtvivlan i rösten utbrast:
– Jag som just i morse förklarade alla fördelarna med partiet för Hennes nåd fru Xing! Vad tusan ska jag göra nu? Det verkar som om ni vill begrava mej levande!
Medan de stod där villrådiga, uppfattade de oväsen inifrån de röda gemaken, och till sin fasa hörde de att någon ropade deras namn och tillade:
– Deras nåder vill båda tala med er båda! Slokörade följde de nu med in till Hennes nåd fru Wang, som tog emot dem med synnerligen bister blick och orden:
– Det är just snygga saker ni håller på med! Vet ni att ni med detta har drivit Qiaojie och Ping’er i döden, de stackars flickorna! Nu får ni allt se till att skaffa fram deras döda kroppar. Det är då det minsta man kan begära!
De båda missdådarna knäböjde bönfallande framför henne. Jia Huan vågade inte säga något, men Jia Yun stammade med böjt huvud fram:
– Denne yngling skulle aldrig ha vågat göra något sådant här, om han inte hade blivit förledd. Det var Onkel Toker – förlåt, herr Xing! – och flickans morbror Wang Ren som föreslog partiet för flickan, som ju är bådas släkting och skyddsling. Det var när de båda sa att de skulle agera som förmedlare eller äktenskapsmäklare, som vi talade med Deras nåder om affären. Hennes nåd fru Xing var mycket positiv till det hela och bad denne usle yngling att skriva ut flickans horoskop och lämna över det. Det visade sej att Prinsen inte var intresserad längre. Hur kan Hennes nåd då påstå att vi har drivit någon i döden?
Fru Wang förklarade med nästan grym min:
– Odågan Huan berättade i morse för Hennes nåd fru Xing att man skulle komma från nämnde prins inom tre dagar för att hämta den blivande bruden. Vem har någonsin hört talas om äktenskapsmäklande och bröllop så där hux flux? Jag skall inte just nu vidare ställa er till svars för det skedda, för nu får ni sannerligen ögonaböj leta reda på stackars Qiaojie och Ping’er och föra hem dem levande eller döda. När herr Zheng återvänder, vill han säkert tala med er! Då skulle jag inte vilja vara i era kläder.
Fru Xing hade inte yttrat ett ord sedan Jia Yun och Jia Huan hade förts in och hade gråtit nästan hela tiden. Fru Wang vände sig nu med blixtrande ögon mot Jia Huan och förklarade:
– Med en sådan där gräsligt odräglig mor som fru Zhao kan man knappast vänta sig något annat än en gräsligt odräglig bastard som du, din illvilliga usling!
Efter detta utbrott lät hon en flicka stödja och ledsaga henne till sängkammaren utan att vidare säga något till de båda förkrossade ynglingarna och den likaledes djupt olyckliga fru Xing, vilka nu alla började gräla och skylla på varandra. Efter en stund konstaterade en av ynglingarna:
– Det tjänar knappast något till att vi grälar så här. Jag tror inte att Qiaojie och Ping’er är döda, som hon sa. Hon ville nog bara skrämma oss. Jag kan ge mej tusan på att den där Ping’er har tagit ungen med sej för att gömma henne hos någon släkting.
Fru Xing kallade till sig de båda ansvariga för främre och bakre portarna, gav dem en avhyvling och frågade sedan:
– Ni vet möjligtvis inte vart fröken Qiaojie och Ping’er har tagit vägen?
De ansvariga replikerade omedelbart unisont:
– Det är ingen idé att Hennes nåd frågar oss om detta. Det är bättre att Hennes nåd vänder sej till dom i staben, som bäst känner till det där. Men Hennes nåd bör nog vara en smula försiktig och inte ställa till med någon scen där hemma, för vi har ju en hel del att berätta för Hennes nåd fru Wang, om hon kommer hit och frågar oss om ett och annat. Om en här ska slita spö och bli avskedad, ska alla slita spö och bli avskedade, så som det ser ut här sedan herr Lian gav sej iväg. Ingen ordning och reda och ingen disciplin här ute, minsann! Vi har inte fått vår månadslön på länge och inte ens våra risransoner för den senaste tiden. Men gissa om dom har fått sina ransoner, supit och dobblat dagarna i ända med sina små gullgossar! Skådespelare, jo vi betackar oss! Och hororna och andra lösa fruntimmer, som dom har tagit hit! Fy tusan! Är det verkligen så ungherrar i familjen ska bete sej? Tycker Hennes nåd verkligen det? Vi bara frågar.
Jia Yun och Jia Huan blev förstummade av tiraden från dem med ansvar för portarna, och i tystnaden som följde anlände ett bud från fru Wang med uppmaningen att de måste skynda sig att leta reda på Qiaojie och Ping’er. Jia Huan och Jia Yun hade gärna velat sjunka genom golvet och försvinna och var nu desperata, i synnerhet som de insåg att det vore lönlöst att fråga någon vid portarna. De vågade inte heller hota någon av flickorna hos Qiaojie, eftersom de vid det laget till fullo insåg hur hatade och impopulära de själva var bland allt tjänstefolk. Detta var emellertid knappast något försvar att anföra för Hennes nåd fru Wang, som de snart skulle svara inför. Det enda de kunde göra var att planlöst söka efter de försvunna och höra sig för hos vänner och bekanta, som snabbt hade blivit allt färre. Naturligtvis fann de inte det ringaste spår efter flickorna, varför Jia Yun och Jia Huan den närmaste tiden hade ett riktigt helvete i palatsets yttre domäner, medan Hennes nåd fru Xing hade ett eget litet inferno i de inre gemaken.
*
Vi övergår till de båda examinanderna och den avslutande dagen med de skriftliga proven, då fru Wang och de övriga tillbringade tiden i spänd förväntan och hoppades att snarast få se Baoyu och Jia Lan återvända hem. Ännu vid sen middagstid hade inga nyheter hörts, vilket gjorde fru Wang, Li Wan och Baochai nervösa och fick dem att skicka iväg den ene kunskaparen efter den andre, hela tiden utan positivt resultat. De utsända vågade inte återvända förrän de hade fått veta något, vilket bara ledde till att ännu fler pager och betjänter skickades iväg, vilka i sin tur inte ville komma tillbaka tomhänta. De tre damerna satt som på nålar och var nästan utom sig av ängslan.
Först framemot kvällen kom en av de efterlängtade äntligen tillbaka, nämligen Jia Lan. Förlamningen släppte och alla frågade:
– Var har du Baoyu?
Nästan innan han hade hunnit hälsa, började Jia Lan gråta och sa snyftande:
– Farbror Bao har försvunnit, är bara borta!
Fru Wang blev chockad, stirrade tyst rakt fram under, som det tycktes, en evighet och föll sedan knall och fall baklänges ned över sängen. Lyckligtvis hann Rosenmoln och ett par andra flickor ta emot och stötta henne och efter visst besvär och under strida tårar få henne att vakna till medvetande. Även Baochai verkade vara utslagen och stod och stirrade rakt framför sig med glasartad blick, medan Xiren och tjänsteflickorna grät och klagade som professionella gråterskor vid en begravning. Det enda de kunde göra mellan klagorop och snyftningar var att ställa frågor till eller banna Jia Lan.
– Vad då? Struntprat! Du och farbror Baoyu var väl tillsammans? Hur kunde han då komma bort?
Jia Lan försökte efter bästa förmåga förklara vad som hade hänt och berättade:
– Vi åt och övernattade tillsammans på plats före examinationen. Under själva provet satt vi inte alls långt från varandra och hade ögonkontakt. I morse blev farbror Bao klar med sin essä före mej och satt kvar i salen och väntade på mej, innan vi lämnade in proven samtidigt. Sedan gick vi ut tillsammans. Vid Drakporten var det väldigt mycket trafik och en fruktansvärd trängsel, och plötsligt kunde jag inte se honom, när jag vände mej om. Alla som stod där och väntade på oss härifrån frågade mej om farbror Bao, och jag minns att Li Gui utbrast: »Jag såg honom ju klart som dagen för bara någon minut sedan där borta, bara några steg härifrån! Hur har han hux flux kunnat försvinna i trängseln utan att någon såg honom?« Jag sa till Li Gui och de andra att stanna kvar vid Drakporten, dela upp sej i grupper och leta efter farbror Bao, medan jag och flera andra letade i de närmaste gränderna, i kyffen och trappuppgångar, ja, faktiskt överallt. De andra fortsätter att leta, men jag tyckte jag var tvungen att bege mej hem och rapportera vad som har hänt. Nu förstår ni också varför jag kommer så sent.
Fru Wang var fortfarande alldeles tyst och snyftade oförstående, men sanningen började så sakta gå upp för Baochai, som redan tidigare hade haft onda aningar. Xiren fortsatte att gråta ohejdat. Jia Qiang och andra karlar, som snart fick höra den dåliga nyheten, gav sig utan att ha blivit ombedda ut på jakt efter Baoyu i olika riktningar. Läsaren kan lätt föreställa sig hur långsamt och dystert kvällen och natten förlöpte för alla i Rongguohuset, där nära och kära tycktes försvinna på löpande band och döden tycktes ta livtag på själva livet. Festmåltiden för att fira de hemkommande stod dukad och alla anordningar för välkomstpartyt var sedan länge klara. Jia Lan, som var uttröttad av provet och djupt oroad av det som hade hänt, var på vippen att själv åter ansluta sig till dem som letade, men hans farmor fick äntligen mål i munnen och höll honom tillbaka med orden:
– Käre lille sonson! Nu har min son, din farbror Bao, kommit bort, så nu får du allt se till att inte du också kommer bort, och snällt stanna hemma! Du måste faktiskt gå och vila dig efter allt du har gått igenom i dag!
Jia Lan ville naturligtvis inte höra på det örat men blev tvungen att ge vika, när även Youshi förmanade honom och till och med förbjöd honom att lämna huset.
Den enda som inte verkade förvånad över det skedda var Xichun, som förstod vad som hade hänt. Hon hade emellertid inte hjärta att säga det rent ut utan nöjde sig med att fråga Baochai:
– Hade kusin Bao på sej sin jadeamulett, när han for till examinationen?
– Den har han alltid på sej, svarade Baochai. Varför frågar du det?
Xichun stod tyst, men Xiren kom plötsligt att tänka på den gången när de hade fått göra sitt yttersta för att snappa åt sig jaden, som han ville ge till munken. Hon kände instinktivt att det som nu hade skett hade med munken att göra, och hon drabbades som av ett hugg i hjärtat och började åter klaga och snyfta ohejdat som en gråterska. Hon erinrade sig också de ömma känslor som Baoyu förr hade yppat för henne och all omtanke han då hade visat henne.
– Visst tråkade jag ut honom ibland och provocerade honom kanske i onödan, och då blev han arg, men han ville alltid ställa allt till rätta efteråt och hade ett förlåtande sinne, för att inte tala om hur vänlig han nästan alltid var mot mej, så tillmötesgående och taktfull, tänkte hon. Men när han blev riktigt uppbragt någon gång, hände det faktiskt att han sa något om att bli munk, ja, han svor till och med på att bli munk någon gång. Tänk om han nu infriar det löftet!
Vi lämnar Xiren i hennes funderingar och noterar att det redan var ett par timmar efter midnatt och att man ännu inte hade fått några positiva rapporter om sökandet efter Baoyu. Li Wan fruktade, inte utan fog, att fru Wang skulle gråta sig fördärvad, varför hon gjorde allt hon kunde för att trösta sin svärmor och få henne att gå till sängs. Hon lyckades så småningom övertala henne att bege sig till sin sängkammare, dit de övriga i familjen nu ledsagade henne, med undantag för fru Xing, som drog sig tillbaka till sin våning, och Jia Huan, som långt tidigare hade passat på att försvinna i den allmänna oredan och inte vågade visa sig. Fru Wang beordrade Jia Lan att gå till sängs och själv tillbringade hon natten sömnlös. I gryningen kom flera som hade deltagit i letandet hem och meddelade tyvärr följande i föga avvikande versioner:
– Vi har sökt precis överallt, och vi har inte funnit det allra minsta spår efter herr Bao.
Litet längre fram på dagen och den närmaste tiden överhuvudtaget anlände en aldrig sinande ström av släktingar och bekanta för att höra sig för dels om Hennes nåd fru Wangs hälsa, dels om Baoyus försvinnande – Hennes nåd fru Xue, Xue Ke, Shi Xiangyun, Baoqin och gamla fru Li för att nämna några av de närmaste. De fann att fru Wang tacklade av i sin djupa sorg, och snart tappade hon aptiten helt och slutade att inta någon som helst föda, varför krisen blev livshotande.
En dag inträdde en betjänt och annonserade ankomsten av ett bud från kommendanten i Haimen, som lät meddela att Tanchun nu närmade sig huvudstaden och kunde väntas dit redan följande dag. Detta blev en välbehövlig vitamininjektion för fru Wang, som naturligtvis inte kunde koppla bort sorgen över den till synes förlorade sonen men nu i alla fall fick något att glädja sig åt, en hemkommen förlorad flicka, som hon alltid i själ och hjärta hade betraktat som sin dotter. Följande dag anlände Tanchun, precis som budet hade förkunnat, och hon möttes långt utanför staden av en förtrupp från Jiafamiljen, som i övrigt välkomnade henne redan ute vid Stora porten. Alla fann henne vid yppersta hälsa och minst lika strålande som tidigare och de noterade också att hennes kläder var utsökta och helt moderiktiga. Tanchun däremot kunde inte undgå att se hur mager och tärd fru Wang hade blivit och att praktiskt taget alla hade rödsvullna ögon, vilket rörde henne till den grad att hon, högst motvilligt, grät en skvätt, innan hon hälsade enligt etiketten. När hon såg att Xichun bar nunnedok och klädnad som en daoistisk nunna, blev hon mycket illa till mods, och hennes bedrövelse ökade naturligtvis när hon strax efteråt fick höra berättas om Baoyus förvirring och hans mystiska försvinnande och andra olyckor som hade drabbat familjen den senaste tiden, vilket fick såväl henne som alla andra att åter ta till tårarna. Men Tanchun var, som Läsaren säkert erinrar sig, en mycket balanserad och klok flicka, som dessutom ägde talets gåva, och det tog inte alls lång tid förrän hon med lämpor lyckades trösta de mest sörjande och efter lock och pock få även fru Wang att känna sig betydligt bättre till mods. När Tanchuns make kom på visit dagen därpå och fick höra hur det stod till, uppmanade han enträget sin hustru att stanna kvar ett par dagar och göra sitt bästa för att trösta sin hemfamilj. Den tryckta stämningen lättades för övrigt avsevärt av Tanchuns äldre tjänstekvinnor och yngre flickor, som nu åter fick möjlighet att träffa många kära bekanta, en möjlighet de utnyttjade maximalt under mycket stoj och glam med tanke på allt de hade att berätta om vad som hade skett sedan de sågs senast.
Tiden förflöt således något snabbare den följande veckan, trots att man dag och natt ivrigt väntade och hoppades på Baoyus återkomst. Mycket sent en natt – den femte väkten och alltså långt efter midnatt – anlände ett par betjänter ända till Inre porten och rapporterade att de kom med mycket glada nyheter. Några småflickor rusade rakt in till de röda gemaken utan att först säga något till de äldre flickorna och ropade:
– Hennes nåd! Fru Bao! Vi har goda nyheter!
Fru Wang, som hoppades att Baoyu hade kommit till rätta, steg hastigt upp och utbrast glädjestrålande:
– Var hittade man honom? Släpp in honom hit bums!
– Han kom sjua vid examinationen och är nu en utvald lärd eller vad det heter! Han var bland de allra bästa i toppen! ropade någon utan att svara på hennes fråga.
– Men Baoyu då? undrade fru Wang.
Hon fick inte heller nu något adekvat svar och satte sig modstulen ned. Tanchun frågade:
– Vem var det som placerade sej som sjua?
– Det var herr Bao, svarade samma röst.
Nästan samtidigt hördes en annan röst ropa litet längre bort där ute:
– Unge herr Lan klarade också examinationen!
En betjänt rusade ut för att ta emot listan med namnen på godkända examinander, vilken sedan studerades med största intresse. Jia Lan stod som nummer 130 på listan, vilket gjorde Li Wan överlycklig, något hon dock ej vågade visa öppet med tanke på att Baoyu fortfarande var som uppslukad av jorden. Självfallet gladdes även fru Wang över sin sonsons stora framgång, men i sitt sinne kunde hon inte låta bli att reflektera:
– Tänk om också Baoyu hade kommit tillbaka och nu vore här! Vad glada vi då skulle ha varit allihop! Då skulle vi verkligen ha kunnat fira …
Baochai var också hon bedrövad och hade nära till gråten men höll tillbaka tårarna för att inte dämpa glädjen över Jia Lans lyckade examen. De flesta andra gratulerade och prisade både Jia Lan och hans mor och försökte uppmuntra de mindre optimistiska och få dem att betrakta det skedda som en vändpunkt. Någon påpekade:
– Nu när Baoyu har nått en så lysande placering i det absoluta toppskiktet, är det orimligt att ens tänka sej att han kan vara försvunnen så länge till! Om ett par dagar har han säkert kommit till rätta.
Fru Wang insåg att det låg något i detta och ville ju så gärna tro på en lycklig lösning, varför även hon blev både lugnare och gladare och lätt övertalades, när man föreslog än det ena, än det andra för att fira framgångarna vid examinationen. När glädjen redan stod ganska högt i tak, hördes plötsligt Tebryggarens ljudliga röst utanför Inre porten:
– En som i likhet med herr Bao har blivit en utvald lärd kan bara inte vara försvunnen någon längre tid. Bergsäkert inte!
– Hur kan du vara så säker på det? ropade någon och fick svaret:
– »En utvald lärd blir snabbt en kändis överallt i riket.« Har ni inte hört det talesättet? Vart herr Bao än beger sej, blir han igenkänd, så det är klart att någon då ledsagar honom hem till oss!
Tebryggarens argumentation imponerade på flera där inne, och någon av tjänsteflickorna kommenterade berömmande:
– Den där typen är ofta både oborstad och ful i truten, men det ligger faktiskt något i vad han säger nu.
Xichun var emellertid av en helt annan mening och mumlade halvhögt:
– En vuxen som kusin Bao går inte så där hux flux och tappar bort sej, eller hur? Jag är övertygad om att han har genomskådat vår bedrägliga värld och har kapat banden med den. Han har passerat porten till en högre värld, och där blir det minsann inte lätt för er att finna honom.
Hennes ord fick omedelbart effekten att såväl fru Wang som många andra i rummet glömde sin glädje nyss och började gråta. Li Wan konstaterade eftertänksamt:
– Det är förvisso sant att många ända sedan forntiden har avstått från höga titlar och rikedom för att bli buddhor eller andra odödlige.
– Men att avstå från sina egna föräldrar är väl inte att handla som det anstår en son, invände fru Wang gråtande. Inte kan den som inte visar sonlig vördnad bli en buddha eller en odödlig?
– Vanliga människor följer regler och etikett och har det därför lättast, inflikade Tanchun. Baoyu har aldrig varit som en normal människa. Bara det att han föddes med en jadesten i munnen är något unikt. Vi har tidigare alltid trott att detta innebar lycka, men om ni tänker efter inser ni snabbt att den där stenen har bringat honom betydligt mer olycka än lycka. Jag vill inte göra mor ledsen, när jag säger detta – ja, jag har ju alltid betraktat Hennes nåd som min mor: om bror Bao inte dyker upp inom ett par dagar, måste vi tyvärr erkänna att han är förlorad för oss. Det är hans och vårt öde, och åt detta kan vi inte göra något. Det bästa är om vi kan acceptera Ödet och försöka glömma honom, även om det är svårt för mor som har fött honom. Hans öde är följden av karma, det vill säga mors och andras under flera liv samlade goda gärningar.
Baochai lyssnade intensivt men sa inte något. Xiren däremot stod inte ut längre. Tanchuns ord drabbade henne som hugg i hjärtat. Det svartnade för ögonen på henne och hon svimmade. Fru Wang kände starkt medlidande med henne och bad ett par flickor att stötta henne och återkalla henne till medvetande.
Den som under dessa dagar kände sig allra mest missmodig och hade störst anledning att vara på uselt humör var troligen Jia Huan. Att hans bror och brorson hade lyckats i examinationen väckte hans avund, och Qiaojies försvinnande gjorde att han knappast ens vågade visa sig de närmaste dagarna. Att han gav utlopp för sin vrede genom att skälla och skylla på Jia Qiang och Jia Yun gav föga lisa, och han var nästan säker på att hans nyligen hemkomna syster Tanchun snart skulle ställa honom till svars för det skedda. Han vågade varken gömma sig helt eller visa sig fritt, och det var inte utan att han kände det som om han vandrade på glödande kol dessa dagar.
Det blev dags för Jia Lan att bege sig till Hovet för att betyga Majestätet vördnad och visa tacksamhet för sin lyckade examen. Han mötte då Zhen Baoyu, som också lyckligen hade klarat proven, varför de tre före detta examinanderna nu kom att räknas till samma årsklass. När Zhen Baoyu fick höra om sin namnes egenartade försvinnande, suckade han djupt och sa flera tröstens ord till Jia Lan. I vanlig ordning hade den för examinationen i huvudstaden ansvarige examinatorn till Majestätet överlämnat listan med namnen på dem som lyckligen hade genomgått proven och även själva examinationsessäerna, och Majestätet hade i eget högt Majestät ögnat igenom essäerna och funnit dessa både väldisponerade och korrekta men något enformiga, eftersom de nästan alla var skurna efter samma mall. När Kejsaren kom till nummer 7 på listan och såg att Jinling stod som hemort och fann detsamma för nummer 130, slog det Honom att båda förmodligen tillhörde Nanjing-Jiasläkten, vilket fick Honom att fråga:
– De båda ynglingarna Jia på listan med hemort Nanjing? Kan dessa månne vara släkt med min saligen avsomnade kära Jiakonkubin?
En av ministrarna lämnade genast audienssalen för att konsultera gossarna. Jia Lan kunde nu bekräfta att Majestätets förmodan överensstämde med verkligheten. Han berättade också om Baoyus mystiska försvinnande och redogjorde slutligen för de tre föregående generationerna i släkten, vilket allt ministern sedan rapporterade inför Tronen. Eftersom Kejsaren var en högst lysande och synnerligen upplyst härskare och därtill en barmhärtig och empatisk furste, erinrade Han sig Jiakonkubinen och hur troget Jiasläkten länge hade tjänat Tronen, varför Han lät tillsätta en undersökningskommission att genast utreda och för Honom redovisa släktens öden under den senaste tiden. Ministern med ansvar för detta redogjorde i sinom tid detaljerat för Majestätet, som med ömkan i blick och pannan i djupa veck studerade listan över släktens senaste olyckor och därefter tillsatte en kommitté för att se över alla graverande fakta kring Jia Shes exil och komma med ett utlåtande. I samma veva tillställdes Majestätet ett memorial om det lyckade fälttåget mot brottslingar och banditer i kustregionen, som »hade rensat hav och floder från ohyra och bringat glädje och fred åt Majestätets undersåtar« som det stod skrivet. Detta gjorde Kejsaren övermåttan glad, varför Han beordrade sitt niomannaråd att rikligen belöna alla dem som hade deltagit i fälttåget och att dessutom utlysa en allmän amnesti över hela riket.
Men låt oss inte vidare orda om dessa magistrala ting utan återvända till Jia Lan, som efter att ha lämnat Hovet gick att betyga sin vördnad och tacksamhet för sin huvudexaminator. Redan då fick han höra ryktet om en allmän amnesti, vilket han genast vid hemkomsten ivrigt vidarebefordrade till sin farmor. Att alla gladdes åt detta behöver knappast här påpekas. Samtidigt ledde ryktet till att optimismen beträffande Baoyus återkomst i flera fall tilltog. Inte minst fröjdade sig naturligtvis fru Xue åt den allmänna amnestin, eftersom Xue Pan nu äntligen skulle släppas ur fängsligt förvar och få komma hem. Ett problem var dock att få ihop tillräckliga likvida medel för bötesbeloppet.
Ett par dagar senare rapporterades att Zhen Baoyu med far jämte andra besökare hade anlänt för att framföra sina gratulationer, varför Hennes nåd fru Wang bad Jia Lan att gå ut och välkomna dem. Efter en stund återvände Jia Lan glädjestrålande och berättade under glada skratt för henne:
– Jättebra nyheter, farmor! Zhen Baoyus far har nyss varit vid Hovet och då fått höra att Majestätet har utfärdat ett edikt, som innebär att både herr She här i huset och herr Zhen i Ningguohuset får tillgift för vad de har brutit. Om jag fattade det rätt, har herr Zhen också återfått rangen av tredje graden och titlarna för Ningguohuset, och herr She kommer efter sorgetidens slut att återinsättas på sin gamla post som ständig sekreterare i sitt ämbetsverk och återfå rang och titlar för den delen av Rongguohuset. Allt som exproprierades vid konfiskationen ska återlämnas. Majestätet har i eget högt Majestät läst farbror Baos examinationsessä och prisat den. När Kejsaren fick höra att essän hade skrivits av en bror till Hans kära Jiakonkubin, och då Prinsen av Beijing dessutom talade så väl om min farbror, uttryckte Kejsaren en önskan om att farbror Bao själv skulle inställa sej vid Hovet. Ministrarna berättade då vad jag som brorson hade förmält om Baoyus försvinnande direkt efter examinationen och om alla resultatlösa efterforskningar, vilket fick Majestätet att utfärda ett dekret med befallning till alla militära och civila myndigheter i huvudstaden att intensifiera sökandet. Så nu kan farmor sluta oroa sej. Om Kejsaren i sin outsägliga nåd befaller att man ska finna Baoyu, måste de väl göra det.
Alla i familjen gladdes åt vad Jia Lan berättade och gratulerade varandra för att sakerna nu hade tagit en så oväntat lycklig vändning.
*
»Alla i familjen« ovan gäller dock inte Jia Huan och hans kumpaner, som nervöst och oplanerat fortsatte sina allt mer desperata efterforskningar för att finna Qiaojie. De kunde ju inte veta att Qiaojie i sällskap med Ping’er och fru Liu utan problem hade passerat ut genom stadsporten och lyckligen nått fru Lius hemby och dotterns och mågens hem, där fru Liu nu såg till att hennes guddotter fick det så bra som möjligt. Det bästa rummet städades mycket grundligt och blev Qiaojies och Ping’ers tillfälliga hemvist. Födan var enkel husmanskost men alltid färsk och ren, och eftersom Qing’er och Qiaojie redan var bästisar, hade Qiaojie inga som helst svårigheter att anpassa sig och att få tiden att förflyta angenämt. Som nämnts tidigare fanns det även i denna ringa landsby ett par rikemansfamiljer, vars medlemmar – så snart de hade fått höra att fru Liu återvänt med en äkta Jiaflicka i sällskap – avlade besök för att med egna ögon betrakta underverket. De blev alla begeistrade över vad de såg och talade vitt och brett om att en odödlig fe hade kommit på besök till deras by och försökte samtidigt överträffa varandra i att sända henne gåvor – vilt, färska grönsaker och frukt samt allehanda primörer. Det gick verkligen livat till hemma hos fru Lius svärson, och bland dem som ofta kom på besök märktes familjemedlemmarna i byns i särklass rikaste familj, som hette Zhou och ägde en väldig förmögenhet, som bestod i såväl likvida medel som mer än tusen qing ypperlig jord. I synnerhet var det familjens ende son, unge herr Zhou, som drogs till besökaren från Jiafamiljen som till en magnet. Han var fjorton år fyllda och synnerligen behaglig till sätt och utseende. Han visste att föra sig och var mycket bildad för sin ålder, samt, som sagt, mycket tillmötesgående och ämabel. Kort uttryckt var han vad som stundom benämns en svärmorsdröm. Hans föräldrar ville att han skulle bli en man i staten och hade låtit honom studera, varför han nyligen avlagt examen och tagit den första graden och nu var vad som ofta kallas »blomma i knopp«, ett uttryck som passade synnerligen väl på honom och en företeelse som var ytterst ovanlig i hans hembygd. Redan första gången unge herr Zhous mor fick se Qiaojie, sa det klick någonstans inom henne och hon tänkte:
– Så synd att jag bara är en fru på landet! Och synd är det att denna underbara flicka ska vara så högättad och förnäm! Annars kanske jag skulle kunna få min gosse gift med henne! Men nu är det ju inte att tänka på.
Hon vågade dock inte yppa sin till synes ouppnåeliga dröm för någon, men fru Liu var ju inte dummare än att hon snart förstod varför fru Zhou stundom suckade så djupt och såg olycklig ut, som om hon själv vore förälskad. Fru Liu tog tjuren vid hornen och sa rakt på sak:
– Jag vet allt vad som tynger fruns hjärta. Vill frun att jag ska agera äktenskapsmäklerska åt henne, skulle det bli mej ett stort nöje.
Fru Zhou slog ifrån sig med båda armarna, skrattade generat och utbrast:
– Nu ska inte fru Liu driva med mej! Det är inte att tänka på ens! Hur skulle en så förnäm aristokratisk familj kunna gifta bort en dotter med någon från landet – från vischan, som man visst säger i staden? Kommer aldrig på fråga!
– Nåja, svarade fru Liu. Vi får väl se, och det skadar aldrig att göra ett försök.
Något mer sades inte den gången om detta, innan de båda skildes.
Fru Liu undrade ofta hur det nu stod till hos Jiafamiljen i Rongguohuset och hade svårt att bärga sin nyfikenhet. Slutligen skickade hon dottersonen Ban’er in till huvudstaden för att höra sig för. Just den dag då han anlände och passerade på gatan utmed Rongguo- och Ningguopalatsen, såg han ett myller av hästar och vagnar framför Stora porten, varför han närmade sig en grupp nyfikna åskådare utanför som verkade veta besked. Han kunde då uppfatta bland annat följande ord:
– Både Rongs och Nings har fått tillbaka såväl rang som konfiskerad egendom. Nu börjar nog uppgången för dom igen. Men deras unge herr Bao är fortfarande försvunnen efter sin lysande examen. Vart tusan kan han egentligen ha tagit vägen?
Ban’er blev glad över att ha fått veta så mycket på så kort tid och funderade på att återvända hem med de goda nyheterna, men innan han hade tagit ens ett första steg hemåt, anlände flera hästar och ryttare och gjorde också de halt utanför Stora porten, där ryttarna steg av och då vördnadsfullt välkomnades av portvakterna som gick ned med ena knät på marken och hälsade med orden:
– Välkommen hem, herr Lian! Vi ber att få gratulera! Hur står det till med herr Lians far?
Det märktes att Jia Lian kände sig lättad, när han svarade:
– Tackar som frågar! Det är betydligt bättre med honom nu. Han har undfått Majestätets nådiga tillåtelse att återvända hem, så han är också snart här. Men nu måste ni tala om vad alla här håller på med!
– Någon har just kommit från Palatset med Majestätets dekret, det som förkunnar att familjens konfiskerade egendom ska återställas.
Jia Lians ansikte sken upp och han vandrade med lätt sinne in i Rongguopalatset. Ban’er drog den riktiga slutsatsen att detta var Jia Lian, varför han tyckte sig ha fått reda på mer än nog för att tillfredsställa sin mormors nyfikenhet. Glad till sinnes begav han sig hem och berättade vad han hade fått höra. Fru Lius ansikte sprack upp i ett enda stort leende, och hon gick genast in till Qiaojie och talade om de goda nyheterna samt gratulerade till Jiafamiljens återupprättelse. Ping’er vände sig till fru Liu och sa med ett varmt leende:
– Det är faktiskt fru Lius förtjänst att det har gått så här bra. Utan tants hjälp hade kanske fröken Qiaojie aldrig fått uppleva denna lyckans dag och höra de här glada nyheterna.
Qiaojie var överlycklig, och mitt i det allmänna lyckoruset kom budbäraren som fru Lius svärson hade sänt till Jia Lian tillbaka och meddelade:
– Herr Lian är alla här synnerligen bevågen. Han ber mej att framföra sitt tack och vill att hans dotter omedelbart eskorteras hem. Han ber att få överlämna en liten summa som erkänsla för allt besvär ni har haft här. Det är faktiskt åtskilliga liang i silver.
Fru Liu blev uppriktigt glad att allt hade klaffat så oväntat bra och skickade efter ett par ekipage för Qiaojies hemfärd. När hon bad Qiaojie och Ping’er att ta plats, gjorde de detta högst motvilligt, vana som de hade blivit vid det bekymmerslösa livet på landet som de nu ogärna ville lämna. Avskedet underlättades inte heller av att Qing’er föll i gråt. Varken hon eller Qiaojie ville lämna sin bästis, och fru Liu löste detta problem genom att hon lät dotterdottern följa med henne och Qiaojie till staden, där de fyra damerna snabbt och utan komplikationer nådde Rongguopalatset.
*
Som Läsaren nog erinrar sig, hade Jia Lian vid budet om sin fars svåra sjukdom ilat till fadern i exil, där mötet mellan far och son hade blivit både tårfyllt och kärt och avgjort hade bidragit till den förbättring i Jia Shes tillstånd som strax därefter inträdde. När brevet med de synnerligen oroande nyheterna hemifrån nådde Jia Lian, var fadern tillräckligt återställd för att ge sonen tillåtelse att fara hem för att försöka reda ut härvan där. Halvvägs hem fick Jia Lian höra om den allmänna amnestin, vilket gav honom ytterligare krafter, och två dagar senare nådde han hemmet och fick då själv bevittna att Kejsarens edikt överlämnades vid Stora porten till Rongguopalatset och erfara att både titlar och konfiskerad egendom skulle återställas till familjen. Han anlände till hemmet just som Deras nåder – i synnerhet hans mor fru Xing – var i beråd och inte kunde avgöra vem som skulle ta emot ediktet. Jia Lan fanns visserligen till hands, men han bedömdes vara alldeles för ung. Till Deras nåders stora lycka anlände så Jia Lian i grevens tid, som det brukar heta. Glädje och sorg blandades vid mötet, som blev kort, eftersom det Kejserliga budet väntade. Utan att ha hunnit berätta något från resan, förutom att fadern var på bättringsvägen, skyndade sig Jia Lian till huvudhallen och gjorde ketou för Majestätets representant, som först förhörde sig om Jia Shes hälsa och därefter meddelade:
– Man förväntar sig ett besök i Kejserliga skattkammaren redan i morgon, där kompensation för allt förlorat då gives. Ningguopalatset kommer då också formellt att återlämnas till familjen.
Jia Lian och övriga som hade böjt knä reste sig nu och Kejsarens emissarie tog avsked och ledsagades av Jia Lian ända ut till Stora porten, där Jia Lian med förvåning konstaterade att ett par ekipage av lantlig modell just tillfälligt hade parkerat. Portvakterna ville få kuskarna att flytta på vagnarna, eftersom dessa, sades det, hindrade både Kejsarens sändebud och trafiken i övrigt, varför en viss palaver nu utbröt utanför porten. Jia Lian drog snabbt slutsatsen att det var Qiaojie, som just hade anlänt, varför han med vredgad stämma svor till och ropade till dem vid porten:
– Era förbannade drumlar och bastarder! När jag inte var hemma försökte ni sätta er på husbondfolket här och lura dom på alla de vis, till och med tvingade min egen dotter att fly härifrån. När hon nu kommer tillbaka, vägrar ni att släppa in henne, era knölar! Vill ni min död eller vad tusan håller ni på med, va?
Betjänterna gick ned på knä. De hade alla fruktat Jia Lians hemkomst, eftersom de förstod att det inte skulle bli möjligt att dölja vad som hade försiggått i palatset under hans långa frånvaro och att de själva skulle bli straffade för vad ont de hade gjort. De blev emellertid överraskade av att han redan vid hemkomsten tycktes känna till missförhållandena och direkt gav dem en sådan verbal överhalning. Häpna reste de sig och stod till en början svarslösa, men sedan började de nästan tala i munnen på varandra och urskulda sig:
– Herr Lian ska veta att flera av oss var sjuka eller hade permission, när han reste härifrån. Det var unge herr Huan och herrarna Qiang och Yun, som låg bakom allt elände. Vi här i personalen kan inte rå för att dom misskötte sej så till den milda grad!
– Era odugliga lymlar, skrek Jia Lian, jag ska allt tala med er, när jag har ordnat upp en del annat här hemma först! Släpp in vagnarna bara och det fort!
Jia Lian begav sig nu in till de inre gemaken och hälsade på sin mor utan att säga något i övrigt, och därefter skyndade han nästan demonstrativt till Hennes nåd fru Wang, knäböjde, gjorde ketou och rapporterade:
– Min dotter har nu kommit hem och det tackar jag Hennes nåd för! Unge Huans oförlåtliga uppträdande under min bortavaro vill jag helst inte orda om, men den där oförbätterlige typen Yun bör nog få avsked på grått papper och aldrig anställas här hos oss igen. Redan förra gången han skulle se till huset här, barkade det rakt åt helvete – Hennes nåd får ursäkta uttrycket! – och när jag den här gången har varit borta ett par månader, verkar allt ha gått över styr. Han har fått flera chanser att visa vad han går för, och har skäligen misslyckats, för att uttrycka det milt. Sparka honom! Det är i alla fall mitt råd.
– Men vem kunde tro att din svåger Wang Ren var en så oförståndig typ? utbrast fru Wang. Hur kunde han bara bete sig så urbota dumt?
– Honom ska inte Hennes nåd slösa ord på, svarade Jia Lian. Den knölen ska jag minsann ta hand om!
Rosenmoln trädde nu in och annonserade Qiaojies ankomst, och strax efteråt steg Qiaojie in. Hon hälsade först artigt på Hennes nåd fru Wang, som nästan genast började snyfta, eftersom hon tänkte på hur svårt flickan måste ha haft det och hur eländiga förhållandena här hemma hade varit under den tid då flickan hade varit hemifrån. Hennes gråt fick även Qiaojie att ta till tårarna. Jia Lian däremot stegade rakt fram till fru Liu och började tacka och berömma henne för allt hon hade gjort för hans flicka och sin guddotter. Fru Wang lugnade sig, drog fru Liu i ärmen och trugade henne att slå sig ned, varefter de båda berättade för varandra vad som hade hänt de senaste dagarna. Jia Lian blev synnerligen glad över att åter träffa Ping’er, som han nu stod i en så stor tacksamhetsskuld till. Med tanke på de andra i rummet kunde han inte uttrycka sin tacksamhet just då, men hans hjärta blev varmt bara av att få återse henne, och han kunde inte hålla borta de tårar som för honom själv oväntat började tränga fram. Från och med den dagen bemötte han Ping’er med största respekt och aktning och han befästes i sitt beslut att efter faderns hemkomst från exilen officiellt kora henne inte bara till Nummer 1 utan också till sin riktiga hustru. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.
Fru Xing hade väntat sig att hennes son skulle ställa till med en förfärlig scen vid hemkomsten, när han fann att hans dotter var försvunnen. Hon blev än mer oroad, när hon fick veta att Jia Lian efter det synnerligen korta besöket hos henne hade begivit sig direkt till hennes svägerska fru Wang, varför hon i sin nervositet skickade en tjänsteflicka dit för att kunskapa. Flickan kom snart tillbaka och berättade att Qiaojie hade återvänt hem i sällskap med en fru Liu och ytterligare någon från landet och att de nu alla satt och språkades vid i Hennes nåds våning. Först nu insåg fru Xing att hon hade blivit dragen vid näsan av sin svägerska, vilket gjorde henne förtretad och fick henne att tänka:
– Att hon försöker skapa missämja mellan mor och son har jag svårt att förlåta henne! Undrar just vem det var som skvallrade för Ping’er om våra planer.
Medan hon i misshumör ältade detta, kom Qiaojie och fru Liu in till henne, ledsagade av Ping’er och hennes svägerska, som genast lade all skuld på Jia Yun och Wang Ren och sedan med vänlig röst sa:
– Kära svägerska, hur kunde du sätta tilltro till de där nedriga typerna och tycka att det var en bra idé? Men du kunde ju inte ana vilket lurendrejeri de hade i kikaren, förstås.
När fru Xing hörde hur vänligt hennes svägerska talade till henne, skämdes hon nästan ögonen ur sig, och hon måste ju för sig själv erkänna att svägerskan hade varit vida mer skarpsynt än hon själv. Detta fick henne att känna respekt för fru Wang och att i fortsättningen följa hennes råd och förmaningar, vilket i hög grad förbättrade förhållandet mellan de båda svägerskorna.
Ping’er rapporterade nu en hel del som fru Wang tidigare inte visste, och tog sedan med sig Qiaojie till Baochai, vilka båda sistnämnda nu hade många såväl dystra som glädjande ting att förtälja för varandra och därför också var i stånd att känna stor ömsesidig empati.
– Tack vare Kejsarens gunst och stora nåd kan säkert vår familj snart återfå sin forna glans. Jag är också helt övertygad om att din make snart kommer tillbaka, sa Qiaojie slutligen uppmuntrande.
Hon hade knappt talat till punkt, förrän Höstglitter kom inrusande nästan i upplösningstillstånd och ropade:
– Hjälp! Hjälp! Xiren är illa däran!
Hur illa däran Xiren verkligen var kan du läsa om i nästa kapitel.