Zhen Shiyin utreder initierat sambandet mellan den Stora illusionen och passionen. Jia Yucun kommenterar och sätter punkt för »Drömmar om röda gemak«
NÄR BAOCHAI HÖRDE Höstglitter med förtvivlan i rösten ropa att Xiren var illa däran, skyndade hon sig in till henne, tätt följd av Ping’er och Qiaojie. De fann Xiren liggande medvetslös på kangen och fruktade att hon hade drabbats av slag. De lyckades med svårighet hälla litet svalt, tidigare kokat vatten mellan hennes läppar, och när de såg att hon återfick medvetandet, hjälpte de henne att lägga sig på riktigt, varefter de tillkallade en läkare.
– Hur kan fröken Xiren plötsligt bli så där sjuk? Vad kan det vara för något? frågade Qiaojie.
– Häromkvällen grät hon sej nästan fördärvad, svarade Baochai. Hon svimmade faktiskt och ramlade, så Hennes nåd bad flickorna att stötta henne och följa henne hem, och när hon kom hem, somnade hon med en gång. Det var så rörigt just då att vi aldrig skickade efter en doktor åt henne, så det var nog bara att vänta att hon skulle få en attack igen.
Efter en stund anlände en läkare, varför Baochai och flickorna drog sig tillbaka. Efter att ha tagit pulsen på Xiren förklarade doktorn att orsaken kunde vara en kombination av patientens nervösa läggning, som inte hade klarat av våldsamma, yttre provokationer, och något slags utbrott av en oresonlig vrede, som tydligen hade tillstött. Efter att ha skrivit ut lämpliga läkemedel tog doktorn avsked.
Det förhöll sig så att Xiren, när hon var som mest stressad och nervös efter Baoyus försvinnande, fick för sig att hon hade hört – kanske hade hon faktiskt hört – någon säga att alla Baoyus tjänsteflickor skulle avskedas, om Baoyu inte kom tillbaka, vilket fick hela hennes värld att rasa samman och orsakade svimningsanfallen. När doktorn hade undersökt henne och Höstglitter lagade till medicinen, låg hon ensam på kangen i halvdvala och inbillade sig plötsligt att Baoyu kom liksom glidande fram till henne och ställde sig vid sängen. Hon tyckte sig också bakom honom skymta en munk som också han närmade sig och sedan gled fram till sängen. Han bar något slags register i handen, vilket han slog upp för att sedan peka på ett ställe. Det var först oklart för henne vem det var av de båda som talade till henne, men hon uppfattade tydligt orden:
– Det står inte i registret att du tillhör mej. Du är bestämd för en annan, och din bestämmelse ska fullbordas inom en snar framtid.
Xiren tänkte just fråga munken vad orden innebar, för hon hade hört att det inte lät som Baoyus röst, men just då återvände Höstglitter med hennes medicin och sa hurtigt:
– Medicinen är klar. Det är lika gott att du tar den bums.
Xiren spärrade upp ögonen och förstod att hon hade drömt, men hon berättade det inte för någon. När hon hade inmundigat medicinen, låg hon och funderade för sig själv:
– Det förhåller sej nog nästan säkert så att Baoyu gav sej av tillsammans med munken. Sist när han ville ta med jaden ut till munken, fick jag intrycket att han också själv tänkte följa med honom. När jag gjorde allt jag kunde för att hindra honom, var han inte sej själv utan skuffade mej och slet i mej, vilket han aldrig har gjort tidigare. Han verkade okänslig och betraktade mej som luft, och ända sedan dess har han varit kylig och fjärmat sej även från fru Bao. Ja, han verkar inte längre känna något för någon av oss flickor här.
Hon fick för sig att hon talade direkt till Baoyu och ställde honom till svars.
– Kanske tror du att du har blivit en upplyst? mumlade hon. Men hur rimmar det med att överge sin egen hustru? Hennes nåd, din mor, bad mej faktiskt att speciellt tjäna dej, och min månadspeng blev lika stor som en kammartjänarinnas. Jag betraktades och behandlades som Nummer 1, vilket dock aldrig officiellt tillkännagavs av herr Zheng eller Hennes nåd. Vad ska jag nu ta mej till, om dina föräldrar avskedar mej? Om jag försöker hålla mej kvar mot deras vilja, kommer alla här bara att skratta åt mej. Men om jag verkligen ger mej av, hur ska jag hux flux kunna glömma allt det goda du tidigare har gjort mot mej? Det går bara inte. Tänk så nära vi en gång stod varandra!
Hon fann sig ingen råd, hur hon än tänkte, och nu började hon fundera på de hemlighetsfulla ord som munken eller Baoyu hade yttrat i drömmen alldeles nyss, och nu var hon nästan säker på att det var Baoyu. Orden lät som en spådom. Tänk om hon skulle tvingas ge sig åt en främmande man! Då vore döden en bättre och enda utväg! Hon märkte själv att hennes tankar klarnade, när hon väl hade tagit sin medicin, och så småningom lugnade hon sig något.
Efter några dagars konvalescens fick hon dåligt samvete av att ligga overksam och gjorde ett par försök att stiga upp, innan hon så småningom kunde börja betjäna Baochai igen som förr. Baochai tänkte ständigt på Baoyu, grät och suckade ofta, när ingen såg det, och beklagade i tysthet bittert sitt öde. Det som höll henne uppe var i första hand allt det praktiska arbete hon måste hjälpa sin mor med, nu när det gällde att få ihop tillräckligt med likvida medel att friköpa brodern, vilket hade blivit möjligt tack vare den allmänna amnestin. Men nu nog om detta.
*
Vi ska i stället nu berätta att Jia Zheng efter det långa dröjsmålet äntligen hade anlänt till Nanjing med moderns kista, åtföljd av Jia Rong, som ansvarade för Qinshis, Xifengs, Daiyus och Trofasts kistor. Först ägde begravningen för dem inom Jiafamiljen rum, och därefter tog Jia Rong med Daiyus kista till Linfamiljens gravplats så att Daiyu äntligen fick komma till vila där hos de sina. Jia Zheng ledde själv arbetet med gravbyggnaderna. En dag anlände ett brev från familjen, i vilket han kunde läsa om Baoyus och Jia Lans framgångar vid examinationen, vilket nästan omåttligt gladde hans hjärta. Glädjen förbyttes emellertid snabbt i bedrövelse, när han nådde raderna om Baoyus mystiska försvinnande. Brevet fick honom att besluta att bege sig hem så snart och så snabbt han bara kunde, vilket han också gjorde. Under hemresan fick han höra talas om Kejsarens dekret om allmän amnesti, och han fick också brev hemifrån som berättade att familjen hade återfått rang och titlar och att Jia She och Jia Zhen hade fått tillgift för sina brott. Dessa goda tidender gav honom nya krafter, och han färdades därefter dag och natt nästan utan uppehåll.
En dag – båten hade just nått raststället och poststationen vid Piling – skedde ett hastigt väderomslag med kyla och ymnigt snöfall som följd. Båten låg förtöjd på en lugn plats, och Jia Zheng hade skickat i land två betjänter med hans visitkort till ett par bekanta i närheten jämte ursäkter för att han inte personligen hade tid och möjlighet att besöka dem, eftersom båten snart skulle lägga ut, varför han inte heller ville besvära dem med att bjuda in dem till sin hytt. Endast en page fanns kvar ombord hos honom, och han själv ägnade tiden åt korrespondens och hoppades hinna få klart ännu ett brev att sända med ett bud landvägen, innan båten lade ut. Han funderade just på vad han skulle skriva om Baoyu, lade för en stund ned penseln och tittade upp och ut genom den halvöppna hyttdörren. Han tyckte sig i snöyran vagt skymta en gestalt strax utanför, tydligen en munk eftersom han hade huvudet renrakat och var barfota. Han bar en slängkappa i kraftig, lätt rödaktig vadmal. Munken slog samman handflatorna, bugade djupt och knäböjde därefter mot Jia Zheng, som inte såg så tydligt i snöyran och skyndade ut på däck för att hjälpa munken upp och fråga om hans namn. När Jia Zheng kom ut hade munken rest sig och bugade fyra gånger även nu med handflatorna sammanslagna, såsom brukligt är när munkar hälsar. Jia Zheng skulle just buga och hälsa tillbaka, när han råkade se munkens ansikte och överraskad upptäckte att det var Baoyu som stod framför honom.
– Är det verkligen du, Baoyu? fick han så småningom fram, när förvåningen hade lagt sig.
Mannen framför honom stod helt tyst och ansiktet tycktes uttrycka både glädje och sorg.
– Om du verkligen är min son Baoyu, varför är du då klädd som munk? Hur kan du befinna dig här nu? frågade den förbluffade Jia Zheng vidare.
Innan Baoyu hann svara, om han nu hade för avsikt att göra detta, dök två andra personer upp på däck, att döma av klädseln en buddistmunk och en daoist. De grep Baoyu under var sin arm och tycktes hålla honom mellan sig. En av dem sa uppfordrande:
– Skynda dej på nu! Din karma är redan fullbordad. Varför dröja här?
De tre männen klev därefter vaggande ned från däck och försvann i snöyran på strandbanken. Jia Zheng bekymrade sig inte om halka och snö utan började halvspringande följa efter dem. Han tyckte sig då och då skymta dem en bit framför sig, men sedan var de försvunna för en stund, och det verkade omöjligt att hinna ikapp dem. Däremot hörde han tydligt att de tre stämde upp något slags sång eller visa, och han uppfattade följande ord:
På Gröna kullarnas blånande topp
jag dväljes så säll.
Jag flyger i kosmiska vidder helt fri
som vildgås mot himmelens päll.
Vem följer mig, säg? Vem vill med dit opp
till det mystiskt, ändlösa blå?
Jag vänder hem dit. Vill du med mig dit gå?
Då gäller det att skynda på!
Jia Zheng ökade steglängden för att komma närmare och kunna lyssna bättre, rundade till hälften en liten kulle, och när han tittade efter dem, var de plötsligt helt försvunna. Han hade nu nästan tappat andan av den för honom mycket ovana fysiska ansträngningen och flåsade oroväckande, när han stod där villrådig om åt vilket håll han skulle fortsätta. Han vände sig om och upptäckte att hans page hade följt efter honom från båten och nu hade hunnit upp honom, varför han frågade pagen:
– Såg du också de där tre, som var här nyss?
– Visst, herrn! svarade pagen. Denne lille page såg herr Zheng följa efter dom och då följde han efter herrn. Men efter ett tag såg han bara herr Zheng och inte dom andra tre.
Jia Zheng hade gärna velat fortsätta förföljandet, men det som utsträckte sig bakom kullen var en till synes oändlig, av snön alldeles vitklädd ödemark, där det inte verkade finnas en enda levande själ. Han insåg att det nu fanns andra krafter i rörelse än dem vi vanligen observerar och fann det bäst att återvända till det lilla skeppet och sin hytt, även om han gjorde det motvilligt.
De övriga av hans betjänter hade – efter att ha fullgjort sina olika uppdrag – redan kommit tillbaka till fartyget och då funnit både Jia Zheng och pagen borta. Av styrmannen hade de då fått höra att den gamle herrn hade stigit i land och följt efter två buddistmunkar och en daoist, vilket fick betjänterna att i sin tur följa spåren i snön efter Jia Zheng och pagen. Efter en stund såg de någon på långt håll komma traskande mot dem, och det var herr Zheng som just hade vänt om. De skyndade honom till mötes och stöttade honom sedan till båten, där han slog sig ned i hytten och så småningom kom in i en för honom mer normal andhämtning och då berättade om mötet med Baoyu. Betjänterna föreslog att man skulle varsko myndigheterna i distriktet och låta dem gå skallgång efter hans son, men Jia Zheng avfärdade genast idén och yttrade under djupa suckar:
– Ni tror mig nog inte på mina ord trots allt, men jag såg faktiskt det hela med mina egna ögon. Allt verkade naturligt, åtminstone just då. Likaledes hörde jag helt tydligt när de tre sjöng den där sången, och jag insåg genast att det fanns en undermening i orden, en djup innebörd. Ni skall veta att min son Baoyu föddes med en jadesten i munnen, vilket onekligen inte är enligt naturens ordning, och det har jag alltid tolkat som ett dåligt omen. Men han var sin farmors ögonsten – ja, hon månade alltid om honom mer än om någon annan – och vi uppfostrade honom så gott vi kunde. Men ni må tro att det inte alltid var så lätt. Vad gäller den här munken och daoisten, så har en eller båda dykt upp vid tre tillfällen som jag har varit med om. Första gången var när de kom och berättade om stenens alla förträffligheter; andra gången var under Baoyus svåra sjukdom, då munken kom och läste något mystiskt över jaden, vilket omedelbart hade en botande effekt; den tredje gången var när han kom tillbaka med den förlorade amuletten, jaden alltså, och satt ute i främre hallen en stund och sedan hux flux bara var borta, alldeles som uppslukad av jorden. Jag erkänner att jag redan då anade övernaturliga krafter i bakgrunden och att Baoyu på något vis var i kontakt med högre makter, eftersom en helig buddistmunk och en odödlig daoist beskyddade honom. Först nu inser jag att Baoyu själv är välsignad med ickemänskliga krafter, att han är en till jorden nedstigen odödlig som har givits uppgiften att genomleva och erfara mänskans lott här nere hos oss dödliga. Man kan med fog påstå att hans farmor under hans nitton år hos oss var förd bakom ljuset av högre makter och inte anade vem eller vad hon dyrkade! Nu förstår i alla fall jag ett och annat, tack och lov!
När Jia Zheng yttrade det sista, började tårarna tillra utmed hans kinder. En page i hans följe sa litet klentroget:
– Ja, det äger nog sin riktighet att herr Zhengs son är en buddist med högre ursprung. Men varför tusan skulle han i så fall avlägga en examen? Och sedan försvinna direkt efteråt! Sådana världsligheter anstår väl knappast helige män, eller hur?
– Hur skulle ni kunna förstå er på dylika ting? svarade Jia Zheng och suckade sin vana trogen djupt. Himlakropparnas konjunktioner och konstellationer, eremiterna på kullarnas toppar, andarna i sina grottor, alla har de sin egen natur och lyder sina egna lagar. När såg ni någonsin Baoyu älska sina studier och av egen vilja ta itu med dem? Men om han verkligen satte sig något i sinnet, var ingenting omöjligt för honom, vilket hans lysande examination bevisar. Hans karaktär och temperament måste betraktas som unika.
Jia Zheng fortsatte att sucka även efter sina förklarande ord, varför någon försökte pigga upp honom genom att avleda hans tankar från Baoyu och i stället föra sonsonens lyckade examen på tal och erinra om familjens återupprättade heder. Jia Zheng samlade sig och skrev färdigt brevet hem, vari han nu också berättade om mötet med Baoyu. Han lade till några rader om att de där hemma inte skulle sörja alltför mycket över förlusten av Baoyu, varefter han förseglade brevet och sände en betjänt med det landvägen till huvudstaden och Rongguohuset, medan han själv fortsatte hemresan med båt. Men nu nog om detta.
*
När fru Xue fick höra talas om den allmänna amnestin och därmed möjligheten att friköpa en dömd från vilande domar, bad hon Xue Ke att lägga manken till och systematiskt försöka driva in utestående fordringar och att dessutom låna medel från släkt och vänner så att detta jämte hennes egna likvida tillgångar skulle räcka för ett friköpande av sonen. När hon hade lyckats få ihop tillräckliga medel och lämnat in dem jämte en inlaga i ärendet, prövade och godkände de rättsliga instanserna hennes begäran, mottog och protokollförde summan i laga ordning och utfärdade ett dokument för Xue Pans frisläppande.
Här behöver knappast ordas om det glädjefyllda mötet, när Xue Pan åter kom hem och fick träffa mor, syster, kusiner och vänner, ett möte som dock även innebar många sorgliga inslag, när alla berättade om vad som hade inträffat under Xue Pans långa bortavaro. Den hemkomne avgav ett heligt löfte att bättra sig, vilket han avslutade med orden:
– Om jag någon gång i framtiden gör något så här galet igen, hoppas jag att jag blir strimlad eller hackad i bitar på annat sätt, sanna mina ord!
Hans mor lade förskräckt handen över hans mun och utbrast:
– Om du verkligen har ändrat sinnelag och står fast i ditt beslut, behöver du definitivt inte häva ur dig någon sådan där bloddrypande gallimatias! Eder båtar föga. Det är gärningarna som räknas. Hur tänker du förresten förfara med Vattenkastanj nu? Tänk bara vad hon har fått lida för din skull och för din hustrus, hon som tog sitt eget liv! Vi är förvisso fattiga, som det nu är, men en hustru åt dig måste vi ändå ha råd med, och jag vet en som kan fylla tomrummet efter Jingui bättre än någon annan. Du förstår nog att jag menar just Vattenkastanj, som jag mer än gärna skulle se som din äkta hustru. Vad säger du själv om saken?
Xue Pan nickade flera gånger och svarade att han gärna skulle göra som hans mor föreslog, och även Baochai och de andra stöttade helhjärtat detta. Vattenkastanj verkade som fallen från skyarna och blev röd i ansiktet, när hon hörde förslaget.
– Jag är helt nöjd med min lott, bara jag får fortsätta att tjäna herr Pan liksom tidigare, mumlade hon generad.
Alla började nu kalla henne fru Pan eller unga fru Xue, och de i betjäningen visade henne hädanefter undantagslöst aktning.
Det första Xue Pan tog sig för efter mötet med nära och kära i familjen, var att avlägga tackvisit hos Jiafamiljen, som ju hade varit honom behjälplig i så mycket under hans tid i fängelse. Även fru Xue och självfallet Baochai ledsagade honom dit och det blev som en liten familjefest hos Rongguofamiljen, där alla hade mycket att berätta och dryfta efter Xue Pans långa bortavaro. Ett eget sammanträffande var att det just under familjesamvaron där anlände ett bud från Jia Zheng med ett brev, som budet överräckte med orden:
– Herr Zheng låter hälsa att han är hemma om ett par dagar.
Fru Wang bad Jia Lan öppna konvolutet och läsa brevet högt, vilket han gärna gjorde. När han läste upp passusen i slutet av brevet, där Jia Zheng berättade om mötet med Baoyu, började alla gråta, och allra mest snyftade och grät fru Wang, Baochai och Xiren. De lugnade sig dock något, när Jia Lan läste uppmaningen att de inte skulle sörja alltför mycket, eftersom Baoyu redan från födseln var bestämd för detta öde, kort sagt var en reinkarnation av en himmelsk odödlig buddist. Fortsättningen löd:
– Låt oss ponera att Baoyu verkligen hade blivit ämbetsman och att hans ämbetsmannabana hade tagit en olycklig vändning – till exempel att han hade begått brott och försnillat medel, offentliga eller privata – ja, då skulle vi verkligen ha haft anledning att beklaga vårt öde. Hur mycket bättre är det inte – faktiskt en heder för oss! – att kunna räkna en helig buddist till familjen. Kanske kan hans far och mor räkna sig detta till godo, måhända som en karma, med tanke på all den möda vi har lagt ned på hans uppfostran. Jag erinrar här om – ni får alla ursäkta mig för att jag här brister en smula i respekt – att inte ens herr Jing i Ningguohuset, och han ägnade sig dock åt meditation och andliga övningar ett femtontal år, nådde så långt i sin andliga utveckling som Baoyu tycks ha gjort redan, och jag bedömer ändå den buddistiska vägen som svårare än daoisternas. Om min kära hustru betänker detta, tror jag att hon kommer att känna sig bättre till mods.
Fru Wang fortsatte att snyfta och mumlade mellan snyftningarna till fru Xue:
– Du får inte tro, kära syster, att jag klagar för att Baoyu har övergett mig. Det jag bittert beklagar är hans hustrus hårda lott. Hur kunde han överge henne efter bara halvtannat års äktenskap? Det är en gåta för mig att han kunde vara så gräsligt okänslig mot den kära flickan.
Fru Xue suckade också hon och kunde inte ge något svar på den gåtan hon heller, och Baochai hade vid det laget gråtit sig nästan fördärvad. Eftersom alla manspersoner nu befann sig utanför de inre gemaken, fortsatte fru Wang på samma tråd, ett ämne som låg henne varmt om hjärtat:
– Tänk vad ofta jag har varit ängslig för hans skull och hur jag nästan alltid oroade mig, och så glad jag blev när han äntligen blev gift med din underbara flicka! Och vad lycklig jag blev när han äntligen skulle ta sin examen och verkade lägga manken till. Jag närde ju dessutom ett hopp om att bli farmor, vilket skulle ha lugnat mig och dämpat all oro, och så gick det så här! Hade jag anat detta, skulle jag naturligtvis inte ha låtit honom gifta sig och förstöra livet för den stackars flickan.
– Det var säkert ödesbestämt, inflikade hennes syster. Vad kan vi arma människor sätta emot någons öde eller Ödet överhuvudtaget? Kära syster! Nu skall jag tala om en sak för dig, som kommer att göra dig glad, nämligen att Baochai är gravid, så du kommer snart att bli farmor en andra gång och jag äntligen mormor. Det kommer att göra oss alla gott. Titta på fru Zhu och hennes käre Lan! Du kan inte undgå att se hur lycklig hon är nu, när han har klarat sin examen och blivit en »utvald lärd«. Vid nästa examen om ett år, den stora i Palatset, tar han tredje graden och får säkerligen därefter en bra statlig tjänst. Tänk vad mycket Li Wan har fått avstå för hans skull! Nu får hon äntligen belöning för detta och ser att hennes offer inte har varit förgäves. Vad gäller min dotter känner du ju henne väl och vet att hon är allt annat än lättsinnig och flirtig, så du skall inte oroa dig alltför mycket för henne, kära syster.
Fru Wang erkände att det låg mycket vettigt i systerns argumentering och tänkte:
– Baochai var så brådmogen och stillsam som barn och begärde nästan aldrig något för egen del. Hon tyckte aldrig om prål och valde alltid enkla leksaker. Kanske är det på något sätt en förklaring till att livet nu har gestaltat sig så här för henne? Nej, man kan aldrig veta Ödets vägar. När allt kommer omkring kanske allt här nere är förutbestämt av Ödet? Trots att Baochai har fått lida och gråta så mycket, behåller hon alltid sin värdighet och beter sig alltid mot mig som det anstår en riktig svärdotter, kommer alltid och tröstar mig, hur svårt hon själv än har det. En svärdotter som hon finns inte en på tusen! Tänk vad olik hon är sin stackars make, som tydligen aldrig var menad för den lycka som trots allt finns i denna vår värld.
Fru Wang kände sig avsevärt tröstad av dessa och andra liknande tankar, och hennes oro kom nu att gälla Xirens framtid, varför hon förde Xiren på tal med orden:
– Beträffande övriga flickor kan jag inte se några större problem. De äldre får vi gifta bort, medan de yngre kan stanna kvar och betjäna fru Bao. Men vad skall vi ta oss till med Xiren?
Eftersom det nu fanns så många där inne, kunde hon inte diskutera det känsliga ämnet just då utan sköt upp det hela till kvällen, då hon tänkte diskutera frågan ingående med sin syster, som skulle bli kvar över natten hos sin dotter för att trösta henne, rädd som hon var att flickan skulle gråta sig fördärvad. Baochai var, som Läsaren väl vet, en mycket balanserad flicka och mottaglig för rationella argument. Hon insåg ju att det var något mycket speciellt med Baoyu och blev mer och mer övertygad om att det låg något i allt tal om förutbestämdhet och öde, åtminstone vad gällde honom. Att kämpa mot Ödet båtade föga, en tanke hon allt oftare nu framlade i olika varianter i sin mors närvaro för att trösta henne, vilket också gav positivt resultat och ledde till att hennes mor framförde argumenten inför sin syster fru Wang, som nickade tankfullt, suckade och, som om hon försökte övertala sig själv, yttrade:
– Om jag verkligen vore en riktigt elak person och saknade dygd, skulle Ödet aldrig ha låtit mig få en så underbar svärdotter!
Hon fick tårar i ögonen när hon sa de orden, och hennes syster tröstade henne efter bästa förmåga. När hon hade lugnat sig tog fru Xue upp frågan om Xirens framtid.
– Stackars Xiren! sa hon. Hon har blivit så gräsligt mager på sistone! Hon ältar Baoyus försvinnande hela tiden och är orolig till tusen. En hustru skall naturligtvis visa lojalitet mot sin make, även om maken inte längre finns hos henne. En kammarjungfru är naturligtvis också i sin fulla rätt att visa lojalitet mot sin husbonde. Men vi måste betänka att Xiren aldrig officiellt erkändes som hans Nummer 1 och kammarjungfru, även om vi alla vet att hon var det i praktiken.
– Ja, det var ungefär så jag själv tänkte, när jag nyss förde frågan på tal, instämde fru Wang. Jag väntade bara på lämpligt tillfälle att diskutera igenom det hela i lugn och ro med dig. Om vi bara hux flux avskiljer henne från tjänsten här, är jag rädd att hon sätter sig på tvären och inte vill. Kanske visar den tappra lilla flickan då sin lojalitet genom att ta sitt liv, och det vore onekligen synd. Att låta henne vara kvar hos oss är ju en utväg, men jag är nästan helt säker på att min make kommer att motsätta sig detta, så det finns ett problem som vi faktiskt måste försöka lösa.
– Jag är också övertygad om att min svåger inte vill låta henne stanna kvar, svarade fru Xue. Vi måste också ta med i beräkningen att din make inte vet att Xiren i praktiken har varit Baoyus Nummer 1, ja, före giftermålet alltså. Hon är alltså enligt herr Zheng bara en ordinär tjänsteflicka, så varför skulle han då inte kunna låta henne sluta här utan krusiduller? Den bästa utvägen, som jag nu ser det, är att skicka efter någon från hennes familj och försöka övertala familjen om att ett anständigt äktenskap, som vi stöttar på alla de vis, skulle vara en utmärkt lösning på problemet även för hennes egen del. Vi kommer självfallet att bidra med både bröllopsgåvor och pekuniära medel. Flickan har ett gott sinnelag och ett behagligt temperament och hon är ännu ung. Hon är verkligen värd all tänkbar generositet från vår sida med tanke på allt hon har gjort hemma hos dig, kära syster, och hos Baoyu och Baochai. Jag skall själv förklara ett och annat för henne, men låt mig först ha en pratstund med dem i hennes familj och lägga ut texten för dem! Hon behöver inte få veta att vi har kontaktat familjen, tycker jag. Vi låter dem tänka ut ett lämpligt parti åt henne och sedan arrangera det hela. När vi vet detaljerna, sonderar vi terrängen vad beträffar hennes make. Finner vi då att han tillhör en anständig familj och kan ge henne allt materiellt hon behöver och att han därtill är tilldragande till sätt och utseende, ja, då ger vi vårt tillstånd att hon får sluta hos oss och kan ingå äktenskap.
– Den idén är alldeles utmärkt, instämde fru Wang. Vi måste förekomma min make, så att han inte klampar in och gör något taktlöst. Jag vill sannerligen inte ännu en gång bli ansvarig för en flickas olycka.
Hennes syster nickade instämmande och kommenterade:
– Det var just det jag var rädd för.
Fru Xue tog nu avsked från sin syster och återvände till sin dotter, där hon fann Xiren gråtande och nästan i upplösningstillstånd. Fru Xue tröstade henne efter bästa förmåga och kände henne också litet lätt på pulsen inför framtiden. Xiren var i själ och hjärta en trofast och ganska okomplicerad flicka, som inte dolde sina tankar bakom listiga ord och för övrigt var föga talför. När fru Xue framhöll något, svarade hon oftast snällt ja och tillade någon gång:
– Jag är bara en enkel tjänsteflicka, och jag är glad att Hennes nåd talar så vänligt till mej och visar intresse för min framtid. Det skulle aldrig falla mej in att säga emot Hennes nåd.
– Du är en fin och lydig flicka, sa fru Xue uppskattande.
Under samtalets gång hade hon blivit allt mer förtjust i Xiren, och även Baochai passade på att berömma Xiren och göra henne så öppen och mottaglig som möjligt inför damernas nästa framstöt angående hennes framtid. När damerna skildes åt den kvällen, var de alla på betydligt bättre humör än tidigare den dagen.
*
Några dagar senare kom Jia Zheng lyckligt hem och mottogs nästan furstligt av familjen. Eftersom Jia She och Jia Zhen också just hade återvänt från den långa exilen, tillbringade Jia Zheng en stor del av den första tiden hemma tillsammans med dem, och det behöver knappast påpekas här att de hade mycket att förmäla och att samråda om efter den långa skilsmässan. När Jia Zheng sedan fick mer tid för dem i de röda gemaken, gick det knappast att undgå att tala om Baoyu, vilket lade sordin på stämningen och ofta framkallade tårar. Jia Zheng gjorde dock vad han kunde för att trösta damerna och lätta upp stämningen.
– Ni måste inse att detta var förutbestämt, argumenterade han. Vad på oss nu ankommer är att göra det bästa möjliga av vår situation. Detta sker enklast, om vi manspersoner där ute efter bästa förmåga sköter såväl rikets som husets affärer och om ni i de inre gemaken uppmuntrar och stöttar oss, så gott ni förmår. Först genom våra samfällda krafter kan vi få ordning på skutan och vända henne på rätt köl. Ja, jag har gjort en lång båtresa och det hörs nog av mitt tal. Varje hushåll i familjen får i fortsättningen hålla strikt ordning på sina egna affärer, så vi skall inte behöva lägga ned dyra penningar på en omfattande, penningslukande intendentur. Ni får aldrig glömma att förhållandena inne i de röda gemaken blir vad ni själva gör dem till. »Som man bäddar får man ligga«, heter det ju. Det ligger mycken visdom bakom de till synes banala orden.
Fru Wang berättade nu för maken om svärdotterns graviditet och tillade:
– Vi får allt tänka på att avskeda tjänsteflickorna så fort det går.
Jia Zheng nickade bifall men sa ingenting.
Följande dag begav sig Jia Zheng till Hovet för att framföra sin tacksamhet och fullgöra sin formella uppvaktning där. Han bad därvid dem i hovförvaltningen om instruktioner för framtiden, vilket skedde med orden:
– Jag är oändligt tacksam mot Majestätet för Dess oändliga nåd. Eftersom jag fortfarande bär sorg, behöver jag råd av de höga herrarna här om hur jag bäst skall framföra denna min tacksamhet till Majestätet.
De i rådet erbjöd sig att lämna in en inlaga i frågan till Tronen, ett erbjudande som Jia Zheng tacksamt tog emot. Detta ledde till att Kejsaren i sin oändliga generositet lät Jia Zheng inställa sig på audiens, under vilken denne efter bästa förmåga uttryckte sin nämnda oändliga tacksamhet. När så hade skett fick Jia Zheng erfara Majestätets stora vishet, som delgavs honom i uppmuntrande förmaningar, och Majestätet visade honom också sin stora bevågenhet genom att fråga honom angående Baoyus försvinnande, för vilket Jia Zheng ingående redogjorde. Majestätet förundrades och yttrade sig mycket välvilligt om Baoyus examensessä med bland annat orden:
– Gossens skriftliga examensprov visar exempel på stor tankereda och tankeskärpa, och, vad mer är, originalitet, vilket är ovanligt nuförtiden hos examinanderna och i synnerhet anmärkningsvärt för en så ung person. Denne yngling skulle med tiden ha kunnat beträda en hög befattning inom rikets förvaltning, varför ej här vid vårt Hov? Eftersom det ej tycks ha varit hans bestämmelse att uppnå höga världsliga äretitlar och befattningar, är det vår önskan att förläna gossen honorärtiteln »En sann bärare av ordens hemligheter«.
Jia Zheng gjorde ketou inför Tronen, uttryckte sin oändliga tacksamhet och tog därefter avsked. Väl hemma välkomnades han av Jia Lian och Jia Zhen och fick nu glädjen att för dem orda om den lyckliga audiensen hos Kejsaren, vilket gladde dem som lyssnade. Därefter rapporterade Jia Zhen:
– Ningguohuset är nyligen åter ställt i ordning och med herr Zhengs tillåtelse hoppas vi nu få ta det i besittning. Gröna lövsalens konvent i Perspektivträdgården har inrättats som lokal för min syster Xichuns räkning och hennes andliga utveckling. Det tycks mej vara en lämplig plats för meditation och klosterliv och den är ju belägen nära den övriga familjen.
Jia Zheng lade pannan i djupa veck och funderade en lång stund utan att säga något. Därefter ordade han ingående om den oändliga tacksamhet de båda borde visa mot Majestätet och deras plikt att nu i gärning bevisa denna. Jia Lian tog tillfället i akt att berätta om planerna för dottern och tillade:
– Både far och mor samtycker till Qiaojies äktenskap med unge herr Zhou.
Jia Zheng hade redan kvällen före fått reda på dessa planer och kommenterade:
– Gott! Om flickans båda farföräldrar är överens om detta, har jag självfallet inget att invända. Ett liv på landet behöver inte innebära några nackdelar för tösen. Det viktiga är att gossens familj är anständig och att gossen lägger manken till i sina studier för att i framtiden kunna tjäna riket. Det finns faktiskt många i hovförvaltningen som inte är infödda stadsbor.
Jia Lian instämde med ett »ja« och fortsatte:
– Far har åldrats märkbart under exilen och hans lungbesvär har tilltagit. Som farbror vet har han anlag för astma och har drabbats av återkommande attacker. Han har nu för avsikt att dra sej tillbaka och vårda sin hälsa, varför han ber farbror Zheng att ta ansvar även för hans hushåll.
– Ja, att få njuta sitt otium på landet under ålderdomen skulle jag också bra gärna önska, svarade Jia Zheng och suckade. Tyvärr har jag ju stora tacksamhetsskulder till Tronen, vilka jag dessförinnan måste försöka återgälda efter ringa förmåga.
Jia Zheng sa inte något vidare utan gick in till sin hustru. Jia Lian däremot skickade bud efter fru Liu och talade genast om för henne att Qiaojies farföräldrar hade samtyckt till äktenskapet, vilket fick som följd att fru Liu traskade runt och tackade alla damer, som borde tackas, allra först Hennes nåd fru Wang, varvid hon ordade vitt och brett om den blivande brudgummens och hans familjs lysande framtidsutsikter och om ett stort antal friska och välmående söner och sonsöner litet längre fram. Medan de samspråkade, steg en flicka in och tillkännagav att Xirens svägerska hade kommit för att betyga familjen sin vördnad på uppdrag av sin make, Hua Zifang. Fru Wang tog vänligt emot henne, ställde några artiga frågor och fick då höra att Xirens bror hade föreslagit ett i hans tycke lämpligt parti för Xiren, en rik yngling som bodde strax söder om huvudstaden och ägde fast egendom, jord och pantbod. Han var ett par år äldre än Xiren, hade inte tidigare varit gift, var synnerligen stilig och såg proper ut. Kvinnans ord behagade i högsta grad fru Wang, som utan vidare betänkande vänligt yttrade:
– Hälsa din make och övriga berörda att jag samtycker till det äktenskapet. Om ett par dagar kan din make komma och hämta sin syster och sedan föra henne till den blivande brudgummens hem.
Fru Wang sände också ut kunskapare för att litet diskret skaffa upplysningar om denne herr Jiang, som han hette, och alla kom tillbaka med påfallande positiva besked. Efter att ha informerat Baochai och samrått med henne bad fru Wang sin syster att tala med Xiren om saken, såsom hon tidigare hade lovat. Xiren blev både bestört och bedrövad vid tanken att hon skulle lämna Rongguohuset, men foglig som hon var vågade hon inte opponera sig. Hon erinrade sig nu med vemod den gången då Baoyu hade kommit på besök hem till hennes familj och hur hon strax efteråt hade svurit att hon skulle tjäna honom troget ända till sin död. Det kändes som ett hugg i samvetet och hon tänkte:
– Nu tvingar mej Hennes nåd att bryta mitt löfte den gången och hon verkar mycket bestämd i sin uppfattning. Jag kan inte stå på mej och kräva att få stanna kvar här. Alla skulle bara tycka att jag vore otacksam och borde skämmas. Men om jag lämnar familjen, är det stick i stäv med både vad jag själv vill och vad jag svor då.
Hon började snyfta översiggivet och jagade upp sig till den grad att fru Xue var rädd att hon skulle gråta sig fördärvad, varför både hon och Baochai gjorde allt de kunde för att trösta och uppmuntra henne och tala henne till rätta. När hon insåg hur måna alla verkade vara om henne och att de verkligen ville hennes bästa, tog hennes tankar en litet annan riktning.
– Om jag tar livet av mej här och nu, skulle det på intet sätt gottgöra Hennes nåd för allt det hon gjort för mej utan snarast göra henne bedrövad, tänkte hon. Nej, det är bättre att jag dör hemma hos min bror.
Den tanken gjorde det lättare för henne att ta avsked av dem alla, även om hon var djupt bedrövad i sitt hjärta. Det som nästan var svårast var att ta farväl av de andra tjänsteflickorna. När hon steg upp i den väntande vagnen och for hem, var hon fortfarande fast besluten att ända sitt liv. Mötet med brodern och svägerskan innebar också det ymnigt tårflöde, men hon yppade inte något om sitt beslut till dem. Brodern visade henne strax efter hemkomsten alla de presenter som Jiangfamiljen hade skickat över till henne och den brudutstyrsel med mera han själv hade låtit förfärdiga åt henne, varvid han påpekade:
– De här delarna i utstyrseln är en gåva från Hennes nåd, men de där har jag själv bestått.
Broderns vänlighet gjorde det ännu svårare för Xiren att uttrycka sin sorg, och redan efter ett par dagar hemma funderade hon en smula annorlunda än vid hemkomsten.
– Vad fint min bror har försökt ordna det för mej! tänkte hon. Att ta mitt liv här hemma hos honom vore minsann inte ett bra sätt att visa honom min tacksamhet!
Hon ältade problemet och visste sig till slut ingen levande råd. Hur hon än gjorde, skulle det bli fel, och hon kände ofta hur det högg till i hjärtat. Hela hon var som en för hårt spänd bågsträng, som när som helst skulle kunna brista. Samtidigt gällde det att inget visa utåt, vilket gjorde hennes situation än svårare.
Den vanligtvis lyckoomsusade dagen för brudhämtningen var inne, och för att inte bedröva dem där hemma lät Xiren sig fogligt hjälpas upp i det rikt smyckade brudekipaget, som med bärare stod och väntade på henne. Det fick anstå med hennes plan till framkomsten, tänkte hon. Men så fort hon anlände till Jiangfamiljen, fann hon alla där så otroligt vänliga och tillmötesgående att hon rubbades i sitt beslut, särskilt med tanke på att alla bröllopsbestyr var så noggrant planerade och arrangerade helt enligt etiketten för en tidigare ogift man och hans första och äkta hustru. Tjänsteflickorna och all övrig personal titulerade henne ända från ankomsten »frun« eller »fru Jiang« och var mycket förekommande. Hur skulle hon under dessa omständigheter kunna fullfölja sitt beslut utan att tillfoga alla vänliga människor i Jiangfamiljen sorg? Hur skulle hon kunna belöna gott med ont? Under bröllopsnatten grät hon oupphörligt och ville först inte veta av makens omfamningar och smekningar, än mindre återgälda dem. Men hennes make var så öm och förstående att det inte dröjde länge förrän hon med glädje fann sig både i hans omfamningar och i sin nya roll som hustru och husfru i ett förmöget hushåll.
När de nygifta morgonen efter bröllopsnatten tillsammans packade upp bröllopsgåvor och personliga tillhörigheter i övrigt, upptäckte unge Jiang med förvåning att det bland Xirens tillhörigheter fanns ett rött livstycke eller kanske snarare en svetteduk att bära kring midjan, och det var först då han insåg att hans äkta hustru var just den fröken Hua som hade varit anställd hos hans vän Baoyu, som han ju personligen hade skänkt svetteduken. Tidigare hade han trott att hans blivande brud var en av de ordinära tjänsteflickorna hos saligen insomnade Gamla hennes nåd och hade inte haft en aning om, än mindre kunnat drömma om, att det var fråga om vännens förtrogna och främsta kammartärna. Jiang Yuhan, som Läsaren kanske minns bättre under artistnamnet Juvel, erinrade sig nu Baoyus varma känslor för honom och de bådas djupa vänskap, vilket fick honom att bemöta Xiren med än djupare respekt och kärlek. Han tog fram det ljusgröna livstycke som Baoyu hade givit honom i utbyte och visade det för Xiren, som då förstod att han var just Baoyus gode vän Jiang Yuhan. Detta gjorde henne nästan helt övertygad om att de bådas äktenskap var av Ödet förutbestämt och gav henne mod att bekänna vad som tyngde hennes sinne. Detta ökade än mer makens aktning för henne och han visade sig väl värd hennes förtroende både då och framgent. Han tvingade sig aldrig på henne och var mån om att alltid efter bästa förmåga göra henne till lags, varför det inte dröjde alls länge förrän Xiren hade slagit alla tankar på att ända sitt liv ur sinnet.
Bäste Läsare! Det är förvisso sant att våra liv är förutbestämda och att vi inte kan göra så mycket åt detta. Det är dock värt att notera att de som oftast åberopar ett förutbestämt öde är odugliga aristokratiska ynglingar och politiker som har fallit i onåd, men det är värt att här påpeka att också »trogna änkor och änklingar« stundom tar Ödet som förevändning för sitt moraliska handlande eller snarast brist på sådant handlande. Det är detta, bäste Läsare, som förklarar att Xirens öde stod att läsa i ett supplement och inte i huvudregistret. Det är förvisso sant som en forntida poet skrev efter ett besök i Persikoblomtemplet, som ju hade byggts till minne av Xi-furstens änka »Persikoblomfrun«, som makens besegrare hade lagt beslag på:
Det svåraste för mänskan är att välja döden.
Xifrun är inte ensam i sin sorg och tvekan …
*
Vi skall inte vidare orda om Xiren, vars nya liv som Jiang Yuhans maka kan lämna stoff till en annan roman. Däremot finns anledning att här orda om Jia Yucun, som ju hade blivit avsatt på grund av girighet och utpressning men nu också han omfattades av Kejsarens dekret om allmän amnesti och fick tillstånd att återvända till sin hembygd, dock enbart som vanlig undersåte. Han skickade sin familj i förväg hem och färdades själv i sällskap med en page och en kärra med nödvändigt bagage. När han nu en andra gång nådde färjeplatsen vid Strida forsarnas vadställe, fick han syn på en daoist, som just klev ut från sin lilla vasstäckta eremithydda vid vattnet och bugade sig mot honom med sammanslagna handflator. Denna gång kände Yucun genast igen Zhen Shiyin och skyndade sig att vördsamt buga tillbaka.
– Käre herr Jia! sa Shiyin. Jag hoppas du har mått bra sedan vi råkades senast.
Yucun insåg att samtalet dem emellan denna gång – åtminstone av tilltalet att döma – skulle bli mindre formellt än vid de bådas senaste möte och svarade:
– Äntligen inser jag att denne himmelskt odödlige verkligen är min forne välgörare, herr Zhen. Hur kunde detta undgå mig vid vårt förra möte? När jag fick höra att din eremithydda hade förtärts av eld strax efteråt, blev jag uppriktigt orolig för ditt liv. Det är mig en sann glädje att åter en gång få möta dig och nu förhoppningsvis få ta del av dina djupa, andliga kvaliteter. Denne usle tjänare är okunnig om det himmelska och befinner sig, som hans forne välgörare kan se, i små omständigheter även vad gäller det världsliga.
– Vid vårt förra möte, förklarade Shiyin, innehade du en så hög syssla och var så förnäm att jag inte dristade mig att påtala vår tidigare bekantskap, men jag yttrade ändå några ord, som antydde denna vår vänskap, ord som du den gången ställde dig helt oförstående till. Rikedom och fattigdom, uppgång och nedgång är inte tillfälligheternas spel. Så icke heller vårt till synes förundransvärda möte i dag. Min eremitboning är helt nära, och det skulle glädja mig om du värdigas inträda i min enkla tempelhydda och tillbringa en stund tillsammans med mig. Vad säger du om det förslaget?
Jia Yucun accepterade med nöje Shiyins inbjudan, och de båda vandrade nu mot den anspråkslösa meditationshyddan hand i hand, åtföljda av pagen med bagagekärran. Shiyin bad Yucun stiga in och slå sig ned och en liten novis bar in te. Yucun bad nu Shiyin att berätta om sin omvändelse från en dödligs tillvaro i världens röda damm till den odödliges upphöjda andliga existens. Med ett lätt leende på läpparna svarade Shiyin:
– Nästan på ett ögonblick förändrades hela min värld. Eftersom du länge har vistats i de högsta aristokratiska kretsarna, har du säkert hört talas om en Baoyu, som också länge har dvalts där i största lyx och rikedom.
– Hur skulle jag ha kunnat undgå det? utbrast Yucun. Alldeles nyligen fick jag höra ett rykte om att även han har sökt inträde till den himmelska världen. Denne usle tjänare umgicks faktiskt förr i tiden med honom litet sparsamt, men aldrig föll det mig då in att han någonsin skulle ta detta avgörande steg.
– Inte alls något att förundra sig över, inföll Shiyin. Jag har sedan länge känt till denna hans högre bestämmelse. Ända sedan den dagen för länge sedan, då jag mötte dig utanför min boning vid Barmhärtighetsgränd och vi första gången språkades vid, visste jag om det, eftersom jag redan då hade träffat honom personligen en gång.
Detta påstående gjorde Yucun mäkta förbluffad och han kunde inte låta bli att fråga:
– Hur är detta möjligt? Huvudstaden ligger ju långt från din ärade hembygd.
– Andlig samvaro vet inga jordiska begränsningar, svarade Shiyin litet kort, och Yucun frågade vidare:
– Om det förhåller sig så, känner du säkert också till var denne Baoyu nu befinner sig, eller hur?
– Denne Baoyu, svarade Shiyin, är Stenen, den Värdefulla Jaden, vilket ju också är hans namn. Redan innan Rongguo- och Ningguopalatsen drabbades av husrannsakan och konfiskering, just den dag då Baochais och Daiyus vägar skildes, hade Stenen lämnat denna världen, dels för att undvika hotande olyckor, dels för att möjliggöra den kommande föreningen. Ända från detta ögonblick var Stenens karma fullbordad och dess andliga väsen återförenat med den Stora enheten. Det som återstod för den att göra här nere var att genom några små rena formaliteter bevisa sin andliga kraft, vilket skedde genom en lysande akademisk examen och efterlämnandet av en manlig arvinge. Dess himmelska natur, dess magiska kraft och andlighet i största allmänhet kungjordes på detta sätt för de dödlige, som knappast längre kunde betvivla Stenens utomjordiska förmåga. Det var just i detta syfte som Stenen av en daoistisk mästare och en buddistisk upplyst fördes ned till jorden, nämligen av dem för dig sannolikt okända Den ständigt gränslöse [Mangmang] och Oändlig som havet [Miaomiao]. Nu när dess öde är fullbordat, skall de båda nämnda ta den med sig tillbaka till dess ursprungliga plats, dess hemort så att säga. Ja, så lyder i korthet enligt min ringa kännedom svaret på din fråga om denne Baoyu.
Yucun kunde förvisso inte tillgodogöra sig allt Shiyin berättade, men han förstod tillräckligt mycket för att inse att det finns mycket i himlen och på jorden som han aldrig till fullo skulle begripa. Han nickade och sa tankfullt och nästan ödmjukt:
– Jaså, ligger det till på det sättet. Det kunde denne fåkunnige före detta ämbetsman knappast veta. Men om nu Baoyu härstammar från den andliga, högre världen, vad hade han då här nere att göra? Varför skulle han besmittas med mänsklig passion innan han kunde bli en upplyst?
Shiyin smålog vänligt, innan han svarade:
– Jag skall göra mitt bästa att förklara det, men jag är rädd att du inte kommer att förstå allt jag nu säger. Illusionens rike den Stora Tomheten och Sanningens Paradis är ett och samma. Tvenne möjligheter att läsa i de himmelska registren och nästan tjugo års erfarenhet av mänskligt liv måste dock innebära en god start för att bli en upplyst, inte sant? Sanningens sådd mognar och växer till ax för evigheten. Om Den karmosinröda pärlans himmelska blommas fe återvände till sitt ursprung, varför skulle då inte Den magiska och kostbara Stenen nu göra detsamma?
Yucun erkände för sig själv att det Shiyin förklarade översteg hans fattningsförmåga. Han tröstade sig med att himlens hemligheter ej är avsedda för gemene man och insåg det vara klokast att inte fråga något mer om Baoyu, varför han i stället sa:
– Du skall ha ett varmt tack för att du avslöjade det här om Baoyu för mig. Men en sak, som jag har funderat mycket på angående Jiafamiljen och andra som är involverade i Baoyus öde, vill jag att du talar om för mig. Hur kommer det sig att alla de högättade och sköna damerna i de röda gemaken hos honom – självfallet gör jag här ett undantag för Hennes Höghet den Kejserliga konkubinen – allihop har gått ett ordinärt och ofta dystert öde till mötes?
– Missförstå inte allt jag säger, käre vän! svarade Shiyin och suckade djupt. Alla de ädla damer du har i åtanke hör här nere hemma i Passionernas himmel och Vedergällningarnas hav. Sedan urminnes tid är dessa i sin ursprungliga form av naturen rena och obefläckade väsen här nere hos oss utsatta för smitta av lusta och passion i alla dess former och kan ej alltid skydda sig ens mot kärleken. Sådana berömda skönheter som Cui Yingying och Su Xiaoxiao var alltså även de himmelska feer, som drogs eller föll ned till oss genom att deras hjärtan och sinnen besmutsades av världsliga begär. Likaledes syndade stora poeter som Song Yu och Xiangru genom att i ord besjunga passioner och världsliga känslor överhuvudtaget. Svaret på din fråga blir alltså en annan fråga: Hur kan de som är insnärjda i mänskliga begär kunna undgå att »gå ett ordinärt öde till mötes« eller hur du nu uttryckte det?
Yucun strök sig omedvetet över skägget och Shiyin såg att han tänkte efter så att det nästan knakade. Tankarna fick Yucun att åter sucka djupt, varefter han frågade:
– Ursäkta min fråga till dig odödlige! Kommer någonsin Rongguo- och Ningguohusen att återfå sin forna rikedom och makt?
– Det är förutbestämt sedan tidernas begynnelse att lycka och uppgång följer på goda gärningar och att olycka och nedgång följer på onda gärningar, svarade Shiyin. I de båda hus du nämnde har nu de goda beträtt den rätta vägen och de onda har ångrat det onda de har gjort, varför i framtiden orkidén och kassian åter skall slå ut i full blom och familjen ännu en gång bli rik och mäktig. Det är helt enligt natur och förnuft, inte sant?
Yucun böjde huvudet, tänkte en stund, skrattade till och utbrast:
– Visst! Nu förstår jag! Man har ju en i familjen nu som heter Lan, det vill säga »orkidé«, och han har just genomgått andra graden inom examinationssystemet. Det där du, vördnadsvärde gamle, sa om »kassian« innebär måhända att Baoyu efter sin lysande examen bland de allra främste [kui] efterlämnar en postum son och arvinge, en Jia Gui, det vill säga en Jiakassia [gui]. Är denne son måhända bestämd för något stort och ärofullt?
Shiyin log åter sitt outgrundliga leende och svarade litet svävande:
– Detta får visa sig med tiden. Det vore orätt av mig att här avslöja framtiden.
Yucun hade nu mycket på hjärtat som han ville fråga om, men Shiyin gav inte sken av att vilja svara på fler frågor. Han bad sin lille novis att duka och bära in mat och dryck, varefter han bjöd Yucun att gå till bords. Efter måltiden ville Yucun bra gärna ställa ett par frågor om sin egen framtid, men Shiyin förekom honom med orden:
– Nu skall min yngre bror koppla av här i min enkla eremitboning. Jag har ännu en viktig plikt att uppfylla i kommunikationerna mellan det himmelska och det jordiska, en affär som måste bringas till sitt slut just i dag.
Det märktes att Yucun blev förvånad, och han kunde inte hålla tillbaka en fråga:
– Denne himmelskt odödlige har väl redan i sin andliga utveckling nått slutstationen? Hur kan det i så fall finnas ännu något att uppfylla i den odödliges karma?
– Det är här fråga om kärlek mellan man och kvinna, svarade Shiyin, vilket fick den än mer förbluffade Yucun att med gapande mun be om en förklaring, en begäran Shiyin villfor med orden:
– Det finns mycket i himmel och på jord som du inte förstår, bror Yucun. Min lilla dotter Yinglian [Lotus] blev, som du säkert minns, kidnappad. Ja, min yngre bror avgav själv en domstolsutsaga i ärendet nästan det första han gjorde efter att ha tillträtt sitt första ämbete. Lotus, som nu kallas Vattenkastanj, är gift med en herr Xue, och när hon föder honom en manlig arvinge, som skall föra vidare Xuefamiljens traditioner och släktens utmätta öde, är det hennes lott att själv dö. Stunden för detta är just för handen, och det är min plikt att nu finnas till hands för att ta emot flickans själ i dödsögonblicket, eller rättare sagt ögonblicket för hennes himmelska återfödelse.
Shiyin viftade lätt med armen eller snarare ärmen och försvann. Yucun kände sig plötsligt oemotståndligt sömnig och föll i djup sömn i eremitens lilla vasstäckta tempelhydda nära färjeläget vid Strida forsarnas vadställe.
Shiyin begav sig precis som han hade sagt till gränsen mellan Död och Liv för att motta Vattenkastanjs själ, som han sedan ledsagade till Illusionens rike för att där överlämnas till Desillusionens fe och införas i de himmelska registren. När han nådde det stora portvalvet, fick han syn på buddistmunken och daoisten som närmade sig i glidflykt. Han välkomnade dem ödmjukt med orden:
– Store Upplyste! Store om Vägen Underkunnige! Mina varmaste lyckönskningar! Har karman fyllts för dessa själar? Är alla i sin ordning införda i registren?
– Icke fullständigt än, svarade buddistmunken, men det där känslolösa stenblocket har i alla fall kommit tillbaka, om ännu ej till rätta. Stenen måste återställas på dess ursprungliga plats och sista avsnittet i detta förfarande måste tillfogas i berättelsen om honom. Det är inte för mycket begärt, när han nu en gång har blivit nerskickad till människornas värld, en tur han annars skulle ha företagit förgäves.
Shiyin slog ihop handflatorna, bugade och tog avsked. Buddistmunken och daoisten fortsatte sin väg med Stenen och nådde slutligen foten av Gröna kullarnas blånande topp, där de placerade Stenen exakt på dess plats där Nüwa en gång i smältdegeln reparerade himlavalvet, varefter de fria från sin börda svävade vidare. Hädanefter är det, som det har skrivits:
En utomvärldslig bok berättar utomvärldslig saga: en mänska och en sten förenas till ett helt och enda.
*
En dag råkade daoisten Den evigt tomme [Kongkong] komma förbi Gröna kullarnas blånande topp och såg då att den där stenen, som hade blivit över när Nüwa reparerade himlavalvet, låg där och skräpade igen, fortfarande fullklottrad med tecken. Han tog sig tid att läsa alltihop från början till slut ännu en gång och fann nu att det efter gathan, som tidigare hade utgjort slutet, fanns tillfogat ytterligare intrigtrådar och mer eller mindre sammanhängande utredningar av intrighärvan, varför helhetsplanen för berättelsen åtminstone i princip blev begriplig. Han nickade fundersamt, suckade och mumlade för sig själv:
– När jag första gången tog del av denna egendomliga berättelse om broder Stenen, tänkte jag att den var värd att publiceras som roman, varför jag tog och kopierade alltihop. Men jag fann då att berättelsen var ofullbordad; cirkeln blev så att säga aldrig sluten, eftersom Stenen aldrig återvände till sin rätta, ursprungliga plats. Undrar just när någon har fixat och lagt till det här utmärkta slutet på berättelsen? Nu kan en läsare förstå att broder Stenens vistelse på jorden fick honom att inse behovet av andlig utveckling och därefter att längta tillbaka till sin rätta hemvist. Det finns en uppenbar risk, som det nu är, att det som står skrivet på stenen allt mer kommer att utsuddas och kanske så småningom helt utplånas av tidens tand. Det kan uppstå felaktiga tolkningar och rena felläsningar, varför jag nog gör klokast i att göra en kopia av hela inskriften, alltså inklusive tillägget, och finna någon sysslolös person som kan publicera det som nyttig läsning för alla jordevarelser, så att de fattar budskapet: det som synes är icke vad det synes vara; ordinärt och extraordinärt, sant och falskt, verkligt och overkligt är allt relativt. Måhända skall människor, som lever insnärjda i sin drömslöja av liv, i denna berättelse höra en återklang av något i deras inre – kanske som ett fågelrop uppifrån som kallar dem tillbaka till urhemmet. Kanske kan till och med de redan delvis befriade andar, som övar odödlighet uppe på bergstopparna, av berättelsen om broder Stenen få en kick som hjälper dem att lyfta och snabbare nå slutmålet.
Efter dylika höga tankar tog Den evigt tomme en andra kopia – nu en komplett sådan – vilken han sedan stoppade i ärmen och tog med sig ned till den överdådigt rika människovärlden i syfte att där finna en förläggare. Till sin besvikelse fann han att människorna var alltför upptagna av sina drömmar om en världslig karriär eller av sina världsliga bekymmer för att överleva. Vem hade tid att då ägna sig åt en sten och vad den hade varit med om? Slutligen nådde Den evigt tomme färjeplatsen vid Strida forsarnas vadställe, i vars närhet han fann en vasstäckt eremithydda, där en man satt och sov. Av detta slöt han att mannen hade gott om tid och beslöt att låta honom läsa »Berättelsen om Stenen«. Men hur han än försökte väcka den sovande med höga tillrop gick han bet på uppgiften. Han drog då i den sovandes kläder, vilket gav resultat. Den sovande slog förvånat upp ögonen, satte sig upp, ögnade snabbt genom det skrivna, släppte det ur händerna och utbrast:
– Det här har jag ju varit med om själv, sett och hört med mina egna ögon och öron. Det du har kopierat verkar vara med sanningen överensstämmande och utan felläsningar. Jag kan rekommendera dig en person som kan publicera detta åt dig och på så vis sätta en slutpunkt för hela denna egenartade historia.
Den evigt tomme frågade nu nyfiket vem denne tilltänkte förläggare kunde vara, och fick svaret:
– Du måste vänta ända till år …, den … dagen i den … månaden, klockan … Då skall du bege dig till ett visst bibliotek för längtan och vemod, där du kommer att finna en viss herr Cao Xueqin i hans Röda veranda. Meddela honom bara: »Jia Yucun säger …« och sedan talar du bara om hur du vill ha det med publiceringen.
Efter de orden tuppade Yucun av igen.
Den evigt tomme följde strikt hans anvisningar, och efter otaliga generationer, eoner och årtusenden fanns där plötsligt helt enligt Yucuns utsaga ett bibliotek för längtan och vemod, den Röda veranda där en viss herr Cao Xueqin älskade att sitta och läsa berättelser om och från forna tider. Den evigt tomme sa precis så som han hade blivit tillrådd av Yucun, och överlämnade »Berättelsen om Stenen« till honom. Herr Cao skrattade och utbrast:
– Ja, det är verkligen lantligt och fiktivt [Jiayu cunyan].
– Hur kan herr Cao känna till denne Jia Yucun och vad han har sagt [yan]? frågade Den evigt tomme förvånad. Får jag tolka det så att herr Cao verkligen är beredd att låta publicera detta för hans skull?
– Du gör verkligen skäl för ditt namn, svarade herr Cao och skrattade. Du är nog tom både i magen och i bollen, du Evigt tomme! Det är förvisso både lantligt och fiktivt, men där saknas – tack och lov! – slarvfel, felläsningar, motsägelser och annan obegriplig gallimatias. Jag ska med nöje i sällskap med några likasinnade läsa denna roman, som kan hjälpa oss att fördriva tiden, medan vi tömmer en bägare efter maten eller kanske en regnig kväll vid lampans sken. Vad finns det för behov att publicera den? Varför detta eviga snokande efter fakta? Det erinrar mig om mannen i båten, som tappade sitt svärd i vattnet och sedan gjorde ett märke i relingen för att minnas var han skulle söka. Eller varför inte om mannen som spelade cittra med alla strängarna fastklistrade på instrumentets låda?
Den evigt tomme riktade blicken uppåt, upphävde ett kluckande skratt, lät manuskriptet falla till golvet och svävade bort. Man kunde höra hur han muttrade för sig själv:
– Jag kunde väl ge mig tusan på att det var strunt alltihop! Författaren fattade inte ett dugg, och det gjorde inte heller kopisten eller läsaren. Här har minsann slösats på massor med tusch bara på skoj eller för en smula tidsfördriv och nöje.
En sentida läsare av manuskriptet har tillfogat en gatha på fyra rader som något slags förklaring och kommentar till författarens tidigare gatha och författarens syfte att göra oss upplysta:
Den som blir mera rörd av det han läser
än livet självt, betraktas som en dåre …
Dock! Betänk att livet är en dröm blott
och bele ej tanklöst dårens tårar!
Härmed slutar romanen »Drömmar om röda gemak«, även benämnd »Berättelsen om Stenen«. Om du vill veta vad som hände sedan får du, käre Läsare, själv drömma vidare om röda gemak … Övers. anm.