Jag är kidnappad för hela livet av »Hongloumeng«.
ZHOU RUCHANG
I prologen till min översättning av »Drömmar om röda gemak« (inledningen i »Guldåldern«) försökte jag att för normalläsaren presentera romanen och ringa in de viktigaste problemen inom den traditionella rödforskningen (»Hong xue«). Jag har förstått att många upplevde presentationen som ganska tung och brukar därför uppmana eventuella läsare att studera denna först efter att ha läst romanen. För den som har tagit sig igenom hela verket och även läst inledningen i »Guldåldern« kan det kanske vara av intresse att bilda sig en uppfattning om vad som hänt inom rödforskningen sedan jag kring 1980 skrev de uppsatser som bildar stommen i inledningen. Det kan här naturligtvis bli fråga blott om en antydan om vad som försiggår på detta enorma forskningsområde, vars ramar allt mer vidgas och där informationen flödar över alla bräddar på internet, som när jag började mina läsningar av romanen inte existerade överhuvudtaget. Inte ens rödforskare, som vigt sina liv åt romanen, har en möjlighet att överblicka mer än en bråkdel, än mindre en »vanlig läsare« som fascinerats av romanen och ägnar sig åt att översätta den och då ofta tvingas att ta ställning till speciella problem i forskningen, till exempel för att inte leda läsaren vilse genom att blockera möjliga ironiska tolkningar och möjligheter till alternativa läsningar (se kommentarkapitlet »Att översätta ’Hongloumeng’« i denna volym).
För att kunna greppa många aspekter på romanen, samlade på en begränsad yta, rekommenderar jag läsaren ett besök i Beijing Daguanyuan (Hongloumengparken), som presenteras utförligt med guide i »Järnåldern«. I den volymen finns även ett kommentarkapitel till Perspektivträdgården i romanen, varför forskningsläget kring denna ej behandlas nedan. Flera utställningar i Beijing Daguanyuan presenterar utförligt olika sidor av romanen och rödforskningen för såväl forskare som lekmän, låt vara att naturligtvis mycken information ges enbart på kinesiska. I avdelning 6 av »Honglou wenhua yishu zhan« (se nedan) – »Hongloumeng zhuzuo ji yanjiu guan« (Det litterära verket och studier kring detta) – finns bland mycket annat tillförlitlig historik vad gäller traditionell rödforskning och kommentarer till rödforskningens läge kring millennieskiftet 2000, som jag tar som en utgångspunkt av flera för den kortfattade och litet handbokstradiga framställningen nedan. Övriga avdelningar och museiföremål i Hongloumengparken kommenteras därefter.
»Hongloumeng« finns i 120-kapitel- eller 80-kapitelutgåvor översatt till minst 17 levande språk – även för oss litet udda (men omfattande!) språk som ukrainska och Bahasa-indonesiska – och ett artificiellt språk (esperanto) i ett drygt trettiotal översättningar, flest på engelska men tidigast på japanska, där romanen blev omtyckt i slutet av 1800-talet. Rödforskningen startade redan tidigt under den senare hälften av 1700-talet, då manuskript av Cao (inga sådana finns kvar) kopierades i ett stort antal (cirka ett dussin existerar). Röda tuschstenens kommentar till kapitel 1–80 och Cheng–Gao-utgåvan med 120 kapitel i början av seklets sista decennium lämnade fältet fritt för vilda gissningar i författarfrågan och om författarens syfte med romanen, en forskningsfas som fick en avslutning tack vare Hu Shi i början av 1920-talet. Som portalgestalt för modern rödforskning kan Zhou Ruchang betraktas. (Se inledningen.) Som speciella skolor (»pai«) inom traditionell rödforskning brukar anges följande:
1. Pingdianpai, dvs. kommentarer och noter till tidiga kopior av romanen. Här är Röda tuschstenen (Zhi Yanzhai) nummer ett. Ingen slutgiltig lösning angående dennes identitet finns och gissningarna flödar. Enligt Zhou Ruchang (2009) kan det vara Caos unga änka jämte en romanförlaga till Shi Xiangyun. Elva kopior finns kvar från Qianlong-perioden. En stor del av spekulationerna hos senare forskare ägnas åt censurproblematiken, alltså varför Cao Xueqin ej fullbordade (?) eller ej kunde utge (vem eller vilka hindrade i så fall?) vad han skrivit, oklart exakt hur mycket. Det verkar sannolikt att priserna på Caokopior trissades upp på grund av samhällskritiken/censuren och omgivningens nyfikenhet, belopp som »10 guldmynt« finns angivna. Man bör betänka att flera kända skådespel och exempelvis den stora mingromanen »Berättelser från träskmarkerna« drabbades av censur. Kända kritiker i »pingdianpai« före Republiken är bland andra Wang Xilian, Zhang Xinzhi och Yao Xie.
2. Tisongpai, dvs. kommentarer/kritik på vers (qu, fu med mera). Cirka 3 000 sådana finns bevarade från kejsartiden, flera redan från Qianlong-perioden. Berömda är till exempel Fu Chasis »Tjugo strofer« och Shen Qians »Hongloumeng fu«. Flera sådana alster kan beskådas i Beijing Daguanyuans avdelning 6 och genren lever vidare.
3. Suoyinpai, dvs. allegorisk tolkning, som ju flödade fritt under Qing och under Republiken fram till Hu Shi, då författarfrågan angående romanens första åttio kapitel fick sin lösning. Skolans representanter ser verket som en nyckelroman och man läser in personer och allusioner av olika slag och sammanfattar sedan resultatet, som kan vara mycket förbluffande och gälla höga dignitärer, såsom prinsar vid qinghovet och till och med kejsare. Bao Jiadong anser att romanen »egentligen« skildrar förhållanden inom »manchus åttafanorssystem«. Andra har arbetat med tanken att Cao Xueqin skrev romanen åt en flicka, som han beundrade och konspirerade tillsammans med sedan hon blivit konkubin åt kejsar Yongzheng. Kända representanter för skolan är Wang Mengruan, Sheng Ping’an och Cai Yuanpei. De båda sistnämndas mest kända verk bär titlarna »Det dolda budskapet i Hongloumeng« och »Det dolda budskapet i Shitouji«. Av lätt förståeliga skäl saknar skolan generellt representanter i dag, men metoden med allegorisk tolkning i fråga om enstaka personer och företeelser i romanen är naturligtvis i hög grad levande.
4. Kaozhengpai, dvs. företrädarna för en kritisk tolkningsskola som arbetade parallellt med den allegoriska skolans representanter och ägnade sig åt jordnära, handfast forskning kring handskrifter, utgåvor och idéer och föreställningar i romanen. Kända representanter är Chen Yupi och Xu Fengyi. I och med Hu Shis banbrytande forskning i författarfrågan och hans verk »Hongloumeng kaozheng« (textkritisk granskning) fick skolan denna beteckning. Hu Shi betraktar i sina verk romanen som en självbiografi av Cao Xueqin, och de flesta forskare anger hans verk som startpunkten för en undersökande tolkningsdisciplin på vetenskaplig basis och därmed för den moderna rödforskningen.
5. Xin Hongxuepai, dvs. den moderna rödforskningen, som är en följd av kaozhengpai och ibland ej separeras från denna. Dess representanter menar ofta att Hu Shi starkt överbetonat det självbiografiska inslaget i romanen och de betraktar romanen i första hand i dess politiska, sociala och kulturella kontext, naturligtvis ej minst den litterära. Redan år 1923, alltså alldeles efter Hu Shis banbrytande arbete, utkom Yu Pingbos »Hongloumeng bian« (skärskådande av romanen), som brukar anses som banbrytande för »Xin Hongxue« (ny i förhållande till nr 1, 2 och 3 ovan) och som får stor betydelse även för den senare under Folkrepubliken dominerande materialistiska dialektikens tillämpning på litteraturen, då ideologiska och politiska inslag sattes i centrum och då bland annat Hu Shi och romanen nagelfors. De politiska koryféerna tog stundom till orda, ofta troligen i en svår inre konflikt med tanke på exempelvis Mao Zedongs och Zhou Enlais djupa förankring i och kärlek till den klassiska kinesiska litteraturen. Romanens estetiska och litterära kvaliteter sattes på undantag, och romanen var förvisso svårtillgänglig för »det arbetande folket« där många var analfabeter, vilket dock ej hindrade att romanen i dess standardversion från 1950-talet under kulturrevolutionen kom ut i nya upplagor.
Redan tidigt i Folkrepubliken fanns emellertid flera forskare som arbetade med romanen som litteratur och med dess estetiska värden. Det stora namnet är självfallet Zhou Ruchang, denne av romanen »för hela livet kidnappade« gigant, som tycks täcka in de flesta rödforskningsdiscipliner och vars insatser ej kan överskattas. Hans banbrytande »Hongloumeng xinzheng« (modern/ny granskning av romanen) utkom år 1953. (Se slutet av denna epilog.) Bland mängder av framstående rödforskare under Folkrepubliken nöjer jag mig med att här nämna He Qifang, Li Xifan, Lan Ling, Wu Shichang (om romanens källor i första hand), Wu Enyu och Feng Qiyong (nya rön om Cao och Caosläkten). Forskningen har på senare tid antagit en allt mer »litterär« inriktning och närmar sig därmed västerländsk litteraturforskning samtidigt som allt fler västerländska forskare studerar romanen och finner nya infallsvinklar, som ingalunda alltid faller mer traditionella kinesiska rödforskare på läppen, i synnerhet när komparationen lämnar kinesiska föreställningsvärldar och kinesiska tankemönster. (Se kommentarkapitlet om Perspektivträdgården i »Järnåldern«.) Tidigare ovanliga komparativa grepp ger onekligen nya aspekter på såväl innehåll som språk och stil, och här tillkommer naturligtvis också de nästan obegränsade möjligheter som datorbehandling har öppnat.
Den ovan nämnda avdelning 6 i »Honglou wenhua yishu zhan« i Beijing Daguanyuan avslutas med några kommentarer om romanens enorma betydelse för den kinesiska litteraturen och för alla som älskar denna. Romanen ses som en bro, som når långt bortom det rent litterära. »’Hongloumeng’ är ett aldrig färdigskrivet verk, en dröm som aldrig tonar bort.« Kanske fascineras vi särskilt mycket av det oavslutade. Romanen är kanske litteraturens »Ofullbordade« för att nu göra en jämförelse av den typ som kinesiska rödforskare stundom ogillar.
Vad som här har beskrivits kan alltså till stor del betraktas som rödforskning i traditionell mening, där studier av själva verket, dess tillkomst och dess författare utgör det centrala. Studiet av bakgrund och tillkomst betecknas stundom som extensiv forskning och studiet av själva romanen som intensiv forskning. Extensiv forskning gäller sålunda Cao Xueqin och Caosläkten, jämförelser mellan handskrifter/handskriftskopior – här spelar Röda tuschstenen en dominerande roll – och originalet till blocktrycksutgåvan av verket. Vem var Röda tuschstenen? Författare till romanens sista fyrtio kapitel? Hur tillkom dessa? Och så vidare. Frågorna är många och till synes definitiva svar påfallande få. (Se inledningen.) I Wikipedia listas samtidigt som jag omarbetar denna epilog år 2007 »Redological Disputes« enligt rödforskaren Liu Mengqi, som anger sjutton stora sådana kontroverser. Nr 1 gäller debatten mellan Hu Shi och Cai Yuanpai, genom vilken rödforskningen fördes ned på jorden efter den allegoriska skolans vilda gissningar. Andra mycket intensiva debatter gäller till exempel följande frågor: 2) Var utspelas egentligen romanen? 3) Är kvinnorna i romanens aristokratiska miljö fotsnörda? 4) Hur betraktades Hu Shi i början av Folkrepubliken (framför allt den stora debatten 1954)? 7) När avled egentligen Cao Xueqin? 9) Hur skildrar Cao sig själv i romanen? 11) Är Cao romanens egentlige författare? 12) Har rödforskning något speciellt värde? 13) Vad är egentligen rödforskning?
Dessutom listas nio »offentliga debatter eller trätor«, vilka alltså äger rum även utanför forskarkretsar. Här intar nummer 1 en särställning genom både sin intensitet (slagsmål vid minst ett forskarseminarium) och sin bredd (alla läsare av romanen har synpunkter) och gäller självfallet frågan om vem av de båda kvinnliga huvudpersonerna som är att föredra. (Se inledningen.) »Vanliga läsare« kan ha synpunkter även på till exempel nummer 2 (Hur skall romanens sista fyrtio kapitel värderas i förhållande till de åttio första kapitlen?) och på nummer 3 (Finns en tydlig politisk anti-qingtendens i romanen?). Denna fråga torde ju vara den av marxistiska litteraturvetare i Folkrepubliken mest omhuldade. Ur ett så överrikt litterärt verk som »Hongloumeng« kan nästan allt utläsas, och man tänker stundom på när Fan läser Bibeln, som ju också är öppen för allehanda tolkningar. Att det finns politiska tankar i romanen är odiskutabelt, men vilka omhuldas egentligen av författaren? Caosläktens tidigare stora banerförare inom manchusystemet och dessas personliga relationer med kejsarmakten jämte författarens ungdom konfronteras alltså här med censurproblem och, av marxistiska forskare, med klasstänkande och klasspolitik. Resultaten av forskningen tycks växla mest beroende på forskarens grad av ideologisk renlärighet, men självfallet finns här forskare som fört även andra sidor av rödforskningen framåt.
Vad gäller de övriga »offentliga trätorna« torde normalläsaren ha svårt att ta ställning. Det gäller frågor om utgåvor och kopior, om autenciteten i kapitlen 64 och 67, om Caos Xueqins födelseplats och om Caosläktens banertillhörighet.
När jag just ännu en gång omarbetar denna epilog, finner jag på nätet ytterligare ett verk om »Hongloumeng« som översatts till engelska, nämligen den tidigare i bland annat Stockholm verksamme Liu Zaifus »Reflections on Dream of the Red Chamber« (Cambria Press, övers. Shu Yunzhong). Verket består av tre delar och ett appendix. Del I innehåller »two hundred and four personal reflections on all aspects of Dream of the Red Chamber«, del II »three essays on the spiritual value of the novel, the feeling of repentance and the transcendental philosophical viewpoint in the novel«, del III »thirteen discussions of various characters and episodes in the novel«, och i Appendix diskuteras »the philosophy in the novel«. I presentationen av verket påpekar nobelpristagaren Gao Xingjian att Liu angriper problemen högst personligt – »a viewpoint of an ‘outsider’ in a crowded field« – och det framgår att Liu är påverkad av Wang Guoweis rön och av »the intuitive approach of Zen to get to the heart of the novel«. I del III behandlas flera ganska speciella problem, till exempel Jia Yucuns mentalitet, Jia Dairus och Jia Yuanchuns kommentarer kring poetiskt skapande, Jia Shes syn på bokliga studier och Jia Huans hat till Miaoyu.
De traditionella rödforskningsproblemen är som synes talrika, och dokumentationen är överrik, kanske allra rikast i Beijing Daguanyan (Hongloumengparken), som presenteras och kommenteras jämte en guide i »Järnåldern«. Dess »Honglou shuwu« (Rödbiblioteket) är tänkt som ett centrum för rödforskning och en brygga mellan rödforskare. Här finns kinesiska och utländska upplagor av och tidskrifter och verk om romanen – även bildberättelser, seriealbum, illustrationer, vykort, cd-skivor och mycket annat jämte söktjänster och utrymmen för studier och diskussioner.
I Hongloumengparkens »Honglou wenhua yishu zhan« (utställning om Hongloumeng i kulturen, vilket i hög grad här gäller litteratur och konst), som anordnas av Beijing Honglou wenhua bowu guan (Kulturmuseet för Hongloumeng i Beijing) möts betraktaren av en skulptur, där ett ansikte tycks växa fram ur ett stenblock, en genial lösning vad gäller den inflammerade frågan angående Caos utseende och rätten till fria tolkningar i frågan (ingen tillförlitlig avbildning av Cao tycks existera). Här kan man naturligtvis tolka ansiktet även som »Stenens«, det vill säga Baoyus. Utställningen omfattar sju avdelningar, belägna på olika platser i parken.
Avdelning 1 gestaltar Jiakonkubinens »Besök« (se »Järnåldern«) och här finns riklig dokumentation från Qing, bland annat kopior av föremål från Förbjudna staden (till exempel en fenixtron). Etikettsregler och villkoren för de till kejsarens harem handplockade flickorna – både manchu och han – dokumenteras oftast på såväl manchu som hankinesiska. Modellerna återger självfallet aristokratins moden. Kangxis resor i Södern dokumenteras jämte mycket annat med anknytning till romanen och Caosläkten.
Avdelning 2 gäller själva Beijing Daguanyuan och dess framväxt, vilket kommenteras i kommentarkapitlet i »Järnåldern«.
Avdelning 3, »Honglou wenhua yishu guan«, gestaltar hur romanen återklingar i kulturen, det vill säga innebär till en del en utvidgning av rödforskningen, om den överhuvudtaget räknas som rödforskning. 5500 föremål, fördelade på 20 typer och 327 underavdelningar belyser för oss romanens betydelse för litteratur/poesi, sång, dans, mat- och tekultur, bildkonst, konsthantverk, trädgårdsarkitektur och trädgårdskonst, arkitektur, opera, teater, läkekonst och underhållning (»entertainment«). Här finns jade, lack, tusch, keramik, emalj, bronser, guld, silver, glas och kristall, prydnader i sten, inskrifter, trä- och bambuskulpturer, elfenben, drakar (för lek), skärmar, solfjädrar, palatslyktor, »bibliotekets fyra skatter«, vävnader och broderier, folkkonst, konsthantverk, importprodukter, kläder, klädes- och hårprydnader med mera. Man har uppenbart försökt att här täcka in »allt«.
Avdelning 4, »Honglou wenwu jingpin guan« (skrivredskap, dokument och inredning med mera) innehåller i första hand skriftliga dokument från Qing under »de tre stora« kejsarna, det vill säga från romanens tillkomst- och utgivningstid. Som tidigare nämnts finns det inga handskrifter eller dokument som med säkerhet kan tillskrivas Cao Xueqin, däremot en parvers av Cao Wenzhi, författad till Qianlongs åttioårsdag. Här uppradas parallella föremål till sådant som nämns i romanen och här finns exempelvis sovrum, studierum med »bibliotekets fyra skatter«, kalligrafier, teserviser, pallar, stolar och soffor. I centrum finns återskapad »Yttersta glädjens sal« såsom den drabbar den storögda Daiyu vid ankomsten till Rongguopalatset.
När hon gick in såg hon ovanför porten en stor blågrön tavla med nio förgyllda drakar och tre enorma tecken: »Yttersta Glädjens Sal.« Efter dessa tecken kunde man läsa en datering – år, månad, dag – och orden »skrivet för Jia Yuan, hertig av Rongguo«. Vidare figurerade här det kejserliga sigillet med tecken för »kejserliga dåd« och »kejserlig skrift«. På ett bord i rött sandelträ med utsirade drakar stod en antik, tre fot hög bronskruka av ding-typ med grön patina, ovanför vilken det hängde en sådan där stor tuschmålning med en drake bland regnmoln, när det är flod i havet, som många kejserliga ämbetsmän brukade ha som påminnelse om kommande morgonuppvaktning vid det kejserliga hovet. På ena sidan stod ett antikt bronskärl av yi-typ med mönster i guld inciselerat och på andra sidan en skål i kristall. Nedanför stod i två rader sexton halvrunda stolar med armstöd, allt i yppersta nanmu-ceder, och ovanför hängde ett verspar på brickor i ebenholts med tecknen ciselerade i guld. (»Guldåldern«, s. 113–114.)
Det citerade får räcka som illustration för läsaren och som exempel på ambitionen att återskapa romanmiljöer i denna avdelning.
Avdelning 5, »Cao Xueqin jiashi shengping guan« (Cao Xueqins liv, familj och i någon mån släkt) belyser problem kring författaren personligen och Caosläkten. Redan författarens olika namnformer är problematiska. Vännen Zhang Yiquan anger som släktnamn (xing) »Cao« och som individuellt namn (ming) »Zhan«, som taget namn (zi – vanligt att välja ett sådant när man blir tjugo år) »Mengruan« och som alternativt namn (hao) »Qinshi jushi« (jushi kan eventuellt översättas som »tjänande broder« och har anknytning till buddism). Andra källor anger som »zi« Qipu och som »hao« Xueqin, vilket sistnämnda nu helt tycks ha slagit igenom bland forskare. Även födelse- och dödsår är omdebatterade (1715/1724 respektive 1762, 1763, 1764), men klart är att författaren aldrig hann fylla femtio. En mängd detaljproblem, som det blir alldeles för omfattande att här belysa, må blott antydas: Var exakt i Beijing vistades Xueqin förutom i Xiangshan-baneret i Västra förstadens bergsby? Vilka orter i övrigt bebodde han eller besökte? Minst en av angivna orter går ej längre att lokalisera. Hade författaren alkoholproblem? (Han kunde tydligen bli mycket våldsam.) Hur såg han ut? Familjeförhållanden? Och så vidare (se inledningen). Med tanke på den vikt som examensväsendet spelar i »Drömmar om röda gemak« bör här kanske erinras om att Cao själv enligt trovärdiga källor misslyckades i sina akademiska ambitioner.
Avdelning 7, »Honglou yingshi guan« (rödfilmavdelningen) belyser flera av de geografiska problemen i en cirka en timme och fyrtio minuter lång film i fem avsnitt, »Honglou xunzong« (På spaning efter de röda gemaken/Hongloumeng). Filmen tog ett halvår att producera och dokumenterar utförligt platser i de sex provinser såväl söder som norr om Floden, där det finns spår av Caosläkten eller föremål som förbinder Caosläkten med Hongloumeng.
Som synes är Beijing Daguanyuan en guldgruva för rödforskare. Ovanstående bygger på läget kring millennieskiftet, och man kan säkert utgå från att dokumentationen sedan dess successivt har utökats. Men för lekmannen torde det redan sagda vara nog. Lägg därtill det som gäller dokumentationen om Perspektivträdgården och skildras i kommentarkapitel i »Järnåldern«, där även »Honglouyan ji Honglouyanwu« (Banketter och därtill i romanen relaterade föremål) kommenteras. Fester och banketter återgestaltas jämte alla i romanen nämnda maträtter och kryddor från både norr och söder och med särskild hänsyn tagen till det kejserliga köket. Besökaren/måltidsgästen bekantar sig med regler (etikett) för såväl vanlig kost som vegetarisk (viktig i romanen!), ätredskap som te- och vinattiraljer, dukning, handtvätt, servering av personal i tidstrogna kläder med mera och parallellt med den kulinariska spisen ges andlig och kulturell sådan i form av lekar (trumleken med mera) som förekommer i romanen. I konstnärlig form framförs åtta nummer med motiv från romanen eller med anknytning till Caosläkten. Tidigare har också nämnts att det i parken finns en liten zoologisk trädgård för barn, som där kan bekanta sig med djur/gosedjur som omnämns i romanen.
»Kidnappad för hela livet av ’Hongloumeng’«, säger Zhou Ruchang sig vara. »’Hongloumeng’ förvandlar våra liv«, »Hela ens liv tas i anspråk« och »I varje människohjärta finns ’de röda gemaken’« är rubriker på vetenskapliga uppsatser mellan åren 1995 och 2007, angivna i »China Academic Journals Full-text Database«, som är tillgänglig på den kinesiska avdelningen vid Stockholms universitet. Jag studerade i maj år 2007 de kinesiska titlarna på de första hundra artiklarna på »Hongloumeng« som »subject« (det rör sig inalles om 13 905 artiklar), och de första 350 titlarna med »Hongloumeng« som »keyword« (13 297 artiklar) för att bilda mig en uppfattning om dagens forskningsläge eller snarare om vilka problem som forskare i Folkrepubliken mest sysslar med. Om dubbletter tas bort, bör det röra sig om drygt 400 artiklar, vilkas titlar dock inte alltid ger besked om artiklarnas innehåll. Jag har också hastigt googlat på diverse slagord och tidigare här anfört ett par träffar med listor på rödforskningsproblem på Wikipedia med mera där rödforskningen nått även utanför Folkrepubliken. Någon gång berör jag också trender på chattar och bloggar, och det som följer nedan gör på intet vis anspråk på vetenskaplighet. Mitt syfte är att visa att romanen i allra högsta grad lever och att rödforskningen delvis har ändrat karaktär sedan jag kring år 1980 skrev de uppsatser som sedan bakades samman i inledningen till »Guldåldern« och mina »Drömmar om röda gemak«.
Det är förvisso inte bara rödforskare som har kidnappats, bergtagits eller trollbundits av Cao Xueqins och sina egna drömmar om de röda gemaken. Översättaren till svenska, som påbörjade studier i kinesiska sent för att kunna läsa romanen på grundspråket, inser efter ett par decenniers läsning från och till av romanen gång på gång att hans självpåtagna uppdrag ändå har ett slut, medan däremot utforskandet av romanen, som han först hade tänkt att ägna sig åt, är oändligt. Ett helt liv skulle inte räcka till för att läsa mer än en bråkdel av det som skrivits med vetenskapliga anspråk om romanen på för läsaren rimliga språk. Den japanska rödforskningen, som ej översatts, skulle vara helt oåtkomlig, låt vara att det i »Hongloumeng Xuekan« (Tidskrift för rödstudier), en tidskrift som enbart berör rödforsknings-disciplinen, finns årsrapporter kring rödforskning även utanför Kina, till exempel i Japan, Korea och i någon mån USA. Det allra mesta berör dock forskning inom Folkrepubliken (»Forskningens nuvarande stadium – några problem«, »Senaste rödforskningsrön från Japan« är ett par exempel på rubriker). På en internationell konferens år 2006 i Datong diskuterades »Hundra års rödstudier«, och på liknande sätt forskas det kring »Rödstudier i väst före 1949«. Tjugofem av de ovan nämnda cirka 400 artikeltitlarna är hämtade från »Hongloumeng Xuekan« och fem från »Ming Qing xiaoshuo yanjiu« (Studier kring romanerna från Ming och Qing), där ju »Hongloumeng« i flera avseenden intar en särställning men i fråga om struktur med mera nu ofta relateras till »JinPingMei«. Mer oväntat tycks mig vara att romanen, stundom ur mycket speciella synvinklar, utforskas inom discipliner som tycks ligga ljusår från humaniora och kinesiskt 1700-tal. Vetenskapliga seminarier, symposier och konferenser förekommer ofta och tycks fortfarande ofta vara påfallande häftiga (detta gäller i än högre grad på näten). Rubriker som »Striden om Hongloumeng fortsätter« och »Rödforskningens livskraft« verkar ha fog för sig.
Vad är det som i dag i synnerhet väcker rödforskares intresse? Naturligtvis ägnas äldre rödforskning och studier kring Qing och Ming och synen på romanen före Hushi fortfarande mycken möda. Studier kring exempelvis kvinnliga qingförfattares och »vanligt folks« uppfattning om romanen förekommer, men det är ej helt oväntat romanens följder och dess betydelse för senare litteratur och konst som uppmärksammas. Högst påtagliga följder är ju Hongloumengparken i Beijing (Beijing Daguanyuan), som har beskrivits tidigare, och mindre motsvarigheter annorstädes jämte minneshallar och museer lite varstans i Folkrepubliken och på Taiwan. Romanens betydelse för senare romaner och noveller och då speciellt för vissa författare och kulturarbetare som Lu Xun, Folkrepublikens första författarikon, debatteras. Språkliga egenheter hos denne och ej minst »En dåres dagbok« belyses med »rödljus«. Lin Yutangs, Hu Shis, Zhou Ruchangs, Mao Zedongs och andra partikoryféers syn på de stora klassiska romanerna studeras och citeras. Romanens betydelse för olika konstarter specialstuderas. Det kan gälla drama och opera – här uttalar sig ofta ledande politiker – speciellt Guangdongopera med motiv från »Hongloumeng«, och naturligtvis hur olika motiv gestaltas inom plastiska konstarter (till exempel illustrationer till romanen under olika epoker) och musik. En relativt ny rödforskningsdisciplin har blivit synnerligen populär, nämligen jämförelser mellan romanen och film- och tv-dramatiseringar av denna, där berättarteknik och adaptionsproblem i synnerhet tilldrar sig forskares uppmärksamhet. Romanens betydelse för enstaka regissörer och filmer kartläggs, och det kan naturligtvis också gälla andra filmer med anknytning till Qing. Populära filmskådespelare yttrar sig uppenbart gärna och ofta i dylika frågor (»Hongloumeng gjorde mig omtumlad för livet«).
Romanen utgör förvisso en rik källa för forskning kring qing-historia och manchuseder. Verklighet och fiktion jämförs och speciella områden nagelfars. Det kan gälla nationella konflikter, politisk oro (även på grund av pirater), rättsprocesser om ägodelar som ädelstenar och solfjädrar, straff officiellt och bestraffningar privat (som Baoyus prygel) jämte naturligtvis synen på Majestätet, som ju spelar en mycket viktig roll i diskussionen kring romanens tillkomst och dennas förhållande till censuren. Äktenskap och bröllop, manchuseder och gamla seder från Jiangnan (söder om Floden, alltså Långa floden), mat och dryck, sjukdomar och galenskap (generellt lika väl som enstaka romangestalters), akupunktur, medicin (örtmedicin, kinesisk och västerländsk medicin), klädmoden (manchu såväl som tidigare perioders) och håruppsättningar med ett myller av hårnålar, hårspännen och hårkammar (108 typer?) ägnas uppmärksamhet. Konfuciansk moral vad gäller förhållandet mellan makar och daoistiska sällsamheter och myter behandlas i relation till romanen, även detaljer som hur Cao Xueqin föga ortodoxt har behandlat myten om Nüwas reparation av himlavalvet och hur diverse lokala sägner och skrönor gestaltas av författaren.
Att arkitektur och bildkonst ägnas stort utrymme säger sig självt med tanke på Baoyus och flickkusinernas diskussioner kring estetiska problem, ej minst i poesiklubben. På grund av Perspektivträdgården intar hortikulturforskare en aktningsvärd plats, och romanens trädgård sätts in i sitt historiska sammanhang i Jiangnankulturen. Eventuella föregångare och mönster diskuteras och sentida och nutida efterbildningar (ingalunda blott Hongloumengparken i Beijing) och trädgårdsutställningar debatteras (exempelvis »the Grand View Garden in Qingpu County in western Shanghai«). Estetiska teorier om »natur« och trädgårdskultur/trädgårdsarkitektur behandlas, både enstaka romangestalters (i synnerhet Baoyus) och sentida trädgårdsarkitekters. (Vad kan vi lära av Perspektivträdgården? Vilken roll spelar fruktträd och frukter i romanen och senare för oss?)
Cao Xueqins estetiska uppfattning behandlas ofta, ej minst när romangestalter ger uttryck för en sådan, och då i synnerhet Baoyus och Daiyus yttranden och tankar. Ofta bedömer forskare verket rent generellt och författarens sätt att framföra teorier, tankar och händelser med ord som »esprit«, »sprittande kraft«, och vad jag uppfattar som sisu. Begreppet »natur« (naturlighet) tolkas förvisso olika, men gemensamt för flera tolkningar tycks vara »frihet« (från regler och tvång, ofta med konfuciansk anknytning) och något slags »äkthet«, kanske också »renhet«, begrepp som ju alla är väsentliga för verkets manlige huvudperson och som i olika grader gestaltas av flera romangestalter. Ord, rim och rytm behandlas både generellt inom romanens poetik och speciellt inom poesiklubben. En särställning här intar Daiyus didaktik och hennes pedagogiska tillvägagångssätt (se nedan).
Problem inom den traditionella rödforskningen diskuteras självfallet fortfarande men intar en mindre framträdande ställning. »Nya« handskrifter upptäcks eller återupptäcks och omtolkas. Tidigare berömda utgåvor skärskådas – Jiarong-utgåvan av »Shitouji« (Berättelsen om Stenen) ej minst. Långa minnesrunor ägnas tidigare rödforskare och dessas insatser sammanfattas. Diskussionerna kring censur och »utrensningar«(?) av längre eller kortare partier spelar fortfarande stor roll, varvid Caosläktens representanter och dessas bekantas eventuella roll i sammanhanget behandlas, och rena släktskapsfrågor väcker fortfarande forskares intresse, vilket framgår av artikeltitlar som »Vem var egentligen Caos far?«. Nya rön om Cao Xueqin tillför diskussionen nytt bränsle och en fortfarande mycket omdebatterad fråga är varför Cao »slutade« efter kapitel 79 eller kapitel 80, om han nu verkligen gjorde det. (Se slutet av denna epilog.) Jag har tidigare snuddat vid litet udda frågor på nätet såsom frågan hur Cao Xueqin eventuellt skall avbildas, vilket skulle underlätta »kulturell kommunikation« och spridandet av kunskap om »Hongloumeng« ej minst bland utländska besökare på diverse museer och minneshallar till författarens ära. Enligt uppgifter på danweinätet i december 2006 hade en minneshall beslutat att sprida ett standardporträtt av författaren, vilket väckte kollegernas i Beijing och Nanjing avund och vrede och fick dem att beskylla minneshallen för profithunger, varefter företaget tycks ha avskrivits. Eventuellt yttrade sig sentida Caoättlingar i frågan.
Att författarens uppfattning om myter, hans gestaltande av idéer och synpunkter på estetiska frågor belyses har ovan berörts. Speciellt skärskådas på olika plan de för romanens innehåll och struktur mycket betydelsefulla begreppen »jia« och »zhen« (falskt/overkligt respektive sant/verkligt – mycket ungefärligt), och betydelsen för romanens struktur vad gäller dröm, illusion och »speglingar« (inklusive dubbelgångarmotiv) tilldrar sig stort intresse. Detsamma gäller poesins roll som strukturellt element, och här fängslar inte minst Daiyu forskare. Tematiska studier förekommer exempelvis kring romanens »olika världar«, kring begrepp som »renhet« och kanske allra mest kring romanens (och tillvarons) »tragik«, som ju särskilt hårt drabbar romanens kvinnliga huvudpersoner.
Vad gäller författarfrågan diskuteras också Gao Es insatser, dock i påfallande låg grad i vårt begränsade material, bortsett från Zhou Ruchangs angrepp som behandlas nedan. Tidigare har jag hastigt omnämnt ett par under de senaste decennierna påträffade tidiga handskrifter, som Gao E uppenbart ej kan ha känt till men som i stort överensstämmer med kapitel i romanens sista tredjedel, vilket tycks förstärka tilltron till Gao Es utsaga att åtminstone det mesta här bygger på Cao Xueqin. Forskare har naturligtvis divergerande åsikter om Gao Es litterära kvaliteter och om »gapet« mellan vad Cao Xueqin och Gao E (eventuellt med hjälp av andra) har presterat. (Se förordet till »Järnåldern«.) Även i detta fall är Zhou Ruchang njugg mot Gao E. Annat som självfallet debatteras i författarfrågan är inslagen av »sydmandarin« (de är dock ganska fåtaliga; se inledningen i »Guldåldern«) och substantiveringar (som »youde« och »meide«). Val av verb (som »gei« eller »yu«) och olika konstruktioner datorbehandlas, vilket också kan gälla speciella talesätt och vändningar (som AABB). Egenheter i enstaka romangestalters tal blir synliggjorda och man jämför de första åttio kapitlen med de fyrtio sista utan att finna något entydigt svar på författarfrågan, som ju i hög grad erinrar om »den homeriska frågan«, det vill säga om en och samme författare/redaktör (Homeros) kan ha skrivit/nedtecknat både Iliaden och Odysséen. Lakuner påträffas naturligtvis, men datorbehandlingar verkar ej kunna lösa de viktiga problemen vad gäller författarfrågan tillfredsställande. I stort måste man angående »Hongloumeng« hursomhelst konstatera att den/de som är huvudansvariga för romanens sista fyrtio kapitel synnerligen väl behärskar romanens tidigare kapitel.
Ej oväntat är det de viktigaste romangestalterna som tilldrar sig störst intresse, ej minst hos »vanliga läsare«, och då i första hand kontrahenterna i romanens triangeldrama, vilket visar sig också i chattar och på bloggar, där i synnerhet yngre läsare yttrar sig och ofta spinner vidare på romangestalternas öden, förvisso inte alltid med den vördnad äldre läsare är vana att visa inför denna nationalklenod. »Writers at home and abroad distort Red Mansions«, kan man läsa på danweinätet i december 2006. Det är helt uppenbart att Baoyu, Daiyu och Baochai »lever« också i dagens Kina och även utanför Folkrepubliken och Taiwan, vilket bekräftas om man googlar på internet, där träffarna i maj 2007 på i första hand »Baoyu« och »Daiyu« är oväntat många men oftast gäller andra »personer« än dem i vår roman. Att romanens Daiyu får de flesta träffarna står dock klart. Baochai får mer blygsamt antal träffar, men då gäller dessa i påfallande många fall romanens Baochai. (»Jia Baoyu« och »Lin Daiyu« får begränsat antal träffar, men familjenamnen används ju sällan på tal om hyperkändisar. »Jia Huan« får nästan obegränsat antal träffar, men de gäller ju nästan aldrig Baoyus elake halvbror.)
I inledningen till »Guldåldern« har jag kortfattat redogjort för alla tiders troligen största praktgräl (inklusive handgemäng) mellan forskare i frågan vem av de båda kvinnliga huvudpersonerna som bäst svarar mot kraven på en tragisk hjältinna, en fråga som ju fortfarande är högaktuell och med en ytligare rubricering (vem är att föredra?) i nämnda sammanställning på Wikipedia listades som nummer ett bland tvistefrågor i romanen. Yngre kvinnliga läsare tycks påfallande ofta identifiera sig med Daiyu, något jag också kunnat konstatera de gånger jag själv ställt frågan till någon med kunskap om romanen. Om jag försökt lägga in ett gott ord för Baochai, har jag fått svaret att Daiyu är ett typiskt »kinesiskt kvinnoideal« som icke-kineser ej tycks förstå sig på (för mig erinrar detta ideal i många avseenden om lungsiktiga »tragiska« hjältinnor skildrade i vår västerländska romantik). Hursomhelst visar vårt begränsade material att Daiyu uppmärksammas vida mer än Baochai; i våra studier av rubriker till vetenskapliga verk är proportionen ungefär 4:1. Proportionen Daiyu–Baoyu är ungefär 2:1. Baochai figurerar påfallande ofta i första hand som kontrast till Daiyu eller som den ena halvan i ett komplicerat kvinnoporträtt, där delarna tillsammans utgör en helhet. I övrigt kan noteras exempelvis att författarens strategier i personkarakteristikerna granskas och att blomdikternas roll för dessa framhålls. Romangestalters yttranden om och attityder till de båda kvinnliga huvudpersonerna skärskådas, ej minst de fall där den ironiskt lagde författaren medvetet lämnar falsk information. (Se beträffande dessa frågor inledningen i »Guldåldern«.)
Baoyu betraktas ofta av de helt övervägande manliga forskarna som »reflektor« och »katalysator«, och en vanlig uppfattning är att Baoyu i denna roll gestaltar Cao Xueqins egna åsikter i moral och estetik om natur, enkelhet och frihet kontra förställning och komplicerade regelverk, vilket sistnämnda också kan innebära kritik av vissa sidor av konfuciansk moral. Huvudpersonens syn på kvinnligt som rent vatten och manligt som slam/ lera och slem har ofta väckt läsares intresse och förundran, och i vår tid finns nu möjligheter att anlägga feministiska perspektiv och tillämpa genusteorier och att därmed också uttrycka önskemål om »mannens befrielse«. I China Daily (7/12 2008) noteras att den gamle regimkritikern Wang Meng nyligen kritiserats för sin framförda förmodan att Cao Xueqin skulle vara gay. »Most of hundreds of characters in the novel are women, delicately sketched with details so sensitive that, in Wang Meng’s opinion, only a man of homosexual orientation could fathom«, skriver artikelförfattaren Raymond Zhou i en artikel med rubriken »Relationships among men misperceived«, där ett brännande men tidigare föga i Kina diskuterat ämne förs på tal. Samspel och brist på samspel mellan Baoyu (och andra viktiga romangestalter) och Perspektivträdgården innebär vida komparativa forskningsfält och verkar vara betydligt mer komplicerade än en första anblick ger vid handen. (Frågor som »att odla sin trädgård« eller att överge den, att betrakta lustgården som ett paradis eller ett fängelse, att fly och att återvända och så vidare får nog ofta en västerländsk läsare av »Hongloumeng« att fundera kring till exempel Odysseus eller den rasande Roland, kring Candide och kring det förlorade paradiset och liknande, problem som i någon ringa mån belystes i trädgårdskommentaren i »Järnåldern«. Låt oss här blott konstatera att Candide återvänder till trädgården medan däremot Baoyu lämnar den …) Baoyus »ursprungliga form« som Stenen jämte amulettens roll i romanen specialgranskas, varvid myter, drömmar och »illusion« naturligtvis hamnar i blickpunkten. Även till synes mycket speciella frågor behandlas, som hur Baoyu ser på Sun Wukong (kung Markatta, pilgrimen Sun – bådas födelse anknyter ju till »sten«) och hur Baoyu berövas flera illusioner i efterspelet till Lingguans (Charmtrollets) maniska ritande av tecknet »Qiang« i en av många udda situationer i romanen.
Vad gäller Daiyu diskuteras hennes beroendeställning i Jiafamiljen, varvid både positivt och negativt i denna beaktas, hennes utsatthet och vilka strategier hon och ej minst hennes ledande tjänsteflicka Zijuan (Näktergal) anlägger, hennes syn på kärlek och det tragiska i hennes situation. Hennes blombegravning(ar) utläggs – seden att begrava nedfallna blommor/blomblad behandlas även tematiskt – och jämförs stundom med Baoyus offer till avlidna romangestalter som Qin Zhong och i än högre grad till Qingwen (Molnljus) i samband med invokationen och elegin till »hibiskusfen«, till synes i flera avseenden en nyckelepisod i romanen (och troligen alla översättares fasa). Gemensamt för Baoyu och Daiyu är ju att de båda tydligt figurerar i den mytiska ramen som sten och blomma, och i romanens poesi liknas Daiyu ofta vid utomjordiska väsen som mångudinnan Chang E. Att forskare ägnar intresse åt Daiyu som litteraturpedagog – och qinpedagog – visas av alla referenser till episoden där Daiyu lär den av poesi maniskt fascinerade Xiangling (Vattenkastanj) att dikta, varvid Daiyu ofta prisas som ordkonstnär. Antologier med Daiyus dikter i romanen finns i stort antal i dagens Folkrepublik, och fiktiva dagböcker av Daiyu existerar på nätet. Kinesiska och västerländska forskares uppfattningar om Daiyus estetiska värderingar jämförs, liksom Baoyus och Daiyus, och i det sista fallet är ju samsynen markant och i romanen avgörande för huvudpersonernas ömsesidiga sympati och ett tecken på deras utomvärldsliga affinitet. En ofta förekommande fråga på nätet, som visar att Daiyu starkt engagerar även dagens ungdom, lyder helt enkelt: »Hurdan är din syn på Daiyu?«
Baochai intar, som sagt, en betydligt mer undanskymd plats och figurerar alltså i första hand i den närmast obligatoriska jämförelsen med Daiyu. Hennes olika övertag i förhållande till kusinen och de strategier hon stundom använder betonas särskilt, vilket vad gäller de första 80 kapitlen lätt leder till en mer negativ bild av henne än om romanens alla 120 kapitel beaktas. (Se inledningen till »Guldåldern« angående Wongs avhandling i frågan.) Relationen till Ying’er (Gylling), hennes ledande tjänsteflicka, belyses, och det finns en speciell studie i vårt material kring hennes kvalifikationer som blivande sällskapsdam och eventuell konkubin vid det kejserliga hovet. Den mycket minnesgode läsaren kanske erinrar sig att en ambition i detta avseende anges som ett eventuellt skäl till att Xuefamiljen flyttar till huvudstaden.
I romanens överrika persongalleri i övrigt tycks, ej oväntat, Wang Xifeng ha tilldragit sig forskares speciella intresse. Elaka, intriganta och intelligenta kvinnor i maktposition har ju alltid fängslat läsare även i Västerlandet, och här tillkommer ju att den i hög grad illitterata Xifeng är en det talade ordets mästare som blandar in mängder av ordspråk och talesätt i sitt mycket pregnanta och särpräglade tal. Starka kvinnor i mansdominerade samhällen både engagerar och tröstar men drar också på sig mycken avund och starkt hat. Forskare jämför henne som tragisk gestalt med dem som »får fixa bröllopskläder åt andra«. De flesta betraktar henne dock ej som ett exempel bland många i romanen på tragiska hjältinnor utan mera som en elak och egoistisk maktmänniska, som kan gå över lik och ägnar sig åt ocker. Här bör dock invändas att hennes »snikenhet«, stundom jämförd med Ximen Qings i de stora Mingromanerna, gäller att i det längsta förhindra släktens utdragna bankruttprocess, liknad vid en tusenfoting som dör en bit i taget. »Pepparkorn Fengs« slagkraftiga, bitska repliker granskas och beundras och Cao Xueqins förmåga att individualisera hennes (och andra viktiga romangestalters) tal prisas genomgående. Hennes ickeortodoxa uppfattning av konst och poesi ägnas också visst utrymme.
Gamla hennes nåd är den enda i Jiasläktens översta generation som tilldrar sig större intresse. »Grandmother Jia« får 484 träffar på Google (2007). Även hennes »liv före romanen«, om vilket Cao Xueqin lämnar föga besked, diskuteras. Som en i släkten helt dominerande gestalt, vars ord gäller som lag för alla generationer, upplevs hon mera sällan som »tragisk«, men det finns ofta en stark underton av vemod i hennes göranden och låtanden, och när hon väl inser vidden av husets ekonomiska (och moraliska) förfall uppträder hon högst altruistiskt.
I »mellangenerationen« får ledande romangestalters namn på nätet ett stort antal träffar (såsom Jia Zheng och Jia Lian) men det är få av träffarna som verkligen gäller Baoyus far eller hans kusin. Om de förekommer är det mest som bihang (föräldrar, kusiner och så vidare) till verkets ledande gestalter i den tredje generationen, som ju mycket starkt dominerar i romanen och där kvinnliga aktörer oftast spelar de mest framträdande rollerna. De främsta har redan här nämnts. Av »de tre vårarna« intar Tanchun en särställning och framställs både som en hjältinna med moralisk integritet och som en tragisk gestalt, född »snett« som hon är och alltid motarbetad av sin intriganta mor och av sin elake bror. I Xuesläkten specialstuderas någon gång lilla Baoqin, men det beror på de geografiska gåtor hon formulerade i romanen och som där aldrig fick sina svar, något som naturligtvis har väckt forskares intresse.
Som redan framgått studeras ej minst romanens viktigaste kvinnoskildringar, både mer generellt och i enskilda fall. Kopplingen till »tragik« löper som en röd tråd i många artiklar. Vanligt är att två gestalter jämförs (»Två kvinnomönster«) och detta gäller inte bara de nästan obligatoriska jämförelserna mellan Daiyu och Baochai. »Olika slags dominanta kvinnor i Hongloumeng« behandlas likaväl som »kvinnliga föredömen«, de sistnämnda ofta i traditionell konfuciansk anda men någon gång också i legendens form.
»Flickors lott« framstår ju synnerligen ofta i vår roman som grym, och det vimlar av tragiska kvinno- och flicköden, ej minst vad gäller tjänsteflickor, vars namn någon gång specialgranskas och får en översättare att fundera. Tragiken gäller naturligtvis även de i släkten ingifta som Qinshi, vars »sjukdom« specialbelyses av forskare och vars liv före romanstarten innehåller minst sagt dunkla punkter, väl kamouflerade av författaren. Även romanens (stundom odrägliga) konkubiner ägnas intresse.
Men det är alltså tjänsteflickor som tilldrar sig det största intresset förutom romanens aristokratiska kvinnogestalter. Här intar Xiren en särställning, eftersom hon arbetar som ledande tjänsteflicka och så småningom kammartjänarinna åt verkets manlige huvudperson. Övriga tjänsteflickor arbetar ju oftast för hans flickkusiner. Artikelrubriker kring Xiren ger vid handen att det är anledningarna till att hon känner sig kränkt som i hög grad intresserar (kvinnliga?) forskare, och hon intar förvisso en mycket besvärande mellanställning under starkt tryck från Baoyus mor som hon uppenbart är. I stort accepterar hon liksom Baochai konfucianska värderingar i förhållandet mellan man och kvinna. Alla ledande tjänsteflickor har för övrigt svåra problem att brottas med och borde i de flesta fall ha större anledning att beklaga sig än Xiren, möjligen med undantag för Baochais Ying’er (Gylling) och Gamla hennes nåds Yuanyang (Trofast), vad gäller den sistnämnda åtminstone innan hon ansätts av den sällsport osympatiske Jia She. Qingwen (Molnljus) hos Baoyu och Siqi (Schackflickan) hos Yingchun uppfyller ovanligt högt ställda krav på tragiska gestalter. Ping’ers till synes omöjliga roll som tjänarinna och förtrogen till Wang Xifeng belyses, och Ping’er betraktas ofta liksom Tanchun bland »de tre vårarna« som ett moraliskt föredöme.
Flest referenser i artikelrubrikerna gäller ej oväntat Qingwen (Molnljus), vars död i romanen får en extra tragisk ton på grund av den sällsynt orättvisa behandling hon tidigare har utsatts för. Bland annat det explosiva draget hos henne – hennes »korta stubin« – belyses ur olika aspekter. Hon tjänar förvisso en oberäknelig härskare och relationen dem emellan är synnerligen komplicerad och erotiskt laddad ända fram till hennes bekännelse på dödsbädden, på sätt och vis även efter hennes frånfälle. En mer oberäknelig härskare under en stor del av romantiden har dock Xiangling (Vattenkastanj, tidigare Lotus), denna egenartade flicka som inget vet om sin bakgrund och som utsätts för Xue Pans brutalitet men visar sig bära på en dröm om att kunna komponera regelrätta poetiska alster och, som tidigare har nämnts, lärs upp av i första hand Daiyu, vilket förklarar en stor del av forskarnas intresse för henne. Vad gäller Daiyus och Baochais tjänsteflickor är det i första hand relationen mellan herrskapsfolk och tjänstefolk som belyses, och här har talesätten »sådan härskarinna, sådan tjänarinna« och »sådan tjänarinna, sådan härskarinna« tydligen båda fog för sig men i olika grad. Speciellt Zijuan (Näktergal) med hennes olika, ofta till synes förfelade strategier för att bistå den sjuka och synnerligen krävande Daiyu, är ett gripande flickporträtt.
Även mer udda kvinnogestalter, som ej visar släktskap eller blott ringa sådan med den mäktiga Jiafamiljen och lever så att säga egna liv utanför familjen, vars liv de allt mer dras in i, visar sig vara eller snarare utvecklas till tragiska gestalter. Miaoyus oåterkalleliga men omöjliga krav på absolut renhet och hennes liv som novis och nunna ändas i en katastrof, liksom systrarna Yous liv, när de drabbas av Jialibertinernas och Wang Xifengs behandling. Vad gäller You Sanjie sker detta emellertid under protest, och denna »tredje syster« nämns ofta med aktning som ett kvinnligt föredöme. Bland de små aktriserna refereras mest till Lingguan (Charmtrollet) och då i första hand till den för huvudpersonens utveckling viktiga, tidigare här nämnda, episoden, då hon maniskt skriver tecknet »Qiang« i sanden, en episod vars efterspel får Baoyu att förlora flera illusioner och inse vad kärlek kan vara. Gripande skildras också ett par kvinnliga aktrisers inlevelse i sina flick- och pojkroller och hur andra ser på deras relation. Det är faktiskt svårt att i romanen finna framträdande kvinnoporträtt utan tragisk biton. En mycket stark och beundransvärd kvinna finns dock – nämligen Liu laolao, det vill säga »moster Liu från landet«, som »hemmavid« (som hon säger) kämpar för att dotterns familj överhuvudtaget ska kunna överleva och ser hjälp från Jiafamiljen som en allra sista utväg. Stryktålig som hon är låter hon sig godmodigt utsättas för aristokraternas skämt utan att förlora sin självaktning och sitt glada humör. Hon får de unga flickorna och pojkarna i den aristokratiska miljön att inse att det finns en värld utanför Jiafamiljen. Denna gumma från landet väcker till och med Gamla hennes nåds avund och får henne att längta efter ett mindre komplicerat liv. Hon får dessutom i romanslutet spela en feroll. Flera i romanen förstår att uppskatta henne och Gamla hennes nåd kommer att akta henne och känna stark sympati för henne. Relationen mellan dessa båda kvinnor med totalt olika bakgrund är förvisso värd ett djupare studium, och man kan vara övertygad om att det finns flera sådana undersökningar, även om jag inte finner någon sådan i mitt mycket begränsade material.
Det är av lätt förklarliga skäl i första hand kineser och utlandskineser som har ägnat sig åt rödforskning och dess traditionella frågor (handskrifter, utgåvor, tillkomst, författarproblem, skolor, historisk och litterär kontext och så vidare) samt åt språkliga och stilistiska problem i romanen. Naturligtvis bedrivs rödforskning även av icke-kineser, oftast av sinologer som av något skäl halkat in på »Hongloumeng« och sedan kanske fastnat där. De kallar sig sällan rödforskare och håller ofta en låg profil, starkt medvetna som många av dem är om det språkliga underläget. I första hand ägnar de sig åt komparativa studier, dels åt ämnen som kinesiska rödforskare tycks ha försummat (men detta vet man ju sällan), måhända för att dessa i sin beundran/vördnad ogärna tar itu med tabubelagda eller enligt tradition känsliga frågor, dels åt adaptionsproblem och komparationer som går utanför kinesiska föreställningsvärldar. I kommentarkapitlet i »Järnåldern« om Perspektivträdgården togs detta upp kortfattat. Jämförelser mellan Perspektivträdgården och till exempel Edens lustgård eller passager i Miltons »Paradise lost« ses med misstro och kan naturligtvis betraktas som »anakronistiska« ur författarsynvinkel, medan jämförelser mellan Perspektivträdgården och till exempel Penglai eller Paradiset i väster ses som helt naturliga. Jag förstår naturligtvis synsättet och var till en början själv ganska skeptisk till västerländska läsningar av romanen, men jag har i allt högre grad kommit att inse att jag själv automatiskt anlägger västerländska perspektiv på romanen och att detta inte kan undvikas. Översättning av verk från en främmande kultur innebär förflyttning mellan olika världar, varav – normalt sett – blott den ena är översättarens. Men detta innebär också att möjligheter finns att berika romantolkningar med hjälp av teorier som kan sakna förankring i författarens ursprungsland, i vårt fall av forskare som är insatta i vissa moderna, modernistiska, postmodernistiska och strukturalistiska metoder som länge saknade fotfäste i Folkrepubliken. Här tänker jag naturligtvis även på olika typer av djuppsykologi. Att det finns mycket Freud långt före Freud i »Hongloumeng« upptäcker snart en läsare av romanen, liksom att den utgör ett mycket tacksamt fält för exempelvis genusforskning och tillämpning av feministiska teorier. Åtminstone före millennieskiftet fanns det föga sådan forskning, och här torde västerländska rödforskare med insikter i litteraturteorier och djuppsykologi kunna tillföra rödforskningen nya rön. Detsamma gäller naturligtvis mottagandet av romanen i olika länder, alltså adaptionsproblem, och här spelar eventuella översättningar också sin roll.
Vad gäller forskning angående i Kina tidigare mer eller mindre tabubelagda ämnen hindras åtminstone dagens icke-kinesiska forskare förmodligen mindre av traditionell kinesisk »officiell prydhet« och hämningar av olika slag, hämningar som för övrigt säkert allt mer har släppt greppet vad gäller kinesisk ungdom som ohämmat och ofta mycket respektlöst chattar och bloggar om romanen och romangestalterna. Här förekommer tydliga generationsmotsättningar vad gäller ej minst populariseringar av romanen i form av filmer och tv-produktioner. När jag sitter med korrekturet till »Stenåldern« kan jag i China Daily (23/7 2010) läsa Raymond Zhous artikel »The right to interpret«, som behandlar den kvinnliga regissören Li Shaohongs tv-inspelning av »Hongloumeng«, som just visas. Det är fråga om 50 avsnitt och Zhou, som säger sig ha sett sexton filmatiseringar eller tv-produktioner av romanen, är i stort positiv, trots den från vissa håll starkt negativa kritiken. Li har sökt följa romantexten så mycket som möjligt och därvid lagt stark vikt vid de drömartade buddistiska och daoistiska inslagen i romanen jämte det poetiska även i övrigt, vilket många – ej minst yngre tittare – reagerat mot som »svårt«, medan andra – företrädesvis äldre – reagerat mot den motsatta ytterligheten, där Li följer romanens naturalistiska inslag och stundom visar kroppsdelar som sällan tidigare exponerats i populariseringar av romanen, där tv-serien från 1987 fortfarande har ett starkt grepp om många. Den synnerligen intensiva mediedebatten visar verkligen att »Hongloumeng« är ett levande kulturarv.
En icke-kinesisk rödforskare, som väl förenar kunskaper i traditionell kinesisk rödforskning med västerländsk modern psykologisk forskning är Princetonprofessorn och specialisten på mingtidens romaner Andrew Plaks, vars djupsinniga sammanfattning av sitt liv med romanen, »Leaving the Garden – Reflections on China’s Literary Masterwork« (New Left Review 47, september–oktober 2007), delvis refererades i kommentarkapitlet om Perspektivträdgården i »Järnåldern« och då i synnerhet det som gällde själva Perspektivträdgården. Plaks belyser bland annat Hongloumengs förhållande till andra kinesiska klassiska romaner, i synnerhet då »JinPingMei«, och ett ofta uttalat krav att en stor roman skall innehålla 120 eller möjligen 100 kapitel, vilket ger intressanta aspekter på strukturen i »Hongloumeng« och självfallet på författarfrågan. Plaks betonar i likhet med flera rödforskare i dag att de fasta elementen från muntlig »storytelling« användes av författaren mycket konstnärligt och medvetet och ingalunda bör betraktas blott som några tillfälliga kvarlevor från en äldre tradition. Romanen relateras till konfucianska och buddistiska föreställningar om en »Garden of Total Vision« och Plaks kommenterar ledande romangestalters utveckling mot en typ av mognad som både liknar och inte liknar den som gestaltas i västerländsk »Bildungsroman«, »the forging of a concept of autonomous selfhood«. I centrum står »the paradox of self-containment and self-transscendence« och Plaks klarlägger ledande gestalters svårighet att såväl utveckla sina egon som att därefter våga ta språnget (som kvinna ofta tvingas till detta) och lämna den relativt säkra tillvaron i trädgården och eventuellt mista den tidigare vunna identiteten. Begreppet »chu« (att lämna, här snarast överskrida) belyses ur olika vinklar. Jadeamulettens roll för huvudpersonen granskas ej oväntat i detta sammanhang (jade symboliserar i Kina »heart and mind«). I slutet av sin inte alltid helt lättlästa studie berör Plaks inom forskningen delvis tabubelagda ämnen och visar hur nedgång och förfall i Jiasläkten (moraliskt och ekonomiskt) skapar »a sense of guilt and irretrievable loss« och hur en negativ utveckling av »self-containment« hos vissa romangestalter gestaltas i teman som incest, homoerotiska relationer och andra i författarens samtid högst diskutabla förbindelser, något som för övrigt gestaltas redan tidigt i romanen (exempelvis kapitlen 4 och 5 vad gäller Qinshi och Qin Zhong) och senare i romanen bland annat relationer mellan tjänsteflickor och mellan små aktriser. Man kan ju notera att en viktig gestalt i romanen nästan öppet är pedofil och att synen på kusinäktenskap ej helt överensstämmer med vår tids (kusinäktenskap på moderns sida accepterades på författarens tid lättare än kusinäktenskap på faderns sida, vilket är värt att notera med tanke på romanens triangeldrama). Speciellt intressant är det naturligtvis att studera huvudpersonens dragning till såväl feminina som maskulina romangestalter, till skådespelare såväl som till nunnan Miaoyu.
Dubbelgångarmotivet och de grundläggande paradoxerna på flera plan mellan sant och falskt (»zhen« och »jia«, Zhen och Jia) liksom spegelmotivet i många varianter finns där också som ett slags varnande skugga, och författarens ironi och ofta visade skepsis underlättar ej heller för en läsare som vill ha klara besked på svåra frågor. Plaks ställer i slutet av sin studie den avgörande fråga som har antytts redan i inledningen till »Guldåldern«. Skall vi tolka författaren bokstavligt och acceptera hans buddistiska och daoistiska förkunnelse av »the trap of worldly illusion«? Eller är författaren ironisk, varigenom romanen blir »less a successful escape from the self than a desperate attempt to burrow deeper into the shell of ego«. Plaks påpekar att ett dubbelt synsätt ingalunda förminskar romanens kvalitet och ställer sig frågan om inte redan benämningen på ramberättelsens Kongkong (enligt Plaks »he who grasps the emptiness of emptiness«) kan ge en vink om författarens inställning. Buddismens lära om »the truth of non-emptiness« är ju en gemensam bakgrund för åtminstone många äldre kinesiska läsare av romanen, och kanske kan romanen ses som det främsta litterära uttrycket för denna lära. Osvuret är som alltid bäst, när det gäller vår ironiske författare och dem som fullbordat hans verk. Vad jag själv har för uppfattning i denna avgörande fråga kan knappast intressera en läsare. Läsaren måste själv ta ställning i frågan.
Jag läser med stort intresse Plaks studie och jag förmodar att det redan finns många västerländska och eventuellt kinesiska studier kring romanen, skrivna med en för mig svårförståelig terminologi enligt någon teori som betecknas post-någonting. Själv känner jag mig onekligen mer hemmastadd, när jag läser eller lyssnar på den ofta intervjuade, i engelska grundligt bevandrade nestorn inom traditionell rödforskning, Zhou Ruchang, som tycks behärska rödforskningens olika discipliner och vars synpunkter ofta finns som en bakgrund till mycket som skrivits i såväl prolog som epilog till min översättning. Som barn fick han »Hongloumeng« av en släkting och beslöt tidigt att ägna sitt liv åt romanen och blev alltså »kidnappad för hela livet« av den. In i det sista fortsätter han trots starkt nedsatt hörsel och nästan blind att publicera verk om romanen, varvid hans handskrivna, svårlästa text skrivs ut av en dotter, och att drömma om en perfekt översättning till engelska för att ge västerländska läsare en möjlighet att inse romanens storhet. »A dream of the Perfect Translation« rubricerar Laura Hutchison en artikel på nätet den 23 juli 2002 (City Weekend, The English speaker’s guide to life in today’s China), som jag tidigare har citerat. Här sammanfattas Zhous insatser och liv och Zhou går till rätta med tidigare översättningar av romanen till engelska. Zhou hävdar här liksom ofta annorstädes att »Hongloumeng« är den bästa genvägen till förståelse av kejsartidens Kina: »Some people think that it is a love story […] This is not correct. I want people to know that this novel is more than that. It is about Chinese society, particularly the fate of Chinese women – their life, their ideas, their feelings.« Zhou har i sin primärforskning i hög grad inriktat sig på förlagor till romangestalterna och menar att en grundskillnad mellan västerländska och kinesiska klassiska romaner ofta är att de västerländska gestalterna är uppdiktade, medan de i »Hongloumeng« oftast baseras på historiska gestalter. Han jämför ofta Cao och Shakespeare, som han prisar, och betonar att det finns ungefär 150 fler namngivna gestalter i »Hongloumeng« än i Shakespeares samlade verk. Det är lika orimligt för en bildad kines att ej känna till de främsta gestalterna i romanen som för en bildad engelsman att inte kunna namnen på de främsta tragiska hjältarna hos Shakespeare. En grundtanke, som finns redan i hans stora studie 1953, är att »qin« (ungefär: kärlek och empati) – att vi ska behandla varandra väl – är ett genomgående tema i »Hongloumeng« och detta i sant konfuciansk anda. Zhou talar om sin besatthet av romanen och säger att han fortfarande stundom gråter, när han läser i den.
Flera artiklar om Zhou finns på internet från början av vårt sekel och på danweinätet. I december 2006 förebådas en ny kritisk upplaga av »Hongloumengs« första åttio kapitel, där ett av Zhous syften anges vara att få bort »all of Gao E’s contributions and restore Cao Xueqin’s original, intricate narrative design«. Samma syfte anges för Zhous arbete i stort och han ges eldunderstöd av Liu Xinwu, som har skrivit flera populärvetenskapliga arbeten om romanen. Enligt Zhous rön kan en sammanställning av vad Cao ursprungligen tänkt och vad som finns bli en upplaga på 108 kapitel, omfattande tolv avdelningar med vardera nio omgångar/kapitel. Den nuvarande standardutgåvans fyrtio sista kapitel (den bygger ju på Cheng–Gao-utgåvan i början av 1790-talet) betraktar Zhou snarast som ett falsarium av Gao E (en uppfattning som berörts ovan och som flera forskare motsätter sig med tanke på ett par handskriftskopior man funnit under de senaste decennierna). Men hur kan det bli möjligt att återskapa Caos eventuellt ursprungliga plan? Liu säger att tiotusentals rödfans på nätet har uppmanat honom att göra ett försök och att flera förlag är villiga att publicera resultatet. Det bör här nämnas att det redan från tiden före Folkrepubliken finns närmare hundra kända förslag att ge ut »den sanna versionen« av Caos intentioner. (1997 utkom en 30-kapitelutgåva av Zhou Yuqing.) Vad som onekligen kan tala för ett genombrott är naturligtvis att det är nestorn bland rödforskare som ligger bakom. Svårigheterna i företaget kan dock synas oöverstigliga, åtminstone för den som i likhet med översättaren är okunnig om handskrifter och tidigare utgåvor.
Ännu så länge är det emellertid standardversionen från mitten av 1900-talet av Cheng–Gao-utgåvans 120 kapitel från 1792/93 som åtminstone bildade kineser har studerat och som ligger bakom de våldsamt populära tv- och filmserierna, som har fått romanen att framstå som en nationalklenod för miljoner kineser, som tidigare haft blott ringa eller ingen kännedom om »Hongloumeng«. Kanske blir det i framtiden dags för en översättning av romanen i en utgåva med 108 kapitel? Detta lämnar jag i så fall med varm hand till någon efterlevande, som liksom Zhou Ruchang och i någon mån översättaren blivit yrkesskadad, kidnappad, bergtagen, trollbunden eller besatt av Caos och sina egna drömmar om röda gemak.