Jag är glad att härmed på svenska få presentera den avslutande volymen av »Drömmar om röda gemak«. Sedan jag i slutet av 70-talet för första gången läste den kinesiska standardutgåvan av »Hongloumeng«, har jag läst romanen gång på gång. Jag blev allt mer betagen av den och beslöt att ta itu med en översättning till svenska. Under min aktiva lärartid resulterade mina ambitioner emellertid i blott en liten studie över speglarnas roll i verket, av vilken endast en förkortad inledning har publicerats. Tack vare pensionering, någorlunda god hälsa och dator (som dock havererat tre gånger under översättningsarbetet) kunde jag ägna tre år intensivt åt översättning 2000–2002 och därefter ytterligare ett år åt en överarbetning, när Atlantis hade givit klartecken för publicering.
Under arbetets gång har en del små förskjutningar skett. Jag märker sålunda att jag beträffande romanens första delar varit betydligt mer sparsam med ordförklaringar än i de senare och liksom David Hawkes i den ypperliga Penguinutgåvan i stället har försökt förklara en del detaljer direkt i texten och i särskilda korta kommentarkapitel. I de senare romandelarna har allt mer förklarats i avdelningen Ordförklaringar, som har ökat i omfång för varje volym. Ett par namnkataloger med mera som aldrig kommenterats i tidigare delar finns nu förklarade i senare delar, där de också fyller en funktion, vilket kan verka inkonsekvent. Min avsikt har aldrig varit att ge ut en vetenskapligt kommenterad utgåva såsom den franska Pléiadeutgåvan, där notapparat och förklaringar vida överstiger dem som finns i den kinesiska standardutgåvan. Någon gång hänvisar jag dock den intresserade och franskkunnige läsaren till detta monumentala verk. Det har förvisso inte alltid varit lätt att finna en avvägning som kan tillfredsställa en om kinesiska förhållanden måttligt kunnig »normalläsare«, som vill läsa romanen på svenska och för vilken denna översättning har tillkommit.
Finns en sådan läsare? Vem tar sig nu tid och har ro att läsa en kinesisk 1700-talsroman i fem volymer och med cirka 450 namngivna romangestalter? Finns det recensenter som vågar satsa tid (och därmed pengar) på ett sådant företag? Vilket förlag och vilken förläggare har vilja och mod att ge sig in på rena förlustaffärer? Jag erkänner gärna att jag stundom har gripits av missmod, när jag under arbetets gång ställt mig sådana frågor. Dock har glädjen i själva översättningsarbetet alltid varit vida starkare än oron för att disketterna skulle bli liggande opublicerade. Jag har insett allt mer att jag kanske tog itu med arbetet mest för min egen skull. De tre åren med intensivt översättande har tack vare det kontinuerliga arbetet, som avbrutits blott av ett par resor, tillhört de lyckligaste i mitt liv.
Att romanen och dess huvudförfattare »lever« kan internet omvittna. När jag skrev inledningen till del 1 och romanen överhuvud, saknades nästan helt träffar på romanen och Cao i söksystemen. Nu är träffarna i det närmaste otaliga. Vid jul 2002, då jag först skrev detta förord, fick jag endast 1990 träffar på Cao Xueqin (Google), och då var de allra flesta upprepningar av upprepningar. Träffarna gällde till exempel »Cao Xueqin Museum« eller »Cao Xueqin Memorial« (Beijing Culture Hotline) i Zheng Baiqi-bergsbyn nära foten av Xiangshan i Beijings västra förorter, alltså på den plats där den då utfattige Cao satt och skrev romanen och, som han skriver, levde på gröt, medan han tänkte tillbaka på sin lyckliga barndom och drömde om de röda gemak han då vistades i. Bland träffarna 2002 noterar man också till exempel att hela romanen nu finns översatt till esperanto av Xie Yuming i »Rughdoma songho«, som omfattar tre delar och har utkommit i Beijing (1995, 1996 och1997). Därtill finns självfallet många kommentarer kring de tre mest kända översättningarna till engelska av romanen, och Parkinsons Booksellers ger i sin reklam för romanen med rätta David Hawkes beröm: »What Scott Moncrieff did for Proust, David Hawkes has done for Cao Xueqin.« Här bör noteras att de båda mest kända översättarna till engelska av romanen avled inom fyra månader år 2009, Hawkes den 31 juli och Yang Xianyi den 23 november. Den senares tillsammans med hustrun Gladys Yang utgivna något strikta »Dream of Red Mansions« får ofta lovord av kinesiska rödforskare, och tycks ha slagit igenom särskilt starkt på den amerikanska marknaden. Mer livfull och definitivt mer brittisk är David Hawkes (kap. 1–80) och hans svärson John Minfords (81–120) »The Story of the Stone«, som ju finns i Penguin Classics och som jag ofta refererar till. Diskussion kring ett nyfunnet manuskript finns också bland träffarna år 2002, men så mycket mer av intresse finns inte ännu på nätet – på ett undantag när.
I dess helhet citeras Laura Hutchisons artikel i City Weekend (Beijing guide, Shanghai Guide) den 23 juli 2002 »A Dream of the Perfect Translation«. Artikeln bygger på en intervju med den då nästan blinde och döve Zhou Ruchang (f. 1918), ansedd som Kinas främste »rödforskare« (»redologist«, en i »hongjia« – »rödfamiljen«, alltså de som ägnar sig åt »hongxue« – »rödforskning«). Ända sedan ungdomen har den i engelska mycket kunnige Zhou ägnat sig åt romanen och har drömt om en perfekt översättning, vilket ingen hittills lyckats med enligt honom. Han är kritisk mot de översättningar som finns av romanen men ger positiva erkännanden åt makarna Yang Xianyi och Gladys Yang. Titeln »Dream of the Red Mansions« är dock enligt honom missvisande, eftersom det ju inte gäller stora röda byggnader utan de röda gemaken, alltså de inre kvinnorummen. David Hawkes får erkännandet att han trots stora friheter i »The Story of the Stone« väl lyckats anpassa romanen för »anglophone readers«.
Zhou ser den misskända romanen som Kinas genom tiderna främsta – »a work that holds the crown as the most popular book in Chinese literature« – och framhåller att romanen är långt mer än en kärleksroman och belyser hela det kinesiska samhället, »particularly the fate of Chinese women – their life, their ideas, their feelings«, vilket jag mer än gärna instämmer i. Han ser romanen som en genväg till djupare förståelse av kinesisk kultur och citerar gillande vännen och rödforskaren Wang Meng, som i ett anförande år 2001 yttrade: »Some say let China open to the world. I say, let the world open up to the Dream of the Red Chambers.«
Kanske är det dags även för Sverige? skrev jag i förordet julen 2002, som här återges förändrat och starkt nedkortat, vilket kan motiveras med att jag i slutet av denna volym har tillfogat dels en ganska utförlig »Epilog«, dels kommentarkapitlet »Att översätta ’Hongloumeng’« i vilka konkretiseras diverse »rödproblem«.
En »rödforskare« skulle måhända tycka att även Gao E:s namn borde anges på titelsida, bokrygg och skyddsomslag till »Järnåldern« och »Stenåldern«. I förordet till »Järnåldern« redogörs för attribueringsproblematiken vad gäller kap. 81–120. Utelämnandet innebär ej ett ställningstagande i den komplicerade författarfrågan. Dock unnar jag mer än gärna den odiskutable upphovsmannen till »Drömmar om röda gemak« att här ensam trona som verkets författare.
Det är på sin plats att här tacka dem som stöttat mig i mitt arbete. Utan stöd från Göran Malmqvist och många på Atlantis inblandade hade denna utgåva aldrig kommit till stånd – förläggare Kjell Peterson gjorde förarbetet och skaffade Pléiadeutgåvan av romanen och Peter Luthersson tog sedan med engagemang över arbetet. Utan Marja Kaikkonens hjälp hade informationen i kringkapitlen om rödforskning på de kinesiska näten varit mycket mager. I allra störst tacksamhetsskuld står jag till Atlantis’ och min medarbetare Tomas Blom, som deltagit ända från starten och vars kloka synpunkter jag nästan undantagslöst anammat både vad gäller korrektur/språk/stil och innehåll. Varmt tack till de ovannämnda och många andra som har uppmuntrat mig!
Tidigare delar av översättningen har jag tillägnat min familj och mina syskon. »Stenåldern« dedicerar jag till dels mina föräldrar – mamma Ruth och pappa Sven, den oförliknelige folkbildaren, pedagogen och idealisten som öppnade mina ögon för världen och humaniora, dels alla de många vänner, inklusive hustru, familj och släkt, som jag gravt har försummat under arbetet med Drömmar om röda gemak.
SOLLENTUNA DEN 22 DECEMBER 2002/DEN 7 MAJ 2010
PÄR BERGMAN