Encyklopediska översikter av kejsartidens Kina kan ej här bli fallet – viktiga dynastier, kejsare, historiska personer, geografiska förhållanden, filosofi, religion, litterära verk, allmän kultur, kinesisk opera och teater och mycket annat, som lätt kan läsas om i exempelvis Nationalencyklopedin, medtas i allmänhet inte nedan. Vad gäller almanacka (bondekalender) och mytologi nämns dock ett par föreställningar som spelar viktiga roller för just vår roman. Alf Henrikson återger lustfyllt i »Kinesisk historia« mycket sådant som inte får plats nedan. Rekommenderas!
alkemi: kopplingen till odödlighetsritualer är viktig, eftersom dessa ofta hämtat benämningar från alkemin (och spådomsboken Yijing – Förvandlingarnas bok – med dess åtta trigram och sextiofyra hexagram). Svavelkvicksilver (cinnober) blandas med exempelvis guld, bly eller andra tungmetaller (även koraller med mera) till odödlighetselixir, som ofta leder till döden såsom för herr Jing i vår roman.
almanacka: Tongshu (almanackans beteckning) innebär att den betecknar »allt«. Dess kärna är kalendern, som är en månkalender. Året är tio dagar och 21 minuter kortare än solåret, varför en extra fjärde månad på (i det närmaste) 30 dagar får inskjutas då och då. Enligt traditionen var det Gule kejsaren (Huangdi) som år 2637 före vår tideräkning uppdrog åt en minister att utarbeta en kalender, och man vet att kalendern i någon form funnits minst 2 500 år. Från att i första hand ha varit en bondepraktika har Tongshu allt mer fyllts av astrologiska och (mest) daoistiska föreställningar, där samspelet mellan yin (det kvinnliga, mörka, negativa, passiva – månen, jämna tal, även vad gäller årtal och månader etc.; detta råkar vara ojämna årtal i vår tideräkning) och yang (det manliga, ljusa, positiva, aktiva – solen, udda tal), som kompletterar varandra, är viktigt. Av de fem elementen – se nedan – är vatten och trä yin, och eld och metall yang. Elementet jord är både yin och yang.
Kalendern omfattar sextioårscykler, som innebär kombinationer av »de tolv jordiska grenarna« och »de tio himmelska stammarna«. Med tanke på i synnerhet kapitel 102 i del 4, »Järnåldern«, återges här beteckningarna på de tio »himmelska stammarna« (tian gan) och de tolv »jordiska grenarna« (di zhi):
| Stammar: | Grenar: |
| jia | zi |
| yi | chou |
| bing | yin |
| ding | mao |
| wu | chen |
| ji | si |
| geng | wu |
| xin | wei |
| ren | shen |
| gui | you |
| – | xu |
| – | hai |
Vi befinner oss (när detta skrives år 2001) i detta »ormens år« – enligt traditionen 4638 år sedan tideräkningen började – i den 78:e 60-årscykelns artonde år. Vilket år, vilken dag och timme någon är född spelar mycket viktiga roller för någons horoskop och därmed för huvudintrig och flera personer i »Drömmar om röda gemak«. För en kvinna är det fördelaktigt att vara född ett yinår och en yintimme.
Av största betydelse är också vilket av de tolv djuren i djurkretsen man hör samman med, eftersom dessa också kopplas till cykelns år och dagens tider (de tolv väkterna, se väktet): råttan, oxen, tigern, kaninen (haren), draken, ormen, hästen, geten (fåret), apan, tuppen, hunden och grisen. Djuret, året, timman, yin och yang och vilket av de fem elementen man hör samman med är de viktigaste faktorerna för ens horoskop rent allmänt och kopplas sedan till enstaka faktorer eller kombinationer av faktorer för dagar eller timmar, då det är fördelaktigt eller ofördelaktigt att företa sig vad det nu kan vara. De fem elementen kan ses som energins fem krafter i naturen och därmed också i människan (jämför våra klassiska fyra element, som spelar så stor roll i personkarakteristiken för exempelvis Shakespeare). De kopplas även till väderstrecken och årstiderna och får alltså kosmisk betydelse samtidigt som de finns i människans inre: trä (vår – öster) finns i mjälten, eld (sommar – söder) i lungorna, jord (midsommar – centrum) i hjärtat, metall (höst – väster) i njurarna och vatten (vinter – norr) i levern. Trä, eld, jord, metall och vatten påverkar ständigt, men med olika kraft, och i förhållandet mellan de båda kvinnliga huvudpersonerna i romanen är det Lin Daiyus »trä« och Xue Baochais »guld« (metall) som är avgörande, eftersom »guld« lättare kan kopplas till verkets manlige huvudperson, som emellertid säger sig vägra tro på »skrock« som horoskop och dylikt. Trä påverkar starkast vid vårdagjämningen och metall vid höstdagjämningen. Trä kopplas med bland annat morgon och vår, skönhet och elegans, skapande kraft och fantasi – poeter och konstnärer; metall på motsvarande sätt till kväll och höst, beslutsamhet och mycket annat. Hur olika element påverkar varandra vid olika tidpunkter är ett mycket komplicerat område, som ej blir lättare av att yin och yang, de tolv djuren och andra föreställningar också spelar in. Allt kan påverka vid exempelvis val av partner, kanske i synnerhet vilket djur och vilket element man »är«. (Översiktligt och initierat behandlas detta och mycket annat i Anders Lennartssons och Li Lis verk om den kinesiska almanackan varje år, när detta skrives »Den kinesiska almanackan för Ormens år 2001«, Bokförlaget Tranan. Se nedan även om solstånd och väkter.)
Amithabha (Buddha A): vistas i Paradiset i väster; den som åkallar honom, vilket ofta sker i romanen, når efter döden det Rena landet i väster.
Annalerna från Luriket (Vår och höst): ofta citerad krönika från det feodala Luriket (722–481), som alltså går fram till Konfucius egen tid. Särskilt tre kommentarer är berömda – de av Zuo Qiuming, Gongyang Gao och Guliang Chi.
arhat: (sanskrit, »värdig«) inom buddismen beteckning på den som genom att gå den »åttafaldiga vägen« har nått nirvana och alltså ej återföds efter existensen.
bagua – de åtta trigrammen: åtta kombinationer med tre heldragna och tre brutna streck, som används vid spådomar. Enligt traditionen stod Fuxi (se dito) på stranden av Luofloden och såg hur vattnet delade sig och en drakhäst steg upp från flodens botten. På ryggen bar drakhästen de åtta trigrammen, som Fuxi ritar av och därav skapar en spådomsmetod, som bygger på himlafenom och naturlagar, speciellt fåglars flykt, fyrfotadjurs rörelser och i synnerhet sköldpaddsskalens linjer. De åtta kombinationerna symboliserar från vänster i normal ordning: himmel, jord, åska, vind, vatten, eld, berg och träsk, och de grupperas ofta i en ring som på Sydkoreas flagga.
bambu: observera den fläckiga bambun vid floderna Xiao och Xiang, som enligt legenden har blivit fläckig av de tårar kejsar Yaos döttrar – änkor efter kejsar Shun – fällde, något som ofta anspelas på i poesin, i vår roman ej minst på grund av »bambudrottningen« Daiyus ständiga tårar.
Bambulundens sju vise: sju excentriska lärde män, poeter och livsnjutare, som stundom anspelas på. Filosofen Xi Kang (död år 262) samlar omkring sig vännerna Shan Tao, Ruan Ji, Ruan Xian (brorson till Ruan Ji), Wang Rong, Xiang Xiu och Liu Ling och bildar »klubben« Bambulunden, om vars ledamöter det finns flera roande och intressanta berättelser.
bibliotekets fyra skatter: pensel, tusch, tuschsten och papper (kallas även »skolarens fyra skatter« eller bara »de fyra skatterna«).
Boyi: se Ji Fa.
Cao Cao: framstående general och poet i Weiriket (under De tre kungadömena, 155–220). Framstår i »Berättelsen om de tre kungadömena« som den store skurken. Ofta citeras: »När man talar om Cao Cao, är han redan här« (»När man talar om trollen …«). Bedöms vida mer positivt nuförtiden.
chan: den kinesiska formen för zen(buddism).
Chang’an: Kinas »mesta« huvudstad, bland annat under tangdynastin, nuvarande Xi’an – »Västra huvudstaden« (Beijing = Norra huvudstaden, Nanjing = Södra huvudstaden, Dongjing = Tokyo, betyder Östra huvudstaden). Chang’an står stundom i romanen för »huvudstaden« i största allmänhet – romanens huvudstad har ju lånat drag från både Nanjing och Beijing. Se inledningen till del 1, »Guldåldern«.
Chang E (skrives även Chang’e): mångudinnan, se månmytologi.
Chaofu: vis gubbe, som bodde uppe i ett träd. Urtidskejsare Yao (ej Shun, som det står i vår roman) ville låta först Chaofu, som vägrar, och sedan Xuyou efterträda honom. När Xuyou berättar om erbjudandet för Chaofu, uppmanar denne honom ilsket att också han gömma sig och säger upp bekantskapen med honom.
Chu: Hubei (och delar av Hunan) – rike under Zhoudynastin.
ci: sångdikt (till givna melodier, från Yuandynastin). Se kommentar om kinesiska versformer i del 2, »Silveråldern«.
Cui Yingying: se Västra kammaren och Yingying.
dan: viktenhet, se vikter. En dan = 100 jin.
daotai: (mycket ungefärligt) – chefen för en domsaga.
dharma (sanskrit): den moraliska lagen; används stundom som beteckning för den buddistiska religiösa sanningen, stundom som namn för de element varav världen är uppbyggd.
ding: antik bronskruka (vas) på tre fötter.
Dingkeramik: keramik från Dingzhou i Hebeiprovinsen.
dominobrickor: se kommentar i del 2, »Silveråldern«.
dubbla femman: den femte dagen i den femte månaden, som firas med bland annat drakbåtsrodd till minne av den rättrådige Qu Yuan, som dränkte sig (278 f.0), eftersom furstarna ej lyssnade på hans goda råd.
dubbla nian: högtid den nionde dagen i den nionde månaden, då man vördar tidigare generationer; erinrar något om vårt allhelgonafirande.
dubbla sjuan: den sjunde dagen i den sjunde månaden, en lyckodag i kalendern, eftersom Vävarflickan och Herdepojken (Plöjaren, Ploggossen) – nu stjärnor i var sin ända av Vintergatan – då får mötas (»lyckligt sammanträffande«, se Qiaojie i personförteckningen).
dygderna, de fyra dygderna för kvinnan (konfucianism): måttfullt (oklanderligt, sedligt) uppträdande och språk, modest klädsel samt flit. Se även »plikterna« (de tre) och kommentaren om »Kvinnliga dygdemönster« och »Kvinnokatekesen« i del 4, »Järnåldern«.
elementen, de fem elementen: se ovan om almanackan och referenser där.
Evighetsblommans ödesbestämdhet: en samling med magiska formler och orakel, ofta använd av daoister.
examinationssystemet: aspirant (tongsheng) på distriktsnivå; talang (xiucai, »blomma i knopp«, student) på prefekturnivå; utvald lärd (juren, licentiat) på provinsnivå; officiellt bekräftad lärd (gongshi, doktor) i huvudstaden; framstående lärd (jinshi, docent) efter examination vid Hovet. De främsta »jinshi« utsågs till ministrar, kejserliga rådgivare och guvernörer för de mest lukrativa provinserna. Lägre nivåer kan stundom köpas eller ärvas.
Jämförelserna med våra akademiska grader är mycket ungefärlig. Se även åttafotingen.
(den) Fagra vallmon: berömd skönhet, se Yuji.
De fem lampornas lärdom: daoistisk skrift om »Vägen« med exemplifieringar.
(de) fem väderstrecken: observera att även mittpunkten (med zenit och nadir) räknas som väderstreck.
fengshui (feng shui): tecknen betyder »vind och vatten«, dvs. de fjärde och femte tecknen i bagua (se detta ord) – urgammal kinesisk lära om »jordströmmar« (krafter i jorden, »jordstrålning«), som går ut på att skapa balans mellan olika energier, i synnerhet vid stadsplanering, byggnadsarbete och inredning (»ett slags husets och rummets akupunktur« – akupunktören arbetar med energiflödet inne i våra kroppar, medan fengshui gäller våra yttre livsmiljöer, brukar det heta). Grundbegrepp är även här »qi« (den energi som finns i allt), yin och yang och jämvikten mellan de fem elementen. »Balans«, »harmoni« och »naturens ordning« anges ofta som verksamhetens/krafternas mål (»att framkalla goda vibrationer«). Som exempel på stadsplanering enligt fengshui anges ofta Xianggang (Hongkong) med dess skyddade läge som ett »skatbo«, nästan perfekt i fråga om väderstreck och jordkrafter.
Fuxi: enligt kinesisk mytologi bror till gudinnan Nüwa, som »reparerade himlen« och spelar en viktig roll i inramningen av vår roman. Fuxi var den förste suveräne härskaren i kinesisk historia och myt och skall ha regerat 2852–2738 f.0. Han föregår urtidskejsarna och anges som upphovsman till offerriter, fisk- och jaktnät och de åtta trigrammen, som stundom ses som utgångspunkt för skrivkonsten. Se bagua och de åtta trigrammen.
De fyra böckerna (»klassikerna«, »klassiska skrifterna«): de fyra verk som Zhu Xi sammanställde och kommenterade i slutet av 1100-talet och som sedan utgjorde kärnan i examinationssystemet under ming- och qingdynastierna, nämligen: »Den stora lärdomen« (kunskapen), »Medel vägen« (två kapitel ur »Boken om riterna«), »Samtalen« (Lunyu, dvs. med Konfucius/Kongzi, »Analekterna«) samt Mencius (Mengzi).
(de) fyra skatterna: se bibliotekets fyra skatter.
(de) fyra vithåriga åldringarna (gubbarna) på Shangberget: fyra åldringar som under oroligheterna efter den förste qinkejsarens död (210 f.0) dragit sig tillbaka till nämnda berg. I slutet av den förste hankejsarens regering (201–195) stöttar de den rättmätige efterträdare denne hade tänkt hoppa över, varvid kejsaren ändrar sig.
Färden till Västern (Xiyouji): en av mingtidens fyra stora romaner; handlar om munken Xuanzangs (kallas i romanen ofta Tripitaka) färd till Indien på 600-talet för att hämta heliga buddistiska skrifter. Huvudperson är »pilgrimen Sun« (apkungen Sun Wukong), känd bland annat för att ha ställt till med »stor oreda i Himlen«. Andra medhjälpare till Tripitaka är Galten (»Nasse«), »Sandmunken« och en vit häst (ett drakföl). Läs Göran Malmqvists härliga översättning!
gatha: buddistisk dikt, ofta av en »upplyst«.
ginkgo: östasiatiskt lövträd.
go: bräd- och brickspel, som går ut på att stänga in motståndaren. Kom från Kina (weiqi) till Japan på 400-talet, där det blev mycket populärt. Vi använder ofta den japanska formen. I romanen används oftast det vidare begreppet »qi«, som stundom översättes som »kinesiskt schack«. I allmänhet är det svårt att avgöra vilken form av brädspel som åsyftas, varför jag ofta låter »qi« vara oöversatt.
(den) Gröna Pärlan: berömd skönhet, se Lüzhu.
Guanyin: boddhisattva Avalokiteshvara, som frälser dem som anropar honom/henne. Blev i Kina femininum och spelar mycket ungefärligt samma roll för buddister som jungfru Maria för katoliker. »Barmhärtighetens gudinna.«
Guifei (den lysande konkubinen): se Yang Guifei.
(de) Gula turbanerna: daoistiskt influerad upprorsrörelse, som kämpar mot kejsarmakt, eunuckvälde och orättvisor under senare hantiden; används ofta som jämförelse i politiska sammanhang och har beroende på uttolkarens politiska hemvist stundom tolkats som barbariska upprorsmakare mot de styrande, stundom som välgörare mot befolkningen (Robin Hood). Stundom verkar de stå för grymhet.
Guldlotus (Gyllenlotus): se Jin Ping Mei.
Gule Kejsaren (Huangdi): den mest legendomspunne av de mytiska urtidskejsarna; skall ha regerat hundra år (2697–2598 f.0) och tillskrivs – jämte sina rådgivare – många innovationer: tideräkning, krut, kompass, skrift (ordbildningsprinciper), musikinstrument, mått och vikter, mediciner, silkesodling (genom en av sina gemåler) med mera. Kejsaren besökte De odödligas öar och blev själv odödlig. Han hämtades tillsammans med sitt harem till högre regioner av en drake. Gule Kejsaren spelar en viktig roll inom daoismens föreställningsvärld, där han stundom sammanblandas med Jadekejsaren. Se även almanacka.
Gusu: gammal benämning på Suzhou.
Hanlin (»Penselskogen«): den berömda Akademien, som kejsar Xuanzong grundade under tangdynastin och som ägde bestånd till kejsardömets fall. Akademiledamöterna försörjdes här med mat och husrum.
Herdepojken: se Ploggossen och framför allt Väverskan och dubbla nian.
Hongfu: »Röda dammvippan« (flugviskan), älsklingskonkubin hos hertig Yang Su av Chu (död 606). Under en audiens står hon med en dammvippa/flugviska bakom hertigen och blir blixtförälskad i besökaren (Li Jing), med vilken hon därefter flyr från Churiket.
Jadehallens rikedom och prakt: magnolia, granatäppelblom och pion.
Jadekejsaren: helt mytisk gestalt, högste potentat för många daoister.
Ji Fa: den blivande kungen av Zhou, Ji Fa, beger sig ut i krig mot den siste härskaren av Shangdynastin, trots att tvenne visa bröder, som vistats i andra riken, – Boyi och Shuqi – kraftfullt avråder honom. Ji Fa segrar, varför bröderna drar sig tillbaka upp på ett högt berg och säger sig föredra svältdöden framför att äta sådant som deras förra härskares besegrare erbjuder.
jin: vikt, en jin motsvarar (oftast) 500 gram. Se vikter.
Jin Ping Mei (Jinpingmei): Guld, Vas, Plommon – en av Mingtidens fyra stora romaner (100 kapitel, utkom 1610); utspelas i början av 1100-talet och åtnjuter som sederoman pornografisk ryktbarhet; handlar om vivören Ximen och hans kvinnor, framför allt konkubinerna med ovanstående namn. Finns i svensk översättning från 1950 (»Chin Ping Mei«, övers. Elsie och Håkan Tollet).
Jinling: Nanjing (»Södra huvudstaden«), men står stundom i romanen (liksom Chang’an) för huvudstaden i största allmänhet. »Jinlings tolv skönheter« är romanens viktigaste kvinnogestalter. (Se inledningen i del 1, »Guldåldern«.)
jing: se livskrafterna, de tre.
jinshi: se examinationssystemet.
Järnkryckan Li (Kryckgubben): en av (de) Åtta odödlige (se dito); fiktiv gestalt; var först eremit men undervisades sedan av Laozi. Under en själens resa kremeras oturligt hans fysiska kropp, varför själen tar in i en avliden, vanskapt tiggares kropp. Laozi skänker honom dels en järnkrycka, dels en kalebass med undergörande vätskor, som han under sina vandringar använder för att bistå sjuka. Fungerar stundom som de handikappades skyddspatron och figurerar ibland på apoteksskyltar.
kalebass: torkad, urgröpt frukt(skal) av »flaskkurbits«; används ofta för att förvara medicin.
kalender: se almanacka, Tongshu.
kalligrafi och skrivstilar: i romanen nämns »kaishu«, det vill säga den reguljära stilen (tryckstilen), »lishu« (kansliststilen, den officiella stilen) och sigillskrift (lilla och stora stämpeln) och i vår tid »jiaguwen« – de äldsta tecknen man fann på ben och sköldpaddsskal med »orakeltecken«. Kursiv skrift kallas »xingshu« (löpande skrift eller halvkursiv skrift) och bildar utgångspunkt för kalligrafin i mer inskränkt mening, den starkt individualiserade, kursiva »caoshu« (grässkrift). Läs Cecilia Lindqvists »Tecknens rike«.
kalpa (sanskrit): kosmologisk tidsperiod (»en dag för Brahma«); i slutet av en kalpa förgår världen för att därefter återskapas.
kang: den murade tegelsängen vid fönstersidan av rummet (i Nordkina) med hypokaustanordning (värmemöjligheter).
karma: sanskrit, ungefär »verk, handlingar«: de goda och onda handlingar, som bestämmer i vilken form man skall återfödas och antal återfödelser.
karvstock(shalva): feodal garanti för äkthet, när meddelande överbringas (ungefär som ena handsken i ett vasallförhållande under europeisk feodaltid).
ketou (»kowtow«): underdånig artighetsbetygelse genom att knästående dunka huvudet i golvet/marken, det vill säga göra ketou.
klientsystem: (»herr Zhengs litterära umgänge« med mera). Liksom i Romarriket innebär detta att en grupp personer som »klienter« åtnjuter beskydd av en högt uppsatt person (och dennes släkt) som »patronus«, som de i gengäld uppvaktar och gör vissa tjänster. I »Drömmar om röda gemak« är de oftast akademiker – någon även akademiledamot – och kunniga i etikettsfrågor. De sällskapar ofta »patronus« vid måltider, qi med mera, varvid statliga, akademiska och stundom kulturella frågor dryftas. Författaren intar ofta en ironisk attityd till dem och huvudpersonen ogillar dem i princip, trots att de stundom uppträder som buffert mellan honom och fadern. De är oavlönade men tar emot gåvor. Jag har valt att variera beteckningen beroende på omständigheterna, när de medverkar. I Penguinutgåvan kallas de ofta (stundom ironiskt) »gentlemen«. I Pléiadeutgåvan används oftast det neutrala »conseillers« – rådgivare.
koan: gåtliknande paradoxalt uttryck eller fras som används i zenbuddismens undervisning och meditation för uppnåelse av inre klarhet (satori) – Nationalencyklopedin.
Kong Zi (Kongzi): Mästaren Kong, det vill säga Konfucius.
Kryckgubben: se Järnkryckan Li.
Li, se Järnkryckan Li (Kryckgubben).
li: längdmått, en li motsvarar (oftast) 500 meter.
liang: viktmått om (mest) pengar, oftast silver (tael) – vikt 50 gram (oftast). Kan stundom motsvara 1 200 qian (se dito) i koppar.
Lilla röd: se Västra kammaren.
lingzhi (cao): odödlighetssvampen – se odödlighetssymboler.
Lisao: berömt stort – och mycket pessimistiskt – sorgekväde från staten Chu under Zhoudynastin.
litchi: försvenskad stavning av frukten »lychee«, vars skal är hårigt.
Liu och Ruan i Tiantaibergen: På Tiantaibergen (i Zhejiang) gick de båda nämnda under senare handynastin (Yongping, 58–75) vilse och livnärde sig under tretton dagar på växter. När de fann rovor och sesam insåg de att människor fanns i närheten och möttes av tre vackra flickor, som bjöd hem dem och lät dem bo hos dem i sex månader. När de återvänder hem, finner de att det gått sju generationer. De försvinner själva under regeringsperioden Taikang (280–285).
Liu Bang: den berömde grundaren av handynastin.
livskrafterna (de tre): jing (degenererar under åldrandet till sperma), qi (degenereras till andedräkt) och shen (degenereras till intellektuell verksamhet).
(den) Ljusa klarhetens fest/Qing ming: se solstånden.
Long: betecknar provinsen Gansu.
longan (long’an): frukt som liknar litchi (lychee), men vars skal är glatt.
Longjingte: »Drakkällete« som skördas i trakten kring Hangzhou (Zhejiang).
Lurikets annaler: se Annalerna från Luriket (Vår och Höst).
Lutans saga (Berättelsen om lutan – Pipaji): berömt drama från Yuan (mongoldynastin), vars cirka 120 bevarade dramer kännetecknas av intimt samspel mellan vers och musik. »Lutans saga« är det mest kända sydkinesiska stycket och skrevs i mitten av 1300-talet av Gao Ming. Handlar om en ung skolar som tvingas till huvudstaden och till äktenskap med statsministerns dotter, varför han måste lämna sina föräldrar och sin unga hustru, vilka då lider svår nöd. Trots svärdotterns ömma omsorger avlider hans föräldrar, och hans unga hustru beger sig, förklädd till nunna, ut på vandring medförande svärföräldrarnas porträtt och en luta (pipa). Hon berättar för makens förnäma hustru vem hon är och denna ädla kvinna delar därefter sitt hem och sin make med den första hustrun.
(den) Lysande konkubinen, Mingfei: se Wang Zhaojun. (Ej att förväxla med Yang Guifei, som också stundom benämns med dessa ord – se Yang Guifei.)
Lüzhou, Gröna pärlan: känd skönhet; favorit hos den fabulöst rike Shi Cong (249–300), chef för det Kejserliga gardet. När Shi Cong råkar i onåd, lägger skurken Sun Xin beslag på hans ägodelar, varvid den trogna Gröna Pärlan begår självmord genom att kasta sig utför en klippa.
Lång(t)livsgubben (stundom långlivsguden), Shoulao: bor liksom många odödliga på stjärnhimlen som en stjärna (shouxing). Finns i flera tappningar. Många odödlige säges bo på bergstoppar.
Läkekonstens bok: sannolikt åsyftas »Nei Jing«, »Invärtes(medicin)klassikern«, en grundbok i kinesisk läkekonst.
manchuhälsning: artighetsbetygelse genom att gå ned på ena knät och lätt framåtböjd sammanföra händerna framför bröstet inför den man hälsar.
mandarinänder: symbol för äktenskaplig trohet och lycka.
Mo, moismen: en av konfucianerna som kättersk betraktad pacifistisk lära om kärlek (ai), grundad av Mästaren Mo (Mozi, Mo Zi – latin Micius – f. omkring 480 f.0).
moln och regn: sexuell förening (efter en legend från Chu, där kung Huai i en dröm mötte gudinnan på Det magiska berget, hon som ansvarar för morgonmoln och kvällsregn).
mu: ytmått; en mu = 0,0667 hektar. 100 mu = en qing.
månmytologi: efter att ha stulit odödlighetselixiret, som hennes make, solskytten Yi, hämtat i Paradiset i väster, flyr Chang’e (Chang E) till månen, där hon (enligt en version) förvandlas till en padda med tre fötter, som med en mortelstöt behandlar elixiret, eventuellt med hjälp av månharen, som oftast arbetar under ett kassiaträd (kanelträd), som ständigt är grönt och kopplas till odödlighet.
Mästaren (Mäster) Kong: Kongzi, Kong Zi, Konfucius; på samma sätt mästaren Meng (Mengzi, Meng Zi, Mencius); mästaren Zhuang (Zhuangzi, Zhuang Zi); mästaren Mo (Mozi, Mo Zi, Micius); mästaren Zhu (Mäster Zhu, se Zhu Xi).
Norra huvudstaden: Beijing, se Chang’an.
Nyckeln till de Himmelska hemligheterna, kommentar till en samling daoistiska skrifter.
Nüwa (Nü Wa, Nü W0): vis forntids/sagokejsarinna med människohuvud och fågelkropp. Det var hon som högg av sköldpaddans ben, så att jorden kom att vila direkt på sköldpaddans skal, och fastställde de fyra väderstrecken. Sedan firmamentet i ett krig mellan jättar hade spruckit, vållades skador på jordens fyra hörn, vilka skador alltså Nüwa reparerade, vilket är utgångspunkt för vår roman.
(de) odödliges öar: tre klippöar i Östhavet – Penglai, Fangzhang och Yinghou – där de odödlige sägs vistas och där odödlighetsmedicin skall finnas; liknar på håll molnformationer, men upplöses när man närmar sig. Flera kejsare utrustade expeditioner hit utan att lyckas hitta öarna. Han Wudi lät konstruera en trädgård med tre öar med dessa namn för att locka till sig odödlige. Trädgården fick stor betydelse för trädgårdsarkitektur och har påverkat även romanens Perspektivträdgård.
odödlighetssymboler (utom de separat nämnda): hjort (som kan lukta sig till »lingzhi« – odödlighetssvampen), persikor (se Xiwangmu), sköldpadda, tall och trana. Angående odödlighetssymboler, odödlighetselixir och dylikt – läs Mette Sigstedts »Taoismens myter om odödlighet«, Östasiatiska museet, 1983, som jag har haft som främsta referens. Se även Anna Gustafsson Chens »Tao – taoistiska berättelser. Gudar och andra odödlliga i den kinesiska mytologin«.
palankin: aristokratisk, exklusiv bärstol; användes bland annat för att hämta hem den blivande bruden.
pengavikt (qian): viktenhet om pengar; en »qian« (peng) är (oftast) 5 gram om det gäller silver. Se qian.
Penglai: den mest kända av de tre öar, där de odödlige vistas i Östhavet enligt daoismen. Se (de) odödliges öar.
Penselskogen: se Hanlin.
Persikoblomfrun: När kung Wen av Chu hade erövrat och förstört Xiriket och dödat kungen där, tog han dennes hustru (»Xifrun«) till sitt harem. Hon slutade då att tala men födde honom två söner. När kung Wen frågar om hennes tystnad, bryter hon denna och svarar: »Jag är änka men har ändå en andra make. När jag icke vågade dö, hur skulle jag då våga tala?« Undersåtarna i det besegrade riket reste ett minnestempel till henne ovanpå den så kallade Persikoblomgrottan, varför hon senare kom att kallas Persikoblomfrun. – Enligt en annan tradition dödades ej maken av kung Wen och de båda Ximakarna begick gemensamt självmord år 11 f.0.
Persikoblomkällan: i Hunan; enligt en berättelse av Tao Yuanming (död år 427) upptäckte en fiskare här under Jindynastin (300-talet) – efter att ha passerat en grottunnel – ett lyckligt, ofördärvat folk, vars förfäder fem hundra år tidigare hade flytt undan den förste Qinkejsaren. Ingen har senare återfunnit detta Lycksalighetens rike, som namnet Persikoblomkällan nu oftast står för.
Pilgrimen (apan) Sun: se Färden till Västern.
Piling (yi): poststation i Jiangsu; den franska utgåvan har formen Biling Yi.
Pionpaviljongen: drama från sen mingtid av Tang Xianzu (1550–1611).
pipa: sträng-/knäppinstrument i trä med (oftast) fyra strängar; har ofta översatts som »kinesisk luta«, någong gång som »kinesisk cittra«. Jag behåller den traditionella översättningen »luta«, som figurerar i bland annat »Lutans saga« (Pipaji), se dito. En mycket initierad skildring av instrumentet ges av Cecilia Lindqvist i Kinarapport nr 3, 2002: »Pipa – älskat stränginstrument som färdades vidare åt öster«, s. 28–31. Även i andra artiklar i Kinarapport från 2001 och framåt skildrar Lindqvist musikinstrument, som stundom nämns i vår roman. En allmän hänvisning för den intresserade får här räcka. Läs Lindqvists storverk om »Qin«.
plikterna (de tre plikterna): kvinnan skall enligt konfucianismen före äktenskapet lyda fadern, under äktenskapet lyda maken och efter äktenskapet (om maken avlidit) sonen. Kopplas ofta till de »fyra dygderna« – se dygderna.
Ploggossen (Plöjarn, Oxfösaren, stundom Herdepojken, Herdegossen): se Väverskan (Vävarflickan).
Qi: gammalt feodalrike (Zhoudynastin) – ungefär nuvarande nordöstra Shandong och sydöstra Hebei.
qi: livskraft, energi (»andedräkt«) se (de tre) livskrafterna.
qi/weiqi: »kinesiskt schack«, brädspel – se go.
qian: se pengavikt; ett »snöre pengar« tycks ofta motsvara hundra »pengar«. Ofta är det fråga om små kopparmynt med hål i mitten, som hängs upp på snöre – »ett snöre pengar«. 1 200 koppar-qian motsvarar stundom en liang i silver.
qilin (kylin): lyckobringande amulett med en kinesisk enhörning.
Qin: den feodalstat i nuvarande Shaanxi–Gansu som den blivande förste Qinkejsaren, Qin Shihuang, hade som bas för utvidgandet av sitt rike.
qin: sjusträngat horisontellt sträng-/knäppinstrument, som erinrar om en cittra – »kinesisk cittra« (stundom översatt »kinesisk luta«); se pipa och kommentar där. Läs Cecilia Lindqvists »Qin« (2006).
qing: ytmått om 6,6667 hektar (= 100 mu).
ruyi: liten amulett i form av en spira; ordet betyder: »Må dina önskningar uppfyllas!« och spiran är en av många symboler för långt liv/odödlighet. Ett skäl är att spiran anses likna lingzhi-svampen och kanske också enhörningshornet (qilin). Se odödlighetssymboler.
Röda dammvippan (flugviskan): se Hongfu.
Röda klippan: här vid Långa floden stod ett ryktbart slag, där Zhuge Liang enligt »Berättelsen om de tre kungadömena« med hjälp av Östanvinden besegrar Cao Cao (se även Zhuge Liang och (de) Tre kungadömena). Se kommentarkapitel till del 2, »Silveråldern«: »Gåtor utan svar«, Röda klippan.
rökelse: ofta förekommer ingredienser av kassia, kamfer, mysk och sandel. Om hampa förekommer kan hallucinogena effekter uppnås. I daoistens meditationsrum (»renhetens kammare«) kan rökelsekaret vara den enda inredningen.
samisen (shamisen):japansk långhalsluta med tre eller fyra strängar, som knäpps på med ett stort yxformat träplektrum; fyrkantig ljudlåda. Översätts ofta med ordet »gitarr«. Se pipa.
shen: se livskrafterna.
shi: oftast mycket regelbunden dikt med bestämt antal stavelser, fasta rim och parallellism av olika typer. Se kommentarkapitel angående poesi i del 2, »Silveråldern«. Se även ci.
Shu: motsvarar ungefär nuvarande Sichuanprovinsen; gammalt kungadöme.
Shun: en av de exemplariska urtidskejsarna, som ofta åberopas av konfucianerna och skall ha dött 2203 f.0. Han låter ej sonen Shanjun efterträda honom utan väljer i stället den duglige undersåten Yu (se Yu). Shun är berömd för bland annat sina offer och inspektionsresor och allmänt för sättet att ordna och styra sitt rike. Han omgav sig med dugliga ministrar, som reglerar floder, bygger kanaler, inrättar domstolar m.m. Han betonade musikens goda inflytande och skall ha skrivit en essä härom.
Shuqi: se Ji Fa.
Själens hemkomst (återkomst): berömt avsnitt i Pionpaviljongen.
skrivstilar: se kalligrafi.
solstånden (de 24 solståndenjie): infaller var femtonde dag och anger vad man kan vänta av väder och vind. Första solstånd är Vintersolståndet, den dag Kejsaren förr offrade vid Himmelens tempel; förfädersritualer utförs denna dag. Om vädret är torrt blir året fredligt. Solstånd, som figurerar i romanen, är bland annat: nr 4: Vårens ankomst, nr 7: Vårdagjämningen, nr 8: Klart ljus (Qing ming – motsvarar i hög grad alla helgons dag hos oss), nr 13: Sommarsolståndet, nr 16: Höstens ankomst, nr 18: Vit dagg, nr 19: Höstdagjämningen, nr 22: Vinterns ankomst, nr 23: Lilla snön och nr 24: Stora snön.
Song Yu: berömd lyriker under 200-talet f.0.
Su Xiaoxiao: frivol yngre syster till poeten Su Shi (1036–1101).
Södra huvudstaden: Nanjing – se även Jinling och Chang’an.
Taishan: det heliga berg (Shandong), där Kejsaren årligen förrättade offer till Himlen. Området var centrum för odödlighetsmagi.
Tang: forntidshärskare som störtar Xiadynastin (se Yu) och grundar Shangdynastin (1766–1122). Skall ha dött år 1753 f.0.
tideräkning: se almanacka och solstånden.
(de) tolv djuren i djurkretsen, se almanacka.
Tongshu: se almanacka
(de) Tre kungdömena (Berättelsen om de tre kungadömena – Sanguoji): den äldsta av mingtidens fyra stora romaner, handlar om feodala strider under de första femtio åren efter handynastin. Här finns kejsartidens mest berömda hjältar – bland andra Kinas »tre musketörer« (Liu Bei, Zhang Fei och Guan Yu) och Zhuge Liang som en trollkunnig d’Artagnan – och skurkar (främst Cao Cao). Outtömlig källa för allusioner. Se Cao Cao, Röda klippan och Zhuge Liang.
träfisk: en träklapp, utformad som en fisk, som präster/munkar slår med för att rytmisera läsandet av bönerna.
vikter: en dan = 10 skäppor = 100 jin; en hu = 5 skäppor = 50 jin; en dou = 1/2 skäppa. Se jin.
vin: ofta risvin, alltid med alkohol. Läsaren får själv avgöra alkoholhalten.
Vår och höst: berömd krönika, se Annalerna från Luriket.
vita pengar: papperspengar, som huvudsakligen används vid offer.
väkter: ett dygn indelas i tolv väkter, alltså tvåtimmarspass, som dessutom motsvarar de tolv djuren (se almanacka). I synnerhet de nattetid användes mycket ofta som tidsangivelser: nr 1. 19.00–21.00 (xu – hunden), 2. 21.00–23.00 (hai – grisen), 3. 23.00–1.00 (zi – råttan), 4. 1.00–3.00 (chou – oxen), 5. 3.00–5.00 (yin – tigern), 6. 5.00–7.00 (mao – kaninen). Om det talas om »den tredje väkten« är det alltså kring midnatt. Komplikationer kan inträffa, eftersom råttan egentligen är det första av de tolv djuren, men i romanen verkar »den första väkten« nästan undantagslöst vara 19.00–21.00, det vill säga hunden. – Stundom uppges att den första väkten börjar 18.00 eller 18.30.
(den) Västra kammaren (Xixiang – stundom kallad Klostercellen): berömt drama från Yuandynastin av Wang Shifu. En ung poet träffar i ett kloster en flicka (Cui Yingying, kallas genomgående Yingying – »Lilla gylling«) och hennes mamma, vilka han räddar ur en fara. Kärlek uppstår och förmedlas genom Yingyings unga kammarjungfru Lilla röd (Xiaohong). Huvudpersonen tvingas resa bort och drömmer i ett härbärge om sin älskade. Hur det går får vi aldrig veta.
Väverskan (Vävarflickan) och Oxpojken (Ploggossen, Plöjaren, Herdegossen m.m.): två unga älskande som enligt legenden förvandlats till stjärnorna Vega och Altair, åtskilda av Vintergatan. Den sjunde natten efter den sjunde fullmånen varje år får de träffas, vilket fira(de)s på olika sätt – ej minst av unga flickor och pojkar – och anspelas på i poesi och diverse lekar. Se även i personförteckningen Qiaojie. Se kommentarkapitlet i del 3, »Kopparåldern«, om »Elegin till Hibiskusfen«.
Wang Zhaojun (Mingfei, »den Lysande/Strålande konkubinen«): Kejsar Han Yuandi skänker år 32 denna haremsdam (Wang Qiang, »Klarhetens drottning«) till hunnerkhanen Hu Hanye, åt vilken hon föder tre barn. Enligt en folklig tradition skulle hon ha varit för fattig för att tillfredsställa hovmålaren Mao Yanshous girighet (denne avbildade kejserliga konkubiner och lät via porträtten kejsaren välja nattsällskap), varför denne avbildade henne slarvigt och mindre skön. Kejsaren skall av en ren slump ha upptäckt hennes unika skönhet och blev förälskad. Målaren flydde då till nämnde khan och visade honom ett porträtt av henne. Khanen hotade då att invadera Hanriket om hon ej utlämnades. Vid överlämnandet skall hon ha dränkt sig i Amurfloden, gränsflod mellan de båda rikena. Ofta anspelas på olika händelser under hennes liv och – kanske allra mest – på hennes död enligt den muntliga traditionen. Bör ej förväxlas med en annan »strålande/lysande konkubin« – se Yang Guifei.
Wen, kung Wen av Zhou: Ji Chang, »greven av Väster«, far till kung Wu av Zhou och död 1135 f.0. Kunga(kejsar)titeln är postum.
Wu, kung Wu av Zhou: son till kung Wen av Zjou, Ji Chang.
Xi Shi (stundom Xishi): Västra Shi(familjen)s skönhet, stundom kallad »den sköna med rynkade ögonbryn«, varför hon i romanen ofta jämförs med »Lilla rynkan« (Daiyu). Kung Goujian i Yueriket förärar henne åt sin besegrare, Fucha i Wuriket, för att han genom henne skall förvekligas av kärlek, vilket också sker. Att hennes ögonbryn spelar en viktig roll härvidlag går tillbaka till Zhuangzi. I vår roman anspelas också på berättelsen om grannkvinnan, som tror att det räcker med att rynka på ögonbrynen för att bli vacker (och skäligen misslyckas och blir utskrattad).
Xiangfloden och Xiaofloden: se bambu.
Xiangru: Sima Xiangru, känd poet m.m. på 100-talet f.0.
xiaodan: kvinnoroll i kinesiska teater- och operaformer; ofta subrett- eller ingenyroll.
xiaoflöjt: vertikal bambuflöjt.
xiaosheng: mansroll i kinesiska teater- och operaformer, ofta den ledande ynglingen.
Xiwangmu: Västerns kungliga moder – övernaturligt väsen i Väster (omnämnd av Zhuangzi), som funnit »Vägen«, »dao«. Omtalas i många skepnader, ofta med djurkropp, och omges av fabeldjur. Sägs bo i Kunlun vid Jaspisdammen, där hon kan bjuda sina gäster på odödlighetspersikor, som mognar vart tre tusende år och som »pilgrimen Sun« kalasar på.
Xu You: vis gubbe, som avvisar kejserliga erbjudanden och tvättar sina öron, när han smutsats ned av sådana. Yttrandet »Jag har inget bruk för kejsardömet« brukar tillskrivas honom. Se även Chaofu, där en delvis annan bild av honom ges.
Xuanmuberget: ligger i Jiangsu. Yu Taixuan (östra Jin, 317–420) skall ha begravts här, vilket förklarar bergets namn.
Yama, kung Yama (kung Yan): underjordens – helvetets – kung och härskare.
yamen: förrättningsställe (kontor) för myndighetsutövning på olika nivåer.
Yang Guifei (Yang Yuhan): »den dyrbara /lysande/strålande konkubinen« – kejsartidens kanske mest kända konkubin, som får tangkejsaren Xuanzong att helt tappa kontrollen över sitt rike; kopplas ofta samman med An Lushans uppror och stryps trots kejsarens protester. Ej att förväxla med Wang Zhaojun (Mingfei, »den strålande/lysande konkubinen«).
Yao: en av de exemplariska av konfucianerna prisade urtidskejsarna (död 2258). Den förste av kejsarna i »Historiens bok« (Shujing). Skapar ordning och lycka genom sitt personliga föredöme. Han låter ej sonen Danzhu efterträda honom utan väljer i stället den duglige undersåten Shun (se dito). Yaos ministrar ordnar almanackan och utvecklar musiken genom att skapa den femsträngade lutan.
yin och yang: se almanacka.
Yingying (»Lilla gylling«): se Västra kammaren.
Yu: god, av konfucianerna prisad, mönsterkejsare, som grundar Xiadynastin (2205–1766); känd i första hand som »den store flodtämjaren« på grund av osjälviskt mångårigt arbete för att råda bot mot en väldig översvämning. Kallas ofta »den store Yu«.
Yuji, (den) Fagra vallmon: favorit hos kung Xiangji av Churiket, som år 202 f.0 ansätts av Liu Bangs trupper (grundaren av handynastin). Yuji dansar då en svärdsdans framför honom för att han skall dö tappert, varefter hon skär av sig strupen.
Zhang Chang: prefekt i Shenyang (död 48 f.0), som mycket noga uppehöll lag och ordning. Han målade själv hustruns ögonbryn, vilket förvånade kejsaren. Han lär ha svarat: »I samlivet mellan äkta makar händer betydligt viktigare ting än att ögonbryn målas«, med vilket svar kejsaren lät sig nöja.
Zhao: gammal feodalstat i nuv. södra Hebei och Shanxis mellersta och norra delar.
Zhao Feiyan: »Flygande svalan« – berömd skönhet, som kejsar Chengdi av Han gör till kejsarinna bland annat på grund av hennes förmåga att dansa nästan utan att vidröra marken.
Zhongshanvargen: figurerar i ofta citerad berättelse – en man räddar en varg undan de förföljande jägarna genom att stoppa honom i sin säck; när jägarna försvunnit och han släpper ut vargen, kastar sig vargen över honom för att äta upp honom. Zhou (hertigen av Zhou, hertig Zhou): Ji Dan var bror till hertig Shao (Ji Shi) och kung Wu av Zhou (Ji Chang). De båda förstnämnda var mentorer till den unge kung Cheng, när han efterträdde sin far kung Wu.
Zhu Xi (Mästaren Zhu, Mäster Zhu): berömd filosof under Song, 1130–1200; konfuciansk läromästare och uttolkare, vars teorier i hög grad påverkat eftervärlden.
Zhuge Liang: mycket berömd general, rådgivare och uppfinnare i »Berättelsen om de tre kungadömena« (se de Tre kungadömena), snarast huvudpersonen; betraktas nästan som trollkarl på grund av sina uppfinningar och kan kommendera Östanvinden (se även Röda klippan).
zodiaken: se almanacka, de tolv djuren i djurkretsen.
Åtefödelseklippan: klippan bakom klostret Tianzhu i Hangzhou, där Li Yuan återfann sin vän, buddistprästen Yuanguan, som återfötts i form av en oxfösare, enligt en berättelse från tangtiden.
(de) åtta odödliga: en blandning av historiska gestalter och sagofigurer, som det samlats många myter kring; uppstod under Song eller Yuan. För detaljer om och namn på de åtta hänvisas till ordförklaringarna i del 4, »Järnåldern«, där Järnkryckan Li spelar en viss roll. Övriga nämns på sin höjd parentetiskt. Se Anna Gustafsson Chen: »Tao. Taoistiska berättelser – gudar och andra odödliga i den kinesiska mytologin« (Tranan).
(de) åtta trigrammen (bagua – ba gua): utgångspunkt för spådomskonsten; består av åtta kombinationer av heldragna och brutna linjer i tretal; finns jämte yin och yang i Sydkoreas flagga. Se bagua.
åttafotingen (ba gu): den åttaledade uppsatsen i examinationssytemet, som skall vara uppbyggd huvudsakligen av citat från Konfucius och Mencius och strikt disponerad i åtta punkter, som kallas huvudet, halsen, strupen, armarna, vändpunkten, inälvorna, benen och fötterna.
ärmar: två sorter dominerar – de vida mandarinärmarna (med plats för mutor) och de vid ärmlinningen smala »bågskytteärmarna«.
»äta luft«: eftersom spannmål tynger och en odödlig (xian) bör vara lätt, andas han djupt i stället (»äter luft«, »andas vind och dricker dagg«, säger Zhuangzi).