VÄRLDEN ÄR IDEL växling och olikhet. Lasterna är alla lika i detta att de alla är laster, och så ser nog stoikerna på saken; men även om de är laster i lika mån är de inte lika stora laster. Och att den som har gått hundra steg utanför de
gränser på ömse håll, där det rätta inte kan finnas,1
inte skulle vara värre ute än den som bara har gått tio steg utanför gränsen är inte så troligt; lika litet som att ett helgerån inte skulle vara värre än att stjäla ett kålhuvud i vår trädgård:
Ingen kan hävda med skäl att brottet är ett och detsamma när man går in på grannens tomt och föröder hans kålgård och när man skrider till nattlig skövling i gudarnas tempel.2
Här är det lika stora skillnader som överallt annars. Det är farligt att blanda ihop syndernas art och deras omfång. Mördare, förrädare och tyranner vinner för mycket på det. Det är inte rimligt att deras samvete ska lättas av att någon annan är lat, liderlig eller mindre ihärdig i sin andaktsutövning. Var och en ökar på tyngden av sin nästas synd och lättar sin egen. Även de andliga ledarna graderar dem ofta felaktigt, tycker jag. På samma sätt som Sokrates sade att vishetens främsta uppgift är att skilja mellan goda ting och onda bör vi andra, som är lastbara även när vi gör vårt bästa, säga detsamma om konsten att skilja mellan lasterna: görs inte detta på ett exakt sätt förblir den dygdige och den onde hopblandade och kan inte skiljas från varandra.
Jämfört med de andra lasterna tycker jag att dryckenskapen är grov och djurisk. I andra laster har själen en större del, och det finns laster som har något underligt ädelt över sig, om jag så får säga. Det finns laster som har inslag av lärdom, flit, tapperhet, klokhet, skicklighet och skarpsinne, men den här lasten är heltigenom kroppslig och jordisk. Därför är det enbart hos det råaste folket i vår tid som den har något anseende. De andra lasterna försvagar intelligensen, den här vänder upp och ner på den och bedövar kroppen:
när vinets kraft slår igenom
vacklar vi fram, våra lemmar tyngs och tungan förslöas,
blicken blir simmig, hjärnan blöt, vi hickar och skrålar,
okvädingsorden blir fler.3
Det värsta tillståndet för en människa är när hon tappar självkännedomen och kontrollen över sig själv. Och härom säger man bland annat, att på samma sätt som den jäsande saften i ett vinfat trycker upp allt som ligger på botten, på samma sätt får vinet de innersta hemligheterna att rinna över hos dem som har druckit övermåttan:
vinkrus, du röjer lätt
med muntre Bacchus hjälp de visas
hemliga tankar och djupa grubbel.4
Josefos berättar att han lockade hemligheter ur ett sändebud som fienderna hade skickat honom genom att dricka honom berusad. Men Augustus, som hade anförtrott Thrakiens erövrare Lucius Piso sina mest privata angelägenheter, blev aldrig besviken på honom, inte heller Tiberius på Cossus, som han anförtrodde alla sina planer, trots att vi vet att dessa båda män var så begivna på vin att de ofta fick bäras hem från senaten när
ådrorna på dem som vanligt var svullna av gårdagens vinrus.5
Och planen att mörda Caesar anförtrodde man lika förtroendefullt åt Cimber, trots att han ofta söp sig full, som åt Cassius, som drack vatten. Cimber svarade kvickt: ”Skulle jag tåla en tyrann – jag som inte tål vin!” Vi ser att våra tyska legosoldater kommer ihåg inkvarteringsplatsen, lösenordet och sin grad också när de är dödligt berusade:
det är inte så lätt att besegra
män som är fulla på oblandat vin och som lallar och raglar.6
Jag skulle aldrig ha trott att man kunde begrava sig så djupt i redlöst fylleri om jag inte hade läst följande i historieböckerna. Attalos bjöd Pausanias på middag för att förödmjuka honom å det grövsta – samme Pausanias som på grund av just denna händelse senare dödade kung Filip av Makedonien (en kung vars goda egenskaper vittnade om den uppfostran han hade fått i Epameinondas hus genom att umgås med denne) – och Attalos fick Pausanias att dricka så mycket att denne omedvetet utlämnade sin vackra kropp – likt en hora i ett busksnår – åt mulåsnedrivarna och husets alla vidriga tjänare. Och följande har jag hört berättas av en dam som jag ärar och skattar mycket högt: nära Bordeaux, i trakten av Castres där hon bor, fanns det i en by en änka, känd för sin ärbarhet, som märkte de första tecknen på att hon var med barn. Till grannfruarna sade hon då att om hon hade en man skulle hon ha trott att hon var havande. Men eftersom misstanken stärktes dag för dag och saken till slut blev uppenbar tog hon det steget att hon lät meddela från predikstolen i sin kyrka att om någon erkände saken och bekände, då lovade hon att hon skulle förlåta den mannen och gifta sig med honom om han så tyckte. En av hennes unga drängar fattade mod av hennes förklaring och berättade att han på en helgdag, då kvinnan hade druckit massor av vin, hade påträffat henne så djupt insomnad vid eldstaden och i en så oanständig ställning att han kunde ta henne utan att väcka henne. Än i dag lever de gifta tillsammans.
Det är helt klart att antiken inte fördömde denna last särskilt strängt. Även många filosofer talar med stort överseende om den i sina skrifter, och till och med bland stoikerna finns det flera som föreslår att man ibland ska tillåta sig att dricka rejält och berusa sig för att ge själen avslappning.
Även i denna duglighetstävlan har Sokrates ofta
segrat och vunnit ett pris – allt enligt lång tradition.7
Cato, censorn och tillrättavisaren av andra, blev förebrådd för att han drack för mycket.
Det sägs att även gamle Cato
ofta lät värma sin dygd i vinet.8
För att överträffa sin bror Artaxerxes anförde den frejdade kung Kyros bland andra berömvärda egenskaper att han kunde dricka mycket mer än han. Och hos de bäst organiserade och bäst styrda folken var det mycket vanligare att man prövade vem som kunde dricka mest. Jag har hört den utmärkte Parisläkaren Sylvius säga att för att hindra magkrafterna från att bli slöa är det bra att sätta sprätt på dem en gång i månaden med ett sådant övermått och stimulera dem, så att de inte trubbas av. I böckerna står det också att perserna drack vin innan de överlade om sina viktigaste angelägenheter. Min smak och läggning är mer emot denna last än mitt förnuft. För bortsett från att jag lätt underordnar mina åsikter under de antika åsikternas auktoritet anser jag verkligen att det är en slapp och dum last, fast mindre elakartad och skadlig än de andra, vilka nästan alla drabbar samhället mer direkt. Och om det är som det hävdas att vi inte kan glädja oss utan att det kostar oss något tycker jag att den här lasten kostar vårt samvete mindre än de andra, förutom att den inte är särskilt svår att förbereda och lätt att hitta – en synpunkt som ej bör föraktas.
En man som nått långt i värdighet och ålder räknade det här glädjeämnet som ett av de tre viktiga vilka stod honom åter i livet, efter vad han sade mig, och var kan man mer rätteligen finna ett glädjeämne än bland de naturliga? Men han tog det på fel sätt. Att kräset och noggrant välja sina viner ska man undvika. Grundar du njutningen på att dricka gott tvingar du på dig pinan att dricka dåligt. Man bör ha en slappare och friare smak. Ska man vara en god drinkare får man inte ha så fin gom. Tyskarna dricker nästan alla viner med lika stort nöje: de är mer ute efter att svälja än att smaka. Det får de ut mycket mer av. Deras njutning är mycket mera frodig och lättillgänglig. Att dricka måttligt vid två måltider på det franska sättet är å andra sidan att inskränka för mycket på vingudens gåvor. Man ska ta sig mer tid och vara mer ihärdig. Under antiken ägnade man hela nätter åt den här övningen och fortsatte ofta nästa dag. Därför bör man göra sitt dagliga drickande mer omfattande och kraftfullt. Jag kände en gång en hög adelsman, berömd för framgångsrika bedrifter av stor betydelse, som utan ansträngning aldrig drack mindre än två kannor vin till sina dagliga måltider och som när han lämnade bordet alltid visade sig klok och genomtänkt, vilket gagnade vår sak. Den glädje som vi så gärna vill räkna på under vår levnad bör få större plats i den. Vi bör göra som butikspojkar och kroppsarbetare och inte säga nej till något tillfälle att dricka, utan alltid ha denna önskan i huvudet. Det verkar som om vi skär ner på bruket av vin för var dag, och som om man förr i tiden bjöd på middagar, supéer och vickningar oftare och mer regelbundet än i dag i våra hus, något som jag själv upplevde när jag var barn. Går vi kanske därmed mot bättre förhållanden i något avseende? Inte alls. Det är för att vi är mer hemfallna åt otukt än våra fäder. De här båda sysslorna blockerar varandras utövande. Å ena sidan har otukten gjort magen känsligare, å andra sidan gör nykterheten oss mer galanta och piggare på att öva älskog.
Det var häpnadsväckande historier jag hörde min far berätta om kyskheten på hans tid. Han var verkligen den rätte att uttala sig, för av natur och uppfostran var han mycket förekommande mot damer. Han talade föga och väl, och ändå strödde han in en del utsmyckningar i sitt tal från böcker på folkspråk, särskilt spanska; bland de spanska var han mest förtrogen med den som kallas Marcus Aurelius. Han förde sig med mild, ödmjuk och mycket återhållen värdighet. Särskild omsorg på att vara respektabel och anständig både i fråga om sin person och sin klädsel, vare sig han gick till fots eller satt till häst. Makalös ordhållighet, och ett allmänt samvetsgrant och nogräknat sätt som snarare var alltför skrupulöst än motsatsen. Full av styrka för att vara så kortväxt, rak hållning, välproportionerad kropp, behagligt ansikte, brunaktig hy, skicklig och överlägsen i alla ädla idrotter. Jag har också sett några käppar fyllda med bly som det sägs att han brukade träna armarna med för att förbereda sig för stångstötning, stenkastning och fäktning, och skor med blysulor för att bli spänstigare i löpning och hopp. Hans mirakulösa förmåga att hoppa utan ansats lever fortfarande i minnet. Jag såg honom, över sexti år gammal, få vår rörlighet att komma på skam, kasta sig upp på en häst med sin pälsfodrade jacka, slänga sig över bordet stödd bara på tummen, och aldrig gå upp till sitt rum utan att ta tre fyra steg åt gången i trappan. Om kyskheten, som nu är mitt ämne, brukade han säga att i en hel provins fanns det knappt en enda kvinna av börd som hade dåligt rykte. Han berättade om märkliga intima förbindelser med ärbara kvinnor, särskilt sina egna, som upprätthölls utan en skugga av en misstanke. För egen del svor han en helig ed på att han var oskuld när han gifte sig, trots att han hade deltagit så länge i krigen på andra sidan Alperna, om vilka han har efterlämnat till oss en egenhändig dagbok där han punkt för punkt följer vad som hände både offentligt och för hans privata del. Han gifte sig också vid hög ålder, år 1528, hans trettitredje, då han var hemkommen från Italien. Låt oss återvända till våra flaskor.
Ålderdomens besvär, som gör att vi kan behöva något stärkande och uppiggande, skulle med god rätt kunna inge mig en längtan efter att kunna dricka, för drickandet är nästan det sista glädjeämnet som åren berövar oss med sin gång. Den naturliga värmen sätter sig enligt dryckesbröderna först i benen: det är när vi är barn. Därifrån stiger den till mellanregionen, där den stannar ett bra tag och alstrar de njutningar som enligt min uppfattning är de enda sanna i kroppens liv – de andra är sovande i jämförelse. Mot slutet hamnar värmen, likt en ånga som stiger uppåt och dunstar, i svalget, där den får sin sista anhalt.
Ändå kan jag inte förstå hur man kan utsträcka drickandets njutning längre än vad törsten räcker och i inbillningen skapa sig ett konstlat och naturvidrigt begär. Så långt skulle min mage aldrig kunna gå, den har fullt upp med att klara av det som den intar för sitt behov. Jag är så funtad att jag bara bryr mig om att dricka efter att jag har ätit, därför är det sista glaset alltid det största. Och eftersom vi som gamla har en beläggning i gommen på grund av förkylning eller gommen är försämrad av något annat tycker vi att vinet är bättre för oss i samma mån som våra porer öppnas och renas. Smaken uppfattar jag sällan särskilt bra utom vid första klunken. Anacharsis förvånade sig över att grekerna drack ur större glas vid måltidens slut än vid dess början. Jag antar att de gjorde det av samma skäl som tyskarna: det är vid måltidens slut som de börjar dricka ikapp. Platon förbjuder barnen att dricka vin innan de fyllt arton och förbjuder alla att berusa sig innan de fyllt fyrti. Men dem som är över fyrti ger han lov att njuta av detta: de får ge Dionysos litet större inflytande vid sina måltider – en god gud som återger människorna livsglädje och gubbarna ungdom och som mjukar upp och mildrar själens lidanden på samma sätt som elden mjukar upp järnet. Och i sina lagar anser Platon sådana dryckesfester nyttiga (förutsatt att det finns en ledare som kontrollerar och styr dem), för i ruset prövas varje människas natur på ett bra och säkert sätt, och ruset är väl ägnat att ge de äldre mod att slå sig lösa i dans och musik – nyttiga ting som de inte vågar ägna sig åt när de är nyktra. Platon anser att vinet kan ge själen måtta och kroppen hälsa. Ändå uppskattar han följande restriktioner, som delvis är lånade från karthagerna: man ska avstå från vin under krigståg; alla myndighetspersoner och domare ska avstå från vin när de utövar sina ämbeten och överlägger om offentliga frågor; man ska aldrig dricka på dagen, för den tiden av dygnet är avsedd för andra göromål, och inte heller under den natt som man utsett för barnalstring.
Det sägs att när filosofen Stilpon var tyngd av ålder påskyndade han medvetet slutet genom att dricka oblandat vin. Filosofen Arkesilaos fick sina av ålder försvagade livskrafter knäckta av samma orsak, men då var det oavsiktligt. Det är en rolig gammal fråga om den vises själ är sådan att vinet kan besegra den med sin makt: kan
vinet rikta en stöt rakt mot den vises borg? 9
Hur fåfänga blir vi inte av vår höga uppfattning om oss själva! Världens mest kontrollerade och mest fullkomliga själ har fullt upp med att hålla sig upprätt och undvika att kastas till marken av sin egen svaghet. Det finns inte en själ på tusen som står rak och stadig ett enda ögonblick i sitt liv, och det kan betvivlas att själen nånsin kan göra det så som den naturgivet är beskaffad. Men om den kan det, och om man därtill kan lägga beständighet – då når själen sin slutliga fullkomning; jag menar om ingenting skakar den, vilket tusen tillfälligheter kan göra. Den store diktaren Lucretius kunde filosofera och stålsätta sig hur mycket som helst, ändå blev han galen av en kärleksdryck. Finns det någon som tror att inte en hjärnblödning skulle bedöva Sokrates likaväl som en sjåare? Somliga har glömt bort sitt eget namn på grund av en sjukdom, hos andra har en lätt skada vänt upp och ner på deras förstånd. Filosofen må vara hur vis som helst men är till slut ändå bara en människa, och vad är sårbarare, eländigare och mer ett intet än en sådan? Visheten övervinner inte våra naturgivna betingelser:
svett bryter fram, hela kroppen blir likblek,
tungan förlamas, rösten dör ut och det svartnar för blicken,
benen bär inte mer och i öronen susar det dovt när
skräcken i själen får allt på fall.10
Filosofen tvingas knipa ihop ögonen för slaget som hotar honom; står han vid kanten till ett stup tvingas han darra som ett barn: naturen har velat förbehålla sig dessa små tecken på sin myndighet, som inte kan betvingas av vårt förnuft eller av den stoiska dygden – detta för att lära människan att hon är dödlig och svag. Hon bleknar av skräck, rodnar av skam, jämrar sig vid njursten, kanske inte med förtvivlad och gäll röst men i alla fall med bruten och hes.
Och intet mänskligt bör hon anse främmande för sig.11
Diktarna, som hittar på allt som de har lust, vågar inte ens befria sina hjältar från att gråta:
Gråtande talar han så och lösgör fartygens tyglar.12
Filosofen får nöja sig med att tygla och moderera sina böjelser; att undertrycka dem står nämligen inte i hans makt. Till och med vår Plutarchos, denne fullkomlige och lysande bedömare av mänskliga handlingar, började vid anblicken av Brutus’ och Torquatus’ mord på sina egna barn betvivla att dygden kunde driva dem därhän och undra om inte de där personerna snarare hade drivits av någon annan lidelse. Alla handlingar som går utanför de vanliga gränserna blir föremål för negativa tolkningar eftersom vår smak inte uppskattar något som går utanför dem, vare sig det är höjt över dem eller ligger under dem.
Låt oss lämna den filosofskola därhän som uttryckligen bekänner sig till karaktärsstolthet. Men när vi till och med från den skola som anses vara den mjukaste kan få höra Metrodoros skryta så här: ”Jag har förekommit dig, Öde, och fångat dig, jag har blockerat alla dina vägar så att du inte kan komma mig när”;13 när Anaxarchos på befallning av tyrannen Nikokreon på Cypern läggs i ett stenkar och krossas med järnklubba och han hela tiden ropar: ”Slå och krossa, det är inte Anaxarchos utan hans hölje som ni mosar!”; när vi hör våra martyrer mitt inne i elden skrika till tyrannen: ”Nu är det färdigstekt på den här sidan, skär upp den, ät den, den är klar, börja på andra sidan”; när vi hos Josefos hör den där pojken som är alldeles förstörd av Antiochos bitande tänger och genomborrad av hans sylar skrika med fast och självsäker röst: ”Tyrann! Du slösar bort din tid, jag mår fortfarande bra: var är den där smärtan och de där pinorna som du hotade mig med? Är detta allt du kan åstadkomma? Min ståndaktighet gör dig mer ont än vad jag känner av din grymhet. Ditt fega kräk, du ger upp och jag blir starkare; få mig att klaga då, få mig att svikta, få mig att ge upp om du kan! Sätt fart på dina drabanter och bödlar, se så modstulna de är, de förmår inte mer: rusta dem, hetsa dem!” – så måste man verkligen erkänna att det i dessa själar har inträtt ett slags störning eller ett vansinne, hur heligt detta än må vara. När vi kommer till stoiska kvickheter som Antisthenes yttrande ”Μανείην μᾶλλον ἢ ἡσθείην”, alltså att han hellre var vansinnig än vällustig; när Sextius säger oss att han hellre skulle genomborras av smärta än av vällust; när Epikuros börjar låta sig smekas av gikten, avvisar vila och hälsa, med glatt hjärta trotsar sjukdomar och föraktar mindre svåra smärtor och struntar i att bekämpa och övervinna dem, när han kallar på dem och önskar sig häftiga, stingande smärtor som är honom värdiga –
mitt bland tröga tamdjur han önskar få möta ett vildsvin,
fradgande vilt, eller också ett guldgult lejon från bergen14 –
vem anser inte då att detta är utbrott av ett hjärta som kommit ur läge? Från sin normala plats kan vår själ inte nå så högt, den måste lämna denna och höja sig, skenande röva bort och hänrycka sin ryttare så långt att han själv blir skakad efteråt över vad han har gjort, precis som stridens hetta under krigshandlingar ofta driver ädla soldater att gå igenom så stora faror att de blir de första att lamslås av häpnad när de blivit sig själva igen, och liksom diktarna ofta grips av förundran över sina egna verk och inte längre kan känna igen vägen där de utförde ett så vackert lopp. I diktarnas fall kallas detta också glöd och vanvett. Och på samma sätt som Platon säger att en behärskad man förgäves knackar på poesins dörr säger också Aristoteles att ingen framstående själ saknar ett inslag av vansinne; och vansinne kallar han med rätta varje språng, hur berömvärt det än må vara, som tar oss utanför vårt eget omdöme och förnuft. Visdom är nämligen en kontrollerad styrning av vår själ, och den kontrollen utövar visheten med måtta, balans och fullt ansvar. Platon hävdar således att förmågan att profetera ligger ovanför oss och att vi måste vara utanför oss själva när vi utövar den; vårt förstånd måste fördunklas, antingen av sömn eller av någon sjukdom, eller också måste förståndet lyftas bort från sin plats genom en himmelsk hänryckning.
1 quos ultra citraque nequit consistere rectum. Horatius, Satirer 1, 1, 107.↵
2 Nec vincet ratio tantundem ut peccet idemque / qui teneros caules alieni fregerit horti / et qui nocturnus divum sacra legerit. Horatius, Satirer 1, 3, 115–117.↵
3 cum vini vis penetravit / consequitur gravitas membrorum, praepediuntur / crura vacillanti, tardescit lingua, madet mens, / nant oculi, clamor, singultus, iurgia gliscunt. Lucretius 3, 476, 478–480.↵
4 tu sapientium / curas et arcanum iocoso / consilium retegis Lyaeo. Horatius, Carmina 3, 21, 14–16.↵
5 hesterno inflatum venas de more Lyaeo. Vergilius, Bucolica 6, 15.↵
6 nec facilis victoria de madidis et / blaesis atque mero titubantibus. Juvenalis 15, 47–48.↵
7 Hoc quoque virtutum quondam certamine magnum / Socratem palmam promeruisse ferunt. Maximianus 1, 47–48.↵
8 Narratur et prisci Catonis / saepe mero caluisse virtus. Horatius, Carmina 3, 21, 11–12.↵
9 si munitiae adhibet vim sapientiae. Horatius, Carmina 3, 28, 4.↵
10 sudores itaque et pallorem existere toto / corpore et infringi linguam vocemque aboriri, / caligare oculos, sonere aures, succidere artus, / denique concidere ex animi terrore videmus. Lucretius 3, 154–157.↵
11 Humani a se nihil alienum putet. Terentius, Självplågaren 77.↵
12 Sic fatur lacrimans classique immittit habenas. Verglius, Eneiden 6, 1.↵
13 Occupavi te, Fortuna, atque cepi omnesque aditus tuos interclusi, ut ad me aspirare non posses. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 9, 27.↵
14 spumantemque dari pectora inter inertia votis / optat aprum aut fulvum descendere monte leonem. Vergilius, Eneiden 4, 158–159.↵