EN DAG UNDER våra inbördeskrig när min bror sieur de La Brousse och jag var på resa mötte vi en adelsman som såg distingerad ut. Han tillhörde våra motståndares parti, men det visste jag inget om för han förställde sig, och det värsta med de här krigen är att korten är så blandade, din fiende skiljer sig inte från dig med något tydligt kännetecken, vare sig i fråga om språk eller uppträdande, och han är fostrad under samma lagar, samma seder och samma himmel, så det är svårt att undvika förvirring och oreda. Det gjorde att jag själv blev rädd för att möta våra egna trupper på något ställe där jag inte var känd och för att få svårt att identifiera mig och kanske råka ut för än värre svårigheter. Det hade hänt mig en gång tidigare, för i samband med ett sådant missförstånd blev jag av med både män och hästar, och bland annat dödade de en page för mig, en italiensk adelsman som jag höll på att uppfostra med stor omsorg. Där utsläcktes ett fint ungt liv som hade ingett stora förhoppningar. Men den här mannen var så vansinnigt rädd, och jag såg att han blev så dödsförskräckt var gång vi mötte några ryttare och var gång vi passerade städer som höll på kungen att jag till slut anade att det var samvetet som ingav honom sådan oro. Den stackars mannen trodde att man kunde läsa hans hemliga avsikter tvärsigenom förklädnaden och korsen på kappan och ända inne i hjärtat på honom. Så fantastisk är samvetets makt. Samvetet får oss att förråda, anklaga och bekämpa oss själva, och i brist på andra vittnen ställer det oss mot oss själva, det
svänger en osynlig piska, och själen blir som en bödel.1
Den här historien är i barnamun: Bessos, en paionier, förebråddes för att han för skojs skull hade rivit ner ett sparvbo och dödat fåglarna. Han svarade att det hade han goda skäl att göra, för de där småfåglarna anklagade honom hela tiden falskeligen för att ha mördat sin far. Mordet på fadern hade dittills varit dolt och okänt, men samvetets hämnande furier fick just honom som borde bära straffet att röja det.
Hesiodos korrigerar Platons påstående att straffet följer tätt inpå synden, för han säger att straffet föds i samma ögonblick som synden. Var och en som väntar på straff lider av straffet, och var och en som har förtjänat straff väntar på straffet. Ondskan skapar pinor mot sig själv: ”En ondskefull plan blir värst för den som har gjort upp den”2 på samma sätt som getingen sticker och sårar andra men mest sig själv, eftersom den tappar gadden och kraften för alltid
och de lämnar sitt liv i såret. 3
Genom en naturlig motsättning har den spanska flugan något i sig som fungerar som motgift mot det egna giftet. Och just i samma stund som vi känner lust av synden alstras i samvetet en olust, som pinar oss med många plågsamma tankar vare sig vi är vakna eller sover, för
många har yrat i feber, har pratat i sömnen och ofta
röjt sig och avslöjat brott som länge förblivit fördolda.4
Apollodoros drömde att han såg sig själv bli flådd av skytherna och sedan kokas i en gryta medan hans hjärta mumlade: ”Jag är orsaken till alla dessa olyckor.” Inget gömställe duger för de onda, sade Epikuros, för de onda kan aldrig vara säkra på att vara dolda eftersom samvetet avslöjar dem för dem själva, och
det är det första straffet: att ingen skyldig blir frikänd
inför sin egen domstol. 5
Liksom samvetet fyller oss med fruktan fyller det oss också med tillförsikt och självförtroende. Och jag kan säga att jag har gått igenom många faror med mycket säkrare steg därför att jag har tänkt på den hemliga kunskap som jag ägde om min egen vilja och om mina rena avsikter.
Alltefter samvetets röst i en enskild människas inre
känner hon skräck eller hopp inför det hon har gjort.6
Detta finns det tusen exempel på; det räcker att nämna tre, som alla gäller samma person.
Scipio anklagades en dag för något allvarligt inför det romerska folket. I stället för att försvara sig eller smickra domarna sade han: ”Verkligen passande att ni tänker döma om liv eller död för den man med vars hjälp ni har fått myndighet att döma över hela världen!” Och en annan gång lät han bli att tala för sin sak när en folktribun riktade beskyllningar mot honom. Han svarade bara: ”Kom, medborgare! Låt oss gå och tacka gudarna för den seger över karthagerna som de gav mig en dag som den här!” Och när han började gå i förväg mot templet följde hela församlingen med, även han som hade anklagat honom. Och när Cato drev Petillius att kräva redovisning för de pengar som Scipio hade haft hand om i provinsen Antiokia inställde sig Scipio i senaten i detta ärende, tog fram räkenskapsboken som han bar under manteln och sade att boken tog upp de exakta inkomsterna och utgifterna, men när man bad honom lämna den till skrivaren vägrade han och sade att en sådan skymf tänkte han inte tillfoga sig själv, så inför senaten rev han boken i bitar med egna händer. Jag tror inte att en människa som det sved i själen på skulle kunna hyckla en sådan tillförsikt. Hans hjärta var av naturen för stort och vant vid ett öde alltför stort, säger Livius, för att han skulle kunna vara brottslig och nedlåta sig till att försvara sin oskuld.
Tortyren är en farlig uppfinning, den tycks snarare pröva vad man uthärdar än pröva sanningen. Och både den som uthärdar tortyren och den som inte gör det döljer sanningen. För varför ska smärtan hellre få mig att bekänna det som är sant än det som inte är det? Och omvänt: om den som inte har gjort det som han anklagas för är tillräckligt tålig för att stå emot plågorna, varför skulle inte han som har gjort det vara det när en så fin belöning som livet förespeglas honom? Jag tror att grunden för den här uppfinningen är att man räknar med samvetets makt. För det verkar som om samvetet bistår tortyren med att få den skyldige att bekänna och försvagar honom, medan samvetet å andra sidan stärker den oskyldige mot tortyren. Sanningen att säga är tortyren ett hjälpmedel fyllt av osäkerhet och fara. Vad skulle man inte säga och göra för att undfly så grymma smärtor?
En oskyldig kan smärtan tvinga till en lögn.7
Därför händer det att den som domaren har torterat för att inte låta honom dö oskyldig – honom låter domaren dö både oskyldig och torterad. Tusen och åter tusen har dragit detta på sig genom falska bekännelser. Till dem räknar jag Filotas, med tanke på omständigheterna kring den rättegång som Alexander drev mot honom och på hur tortyren gick till. Men ändå är detta – säger man – det minst onda som människan i sin svaghet har kunnat hitta på, och ändå är det högst omänskligt och högst onödigt enligt min åsikt. Många folk, som i det här avseendet är mindre barbariska än grekerna och romarna vilka kallar dem barbarer, anser att det är fasansfullt och grymt att tortera och rådbråka en människa när man fortfarande är osäker på om han har begått något brott. Kan han rå för att ni är okunniga? Är ni inte orättfärdiga när ni för att inte döda honom utan anledning gör något värre mot honom än att döda honom? Att det är så det är framgår av hur ofta det händer att en anklagad hellre vill dö utan skäl än han vill gå igenom en sådan rannsakning som är plågsammare än straffet, och som genom sin grymhet ofta föregriper straffet och fullbordar det. Jag vet inte varifrån jag har den här historien, men den ger en tydlig bild av samvetet i vår rättskipning. En bykvinna gick till armégeneralen, en man mycket noga med att skipa rättvisa, och anklagade en soldat för att ha bestulit hennes små barn på den lilla vällingskvätt som hon hade kvar för att hålla dem vid liv efter att den här armén hade plundrat allt. Bevis fanns inga. Generalen uppmanade kvinnan att noga betänka vad hon sade eftersom hon skulle göra sig skyldig till falsk tillvitelse om hon ljög. Hon vidhöll och generalen lät sprätta upp magen på soldaten för att få veta sanningen. Och det visade sig att kvinnan hade rätt. En fällande dom som gav underlag för ett åtal.
1 occultum quatiens animo tortore flagellum. Juvenalis 13, 195.↵
2 Malum consilium consultori pessimum. Gellius 4, 5, 5.↵
3 vitasque in vulnere ponunt. Vergilius, Georgica 4, 238.↵
4 quippe ubi se multi per somnia saepe loquentes / aut morbo delirantes protraxe ferantur / et celata diu in medium peccata dedisse. Lucretius 5, 1158–1160.↵
5 prima est haec ultio, quod se / iudice nemo nocens absolvitur. Juvenalis 13, 2–3.↵
6 Conscia mens ut cuique sua est, ita concipit intra / pectora pro facto spemque metumque suo. Ovidius, Fasti 1, 485–486.↵
7 Etiam innocentes cogit mentiri dolor. Publilius Syrus 174 Duff.↵