DE SOM SKILDRAR kejsar Augustus liv påpekar att han i sin militära ordning var sällsamt frikostig med gåvor till dem som förtjänade det, men att han var lika sparsam med rena hedersbetygelser. Ändå hade han själv tilldelats alla slags militära belöningar av sin onkel innan han nånsin varit i krig. Det var en fin uppfinning som togs upp av de flesta stater i världen att man införde vissa tomma och värdelösa tecken för att hedra och belöna dygd, till exempel kransar av lager, ek och myrten, en särskild klädedräkt, privilegiet att åka vagn i stan eller att åka med fackla på natten, särskild sittplats vid offentliga möten, särrättighet till vissa tillnamn och titlar, vissa kännetecken på vapenskölden och liknande. Dessa tecken har tagits i bruk på olika sätt bland olika folk beroende på deras åsikter, och de används fortfarande. Vi för vår del och flera av våra grannar har riddarordnarna, som har inrättats enbart i detta syfte. Det är verkligen en mycket bra och nyttig sedvänja att man utnyttjar denna möjlighet att erkänna sällsynta och framstående människors värde och gör dem glada och nöjda med en belöning som inte alls belastar det allmänna och inte kostar fursten något. Och det som erfarenheten alltid har vetat från antiken och som vi förut har kunnat uppleva också hos oss – att adelsmän suktar mer efter sådana belöningar än efter sådana som ger vinst och profit – det har sina uppenbara och rimliga skäl. Om man tar ett pris som enbart ska vara en hedersbetygelse och lägger rikedom och andra fördelar till det så ökar inte en sådan blandning prisets anseende utan sänker och minskar det. Sankt Mikaelsorden, som så länge har stått högt i kurs hos oss, hade som sitt främsta värde just i detta att den inte var förknippad med någon annan fördel. Det gjorde att det förr i tiden inte fanns någotsomhelst ämbete eller någon titel som adeln fikade efter med sådant begär och sådan längtan som just den här orden, och det fanns ingen utmärkelse som gav mottagaren större aktning och värdighet, eftersom dygden hellre älskar och eftertraktar en belöning som är helt och hållet som den själv och snarare ärofull än nyttig. Sanningen att säga får nämligen andra gåvor inte alls samma ädla användning, eftersom man delar ut dem vid alla möjliga tillfällen. Med pengar betalar man en kammartjänare för hans tjänster, en budbärare för att han är snabb, man betalar för dans, konstrytteri, talekonst och de enklaste tjänster som man tar emot, ja till och med lasten får ersättning, smicker, koppleri, förräderi, och då är det inte konstigt att dygden mindre gärna eftertraktar och tar emot ett så gängse betalningsmedel än ett som är eget och speciellt för den och som är heltigenom ädelt och storslaget. Augustus gjorde rätt i att vara mycket mer sparsam och snål med den belöningen än med den andra, eftersom hedern är ett privilegium vars grundläggande egenskap är att den är sällsynt, och detsamma gäller dygden:
tycker man ingen är ond – vem kan då vara god? 1
När man ska berömma en man påpekar man inte att han drar försorg om sina barns uppfostran, för hur rätt det än må vara att han gör detta är det alldeles normalt, och lika litet påpekar man att ett träd är högt när det står fullt med lika höga stammar i skogen. Jag tror inte att någon medborgare i Sparta yvdes över sin tapperhet, för det var en allmänt utbredd dygd bland det folket, och heller inte över sin lojalitet eller sitt förakt för pengar. En dygd kan vara hur stor som helst, men om den har blivit allmänt skick och bruk utgår det inte någon belöning, och jag vet heller inte om vi nånsin skulle kalla den stor om den blivit allmän.
Så eftersom dessa hedersbetygelser inte har något annat värde och anseende än detta att det är få människor som kommer i åtnjutande av dem behöver man bara slösa med dem för att göra dem värdelösa. Även om det skulle finnas fler människor nu än förr som var förtjänta av vår orden borde man ändå inte försämra dess värde. Det kan mycket väl tänkas att det är fler som förtjänar den i dag, för det finns ingen dygd som sprider sig så lätt som tapperhet i fält. Det finns en annan sorts tapperhet, sann, fullkomlig och filosofisk, som jag inte talar om här (jag använder ordet i enlighet med vårt språkbruk) och som är mycket större och innehållsrikare än den militära och som är en styrka och säkerhet i själen och föraktar alla tillfälligheter som går en emot; den är stabil, helgjuten och beständig, och jämfört med den är vår egen bara en svag avglans. Vana, uppfostran, andras exempel och skick och bruk är helt avgörande för att etablera den sortens tapperhet som jag här talar om och sprider den lätt bland folk, vilket klart visas av erfarenheterna från våra inbördeskrig. Och om någon kunde ena oss i denna stund och sporra hela vårt folk till ett gemensamt företag skulle vi få vårt gamla militära rykte att blomstra på nytt. Det är alldeles uppenbart att när den här orden delades ut förr i tiden var det inte bara tapperheten som avsågs; den gällde något mer. Den användes aldrig som betalning till en tapper soldat utan gick till en berömd fältherre. Konsten att lyda förtjänade inte en så hedrande belöning. För att utdela orden krävde man förr mer allomfattande insikter i en krigskonst som omfattade de flesta och de viktigaste egenskaperna hos en militär, ”för en soldats och en befälhavares färdigheter är inte desamma”,2 och dessutom måste denna militär ha en rang som var förenlig med den här värdigheten. Men som sagt: även om det skulle finnas fler värdiga nu än förr borde man ändå inte ha blivit mer frikostig: det hade varit bättre att inte dela ut den till alla som hade förtjänat den än att för alltid gå miste om möjligheten att använda en så nyttig uppfinning, vilket vi just har gjort. Ingen behjärtad man värdigas stoltsera med något som han har gemensamt med många, och de som i dag har gjort sig minst förtjänta av den här belöningen låtsas mest ihärdigt förakta den, för att därmed försöka sälla sig till dem som särskilt hade förtjänat den och som man gör orätt genom att på ett ovärdigt sätt dela ut den till höger och vänster och sänka dess värde.
Men att avskaffa och utplåna den här orden i hopp om att därmed kunna skapa ny tilltro till en sån här sedvänja och förnya den i en handvändning, det är ett omöjligt företag i en tid som är så självsvåldig och sjuk som den vi nu upplever: det leder bara till att den nya utmärkelsen redan från början drar på sig de olägenheter som just har förstört den gamla. Reglerna för utdelning av den nya orden borde vara ytterligt stränga och snäva för att den ska vinna anseende, men i vår kaotiska tid är det omöjligt med korta och strama tyglar. Och dessutom: för att den nya ska vinna anseende måste man först ha glömt bort den förra och det förakt som den har råkat ut för.
Här kunde det vara på sin plats med ett resonemang om tapperheten och om vad som skiljer den dygden från andra, men eftersom Plutarchos ofta har återkommit till det ämnet vore det meningslöst att jag här återger vad han säger om saken. Det är värt att betänka att vårt folk räknar tapperheten som den främsta av dygderna – det framgår av namnet [vaillance], som kommer av värde [valeur] – och att vårt språkbruk är sådant att när vi säger att en man är värd mycket eller att han är en bra man enligt uttryckssättet vid vårt hov och i vår adel, då menar vi helt enkelt en tapper man, på samma sätt som romarna, för hos dem är den allmänna beteckningen för dygd [virtus] härledd av ordet för kraft [vis]. Den enda rätta och väsentliga formen av adel i Frankrike är militäryrket. Det är sannolikt att den första dygd som kom till synes bland människorna och gav somliga övertag över andra var denna, och med dess hjälp gjorde sig de starkare och modigare till herrar över de svagare och skaffade sig en särställning och ett särskilt rykte, och därifrån kommer den ära och värdighet som den fortfarande äger i språket. Eller också var de här folken mycket krigiska och gav priset och den finaste beteckningen åt den av dygderna som de var mest förtrogna med. På samma sätt leder vår lidelse för och vår febriga upptagenhet av kvinnornas kyskhet till att en god kvinna, en ädel kvinna, en ärbar och dygdig kvinna i verkligheten är detsamma som en kysk kvinna: för att tvinga kvinnorna att vara kyska är det som om vi struntar i alla andra plikter och ger kvinnorna fria tyglar till alla andra fel, samtidigt som vi sätter oss i sinnet att vi ska få dem att undvika just det här felet.