Till Madame d’Estissac
Madame,
OM JAG INTE räddas av det märkliga och det nya – egenskaper som brukar ge saker och ting värde – kommer jag aldrig ur det här dumma företaget med äran i behåll. Men företaget är så fantastiskt och skiljer sig så radikalt från det vanliga att det därigenom kan passera. Det var ett anfall av melankoli – alltså en sinnesstämning helt främmande för min naturliga läggning, framkallad av den dystra ensamhet som jag försatte mig i för några år sedan – som först ingav mig den här vansinniga idén att börja skriva. Och när jag sedan fann att jag var helt barskrapad och tom på andra ämnen gav jag mig själv min egen person som föremål och ämne. Boken är den enda i världen i sitt slag och har en vild och vanvettig uppläggning. Och i det här arbetet finns det inget annat som är anmärkningsvärt än detta bisarra, för inte ens den bästa hantverkare i världen skulle nånsin kunna ge ett så tomt och intetsägande ämne en sådan form att det förtjänade uppmärksamhet. Men, Madame, när jag nu har tagit på mig uppgiften att ge ett livs levande porträtt av mig själv skulle jag glömma bort ett viktigt drag om jag inte beskrev den aktning som jag alltid har visat era berömvärda egenskaper. Och det har jag velat uttrycka just här, i början av detta kapitel, därför att den kärlek som ni har visat era barn är en av de främsta av alla era goda egenskaper. Den som vet hur ung ni var när er man herr d’Estissac lämnade er som änka, den som vet vilka goda och hedervärda äktenskap ni har erbjudits – lika många som varje fransk adelsdam i er ställning – den som vet med vilken ståndaktig beslutsamhet ni har klarat bördan att sköta era barns affärer under alla dessa år och genom alla stora svårigheter – affärer som har tvingat er till alla hörn av Frankrike och som fortfarande belägrar er – och vet vilken lycklig bana ni har styrt in dem på med er blotta klokhet eller goda lycka; den som vet detta instämmer gärna med mig i att vi inte har något tydligare exempel på moderskärlek i vår tid. Jag prisar Gud, Madame, att den har använts så väl, ty de goda förhoppningar som er son Monsieur d’Estissac inger är en säker garanti för att han, när åldern är inne, kommer att visa er lydnad och tacksamhet som en mycket god son. Men eftersom han på grund av sin ungdom inte har kunnat uppskatta de storartade tjänster som han så rikligt har tagit emot av er vill jag att han, om de här skrifterna en dag råkar i hans händer när jag inte längre har mun och tal, ska ta emot av mig detta sannfärdiga vittnesbörd, som kommer att bekräftas än starkare för honom genom de goda resultat av er fostran som han kommer att uppleva om Gud vill, nämligen att det inte finns en adelsman i Frankrike som har sin mor att tacka för mer än han, och att han i framtiden inte kan lämna ett säkrare bevis på sin godhet och dygd än genom att erkänna att så är fallet.
Om det finns någon verkligt naturlig lag, det vill säga någon instinkt som alltid och överallt är inpräglad i djuren och oss (vilket det råder delade meningar om), kan jag säga att enligt min åsikt kommer den tillgivenhet som upphovet visar sin avkomma på andra plats, näst efter varje levande varelses drift att hålla liv i sig själv och undfly allt som skadar. Och eftersom naturen tycks ha ålagt oss detta för att den ska kunna utbreda och utveckla de på varandra följande delarna av sitt maskineri är det inte konstigt att kärleken åt andra hållet, den från barn till fäder, inte är lika stark. Härtill kommer en annan synpunkt, nämligen från Aristoteles: att den som gör något gott älskar denne mer än denne älskar honom, att den som har något att fordra älskar mer än den som är skyldig, och att varje hantverkare älskar sitt verk mer än det skulle älska honom om det hade känslor. Ty det vi håller kärt är att finnas till, och att finnas till är att röra sig och handla. Därför finns var och en på sätt och vis till i sitt verk. Den som gör gott utför en skön och lovvärd handling, den som tar emot den goda handlingen utför bara en nyttig. Och det nyttiga är mycket mindre tilltalande än det lovvärda. Det lovvärda är fast och bestående och ger den som har gjort det en varaktig belöning. Det nyttiga går lätt förlorat och försvinner, och minnet av det är inte lika friskt och behagligt. Det som har kostat oss mest är oss kärast. Och det kostar mer att ge än att ta.
Eftersom det har behagat Gud att ge oss en viss förmåga att resonera, för att vi inte som djuren ska vara slaviskt underkastade de gemensamma lagarna utan ska kunna följa dem med omdöme och fri vilja, bör vi visserligen ge efter en del för naturens enkla myndighet men inte låta den leda iväg oss på ett tyranniskt sätt: förnuftet bör ensamt styra våra böjelser. För min del är jag egendomligt avtrubbad inför sådana böjelser som uppstår inom oss utan omdömets befallning och förmedling. När det gäller det ämne som jag just nu talar om kan jag till exempel inte känna den lidelse som får folk att omfamna knappt ännu födda spädbarn, vilka varken har några själsrörelser eller några igenkännbara drag som kan göra dem älskansvärda. Och jag har inte gärna tålt att de har ammats i min närhet. En sann, välgrundad tillgivenhet bör uppstå och växa i takt med den kunskap som vi får av barnen om dem själva, och om de så förtjänar bör vi älska dem med en sant faderlig kärlek eftersom den naturliga böjelsen då utvecklas tillsammans med förnuftet. Vi ska döma dem lika strängt om de är annorlunda, och trots naturens kraft ska vi alltid följa förnuftet. Ofta blir det precis tvärtom: för det mesta blir vi mera till oss över våra barns hopp och skutt och deras barnsliga nonsens än senare över deras vuxna handlingar, som om vi älskade dem för det tidsfördriv som de skänker oss, likt sällskapsapor och inte som människor! En far kan vara frikostig med leksaker till sina barn men hålla hårt om pungen inför minsta nödvändiga utgift när de är stora. Ja, det verkar som om den avund vi känner när vi ser dem träda ut i världen och ta för sig då vi själva står i begrepp att lämna den gör oss sparsammare och snålare mot dem: det förargar oss att de trampar oss på hälarna, som för att uppmana oss att försvinna. Men om vi komme att frukta detta borde vi inte ha gett oss in på att bli fäder, eftersom sakernas ordning faktiskt är den att barnen varken kan existera eller leva annat än på bekostnad av vår existens och vårt liv.
Själv anser jag att det är grymt och orättfärdigt att inte låta dem få andelar och medägande i våra egendomar, att inte ge dem inblick i husets affärer när de är kapabla till det och att inte skära ner och inskränka på vår egen bekvämlighet för att sörja för deras, när det nu är därför vi har avlat dem. Det är orättfärdigt när en gammal bruten och halvdöd far sitter i spiselvrån och ensam njuter av tillgångar som mycket väl skulle räcka till att hjälpa fram och underhålla en hel rad barn, och när han under tiden låter dem förlora sina bästa år därför att de inte har några pengar så att de kan ta sig fram i offentlig tjänst och skaffa kontakter. I desperation tvingas barnen söka sin utkomst med alla medel, hur orätta de än kan vara. I mina dar har jag känt till flera unga män av börd som har varit så hemfallna åt stöld att inga tillrättavisningar kunnat få bort dem därifrån. Jag vet en ung man av god familj som jag en gång försökte tala till rätta på uppmaning av hans bror, en mycket hederlig och duktig adelsman. I sitt svar erkände mannen helt öppet att det var faderns stränghet och girighet som hade drivit in honom på denna smutsiga väg, men att han nu var så van vid detta att han inte kunde låta bli. Då hade han just ertappats med att stjäla ringar av en adelsdam, vid vars morgonaudiens han hade varit närvarande tillsammans med många andra. Han fick mig att minnas en historia som jag hörde av en annan adelsman som i ungdomen var så välutbildad i detta snygga yrke att när han sedan förfogade över egna tillgångar och bestämde sig för att sluta upp med denna hantering, då kunde han ändå inte låta bli att stjäla när han gick förbi en butik där det låg något som han behövde – trots besväret med att skicka betalning i efterskott. Och jag har mött flera som har varit så tränade och vana vid detta att de till och med brukade bestjäla sina vänner på saker som de sedan tänkte lämna tillbaka. Jag är visserligen gascognare, men ändå finns det ingen last som jag förstår mig mindre på. Instinktivt avskyr jag den något mer än jag fördömer den rationellt. Jag har aldrig ens önskat stjäla något från någon. Det är riktigt att vår landsända har lite sämre rykte därvidlag än andra i Frankrike, men vid olika tillfällen i vår tid har vi ändå sett män av börd från andra trakter gripas av rättvisan och överbevisas om många ruskiga stölder. Jag fruktar att man i viss mån får skylla dessa utsvävningar på fädernas snålhet.
Om man då svarar mig som en intelligent adelsman en dag gjorde, att det enda gagnet och den enda nyttan han hade av att spara sina pengar var att han blev respekterad och uppvaktad av de sina, och att när ålderdomen hade berövat honom alla andra krafter var detta hans enda medel att bevara sin auktoritet i familjen och se till att han inte blev föraktad och illa sedd av alla (i själva verket är det inte bara ålderdomen, utan all slags svaghet som alstrar girighet enligt Aristoteles) – ja, då kan det ligga något i det, men detta är medicin för en sjukdom som aldrig borde ha fått bryta ut. Det står verkligen illa till med en far om barnen är honom tillgivna bara därför att de behöver hans bistånd, om det nu alls kan kallas tillgivenhet. Man måste göra sig respekterad genom sin dygd och duglighet och bli älskad för sin godhet och sitt behagliga väsen. Även askan efter ett dyrbart material har sitt värde, och ben och reliker efter ansedda personer brukar vi ju visa respekt och vördnad. En man som har levt ett hedersamt liv blir vördad, hur skröplig och ankommen han än är när han är gammal, framför allt av sina barn, vilkas själar han bör ha styrt in mot pliktuppfyllelse med hjälp av förnuftet, aldrig med hjälp av nödtvång och behov eller hårdhet och makt:
som jag ser saken är det käpprätt fel
att makt utövas effektivare och mer
stabilt med våld än om man visar vänlighet.1
Jag fördömer allt bruk av våld när man uppfostrar en späd själ och övar den att sträva mot ära och frihet. Det finns något slavaktigt i stränghet och tvång, och jag menar att det som inte kan åstadkommas med förnuft, klokhet och takt, det kan aldrig åstadkommas med makt. Så fostrades jag. Det sägs att jag fick stryk bara två gånger under hela min barndom, och då mycket lindrigt. Jag är skyldig de egna barn som jag har fått samma behandling. De dör alla i späd ålder för mig, men Léonor, en enda dotter som har undsluppit denna olycka, är över sex år nu, utan att man har använt annat än ord, och mycket milda sådana, för att vägleda henne och straffa hennes barnsliga felsteg, något som också stämmer väl med hennes mors överseende inställning. Och även om mina förhoppningar på henne skulle gäckas finns det så många andra orsaker vi kan lägga skulden på utan att behöva kritisera min uppfostringsmetod, som jag vet är riktig och naturlig. Jag skulle ha varit mycket mer noggrann med att följa den gentemot pojkar, som i mindre grad är födda att tjäna och som har ett friare liv: jag skulle ha älskat att få deras hjärtan att svälla av frimodighet och uppriktighet. Den enda verkan jag har sett av riset är att det gör själarna fegare och mer elakt motspänstiga.
Vill vi bli älskade av våra barn? Vill vi beröva dem anledning att önska vår död (även om det inte kan finnas någon berättigad eller ursäktlig grund för en så fasansfull önskan: ”inget brott har förnuftig grund”2)? Låt oss då inom rimlighetens gränser förse deras liv med det vi kan. Med tanke på det bör vi inte gifta oss när vi är så unga att vårt vuxna liv nästan sammanfaller med deras, för en sådan olägenhet kan bereda oss många stora svårigheter. Jag tänker särskilt på adeln, som är en sysslolös klass och bara lever på sina räntor, sägs det. För under andra förhållanden, då man måste tjäna pengar till uppehället, är en stor mängd barn en tillgång i hushållet: de är nya verktyg och redskap för att skaffa pengar. Jag gifte mig när jag var trettitre och stöder uppfattningen att man ska vara trettifem, som lär komma från Aristoteles. Platon vill inte att man gifter sig före tretti, men han har rätt när han gör narr av dem som utför äktenskapets plikter efter femtifem och säger att deras avkomma inte är värd mat och liv. Thales drog de klaraste gränserna: när han var ung och modern låg på honom att han skulle gifta sig svarade han att tiden inte var inne, och när han blev äldre sade han att den var förbi. Man bör bestrida att det finns någon lämplig tid för någon olämplig handling.
De gamla gallerna var strängt emot att man låg med en kvinna innan man var tjugo och rekommenderade särskilt män som tänkte öva sig för krig att bevara sin svendom långt fram i vuxen ålder, eftersom modet mjukas upp och leds på avvägar om man ligger med kvinnor.
När han förenats med sin unga fru
och söner fötts har han förändrat smaken
och krigarn vikt för fadern och för maken.3
Kungen av Tunis Mulay Hasan, som återinsattes på tronen av kejsar Karl V, kritiserade sin far Muhammads minne därför att denne hade umgåtts så mycket med sina fruar, och kallade honom en vek och omanlig barnalstrare. Den grekiska historien berättar om Ikkos från Tarent, om Chryson, Astylos, Diopompos och andra att de för att hålla sina kroppar starka inför kapplöpningarna vid de olympiska spelen och vid andra övningar avhöll sig från allt sexuellt umgänge så länge de tränade. I ett visst område i spanska Indien tillät man inte män att gifta sig förrän de hade fyllt fyrti år medan man tillät det för flickor när de var tio.
När en adelsman är trettifem är det för tidigt för honom att lämna plats åt sin tjugoårige son: då är han själv i färd med att hävda sig både i fälttåg och vid sin furstes hov. Då behöver han själv sina tillgångar, som han visserligen bör dela med sig av, men inte så mycket att han glömmer sig själv för andra. Och en sådan man kan med goda skäl använda det svar som fäder ofta har på tungan: Jag vill inte klä av mig förrän jag går och lägger mig. Men en far som är tyngd av år och krämpor och genom svaghet och ohälsa står utanför vanligt umgänge med människor gör orätt mot både sig själv och de sina om han ligger och ruvar på en stor hög rikedomar till ingen nytta. Om han är klok är han i rätt läge för att vilja klä av sig och gå och lägga sig – inte klä av sig in på bara skinnet, han får behålla en ordentligt värmande nattskjorta. Den övriga grannlåten behöver han inte längre, och den bör han med glädje ge till dem som den enligt naturens ordning bör tillhöra. Det är rätt att han låter dem nyttja den eftersom naturen fråntar honom möjligheten att göra det själv; gör han inte det är det utan tvivel elakhet och missunnsamhet med i spelet. Kejsar Karl V:s finaste handling var att han med några andra antika män i hans ställning som förebild förmådde inse att förnuftet tydligt manar oss att vi ska ta av oss kläderna när kläderna tynger och hindrar oss, och att vi ska lägga oss när benen sviker. Karl V överlät rikedom, storhet och makt till sin son när han kände att han brast i den själsliga och kroppsliga styrka som krävdes för att kunna fortsätta sköta affärerna med den ära som han hade vunnit.
Om du är klok, sela av i tid din åldrade häst och
låt honom slippa nesan att flämtande störta på slutet.4
Det här felet att man inte i tid kan märka och erkänna den maktlöshet och långtgående försvagning som åldern helt naturligt medför för både kroppen och själen – enligt min mening i lika hög grad för båda, om nu inte själen får mer än hälften – det felet har kostat de flesta av världens stormän deras rykte. Under min tid har jag träffat och personligen känt mycket inflytelserika män där det var lätt att se att de hade förlorat egendomligt mycket av sin gamla förmåga, som jag väl kände till genom den berömmelse som de hade vunnit under sina bästa år. För deras goda namns skull hade jag gärna önskat att de hade dragit sig tillbaka i sina hem i godan ro och lämnat de offentliga och militära uppgifterna, som de inte längre kunde axla. Förr var jag vän i huset hos en adelsman som var änkling och mycket gammal men ändå ganska vital. Han hade flera giftasvuxna döttrar och en son som var mogen att träda ut i livet. Det här belastade huset med dryga utgifter och många besök av främmande, vilket mannen inte var så glad åt, inte bara av sparsamhetsskäl utan ännu mer därför att han på grund av sin ålder hade lagt sig till med en livsstil som skilde sig kraftigt från vår. En dag sade jag på mitt vanliga djärva sätt att det vore bättre för honom att lämna plats åt oss, överlåta huvudbyggnaden på sin son (för det var det enda huset som var välutrustat och bekvämt) och själv dra sig tillbaka till en egendom i närheten, där ingen kunde störa hans lugn, för med tanke på barnens situation var detta hans enda möjlighet att slippa bli störd av oss. Senare följde han mitt råd och fann sig väl tillrätta.
Det betyder inte att man ska skänka bindande gåvor av sin egendom som man inte kan ta tillbaka sedan. Jag själv står ju i begrepp att spela den här rollen, och jag skulle ge mina barn rätten att nyttja mitt hus och mina tillgångar, men med bibehållen frihet för mig att ångra mig om de gav mig anledning. Jag skulle ge dem nyttjanderätten eftersom den inte längre skulle ge mig någon glädje, och av det allmänna inflytandet över affärerna skulle jag förbehålla mig själv så mycket som jag hade lust med, för jag har alltid tyckt att det måste vara en stor glädje för en gammal far att själv sätta in sina barn i skötseln av affärerna och att när han ännu är i livet kunna granska hur de sköter sig, ge dem instruktioner och råd ur egen erfarenhet, själv föra över husets gamla anseende och ordning i händerna på sina efterträdare och därmed försäkra sig om vilka förhoppningar han kan göra sig om deras framtida sätt att sköta förvaltningen. För att åstadkomma detta skulle jag inte vilja vara utan deras sällskap, jag skulle vilja iaktta dem på nära håll och dela deras glädje och fester i den mån min ålderdom så medger. Även om jag inte bodde med dem (vilket jag inte skulle kunna göra utan att störa deras sammankomster med min gubbiga grinighet och mina oundvikliga krämpor, och inte heller utan att göra våld på det livssätt och de levnadsregler som jag då skulle följa) skulle jag åtminstone vilja leva nära dem i en del av mitt hus, inte den flottaste delen men den bekvämaste. Inte som domprosten vid Saint Hilaire-kyrkan i Poitiers, som jag besökte för några år sen: han var så isolerad på grund av sin svåra melankoli att han inte hade satt foten utanför sin kammare på tjugotvå år när jag steg in, och ändå kunde han röra sig fritt och utan svårighet, bortsett från att han hade en förkylning som hade satt sig i bröstet. Knappt en gång i veckan lät han någon komma på besök: han levde inlåst på sitt rum, ensam med undantag för en tjänare som kom med mat en gång om dan, men då bara kom och gick. Hans enda sysselsättning var att gå runt och läsa i en bok (han kunde en del om litteratur), och han var dessutom fast besluten att dö på det där sättet, vilket han också gjorde kort efter.
Genom mitt umgänge med mina barn skulle jag pröva att odla fram en levande vänskap och en oförställd välvilja gentemot mig. Det åstadkommer man lätt när man har att göra med en väl disponerad karaktär, men om det är fråga om rasande vilddjur – som vår tid frambringar i tusental – måste man ju avsky dem och undfly dem som sådana. Jag gillar inte bruket att man förbjuder barnen att säga far och tvingar dem att använda ett främmande, påstått mer respektfullt tilltal, som om naturen inte hade velat ge oss tillräcklig auktoritet. Den allsmäktige Gud kallar vi fader men tycker inte att det är fint när våra barn kallar oss likadant. Det felet har jag rättat till i min familj. Det är också orätt och tokigt att förvägra vuxna barn nära kontakt med sina fäder och att upprätthålla en sträng och föraktfull högdragenhet gentemot dem i förhoppningen att man därmed ska kunna tvinga dem till fruktan och lydnad. Detta är nämligen en alldeles meningslös fars som gör fäderna outhärdliga för sina barn – och vad värre är: löjliga. Barnen har ungdomen och kraften på sin sida och därmed medvind i världen och dess välvilja; med hån och gyckel möter de det stolta och tyranniska uppträdandet hos en man som inte har blod vare sig i hjärta eller ådror: riktiga fågelskrämmor i en hampåker! Även om jag kunde göra mig fruktad skulle jag hellre göra mig älskad.
Ålderdomen är förenad med så många olika defekter och så mycken oförmåga, den är så utsatt för förakt att det bästa den kan vinna är att man visas tillgivenhet och kärlek av de sina. Befallningar och hot är inte längre dess vapen. Jag känner en åldring som hade ett mycket diktatoriskt sätt när han var ung. Nu när han är till åren försöker han visserligen godta ålderdomen så gott det går, men han slår, biter och svär och är den stormigaste husbonden i Frankrike. Han gnags av bekymmer och är alltid på sin vakt, men alltihop är bara en fars där också familjen spelar med, och kornboden och källaren och till och med pengakistan är det andra personer som drar mest nytta av samtidigt som han själv går med nycklarna i sin pung, som är honom kärare än hans egna ögon. Samtidigt som han gläder sig åt sitt snåla och gnidiga bord slås det på stort i olika vrår av huset, där spelas det och slösas det och berättas det historier om mannens maktlösa vrede och försiktighetsmått. Alla är på sin vakt mot honom. Om någon obetydlig tjänare skulle råka bli honom tillgiven gör de honom genast misstänkt i mannens ögon – en egenskap som gamla människor mer än gärna självmant hugger på. Hur ofta har han inte skrutit för mig om i vilka hårda tyglar han håller sitt folk, om den perfekta lydnad och aktning som han får tillbaka och om vilken god överblick han har över sina affärer!
Ensam är han okunnig om allt.5
Jag vet ingen som kan åberopa fler egenskaper än han, både medfödda och förvärvade, som gör honom lämpad att behålla ledningen, och ändå har han förlorat den och är maktlös som ett barn. Därför valde jag ut honom som det tydligaste exemplet bland flera fall som jag känner till. Huruvida han har det bäst på det sättet eller på något annat kunde bli ämne för en skolastisk diskussion. I hans närvaro fogar sig allt efter honom. Man ger hans auktoritet fritt och meningslöst lopp genom att aldrig bjuda honom motstånd: man lyder honom, fruktar honom och respekterar honom så mycket han behagar. Avskedar han en tjänare tar denne sitt pick och pack och är väck – men bara ur hans åsyn. Ålderdomens steg är så långsamma, dess sinnen så trubbiga att tjänaren kan leva och arbeta i samma hus i ett års tid utan att bli sedd. Och när tiden är inne kommer det ömkligt bönfallande brev långt bortifrån, fyllda med löften om bot och bättring, varefter tjänaren tas till nåder igen. Gör herrn en affär eller skriver ett brev som de andra inte gillar undertrycks detta och man hittar genast på tillräckligt med orsaker för att motivera att inget har blivit gjort och inget svar har kommit. Inga brev utifrån når honom direkt, han ser bara dem som det synes lämpligt att han får kännedom om. Om han av en slump skulle få tag i några brev hittar den person som han brukar anlita för att läsa upp dem ögonblickligen på något som passar, och hela tiden får man det till att en brevskrivare som förolämpar honom i sitt brev i stället ber honom om ursäkt. Han ser kort sagt sina affärer bara genom en arrangerad och styrd bild avsedd att behaga honom så mycket som möjligt för att inte väcka hans surhet och ilska. Jag har sett rätt många hushåll skötas under långliga tider i annorlunda former men med alldeles samma resultat.
Fruar har alltid en naturlig tendens att vara oeniga med sina män. Med båda händerna griper de varje anledning att gå dem emot; första bästa förevändning ger full legitimation. Jag kände en fru som bestal sin man rejält för att ge fetare allmosor, som hon sa till sin biktfar. Tro på den fromma givmildheten den som vill! Ingen åtgärd som mannen har gått med på tycks dem vara något värd. Nej, de måste själva ha tillskansat sig den, med list eller våld och alltid med orätt, för att den ska få glans och anseende. När det som i fallet jag talar om går ut över en stackars gamling för barnens skull griper fruarna begärligt denna förevändning och utnyttjar den för att dölja sin egen lidelse och yvs över det, och som om de alla vore slavar konspirerar de gärna mot mannens herravälde och styre. Om det finns vuxna och blomstrande söner i huset mutar de genast hovmästaren, räntmästaren och alla andra med favörer eller hotar dem med våld. Män som varken har hustru eller barn drabbas inte lika lätt av denna olycka, men när de gör det blir det också grymmare och mer förnedrande för dem. Cato den äldre sade på sin tid: ”Ju fler tjänare desto fler fiender.” Med tanke på att hans tid var mycket renare än vår undrar jag om han inte ville varna oss och säga att hustru, söner och tjänare – alla är de fiender till oss. Det är en välsignelse att ålderdomssvagheten ger oss nedsatt uppfattning, okunnighet och lätthet att bli lurad. Hur skulle det gå för oss om vi bet ifrån – särskilt numera, när domarna som ska avgöra våra tvister står på barnens sida och har många materiella intressen av att göra det?
Ifall sånt här lurendrejeri undgår min blick undgår det åtminstone inte min blick att jag är mycket lätt att lura. Och kan det påpekas ofta nog hur värdefullt det är med en vän och hur högt vänskapen står över dessa samhälleliga band? Även den bild av vänskap som jag ser hos djuren är så ren att jag vördar den djupt. Även om andra lurar mig lurar jag åtminstone inte mig själv till att tro att jag kan undgå att bli lurad, eller till att rådbråka hjärnan för att söka undgå att bli det. Bara i mitt eget hjärta skyddar jag mig mot sådant bedrägeri, inte genom orolig och upphetsad nyfikenhet, utan snarare genom att beslutsamt tänka på något annat. När jag hör berättas om hur det står till med en människa dröjer jag inte vid honom, jag vänder genast blicken mot mig själv och ser efter hur det står till med mig själv. Allt som gäller honom angår mig. Det som hände honom blir en varning för mig och gör mig vaksam åt det hållet. Var dag och var timme säger vi något om någon annan som det vore lämpligare att vi sade om oss själva, om vi kunde rikta vår granskande blick inåt lika lätt som utåt. Och många författare skadar på det här sättet försvaret av sin sak: oöverlagt rusar de fram mot den sak som de angriper och beskjuter fienden med pilar som lätt kan skickas tillbaka mot dem själva med större framgång.
När framlidne marskalk de Monluc hade förlorat sin son som dog på Madeira, en verkligt duktig adelsman som ingav stora förhoppningar, betonade han för mig att han utöver all annan sorg också kände en hjärtslitande bedrövelse över att han aldrig hade öppnat sitt hjärta för sonen: genom denna idé att han skulle visa sig faderligt sträng och kylig hade han gått miste om förmånen att lära känna sin son och glädja sig åt honom, liksom också om förmånen att förklara sin djupa kärlek till honom och den höga uppskattning som han hyste av hans dygd. Den stackars pojken – sade han – såg aldrig något annat av mig än en rynkad panna, fylld av förakt, och han dog i tron att jag varken kunde älska honom eller uppskatta honom efter förtjänst. Vem förbehöll jag upptäckten av denna enastående tillgivenhet som jag hyste för honom i min själ? Var det inte han som borde ha känt all glädje och tacksamhet över den? Jag behärskade mig och lade band på mig för att behålla denna meningslösa mask, och därmed gick jag miste om glädjen att umgås med honom, och samtidigt gick jag också miste om hans goda vilja: han kunde inte vara annat än kylig mot mig, eftersom han aldrig mötte annat än hårdhet och aldrig upplevde annat än en tyrannisk fasad. Marskalkens klagan finner jag välgrundad och befogad; av egen erfarenhet vet jag nämligen alltför väl att när vi har förlorat våra vänner finns det ingen ljuvare tröst än vetskapen att det inte fanns något som vi glömde att säga dem och att vi hade fullständig och odelad kontakt med dem. Ack, min vän! Är jag i ett bättre eller sämre läge för att jag har upplevt en vän? Ett bättre naturligtvis. Min saknad efter honom tröstar mig och hedrar mig. Är det inte en from och behaglig uppgift i mitt liv att ständigt begå hans begravning? Finns det någon glädje som är lika mycket värd som denna förlust?
Jag är så öppen jag bara kan mot mina familjemedlemmar och talar mycket beredvilligt om för både dem och andra vad jag vill med dem och vad jag tycker om dem. Jag skyndar mig att träda fram och ge mig till känna, för jag vill inte bli missförstådd på något sätt.
Enligt vad Caesar berättar hade våra gamla galler bland andra säregna seder den att sönerna inte fick närma sig sina fäder och inte vågade visa sig offentligt i deras sällskap förrän de hade börjat bära vapen, som om de menade att då var det också dags att fäderna tog upp dem i sin krets och blev förtroliga med dem.
Dåligt omdöme av ett annat slag har jag iakttagit hos några fäder i min tid: de nöjer sig inte med att under sin långa levnad beröva sina barn den andel av tillgångarna som naturligt tillkommer dem, utan efter sin död överlåter de också på sina fruar samma kontroll över samtliga tillgångar och ger dem rätt att förfoga över dem efter eget skön. Jag kände en adelsman, en av kronans främsta män, som genom väntade arv hade anledning att se fram emot en årlig inkomst på femtitusen écu men som dog utfattig och skuldtyngd över femti år gammal, samtidigt som hans starkt senila mor fortfarande njöt av hela förmögenheten enligt beslut av fadern – som själv hade levt tills han var nära åtti. Det tycker jag inte alls är vettigt. Därför anser jag inte att det är någon fördel för en man i goda omständigheter att skaffa sig en hustru som belastar honom med en stor änkepeng. Ingen skuld till någon utanför familjen kan vara mer förödande för en släkt. Mina förfäder har samt och synnerligen följt denna ståndpunkt med gott resultat, jag också. Men de som avråder oss från att gifta oss med rika kvinnor – av rädsla för att fruarna då ska vara mindre medgörliga och tacksamma – begår det felet att de offrar en påtaglig fördel för en så lättvindig gissning. Om en kvinna är oförnuftig kostar det precis lika mycket att sätta sig över det ena förnuftsskälet som över det andra. De är mest nöjda med sig själva när de har mest fel. De lockas av orätten på samma sätt som goda kvinnor lockas av den heder som dygdiga handlingar ger, och ju rikare de är desto snällare är de, på samma sätt som vackra kvinnor mer än andra sätter en ära i att vara kyska.
Det är rätt att överlåta affärernas skötsel på mödrarna så länge sönerna inte har uppnått den lagstadgade åldern för att sköta dem, men fadern har fostrat dem mycket illa om han inte kan räkna med att de som myndiga visar mer klokhet och kompetens än hustrun, när man betänker kvinnokönets vanliga svaghet. Men det vore verkligen mycket mer naturvidrigt att göra mödrarna beroende av sina barns gottfinnande. Man bör ge dem ett rejält underhåll så att de kan fortsätta att leva enligt sitt stånd och sin ålder, för nöd och fattigdom är mycket mer opassande och mycket svårare att stå ut med för kvinnor än för män. En sådan börda bör hellre läggas på barnen än på modern.
Det vettigaste sättet att fördela våra tillgångar när vi dör tycks mig i allmänhet vara att man fördelar dem i enlighet med landets skick och bruk. Lagarna har tänkt igenom det här bättre än vi, och det är bättre att låta lagarna göra felaktiga val än att vi riskerar att göra överilade fel. Tillgångarna är egentligen inte våra, eftersom de enligt juridiska föreskrifter och oberoende av oss är avsedda för bestämda arvingar. Och trots att vi har en viss frihet därutöver menar jag att det krävs ett mycket tungt vägande och uppenbart skäl för att vi ska ta ifrån en människa det som lyckan har gett honom och allmän lag har gett honom rätt till, och att det är ett oförnuftigt missbruk av denna frihet att låta den tjäna våra lättsinniga privata infall. Mitt öde har varit mig nådigt och aldrig ställt mig i situationer som kunnat locka mig att styra bort min kärlek från de allmänna lagarnas bud.
Jag vet människor som det är bortkastad tid att göra långvariga goda tjänster åt: ett ord som tas illa upp utplånar tio års förtjänster. Lycklig den som är på plats att smickra dessa människor just när döden nalkas! Det är den sista handlingen som tar hem spelet, inte de bästa och mest talrika tjänsterna utan de senaste och bäst ihågkomna som gör verkan. Sådana människor leker med sina testamenten som med piskor och morötter för att belöna eller straffa varenda handling av de förhoppningsfulla. Men ett testamente är en sak med alltför vittgående följder och alltför stor betydelse för att det ska plockas fram stup i kvarten. I ett testamente bestämmer sig kloka människor en gång för alla, vägledda av förnuft och allmänt bruk.
Vi intresserar oss litet för mycket för de manliga arvsföljderna och tänker oss på ett löjligt sätt att våra namn ska bestå i all evighet. Och vi fäster alltför stor vikt vid de meningslösa gissningar om framtiden som gossarnas sinnen inger oss. Kanske kunde man ha begått den orätten att man tog ifrån mig förstfödslorätten därför att jag var den trögaste och klumpigaste, den långsammaste och minst läraktiga, inte bara jämfört med alla mina bröder utan också jämfört med alla andra barn i min provins, både i andliga och fysiska idrotter. Det är galenskap att göra särskilda sållningar därför att man tror på sådana spådomar, som så ofta lurar oss. Om man alls ska bryta mot regeln om förstfödslorätt och korrigera det val av arvingar till oss som ödet har träffat kan man med större rätt göra det på grund av någon påfallande och ovanlig kroppslig missbildning, en kronisk och irreparabel defekt, vilken vi, som de skönhetsdyrkare vi är, anser kommer att skada vederbörande på ett allvarligt sätt.
Den roliga dialogen mellan Platons lagstiftare och hans medborgare får ge glans åt det här avsnittet. Vad nu då? säger medborgarna när de känner slutet nalkas. Får vi inte råda över det som tillhör oss och ge det till vem vi vill? Åh gudar, så grymt att vi inte ska få ge våra närmaste mycket eller litet som vi själva vill beroende på om de har hjälpt oss i vår sjukdom, vår ålderdom eller våra affärer! Vartill lagstiftaren svarar: Mina vänner! Snart ska ni med säkerhet dö, så det är svårt för er att känna er själva och veta vad som tillhör er så som inskriften i Delfi kräver att man ska. Jag som stiftar lagarna anser varken att ni äger er själva eller att det som ni förfogar över tillhör er. Både er egendom och ni själva tillhör både er föregående och er efterkommande familj, men i än högre grad tillhör både er familj och er egendom staten. Så om ni lockas av någon smickrare eller om ni drivs av någon lidelse att skriva ett olämpligt testamente i fel ögonblick tänker jag skydda er mot det. Men av hänsyn till både statens allmänna intresse och er familjs tänker jag stifta lagar som visar det förnuftiga i att det enskilda intresset måste vika för det allmänna. Gå nu snällt den väg som den mänskliga nödvändigheten bjuder er att gå. Det ankommer på mig, som inte tar mer hänsyn till det ena än till det andra och som så gott jag kan månar om det allmänna, att ta hand om det som ni lämnar efter er.
För att nu återgå till ämnet tycks det mig i alla fall som om det sällan föds kvinnor som bör ha något herravälde över män, bortsett från det naturliga, moderliga väldet – om nu inte syftet är att straffa de män som genom en het lidelse har underkastat sig kvinnor frivilligt. Men detta gäller ju inte gamla kvinnor, som vi här talar om. Det är det riktiga i denna tanke som har fått oss att så beredvilligt stifta och fastställa den här lagen som ingen nånsin har sett och som fråntar kvinnan arvsrätt till kronan. Och även om slumpen har gett den högre anseende på vissa platser än på andra finns det knappt ett län i världen där inte den lagen hävdas precis som här, genom att verka så förnuftig och därmed få auktoritet. Det är farligt att låta kvinnorna bestämma hur arvet efter oss ska fördelas och att låta dem välja mellan barnen, för deras val blir alltid orättvist och nyckfullt. Den okontrollerade aptit och den sjuka smak som kvinnor visar prov på när de är med barn bär de nämligen alltid på i själen. I regel ser man att de ägnar sig mest åt de svagaste och mest missgynnade barnen eller åt dem (om de har några) som fortfarande klänger dem om halsen. För eftersom kvinnorna inte har tillräckligt med omdöme för att välja och omhulda dem som är värda det låter de sig helst lockas åt det håll där naturinstinkterna styr som mest på egen hand – likt djuren, som bara känns vid sina ungar när de hänger i spenarna.
För övrigt visar oss erfarenheten tydligt att denna naturliga kärlek, som vi tillmäter så stor betydelse, har bra svaga rötter. Dagligen rycker vi mödrarnas egna barn ur famnen på dem och får dessa kvinnor att i stället ta hand om våra barn för en mycket ringa betalning, medan vi får dem att överlämna sina barn till någon eländig amma, som vi aldrig vill anförtro våra egna barn åt, eller till en get; vi förbjuder dem inte bara att amma sina barn, vilka faror de därigenom än må utsättas för; vi förbjuder dem också att alls ägna sig åt dem och vi vill att de uteslutande ska stå till tjänst för våra. Och snart ser vi hur det genom vanans makt växer fram en onaturlig kärlek hos de flesta av dem, våldsammare än den naturliga, och en större omsorg om de lånade barnens överlevnad än om de egnas. Att jag nämnde getter beror på att det är vanligt i mina trakter att se bykvinnorna ta getterna till hjälp när de inte kan föda sina barn vid bröstet. Just nu har jag två tjänare som inte har diat modersmjölk mer än en vecka. De här getterna tränas snabbt att komma och amma de små barnen: de känner igen deras röster när de skriker, och då kommer de springande. Håller man fram något annat barn än det egna dibarnet avvisas det, och barnet gör likadant om det är fel get. Häromdan såg jag ett barn som fråntogs sin getamma eftersom fadern bara hade lånat den av en granne. Barnet kunde aldrig vänja sig vid den andra geten som erbjöds och dog säkert av svält. Djuren förvränger och förringar sin naturliga kärlek lika lätt som vi.
Herodotos berättar om ett ställe i Libyen där männen ligger med kvinnorna hur som helst och att barnen finner sin far i mängden när den naturliga böjelsen styr deras första steg då de kan gå. Men där tror jag att barnen ofta tar miste.
Om vi nu betänker att vi älskar våra barn av det enkla skälet att vi har avlat dem och därför kallar dem våra andra jag så tycks det mig att vi producerar något helt annat också, som är lika värt att berömma. För det som vi avlar genom själen, det som föds ur vår ande, vårt hjärta och vår intelligens – det produceras av en ädlare del än den kroppsliga, och det är i högre grad vårt. I den födseln är vi far och mor samtidigt, de barnen kostar oss mycket mer och ger oss större heder om det är något bevänt med dem. Våra biologiska barns värde är nämligen mycket mer deras än vårt, där är vår andel mycket obetydlig, men all skönhet, allt behag och allt värde hos våra andliga barn är vårt eget. Därför uttrycker de oss och liknar oss på ett mycket mer levande sätt än de andra. Platon tillägger att de är odödliga barn som odödliggör sina fäder, ja rentav gudomliggör dem som Lykurgos, Solon eller Minos. Eftersom historieböckerna är fulla av exempel på den vanliga sorten av faderlig kärlek till barnen tyckte jag att det inte var ur vägen att välja ut några exempel på den andra sorten.
Heliodoros, den gode biskopen i Trikka, föredrog att gå miste om sitt heliga ämbete, med den värdighet och de inkomster som ett vördnadsvärt biskopsämbete förde med sig, framför att gå miste om sin dotter, som ännu lever, mycket vacker men kanske ändå litet för rikt och eftergivet uppiffad och litet för kokett för att vara dotter till en kyrkoman och präst. I Rom levde en man som hette Labienus, en högt ansedd och inflytelserik person som bland annat var framstående i alla sorters vetande. Jag tror att han var son till den store Labienus, Caesars främste härförare i kriget mot gallerna som senare gick över till Pompeius parti och uppträdde så tappert tills Caesar besegrade honom i Spanien. Den Labienus som jag talar om väckte mångas avund för sitt mod och fick sannolikt också fiender i hovkretsar och bland favoriter hos den tidens kejsare på grund av sin frispråkighet och sitt hat mot tyranniet, som han hade ärvt av sin far och som troligen färgade hans skrifter och böcker. Hans motståndare drog honom inför rätta i Rom och drev igenom att flera av hans publicerade verk dömdes till bränning. Med honom började den här nya formen av straff, som sedan riktades mot flera andra i Rom: att man straffade själva skrifterna, inte deras författare, med döden. Det fanns inte nog med medel och föremål för vår grymhet om vi inte tog med föremål som av naturen saknar alla känslor och allt lidande – som till exempel ryktet och vår andes skapelser – och om vi inte utsatte musernas vetenskaper och minnesmärken för fysisk skada. Labienus kunde inte bära denna förlust. Han förmådde inte överleva sin avhållna avkomma. Han lät sig bäras till förfädernas grav och inmuras levande, och där ombesörjde han på en och samma gång sin död och sin begravning. Det är svårt att peka på en faderskärlek som är våldsammare än hans. När Cassius Severus, en mycket vältalig man och nära vän till Labienus, såg hans böcker brinna skrek han att man samtidigt borde ha dömt honom att brännas levande eftersom han bevarade böckernas innehåll i sitt minne. En liknande olycka drabbade Cremutius Cordus, som anklagades för att ha prisat Brutus och Cassius i sina böcker. Den gemena, servila och korrupta senaten, värd en sämre herre än Tiberius, dömde hans skrifter till bålet. Han var glad att han kunde följa dem i döden och tog sitt liv genom att svälta. När den gode Lucanus hade dömts till döden av skurken Nero och han låg på sitt yttersta sedan det mesta blodet redan hade runnit ut ur armarnas ådror, som han låtit sin läkare öppna för att dö, och när hans händer och fötter hade blivit kalla och kylan började närma sig de vitala organen var det sista han mindes några rader ur sin egen bok om slaget vid Farsalos, som han läste upp. Han dog med dessa sista ord på läpparna. Vad var detta annat än en fars ömma farväl till sina barn, en motsvarighet till de avsked och innerliga omfamningar som vi ger de våra när vi dör, och ett utslag av vår naturliga böjelse, när vi ligger på vårt yttersta, att minnas det som vi har hållit mest kärt under livet?
När Epikuros var döende och enligt sin egen uppgift ansattes av de förfärligaste njurstenssmärtor, fann han all tröst i den sköna lära som han lämnade efter sig till världen. Kan vi tro att han skulle ha känt en lika stor glädje över en rad begåvade och väluppfostrade barn, om han hade haft några, som han kände över att han hade frambringat sina innehållsrika skrifter? Och att han, om han hade fått välja mellan att lämna efter sig ett vanskapt och enfaldigt barn och en dum och misslyckad bok, inte skulle ha föredragit att dra på sig den förra olyckan hellre än den senare – och inte bara han, utan alla män med samma gåvor? Det hade nog varit ogudaktigt av Augustinus (för att ta honom som exempel) om man hade föreslagit honom att antingen begrava sina skrifter, som vår religion har så stort utbyte av, eller begrava sina barn, om han hade haft några, om han inte då hade föredragit att begrava sina barn. Och jag tror nästan att jag vida hellre hade producerat en fulländat välskapt avkomma genom att ligga med muserna än genom att ligga med min fru.
Det som jag ger den här avkomman, sådan den nu är, det ger jag lika obetingat och oåterkalleligt som man ger något till sina köttsliga barn; det obetydliga goda som jag har gjort för den står inte längre till mitt förfogande. Den kan veta rätt många saker som jag inte längre vet och den kan minnas saker om mig som jag själv har glömt och som jag, likaväl som en främmande person, måste låna av den om jag skulle behöva det. Även om jag är visare än min avkomma är den rikare än jag.
Det finns få vänner till diktkonsten som inte hellre skulle prisa sig lyckliga över att vara fäder till Eneiden än till den skönaste ynglingen i Rom, och som inte lättare skulle bära en förlust av den senare än av det förra. För av alla hantverkare är diktaren den som är mest förälskad i sitt verk enligt Aristoteles. Det är svårt att tro att Epameinondas, som skröt över att det enda som han lämnade efter sig var döttrar som en dag skulle hedra sin far (och därmed menade han de två ädla segrar som han hade vunnit över spartanerna), godvilligt skulle ha gått med på att byta ut dem mot de grannaste flickorna i hela Grekland. Eller att Alexander och Caesar nånsin skulle ha velat avstå från den ära som deras lysande krigsbedrifter hade gett dem för glädjen att få barn och arvingar, hur fullkomliga och perfekta dessa än kunnat vara. Ja, jag betvivlar starkt att Feidias eller någon annan framstående skulptör skulle vara lika mån om att hans biologiska barn överlevde och fick ett långt liv som han skulle måna om en lysande staty som han med långvariga mödor och studier hade bragt till konstnärlig fulländning. Och vad beträffar dessa syndiga och rasande lidelser som ibland har fått fäder att brinna av kärlek till sina döttrar eller mödrar till sina söner, så förekommer något motsvarande inom den andra sortens föräldraskap. Därom vittnar berättelsen om Pygmalion. Han hade gjort en kvinnoskulptur av enastående skönhet och blev så vansinnigt och vilt förälskad i sitt verk att gudarna för kärleksraseriets skull måste göra den levande åt honom:
Elfenbenshuden blir mjuk när han rör den, det hårda försvinner,
ytan ger efter för fingrarnas tryck.6
1 et errat longe, mea quidem sententia, / qui imperium credat esse gravius aut stabilius / vi quod fit quam illud quod amicitia adiungitur. Terentius, Bröderna 65–67.↵
2 nullum scelus rationem habet. Livius 28, 28, 1.↵
3 Ma hor congiunto a giovinetta sposa, / lieto homai de’ figli, era invilito / ne gli affetti di padre e di marito. Tasso, Det befriade Jerusalem 10, 39, 6–8.↵
4 Solve senescentem mature sanus equum, ne / peccet ad extremum ridendus et ilia ducat. Horatius, Epistlar 1, 1, 8–9.↵
5 Ille solus nescit omnia. Terentius, Bröderna 548.↵
6 Temptatum mollescit ebur positoque rigore / subsidit digitis. Ovidius, Metamorfoser 10, 283–284.↵