KAPITEL 12

FÖRSVARSTAL FÖR RAYMOND SEBOND

KUNSKAP ÄR VERKLIGEN en stor och nyttig sak. De som föraktar kunskap visar klart att de är dumma. Men ändå anser jag inte att kunskapen är så ytterligt värdefull som vissa menar, till exempel filosofen Herillos, som utnämnde kunskapen till det högsta goda och hävdade att den kunde göra oss visa och lyckliga. Det tror jag inte på. Jag tror inte heller på det som andra har sagt, att kunskapen är alla dygders moder och att all last är en frukt av okunskap. Är det sant kräver det en längre utläggning.

Mitt hus har länge stått öppet för lärda män och är mycket känt bland sådana, för min far, som styrde över det i mer än femti år, var entusiastisk över den nya iver varmed kung Frans I omfattade litteraturen och gjorde den aktad. Han lade ner mycken möda och stora pengar på att komma i förbindelse med lärda män och tog emot dem i sitt hem som heliga personer vilka mottagit en särskild inspiration av gudomlig vishet. Han samlade deras uttalanden och resonemang som orakelspråk, och han gjorde det med så mycket större vördnad och hängivenhet som han inte hade rätt att bedöma dem, för han saknade kunskap om litteratur precis som sina föregångare. Själv tycker jag bra om lärda män, men jag tillber dem inte.

En av dessa var Pierre Bunel, en man med gediget rykte för lärdom på sin tid. Han stannade en gång hos min far på Montaigne några dagar tillsammans med några andra män av hans sort, och när han reste gav han honom en bok med titeln Den naturliga teologin eller Boken om de skapade varelserna av Mäster Raymond Sebond.¹ Och eftersom min far kunde italienska och spanska och boken är skriven på en rådbråkad spanska med latinska ändelser hoppades Bunel att han skulle kunna tillgodogöra sig den med obetydlig hjälp. Bunel rekommenderade den som en mycket nyttig bok, väl lämpad för tidpunkten då min far fick den; det var just när Luthers nya idéer började vinna anseende och skaka om vår gamla tro på många håll. Där hade Bunel alldeles rätt: genom ett förnuftigt resonemang förutsåg han att denna begynnande sjukdom lätt skulle urarta i avskyvärd ateism, för vanligt folk saknar förmåga att bedöma saker och ting som de är och låter sig dras med av tillfälligheter och sken, och när man väl har skänkt dem djärvheten att förakta och granska sådana åsikter som de har vördat mycket djupt – till exempel sådana som rör deras frälsning – och man har börjat ifrågasätta några av deras trosartiklar och lagt dem i vågskålen, då betraktar de strax därefter också alla de andra delarna av sin tro som lika osäkra eftersom dessa inte har någon bättre auktoritet eller grundval än de som man har satt i gungning för dem; och som ett tyranniskt ok kastar de då av sig alla de påverkningar som lagarnas myndighet och respekten för gamla skick och bruk har utövat på dem –

ivrigt trampas nu ned vad som förut var fruktat för mycket² –

fast beslutna att hädanefter inte acceptera något som de inte underkastat sin egen bedömning och personligen godkänt.

Några dar före sin död råkade min far på den här boken under en hög gamla papper och uppmanade mig att översätta den till franska åt honom. Det är lätt att översätta författare som den här, där det knappast är något annat än ämnet som ska återges. Författare som har ägnat sig mycket åt språkets behag och elegans är däremot farligare att ge sig på, särskilt när man ska överföra dem till ett svagare språk. Översättandet var en ny och mycket främmande syssla för mig, men eftersom jag råkade ha tid just då och inte kunde säga nej till en uppmaning från den bäste far som nånsin funnits gjorde jag så gott jag kunde och fullgjorde uppgiften. Han blev synnerligen glad och befallde att den skulle tryckas, vilket skedde efter hans död.

Jag fann författarens idéer goda, bokens uppläggning utmärkt och dess syfte fromt. Eftersom många ägnar sig åt att läsa den – särskilt damerna, som vi bör hjälpa mer – har jag ofta kunnat bistå dem och frita deras bok från två tunga invändningar som riktas mot den. Författarens syfte är djärvt och modigt, ty han föresätter sig att med mänskliga och naturliga skäl förstärka försvaret för den kristna religionens alla trosartiklar och bevisa dem mot ateisterna. I detta finner jag honom ärligt talat så solid och framgångsrik att jag inte tror att det är möjligt att prestera bättre i det ämnet och inte tror att någon har kunnat mäta sig med honom. Eftersom jag fann arbetet alltför rikt och lysande för att vara skrivet av någon som har ett så okänt namn och som vi inte vet mer om än att han var spanjor och praktiserade medicin i Toulouse för omkring tvåhundra år sen, frågade jag en gång Adrianus Turnebus, som visste allt, vad han ansåg om boken. Han svarade att han tyckte att den var ett slags kvintessens av Thomas av Aquino eftersom det faktiskt bara var Thomas ande, fylld av gränslös lärdom och beundransvärd subtilitet, som kunde uttänka sådana idéer. Men vem som än var verkets författare och skapare (och det finns ingen anledning att utan vägande skäl frånta Sebond den titeln) var han en mycket kunnig människa med många goda egenskaper.

Den första invändningen som riktas mot boken är att de kristna skadar sig själva genom att underbygga sin religion med förnuftsgrunder, eftersom denna bara kan fattas genom tro och genom särskild inspiration av Guds nåd. I den invändningen tycks det finnas ett slags fromt nit, så varje försök att tillfredsställa dem som för fram den måste därför präglas av desto större mildhet och respekt. Det vore snarare en uppgift för någon som var hemma i teologin än för mig, för den har jag inga kunskaper om. Ändå anser jag att när det gäller en sak som är så gudomlig och upphöjd och som så vida övergår det mänskliga förståndet som den här sanningen, som det har behagat Gud i hans godhet att upplysa oss om, är det visserligen nödvändigt att han i sin nåd skänker oss ett privilegium utöver det naturliga och ger oss ytterligare hjälp, så att vi kan fatta den och hysa den inom oss; jag tror nämligen inte att rent mänskliga resurser alls kan klara detta. Hade de mänskliga resurserna klarat denna uppgift skulle gamla tiders många sällsynta och framstående själar, som var så rikt utrustade med naturliga färdigheter, inte ha undgått att komma fram till denna kunskap med hjälp av sitt tänkande. Det är tron ensam som på ett levande och säkert sätt kan omfatta vår religions höga mysterier. Men det betyder inte att det inte är ett mycket gott och berömvärt företag att också söka anpassa de naturliga och mänskliga redskap, som Gud har gett oss, till att tjäna vår tro. Det kan inte betvivlas att detta är det mest hedervärda bruk som vi kan göra av dem, och att det inte finns någon uppgift eller något mål som är mer värdiga för en kristen människa än att inrikta alla sina mödor och tankar på att förädla, fördjupa och förstärka sin sanna tro. Vi nöjer oss inte med att tjäna Gud med ande och själ; vi är skyldiga honom mer än så och vi dyrkar honom också med våra kroppar, vi använder till och med våra lemmar, rörelser och yttre ting för att hedra honom. På samma sätt bör vi låta vår tro ledsagas av allt det förnuft som vi äger, men hela tiden med det förbehållet att vi aldrig får mena att tron beror på oss själva eller hävda att våra tankeansträngningar kan nå fram till en så övernaturlig och gudomlig kunskap. Om tron inte kommer in i oss genom en övernaturlig inspiration, om den kommer in i oss, inte bara genom förnuftigt resonerande utan rentav genom vilka mänskliga medel som helst, ja då finns inte tron i oss i all sin värdighet och glans. Och ändå fruktar jag verkligen att det bara är på det sättet som vi har den. Om vi höll fast vid Gud i kraft av en levande tro; om vi höll fast vid Gud för hans egen skull och inte för vår; om vi hade ett gudomligt fotfäste och en gudomlig förankring, då skulle inte mänskliga tillfälligheter kunna skaka oss som de gör; vår fästning skulle inte ge sig för så svag beskjutning: vår kärlek till allt nytt, furstars tvång, ett partis goda tur och våra ogenomtänkta och godtyckliga åsiktsförändringar skulle inte kunna skaka och förändra vår tro. Vi skulle inte låta den störas eller bli offer för ett nytt argument eller övertalningsförsök eller för all den retorik som någonsin funnits. Vi skulle stå emot dessa flodvågor med oböjlig, orubblig fasthet.

Som när en jättelik klippa i kraft av sin väldiga massa
kastar bränningen åter och skingrar var rytande havsvåg.³

Om denna gudomliga stråle träffade oss aldrig så lite skulle den synas överallt: inte bara våra ord utan också våra handlingar skulle lysa av dess glans. Allt som utgick från oss skulle visa sig vara upplyst av detta ädla ljus. Vi borde skämmas över att det i de mänskliga filosofskolorna aldrig har funnits en anhängare som inte på något sätt har anpassat sitt beteende och sitt liv efter skolans lära, hur svår och egendomlig denna än må ha varit, medan en så gudomlig och himmelsk lära som vår egen bara präglar de kristna i orden. Vill du se det själv? Jämför då våra seder med en muhammedans och en hednings och du kommer alltid under dem, trots att vi med tanke på vår religions företräden borde lysa av överlägsenhet så långt bortom alla jämförelser att man måste säga: ”Är de verkligen så rättfärdiga, så kärleksfulla, så goda? Då måste de vara kristna!” Alla andra yttre kännetecken är gemensamma för alla religioner: hopp, förtröstan, belöningar, ceremonier, bot, martyrier. Det som särskilt utmärker vår sanning borde vara vår dygd, vilket också är det mest krävande kännetecknet, det som är det mest himmelska och mest värdiga som sanningen frambringar. Därför gjorde vår gode Ludvig den helige rätt när tartarkungen som hade antagit den kristna tron kungjorde sin avsikt att resa till Lyon för att kyssa påvens fot och studera de fromma seder som han såg fram emot att finna där: Ludvig avrådde honom enträget, för han fruktade att vårt tygellösa leverne tvärtom skulle inge tartaren avsky för en så helig tro. Fast helt annorlunda gick det senare för en annan man: han begav sig till Rom i samma ärende, och när han fick se sedeslösheten bland prästerna och folket vid den tiden blev han ännu mer stärkt i tron på vår religion, för han drog slutsatsen att den måste äga en kolossal styrka och gudomlighet för att kunna hävda sin värdighet och glans mitt bland så mycket fördärv och i så lastbara händer. Hade vi en enda droppe tro skulle vi försätta berg, säger den Heliga skrift: våra handlingar skulle vägledas och åtföljas av gudomlighet och inte vara enbart mänskliga, det skulle vara något av underverk över dem precis som det är över vår tro. ”Att fostra sig till ett hedervärt och lyckligt liv går raskt om man väl tror.”⁴

Somliga får folk att tro att de tror något som de inte tror. Andra, och de är flest, får sig själva att tro samma sak; de kan inte sätta sig in i vad det betyder att tro. Vi förundras över att vi i de krig som nu härjar vår stat ser att händelsernas utgång växlar och varierar precis som vanligt: det beror på att vi inte satsar något annat än vårt eget. Den rättfärdighet som finns hos en av parterna finns där bara som en prydnad och förevändning: den åberopas visserligen, men den är inte anammad, inhyst, invigd – den finns där bara som i advokatens mun, inte som i den förfördelades hjärta och känsla. Gud ska ge sitt övernaturliga stöd till tron och religionen, inte till våra lidelser. Dem styr människorna över, och för det ändamålet begagnar de sig av religionen, men det borde vara precis tvärtom.

Se bara: vi hanterar religionen med våra egna händer, och av ett rättesnöre som är rakt och fast bildar vi, som av vax, en rad gestalter som är rättesnörets raka motsats. När har man sett detta tydligare än i våra dagars Frankrike? Somliga angriper religionen från vänster, andra från höger, somliga kallar den svart, andra vit, men alla använder den på samma sätt för sina egna våldsamma och äregiriga företag, och de är så lika varandra i att driva dessa företag med tygellöshet och orättfärdighet att man tvivlar och får svårt att tro att de verkligen har så olika åsikter som de påstår i frågor som gäller vårt sätt att leva och reglera vårt liv. Kan ett mer enhetligt och identiskt uppträdande utgå från en och samma skola och undervisning?

Se bara med vilken fasansfull fräckhet vi bollar med gudomliga principer, och se med vilken gudlöshet vi har både kastat iväg och tagit tillbaka dem alltefter hur slumpen har flyttat runt oss i dessa samhällsstormar! Ta följande allvarliga samvetsfråga: Är det tillåtet för en undersåte att göra uppror och resa vapen mot sin furste för att försvara sin religion? Erinra er nu i vilkas munnar ett jakande svar på den frågan var själva grundpelaren för ett parti förra året och ett nekande svar var det för ett annat parti – och hör sedan efter från vilket håll det i dag kommer röster som förespråkar den ena och den andra ståndpunkten! Rasslar vapnen mindre för den ena än för den andra ståndpunkten? Vi bränner folk på bål som säger att sanningen måste böja sig under våra behovs ok – och hur mycket värre är inte det som faktiskt görs i Frankrike än det som sägs med dessa ord!

Låt oss bekänna sanningen: om någon skulle gå till armén – även till den kungatrogna armén – och plocka ut de mannar som marscherar där av religionsnit, därtill även dem som bara tänker på att skydda sitt lands lagar och tjäna fursten, då skulle han inte få ihop till ett fulltaligt kompani av krigare. Hur kan det komma sig att det är så få som har varit konsekventa i sin vilja och sitt handlande under våra inre oroligheter, och att vi ser dem ömsom masa sig fram, ömsom rusa i sporrsträck? Och varför ser vi samma människor förstöra vår sak ömsom med våld och hårdhet, ömsom med kyla, svaghet och tröghet? Det måste bero på att de drivs av enskilda och tillfälliga motiv, och i samma mån som dessa motiv förändras förändras de också själva. För mig är det uppenbart att vi inte utför andra tjänster för vår tro än dem som är behagliga för våra lidelser. Ingen fientlighet kan överträffa de kristnas. Vårt trosnit utför underverk när det tjänar vår benägenhet för hat, grymhet, ärelystnad, girighet, baktaleri, uppror. Åt andra hållet – mot godhet, välvilja, behärskning – varken går eller flyger trosnitet, om inte något sällsynt temperament som av ett underverk skulle föra det därhän.

Vår religion är till för att utrota laster, men nu kamouflerar religionen lasterna, när dem, eggar dem. Man får inte ge Gud ett knippe halm i stället för en kärve säd, som man säger. Om vi trodde på honom – jag menar: inte med religiös tro, utan med vanlig enkel tilltro, ja, om vi trodde på honom och kände honom som en historisk händelse eller som en av våra kamrater (det här säger jag till vår stora skam), då skulle vi älska honom över allt annat för den oändliga godhet och skönhet som han utstrålar. Åtminstone skulle han inta samma plats i våra hjärtan som rikedom, njutningar, ära och vänner.

Även de bästa bland oss är mindre rädda för att kränka Gud än för att kränka sin granne, sin släkting, sin herre. Om man på ena sidan ser föremålet för en av våra syndiga lustar, på andra sidan har en lika klar och övertygande kunskap om ett tillstånd av odödlig salighet – vem skulle då vara så dum att han bytte det ena mot det andra? Ändå förkastar vi ofta det odödliga tillståndet av rent förakt, för vilken lust lockar oss att häda om kanske inte själva lusten att smäda?

När filosofen Antisthenes invigdes i Orfeusmysterierna och prästen talade om för honom att de som vigde sig åt denna religion fick ta del av eviga och fullkomliga glädjeämnen efter döden frågade han: ”Om du tror det, varför dör du inte själv i så fall?” Diogenes svar var som vanligt bryskare och litet mer vid sidan av vårt ämne: när en präst försökte övertala honom på samma sätt att ansluta sig till honom för att vinna den andra världens glädjeämnen sade han: ”Vill du verkligen att jag ska tro att stora män som Agesilaos och Epameinondas ska få det eländigt men att du, som bara är ett fä och inte uträttar något av värde, ska bli salig bara för att du är präst?”

Om vi gav dessa stora löften om evig salighet samma auktoritet som ett filosofiskt resonemang skulle vi inte fasa så mycket för döden som vi gör; då

skulle man inte beklaga så djupt att bli upplöst av döden –
tvärtom bli glad att få ge sig iväg som när ormen får krypa
ut ur sitt skinn och när åldrande hjorten kan fälla sin krona.⁵

Jag längtar efter att lösgöras, skulle vi säga, och efter att vara med Kristus. Platons resonemang om själens odödlighet hade sådan kraft att det faktiskt drev några av hans lärjungar i döden för att de snabbare skulle få njuta det han hade lovat dem. Allt detta är ett mycket tydligt tecken på att vi bara tar till oss vår religion på vårt sätt, bara med våra händer, och inte gör det på något annat sätt än andra tar till sig andra religioner. Vi råkar vara födda i ett land där den praktiseras, eller också tänker vi på hur gammal den är eller på dess upprätthållares anseende, eller också fruktar vi de hot som den utslungar mot de vantrogna, eller också lockas vi av dess löften. Sådana överväganden får gärna användas för att stödja vår tro, men bara i andra hand: här rör det sig om enbart mänskliga band. En annan trakt, andra vittnen, liknande löften och hot skulle med samma metod kunna inprägla en motsatt tro i oss. Vi är kristna på samma sätt som vi är Périgordbor eller tyskar.

Och när Platon säger att det finns få människor som är så beslutsamma ateister att inte en överhängande fara skulle driva dem tillbaka till att erkänna den gudomliga makten – då har ett sådant handlande ingen relevans för en sann kristen. Det är de förgängliga, mänskliga religionernas sak att bli accepterade med hjälp av mänskligt beteende. Vad är det för en tro som inplanteras och etableras i oss av feghet och svaghet? Verkligen en behaglig tro som tror det den tror bara därför att den inte vågar låta bli att tro det! Hur kan klandervärda lidelser som hållningslöshet och rädsla frambringa något ordnat i vår själ? Platon säger att ateisterna med förnuftsgrundat omdöme slår fast att det som berättas om helveten och kommande straff är påhittat, men när ålderdom eller sjukdomar för dem närmare döden och de får tillfälle att pröva sin uppfattning, då fyller dödsskräcken dem med ny tro, ty då fasar de för det kommande tillståndet. Och eftersom sådana intryck ingjuter skräck i en människas hjärta förbjuder Platon i Lagarna all undervisning om sådana hot och förbjuder också tron att det kan komma något ont från gudarna till människan – när det sker är det för människans eget bästa och ges då som en besk medicin. Det berättas om Bion att han hade smittats av Theodoros ateistiska idéer och länge hade förhånat de troende, men när döden gjorde sig påmind ägnade han sig åt de mest ytterliggående vidskepelser, som om gudarna gick och kom tillbaka efter Bions behov.

Platon och de anförda exemplen leder till slutsatsen att vi återförs till att tro på Gud av antingen förnuft eller våld. Ateismen är en närmast onaturlig och monstruös ståndpunkt, dessutom svår och besvärlig att ge fäste i människans sinne, hur övermodigt och oregerligt detta än må vara. Vi har sett nog av människor som av fåfänga eller stolthet över sina fina idéer som ska förädla världen har framträtt utåt som ateister, men som även om de är tillräckligt galna för att försöka få ateismen att rota sig i sitt medvetande inte är tillräckligt starka för att lyckas med det. Därför knäpper de genast händerna och lyfter dem mot himlen om man stöter dem ordentligt i bröstet med svärdet, och när rädslan eller sjukdomen har dämpat det flyktiga temperamentets ohämmade glöd blir de snabbt sig själva och låter sig helt diskret anpassas till gängse tro och normer igen. En seriöst tillägnad lära är en sak, dessa ytliga infall en annan: de föds ur ett sinne som är i olag och förvirrat, och de flyter blint och obestämt omkring i fantasin. Vilka ynkliga människor utan hjärna som försöker vara sämre än de klarar av!

Hedendomens villfarelse och bristen på kunskap om vår heliga sanning gjorde att Platons stora själ (fast stor bara med människomått) begick ett annat, närbesläktat misstag, nämligen att hävda att barn och gamla är mer mottagliga för religion, som om religionen föddes och fick trovärdighet av vår svaghet. Den knut som skulle föra samman vårt omdöme och vår vilja, omfamna vår själ och förena den med vår Skapare – den knuten borde hållas samman, inte av våra överväganden och resonemang och inte stärkas av våra lidelser, utan vara en knut som hålls ihop av en gudomlig och övernaturlig omfamning och som har en enda form, ett enda ansikte och en enda glans, nämligen Guds myndighet och hans nåd. Och när vårt hjärta och vår själ väl styrs och behärskas av tron är det rimligt att tron tar alla våra andra delar i tjänst för sitt syfte alltefter deras förmåga. Dessutom är det otroligt att hela detta maskineri inte skulle ha vissa avtryck av denna stora byggmästares hand, och att det inte skulle finnas någon sorts bild i denna världens ting som på det ena eller andra sättet pekar tillbaka på den hantverkare som har byggt dem och format dem. Han har lämnat ett avtryck av sin gudomlighet i dessa upphöjda verk, och det är bara vår svaghet som gör att vi inte kan upptäcka det. Han säger ju själv att han visar sina osynliga gärningar genom det som är synligt. Sebond har arbetat hårt med denna hedervärda uppgift, och han visar oss att det inte finns någon del av världen som förnekar sin skapare. Det vore orätt mot Guds godhet att säga att universum inte stämmer med vår tro. Himlen, jorden, elementen, vår kropp och vår själ, allt går samman här, det gäller bara att finna ut ett sätt att använda dem: bara vi förmår lyssna så lär de oss. Ty denna världen är ett mycket heligt tempel dit människan förs in för att betrakta statyer som inte är skapade av dödlig hand utan sådana som den gudomliga tanken har gjort förnimbara för våra sinnen – solen, stjärnorna, vattendragen, jorden – för att åskådliggöra för oss de ting som är förnimbara blott för tanken. Guds osynliga ting, säger Paulus, framträder genom världens skapelse när vi betraktar hans eviga vishet och gudomlighet genom hans verk.

Själv förvägrar ej Gud vår jord att öppet betrakta
himlen: han blottar sitt anletes drag och sin kropp då han ständigt
vrider sig runt; han visar sig själv och präglar sig på oss
för att bli grundligt känd utav oss, och genom att synas
visar han hur han går fram och får oss att lyda hans lagar.⁶

Våra mänskliga resonemang och tankar är som tung och ofruktbar materia; det är Guds nåd som ger materien form, det är den som ger den gestalt och värde. Sokrates och Catos dygdiga handlingar förblir fåfänga och onyttiga därför att de inte syftade och siktade till att älska och lyda alla tings verkliga skapare och därför att de inte kände Gud, och på samma sätt är det med våra föreställningar och tankar: de har ett slags kropp, men om inte Guds nåd och tron på Gud fogas till dem är de en formlös massa, utan gestalt och utan ljus. När tron färgar och lyser upp Sebonds tankar gör den tankarna fasta och hållbara, och då kan de tjäna som inledning och första vägledning för en nybörjare och styra in honom på vägen till sådan kunskap: då formar tankarna honom i viss mån och gör honom mottaglig för Guds nåd, som sedan fullbordar och fullkomnar vår tro. En inflytelserik och bildad man som jag känner har bekänt för mig att han blev tillrättaförd från otrons villfarelser av Sebonds argument. Och även om man berövar dem deras ornament och det bistånd och bifall som de får av tron och man tar dem som rent mänskliga tankar och använder dem för att bekämpa dem som har kastat sig in i gudlöshetens hemska och fasansfulla mörker – även då ska de visa sig vara lika solida och fasta som allt annat av samma slag som man kan ställa upp mot dem. Med rätta kan vi säga till våra motståndare –

Har du nåt bättre – ta hit det direkt! Eller foga dig annars!⁷ –

att de antingen får böja sig för våra starka bevis eller visa oss andra bevis, om något annat ämne, som är bättre vävda och gjorda av bättre material.

Utan att tänka på det har jag redan kommit halvvägs in på den andra invändning mot Sebond som jag hade tänkt bemöta på hans vägnar. Somliga säger att hans argument är svaga och illa ägnade att bevisa det som han vill hävda, och de tänker sig att de kan slå ner dem med lätthet. Dessa personer bör ruskas om litet hårdare, för de är farligare och mer illvilliga än de förra. Folk är benägna att tolka andras uttalanden så att de gynnar deras egna förutfattade meningar: för en ateist drar alla skrifter åt ateism; han smittar ett oskyldigt ämne med sitt eget gift. Sådana människor har någon förutfattad mening som ger Sebonds resonemang en fadd smak. Dessutom tycker de att de får en lätt match när det är fritt fram för dem att bekämpa vår religion med rent mänskliga vapen – en religion som de aldrig skulle våga angripa om de såg den i hela dess myndiga, bjudande majestät. Det medel som tycks mig lämpligast att välja för att slå ner detta vanvett är att krossa den arroganta mänskliga stoltheten och trampa den under fötterna, få dessa människor att känna människans tomhet, fåfänglighet och intighet, rycka deras förnufts ynkliga vapen ur händerna på dem, få dem att kröka rygg och bita i gräset under det gudomliga majestätets vördnadsbjudande myndighet. Den ensam äger kunskap och visdom, den ensam kan känna stolthet, och det är från den som vi stjäl det värdefulla som vi berömmer oss av, ”för Gud tillåter inte någon annan än sig själv att vara stolt”.⁸ Låt oss krossa sådana högmodiga anspråk, som är den främsta grundvalen för den onda andens tyranni. ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.”⁹ Insikt finns hos alla gudar, säger Platon, men det finns mycket lite insikt eller ingen alls hos människorna.

Ändå är det en stor källa till tröst för den kristne att se att våra bräckliga mänskliga redskap är så väl lämpade för vår heliga, gudomliga tro att när vi använder dem på ämnen som i likhet med dem själva är bräckliga och dödliga så är de inte bättre anpassade till dessa ämnen, vare sig i fråga om noggrannhet eller styrka. Låt oss därför se efter om människan förfogar över andra argument som är starkare än Sebonds, ja, om det alls är möjligt för människan att nå någon visshet genom argument och tankar.

När Augustinus argumenterar mot ateisterna har han grundad anledning att kritisera dem för att orättfärdigt hävda att de delar av vår tro som vårt förnuft inte kan förklara är falska. Och för att visa att det kan finnas och kan ha funnits åtskilligt vars natur och orsaker vårt förnuft inte kan fastställa anför han vissa kända och oomtvistliga erfarenheter som människan erkänner att hon inte har någon insikt i. Här som överallt annars gör han det efter noggranna och skarpsinniga undersökningar. Men man bör gå längre än så och lära ateisterna att man inte behöver leta fram sällsynta exempel för att bevisa att deras förnuft är svagt, att ingenting är så enkelt och klart att deras förnuft i sin bristfällighet och blindhet kan se det tillräckligt skarpt; att förnuftet inte kan skilja mellan det lätta och det svåra, och att alla ting i samma mån och naturen i allmänhet bestrider förnuftets rätt att döma och blanda sig i.

Vad predikar sanningen för oss när den predikar att vi ska sky den världsliga filosofin; när den så ofta inpräglar i oss att vår vishet bara är dårskap i Guds ögon; att människan är det fåfängligaste av allt fåfängligt; att en människa som yvs över sitt vetande ännu inte vet vad veta är; och att den människa som menar sig vara något, fast hon ingenting är, bedrar sig själv och tar fel? Dessa ord av den Helige ande uttrycker så klart och kraftfullt det jag vill hävda att jag inte behöver fler bevis mot människor som med fullständig underkastelse och lydnad kan underkasta sig dess myndighet. Men de andra ber om att bli piskade med sina egna redskap och finner sig inte i att man bekämpar deras förnuft med annat än förnuftet självt.

Låt oss för detta ögonblick betrakta människan i hennes ensamhet, utan hjälp utifrån, väpnad blott med sina egna vapen och fråntagen den gudomliga nåd och kunskap som är hela hennes ära, hela hennes styrka och hela grundvalen för hennes vara. Låt oss se efter hur mycket stadga det finns i denna flotta utrustning. Må människan då med hjälp av sina resonemang förklara för mig på vilka grundvalar hon har byggt det stora övertag som hon anser sig ha över de andra skapade varelserna. Vem har övertygat henne om att himlavalvets häpnadsväckande rörelse, det eviga ljuset hos dessa facklor som rullar så stolt över hennes huvud och det gränslösa havets skrämmande rörelser är skapade och fortsätter att existera i så många sekler för att behaga och tjäna människan? Kan man tänka sig något löjligare än att denna eländiga, ynkliga varelse, som inte ens är herre över sig själv utan utsatt för angrepp från alla håll, kallar sig herre och härskare över universum när hon inte kan ha kunskap om minsta del av det, än mindre makt över någon del? Och hur är det med det andra privilegiet som människan åberopar: att människan är den enda i denna stora byggnad som kan uppfatta skönheten och delarna, den enda som kan tacka dess byggmästare och hålla räkning på världens inkomster och utgifter? Vem satte sitt sigill på det privilegiebrevet? Må han visa oss papperet som ger henne detta stora, sköna uppdrag! Är det bara de visa som har fått det? I så fall gäller det inte för särskilt många människor. Är dårar och skurkar värda en sådan utomordentlig favör, och är de värda företräde framför alla de andra när de är jordens avskum? Ska vi tro mannen som sade: ”För vilkas skull ska man då säga att världen är skapad? Naturligtvis för de levande varelsers skull som använder förnuftet. Det vill säga gudarna och människorna – ingenting är förvisso bättre än de.”¹⁰ Vilken fräckhet att koppla samman gudar och människor – det kan vi aldrig slå ner nog hårt på. Men vad har den stackars saten i sig som gör honom värdig en sådan fördel? När vi betraktar himlakropparnas oförstörbara liv, deras skönhet och storhet och deras ständiga, exakt lagmässiga rörelse:

När vi betraktar den väldiga världens himmelska trakter,
blickar mot etern däruppe där blinkande stjärnor är fästa
och när vi tänker på månens eviga kretslopp och solens;¹¹

när vi betänker vilket herravälde och vilken makt som dessa himlakroppar har, inte bara över våra liv och öden –

Människans handlingar och hennes liv lät han styras av
stjärnor ¹² –

utan också över våra böjelser, tankar och viljor, vilka de styr, driver och sätter igång med sina inflytanden, något som vi lär oss se med hjälp av vårt förnuft:

förnuftet studerade länge,
fann sedan ut att stjärnorna styr enligt tigande lagar,
såg att världen som helhet rörs i en lagmässig växling
och att särskilda tecken kan visa hur ödena växlar;¹³

när vi ser att inte bara en människa, inte bara en kung utan hela kungariken, kejsarriken och hela världen härnere rör sig efter de obetydligaste himmelska rörelser; när vi ser hur en

obetydlig förflyttning kan skapa en väldig förändring:
så till den grad är det starkt, detta välde som styr över kungar;¹⁴

när vår dygd, våra laster, vårt kunnande och vetande och själva de tankar som vi tänker om stjärnornas makt och den här jämförelsen mellan dem och oss kommer till oss genom deras förmedling och gunst, som vårt förnuft menar –

en kan rasa av kärlek,
korsa ett hav, lägga Troja i grus, en annan kan ha till
uppgift att nedteckna lagar. Barn förgör sina fäder,
fäder förgör sina barn och bröder tar vapen i hand och
sårar varann. Detta våld är inte mänskors. De tvingas
välta allt överända och straffa och sarga sig själva.
Ödesbestämt är rentav det som vi tänker om ödet¹⁵ –

och om den andel förnuft som vi besitter har skänkts oss av himlen, hur kan då förnuftet jämställa oss med himlen? Hur kan vi få något vetande om dess väsen och beskaffenhet? Allt vad vi ser i dessa himlakroppar förundrar oss. ”Vilka tillrustningar, vilka verktyg, vilka hävstänger, vilka maskiner och vilka arbetare har använts för detta stora bygge?”¹⁶ Varför frånkänner vi dem både själ, liv och tanke? Har vi, som enbart står i lydnadsförhållande till dem, upptäckt någon sorts slö och okänslig dumhet hos dem? Kan vi verkligen påstå att vi inte har sett någon annan skapad varelse än människan äga en själ som kan tänka förnuftigt? Nå – har vi sett något som liknar solen? Upphör solen att finnas till bara för att vi inte har sett något liknande? Upphör dess rörelser att finnas bara för att det inte finns några liknande? Om det som vi inte har sett inte finns, då inskränks vårt vetande något alldeles fantastiskt. ”Hur snäva gränser har inte vår själ!”¹⁷ Vilka fåfängliga mänskliga drömmar är det inte att göra månen till ett jordklot på himlen och föreställa sig berg och dalar på den som Anaxagoras gör, att placera mänskliga bosättningar och bebyggelser och grunda kolonier där till vårt förfogande som Platon och Plutarchos gör, och att göra vår jord till en klart lysande stjärna! ”Till andra olägenheter med vår dödlighet hör också den andliga förmörkelse som inte bara tvingar en att göra fel, utan också får en att älska felen.”¹⁸ ”Den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar.”¹⁹

Inbilskheten är vår medfödda, ursprungliga sjukdom. Den mest sårbara och bräckliga av alla skapade varelser är människan; hon är samtidigt den mest högmodiga. Hon ser och känner sig inhyst här i världens dy och träck, bunden och fastnaglad vid den sämsta, mest livlösa och mest förskämda delen av universum, i husets understa våning, längst bort från himlavalvet, tillsammans med djuren i den tredje och sämsta gruppen – men i fantasin placerar hon sig ovanför månens sfär och med himlen under sina fötter. Med samma högmodiga fantasi jämställer hon sig med Gud, tillskriver sig gudomliga egenskaper, sorterar ut sig och avlägsnar sig från massan av andra varelser, mäter ut åt djuren – sina bröder och kamrater – deras andelar och ger dem ett sådant mått av färdigheter och krafter som hon finner för gott. Hur kan hon med sin förståndskraft känna till djurens inre, hemliga rörelser? Genom vilken jämförelse mellan dem och oss sluter hon sig till att de är så dumma som hon säger?

När jag leker med min katta – vem vet om inte hon kanske leker mer med mig än jag med henne? Vi underhåller varandra med ömsesidiga apkonster. Om jag har mina stunder då jag vill börja eller säga nej har hon sina. I sin skildring av guldåldern under Saturnus räknar Platon det som en av människans främsta fördelar vid den tiden att hon kunde kommunicera med djuren: hon kunde fråga ut dem och lära sig av dem, och därmed kände hon till alla djurs verkliga egenskaper och skillnaderna mellan dem, och därmed fick hon en alldeles fullkomlig insikt och klokhet och kunde leva långt lyckligare än vad vi kan göra. Behövs det något bättre bevis för att bedöma människans oförsynta inställning till djuren? Denne store författare ansåg att naturen för det mesta gav djuren deras kroppsform enbart med tanke på det bruk som man gjorde av dem på hans tid för att göra förutsägelser om framtiden.

Detta fel, som hindrar kommunikationen mellan djuren och oss – varför är det inte lika mycket ett fel hos oss som hos dem? Man kan bara gissa vems fel det är att vi inte förstår varandra, för vi förstår dem lika lite som de förstår oss. De har samma skäl att betrakta oss som djur som vi dem. Det är inte så underligt att vi inte förstår dem; vi förstår ju inte basker och troglodyter heller. Men några har skrutit med att de har förstått djur, till exempel Apollonios från Tyana, Melampus, Teiresias och andra. Och eftersom kosmograferna säger att det finns folk som erkänner en hund som sin kung måste dessa folk också kunna tolka hundens skall och rörelser på ett bestämt sätt. Vi måste iaktta den likhet som finns mellan dem och oss: vi förstår någorlunda vad djuren menar och de förstår i ungefär samma grad vad vi menar. De smeker oss, hotar oss och ber oss om något och vi dem. Men för övrigt ser vi ju att det alldeles uppenbart förekommer hel och fullständig kommunikation mellan djuren och att de förstår varandra, inte bara djur av samma art utan också av olika.

Ordlös boskap och till och med släkten av vilddjur kan avge
olika läten och ljud när de skräms, känner smärta och glädje.²⁰

Hästen vet att hunden är arg när den skäller på ett visst sätt och blir inte rädd när den skäller på ett annat. Även bland djur utan röst kan vi tack vare de ömsesidiga tjänster som de gör varandra lätt sluta oss till att de har något annat sätt att meddela sig; de resonerar och förhandlar med rörelser:

nästan på samma sätt leder bristen på ord de små barnen
över till gesternas språk.²¹

Varför inte? Likaväl som våra stumma tvistar, argumenterar och berättar historier med tecken? Jag har sett några stumma som var så smidiga och drivna i detta att de verkligen till fulländning behärskade konsten att göra sig förstådda. Älskande tackar varandra, stämmer träff, ja säger precis allt med ögonen:

och själva tystnaden förmår
bli tal och bön som man förstår.²²

Och händerna! Med dem kräver vi, lovar, kallar, avvisar, hotar, ber, bönfaller, förnekar, vägrar, frågar, förundras, räknar, bekänner, ångrar, fruktar, skäms, tvivlar, undervisar, befaller, eggar, uppmuntrar, svär, vittnar, anklagar, fördömer, frikänner, förolämpar, föraktar, trotsar, provocerar, smickrar, applåderar, välsignar, förödmjukar, hånar, försonar, anbefaller, lovprisar, hyllar, jublar, beklagar, sörjer, är vi nedstämda, förtvivlade, lamslagna, skriker vi och tiger vi och jag vet inte allt, med en variation och mångfald som utklassar tungan. Med huvudet inbjuder vi, avvisar, tillstår, förnekar, välkomnar, hedrar, högaktar, föraktar, begär, avspisar, gläds, sörjer, smeker, bannar, kuvar, trotsar, förmanar, hotar, försäkrar och undersöker vi. Och tänk på ögonbrynen och axlarna! Det finns inte en rörelse som inte talar ett språk som är begripligt utan lärobok, ett språk som är gemensamt för alla, vilket innebär att det snarare är det här kroppsspråket, med tanke på de andra språkens variationer och särskilda användningssätt, som borde betraktas som människonaturens eget språk. Jag förbigår sådant som en nödsituation plötsligt kan lära dem som behöver det, och jag bortser från fingeralfabeten, handrörelsernas grammatik och de kunskapsgrenar som bara utövas och uttrycks av dessa, liksom från det förhållandet att det enligt Platon finns folk som inte har något annat språk.

Ett sändebud från staden Abdera talade länge till kung Agis i Sparta och frågade sedan: ”Nå, herre, vilket svar vill du att jag ska ta med mig hem till våra medborgare?” – ”Att jag lät dig säga allt du ville och lät dig hålla på så länge du önskade utan att jag sa ett enda ord.” Var inte det en talande och mycket lättfattlig tystnad?

Finns det för övrigt någon mänsklig färdighet som vi inte återfinner i djurens handlande? Finns det ett mer välorganiserat samhälle, mer varierat i sin uppdelning av plikter och uppgifter och mer beständigt upprätthållet än binas? Kan vi tänka oss att denna välordnade fördelning av verksamheter och yrken kan genomföras utan förnuftigt tänkande och förutseende?

Några har slutit av sådana ting och av dessa exempel
att våra bin har del i den himmelska anden och etern.²³

När svalorna kommer tillbaka på våren och vi ser hur de letar igenom alla vrår i våra hus, är det utan omdöme och urskillning som de då av tusen olika platser väljer ut den bästa att bygga bo på? Och när fåglarna bygger sina förunderligt vackra flätverk, kan de då använda en fyrkantig form i stället för en rund, en trubbig vinkel i stället för en rät utan att känna till deras egenskaper och verkningar? Använder de omväxlande vatten och lera utan att veta om att det hårda mjukas upp när det fuktas? Täcker de golvet i sitt slott med mossa eller dun utan att förutse att det blir mjukare och behagligare för ungarnas späda lemmar? Skyddar de sig mot regn och blåst och vänder boet mot öster utan att känna till de olika vindarnas egenskaper och utan att tänka på att den ena vinden är gynnsammare för dem än den andra? Varför gör spindeln sitt nät tätare på ett ställe och glesare på ett annat? Varför använder spindeln ena stunden en sorts knut, nästa stund en annan, om den inte kan överväga, tänka och dra slutsatser? Vi inser lätt att djuren är oss överlägsna i de flesta av sina prestationer och att vår förmåga att ta efter dem är svag. Men när vi ser vilka färdigheter vi själva utnyttjar och hur vi måste anstränga själen av alla krafter för att åstadkomma våra egna produkter, fast de är klumpigare – varför uppskattar vi då inte det som djuren gör på samma sätt? Varför hänvisar vi till något slags medfödd, påtvingad böjelse när vi ska förklara verk som överträffar allt vad vi själva kan åstadkomma av natur eller med konst? Utan att tänka på det ger vi djuren därmed ett mycket stort försteg framför oss: vi låter naturen följa och styra djuren med mild moderlighet och liksom leda dem vid handen i alla deras handlingar och fram till livets alla fördelar, samtidigt som naturen utlämnar oss människor åt slumpen och ödet och åt att med konst leta upp det vi behöver för vår överlevnad, och samtidigt som den förvägrar oss alla möjligheter att genom upplärning och ansträngning nå upp till djurens medfödda kunnande – på så sätt överträffar deras djuriska dumhet i alla nyttiga avseenden vår gudomliga intelligens och all dess förmåga.

Ser man saken på det sättet skulle vi med full rätt kunna kalla naturen en synnerligen orättvis styvmor. Men så är det inte, så skevt och laglöst är inte vår världsordning inrättad. Naturen har famnat alla sina skapade varelser utan undantag och det finns ingen som hon inte i mycket rikt mått har försett med alla de medel som är nödvändiga för att bevara existensen, ty alla dessa klagomål som jag hör från folk (när de med sina obehärskade åsikter ömsom höjer oss till skyarna, ömsom sänker oss ända ner till antipoderna) om att vi är det enda djuret som har lämnats naket på nakna jorden, bundet och fjättrat, utan annat att väpna och skyla oss med än andras hud, medan naturen har klätt alla andra varelser med skal, baljor, bark, hår, ull, taggar, skinn, dun, fjädrar, fjäll, päls och silke alltefter vad de behöver för att överleva, och naturen har beväpnat dem med klor, tänder och horn för anfall och försvar och lärt dem själva vad som är eget för dem: att simma, springa och sjunga, medan människan utan upplärning varken kan gå, tala eller äta, bara gråta –

Se: likt en sjöman som kastats i land ur rasande vågor
ligger barnet på marken, naket, språklöst och utan
allt som behövs för dess liv då naturen har slungat det fram med
vånda ur moderns sköte till stränder som omges av dagsljus.
Allt fylls upp av dess klagande skrik, som är rimligt och rätt när
barnet ännu har kvar att så mycket ont gå igenom.
Vilddjur och husdjur av olika slag växer upp men behöver
alls inga skallror, de tarvar ej heller ammornas milda,
smeksamma, jollrande tal, de klarar sig bra utan alla
kläder av olika slag för växlande väder och vind, de
har inte heller behov av att skydda sitt eget med vapen,
murar och torn, ty naturen, som konstfärdigt skapade allt, och
jorden själv ger givmilt dem alla vadhelst de behöver ²⁴ –

alla dessa klagomål är felaktiga. Världen är mer jämlikt ordnad än så, där råder mer enhetliga inbördes förhållanden. Vår hud är lika motståndskraftig mot dåligt väder som djurens, det visas av de många folk som ännu inte har prövat på att använda kläder. Våra gamla galler bar nästan inga kläder, det gör heller inte våra irländska grannar under sin kalla himmel. Men detta kan vi bedöma bättre på oss själva, för alla de delar av kroppen som vi gärna utsätter för väder och vind visar sig kunna tåla det. Finns det någon del av oss som är svag och rimligen känslig för kyla borde det vara magen, där matsmältningen sker: våra fäder lämnade den bar, och hur mjuka och ömtåliga våra damer än må vara går de snart med urringningar ända ner till naveln. Barnens bindor och lindor är inte heller nödvändiga: de spartanska mödrarna fostrade sina barn med full rörelsefrihet för lemmarna, utan lindor och band. Vårt gråtande har vi gemensamt med de flesta andra djur, och det finns nästan inget djur som inte ses klaga och kvida länge efter födseln, ett beteende som stämmer väl överens med den svaghet de upplever. Vad ätandet beträffar är det en medfödd vana hos både oss och dem och behöver inte läras in, för

var och en känner till sin kraft och vet hur den används.²⁵

När ett barn fått förmåga att föda sig själv – vem betvivlar då att det kan söka sin föda? Jorden frambringar också tillräckligt av det nödvändiga som det erbjuder barnet, utan odling och konstgrepp – kanske inte under alla årstider, men då gör den det inte för djuren heller, det ser vi av de förråd som myrorna och andra djur lägger upp inför årets ofruktbara perioder. De här folken som vi nyligen har upptäckt och som förses så rikligt av naturen med mat och dryck utan att de behöver arbeta och möda sig, de har nu lärt oss att bröd inte är vår enda föda och att vår moder natur hade försett oss i rikt mått med allt vi behövde innan vi började plöja, ja sannolikt i rikare och ymnigare mått än vad hon gör i dag, då vi har infört våra konstgrepp –

Jorden alstrade först av sig själv de mest glänsande skördar
åt de dödliga, skänkte dem rankor med svällande druvor,
söta frukter och frodiga beten – nu växer det knappast
trots våra mödor, och oxar slits ut liksom böndernas krafter ²⁶ –

eftersom vår gränslösa, okontrollerade girighet övergår allt vi hittar på för att mätta den.

Vad vapen beträffar har vi fler naturliga sådana än de flesta andra djur, våra lemmar kan röra sig på fler olika sätt och vi har en medfödd förmåga att använda dem utan upplärning; de som är tränade att strida nakna ses kasta sig ut i samma faror som vi. Även om några djur överträffar oss härvidlag överträffar vi många andra, och konsten att förstärka kroppen genom att täcka den med förvärvade medel är en instinkt som naturen har gett oss. Ett bevis för det är att elefanten vässar och spetsar de tänder som den använder i krig (den har nämligen särskilda tänder för detta som den sparar och aldrig använder till annat). När tjurarna går till strid river de upp damm runtomkring sig, vildsvinen vässar sina betar, och när faraokatten ska tampas med krokodilen förstärker den sin kropp genom att ta lera, väl knådad och sammanpressad, och bestryker hela kroppen med ett hårt lager som ett pansar. Varför kan vi då inte säga att det är lika naturligt att vi beväpnar oss med trä och järn?

Vad talet beträffar är det klart att om det inte är medfött så är det heller inte nödvändigt. Ändå tror jag att om man lät ett barn växa upp i fullkomlig ensamhet, utan allt umgänge (ett svårt experiment att genomföra), skulle det ha någon sorts tal för att uttrycka sina föreställningar, för det är inte troligt att naturen skulle ha förvägrat oss detta medel, som den har gett många andra djur: vi ser ju att djuren kan klaga, glädja sig, be varandra om hjälp och locka till älskog genom att använda rösten, och vad är detta om inte tal? Och varför skulle de inte tala med varandra? De talar ju till oss och vi till dem. Och på hur många olika sätt talar vi inte till hundar och svarar de inte oss? Vi talar med hundar på ett annat språk och med andra tilltal än med fåglar, grisar, oxar, hästar, och vi växlar idiom efter art.

Så nosar ena myran på den andra
i mörkbrun flock, de kanske då hör efter
hur allt har gått och vart de nu ska vandra.²⁷

Jag tror att Lactantius säger att djuren inte bara kan tala utan att de också kan skratta. Och sådana språkskillnader som finns mellan oss från trakt till trakt förekommer också bland djur av samma art. Aristoteles nämner här rapphönans rop, som växlar från den ena platsen till den andra:

somliga fåglar
avger betydligt växlande läten vid olika tider;
vissa kan ändra sitt hesa skrik vid omslag i vädret.²⁸

Men vilket språk ett isolerat barn skulle tala vet vi inte, och det man har gissat är inte särskilt sannolikt. Om man invänder mot min åsikt att de som är födda stumma inte talar, svarar jag att det inte bara är därför att de inte har kunnat ta emot undervisning genom att använda hörseln, utan snarare därför att hörseln, som de berövats, har att göra med talet och är naturligt förknippad med det: det som vi säger måste vi först säga till oss själva och låta ljuda i vårt inre öra innan vi skickar ut det till andras öron.

Allt detta har jag sagt för att hävda denna likhet mellan djurs och människors förhållanden och för att föra oss människor tillbaka till flocken. Vi står varken över eller under de andra: allt som finns under himlen följer samma lag och öde, säger den vise.

Fjättrat är varje ting vid sin egen bestämmelses boja.²⁹

Det finns en viss skillnad, det finns rangordning och grader, men allt är underordnat en och samma natur:

alla ting har sin egen växt och bevarar
säregna drag som naturens lag, den orubbliga, gett dem.³⁰

Människan måste avgränsas och hållas inom denna ordnings barriärer. I själva verket har den stackarn ingen möjlighet att klättra över dem, hon är fjättrad och bunden, underkastad samma tvång som de andra varelserna av samma ordning, och hennes belägenhet är högst ordinär, utan något verkligt eller väsentligt företräde eller någon överlägsenhet. Den särställning som hon tror eller inbillar sig ha fått har varken substans eller påtaglig verklighet. Och om det är så att hon ensam av alla djur har denna frihet att tänka och så ohämmat kan föreställa sig det som är, det som inte är, det som hon vill, det som är falskt och det som är sant, då är det en fördel som hon har fått betala dyrt och som hon har mycket liten anledning att skryta med, för den är huvudkällan till de olyckor som ansätter henne: synd, sjukdom, vankelmod, förvirring, förtvivlan.

För att återgå till ämnet säger jag alltså att när djur och människor utför samma handling finns det inget rimligt skäl att tro att djuren gör det av en medfödd, påtvingad böjelse medan vi gör det av fritt val och med inlärd färdighet. Av lika resultat bör vi sluta oss till lika färdigheter, av rikare resultat bör vi sluta oss till rikare färdigheter, och följaktligen måste vi erkänna att djuren gör samma överväganden och använder samma metod i sitt arbete som vi, eller någon annan som är bättre. Varför föreställer vi oss detta naturgivna tvång hos dem när vi inte själva känner något liknande? Dessutom är det mer hedervärt att styras och tvingas till ett riktigt handlande av en medfödd och oundviklig disposition – det ligger närmare det gudomliga – än att handla riktigt genom ett tillfälligt och slumpmässigt fritt val; och när det gäller vårt beteende är det säkrare att ge naturen tömmarna än att ge dem till oss. Vår tomma inbilskhet gör att vi hellre tackar våra egna krafter än den givmilda naturen för vår förmåga, och vi avstår från en mängd naturliga tillgångar och lassar dem i stället på djuren för att känna oss överlägsna och stolta över en rad förvärvade tillgångar – en bra dum inställning, tycker jag, för jag skulle skatta de nådegåvor som är mina egna sedan födseln precis lika högt som dem jag har tvingats tigga och kämpa mig till genom inlärning. Det står inte i vår makt att vinna större ära än att gynnas av Gud och naturen.

Ta till exempel räven, som invånarna i Thrakien använder när de ska gå över en isbelagd flod: de släpper den framför sig i detta syfte. Om vi skulle se räven stå vid flodkanten och lägga örat till isen för att höra efter om vattnet därunder brusar långt ner eller tätt intill och dra sig tillbaka eller rycka fram beroende på om isen är tunn eller tjock – skulle vi inte då ha skäl att tro att det är precis samma resonemang som går genom rävens huvud som det skulle vara för oss, och att det här är fråga om ett övervägande och om en slutledning baserad på en medfödd omdömesförmåga: det som brusar rör sig, det som rör sig är inte fruset, det som inte är fruset är flytande och det som är flytande ger vika för tyngd? Ty att säga att detta enbart har att göra med en skarp hörsel och inte alls med något resonerande eller någon slutledningskonst är rena illusionen, det är otänkbart för oss. På samma sätt bör man bedöma de finter och knep av olika slag som djuren använder för att skydda sig mot våra angrepp.

Och om vi vill tillerkänna oss något övertag i just detta att vi kan fånga djuren, utnyttja dem och använda dem som vi vill, så är det ju precis samma övertag som vi har över varandra. På de villkoren håller vi våra slavar, och klimakiderna i Syrien var ju kvinnor i Syrien som fick stå på alla fyra och tjäna som fotapall och trappsteg för fina damer när de skulle kliva upp i sina vagnar. Och de flesta fria människor begär helt obetydliga fördelar för att överlämna sitt liv och sin existens i andras makt. Thrakernas hustrur och konkubiner tigger om att bli utsedda att dödas på mannens grav. Har tyranner nånsin misslyckats med att hitta tillräckligt många män som har svurit att vara dem hängivna trots att somliga tyranner dessutom har krävt att de måste följa dem i döden som i livet? På det sättet har hela arméer försvurit sig åt sina härförare. Eden i gladiatorernas hårda skola innehöll följande löften: ”Vi svär att vi låter oss fängslas, brännas, piskas, huggas ner med svärd och lida allt annat som riktiga gladiatorer utstår av sin herre.” Med kropp och själ ställde de sig på det mest lojala vis i hans tjänst.

Bränn mitt huvud med eld om du vill, ränn svärdet igenom
kroppen och sarga min rygg blodig med flätade rep.³¹

Det var en bindande förpliktelse, och ändå kunde tiotusen man ansluta sig på ett år och mista livet. När skytherna begravde sin kung ströp de hans favoritkonkubin, munskänk, stallmästare, kammarherre, lakej och kock över hans lik. Och på årsdagen av hans död slog de ihjäl femti hästar med femti pager på ryggen som de hade spetsat med en påle längs ryggraden ända upp till nacken, och i det skicket fick de stå på parad runt graven.

De människor som betjänar oss gör det för ett lägre pris och för en mindre gynnsam och omtänksam behandling än den som vi ger fåglar, hästar och hundar. Vilka omsorger förnedrar vi oss inte till för djurens bekvämlighet! Jag tror att de uslaste tjänare skulle vägra att göra för sina herrar vad furstarna sätter en ära i att göra för sådana djur. När Diogenes såg sina föräldrar träla för att köpa honom fri från slaveriet sade han: ”De är tokiga! Det är mannen som sköter om mig och ger mig mat som är min slav!” Och de som håller djur bör snarare sägas tjäna djuren än betjänas av dem. Dessutom är djuren ädlare än vi på det sättet att ett lejon aldrig låter sig av feghet förslavas av ett annat lejon, aldrig en häst av en annan häst. På samma sätt som vi går på djurjakt går tigrar och lejon på människojakt, och djuren beter sig likadant mot varandra: hundar mot harar, gäddor mot sutare, svalor mot cikador, hökar mot trastar och lärkor:

ormar och ödlor,
funna på ensliga fält, blir föda åt storkarnas ungar;
Jupiters ädla fåglar slår hare och råkid i skogen.³²

Vi delar jaktbytet med våra hundar och fåglar eftersom mödan och skickligheten är gemensam; ovanför Amfipolis i Thrakien delar jägarna och de vilda falkarna precis lika på bytet, och om fiskaren vid Maiotissjöns sumpmarker inte redligen lämnar hälften av fångsten åt vargarna river de genast sönder hans nät. Och precis som vi har fångstmetoder som mer utförs med list än med styrka, till exempel fångst med snara och fiske med rev och krok, finns det liknande metoder bland djuren. Aristoteles säger att bläckfisken kastar ut en tarm, lång som en metrev, från halsen, som den släpper ut i hela dess längd och kan dra in när den vill. När den ser en liten fisk närma sig låter den fisken bita sig fast i änden på tarmen, medan den själv ligger gömd i sanden eller dyn, och halar in den bit för bit tills den lilla fisken är så nära bläckfisken att han kan kasta sig över den. Vad styrka beträffar finns det inget djur i världen som är utsatt för så många angrepp som människan. Det behövs inte en val, en elefant, en krokodil eller något annat djur som ensamt kan döda ett stort antal människor: det räckte med löss för att välta Sullas diktatur, och en stor och segerrik kejsares liv och hjärteblod blir frukost åt en liten mask.

Varför säger vi att det beror på kunskap och erfarenhet, uppbyggda med studier och logiskt förnuft, att människan kan skilja mellan örter som är nyttiga för hennes liv och bra mot hennes sjukdomar och sådana örter som inte är det, och att hon känner den kraft som finns i rabarber och stensöta; men när vi ser getterna i Kandia leta rätt på nattfacklan bland en miljon olika örter för att läka skadan då de träffats av pilskott; när vi ser sköldpaddan genast söka efter mejram för att rena sig när den har ätit en huggorm; när vi ser draken gnugga sig ren i ögonen med fänkål, storkarna ge sig själva lavemang med havsvatten, elefanterna rycka ut kastspjut och pilar inte bara ur sina egna kroppar och kamraternas utan också ur sina herrars kroppar när de träffats i strid (så gjorde den av Alexander besegrade kung Poros elefant) och gör det så skickligt att vi aldrig skulle kunna göra det utan att det gör mer ont – varför säger vi inte att också detta är kunskap och klokhet? För om man säger – som vi gör för att nedvärdera dem – att det enbart är tack vare naturens vägledning och herravälde som de kan göra det så har man därmed inte frånkänt dem kunskap och klokhet; man tillerkänner dem detta med bättre skäl än oss själva, av respekt för en så ofelbar läromästare.

Chrysippos är visserligen i alla andra sammanhang en lika föraktfull domare över djurens egenskaper som alla andra filosofer, men när han betraktar en hund som kommer till en trevägskorsning – antingen på jakt efter sin borttappade husbonde eller på jakt efter något flyende villebråd – och han ser hur hunden prövar först den ena vägen, sedan den andra och efter att ha förvissat sig om att det inte finns något spår efter den han söker på de två vägarna slår in på den tredje utan att tveka, då är Chrysippos tvungen att erkänna att följande resonemang har ägt rum i hunden: Jag följde min husbondes spår fram till det här vägskälet; han måste med nödvändighet ha gått en av de här tre vägarna; inte den och inte den; alltså måste han ofelbart ha slagit in på den här. Och efter att ha övertygat sig själv med detta resonemang och denna slutsats använder han inte längre luktsinnet på den tredje vägen och genomsöker den inte, utan drivs fram på den av förnuftets makt. Detta rent dialektiska tänkande, detta bruk av disjunktiva och konjunktiva satser och denna korrekta uppställning av leden – är det inte lika fint att hunden klarar detta på egen hand som att han lär sig det av Trapezunt?

Men djuren saknar inte heller förmåga att lära sig på vårt sätt. Starar, korpar, skator och papegojor kan vi lära att tala, och den förmåga som vi finner hos dem att göra andningen så smidig och rösten så följsam för oss att vi kan utveckla den och tvinga den att uttala ett visst antal bokstäver och stavelser – den förmågan vittnar om att de har ett resonerande förnuft inom sig som gör dem mottagliga för undervisning och villiga att lära sig. Lite till mans tror jag att vi är trötta på att se dessa konster som marknadsgycklarna lär sina hundar: danser där hundarna aldrig missar en takt i de låtar de hör, flera sorters rörelser och hopp som de fås att utföra på kommando. Med större häpnad ser jag då hur de hundar uppträder som de blinda använder, även om det är ganska utbrett, både på landet och i städerna: jag har iakttagit hur de stannar vid vissa dörrar där det vankas allmosor och hur de undviker påkörning av vagnar och kärror, också när det finns utrymme för dem själva att gå förbi: jag har sett hur en sådan hund gick längs ett stadsdike och vek av från den jämna och släta vägen där och valde en sämre väg för att få bort sin herre från diket. Hur kan man ha fått den hunden att inse att det var hans uppgift att enbart se till sin herres säkerhet, tjäna honom och strunta i sin egen bekvämlighet? Och hur kunde han veta att en viss väg var tillräckligt bred för honom men inte skulle vara det för en blind? Kan man fatta allt detta utan intelligens och tänkande?

Vi ska inte glömma vad Plutarchos berättar om en hund som han såg i Rom tillsammans med den gamle kejsar Vespasianus på Marcellusteatern. Hunden biträdde en gycklare som spelade upp en pjäs med flera scener och roller, där också hunden hade en. Bland annat skulle han ett tag spela död efter att ha ätit en drog: när han hade slukat brödet som skulle föreställa drogen började han genast darra och skaka som om han var yr; till slut sträckte han ut sig och stelnade som om han vore död och lät sig släpas och dras omkring som handlingen krävde. När han sedan förstod att det var dags började han först röra sig svagt som om han vaknade upp ur djup sömn, lyfte sedan på huvudet och såg sig om på ett sätt som förbluffade alla åskådare.

Oxarna som arbetade i de kungliga trädgårdarna i Susa med att vattna och vrida runt några stora brunnshjul med hinkar fästade på dem (sådana som man ofta ser i Languedoc) var instruerade att göra upp till hundra varv om dagen per oxe. De var så vana vid det antalet att ingen makt i världen kunde få dem att göra ett extra varv: när de hade gjort vad de skulle stannade de helt enkelt. Vi människor har hunnit bli ungdomar innan vi kan räkna till hundra, och nyligen har vi upptäckt folk som inte alls känner till talen.

Man behöver ännu mer intelligens för att undervisa andra än för att själv bli undervisad. Nu bortser vi från något som Demokritos ansåg och bevisade, nämligen att det är djuren som har lärt oss de flesta konsterna: spindeln har lärt oss att väva och sy, svalan att bygga, svanen och näktergalen har lärt oss musik och många djur har lärt oss läkekonst genom att vi har härmat dem. Enligt Aristoteles lägger näktergalarna ner tid och möda på att lära sina ungar att sjunga: det förklarar varför de näktergalar som vi föder upp i bur och som aldrig får tillfälle att gå i skola hos sina föräldrar tappar mycket av det behagfulla i sin sång. Av detta kan vi dra slutsatsen att näktergalen förbättrar sin sång genom att undervisas och öva. Och inte ens bland näktergalar som lever i frihet är sången en och densamma, var och en har tillägnat sig den efter egen förmåga. Och så ivriga är de att visa sig som duktiga elever och de tävlar med varandra i så tapper konkurrens att den besegrade ibland faller död ner av brist på luft snarare än av brist på röst. De minsta bearbetar uppmärksamt allt och försöker härma vissa drillar; eleven lyssnar på sin lärares läxa och redovisar den omsorgsfullt, än tiger den ene, än den andre, man hör hur de rättar sina fel och man hör hur läraren kommer med anmärkningar.

Arrianos berättar att han en gång såg en elefant som hade en cymbal hängande på vardera låret och en som var fäst vid snabeln; till klangerna av dem dansade de andra elefanterna i ring och reste sig och böjde sig till instrumentens rytmer, och melodin var behaglig att lyssna till. Vid de stora cirkusföreställningarna i Rom brukade man se elefanter som var dresserade att röra sig och dansa till ljudet av en människoröst: det var danser med många invecklade figurer, stegbyten och övergångar som var mycket svåra att lära sig. Vissa elefanter sågs gå igenom läxan i enrum och öva sig noga och flitigt för att inte bli utskällda och slagna av sina herrar.

Men den här andra historien om en skathona, som självaste Plutarchos står för, är verkligen märklig. Skatan höll till i en rakstuga i Rom och var underbart skicklig i att härma alla ljud som hon hörde. En dag hände det att några trumpetare stannade till utanför butiken och spelade en lång stund. Efter det blev skatan tankfull, stum och melankolisk och förblev så nästa dag. Alla förundrades och trodde att ljudet av trumpeterna hade skrämt och bedövat henne och att rösten hade försvunnit tillsammans med hörseln. Men till slut fann man att skatan hade dragit sig tillbaka inom sig själv för djup eftertanke: i sitt inre övade hon sig och förberedde rösten på att återge de här trumpeternas ljud, och det första lätet hon gav ifrån sig var just det; alldeles perfekt efterbildade hon trumpetarnas omtagningar, pauser och variationer, och med de nya lärdomarna förkastade hon med förakt allt som hon tidigare kunde frambringa.

Jag vill heller inte underlåta att nämna ett annat exempel, nu med en hund, som samme Plutarchos säger sig ha sett ombord på en båt (jag inser visserligen att jag rubbar ordningen, men jag bryr mig lika lite om ordningen på de här exemplen som om ordningen i mitt övriga arbete). Hunden hade svårt att få tag i oljan i botten på en amfora: han nådde inte ner med tungan därför att halsen var för smal, så han gick och hämtade småsten som han lade i amforan tills oljan steg och kom närmare kanten, där han kunde nå den. Vad är detta om inte utslag av en mycket skarpsinnig ande? Det sägs att de berbiska korparna gör likadant när de ska dricka och vattnet står för lågt. Den metoden har en viss likhet med vad kung Juba har berättat om elefanterna i sitt land: när en av dem faller ner i de djupa gravar som de listiga jägarna har grävt ut och täckt med ris för att lura dem skyndar elefantens kamrater dit med mängder av stenar och trästycken för att hjälpa honom att ta sig upp. Men elefantens förmåga liknar människans i så många avseenden att om jag i detalj skulle gå igenom allt vad erfarenheten har lärt om saken skulle jag lätt kunna bevisa vad jag brukar hävda: att det är större skillnad mellan en människa och en annan än mellan ett djur och en människa. I ett privathus i Syrien hade de en elefantskötare som vid varje måltid brukade stjäla hälften av djurets ranson. En dag ville ägaren mata djuret själv och hällde upp den föreskrivna riktiga mängden korn i mathon: elefanten glodde snett på sin skötare, delade portionen med snabeln och sköt hälften åt sidan och visade därmed vilken orätt han brukade utsättas för. En annan elefant som hade en skötare vilken blandade sten i fodret för att öka volymen gick fram till grytan där skötaren kokade kött till middan och fyllde den med aska. Det här är enskilda fall, men alla har sett och vet att en av de starkaste enheterna i alla de arméer som ryckte fram från Levanten bestod av elefanter, och de åstadkom ojämförligt mycket större resultat än vad vi i dag åstadkommer med vårt artilleri, som i stort sett har deras plats i en slaglinje (vilket är lätt att avgöra för dem som kan antikens historia):

elefanternas fäder
tjänade Hannibal, Pyrrhos (molossernas kung) och de våra:
hela kohorter bar de på ryggen till strid, en väsentlig
del av ett krigsföretag, en beriden skvadron klar för anfall. ³³

De måste verkligen ha haft stort förtroende för de här djurens pålitlighet och intelligens när de lät dem gå i spetsen för en armé: på grund av elefanternas stora, tunga kroppar skulle minsta stopp och minsta skrämselreaktion, som fått dem att vända om mot de egna, ha varit tillräcklig för att fördärva alltihop. Men det har förekommit färre exempel på att elefanter har kastat sig mot sina egna trupper än på att vi själva har kastat oss över varandra och skingrats. Elefanterna ålades inte bara en enkel manöver utan hade flera olika funktioner i striden, precis som spanjorerna gjorde med hundarna när de nyligen erövrade Indien: de gav hundarna betalt och andel i bytet, och de här djuren visade lika stor skicklighet och omdömesförmåga som iver och vildhet när det gällde att vinna en seger och sedan försvara den, anfalla och retirera alltefter läget och skilja mellan vänner och fiender.

Vi förundras mer över främmande ting än över alldagliga och vi skattar dem högre, annars hade jag inte uppehållit mig vid den här långa katalogen. Ty den som tar sig en närmare titt på det som vi dagligen bevittnar hos de djur som lever bland oss skulle enligt min åsikt finna att de gör saker som är lika förbluffande som dem man kan hämta från främmande länder och tider. Det är en och samma natur som har sin gång. Var och en som kan göra en kunnig bedömning av den naturens nuvarande tillstånd kan också dra en säker slutsats om både hela framtiden och hela det förflutna. En gång mötte jag här hos oss några män som hade förts hit över havet från ett avlägset land. Vi förstod inte alls deras språk, och dessutom var deras sätt, deras utseende och deras klädsel helt annorlunda än vår, så vem av oss betraktade dem inte som råa vildar? Vem såg det inte som djurisk dumhet att de var stumma och inte kunde tala franska, inte kunde kyssa på hand och inte behärskade våra ormande bugningar, vår hållning och vårt uppträdande – allt som hela människosläktet ofelbart måste ta som förebild? Allt som vi tycker är främmande, allt som vi inte förstår fördömer vi. Så är det också med våra omdömen om djur: de har många sätt att vara som liknar våra sätt, och genom jämförelser kan vi gissa en del om dem, men vad vet vi egentligen om det som är säreget för dem? Hästar, hundar, oxar, får, fåglar och de flesta djur som lever ihop med oss känner igen våra röster och låter sig styras av dem. Det gjorde också Crassus muräna, som kom simmande när han ropade på den, och så gör också ålarna i Arethusas källa. Jag har sett åtskilliga dammar där fiskarna strömmar till för att äta på ett särskilt rop från dem som sköter dem:

Var och en har ett namn och kommer villigt
på ett rop från sin herre.³⁴

Om en sådan sak kan vi bilda oss ett omdöme. Vi kan också säga att elefanterna har en viss föreställning om religion, för när de har utfört en rad tvagningar och reningar kan man se hur de lyfter snabeln som armar och håller blicken fäst mot den uppgående solen och hur de vid bestämda tider på dagen står i långvarig meditation och begrundan – av egen böjelse, utan inlärning eller tillsägelse. Men även om vi inte ser sådana rörelser hos andra djur kan vi inte därför hävda att de saknar religion: det som är fördolt för oss kan vi inte tolka i någon riktning. Något kan vi förstå av ett handlande som filosofen Kleanthes observerade, eftersom det liknar vårt: han berättar att han såg några myror lämna sin stack bärande på en död myra och gå mot en annan stack. Därifrån kom många andra myror dem till mötes som för att tala med dem, och när myrorna hade varit tillsammans en stund gick de sistnämnda tillbaka för att rådgöra med sina landsmän, kan man tänka, och på det sättet gick de fram och tillbaka två tre gånger till på grund av besvärliga förhandlingar. Till slut kom de senare bärande på en mask från sin stack som ett slags lösen för den döda myran. De förra tog masken på ryggen, bar hem den till sig och lämnade den dödes kropp åt de andra. Det här är Kleanthes tolkning: därmed bevisar han att djur som inte har någon röst ändå har kontakt och kommunicerar med varandra; kan vi inte delta är det vårt eget fel, och därför är det dumt av oss att ha åsikter om saken.

Djuren utför alltså handlingar som vida överstiger vår förmåga: vi är så oförmögna att efterbilda dem att vi inte ens kan föreställa oss dem i fantasin. Många anser att i det stora och avgörande sjöslaget där Antonius förlorade mot Augustus hejdades hans flaggskepp mitt i sitt lopp av den lilla fisk som kallas remora på latin på grund av sin förmåga att hejda alla fartyg som den sätter sig fast på. När kejsar Caligula seglade med en stor flotta längs Romagnas kust blev det tvärstopp på hans egen galär på grund av samma fisk. Den satt fast i botten på hans båt och han lät fånga den, förtretad över att ett så litet djur kunde sätta sig fast med munnen på hans galär (det är en fisk med skal) och bara därigenom trotsa både havet och vindarna och alla årornas kraft, och med goda skäl blev han ännu mer förbluffad över att den inte längre hade samma kraft när den togs ombord.

En invånare i Kyzikos fick en gång ord om sig att vara en god matematiker efter att ha lärt sig igelkottens beteende. Igelkotten bygger sitt bo med öppningar på olika ställen mot olika vindar, och när den förutser vilken vind som ska blåsa stänger den öppningen åt det hållet. Eftersom den här invånaren hade observerat detta kunde han förutsäga hur det skulle blåsa. Kameleonten tar färg av platsen där den sitter, men bläckfisken tar vilken färg den vill efter situationen, för att gömma sig för det som den fruktar och för att fånga det som den är ute efter. Hos kameleonten är detta en passiv förändring men hos bläckfisken en aktiv. Vi själva ändrar färg i viss mån vid rädsla, ilska, skam och andra känslor som påverkar ansiktsfärgen, men detta är passiva förändringar som hos kameleonten. Gulsoten kan visserligen få oss att gulna, men det kan inte vår vilja. Och dessa yttringar, mer utvecklade än våra, som vi finner hos andra djur vittnar om att de har en överlägsen egenskap som är fördold för oss, liksom de sannolikt har flera andra egenskaper och färdigheter som vi inte ser ett spår av.

De äldsta och säkraste av gamla tiders förutsägelser var de som byggde på fåglarnas flykt. Vi har inget motsvarande, inget lika sällsamt. Fåglarnas sätt att slå med vingarna, som man drog slutsatser av om det kommande, har en ordning och en regelmässighet som måste styras av någon framstående förmåga att utföra en sådan ädel aktivitet, för man ger tomma ord fel mening om man säger att ett sådant märkvärdigt handlande utförs på naturens befallning utan att den som åstadkommer handlingen förstår, samtycker eller tänker – det är en uppenbart felaktig uppfattning. Det bevisas av följande: darrockan kan inte bara förlama de kroppsdelar som rör vid den; genom nät och not kan den också förmedla en förlamande tyngd i händerna på dem som handskas med rockan och flyttar den med hjälp av redskapen. Ja, det sägs till och med att om man häller vatten på darrockan så känner man hur samma domning stiger upp genom vattnet till handen och förlamar känseln. Den här kraften är verkligen sällsam, men inte onyttig för darrockan, som känner den och utnyttjar den; när den ska fånga sitt byte ser man hur den gömmer sig i dyn så att andra fiskar som glider över honom träffas av hans isande stöt, förlamas och råkar i hans våld. Tranor, svalor och andra flyttfåglar som byter vistelseort efter årstiderna visar tydligt vilken kunskap de har om sin siargåva och utnyttjar den. Jägarna försäkrar oss att om man ska välja ut den bästa valpen i en kull för att behålla den behöver man bara låta tiken välja själv: flyttar man ut valparna ur hundgården är det alltid den som tiken först flyttar tillbaka som blir den bästa. Och låtsas man göra upp eld överallt runt hundgården blir det den valp som modern räddar först. Härav framgår att de har en förmåga att göra förutsägelser som vi saknar, eller att de har ett slags förmåga att bedöma sina ungar som är annorlunda och mer djupgående än vår.

Djurens sätt att födas, avla avkomma, föda upp ungar, handla, röra sig, leva och dö är så likt vårt att det som vi skär bort från deras orsaksmotiv och lägger till våra för att bli dem överlägsna omöjligt kan vara resultat av vårt förnufts övervägande. Som ett rättesnöre för vår hälsa manar oss läkarna att leva och handla som djuren, och så har det alltid hetat i folkmun:

Värme om huvud och fot är behövligt,
lev som djuren i övrigt.

Fortplantningen är den viktigaste av de naturliga funktionerna. Våra lemmar är så placerade att detta blir lättare för oss än för djuren, men läkarna bjuder oss att välja djurens ställning som den effektivaste:

ofta sägs det att hustrur
bäst blir med barn i den ställning som intas av fyrfota vilddjur:
säden når fram när bröstet är sänkt och höfterna lyfta.³⁵

Och läkarna förkastar som skadliga dessa olämpliga och skamlösa rörelser som kvinnorna har infört på egen hand: de uppmanar kvinnorna att gå tillbaka till djurhonornas mer blygsamma och behärskade uppträdande och ta det som en förebild, för

kvinnan förhindrar sin graviditet och verkar emot den
om hon med vällust styr över den manliga kättjan till stjärten
och med svällande bröst lockar fram hans sädesuttömning.
Då styr hon bort hans plog från det rätta vägen och fåran,
hindrar strålen av sperma att nå det önskade målet.³⁶

Om rättvisa är att ge var och en vad som tillkommer honom så visar djuren något som liknar vår rättvisa när de tjänar, älskar och försvarar sina välgörare och förföljer och angriper främlingar och folk som anfaller dem, men också när de fördelar tillgångarna mellan ungarna på ett mycket jämlikt sätt. Vad vänskapen hos djur beträffar är den ojämförligt mycket starkare och mer varaktig än bland människorna. Kung Lysimachos hade en hund som hette Hyrkanos, och när kungen dog stannade hunden envist kvar i hans säng och vägrade dricka och äta; dagen då de brände liket sprang han upp och kastade sig in i lågorna där han brändes ihjäl. Likadant gjorde en hund tillhörig en man som hette Pyrrhos; han rörde sig inte från sin herres säng när denne hade dött; först när de bar bort den döde lät hunden sig bäras bort tillsammans med honom, och till slut kastade han sig i bålet där de brände liket efter hans herre. Det finns vissa tendenser till tillgivenhet hos oss som inte kommer sig av att förnuftet har gjort ett övervägande, utan av en spontan impuls som är styrd av slumpen och som andra kallar sympati. Djuren är lika kapabla till detta som vi. Vi ser att hästar kan bli så förtroliga med varandra att vi nästan inte kan få dem att leva eller färdas åtskilda. Man kan se dem fatta tycke för kamrater av en viss färg liksom vi kan fästa oss vid en viss ansiktstyp, och när de träffar på den färgen går de genast fram till den hästen med glädje och demonstrativ välvilja samtidigt som de visar motvilja och hat mot en annan färg. Djuren visar urskillning i kärlek precis som vi och väljer bland honorna. De är inte fria från vår svartsjuka och inte heller från vårt våldsamma, oförsonliga hat.

Begären är antingen naturliga och nödvändiga, som behovet att dricka och äta, eller naturliga och icke nödvändiga, som behovet att ha samlag med kvinnor, eller varken naturliga eller nödvändiga: till den sista sorten hör nästan alla människans begär, de är allesammans överflödiga och konstlade. För det är sällsamt vad lite naturen behöver för att tillfredsställas och hur lite den har gett oss att begära. Det som vi tillagar i köket är ingenting som naturen befaller. Stoikerna säger att en människa kan livnära sig på en oliv om dan. De utsökta vinerna är ingenting som naturen har lärt oss att tillverka, inte heller de raffinemang varmed vi förhöjer den erotiska lusten:

saken tarvar ej heller en fitta med anor och höga
konsulspersoner i släkten.³⁷

Okunnighet och falska åsikter om det goda har hällt i oss så många främmande begär att de driver bort nästan alla de naturliga, på precis samma sätt som om det i en stad fanns så många främlingar att de trängde bort de infödda eller utplånade deras gamla myndighet och makt, ryckte den till sig och tog över den helt och hållet. Djuren är mycket mer disciplinerade än vi och håller sig med större måtta inom de gränser som naturen har föreskrivit oss, men ändå inte så strikt att de inte kan ägna sig åt utsvävningar som liknar våra: precis som det har förekommit att rasande begär har drivit människor till älskog med djur grips också djuren ibland av kärlek till oss eller av onaturliga lustar till en annan art, till exempel elefanten som var Aristofanes grammatikerns rival när denne uppvaktade en ung blomsterförsäljerska i staden Alexandria. Elefanten stod inte Aristofanes efter i fråga om passionerad uppvaktning: när djuret passerade fruktmarknaden tog han frukter med snabeln och gick med dem till henne. Han släppte henne ur sikte så lite som möjligt, och ibland stack han in snabeln under halslinningen och tog henne på brösten. Det berättas också om en drake som blev förälskad i en flicka, om en gås som blev kär i en pojke i staden Asopos och om en gumse som uppvaktade flöjtspelerskan Glauke, och dagligen upplever man att apor är vilt förälskade i kvinnor. Vissa djurhannar älskar också med andra. Oppianos och andra anför några exempel på att djuren respekterar släktskapets lagar när de parar sig, men erfarenheten visar oss ofta motsatsen:

Kvigor bär utan skam sin fader på ryggen och hingsten
gör sin dotter till fru medan bocken bestiger de getter
som en gång fick honom till far, och fågeln kan lägga
ägg med den ur vars säd hon själv en gång blivit avlad.³⁸

Finns det något tydligare exempel på listigt skarpsinne än filosofen Thales mulåsna? När mulan skulle korsa en flod med en saltlast på ryggen råkade den snubbla så att säckarna som den bar blev genomblöta, och när mulan märkte att bördan blev lättare när saltet smälte försummade den aldrig att så snart den såg ett vattendrag kasta sig i det med sin last – tills hans herre genomskådade listen och befallde att den skulle lastas med ull: då missräknade sig mulan på effekten och slutade upp med sitt trick. Det finns flera djur som naturligt efterbildar vår girighet, för man ser hur de med yttersta iver snappar åt sig allt de kan och gömmer det noga trots att de inte har någon användning för sakerna.

Vad beträffar omsorg om hushållets skötsel överträffar djuren oss inte bara i förutseende när det gäller att samla och spara för kommande tider, utan också i många andra kunskaper som en hushållare behöver. När myrorna märker att deras frön och korn börjar mögla och lukta härsket brer de ut dem utanför lagret för att lufta, vädra och torka dem så att de inte ruttnar och förstörs. Men de förebyggande försiktighetsåtgärder som de vidtar när de gnager på vetekornen övergår allt vad människan kan komma på i fråga om förutseende. Eftersom vetet inte förblir torrt och friskt i alla tider utan mjuknar, sväller och blir blött som om det lagts i mjölk när det ska börja gro och skjuta groddar, biter myrorna av den ända där grodden brukar sticka ut för att sädeskornen inte ska bli utsäde och förlora sin karaktär av lagervara för konsumtion.

När det gäller kriget – den mest storslagna och gloriösa av människans aktiviteter – skulle jag gärna vilja veta om vi kan använda det som ett argument för något företräde eller tvärtom som ett bevis på vårt svaghet och ofullkomlighet: vår konst att förgöra och döda varandra och att krossa och förinta vår egen art tycks verkligen inte vara något att sakna för djuren, som inte behärskar den:

När tog ett starkare lejon
livet av ett som var klent? Och var har väl nånsin ett vildsvin
dött i en skog för ett vildsvin med större och starkare betar? ³⁹

Men krigföring är ändå inte helt främmande för dem, ta till exempel binas rasande strider när två fientliga arméer krigar under sina furstars ledning:

ty ofta
uppstår konflikt två furstar emellan och oron blir våldsam.
Genast förstår man hur vreden lågar hos folket, för alla
skälver av stridslust.⁴⁰

Jag kan aldrig läsa denna lysande skildring utan att tycka att jag läser en skildring av mänsklig dumhet och fåfänglighet. Ty dessa krigiska bedrifter som fängslar oss med sin fasa och skräck, denna storm av vapenlarm och skrik där

vapnens blixtrande glans stiger upp emot skyn, hela jorden
lyser av brons vitt omkring, av härarnas tramp blir det mäktigt
genljud från marken och kämparnas rop slungas upp emot bergen
vilka skickar dem upp mot himlens valv och dess stjärnor,⁴¹

denna skräckinjagande uppställning av tusentals beväpnade män, allt detta raseri, stridsbegär och mod – allt detta får en att se hur många löjligt futila förevändningar det är som sätter dem i rörelse och med vilka enkla medel de kan stoppas.

Det sägs: för att Paris blev drabbad av kärlek
startade Greklands folk ett förfärligt krig mot barbarer.⁴²

Hela Asien förstördes och ödelades i krig på grund av Paris liderlighet. En enda mans åtrå, en förargelse, en njutning, en äktenskaplig svartsjuka – orsaker som inte ens borde få två fiskmånglerskor att börja klösa varandra – var själen och drivkraften i hela denna stora strid. Är vi beredda att tro på de män som själva var de främsta drivkrafterna och pådrivarna i sådana krig? Låt oss lyssna till den störste, mest segerrike och mäktige kejsaren som någonsin levat, när han mycket humoristiskt och spirituellt skojar och skämtar om många farliga slag till lands och till sjöss, om de femhundratusen man som följde hans stjärna och offrade blod och liv, och om makten och rikedomarna i de två delar av den romerska världen som föröddes för att tjäna hans företag:

Sedan Antonius knullat Glaphýra vill Fulvia hämnas:
mig kommenderar hon fram: ”Kom, du ska ligga med mig!”

Jag? Ska jag knulla med henne? Men tänk ifall Manius säger:
Uppställning! Ta mig därbak!” Nej tack, svarar jag klokt.

”Knulla mig nu”, säger hon, ”eller slåss!” Men tänk om jag väljer
kuken framför mitt liv? – Blås, trumpeter, till strid! ⁴³

(Jag använder mitt latin med gott samvete, ni har ju gett mig er tillåtelse.) Denna väldiga kropp med så många ansikten och rörelser som tycks hota himmel och jord –

Tallösa är de som rullande vågor på Libyska havet
när den grymme Orion går ner i dess vintriga vatten,
eller många som axen när morgonens sol börjar bränna
Hermos bördiga fält eller Lykiens gulnande åkrar.
Sköldarna brakar, det skakar i marken av trampande fötter ⁴⁴ –

detta rasande mångarmade och månghövdade monster är fortfarande människan, den svaga, olycksdigra och eländiga. Blott en myrstack, störd och upphetsad:

en svart kolonn drar fram över fältet.⁴⁵

En pust av en motvind, en korpflocks kraxande, en häst som snubblar, en örn som råkar flyga förbi, en dröm, en röst, ett tecken, en morgondimma räcker för att välta detta monster och slå det till marken. Skicka bara en solstråle i ansiktet på det så ligger det där avsvimmat; blås lite damm i ögonen på det – som på bina hos vår skald – så kommer alla våra fälttecken, alla våra legioner att krossas och skingras även om den store Pompeius står i spetsen; jag tror nämligen att det var honom som Sertorius bekämpade i Spanien med detta utmärkta vapen, som också användes av Eumenes mot Antigonos och av Surena mot Crassus.

Denna rasande harm, dessa ettriga strider
dämpas med hjälp av en handfull damm som man kastar
ibland dem.⁴⁶

Ja, släpp ut våra bin mot monstret, de har kraft och mod att förjaga det. Vi har ännu i friskt minne hur det gick när portugiserna belägrade staden Tamly på Xiatimas område: invånarna ställde en massa bikupor på murarna, för sådana hade de gott om, och med eld jagade de ut bina så häftigt mot fienderna att de övergav sitt företag eftersom de inte stod ut med de anfallande binas stick. Staden segrade och förblev fri tack vare detta nya bistånd: bina var så framgångsrika att det inte fattades ett enda när de flög hem från striden.

Kejsares och skoflickares själar är stöpta i samma form. Vi anser att furstars handlingar har sådan tyngd och betydelse att vi intalar oss att de är frambragta av lika tunga och betydelsefulla orsaker. Vi misstar oss: furstar leds hit och dit av samma drivkrafter som vi. Samma skäl som kan få oss att munhuggas med en granne startar krig mellan furstar. Samma skäl som får oss att prygla en tjänare får en kung att lägga en provins i ruiner. Deras vilja är lika lättsinnig som vår men deras makt är större. Samma begär driver ett kvalster och en elefant.

Vad trohet beträffar finns det inget djur i världen lika trolöst som människan. I våra historieböcker berättas det om de ihärdiga förföljelser som vissa hundar har satt igång efter sina herrars död. Kung Pyrrhos träffade på en hund som höll vakt vid ett lik, och när han hörde att den hade legat där i tre dar tog han med sig hunden och befallde att liket skulle begravas. En dag när Pyrrhos mönstrade sina trupper upptäckte hunden sin herres mördare och sprang efter dem med höga, ilskna skall. Detta första indicium ledde till att mordet blev hämnat på laglig väg kort efter. Detsamma gjorde den vise Hesiodos hund när den lyckades få Ganyktors söner i Naupaktos överbevisade om att de hade mördat hans herre. En annan hund som vaktade ett tempel i Athen upptäckte att en tjuv begick helgerån och bar iväg de finaste klenoderna. Han skällde på tjuven så mycket han orkade, men när vakterna inte vaknade började han följa efter tjuven, och när dagen grydde höll han sig litet längre ifrån men utan att tappa honom ur sikte. Om tjuven bjöd honom på mat vägrade han, men när han mötte andra människor på vägen viftade han glatt på svansen och tog emot ur deras händer vad de bjöd honom att äta. Om hans tjuv stannade för att sova stannade hunden samtidigt på samma plats. När nyheten om den här hunden nådde vakterna i templet började de följa honom i spåren genom att ställa frågor om hundens färg, och till slut hittade de honom i staden Krommyon och likaså tjuven, som de förde tillbaka till Athen där han fick sitt straff. Och som tack för den goda insatsen beslöt domarna att hunden skulle tilldelas en viss mängd vete på det allmännas bekostnad och att prästerna skulle ta hand om honom. Plutarchos intygar att historien är väl belagd och att den utspelades på hans tid.

När det gäller tacksamhet (för jag tycker att vi behöver ta det ordet till heders igen) räcker det med ett exempel. Det är Apion som berättar det och han säger att han själv har sett det. En dag bjöds romarna på strider med många slags främmande djur, i första hand lejon av ovanlig storlek. Ett av dessa lejon drog till sig alla åskådares blickar genom sitt rasande uppträdande, sina stora och kraftiga lemmar och sitt starka och skräckinjagande rytande. Bland slavarna som erbjöds folket i denna kamp med djuren fanns en från Dacien som hette Androclus och som tillhörde en romersk patricier med konsuls rang. Lejonet såg honom på långt håll, tvärstannade först som förbluffad och närmade sig sedan sakta, mjukt och fredligt som om han väntade sig att möta en gammal bekant. När han var framme och hade fått visshet började han vifta på svansen likt hundar som vänligt hälsar sin herre, han kysste och slickade händer och lår på den stackars mannen som var alldeles utom sig och förbi av skräck. Androclus hämtade sig när lejonet var så vänligt, han fixerade blicken, betraktade lejonet och kände igen det, och det var en sällsam fröjd att se hur de smektes och utbytte glädjeyttringar. Folket jublade och skrek och kejsaren kallade till sig slaven och frågade hur detta märkliga hade gått till. Och slaven berättade en ovanlig och häpnadsväckande historia.

Min herre var prokonsul i Afrika, sade slaven. Han behandlade mig grymt och strängt och slog mig varje dag, så jag blev tvungen att rymma och fly därifrån. Och för att gömma mig på ett betryggande sätt för en så mäktig man i provinsen tyckte jag det var klokast att bege mig till de sandiga och obeboeliga ödemarkerna i det landet, fast besluten att på något sätt ta livet av mig om jag inte lyckades skaffa något att äta. Solen var ytterligt grym vid middagstid och hettan outhärdlig, så när jag råkade på en undangömd och otillgänglig grotta gick jag genast in i den. Strax efter dök det här lejonet upp med en skadad och blödande tass; han klagade och gnydde av smärta. När han kom blev jag mycket rädd, men när lejonet såg hur jag kröp ihop i ett hörn i hans boning närmade han sig sakta, höll upp sin skadade tass och visade den som om han bad om hjälp. Jag drog ut en stor träflisa som satt där och när jag hade vant mig något vid lejonet klämde jag på såret, fick ut smutsen som samlats och torkade och gjorde rent så gott jag kunde. Lejonet kände sig lättat från sitt onda och befriat från plågan, lade sig att vila och sov med tassen kvar i mina händer. Sedan levde vi tillsammans i grottan i tre långa år på samma föda: av de djur som han jagade och dödade gav han mig de bästa bitarna, och dem stekte jag i solen i brist på eld och livnärde mig på det. I längden tröttnade jag på vilddjurslivet. En dag när lejonet var ute på jakt begav jag mig därifrån, och på tredje dagen greps jag av soldaterna som förde mig från Afrika till min herre här i staden som genast dömde mig till döden och befallde att jag skulle utsättas för de vilda djuren. Och som jag förstår blev lejonet också infångat strax efter, och nu ville han belöna mig för välgärningen som jag gjorde när jag botade honom. Detta var historien som Androclus berättade för kejsaren, och kejsaren lät den spridas från mun till mun bland folket. På allas begäran frigavs slaven och löstes från sin dom, och enligt folkets beslut fick han lejonet som gåva. Sedan dess – säger Apion – kan vi se hur Androclus går med lejonet i ett litet koppel och vandrar runt bland värdshusen i Rom och tar upp pengar som man ger honom medan lejonet låter sig höljas med blommor. Alla som möter dem säger: där är lejonet som tog hand om mannen, och där går mannen som botade lejonet!

Vi gråter ofta när vi förlorar djur som vi älskar och tvärtom.

Utan mundering går Aithon, hans stridshäst, i sörjande tåget;
gråtande går han med huvudet fuktat av väldiga tårar.⁴⁷

Hos somliga av våra folk ägs kvinnorna gemensamt, hos andra har varje man sin egen: ser man inte detsamma hos djuren? Och äktenskap som bevaras bättre än våra?

Vad beträffar de samfälligheter och sammanslutningar som djuren bildar för att tillsammans hjälpa varandra ser man bland oxar, grisar och andra djur hur hela skocken kommer rusande till undsättning och går samman till försvar när du misshandlar en och den skriker. När papegojfisken har svalt fiskarens krok samlas kamraterna i ett stim runt honom och biter av reven, och om en av dem råkar fastna i en ryssja sticker de andra in stjärten åt honom från utsidan och den inneslutne biter sig fast så hårt han kan, och på så sätt drar de ut honom och får bort honom. När en barbfisk fastnar på kroken lägger kamraterna metreven mot ryggen, reser upp ryggfenan som är tandad som en såg och kapar reven. Vad beträffar de särskilda tjänster som vi människor gör varandra för att överleva finns det många liknande exempel bland djuren. Det sägs att valen aldrig rör sig utan att ha en liten fisk framför sig som liknar smörbulten och därför kallas lotsfisk: valen följer den och låter sig föras och svängas lika lätt som rodret svänger en båt. Allt annat, djur eller båtar, som hamnar i den fasansfulla avgrund som munnen utgör på detta monster går genast förlorat och slukas, men som belöning för sina tjänster kan den här lilla fisken dra sig tillbaka i valens mun i full trygghet och sova där, och när den sover rör sig inte valen. Men så fort den simmar ut börjar valen följa den utan uppehåll, och om valen råkar skiljas från lotsfisken irrar den hit och dit och skadar sig ofta mot klippor likt ett skepp utan roder, vilket Plutarchos intygar att han har sett på ön Antikyra. Det finns ett liknande förbund mellan den lilla fågel som kallas kungsfågel och krokodilen: kungsfågeln fungerar som vaktpost för detta stora djur, och om hans fiende faraokatten närmar sig för att gå till anfall börjar den lilla fågeln av rädsla för att krokodilen ska överraskas i sömnen att väcka den genom att sjunga och hacka den med näbben och på så sätt varna den för faran. Den lever på monstrets matrester: krokodilen låter den picka i käkarna och plocka upp köttbitar som fastnat mellan tänderna; vill den stänga gapet uppmanar den först fågeln att simma ut genom att stänga käftarna bit för bit utan att klämma eller skada den.

Den snäcka som kallas pärlmussla lever också tillsammans med musselväktaren, ett litet krabbliknande djur som fungerar som utkik och portvakt. Han sitter vid skaldjurets öppning, som ständigt hålls på glänt, tills han upptäcker att en liten fisk, lämplig att fånga, simmar in. Då kryper portvakten in i musslan, nyper den i nakna köttet och tvingar den att stänga sitt skal. Sedan äter de tillsammans upp bytet som är instängt i deras fästning.

Tonfiskarnas levnadssätt visar att de har märkliga insikter i tre delar av matematiken. I astronomi är de människans läromästare, för de avbryter sin förflyttning på den plats där de överraskas av vintersolståndet och flyttar sig inte på nytt förrän vid nästa dagjämning. Därför tillskriver själve Aristoteles dem gärna insikter i den vetenskapen. Vad beträffar geometri och aritmetik ger de alltid sitt stim en kubisk form med kvadratiska sidor, och därmed bildar de en sluten och ogenomtränglig bataljon med sex identiska sidor; sedan simmar de i denna fyrkantsformation som är lika bred baktill som fram, och den som ser en rad fiskar kan lätt räkna ut hur stor hela styrkan är eftersom de är lika många på djupet som på bredden och lika många på bredden som på längden.

Vad stolthet och självkänsla beträffar är det svårt att ge det ett tydligare uttryck än vad den stora hund gjorde som skickades från Indien till kung Alexander. Först gav man honom en hjort, sedan ett vildsvin och sedan en björn att slåss med. Hunden tog ingen notis om dem och bevärdigades inte ens röra sig, men när den fick se ett lejon reste den sig genast och visade klart att den ansåg lejonet ensamt värdigt att strida med honom.

I fråga om ånger och erkännande av fel berättas det om en elefant som hade dödat sin förare i ett anfall av raseri. Han greps av så djup sorg att han aldrig mer ville äta utan gick i döden. Vad beträffar mildhet berättas det om en tiger – det mest omänskliga av alla djur – att den hade fått en killing att äta men svalt i två dar hellre än att göra killingen något illa. Den tredje dagen krossade tigern buren där han satt inlåst för att söka sig annan föda. Han ville inte ge sig på killingen, sin vän och gäst. Och när det gäller sådana rättigheter som nära och förtroligt umgänge förutsätter är det ju normalt att vi uppfostrar katter, hundar och harar att leva tillsammans. Men alla mänskliga föreställningar överträffas av vad sjöfarare, särskilt sjöfarare på havet vid Sicilien, har erfarit om halkyonerna. Har naturen nånsin hedrat någon djurart som dessa kungsfiskare i fråga om häckning, ruvning och kläckning? Diktarna kan visserligen berätta att en enda ö, Delos, tidigare flöt omkring men sedan kom att ligga stilla så att Latona kunde föda på den – men Gud ville att hela havet skulle ligga stilla, fast och slätt, utan vågor, vindar och regn, när kungsfiskaren födde sina ungar, vilket inträffar precis vid vintersolståndet som är årets kortaste dag; genom detta privilegium har vi sju dagar och sju nätter mitt i vintern då vi kan färdas till sjöss utan fara. Honan känns inte vid någon annan man än sin egen och följer honom livet ut utan att nånsin lämna honom; blir hanen svag och ofärdig bär hon honom på ryggen överallt och bistår honom ända till döden. Men inget skarpsinne har ännu lyckats lista ut hur man åstadkommer en sådan mirakulös konstruktion som kungsfiskarens bo för sina ungar, inte heller har någon kommit på vad det är gjort av. Plutarchos, som har sett många sådana bon och hållit dem i handen, tror att det är benen från någon fisk som kungsfiskaren för samman och förbinder med varandra genom att fläta dem, somliga på längden, andra på tvären, och sedan lägga till böjda och rundade delar så att boet till slut bildar en rund båt som är klar att flyta. När fågeln har byggt färdigt bär den ner boet till strandkanten där havet sköljer det försiktigt och lär fågeln att reparera det som inte är väl hopfogat och att förstärka boet där man ser att konstruktionen är för lös så att den dras isär av vågorna; det som är ordentligt byggt dras däremot åt och befästs av havsvågen, så att boet varken kan knäckas eller upplösas eller skadas av stenkastning eller angrepp med järn om man inte tar i ordentligt. Det mest förunderliga är formen och proportionerna i den inre håligheten, för den är byggd i sådana mått att den inte kan rymma eller ta emot någon annan än fågeln som har byggt den. För allt annat är boet så otillgängligt, slutet och stängt att ingenting kan komma in, inte ens havsvatten. Se där en mycket tydlig beskrivning av denna byggnad, hämtad från en säker källa. Ändå tycker jag inte att den upplyser oss tillräckligt mycket om hur svårt det är att bygga något sådant. Hur kan vi vara så högmodiga att vi placerar prestationer som vi varken kan göra efter eller förstå på en nivå under oss själva och tolka dem med sådant förakt?

Låt oss fortsätta ett stycke till med den här likheten och överensstämmelsen mellan oss och djuren. Det privilegium som vår själ skryter med: att den kan föra tillbaka allt vad den föreställer sig till sitt eget tillstånd, att den berövar allt som den kommer i beröring med alla dödliga och kroppsliga egenskaper och att den tvingar de föremål som den anser värdiga sin bekantskap att klä av sig och lägga bort sina förgängliga sidor likt överflödiga och tarvliga kläder – alla sinnliga tillfälligheter som täthet, längd, djup, vikt, färg, lukt, skrovlighet, släthet, hårdhet, mjukhet – för att anpassa föremålen till sin egen odödliga och andliga beskaffenhet, så att det Rom och det Paris som jag har i själen, det Paris som jag föreställer mig, det föreställer jag mig utan storlek och utan belägenhet, utan sten, utan murbruk och utan trä – detta privilegium, säger jag, tycks alldeles uppenbart också tillhöra djuren, för en häst som är van vid trumpetstötar, bösskott och vapengny och som vi ser ligga på sitt läger och darra och skaka i sömnen som om den var mitt i stridsvimlet, den hästen uppfattar helt säkert en trumvirvel utan ljud och en armé utan vapen och kroppar i sin själ:

Starka hästar som lagt sig att vila ser du ju ofta
svettas under sin sömn och flämtande mobilisera
all sin kraft, som ville de vinna en tätplats på banan.⁴⁸

Den hare som vinthunden föreställer sig i drömmen och som vi ser hur han sovande rusar efter med svansen sträckt och benen sprattlande i fullkomlig efterbildning av springande rörelser – det är en hare utan päls och utan ben i kroppen:

Ofta rycker det till i benen på jägarnas hundar
mitt under sömnen, och plötsligt skäller de till, börjar andas
häftigt och snabbt som de funnit ett spår och satt efter ett byte.
Vaknar de upp kan de ofta jaga en hjort, men en skenbild,
ännu se den inför sig och se hur den hastigt flyr undan
– tills illusionen bryts och de kommer till klarhet om felet.⁴⁹

När vi hör hur vakthundarna ofta morrar i drömmen och sedan skäller högt och vaknar med ett ryck som om de såg en främling nalkas – då är främlingen som de ser med sin själ en andlig människa som inte kan uppfattas med sinnena; han saknar dimensioner, saknar färg och existens:

Hunden, den tillgivna gästen i våra hus, vår förtrogna,
skakar ofta helt plötsligt den lätta och flyktiga sömnen
ur sina ögon, far upp och ställer sig upprätt på marken
som den fått syn på okända drag och mött främmande blickar.⁵⁰

Vad beträffar kroppslig skönhet behöver jag veta, innan jag går vidare, om vi är överens om hur sådan bestäms. Det är sannolikt att vi knappt vet vad som är naturligt och allmängiltigt skönt, eftersom vi ger vår egen mänskliga skönhet så många olika former. Hade det funnits någon naturens föreskrift om vad skönhet är skulle vi alla gemensamt erkänna den på samma sätt som vi erkänner att elden är varm. Vi hittar på sådana former för skönhet som passar oss:

belgisk färg blir så ful lagd på kinder i Rom.⁵¹

För indianerna är en kvinna en skönhet om hon är svart och solbränd och har tjocka, svullna läppar och platt, bred näsa. I brosket mellan näsborrarna hänger de tunga guldringar för att få det att hänga ner ända till munnen; även underläppen tyngs ner med tjocka ringar besatta med ädelstenar så att den faller ner över hakan, och de tycker det är fint att visa tänderna ända ner till rötterna. I Peru är de största öronen de vackraste och de tänjer ut dem så mycket de kan på konstgjord väg. En man i vår samtid säger sig ha sett att detta bruk att förstora öronen och hänga tunga juveler i dem var så populärt hos ett folk i öster att han närsomhelst kunde köra sin påklädda arm genom hålen i deras öron. På annat håll finns det folk som omsorgsfullt svärtar tänderna och tycker att det är föraktligt när de är vita; på ett annat ställe färgar de tänderna röda. Det är inte bara i Baskien kvinnorna anses vackrast med rakade huvuden utan också på många andra platser, till och med i vissa områden med iskyla enligt Plinius. Kvinnorna i Mexiko anser det vackert med låg panna, och samtidigt som de rakar sig på hela övriga kroppen låter de håret växa i pannan och gör det tjockare på konstlad väg, och de tycker att det är så vackert med stora bröst att de helst vill amma sina barn över axeln. Det skulle vi tycka var fult. För italienare är en skönhet tjock och massiv, för spanjorerna är hon mager och avtärd och hos oss gör den ene skönheten blond, den andre mörk, den ene mjuk och vek, den andre stark och kraftfull, den ene vill ha näpenhet och ljuvhet, den andre stolthet och värdighet. Precis som Platon anser att den sfäriska formen är skönast men epikuréerna föredrar pyramiden eller kvadraten och inte kan svälja en gud som har klotform.

Hursomhelst: naturen har inte gett oss några särrättigheter i förhållande till sina allmänna lagar, varken i fråga om skönhet eller i fråga om något annat. Och om vi dömer oss själva rättvist ska vi finna att även om det finns en del djur som är mindre gynnade än vi i fråga om skönhet så finns det många andra som är mer gynnade än vi. ”I fråga om skönhet överträffas vi av många djur”,⁵² ja till och med bland våra ”landsmän” landdjuren. För när det gäller sjödjuren måste vi visserligen bortse från kroppsformen, som är så olika att det inte går att jämföra, men i fråga om färg, renhet, glans och byggnad överträffas vi ordentligt av dem, och inte minst överträffas vi i alla avseenden av de djur som lever i luften. Och det här företrädet som diktarna framhäver: att vi går upprätt och blickar mot vårt himmelska ursprung –

Övriga djur går lutade framåt och glor ner i backen –
guden gav mänskan ett högburet huvud och lät henne blicka
upprätt mot himlen och lyfta sin blick mot glimmande stjärnor ⁵³ –

det företrädet är ren dikt, för det finns många smådjur som har blicken vänd rakt mot himlen, och vad jag kan se är kamelernas och strutsarnas halsar både längre och rakare än vår. Och vad är det egentligen för djur som inte har ansiktet uppåt- och framvänt och som inte ser rakt fram som vi och som inte i sin normala ställning ser lika mycket av himmel och jord som människan? Och vilka av våra kroppsliga egenskaper som de beskrivs hos Platon och Cicero passar inte in på tusen olika sorters djur? De djur som liknar oss mest är de fulaste och vämjeligaste i hela sällskapet, för i fråga om yttre framtoning och ansiktsform är det aporna –

Apan, fulast av djur! Och tänk vad den liknar oss mänskor! ⁵⁴ –

och i fråga om de inre vitala organen är det svinet. Jag måste säga att när jag tänker mig människan spritt naken (till och med det kön som tycks ha fått en större andel skönhet), med alla sina skavanker, sina ofullkomligheter och sin naturliga underlägsenhet, finner jag att vi har större skäl att skyla oss än något annat djur. Vi är ursäktade för att vi lånar av de djur som naturen härvidlag har gynnat mer än oss, och för att vi pryder oss med deras skönhet och döljer oss under deras dräkt av ull, fjädrar, päls och silke.

För övrigt kan vi notera att vi är det enda djuret vars defekter är stötande för våra egna fränder, och att vi är de enda som måste gömma oss för våra egna när vi uträttar våra naturbehov. Och det är sannerligen också värt att begrunda att de sakkunniga föreskriver att den som är kärlekskrank ska botas genom att ta sig en ordentlig titt på den åtrådda kroppen i helnaket skick: för att kyla ner passionen behöver man alltså bara se den älskade utan en tråd på kroppen!

Eftersom mannen fick se den skamlöst blottade kroppen
släcktes passionens eld just när den brann som mest.⁵⁵

Och även om den föreskriften kanske härrör från ett något ömtåligt och kyligt temperament är det ändå ett sällsamt tecken på vår bristfällighet att umgänge och förtrolighet inger oss avsmak för varandra. Det är inte blygsel utan snarare list och klokhet som gör att våra damer är så vaksamma att de vägrar oss tillträde till sina sovrum innan de är målade och prydda för offentlig förevisning:

Allt detta vet våra sköna så väl: det är därför de alltid
döljer det liv som de lever i hemlighet bakom fasaden
för de män som de önskar behålla och binda i kärlek; ⁵⁶

samtidigt som vi gillar allt hos många djur och inget hos dem är obehagligt för våra sinnen, så att vi gör både läckra måltider och de dyrbaraste prydnader och parfymer av deras utsöndringar och uttömningar.

Det här resonemanget gäller bara oss vanliga människor, det är inte så hädiskt att det vill omfatta dessa gudomliga, övermänskliga och extraordinära skönheter som ibland ses stråla mitt ibland oss likt stjärnor bakom en kroppslig, jordisk slöja.

Dessutom är just den andel av naturens gåvor som vi öppet vidgår att vi tillerkänner djuren mycket fördelaktig för dem. Vi tilldelar oss själva inbillade och påhittade tillgångar, tillgångar som är framtida och frånvarande och som det inte ligger i mänsklig makt att svara för; eller också tillgångar som vi med vårt odisciplinerade omdöme tilldelar oss med orätt, till exempel förnuft, vetande och ära; på djurens lott låter vi komma väsentliga, handgripliga och påtagliga tillgångar som fred, vila, trygghet, oskuld och hälsa – ja, hälsa betraktar jag som den vackraste och rikaste gåva naturen kan ge oss. Därför vågar också filosofin, till och med den stoiska, påstå att om Herakleitos (som hade vattusot) och Ferekydes (som hade löss) hade bytt ut sin vishet mot hälsa och blivit kvitt sina åkommor om de kunnat, då hade de handlat klokt. Genom att jämföra visheten med hälsan och väga dem mot varandra sätter filosoferna ännu högre värde på visheten än de gör i följande uttalande, som också kommer från dem. De säger att om Kirke hade erbjudit Odysseus två drycker, en som kunde göra en galen vis och en som kunde göra en vis galen, borde Odysseus hellre ha tagit den som gjorde en galen vis än att gå med på att Kirke förvandlade honom från människa till djur. De säger att Visheten själv skulle ha talat till honom och sagt: ”Överge mig, lämna mig hellre än att hysa mig i en åsnas kropp!” Jaså minsann? Överger alltså filosoferna den stora, gudomliga visheten för denna kroppsliga, jordiska slöja? Då är det alltså inte längre genom förnuftet, logiken och själen som vi överträffar djuren, utan det är för vår skönhet, för vår vackra hy och för våra lemmars harmoniska placering som vi ska överge vår intelligens, vår klokhet och allt det andra.

Visst, jag godtar denna raka och öppenhjärtiga bekännelse. Sannerligen, här har filosoferna insett att de där egenskaperna som vi gör så mycket väsen av bara är hjärnspöken: även om djuren ägde stoikernas hela dygd, vetande, vishet och kunnande skulle de alltså fortfarande vara djur, alls inte jämförbara med en människa, hur eländig, ond och galen hon än vore! För kort sagt: allt som inte är som vi är värdelöst. Till och med Gud måste likna oss för att bli uppskattad, som jag strax ska utveckla. Härav framgår det klart att det inte är efter förnuftigt övervägande utan på grund av vansinnigt högmod och envishet som vi sätter oss själva före de andra djuren, ser vår natur som skild från deras och utestänger dem från vårt umgänge.

Men tillbaka till mitt ämne. På vår lott har vi fått obeständighet, obeslutsamhet, osäkerhet, smärta, vidskepelse, oro för framtiden, ja även oro för vad som ska hända efter livet, ärelystnad, girighet, svartsjuka, avund, vilda, måttlösa och okuvliga begär, krig, lögn, svek, baktaleri och nyfikenhet. Vi stoltserar med vårt fina förnuft och vår förmåga att döma och veta, men vi har sannerligen betalat ett märkvärdigt högt pris för dem om vi på köpet har fått denna oändliga mängd av lidelser, som vi ständigt är offer för. Såvida vi inte har lust att med Sokrates framhäva detta anmärkningsvärda företräde som vi har över djuren att medan naturen har fastställt bestämda tider och gränser för djurens kärleksnjutningar har den gett oss fria tyglar överallt och alltid. ”På samma sätt som vin sällan är bra för sjuka och oftast skadligt och det därför är bättre att aldrig ge dem något än att de i hopp om en oviss bättring går till uppenbart fördärv – på samma sätt undrar jag om det inte hade varit bättre om den snabba, skarpa och uppfinningsrika tanke som vi kallar förnuft över huvud taget aldrig hade kommit människosläktet till del än att det får detta förnuft i så slösande rikliga mängder, eftersom det är fördärvbringande för många och välsignelsebringande för få.”⁵⁷ Vilken nytta kan vi anta att Varro och Aristoteles fick av sitt stora vetande? Befriade det dem från människolivets vedervärdigheter? Slapp de sådana olyckor som drabbar en bärare? Gav logiken dem någon lindring för gikten? Kände de mindre av vätskan i lederna därför att de visste hur den hade kommit dit? Försonades de med döden därför att de visste att vissa folk gläder sig åt den? Eller med sin roll som hanrejer därför att de visste att kvinnan är gemensam egendom i vissa trakter? Nej tvärtom: trots att de var de främsta i kunskaper, den ene bland romarna, den andre bland grekerna, och detta vid en tid då vetenskapen blomstrade som mest, har vi ändå inte hört talas om att det var något särskilt storartat med deras liv, ja, greken har rentav fullt upp med att befria sig från vissa anmärkningsvärda fläckar i sitt.

Har man funnit att vällust och hälsa smakar bättre om man kan sin astronomi och grammatik –

blir kuken på den olärde mannen mindre styv? ⁵⁸ –

eller att skam och fattigdom då blir lättare att bära?

Säkert slipper du sedan ifrån både sjukdom och svaghet,
undgår bekymmer och sorger, och självfallet får du väl också
leva ett längre liv och får mer av lycka och välgång.⁵⁹

I mina dar har jag träffat hundra hantverkare och hundra plöjare som har varit visare och lyckligare än universitetsrektorer, och som jag hellre skulle vilja likna. Lärdom är enligt min uppfattning lika livsnödvändigt som ära, ädelt blod och värdighet, eller i bästa fall som rikedom och andra sådana egenskaper som visserligen är nyttiga för livet men utan att man egentligen behöver dem, och som man har mer behag av i fantasin än i verkligheten. I vårt samhälle behöver vi knappast fler plikter, lagar och levnadsregler än vad tranorna och myrorna behöver i sina. Och trots att dessa saknar lärdom ser vi att de lever ett mycket ordnat liv. Vore människan vis skulle hon bestämma varje saks verkliga värde efter dess högsta nytta och lämplighet för hennes liv. Om man värderar oss efter våra handlingar och vårt uppträdande visar det sig att det finns fler människor som utmärker sig bland de ovetande än bland de lärda, och då menar jag i alla slags dygder. Det gamla Rom tycks mig ha frambragt män av större värde för både fred och krig än detta lärda Rom som vållade sin egen ruin. Och även om de i allt annat vore lika skulle det gamla Rom åtminstone ha hederligheten och oskulden på sin sida, för de egenskaperna går ovanligt bra ihop med enkelhet.

Men här lämnar jag detta resonemang, som skulle leda mig längre bort än jag vill följa. Jag ska bara tillägga att det endast är ödmjukhet och underkastelse som kan skapa en god människa. Man ska inte låta var och en avgöra vad som är hennes plikt; det måste föreskrivas henne, inte väljas av henne själv efter hennes eget förnuft, i så fall skulle vi – med tanke på svagheten i våra överväganden och åsikter och deras oändliga variation – till slut skapa oss plikter som ålade oss att äta upp varandra, som Epikuros säger. Det allra första budet som Gud förelade människan var ett om obetingad lydnad. Det var en naken och enkel befallning där det inte fanns något för människan att utröna eller diskutera, eftersom lydnad är den främsta plikten för en förnuftig själ som erkänner en himmelsk herre och välgörare. Lydnad och underkastelse är alla andra dygders moder liksom högmod är alla andra synders. Och omvänt tog sig den första frestelsen som djävulen utsatte människonaturen för, hans första gift – det tog sig in i oss med hjälp av löften om kunskap och insikt: ”Ni skall bli som gudar och veta vad gott och ont är.”⁶⁰ Och när sirenerna hos Homeros ska lura Odysseus och locka in honom i sina farliga och fördärvbringande snaror erbjuder de honom kunskap som gåva. Människans pestsmitta: att hon tror sig veta. Därför anbefalls okunnighet så starkt av vår religion som grundval för tro och lydnad: ”Se till att ingen lurar er med filosofi och tomma förförelser som bygger på kosmiska makter.”⁶¹ Alla filosofer av alla skolor är överens om att det högsta goda är att ha ro i själen och kroppen. Men var finner vi det?

Sammanfattat: den vise står endast Jupiter efter;
rik är han, vacker, hedrad och fri, en konungars konung,
sund och frisk framför allt – när han inte plågas av snuva! ⁶²

Det verkar sannerligen som om naturen har gett oss en enda sak till tröst för vår eländiga och ynkliga belägenhet, nämligen högmodet. Det är det Epiktetos menar när han säger att människan har inget som är hennes eget utom bruket av sina åsikter. På vår lott har vi bara vind och rök. Hälsa ingår i gudarnas väsen, säger filosofin, och sjukdom är något som de bara kan tänka sig; människan äger tvärtom sina tillgångar i fantasin och det onda i sitt väsen. Vi har gjort rätt i att framhäva vår inbillnings kraft, för alla våra tillgångar finns bara i fantasin. Hör bara hur detta stackars olycksdrabbade djur hoverar sig: ”Det finns inget så behagligt”, säger Cicero, ”som att syssla med studier. Studier är nämligen medlet för att upptäcka tingens oändlighet, naturens gränslösa storhet, himlarna i denna världen och dess länder och hav. Det är studierna som har lärt oss religion, måtta, storsinthet och ryckt vår själ ur mörkret för att visa den alla höga ting, alla låga, de första, de sista och dem mittemellan; det är studierna som ger oss det vi behöver för att leva väl och lyckligt och som vägleder oss till att leva våra liv utan sorg och lidande.” Nog verkar det som om den här författaren talar om Guds egenskaper, den evigt levandes och allsmäktiges? Och i verkligheten har tusentals enkla kvinnor i sina byar levt ett liv mera lugnt och jämnt, mer behagligt och mer regelbundet än Cicero.

Store Memmius! Visst var den mannen en gud – ja, en gud! som
först tänkte ut den livets ordning man nu kallar vishet,
lotsade styvt våra liv ur mörker och farliga vågor
in i det stora lugnet och in i det strålande ljuset.⁶³

Verkligt magnifika och vackra ord! Men en helt obetydlig olycka rubbade författarens förstånd så att han blev dummare än den minsta getapojke – trots hans gudalike läsare och dennes gudomliga vishet. Lika skamlösa är löftet i Demokritos bok: ”Nu kommer jag att tala om allt”, den här dumma beteckningen som Aristoteles kommer med när han kallar oss ”dödliga gudar” och Chrysippos omdöme om Dion att han var lika dygdig som Gud. Och min Seneca erkänner att Gud har gett honom livet, men han prisar sig själv för att han har levt det på rätt sätt. Vilket också stämmer med vad den här andre författaren säger: ”Vi yvs med rätta över vår dygd; så skulle det inte vara om vi hade fått den som gåva av Gud och inte av oss själva.”⁶⁴ Hos Seneca står det också att den vise har samma själsstyrka som Gud, men eftersom han har den i sin mänskliga skröplighet överträffar han Gud. Inget är vanligare än att träffa på överilade yttranden som dessa. Ingen av oss tar lika mycket anstöt av att jämställas med Gud som av att sänkas ner till de andra levande varelsernas nivå: så mycket mera svartsjukt vakar vi över våra egna intressen än över vår skapares.

Men vi måste trampa ner denna idiotiska fåfänga och djärvt och våldsamt skaka de grundvalar som dessa felaktiga föreställningar bygger på. Så länge människan tror att hon har några resurser och kraftkällor av sig själv kommer hon aldrig att erkänna vad hon har sin herre att tacka för: hon kommer alltid att göra hönor av sina ägg, som man säger. Hon måste kläs av in på bara skinnet. Låt oss betrakta några anmärkningsvärda exempel på hur hennes filosofi verkar. När Poseidonios led av en sjukdom så smärtsam att han vred sina händer och skar tänder trodde han sig kunna räcka lång näsa åt smärtan genom att ropa: ”Gör vad du vill, jag kommer ändå aldrig att säga att du gör ont!” Han har lika ont som min betjänt, men han yvs över att han kan få åtminstone tungan att lyda sin filosofskolas regler. ”Den som skryter i ord borde inte ge efter i sak.”⁶⁵ Arkesilaos led av gikt, Karneades kom och hälsade på, och när han bedrövad skulle gå därifrån kallades han tillbaka av Arkesilaos som först pekade på sina fötter och sedan på sitt bröst och sade: ”Ingenting har kommit hitupp därnerifrån.” Arkesilaos uppträder något snyggare, för han känner att han har ont och vill bli av med det onda, men hans hjärta är ändå inte övermannat och försvagat av det. Poseidonios står där i sin rigiditet, men jag fruktar att den är mer verbal än reell. Och när Dionysios från Herakleia drabbades av en stingande smärta i ögonen tvingades han ge upp sina stoiska föresatser.

Men om nu kunskapen verkligen kunde åstadkomma det som man säger att den kan, nämligen dämpa och lindra smärtan i de olyckor som förföljer oss – vad åstadkommer den då som inte okunnigheten kan uträtta på ett enklare och tydligare vis? När filosofen Pyrrhon var i stor fara under en kraftig storm till havs hade han ingen bättre förebild att visa sitt sällskap på än en kolugn gris som var med på resan: svinet betraktade stormen utan all rädsla. När filosofin inte har fler föreskrifter att komma med hänvisar den till atleter och mulåsnedrivare som förebilder: hos dem finner man vanligen mycket mindre rädsla för död, smärta och andra obehag och större själsstyrka än vad vetandet nånsin kan ge en människa som inte predisponerats till det av födsel och själv utvecklat det genom sin naturliga läggning. Vad är det annat än okunnighet som gör att vi lättare sticker och skär i ett barns späda lemmar än i våra egna? Och i hästens ben? Hur många människor har inte blivit sjuka enbart av inbillningens kraft? Vi ser ofta hur de genomgår åderlåtning, tar lavemang och äter mediciner för att bota sjukdomar som de bara upplever i fantasin. När de verkliga åkommorna fattas oss tillhandahåller oss vetandet sina: den och den färgen och den och den hyn förebådar en katarr; den här varma årstiden hotar dig med en feberattack; den brutna livslinjen i din vänstra handflata är ett förebud om någon allvarlig förestående sjukdom. Och helt oförblommerat riktar vetandet till slut sitt angrepp mot själva hälsan: den där ungdomliga livligheten och livskraften kan inte förbli som den är – lika bra att tappa den på blod och kraft så att den inte vänder sig mot dig själv! Jämför livet för en man som är slav under sådana inbillningar med livet för en lantarbetare som låter sig styras av sina naturliga begär, bedömer saker och ting bara efter hur de känns för stunden, utan vetande och utan förutsägelser, och som är sjuk bara när han är det – medan den andre ofta har sten i själen innan han har det i njurarna: som om tiden inte räckte till för att lida av det onda när det är på plats föregriper han det i fantasin och rusar det till mötes.

Det jag säger om läkekonsten kan tas som ett exempel och gälla all vetenskap. Det är detta som har fått vissa antika filosofer att anse att det högsta goda är att erkänna hur svagt vårt omdöme är. Min okunnighet ger mig lika stor anledning till hopp som till fruktan, och eftersom jag inte har någon annan regel för min hälsa än andras exempel och liknande sjukdomsförlopp hos andra så finner jag exempel av alla de slag men stannar för sådana jämförelser som är mest gynnsamma för mig. Med öppna armar tar jag emot hälsan, fri, full och hel, och eggar min aptit för att kunna njuta den så mycket mer intensivt som den nu inte är lika normal för mig längre, utan mera sällsynt, för det ska mycket till innan jag stör dess ljuva vila med bitterheten från en ny och inskränkt livsform. Djuren visar oss klart och tydligt hur oro i själen drar på oss sjukdomar.

Det berättas om invånarna i Brasilien att de enbart dör av hög ålder, och det förklarar man med klarheten och lugnet i deras luft, men jag förklarar det hellre med lugnet och klarheten i deras själar, som är befriade från alla intensiva och obehagliga lidelser, tankar och sysslor: de tillbringar sina liv i sällsam enkelhet och okunnighet, utan böcker, utan lag, utan kung, utan någon som helst religion.

Och hur kan det förklaras att de grövsta och råaste karlar erfarenhetsmässigt är mer kraftfulla och eftertraktade i älskog, och att det ofta är trevligare att ligga med en mulåsnedrivare än med en gentleman, om inte med att gentlemannens själsliga oro stör, bryter ner och tar musten ur hans kroppskrafter – på samma sätt som denna oro normalt stör och tröttar ut själva själen? Vad gör själen oftare galen och vansinnig än dess egen snabbhet, skärpa och rörlighet, kort sagt dess egen kraft? Vad kommer det mest spetsfundiga vansinnet av om inte av den mest spetsfundiga visheten? På samma sätt som stor fiendskap föds ur stor vänskap och dödliga sjukdomar ur robust hälsa föds det största och vildaste vansinnet ur våra själars sällsynta tillfällen av stark rörelse; det behövs bara ett halvt varv på skruven för att det ska gå över från det ena till det andra. I vansinniga människors handlingar ser vi hur väl galenskapen låter sig förenas med vår själs mest kraftfulla prestationer. Vem känner inte till hur osynlig gränsen är mellan galenskap och en fri andes djärva flykt eller gärningar sprungna ur upphöjd och enastående dygd? Platon säger att melankolikerna är mer läraktiga och begåvade, men samtidigt finns det inga som har så tydlig fallenhet för vansinne. Oräkneliga andar har brutits ner av sin egen kraft och smidighet. Vilket språng in i mörkret tog inte nyligen en italiensk diktare till följd av sin egen oro och rörlighet, en av de mest omdömesgilla och geniala diktarna, bättre skolad i den rena antika poesin än vad någon av hans landsmän har varit på länge! Ska inte han vara tacksam för sin dödande livlighet? För ljuset som gjorde honom blind? För förnuftets precisa och vakna sökande som berövade honom förnuftet? För sitt skickliga och mödosamma sökande efter kunskaper som gjorde honom till ett djur? För sin ovanliga läggning för själsliga aktiviteter som berövade honom aktivitet och själ? Jag greps mer av vrede än av medlidande när jag såg honom i Ferrara i ett så ömkligt tillstånd, överlevande sig själv och sina verk – verk som utan hans vetskap men ändå inför hans ögon har publicerats orättade och formlösa.

Vill du ha en sund människa i balans som står stadigt och säkert? Svep då in honom i mörker, overksamhet och tröghet. För att bli visa måste vi fördummas, för att ledas måste vi bländas. Och om man invänder att med den fördel det innebär att vara kylig och okänslig för smällar och olyckor följer också nackdelen att vi blir lagda för och lystna på att njuta av goda ting och glädjeämnen, så stämmer det. Men vår eländiga situation innebär att vi har mer att undfly än att glädja oss åt, och att vi upplever den lättaste smärta starkare än den högsta njutning. ”Människor upplever goda ting på ett trögare sätt än onda.”⁶⁶ Vi upplever inte fullkomlig hälsa lika starkt som den obetydligaste sjukdom.

Lätta stick som knappast nuddar vår hud kan vi känna
medan samtidigt ingen gläds åt sin hälsa. Och enbart
en sak bereder mig glädje: att lungan känns bra och att gikten
håller sig borta från foten. I övrigt är det väl knappast
någon som ens registrerar att han är frisk och mår utmärkt.⁶⁷

Välbefinnande är för oss ingenting annat än att inte ha ont. Därför har den filosofiska skola som har lagt störst vikt vid vällusten ändå bara likställt vällust med frihet från smärta. Att inte ha ont är det högsta goda en människa kan hoppas på. Som Ennius säger:

Det högsta goda erfar den som inte lider ont.⁶⁸

För även den kittlande och retande känsla som man erfar vid vissa lustupplevelser och som tycks höja oss över den enkla känslan av hälsa och smärtfrihet, denna aktiva, hetsande och på något sätt brännande och bitande lust – även den syftar bara till frihet från smärta. Det begär som rycker oss med och driver oss till att ligga med kvinnor söker bara förjaga den smärta som den brinnande, rasande driften tillfogar oss och vill bara tillfredsställa den, komma till ro och slippa denna feber. Detsamma gäller de andra begären.

Jag påstår alltså att om enfalden leder oss mot avsaknad av smärta leder den oss mot ett tillstånd som med tanke på våra förhållanden är mycket lyckligt. Ändå ska man inte tänka sig enfalden så förstockad att den blir alldeles känslolös. För Krantor gjorde alldeles rätt när han kritiserade Epikuros tolkning av smärtfriheten som så djupgående att smärta aldrig ens kunde uppstå eller komma i närheten av människan. Jag har inget till övers för en sådan smärtfrihet, som varken är möjlig eller önskvärd. Jag är glad att jag inte är sjuk, men om jag är sjuk vill jag veta om att jag är det, och om man bränner eller skär i mig vill jag känna det. Sannerligen: rycker man upp all erfarenhet av det onda med roten rycker man samtidigt upp all erfarenhet av lust med roten och förintar till slut människan. ”Denna okänslighet för smärta köps bara till ett högt pris: brutalitet i själen och känslolöshet i kroppen.”⁶⁹ Det onda är också gott för människan. Hon bör inte alltid undfly smärtan, inte alltid följa lusten. Det innebär en kraftig höjning av okunnighetens ära att vetandet själv skickar oss i dess armar när vetandet ser sig ur stånd att stålsätta oss mot tyngande olyckor: vetandet tvingas kompromissa, släppa efter på tyglarna och ge oss lov att söka vår tillflykt i okunnighetens sköte och vinna dess gunst som ett skydd mot ödets slag och övergrepp. För vad menar kunskapen när den förmanar oss att vi ska vända bort våra tankar från det onda som ansätter oss och i stället sysselsätta dem med förlorade glädjeämnen, att vi ska använda minnet av glädjeämnen i det förgångna som tröst för det onda i nuet och kalla svunnen lycka till hjälp mot det som nu tynger oss – ”Lättnad i bedrövelser anser han att man får genom att vända bort tankarna från bekymmer och vända dem tillbaka till att betrakta glädjeämnen”⁷⁰ – vad annat menar kunskapen än att när den själv saknar makt söker den använda list och smidigt tillgripa krokben när dess kroppskrafter och armstyrka inte räcker till? För när en vanlig förnuftig människa som inte ens är filosof har hög feber och rent faktiskt känner en brännande törst, vad är då minnet av ljuvligt grekiskt vin för ett mynt att betala honom med? Det vore att göra en dålig affär ännu sämre, och

att minnas glädjen fördubblar bara plågan.⁷¹

Av samma slag är ett annat råd som filosofin ger: att vi ska sudda ut de obehagligheter som vi har upplevt och blott bevara minnet av förfluten lycka – som om det stod i vår makt att glömma! Ytterligare ett råd som får oss att må sämre.

Så skönt att minnas plågor man lagt bakom sig.⁷²

Hur kan det komma sig att filosofin, som borde ge mig vapen i hand för att bekämpa ödet och stärka mitt mod så att jag kan trampa alla mänskliga motigheter under fötterna, blir så vek att den får mig att smita undan med dessa fega och löjliga undanflykter? Minnet visar oss nämligen inte det som vi själva väljer, utan det som minnet vill. Ja, ingenting präglar in en sak så starkt i vårt minne som vår önskan att glömma den: att uppmana själen att glömma en sak är ett bra sätt att inpränta den saken och få själen att bevara den. Det här är fel: ”Vi har en förmåga, både att begrava våra motgångar i nästan evig glömska och att minnas våra medgångar med glädje och välbehag.”⁷³ Och det här är rätt: ”Jag minns också det jag inte vill minnas, jag kan inte glömma det jag vill glömma.”⁷⁴ Och vem var det som gav det rådet? Jo, han ”som ensam vågade påstå att han var vis”,⁷⁵

han som överglänste det mänskliga släktet i snille
och likt solen på uppgång fördunklade samtliga stjärnor.⁷⁶

Att tömma och plundra minnet – är inte det den sanna och rätta vägen till okunnighet?

Okunnighet är kraftlös bot mot olyckor.⁷⁷

Det finns en rad liknande föreskrifter som tillåter oss att tillgripa lättsinniga villfarelser hos folket när det levande och starka förnuftet inte räcker till, förutsatt att dessa villfarelser gör oss glada och tröstar oss. När filosoferna inte kan läka såret nöjer de sig med att bedöva och lindra det. Om filosoferna kunde tillföra ordning och stadga till ett liv som levdes i glädje och lugn tack vare ett svagt och bräckligt omdöme, skulle de godta en sådan ordning, det tror jag inte att de skulle förneka.

Nu börjar jag dricka och smycka med blommor
även om folk kan tro jag är galen – det får jag stå ut med.⁷⁸

Många filosofer skulle hålla med Lykas. Det var en man med mycket städade vanor, han levde stilla och fredligt i sin familj, försummade inga plikter mot släkt och främlingar och aktade sig noga för allt som var skadligt, men genom någon rubbning av förståndet hade han fått en vansinnig idé i huvudet: han tyckte att han hela tiden befann sig på teatern och tittade på underhållning, spektakel och de finaste skådespel i världen. När läkarna botade honom från detta sjukliga tillstånd öppnade han nästan process mot dem för att få dem att åter försätta honom i dessa ljuva fantasier:

”Vänner!” sa han, ”ni gav ingen bot, ni
mördade mig! Min glädje slet ni ifrån mig, och våldsamt
ryckte ni bort den ljuva förvirring som rått i mitt sinne!”⁷⁹

En liknande vanföreställning hade Thrasyllos, Pythodoros son, som trodde att alla fartyg som löpte ut från hamnen i Pireus och lade till där var i hans tjänst. När deras färd var lyckosam gladde han sig och hälsade dem med glädje. När hans bror Kriton hade fått honom tillbaka till vett och sans saknade han sitt förra tillstånd då han hade levat i frid och fröjd utan allt obehag. Samma sak sägs i den här gamla grekiska versraden om att det är en stor fördel att inte vara så klok:

för det ljuvaste livet är att inga tankar ha. ⁸⁰

Och av Predikaren: ”Där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin möda och plåga.”

Även detta som filosofin i allmänhet går med på, även detta yttersta botemedel som den föreskriver för alla slags nödsituationer, nämligen att vi gör slut på livet om vi inte kan uthärda det – ”Tycker du om det? Stå ut. Tycker du inte om det? Lämna det då på det sätt du önskar.”⁸¹ ”Svider smärtan eller torterar den dig rentav? Sträck fram halsen om du är skyddslös, men om du är täckt av Vulcanus rustning, det vill säga av mod, stå då emot.”⁸² Och det där som grekerna brukade säga vid sina gästabud: ”Må han dricka eller gå sin väg!”⁸³ (det låter bättre i munnen på en gascognare, som uttalar B som V, än i munnen på Cicero);

Kan du inte leva rätt så lämna din plats åt
andra som kan. Du har lekt tillräckligt, ätit och druckit
nog. Det är dags att du går, för annars börjar du dricka
mer än du bör och livsglad ungdom kan håna och slå dig ⁸⁴ –

vad är detta annat än en bekännelse av filosofin att den är maktlös? Och en maning att man ska söka skydd inte bara i okunnighet utan till och med i dumhet, känslolöshet och intighet?

När Demokritos märkte att tanken försvagats av ålder
erbjöd han själv, i medvetet val, sitt huvud åt döden. ⁸⁵

Antisthenes sade att man antingen måste förse sig med vett för att fatta eller rep för att sprattla. Och Chrysippos citerade Tyrtaios:

Närma dig dygd eller närma dig död.

Och Krates sade att om inte tiden botade en förälskelse gjorde hungern det, och de som inte gillade någotdera kunde ta repet. Sextius, som Seneca och Plutarchos talar så berömmande om, lämnade allt och kastade sig in i filosofiska studier men beslöt att kasta sig i havet när han fann att det gick för sakta. Han skyndade mot döden i brist på kunskap. Så här lyder filosofins lag i detta ämne: om det råkar dyka upp en stor och ohjälplig svårighet är hamnen nära. Man kan undkomma genom att simma ut ur kroppen som från en läckande farkost, ty det är fruktan för att dö, inte längtan efter att leva som får den galne att hålla fast vid sin kropp.

För en stund sen var jag inne på tanken att på samma sätt som enfalden gör livet behagligare gör den livet också bättre och mer oskyldigt. Paulus säger att de enfaldiga och okunniga höjer sig mot himlen och tar den i besittning medan vi med vårt vetande störtar ner i helvetets avgrunder. Här tänker jag inte dröja vid vare sig Valens, en svuren fiende till lärdom och litteratur, eller Licinius, två romerska kejsare som kallade dessa saker ett gift och en pest för varje stat, inte heller vid Muhammed, som efter vad jag har hört förbjöd sina anhängare att studera; men vi bör förvisso fästa stor vikt vid den store Lykurgos exempel och hans auktoritet, liksom vid respekten för den gudomliga spartanska styrelseformen, som var så storartad och beundransvärd och så länge blomstrade av dygd och lycka utan att boklig lärdom lärdes ut eller utövades. De som kommer hem från den här nya världen, som upptäcktes av spanjorerna på våra fäders tid, kan omvittna hur de folken, utan överhet och lagar, lever ett liv som är mer ordnat och rättvist än vårt, där det finns fler rättstjänare än andra invånare och fler lagar än brott.

De har så fullt i fickor och i händer
av stämningar och fullmaktsbrev att bygga
sina åtal på, ett regelbrott i sänder.
Med dokument så listiga och stygga
är de farliga för stadsborna: de sänder
besked till arma borgare att trygga
kan de aldrig vara mer – i alla tvister
belägras de av snärjande jurister.⁸⁶

En romersk senator från något av de sista seklerna sade om föregångarna att deras andedräkt stank av vitlök och deras magar doftade fint av gott samvete medan hans samtida däremot enbart doftade parfym på utsidan men invändigt stank av alla sorters laster. Det vill säga – tror jag han menar – att de hade stora kunskaper och stor kompetens men stor brist på rättrådighet. Brist på förfining, okunnighet, enfald och råhet åtföljs gärna av oskuld, medan vetgirighet, skarpsinne och vetande har ondska i släptåg. Ödmjukhet, fruktan, lydnad och godhet (som är de viktigaste egenskaperna för att bevara ett mänskligt samhälle) kräver en själ som är tom och foglig och inte har höga tankar om sig själv. De kristna vet särskilt väl att vetgirigheten är ett medfött, ursprungligt ont hos människan. Ivern att föröka sin vishet och kunskap var det första som ledde människosläktet i fördärvet; det var på den vägen det skyndade mot den eviga förtappelsen. Högmodet är dess förstörelse och fördärv. Det är högmodet som driver bort människan från allfarvägarna, får henne att välkomna nymodigheter och att hellre vilja vara ledare för en irrande, vilsegången skara på väg mot sin undergång, att hellre vilja vara magister och lärare i villfarelse och lögn än att vara lärjunge i sanningens skola och låta sig ledas och anföras av en annans hand på den upptrampade, raka vägen. Det är kanske det som menas med det gamla grekiska yttrandet att vidskepelsen följer högmodet och lyder det som sin far: ”Vidskepelsen lyder högmodet som sin far.”⁸⁷

Åh, högmod! Vad du står i vägen för oss! När Sokrates fick veta att vishetens gud hade gett honom namnet den vise blev han förbluffad, och när han granskade och rannsakade sig själv grundligt fann han ingen som helst grund för gudens dom. Han kände människor som var lika rättrådiga, måttfulla, tappra och lärda som han själv och människor som var vältaligare, skönare och nyttigare för sitt land. Till slut kom han fram till att han inte skilde sig från andra på något annat sätt och inte var vis av något annat skäl än att han inte ansåg sig vara det, att hans gud ansåg att det var en enastående dumhet av människan att anse sig vara lärd eller vis och att hans högsta insikt var insikten om den egna okunnigheten och hans högsta visdom enfalden. Ömkliga kallar den Heliga skrift dem som har höga tankar om sig själva: ”Stoft och aska, vad har du att förhäva dig över?” Och på ett annat ställe: ”Gud har gjort människan lik skuggan, vem kan döma om skuggan när ljuset försvinner och skuggan är borta?” I verklighet är vi inget. Det övergår så till den grad våra krafter att föreställa oss Guds höghet att vi förstår minst av de verk av vår skapare som bär hans tydligaste avtryck och som mest är hans. Att möta något otroligt är en grund för de kristna att tro: det otroliga är så mycket mer förnuftigt eftersom det strider mot det mänskliga förnuftet. Om det otroliga vore förnuftigt vore det inte längre ett underverk, och om det följde ett mönster vore det inte längre något enastående. ”Kunskap om Gud vinnes bäst genom okunskap”, säger Augustinus,⁸⁸ och Tacitus säger: ”Beträffande gudarnas gärningar är det frommare och ödmjukare att tro än att veta.”⁸⁹ Och Platon anser att det har ett drag av syndig ogudaktighet över sig att alltför vetgirigt utforska både Gud, världen och tingens första orsaker. ”Och det är verkligen svårt att finna fadern till detta universum, och när du finner honom är det syndigt att avslöja honom för massan”, säger Cicero.⁹⁰ Vi använder förvisso ord som makt, sanning, rättvisa. Det är ord som betyder något stort, men vad detta något är kan vi alls inte se eller begripa. Vi säger att Gud fruktar, att Gud vredgas, att Gud älskar, vilket innebär att vi

uttalar dödliga ord som förringar odödliga saker, ⁹¹

för allt detta är sinnesrörelser och känslor som inte kan dväljas hos Gud i någon för oss känd form, och inte heller kan vi föreställa oss dem i former som är kända för honom. Det tillkommer Gud allena att känna sig själv och tolka sina verk; och detta gör han på ett bristfälligt vis på vårt språk för att sänka sig och stiga ner till oss som krälar på marken. Ta klokheten, som är ett val mellan gott och ont – hur kan den angå honom, när inget ont kan beröra honom? Ta förnuftet och intelligensen, som vi använder för att ta oss från dunkla ting till uppenbara – inget är ju dunkelt för Gud. Ta rättvisan, som fördelar åt var och en vad som tillkommer henne och som har alstrats för människornas samliv och gemenskap – hur kan den finnas i Gud? Och måttan? Måtta innebär en behärskning av kroppsliga lustar som inte har någon plats i gudomen. Själsstyrka att tåla smärta, möda och faror tillhör honom lika lite, eftersom dessa tre ting aldrig når honom. Därför anser Aristoteles att Gud är lika fri från dygder som från laster. ”Han kan inte känna vare sig välvilja eller vrede eftersom allt sådant är utslag av svaghet.”⁹² Vilken del vi än må ha i kunskapen om sanningen har vi inte förvärvat den med våra egna krafter. Gud har visat oss detta alldeles tydligt genom att välja enfaldiga och okunniga vittnen ur det enkla folket för att inviga oss i sina förunderliga hemligheter. Vår tro är ingenting som vi själva har förvärvat, den är heltigenom en gåva av en annans frikostighet. Vår religion fick vi inte genom logiskt resonerande eller med hjälp av vår intelligens, utan genom en utomståendes auktoritet och befallning. Vårt svaga omdöme hjälper oss här mer än ett starkt, vår blindhet mer än vår klarsyn. Det är snarare genom förmedling av vår okunnighet än genom vårt vetande som vi får insikt i gudomlig visdom. Det är inte så konstigt att våra naturgivna jordiska medel inte kan uppfatta denna övernaturliga och himmelska kunskap: av det vi förfogar över ska vi bara bidra med lydnad och underkastelse, för ”det står skrivet: Jag skall göra slut på de visas vishet, och de förståndigas förstånd skall jag utplåna. Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap? Ty eftersom världen inte lärde känna Gud genom visheten beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.”

Ändå måste jag till sist se efter om det ligger i människans makt att finna det hon söker, och om detta sökande, som hon har bedrivit i så många sekler, har berikat henne med någon ny kraft eller någon hållbar sanning. Om människan är ärlig tror jag att hon måste erkänna för mig att all den vinst som hon har skördat av detta långa sökande är att hon har lärt sig inse sin egen svaghet. Den okunnighet som naturen har gett oss har vi genom långvarigt studium bekräftat och bestyrkt. Med verkligt lärda män har det gått som med veteax: de skjuter högre och högre upp och håller huvudet upprätt och stolt så länge de är tomma, men när de blir fyllda och dignar av mogen säd börjar de bli ödmjuka och sänker hornen. Likadant med människorna: när de har prövat och lodat allt och inte hittat något hållbart och gediget i denna väldiga hög av vetande, detta väldiga förråd av skilda ting, ingenting utom förgänglighet – då har de gett upp sin inbilskhet och erkänt sin naturliga beskaffenhet. Det är det som Velleius klandrar Cotta och Cicero för: att de har lärt sig av Filon att de ingenting har lärt.

När Ferekydes, en av de sju visa, låg för döden skrev han till Thales: Jag har sagt åt de mina att de ska lämna mina skrifter till dig när de har begravt mig. Om både du och de andra visa gillar dem så ge ut dem, undertryck dem annars. De innehåller inget säkert som tillfredsställer mig själv. Så gör jag heller inte anspråk på att veta sanningen eller nå fram till den. Jag avtäcker snarare tingen än jag upptäcker dem. När man frågade den visaste man som nånsin funnits vad han visste svarade han att han visste att han ingenting visste. Han bekräftade det man brukar säga: att den största delen av det vi vet är den minsta av de delar som vi inte vet, det vill säga att just det som vi tror oss veta är en del, och en mycket liten del, av det som vi inte vet. Vi känner tingen i en dröm, säger Platon, men vi är okunniga om dem i verkligheten. ”Nästan alla de gamla har sagt att inget kan kännas, inget uppfattas, inget vetas; att våra sinnen är trånga, våra själar svaga, våra livslopp korta.”⁹³ Själve Cicero, som hade sitt vetande att tacka för allt han var värd, började enligt Valerius misstro lärdomen på sin ålderdom. Och när han sysslade med lärdom var han inte bunden till något läger; han följde det han tyckte var rimligt, än i den ena skolan än i den andra, och behöll hela tiden det tvivel som Akademin lärde. ”Jag kommer att tala, men på ett sådant sätt att jag intet påstår och frågar om allt, för det mesta tvivlande och misstroende mig själv.”⁹⁴

Jag skulle få en alltför lätt match om jag betraktade människorna som de vanligen är och i klump, fast jag skulle kunna göra det enligt deras egna regler, som säger att sanningen ska bedömas efter rösternas antal och inte efter deras vikt. Låt oss bortse från det vanliga folket

som snarkar fast det är vaket,
lever och ser, fast det liv som det lever är närapå stendött,⁹⁵

och som saknar medvetande och omdöme om sig själv och låter de flesta av sina medfödda färdigheter ligga för fäfot. Jag vill ta mig an människan där hon står som högst. Låt oss betrakta henne i den lilla grupp av utvalda framstående män som av naturen har begåvats med en vacker och enastående talang, vilken de sedan har härdat och skärpt med flit, studier och metod och lyft så högt i vishet som det bara är möjligt att nå. De har bearbetat sin själ på alla håll och kanter, de har stöttat och backat upp den med allt det yttre bistånd som lämpat sig och de har berikat och prytt denna själ med allt de kunnat låna, både inom och utom denna världen, till dess förbättring. Den mänskliga naturens allra högsta form finner man hos dessa människor. De har organiserat världen med styrelseskick och lagar. De har upplyst den med konster och vetenskaper, och de upplyser den fortfarande med sina beundransvärda moraliska exempel. Det är bara sådana människor som jag tar med i beräkningen, bara deras vittnesbörd och erfarenheter. Låt oss se efter hur långt de har nått och vad de har hållit fast vid. De sjukdomar och brister som vi finner i deras grupp kan världen utan vidare erkänna som sina.

Var och en som söker något kommer till en punkt där han säger att han antingen har funnit det eller att det inte går att finna eller att han fortfarande söker det. Hela filosofin är delad i dessa tre kategorier. Dess syfte är att söka sanning, kunskap och visshet. Peripatetikerna, epikuréerna, stoikerna och andra ansåg sig ha funnit detta. De grundade de vetenskaper som vi har och betraktade dem som säkra kunskaper. Kleitomachos, Karneades och akademikerna gav upp sitt sökande och ansåg att sanningen inte kan fattas med våra medel. Det som de kom fram till var att människan är svag och okunnig. Den skolan fick de flesta anhängarna och de ädlaste lärjungarna.

Pyrrhon och de andra skeptikerna eller epechisterna – vilkas läror många i antiken för tillbaka till Homeros, de sju vise, Archilochos och Euripides och förknippar med Zenon, Demokritos och Xenofanes – säger att de fortfarande söker sanningen. De anser att de som tror att de har funnit sanningen har oändligt fel och att också den andra gruppen, den som försäkrar att människans krafter inte kan nå sanningen, är alltför dumdristigt inbilsk. Ty att fastställa måttet för vad vi kan, att lära känna och fälla ett omdöme om svårigheten hos olika saker är en stor, en högsta vetenskap, och de betvivlar att människan är kapabel till en sådan.

Den som anser att inget kan vetas, han vet inte ens om
det är vetbart som gör att han säger sig ingenting veta.⁹⁶

Den okunskap som känner sig själv, fäller ett omdöme om sig själv och fördömer sig själv är inte en fullständig okunskap; för att vara detta måste den vara okunnig om sig själv. Pyrrhonisternas uppgift är således att skaka om, betvivla och undersöka, inte hålla något för säkert, inte garantera något. Av själens tre funktioner, den föreställande, den sökande och den bifallande, godkänner de de två första, den tredje suspenderar de och låter den förbli oviss, utan minsta böjelse eller gillande åt någotdera hållet. Zenon illustrerade med handrörelser hur han uppfattade denna uppdelning av själens färdigheter: en utsträckt öppen hand betydde sannolikhet, en halvsluten hand med något böjda fingrar samtycke, knuten näve förståelse. När han med vänsterhanden kramade denna näve ännu hårdare betydde det vetande. Pyrrhonisternas raka och oböjliga attityd i omdömet – att de registrerar allt utan att uttrycka anslutning eller bifall – leder dem till deras ataraxi, det vill säga till ett fredligt och lugnt livstillstånd, befriat från de störningar som vi utsätts för under intryck av den åsikt och det vetande som vi tror oss äga om saker och ting. Dessa störningar leder till fruktan, girighet, avund, omåttliga begär, äregirighet, högmod, vidskepelse, förtjusning i nymodigheter, upproriskhet, olydnad, halsstarrighet och de flesta kroppsliga åkommor. Ja, med den metoden befriar sig pyrrhonisterna till och med från rivalitet inom facket, för de har en mycket mild debattstil. De är inte rädda för att bli motsagda. När de säger att en tung kropp dras nedåt blir de mycket förargade om de blir trodda; de strävar efter att bli motsagda för att framkalla det tvivel och den suspension av omdömet som är deras mål. Sina egna påståenden framlägger de bara för att bekämpa dem som de tror att vi tror på. Godtar du deras åsikt antar de lika gärna den motsatta och hävdar den: allt går på ett ut för dem, de har inga preferenser. Hävdar du att snön är svart argumenterar de för att den tvärtom är vit. Säger du att den är varken det ena eller det andra blir det deras sak att hävda att den är båda. Om du bestämt hävdar att du inte vet något om saken kommer de att hävda att det vet de. Ja, även om du bevisar med ett bekräftande axiom att du tvivlar i saken kommer de att fortsätta att argumentera för att du inte gör det, eller för att du inte kan bedöma eller fastslå att du tvivlar. Och med detta extrema tvivel som skakar om sig självt avgränsar de sig och skiljer ut sig från flera åsiktsriktningar, även från sådana som på flera sätt har hävdat tvivlet och bristen på kunskap.

Bland de dogmatiska filosoferna kan en säga grönt och en annan gult – varför, säger pyrrhonisterna, får inte de tvivla i så fall? Finns det någon sak som man kan lägga fram för dig att godta eller förkasta – som man inte med lika stor rätt kan betrakta som oviss? Och medan andra dras – antingen av sedvänjan i sitt land eller av den uppfostran som föräldrarna har gett dem eller av slumpen liksom av ett vindkast, utan att själva kunna döma eller välja, rentav före mogen ålder – till den ena eller andra åsikten, till den stoiska skolan eller till den epikureiska, och där finner sig intecknade, förslavade och fast likt en fisk som huggit tänderna i ett bete och inte kommer loss – ”vilken lära de än har förts till som av en storm klamrar de sig fast vid den som vid en klippa”⁹⁷ – varför skulle det då inte också vara tillåtet för pyrrhonisterna att bevara sitt oberoende och betrakta saker och ting utan band och slaveri? ”De är friare och mer oberoende genom att deras makt att fälla omdömen är oinskränkt.”⁹⁸ Nog är det en viss fördel att vara fri från det tvång som håller de andra i strama tyglar? Är det inte bättre att förbli avvaktande än att snärja in sig i dessa rebelliska och trätgiriga fraktioner? ”Vad ska jag välja?” – ”Vad du vill, bara du gör ett val!” Vilket dumt svar – och ändå det som all dogmatisk filosofi tycks mynna ut i eftersom den inte tillåter oss att inte veta det vi inte vet. Välj den mest ansedda läran – inte ens den är nånsin så säker att du slipper angripa och nedkämpa hundratals fientliga läror för att försvara den. Är det då inte bättre att hålla sig utanför detta stridsvimmel? Du har din frihet att på liv och ära sluta upp bakom Aristoteles uppfattning om själens odödlighet, och för att göra det måste du förkasta och motsäga Platons – varför skulle det då vara förbjudet för pyrrhonisterna att tvivla i saken? Det är tillåtet för Panaitios att suspendera sitt omdöme om offertydning, drömmar, orakler och spådomar fast stoikerna annars inte alls tvivlar – varför ska inte då en vis man våga tvivla på allt när Panaitios vågar tvivla på sådana saker som hans lärare har lärt honom och som har knäsatts som allmänt erkända av den skola som han tillhör och bekänner sig till? Om det är ett barn som fäller ett omdöme vet det inte vad det rör sig om, är det en lärd man har han bestämt sig i förväg. Pyrrhonisterna har skaffat sig en otrolig fördel i strid genom att befria sig från besväret att försvara sig. Det gör dem inget att man slår dem, bara de själva också slår; de vänder allt till egen fördel: om de vinner haltar ditt påstående, vinner din haltar deras. Om de förlorar bekräftar de bristen på kunskap, förlorar du är det du som bekräftar den. Om de bevisar att inget kan vetas är det bra, om de inte kan bevisa det är det också bra, ”så när det finns likvärdiga argument för och emot en och samma sak är det lättare att undandra båda sidorna sin anslutning”.⁹⁹ Och de betonar att de mycket lättare finner varför en sak är falsk än varför den är sann; lättare finner det som inte är än det som är, lättare det som de inte tror än det som de tror. Uttryck som är typiska för dem är ”jag fastställer ingenting”, ”det är varken så eller så, heller inte snarare så än så”, ”jag förstår inte”, ”det yttre ter sig lika överallt”, ”det är lika rätt att tala för som mot”, ”inget tycks sant som inte också kan tyckas falskt”. Deras heliga ord är epechō,¹⁰⁰ det vill säga ”jag avstår”, ”jag rör mig inte”. Detta är deras refränger, de har också andra av liknande innehåll. De leder till ett rent, helt och alldeles fullständigt suspenderande och upphävande av omdömen. De använder sitt förnuft till att undersöka och debattera, men aldrig till att fatta beslut eller göra val. Den som kan föreställa sig en ständig bekännelse om okunnighet, ett omdöme som aldrig visar tendens eller böjelse vid något som helst tillfälle, han begriper vad pyrrhonismen är. Jag formulerar den här ståndpunkten så gott jag kan därför att många tycker att den är svår att förstå; även dess upphovsmän framställer den något dunkelt och osammanhängande.

I sin livsföring följer pyrrhonisterna det vanliga mönstret. De ger efter för de naturliga böjelserna och fogar sig efter dem liksom efter lidelsernas impulser och tvång, efter lagarnas och sedernas regelverk och efter konsternas tradition. ”Ty Gud ville inte att vi skulle veta sådana saker, bara att vi skulle göra bruk av dem.”¹⁰¹ De låter sitt vardagliga handlande styras av sådana saker, utan ställningstaganden och omdömen. Därför kan jag inte riktigt få det som berättas om Pyrrhon att stämma med denna princip. Han beskrivs som en dum och orörlig person med ett vilt och asocialt leverne: lät sig bli påkörd av vagnar, ställde sig på kanten till branta stup, vägrade följa lagarna. Det går långt utöver hans lära. Han ville inte göra sig till en sten eller stubbe, han ville bli en levande, reflekterande och tänkande person som gladde sig åt naturliga njutningar och fördelar och som sysselsatte och utnyttjade alla sina kroppsliga och andliga tillgångar på ett hederligt och riktigt sätt. De falska, inbillade och illusoriska privilegier som människan har tillvällat sig – att kunna styra, ordna och fastställa – avsade han sig redligen och lät vara.

Ändå finns det ingen filosofisk skola som inte tvingas låta sin visa medlem acceptera – om han vill leva – en hel del saker som han inte förstår, uppfattar eller samtycker till. När han sticker till havs följer han sin plan men vet inte om den kommer att tjäna hans syfte. Han antar att båten är bra, styrmannen erfaren och årstiden gynnsam – omständigheter som bara är sannolika. Han är tvungen att gå efter dessa omständigheter och låta sig ledas av skenen, förutsatt att de inte uppenbart går emot hans avsikter. Han har en kropp, han har en själ; sinnena driver honom, anden sätter honom i rörelse. Trots att han inte finner något särskilt tecken i sitt inre på att han får fälla omdömen och trots att han uppfattar att han inte bör ge sitt samtycke eftersom det kan finnas något falskt som liknar det sanna, försummar han inte att flinkt fullgöra sitt livs plikter till punkt och pricka.

Hur många discipliner finns det inte som öppet säger sig bygga mer på gissningar än på vetande; som inte skiljer mellan sant och falskt och bara går efter det som synes vara? Pyrrhonisterna säger att det finns både sant och falskt och att vi har medel att söka men ingen probersten för att fastställa vilket som är vilket. Vi skulle ha det bättre om vi gav upp vårt sökande och lät oss ledas av världsordningen. En själ som är skyddad mot förhandsuppfattningar har tagit ett enormt steg mot sinnesro. Människor som dömer sina domare och kräver redovisning av dem underordnar sig dem aldrig som de bör. Hur mycket läraktigare och lättare att leda med både religionens och statens lagar är inte de enkla själarna utan vetgirighet än de som skolmästaraktigt granskar gudomliga och mänskliga orsaker!

Inget system uttänkt av människan är mer sannolikt och nyttigt än pyrrhonismen. Den visar människan naken och tom, inseende sin medfödda svaghet och därför redo att ta emot någon utomstående kraft från ovan; berövad mänskligt vetande och därför desto mer skickad att hysa det gudomliga vetandet inom sig; förintande sitt omdöme för att bereda tron mer plats; icke vantrogen, ej hävdande någon lära som bryter mot vanliga lagar och bruk, ödmjuk, lydig, läraktig och flitig, en svuren fiende till kätteri och följaktligen avståndstagande från de tomma och ogudaktiga åsikter som införts av de falska skolorna. Hon är en ren skrivtavla, redo att av Guds finger ta emot de tecken som det lyster honom att rista. Ju mer vi överlämnar oss åt Gud, anförtror oss åt honom och ger upp oss själva, desto bättre är det för oss. ”Tag tingen på bästa sätt”, säger Predikaren, ”med den sida och den smak som de framträder med för dig, dag för dag; resten ligger utanför din kunskap.” ”Herren känner människornas tankar, han vet att de är fåfängliga.”¹⁰²

Av de tre stora filosofiska skolorna är det alltså två som öppet bekänner sig till tvivel och okunskap, och i den tredje, den dogmatiska, är det lätt att se att de flesta anlägger en mask av visshet bara för att ta sig bättre ut. De har inte i första hand trott sig fastställa något som säkert för oss, utan snarare velat visa hur långt de har gått i denna jakt på sanningen, ”som de lärde föreställer sig mer än de verkligen känner den”.¹⁰³ När Timaios ska upplysa Sokrates om vad han vet om gudarna, världen och människorna föredrar han att tala som människa till människa och säger att det räcker om hans argument är lika sannolika som en annan människas, för de exakta argumenten har varken han eller någon annan dödlig till hands. Detta har en av hans anhängare efterbildat på följande sätt: ”Jag ska förklara så gott jag kan, men det jag kommer att säga är inte säkert eller fastställt – jag är ingen pythisk Apollon; jag är en liten människa och kommer att söka det sannolika genom att gissa”,¹⁰⁴ men här var ämnet föraktet för döden, alltså ett vanligt och inte alls övernaturligt ämne. På ett annat ställe har han översatt Timaios direkt efter Platons ord: ”Om vi inte riktigt når det mål som vi tänkte oss när vi avhandlar gudarnas natur och världens uppkomst är det inte så konstigt. För det är rimligt att minnas att både jag, som avhandlar saken, och ni, som ska ta ställning, är människor, så om det blir sannolikheter som jag uttalar kan ni inte begära mer.”¹⁰⁵

Aristoteles staplar i regel upp ett stort antal andra åsikter och övertygelser för oss för att jämföra dem med sina egna och visa oss hur mycket längre han själv har nått och hur mycket närmare det sannolika han kommer. För sanningen kan inte fastställas med andras auktoritet och vittnesmål. Därför undvek Epikuros sorgfälligt att citera andra i sina skrifter. Aristoteles är dogmatikernas kung, ändå lär vi oss av honom att tvivlet växer med kunskapen. Man ser att han ofta gömmer sig medvetet bakom ett mörker så tätt och ogenomträngligt att man omöjligt kan urskilja hans egen uppfattning. Detta är i själva verket en pyrrhonism i påståendeform. Hör bara hur Cicero lägger ut en annans uppfattning för oss med hjälp av sin egen: ”De som vill veta vad jag själv anser om varje sak är mer nyfikna än nödvändigt. Den filosofiska metoden att argumentera mot allt utan att öppet ta ställning i någon sak lanserades av Sokrates, togs upp av Arkesilaos, befästes av Karneades och har levt i bästa välmåga till våra dar. Jag tillhör dem som hävdar att till alla sanna föreställningar är vissa falska knutna som liknar de sanna så till den grad att det inte finns något kännetecken efter vilket man kan bedöma och godta dem med säkerhet.”¹⁰⁶ Varför har inte bara Aristoteles utan de flesta filosoferna strävat efter att skriva svårt – om inte för att framhäva det fåfängliga i ämnet och hålla vår andes nyfikenhet sysselsatt genom att ge den ett ihåligt ben utan kött att gnaga på som förplägnad? Kleitomachos påstod att han aldrig kunde utläsa av Karneades skrifter vad han hade för uppfattning. Varför undvek Epikuros klarhet i sina skrifter och varför kallades Herakleitos den dunkle?¹⁰⁷ Det svåra är ett mynt som de lärda använder likt taskspelare för att inte avslöja det tomma i sin disciplin, och den mänskliga dumheten godtar det villigt som betalning.

Dunkelt språk fick hans rykte att lysa, men mest bland de dumma.
Människor utan intelligens beundrar och älskar
mest det de ser ligga gömt under ord som är vridna och vrängda.¹⁰⁸

Cicero klandrar några av sina vänner för att de har tagit för vana att ägna mer tid åt astronomi, juridik, dialektik och geometri än vad dessa fack förtjänar: det avleder dem från livets mera nyttiga och hedersamma plikter. De kyreneiska filosoferna föraktade också fysik och dialektik. Och alldeles i början av sina böcker om staten förklarade Zenon att alla de fria konsterna var värdelösa. Chrysippos sade att det som Platon och Aristoteles hade skrivit om logik var skrivet på skoj och som övning, han kunde inte tro att de hade tagit ett så tomt ämne på allvar. Plutarchos säger samma sak om metafysiken, Epikuros skulle också ha sagt det om retoriken, grammatiken, poesin, matematiken och alla de andra vetenskaperna utom fysiken, och Sokrates om alla utom den som handlar om moralen och livet. Vad man än frågade Sokrates om började han alltid med att få den frågande att redogöra för sina levnadsförhållanden nu och tidigare, och dem granskade han sedan och bedömde, eftersom han ansåg att all annan undervisning var underordnad och kom i andra hand. ”Föga skulle sådan lärdom intressera mig som alls inte har ökat dygden hos dem som lär ut den.”¹⁰⁹ De flesta konster har alltså föraktats av lärdomen själv. Men de lärda har ändå inte tyckt det vara ur vägen att öva sina intellekt på just de saker som inte ger något påtagligt utbyte. För övrigt har somliga betraktat Platon som dogmatiker, andra som tvivlare, åter andra som det ena i vissa frågor och som det andra i andra. Sokrates, som är den ledande i hans dialoger, ställer hela tiden frågor och sätter igång en diskussion men ger aldrig denna ett tillfredsställande slut. Han säger att den enda konst som han behärskar är den att göra invändningar. Homeros, som var alla de filosofiska skolornas upphovsman, gav dem alla samma grundvalar för att visa hur likgiltigt det var vilken väg vi valde. Det sägs att Platon gav upphov till tio olika skolor. Och om inte hans lära är vinglig och ovillig att hävda något bestämt finns det enligt min uppfattning ingen som är det. Sokrates sade att de visa gummorna, barnmorskorna, var kvinnor som upphörde att föda egna barn när de åtog sig uppgiften att förlossa andra, och eftersom gudarna hade gett honom själv benämningen ”vis man” hade han också avstått från sin förmåga att föda i sin manliga, andliga kärlek; i stället nöjde han sig med att hjälpa och bistå de födande männen, få deras organ att öppna sig, smörja passagerna, underlätta nedkomsten, bedöma avkomman, döpa den, föda den, stärka den, svepa och omskära den – använda sin talang för andras väl och ve.

Likadant är det med de flesta författarna i denna tredje kategori, vilket man i antiken hade observerat i skrifter av Anaxagoras, Demokritos, Parmenides, Xenofanes och andra. De har ett skrivsätt som är tvivlande både rent faktiskt och till syftet, de frågar snarare än ger besked, även om de strör in dogmatiska tonfall i sin stil. Nog syns det lika väl hos Seneca som hos Plutarchos? Hur mycket är det inte som de framställer än ur den ena aspekten än ur den andra för dem som ser närmare efter! Och de som försöker sammanjämka olika rättslärda med varandra borde först jämka samman var och en av dessa lärda med sig själv. Jag anser att Platon medvetet har föredragit detta sätt att filosofera i dialogform för att på ett mer passande sätt kunna lägga sina egna olika och växlande åsikter i munnen på olika personer.

Att behandla ämnen på växlande sätt är lika bra som att behandla dem på ett enda sätt, ja bättre: det blir fylligare och nyttigare. Låt oss ta ett exempel från vår värld. Domstolsutslag är extremfall av dogmatiskt och påståeligt tal, men de mest förebildliga utslagen som våra parlamentsdomstolar avkunnar för folket – sådana som stärker den vördnad som folket är skyldigt denna värdiga institution, framför allt genom skickligheten hos de personer som utövar domsmakten – dessa domslut får inte sin skönhet av slutklämmen, som är vardagsmat och rutin för varje domare, utan av att de diskuterar och driver de olika sinsemellan motsägande argument som rättsfallet inbjuder till.

Det som oftast får filosoferna att gå löst på varandra är de motsägelser och inkonsekvenser som de alla trasslar in sig i, antingen medvetet, för att visa hur människans sinne vacklar i varje fråga, eller omedvetet påtvingat, därför att alla ämnen är flyktiga och svårbegripliga. Vad annat betyder den här refrängen: ”På hal och osäker mark bör du avstå från alla omdömen”? För som Euripides säger:

Guds finger visar sig
i månget hinder på din stig.

Det är samma omkväde som Empedokles ofta lade in i sina böcker när han var liksom skakad av ett gudomligt raseri och överväldigades av sanningen: ”Nej, nej, vi uppfattar ingenting, vi ser ingenting, alla ting är dolda för oss, det finns inte en enda sak som vi kan säga vad den är!” – ord som går i linje med detta bibelord: ”De dödligas tankar är räddhågsna och våra påfund och försiktighetsåtgärder är osäkra.”¹¹⁰ Man bör inte finna något underligt i att folk känner jaktglädje även om de har gett upp hoppet om byte, ty att forska är en sysselsättning som är nöjsam i sig – så nöjsam att stoikerna bland andra förbjudna njutningar också inbegriper den som man erfar när man övar intellektet: de vill att tanken ska hållas i strama tyglar och de anser att det är brist på behärskning att veta för mycket.

När Demokritos en gång satt vid sitt bord och åt fikon som smakade honung började han genast bry sitt huvud med frågan varifrån denna ovanliga sötma kunde komma. För att få klarhet i saken reste han sig från bordet för att titta på platsen där fikonen hade plockats. När pigan hörde varför han gick skrattade hon och sade att han inte behövde anstränga sig mer för den sakens skull, för det berodde på att hon hade lagt fikonen i en tunna där det tidigare hade förvarats honung. Han blev arg för att hon hade lurat honom på anledningen till denna undersökning och stulit föremålet för hans vetgirighet. – Gå din väg, sade han, nu gjorde du mig riktigt misslynt, men jag tänker ändå fortsätta att leta efter orsaken som om den vore naturlig. Och kanske hittade han också en sann förklaring till en falsk och förmodad verkan. Den här berättelsen om en stor och berömd filosof ger oss en mycket tydlig bild av denna lidelse för forskning som får oss att söka efter saker som vi inte har något hopp om att få tag i. Plutarchos har ett liknande exempel med en person som inte ville få klarhet i det han var i tvivel om – för att inte gå miste om nöjet att söka det, precis som mannen som inte ville att hans läkare skulle bota hans febertörst, för att inte gå miste om nöjet att släcka den med dryck. ”Bättre att lära sig något överflödigt än inget.”¹¹¹ Precis som med mat: ofta äter vi bara för nöjet, och det vi äter för nöjet är inte alltid närande eller sunt. På samma sätt är det med det som vår hjärna får ut av lärdomen: det är oavbrutet njutningsrikt även om det varken är näringsrikt eller hälsosamt. Filosoferna uttrycker det så här. Att betrakta naturen ger lämplig föda åt våra hjärnor, det lyfter och uppfyller oss, får oss att förakta de låga jordiska tingen genom att vi jämför dem med de högre himmelska. Själva utforskandet av stora, fördolda ting är mycket behagligt, även för den som inte får ut annat av det än en känsla av vördnad och en fruktan för att döma om saken. Detta är yrkets självdeklaration. En ännu tydligare bild av det tomma i denna sjukliga vetgirighet får man av följande exempel, som filosoferna sätter en ära i att anföra ofta. Eudoxos bad enträget till gudarna att han en gång skulle få solen på så nära håll att han förstod dess form, storlek och skönhet, även om han då riskerade att brännas upp direkt. Med livet som insats ville han skaffa sig ett vetande vars bruk och innehav han i samma stund berövades, och för denna snabba och flyktiga kunskap skulle han gå miste om alla andra kunskaper som han ägde eller kunde skaffa sig senare.

Jag är inte helt övertygad om att Epikuros, Platon och Pythagoras ville att vi skulle ta deras atomer, idéer och tal som gångbart mynt. De var alltför visa för att basera sina trosartiklar på något så ovisst och diskutabelt. Men i denna världens mörker och okunskap försökte var och en av dessa stora personligheter bringa en bild av ljus, och de lät sina själar utveckla föreställningar som åtminstone hade ett sken av attraktion och skarpsinne – förutsatt att detta sken kunde stå emot invändningar även om det var falskt. ”De där sakerna är påhitt som skapas för att visa den enskildes begåvning, de formas inte ur styrkan hos deras vetande.”¹¹² En man i antiken klandrades för att han sysslade med filosoferande trots att han inte hade någon hög tanke om det; han svarade att det var just det som det verkligen innebar att filosofera. Filosoferna ville betrakta allt, väga allt, och de fann att den sysselsättningen svarade mot vår medfödda vetgirighet. Vissa saker skrev de för samhällets bästa, till exempel det som de skrev om sina religioner. Med tanke på det syftet var det förnuftigt att de inte ville rycka alla fjädrarna av folks allmänna uppfattningar, så att de inte rubbade lydnaden för landets lagar och seder.

Platon behandlar religionens mysterium med tämligen öppna kort. När han skriver i eget namn föreskriver han ingenting säkert. När han agerar lagstiftare anlägger han en magistral, självsäker stil men blandar ändå djärvt in sina mest fantastiska påhitt, lika nyttiga för att övertyga den breda massan som löjliga för att övertyga sig själv, och han är väl medveten om hur mottagliga vi är för alla intryck, inte minst de vildaste och mest groteska. Därför är Platon i Lagarna så mån om att de enda diktverk som får sjungas offentligt ska vara sådana vilkas påhittade fabler tjänar något nyttigt syfte: eftersom det är så lätt att inprägla alla slags spökbilder i människornas sinnen är det fel att inte göda dem med nyttiga lögner i stället för lögner som antingen är onyttiga eller skadliga. I Staten säger han utan omsvep att det ofta är nödvändigt att föra människorna bakom ljuset för deras eget bästa. Det är lätt att se att somliga filosofskolor mer har sökt sanningen och att andra har sökt nyttan och därmed vunnit anseende. Det är det eländiga med vår situation att det som framstår som sannast för vår föreställning ofta inte ter sig som det nyttigaste för vårt liv. Även de djärvaste skolorna – den epikureiska, den pyrrhonska, Nya Akademin – tvingas när allt kommer omkring att böja sig för samhällets lagar.

Det finns andra ämnen som filosoferna har siktat, somliga till vänster, andra till höger, var och en strävande efter att ge dem ett slags sken av sannolikhet, fel eller rätt. För när de inte har hittat något så fördolt att de verkligen velat tala om det har de ofta tvingats hitta på svaga och galna gissningar, inte därför att de själva ansåg att dessa gissningar erbjöd någon grundval och heller inte för att fastslå någon sanning, utan som en övning i ämnet. ”De tycks inte ha menat det de sade utan snarare ha velat öva sina talanger på ett svårt ämne.”¹¹³ Och om man inte skulle uppfatta saken på det sättet, hur skulle vi då kunna försvara den stora inkonsekvens, variation och fåfänglighet som präglar de åsikter som vi vet har frambragts av dessa framstående och beundransvärda själar? För vad är till exempel mer fåfängligt än att försöka ana sig till Gud genom våra mänskliga analogier och gissningar, att reducera honom och världen till vår förmåga och våra lagar och att ta det lilla brottstycke av kompetens som det behagat Gud att göra till en del av vår natur och använda det på hans bekostnad? Och dra Honom hit ner till vårt fördärvade och eländiga tillstånd därför att vi inte kan utvidga vår syn ända till hans lysande tron?

Av de antika människornas alla åsikter om religion tycks mig den vara mest sannolik och försvarlig som erkänner att Gud är en ofattbar makt som är alla tings ursprung och bevarare, idel godhet, idel fullkomning, och som välvilligt tar emot den ära och vördnad som människorna visade honom under vilken yttre form, i vilket namn och på vilket sätt det än måtte ske:

Jupiter, fader och moder till världen, till kungar och gudar,
allsmäktig Gud.¹¹⁴

En sådan hängivenhet har alltid betraktats med välvilja av himlen. Alla samhällen har haft gagn av sin gudsdyrkan, men om människorna och deras handlingar har varit ogudaktiga har utfallet överallt blivit därefter. Även i de hedniska folkens historia kan man se att det i deras sagoaktiga religioner fanns värdighet, ordning och rättfärdighet och att det förekom förebud och orakelsvar till människornas gagn och undervisning: med sådana timliga fördelar behagade det kanske Gud att nära den späda, obearbetade kunskap om honom som det medfödda förnuftet gav dem tvärsigenom de falska bilderna i deras drömmar; inte bara falska, utan också ogudaktiga och kränkande är de bilder som människan har skapat ur sin egen fantasi. Och av alla de religioner som Paulus fann ha anseende i Athen tyckte han att den som de hade tillägnat en dold och okänd gud var den mest försvarliga.

Pythagoras kom sanningen närmare när han hävdade att kunskapen om den första orsaken och allt varandes vara måste vara obestämd, odefinierad och oformulerad; att den inte var något annat än vår föreställnings yttersta strävan mot fullkomning, där var och en utvidgade dess begrepp efter sin egen förmåga. Men om Numa verkligen försökte få sitt folks gudsdyrkan att följa detta schema och sökte binda den till en rent intellektuell religion, utan något bestämt föremål och utan något materiellt innehåll, var det helt gagnlöst, för människoanden kan inte ständigt förbli kringirrande i en sådan oändlighet av formlösa tankar, den måste föra samman dem till en bestämd bild efter sin egen förebild. På så sätt har Guds majestät på sätt och vis låtit sig avgränsas inom kroppsliga gränser: hans övernaturliga och himmelska sakrament bär spår av vår egen jordiska belägenhet; vår tillbedjan uttrycks med ritualer och ord som kan uppfattas av sinnena, för det är människan som tror och ber. Jag bortser från de andra argumenten som anförs i detta ämne. Men jag har svårt att tro att åsynen av våra krucifix och bilden av Kristi ömkansvärda straff, att utsmyckningarna av våra kyrkor, ceremonierna i dem, rösterna som uttrycker vår tankes fromhet och denna sinnenas upphetsning inte skulle elda folkens själ till en religiös lidelse som får en mycket nyttig verkan. Av de gudomligheter som man har gett kropp – eftersom nödvändigheten har krävt detta med tanke på vår universella blindhet – tror jag att jag helst skulle ha anslutit mig till dem som tillber Solen, detta

ljus för var och en,
ett öga för vår jord. Om Gud får lust att blicka
hit ner på oss kan gudens klara eldblick skicka
en skänk av liv och skydda alla och envar,
och allt som händer oss ser den och iakttar –
vår stora sköna sol som delar in vårt år
på ständig vandring mellan tolv hus där den går;
den fyller världen med de dygder som är kända
och med en eldpil ur sitt öga kan den sända
långt bort vart moln, världsalltets själ som sprider brand
och färdas över himlens valv från rand till rand
på en och samma dag – ett väldigt klot på färd
där undre gränsen för dess resa är vår värld:
i vila utan vila, stilla, aldrig still,
naturens äldsta son och dagens far därtill. ¹¹⁵

Bortsett från dess storlek och skönhet är solen den mest avlägsna del av världsmaskineriet som vi kan se, och därför är den så lite känd att det är ursäktligt att människorna fylldes av förundran och vördnad inför den. Thales, den förste som undersökte den här materien, ansåg att Gud var en ande som skapade allt av vatten. Anaximandros ansåg att gudarna dog och föddes med årstiderna och att det fanns ett oändligt antal världar. Anaximenes ansåg att luften var Gud, att Gud var skapad och enorm och ständigt i rörelse. Anaxagoras var den förste som hävdade att alla tings form och skapnad bestämdes av en oändlig andes kraft och förnuft. Alkmaion ansåg att solen, månen, stjärnorna och själen var gudomliga. Pythagoras gjorde Gud till en ande som var utspridd i alla tings väsen, varifrån våra själar har emanerat. Parmenides gjorde Gud till en cirkel som omgav himlen och upprätthöll världen med sitt varma ljus. Empedokles kallade de fyra element som allt är gjort av för gudar. Protagoras sade att han inte kunde säga om gudarna fanns eller inte fanns eller vad de var. Demokritos hävdade omväxlande att stjärnbilderna och deras kretslopp var gudar, att naturen som skickar ut dessa bilder på himlen var en gud och att vårt vetande och vår intelligens var gud. Platons uppfattning har flera olika sidor. I Timaios säger han att världens fader inte kan nämnas vid namn. I Lagarna säger han att man inte får utforska hans väsen. På andra ställen i samma böcker gör han världen, himlen, stjärnorna, jorden och våra själar till gudar och godtar dessutom de gudar som har godtagits av gammal sed i varje stat. Xenofon redovisar en liknande förvirring i Sokrates lära: än säger han att man inte ska utforska Guds egenskaper, än påstår han att solen och själen är Gud, och än att det bara finns en gud, än att det finns flera. Speusippos, Platons systerson, gör Gud till en bestämd kraft som styr tingen och är besjälad. Aristoteles säger än att det är anden som är Gud, än att det är världen; än ger han världen en annan herre, än gör han eldhimlen till Gud. Xenokrates har åtta gudar, fem är namngivna efter planeterna, den sjätte har alla fixstjärnorna som sina lemmar, den sjunde och åttonde är solen och månen. Herakleides Pontikos irrar hela tiden mellan dessa olika åsikter, fråntar till slut Gud all förnimmelse, får honom att växla från den ena gestalten till den andra och säger sedan att han är himlen och jorden. Theofrastos rör sig lika obeslutsamt mellan alla sina infall och förlägger världens styrning än hos intelligensen, än i himlen, än i stjärnorna. Straton säger att Gud är naturen, en kraft som saknar form och förnimmelse och som kan alstra, förstora och förminska. Zenon gör naturlagen till gud, en besjälad varelse som påbjuder det goda och förbjuder det onda; han avskaffar de traditionella gudarna Jupiter, Juno och Vesta. Diogenes från Apollonia säger att luften är Gud. Xenofanes gör Gud rund, seende, hörande, icke andande och utan något gemensamt med människan. Ariston anser att Guds form är ofattbar, berövar honom sinnen och vet inte om han är besjälad eller något annat. För Kleanthes är Gud än förnuftet, än världen, än naturens själ, än den yttersta glödande sfären som omger och insveper allt. Perseus, en lärjunge till Zenon, hävdade att gudar var ett namn som man gav till de människor som hade tillfört människolivet något påtagligt nyttigt och till själva de nyttiga sakerna. Chrysippos skapade en kaotisk massa av alla dessa åsikter, och bland sina tusen olika former av gudar räknar han också in de människor som gjorts odödliga. Diagoras och Theodoros förnekade blankt att det fanns gudar. Epikuros gör gudarna lysande, genomskinliga och genomsläppliga för luft, placerade mellan två världar som mellan två fästningar, skyddade mot angrepp, iklädda mänsklig gestalt och med lemmar som våra fast de inte hade någon användning för dem.

Jag själv har alltid tänkt och skall så säga: det finns en gudasläkt
i skyn. Men jag tror ej de bryr sig om vad mänskosläktet gör. ¹¹⁶

Lita du på din egen filosofi! Skryt med att du har hittat mandeln i gröten när du ser denna kakofoni av så många filosofiska hjärnor! Den förvirrande mångfalden av olika levnadssätt i världen har åstadkommit det positiva med mig att de seder och tankar som skiljer sig från mina inte misshagar mig, utan snarare ger mig ökad upplysning: de gör mig inte högfärdig utan snarare ödmjuk när jag jämför dem. Och varje val som inte kommer direkt från Guds hand tycks mig sakna fördelar. Världens olika samhällen är därvidlag lika motsägande som filosofskolorna, vilket lär oss att Fortuna själv inte är mer ombytlig och skiftande än vårt förnuft, och inte mera blind och ogenomtänkt.

De ting som vi vet minst om är bäst ägnade att förgudas, så därför överträffar det den yttersta enfald att göra oss själva till gudar som antiken gjorde. Jag skulle hellre ha följt dem som dyrkade ormen, hunden och oxen, för de djurens natur och väsen är mer okända för oss, och då har vi större frihet att föreställa oss vad vi vill om dessa djur och tillskriva dem ovanliga färdigheter. Men att göra gudar av vår människonatur, vars ofullkomlighet vi måste känna till, och att tillskriva dem begär, vrede, hämnd, äktenskap, barnalstring, släktingar, kärlek och svartsjuka, våra lemmar och våra ben, våra febriga lidelser och våra njutningar, vår död och våra begravningar – det måste ha utgått från en fantastisk berusning av människans förstånd: det är

ting som befinner sig långt från allt av gudomlig natur och
inte är värdiga alls att placeras i gudarnas skara. ¹¹⁷

”Deras utseende, ålder, klädsel och prydnader känner vi till, deras härstamning, äktenskap och släktrelationer, och allt har fåtts att likna den skröpliga mänskligheten, för de utrustas rentav med förvirrade själar; vi hör ju talas om gudarnas begär, deras sorger och vredesattacker.”¹¹⁸ Det är som att gudomliggöra inte bara tron, dygden, hedern, endräkten, friheten, segern och fromheten utan också vällusten, sveket, döden, avunden, ålderdomen, fattigdomen, rädslan, sjukdomen, oturen och andra olyckor som drabbar vårt sköra och bräckliga liv.

Vad är nu detta för vits – föra in våra seder i templen,
själar som blickar mot jorden och saknar allt som är himmelskt? ¹¹⁹

Med arrogant klokhet och med hot om hängning förbjöd egyptierna att man sade att deras gudar Serapis och Isis en gång hade varit människor – fast alla visste om att de hade varit det. Och bilden av dem med fingret för munnen uttryckte enligt Varro en hemlighetsfull befallning till deras präster att de skulle förtiga gudarnas mänskliga ursprung, som om den saken oundvikligen hade upphävt all vördnad för dem om den hade kommit ut.

Eftersom människan så ivrigt ville bli Guds like hade det varit bättre om hon förde över de gudomliga egenskaperna till sig och tog ner dem hit än att hon skickade sitt eget fördärv och elände ditupp, säger Cicero; men egentligen har människan gjort bådadera med samma fåfänga inställning. När filosoferna dissekerar sina gudars hierarki och ivrigt utreder deras allianser, uppgifter och maktbefogenheter kan jag inte tro att de menar allvar. När Platon förklarar för oss vad som händer i Plutons trädgård och beskriver de kroppsliga njutningar och plågor som ännu väntar oss efter att våra kroppar har förstörts och förintats och när han anpassar dem till det sätt att känna som vi har i det här livet –

ensliga kullar döljer dem väl, de skyddas av myrten
åt alla håll; ej ens efter döden släpper dem kvalen ¹²⁰ –

och när Muhammed lovar sina anhängare ett paradis med gobelänger och mattor, prytt med guld och ädla stenar, befolkat av flickor av enastående skönhet och försett med utsökta viner och rätter, då ser jag klart att det är skämtare som anpassar sig till vår dumhet för att smörja oss och locka oss med idéer och förhoppningar som stämmer med vårt dödliga begär. Vissa kristna har råkat ut för samma misstag och förespeglat sig själva ett jordiskt och timligt liv efter återuppståndelsen, ett liv fyllt av alla slags världsliga njutningar och glädjeämnen. Tror vi verkligen att Platon – som hade så himmelska tankar och en så nära förtrogenhet med det gudomliga att han har fått det stående tillnamnet den Gudomlige – ansåg att människan, denna eländiga varelse, hade något inom sig som kunde få kontakt med denna ofattbara makt? Och att han trodde att våra svaga fattningsgåvor var i stånd och våra sinnen kraftfulla nog att få del av den eviga saligheten eller pinan? På det mänskliga förnuftets vägnar borde vi då ha sagt honom:

”Om de glädjeämnen som du lovar oss i det andra livet hänger samman med dem som jag har upplevt härnere – då har de inget gemensamt med evigheten. Även om alla mina fem naturliga sinnen fylldes av fröjd och denna min själ intogs av all den glädje den kan begära och hoppas på vet vi ändå vad den förmår, och den glädjen skulle fortfarande inte vara någonting. Finns det något däri som är mitt finns där inget gudomligt. Om dina löften bara hänför sig till sådant som kan höra ihop med vår nuvarande belägenhet är de ingenting att räkna med. All glädje bland dödliga är dödlig. Om återseendet med våra föräldrar, barn och vänner kan beröra oss och gripa oss i den andra världen, om vi fortfarande fäster vikt vid en sådan glädje – då befinner vi oss fortfarande bland jordiska och ändliga glädjeämnen. Vi kan inte fatta storheten i de höga ting som Gud har lovat oss på ett värdigt sätt, om vi nu alls kan fatta dem. För att tänka sig dem på ett värdigt sätt måste vi tänka oss dem otänkbara, outsägliga, obegripliga och fullständigt annorlunda än de som vår obetydliga erfarenhet har lärt oss. Ögat kan inte se, säger Paulus, och i människohjärtat kan inte den lycka vinna insteg som Gud har berett åt de sina. Och om man för att göra oss i stånd till detta förändrar och förbättrar vårt väsen (som du menar, Platon, med dina reningar), måste det bli en så extrem och allomfattande förändring att vi enligt fysikens lagar inte längre är oss själva:

Hektor var mannen som slogs i ett krig, men Hektor var inte
mannen som släpades runt av en thessalisk häst.¹²¹

Det blir något annat som tar emot dessa belöningar:

det som förändras blir upplöst och går alltså under:
delarna flyttas om, deras inbördes ordning förnyas.¹²²

För om vi antar att själarna växlar boning som Pythagoras tänkte sig om själavandringen, ska vi då tänka oss att lejonet som hyser Caesars själ också upptar de lidelser som drev Caesar, eller att lejonet är han? Om han verkligen vore Caesar skulle de ha rätt som gick emot Platon i den här frågan med den kritiska invändningen att i så fall kunde en son upptäcka att han red på sin mor som var iklädd en mulas kropp och liknande absurditeter. Och vi tror väl inte att nykomlingarna är identiska med föregångarna från ett djur till ett annat av samma ras? Ur fågel Fenix aska säger man att det uppstår en mask, som sedan blir en annan Fenix. Vem kan inbilla sig att denna andra Fenix är samma som den första? Maskarna som tillverkar vårt silke ser man dö och torka, och därur skapas en fjäril och ur den en annan mask, och det vore löjligt att anse att den alltjämt är den första. Det som en gång har upphört att vara är inte längre.

Samlar tiden när livet är slut vår materia åter,
för den tillbaka till samma plats där den nu är belägen,
ges vi på nytt detta livets ljus skall inte ens detta
angå oss, när det väl har skett ett brott i vårt minne.¹²³

Och när du, Platon, på ett annat ställe säger att det är den andliga delen av människan som ska få njuta av det andra livets belöningar, då säger du oss något som är lika osannolikt.

Liksom ett öga naturligtvis inget kan se om det bortrycks
från sina rötter och skils från hela den övriga kroppen.¹²⁴

För då blir det inte längre människan och följaktligen inte längre vi som den lyckan tillfaller, för vi består av två väsentliga huvuddelar, och skils dessa åt är det död och ruin för vårt vara.

Mellan har skett ett avbrott av liv, och allt det som rör sig
irrar nu spritt och helt utom räckhåll för människans sinnen.¹²⁵

Vi säger inte att människan lider när maskarna gnager på de lemmar hon hade i livet och när jorden förtär dem.

Detta rör inte oss, för av bådas förbund och förening,
själens och kroppens, består vi ju själva och bildar en enhet.¹²⁶

Dessutom: på vilken rättsgrund kan gudarna erkänna och belöna människan efter hennes död för hennes goda och dygdiga handlingar, när det är gudarna själva som har åvägabragt och skapat dessa handlingar hos henne? Och varför tar gudarna anstöt av syndiga handlingar och tar hämnd på människan för dem, när det är gudarna själva som har skapat människan i detta bristfälliga skick och när de i en blink kan hindra henne från att fela?”

Med stor grad av sannolikhet utifrån mänskligt förnuft hade Epikuros kunnat invända detta mot Platon om det inte hade varit så att han ofta garderade sig med yttrandet att ”det är omöjligt att fastslå något säkert om den odödliga naturen utifrån den dödliga”. Det mänskliga förnuftet går vilse överallt, men särskilt när det befattar sig med gudomliga ting. Vem vet det bättre än vi? För trots att vi har gett förnuftet bestämda och ofelbara principer, trots att vi lyser upp dess väg med den sanningens heliga lykta som det har behagat Gud att ge oss, ser vi ändå dagligen att så snart förnuftet avviker från den normala vägen och svänger bort eller avlägsnar sig från den väg som dragits upp och banats av kyrkan går det genast vilse, trasslar in sig och snubblar, virvlar runt och flyter omkring på de mänskliga åsikternas väldiga, oroliga och upprörda hav, utan styrsel och mål. Så snart förnuftet tappar bort den stora allfarvägen splittras det upp och skingras på tusen olika vägar.

Människan kan bara vara det hon är och hon kan bara föreställa sig sådant som ligger inom hennes räckvidd. Plutarchos säger att det är mer inbilskt av dem som bara är människor att börja tala och bre ut sig om gudar och halvgudar än vad det är för en människa som inget vet om musik att vilja bedöma sångare, eller vad det är för en människa som aldrig har varit i fält att vilja diskutera vapen och krig och mena sig behärska en konst utanför sina kunskaper med hjälp av ytliga gissningar. I antiken tänkte sig människorna – tror jag – att de bidrog till gudarnas storhet när de liknade dem vid människan, försåg dem med sina färdigheter och skänkte dem sina fina sinnesstämningar och sina skamligaste behov, gav dem vår mat att äta, våra danser, narrstreck och farser att roa sig med, våra kläder att skyla sig med och våra hus att bo i, lät dem smekas av doften av rökelse, av musik, girlanger och buketter; och för att vänja dem vid våra lastbara lidelser eggade man deras känsla för rättvisa med ett omänskligt hämndbegär och fick dem att jubla åt förstörelse och skingring av saker som de själva hade skapat och bevarat (som till exempel Tiberius Sempronius, vilken som ett offer åt Vulcanus lät bränna det rika byte och alla de vapen som han hade tagit av fienden på Sardinien, och Aemilius Paullus, som gjorde likadant med sitt byte från Makedonien och offrade det åt Mars och Minerva; och Alexander, som vid sin ankomst till Indiska oceanen kastade flera stora guldvaser i havet som offer åt Tethys); och dessutom fyllde de gudarnas altaren med slaktoffer, inte bara av oskyldiga djur utan också av människor, vilket var gängse skick och bruk hos många folk, även vårt. Jag tror inte att det finns något folk som inte har prövat på detta.

Fyra som avlats av Sulmo
släpar han levande bort, och fyra söner som Ufens
fostrat och fött, för att bringa den avlidnes skuggor ett offer.¹²⁷

Geterna anser att de är odödliga; att dö är för dem bara att bege sig till deras gud Zalmoxis. Vart femte år skickar de en av sina män för att be guden om det de behöver. Detta sändebud utses med lottens hjälp och han skickas iväg på följande sätt: efter att man muntligt har upplyst honom om uppdraget ställer tre av de närvarande upp tre spjut och de andra slungar honom på dem. Om han spetsas så att han dör direkt är det ett säkert tecken för dem på att guden är dem nådig; om han klarar sig anser de att mannen är ond och skickar iväg en annan på samma sätt.

När Xerxes mor Amestris hade blivit gammal lät hon på en och samma gång begrava fjorton ynglingar ur Persiens bästa familjer levande för att enligt landets religiösa sed blidka någon gud i underjorden. Och än i dag blandar man blod från små barn i leran när man modellerar avgudabilderna i Themistitan, och det enda offer som gudarna gillar är småpojkarnas rena själar: en rättvisa som törstar efter oskyldigas blod.

Sådana mängder av brott inspirerades av religionen.¹²⁸

Karthagerna offrade sina egna barn till Saturnus, och de som inte hade egna barn köpte några stycken; fadern och modern var tvungna att vara med och se glada och nöjda ut. Det var en säregen tanke att vilja betala gudomlig godhet med vår egen hemsökelse, som spartanerna gjorde när de försökte ställa sig in hos sin Diana genom att plåga unga pojkar: de piskades för hennes skull, ofta till döds. Det var ett barbariskt infall att vilja betala byggmästaren genom att riva hans byggnad, att försöka skydda de skyldiga från deras välförtjänta straff genom att straffa de oskyldiga, att tro att den stackars Ifigenia genom sin offerdöd i Aulis hamn kunde avlasta grekernas armé de kränkningar som den hade begått mot Gud –

Gråtande föll hon, den rena, när tiden var inne för bröllop,
slaktad av faderns orena hand som ett offer till guden ¹²⁹ –

och att gå med på att de båda Decius, far och son, med sina goda och högsinta själar skulle göra gudarna gynnsamt inställda till romarnas angelägenheter genom att kasta sig huvudstupa in i fiendens tätaste led. ”Hur stor var inte gudarnas obillighet när de inte kunde bli gynnsamt inställda till det romerska folket utan att sådana män gick i döden.”¹³⁰ Här kan tilläggas att det inte är brottslingens sak att bestämma hur mycket och när han ska piskas, det är en sak för domaren, som enbart räknar det straff vilket han själv utdömer som straff och inte kan betrakta något som drabbar den lidande med hans egen vilja som en bestraffning. Den gudomliga hämnden förutsätter vårt fullkomliga motstånd för att rättvisa ska utkrävas och vi ska få vårt straff.

Tyrannen Polykrates på Samos fick det löjliga infallet att kasta den dyraste och mest värdefulla ädelsten han ägde i havet för att bryta den obrutna raden av lyckliga dagar och betala för den; genom denna simulerade olycka trodde han sig kunna påverka lyckohjulets svängningar. För att driva med den dumme Polykrates ordnade Fortuna det så att samma ädelsten åter kom i hans hand sedan den påträffats i magen på en fisk. Och vad tjänade det till att korybanterna och menaderna sargade och lemlästade sig själva och att muhammedanerna i våra dagar tillfogar sig ärr i ansiktet, på mage, armar och ben för att glädja sin profet, eftersom synden sitter i viljan, inte i bröstet, ögonen, könsdelarna, buken, axlarna eller strupen? ”Vansinnet i en förvirrad själ som helt bragts i obalans är så stort att de söker blidka gudarna med grymheter som rentav överträffar den mänskliga.”¹³¹ Vårt sätt att behandla den naturens byggnad som våra kroppar utgör angår inte bara oss själva, utan också tjänandet av Gud och de andra människorna: det är orätt att skada den medvetet och att ta livet av sig, vilken förevändning vi än har. Det framstår som mycket fegt och svekfullt att misshandla och förstöra kroppens förnuftslösa och tjänande funktioner för att bespara själen mödan att styra dem efter förnuftet. ”Vad tror de att gudarna vredgas på när de tror att de kan blidka dem på det sättet? Somliga män har kastrerats för den kungliga vällustens skull, men ingen har burit hand på sig själv för att beröva sig sin manlighet på sin herres befallning.”¹³² På så sätt fyllde de sin religion med många illgärningar:

förr var det många
brottsliga, gudlösa dåd som föddes ur religionen.¹³³

Inget i vår natur kan på något som helst sätt jämföras eller förbindas med Guds natur utan att denna befläckas och präglas av ofullkomlighet. Hur kan denna gränslösa skönhet, makt och godhet tåla något samband eller någon likhet med något så föraktligt som oss utan att skadas och förringas i sin gudomliga storhet? ”Guds svaghet är starkare än människorna, och Guds dårskap är visare än människorna.”¹³⁴ När filosofen Stilpon tillfrågades om gudarna gladde sig åt våra hedersbetygelser och offer svarade han: ”Ni är taktlösa, låt oss träffas i enrum om ni vill tala om det.” Ändå drar vi upp gränser för Guds natur och håller hans makt belägrad av våra förnuftsskäl (”förnuftsskäl” kallar jag våra inbillningar och drömmar – med benäget tillstånd från filosofin, som säger att även galningen och den onde är galna med förnuft, men att det är fråga om en speciell form av förnuft), vi vill underordna Gud under vårt förstånds tomma och svaga antaganden – han som har skapat både oss och allt vi vet. ”Eftersom inget skapas av inget kan Gud inte ha byggt världen utan byggnadsmaterial.” Vad? Har Gud lagt nycklarna och de yttersta drivkrafterna till sin makt i våra händer? Har han förbundit sig att aldrig överskrida gränserna för vårt vetande? Anta, o människa, att du har kunnat hitta vissa spår av hans handlingar i denna världen: tror du därför att han har använt all sin förmåga och alla sina former och idéer i detta verk? Du ser bara ordningen och styrningen i den lilla grotta som du själv dväljs i, om du ens ser det: hans gudomlighet har oändlig domvärjo därbortom. Denna lilla del är ett intet jämfört med det hela:

med himlen, jorden och havet är detta
sammantaget ett intet mot alltets väldiga helhet.¹³⁵

Det är en lokal ordning du hänvisar till, hur den universella ser ut vet du inte. Följ den ordning som du är underkastad men inte han: han är inte din kollega, inte din med-medborgare och inte din kamrat. Även om han aldrig så lite har vänt sig till dig har han inte gjort det för att sänka sig ner till din obetydlighet eller för att ge dig kontroll över hans makt. Människokroppen kan inte flyga upp till molnen, det är vad som gäller för dig; solen går sin givna bana utan avbrott; gränserna mellan hav och land kan aldrig utplånas; vattnet är ostadigt och saknar fasthet; en vägg utan sprickor kan inte genomträngas av en fast kropp; människan kan inte överleva i eldslågor, hon kan inte vara både i himlen och på jorden eller kroppsligt befinna sig på tusen platser samtidigt. Det är för dig Gud har skapat dessa regler, det är för dig de gäller. Han har visat de kristna att han själv har brutit mot dem alla när det så har passat honom. Och varför skulle han egentligen ha inskränkt sina krafter till ett så bestämt mått när han är allsmäktig? Till vems förmån skulle han ha avstått sitt privilegium? Ditt förnuft når aldrig så långt i sannolikhet och är aldrig så välgrundat som när det övertygar dig om att det finns en mångfald av världar:

Jord, sol, måne och hav och allt annat vi ser existera
är ej unika ting, utan finns i oräkneligt antal.¹³⁶

Så trodde gångna tiders mest berömda tänkare och även några av de våra, tvingade därtill av det som tedde sig sannolikt för det mänskliga förnuftet. För i den byggnad som vi ser finns det ingenting som är ensamt och unikt –

inget i alltet
skapas unikt, där finns intet som växer unikt och är ensamt ¹³⁷ –

och alla arter förmeras i viss mängd, så därför verkar det inte så sannolikt att Gud har skapat detta enda verk utan jämlike, eller att allt ämne för denna form skulle ha förbrukats på detta enda exemplar –

Därför säger jag gång på gång att du måste ju tillstå
att det på andra platser finns ämnen som hopförts till världar
liknande vår, vilken hålls i ett girigt famntag av etern ¹³⁸ –

särskilt om universum är en besjälad varelse, vilket dess rörelser gör så till den grad troligt att Platon går i god för det och flera av våra kristna tänkare antingen bekräftar det eller inte vågar förneka det, lika lite som de vågar förneka den gamla uppfattningen att himlen, stjärnorna och de andra delarna av universum är skapelser som består av kropp och själ och är dödliga med avseende på sin sammansättning men odödliga genom skaparens beslut. Men om det nu finns flera världar, som Demokritos, Epikuros och nästan hela filosofin har ansett, hur kan vi då veta om principerna och reglerna för den här världen också gäller för de andra? Kanske har de ett annat utseende och styrs på ett annat sätt? Epikuros tänker sig att de både är lika och olika. I vår värld kan vi iaktta hur enbart avståndet skapar oändliga skillnader och variationer. Varken spannmål eller vin kan påträffas i den nya del av världen som våra fäder upptäckte, inte heller något av våra djur, allt är annorlunda där. Och tänk bara på hur många delar av världen det fanns i det förflutna där man varken kände till Bacchus eller Ceres. Ska man tro Plinius och Herodotos finns det på vissa platser människoarter som har mycket obetydlig likhet med oss. Det finns också korsningar och blandformer mellan människa och djur. Det finns trakter där människorna föds utan huvud och med ögonen och munnen på bröstet; där alla är androgyna; där de går på fyra ben; där de bara har ett öga i pannan och ett huvud som mer liknar en hunds än vårt; där de är fiskar nedanför midjan och lever i vattnet; där kvinnorna föder barn vid fem års ålder och bara lever i åtta; där huvudet och pannhuden är så hård att svärd inte biter utan blir trubbiga av slaget; där männen är skägglösa; det finns folk som inte använder eld; andra som avger svart säd. Och vad ska man säga om dem som helt naturligt kan förvandla sig till vargar, till ston och sedan till människor igen? Och om det är som Plutarchos säger att det på vissa platser i Indien finns människor utan mun som livnär sig på att dra in vissa lukter, hur många av våra beskrivningar är då falska? Om människan inte längre kan skratta, kanske inte kan tänka förnuftigt och inte kan leva i samhällen, då skulle vår föreställning om vår inre uppbyggnad och om våra inre motiv i stor utsträckning vara irrelevant.

Och dessutom: hur många saker känner vi inte till som bryter mot dessa sköna regler som vi har yxat till och föreskrivit naturen! Och ändå djärvs vi att binda Gud själv med dem! Hur många saker finns det inte som vi kallar mirakulösa och naturstridiga? Alla människor och alla folk kallar saker så, allt efter graden av sin okunnighet. Hur många ockulta egenskaper och kvintessenser hittar vi inte! Ty att följa naturen är för oss att följa vårt förstånd så långt det kan gå och så långt vi kan se: allt därbortom är onormalt och utanför naturens ordning. Men med det sättet att tänka blir alltså allt onormalt för de klokaste och skickligaste, för de har övertygats av det mänskliga förnuftet om att detta förnuft varken har något som helst fotfäste eller någon som helst grundval, inte ens för att avgöra om snön är vit (Anaxagoras sade att den var svart), om det finns något eller om inget finns; om det finns vetande eller ovetenhet (Metrodoros från Chios förnekade att människan kunde avgöra det), eller om vi lever – Euripides tvekar om det liv som vi lever är liv eller om det är det vi kallar död som är liv:

Vem vet om inte det som kallas död är liv
och att leva är att dö?¹³⁹

Inte utan skäl. Ty varför kallar vi det existens – detta ögonblick som bara är ett blixtsken i en evig natts oändliga varaktighet, ett avbrott så kort så kort i vår eviga naturliga belägenhet, där döden behärskar allt som är före och allt som är efter det ögonblicket och även en god del av själva detta ögonblick? Andra, till exempel Melissos efterföljare, svär på att det inte finns någon rörelse, att ingenting rör sig (för om allt bara är ett kan det enligt Platons bevis inte finnas plats för vare sig sfärisk rörelse eller rörelse från en plats till en annan) och att det varken finns alstring eller förstörelse i naturen. Protagoras säger att det inte finns annat än tvivel i naturen och att man kan disputera om allt i lika mån, även om frågan huruvida man kan disputera om allt i lika mån. Nausifanes säger att av de ting som förefaller vara finns det inget som snarare är än inte är och att det inte finns något som är visst utom ovissheten. Parmenides säger att bland det som förefaller vara finns det inget allmänt, utan bara det ena. Zenon säger att inte ens det ena är och att inget är. Om det ena vore, skulle det antingen vara i ett annat eller i sig självt. Om det är i ett annat finns det två. Om det är i sig självt finns det fortfarande två, det innefattande och det innefattade. Enligt dessa läror är tingens natur bara en skugga, som antingen är falsk eller tom.

Jag har alltid tyckt att det är ogrannlaga och vanvördigt för en kristen att säga så här: ”Gud kan inte dö, Gud kan inte ändra åsikt, Gud kan inte göra si eller så.” Jag finner det betänkligt att låsa in Guds makt på det sättet med vårt språks lagar. Det sannolika som visar sig för oss i sådana satser måste uttryckas på ett mer vördnadsfullt och gudfruktigt sätt. Vårt tal har som allt annat sina svagheter och brister. De flesta anledningarna till bråk i världen har sin grund i grammatiken. Våra rättegångar föds enbart ur tvister om hur lagarna ska tolkas, de flesta krig ur oförmågan att klart formulera furstarnas avtal och traktater. Hur många ödesdigra konflikter har inte kommit till världen på grund av tveksamhet om innebörden i stavelsen Hoc! Låt oss ta den sats som logiken själv anger för oss som den klaraste av alla. Om du säger ”Det är vackert väder” och du talar sanning, är det alltså vackert väder. Är inte det ett säkert uttryckssätt? Ändå kan det vilseleda oss. Att det är så framgår av nästa exempel. Om du säger ”Jag ljuger” och du talar sanning, så ljuger du alltså. I båda fallen är sättet att dra slutsatsen och slutsatsens förnuftsgrund och styrka densamma, ändå kör vi fast i leran i det andra fallet.

Jag förstår varför de pyrrhonistiska filosoferna inte kan formulera sin allmänna uppfattning med något sätt att tala: de skulle behöva ett nytt språk. Vårt består helt och hållet av affirmativa satser, som de helt avvisar – så till den grad att när de säger ”Jag tvivlar” flyger man dem genast i strupen för att få dem att erkänna att de åtminstone hävdar och vet att de tvivlar. På så sätt har man tvingat dem att ta sin tillflykt till följande analogi med medicinen, varförutan deras sinnelag skulle vara oförklarligt. När de säger ”Jag vet inte” eller ”Jag tvivlar” säger de att denna sats driver ut sig själv tillsammans med det övriga på precis samma sätt som rabarbern, som driver ut de onda vätskorna och samtidigt också sig själv. Detta tänkesätt fångas bäst i frågeformen ”Vad vet jag?”, ett motto som jag har låtit rista in tillsammans med bilden av en våg.

Observera hur folk begagnar sig av detta uttryckssätt, som är så fyllt av vanvördnad. Ansätter du motståndarna för hårt i de tvister som nu utkämpas inom vår religion kommer de utan omsvep att tala om för dig att det inte står i Guds makt att låta sin kropp vara i paradiset och på flera platser på jorden samtidigt. Och se hur den gamle skojaren under antiken utnyttjar samma sak! Det är åtminstone en betydande tröst för människan, säger han, att se att Gud inte kan göra allt: han kan ju inte döda sig själv när han vill, vilket är det största privilegiet i vår situation; han kan inte göra de dödliga odödliga eller återuppliva de avlidna, han kan inte få en som har levat att inte ha levat och han kan inte få en som har fått hedersbetygelser att inte ha fått dem; hans enda maktmedel över det förflutna är glömskan. Och för att ytterligare stärka sambandet mellan Gud och människa med roliga exempel säger han att Gud inte kan få två gånger tio att inte bli tjugo. Så säger han, och sådant bör inte en kristen låta komma över sina läppar. Fast det tvärtom verkar som om människorna riktigt letar efter sådana galna och arroganta uttryckssätt för att få ner Gud till sina mått:

låt i morgon
Jupiter täcka med moln vår himmel

eller med solljus – det som har skett kan han

dock aldrig häva: ej kan han stöpa om

och ej omintetgöra vad en
flyende timme en gång har gett oss.¹⁴⁰

När vi säger att oräkneliga sekler, både gångna och kommande, bara är ett ögonblick för Gud och att hans godhet, visdom och makt är detsamma som hans väsen är detta något som vi säger med ord, men vårt förstånd kan inte fatta det. Och ändå vill vi i vår arrogans låta det gudomliga gå genom vårt såll: det är det som är upphovet till alla galenskaper och villfarelser som världen ansätts av när den i sin vågskål försöker lägga något som går långt utöver mänskliga mått. ”Det är förunderligt vad långt det mänskliga intellektet kan gå i oförsynthet när det väl har uppmuntrats av någon obetydlig liten framgång.”¹⁴¹

Hur oförskämt avfärdar inte stoikerna Epikuros när han hävdar att sann godhet och lycka enbart tillkommer Gud, och att en vis människa bara äger något som har en skugglik likhet med detta! Hur lättsinnigt har de inte bundit Gud till ödet (jag önskar att ingen som kallar sig kristen gör detta längre), och hur lättsinnigt har inte Thales, Platon och Pythagoras gjort honom till slav under nödvändigheten. Denna arrogans – att vilja skåda Gud med våra ögon – har lett till att en stor gestalt i vår religion har gett gudomen kroppslig form. Den är också orsaken till att vi dagligen ger Gud ett särskilt ansvar för viktiga händelser: eftersom de är av vikt för oss tycks det som om de är av vikt för honom också, och som om han ägnar mer odelad uppmärksamhet åt dem än åt händelser som är av ringa vikt eller alldagliga för oss. ”Gudarna bryr sig om de stora sakerna och struntar i de små.”¹⁴² Titta på författarens exempel och du förstår bättre vad han menar: ”Inte heller i kungariken bryr sig kungarna om alla småsaker.”¹⁴³ Som om det inte vore lika lätt för kungen Gud att skaka ett imperium som att skaka ett löv på ett träd, och som om hans försyn måste anstränga sig mer för att styra utgången av ett slag än när den styrde en loppas hopp. Guds styrande hand tar hand om alla ting med samma fasthet, samma kraft och samma ordning: vårt intresse av saken gör varken till eller från, våra rörelser och våra måttstockar rör honom inte i ryggen: ”Gud är en så stor hantverkare i stora ting att han inte är mindre i små.”¹⁴⁴ Vår arrogans leder oss att ständigt jämställa människa och Gud på detta hädiska vis. Eftersom våra arbeten är en börda för oss har Straton skänkt gudarna liksom deras präster fullständig befrielse från plikter. Han låter naturen skapa och upprätthålla alla ting och låter naturen bygga världens beståndsdelar med sina tyngder och rörelser, och på så sätt befriar Straton människonaturen från fruktan för gudarnas domar. ”En salig och evig varelse har varken själv några plikter eller ålägger någon annan några sådana.”¹⁴⁵ Naturen vill att lika ting ska stå i lika relation till varandra. Det oändliga antalet dödliga leder alltså till slutsatsen att det finns lika många odödliga. Det oändliga antalet ting som dödar och skadar förutsätter att det finns lika många som bevarar och gör gott. På samma sätt som gudarnas själar trots att de saknar tunga, ögon och öron var och en kan känna vad de andra känner och kan döma våra tankar – på samma sätt är det med människornas själar när de är fria och lösgjorda från kroppen av sömnen eller genom någon form av extas: då kan de spå, förutsäga och se saker som de inte kan se när de är förenade med kroppen.

Människorna, säger Paulus, ville gälla för visa men blev till dårar, och de bytte ut den oförgänglige Gudens härlighet mot en avbild av den förgängliga människan.

Tänk bara vilket hokuspokus som de antika förgudningarna var! Efter begravningsceremonins stora och lysande prakt, just när elden var på väg att nå pyramidens topp och antända den avlidnes bår, släppte de ut en örn som steg till väders och symboliserade att själen for till paradiset. Vi har tusen medaljer, särskilt en med den ärbara kvinnan Faustina, där den här örnen framställs bärande dessa till gudar omvandlade själar på ryggen mot himlen. Det är bedrövligt att vi bedrar oss själva med våra egna apkonster och påhitt –

de fruktar vad de själva tänkt ut¹⁴⁶ –

likt barn som blir rädda för lekkamratens ansikte som de själva har smort in med sot. ”Som om något vore olyckligare än en man som är slav under sina egna inbillningar.”¹⁴⁷ Att hylla den som har skapat oss är något helt annat än att hylla dem som vi har skapat. Augustus hade fler tempel än Jupiter, och i dem tjänade man honom med samma fromhet och samma tro på underverk. När invånarna på Thasos ville visa erkänsla för de välgärningar som de hade mottagit av Agesilaos uppsökte de honom och meddelade att de hade kanoniserat honom. ”Kan ert folk verkligen göra vem de vill till gud?” frågade han. ”Gör i så fall en av er själva till gud så får jag se! Och när jag sedan har sett hur det går med honom ska jag tacka för ert erbjudande.”

Människan är verkligen galen. Hon kan inte skapa ett kvalster – och skapar dussinvis med gudar. Hör bara hur Hermes Trismegistos prisar vår förmåga: Av allt som kan slå oss med häpnad är det en sak som har överträffat häpnaden – att människan har kunnat upptäcka den gudomliga naturen och sedan också lyckats förverkliga den. Här följer argumentet från filosofins egen skola,

vilken ensam fått kunskap om gudar och tecken på himlen
eller ensam fått sakna all kunskap: ¹⁴⁸

”Om Gud finns är han besjälad; om han är besjälad har han sinnen och om han har sinnen kan han gå under. Saknar han kropp saknar han själ och kan följaktligen inte handla; om han har kropp är han förgänglig.” Vilken triumf, eller hur?

”Vi kan aldrig ha skapat världen, alltså finns det en mer framstående natur som tog hand om den saken.”

”Det vore enfaldig arrogans att anse oss själva som det mest fullkomliga i detta universum, alltså finns det något som är bättre, nämligen Gud.”

”När du ser ett rikt och praktfullt hus kanske du inte vet vem som är dess herre, men du påstår ändå inte att det är byggt för råttor. Och när vi ser himmelsslottets gudomliga struktur, då måste vi väl tro att det är bostad för någon herre som är större än vi? Är inte den högste den värdigaste? Och vår plats är längst ner.”

”Inget utan själ och förnuft kan frambringa en besjälad varelse som kan resonera förnuftigt. Världen frambringar oss, alltså har världen själ och förnuft.”

”Varje del av oss är mindre än vi. Vi är en del av världen. Världen är alltså försedd med vishet och förnuft och i större mått än vi själva.”

”Det är bra att ha stor regeringsmakt. Makten att regera världen tillhör alltså någon natur som har lycka med sig.”

”Stjärnorna gör oss ingen skada, alltså är de fyllda av godhet.”

”Vi behöver föda, det behöver alltså gudarna också. De livnär sig på ångor som stiger upp härnerifrån.”

”Denna världens goda är inget gott för Gud, alltså är det inte något gott för oss.”

”Att såra och såras vittnar båda om svaghet, alltså är det galet att frukta Gud.”

”Gud är god av naturen, människan är god genom sin strävan, vilket är förmer.”

”Det finns ingen annan skillnad mellan den gudomliga visheten och den mänskliga än den att den förra är evig. Men varaktigheten tillför inte visheten något, alltså är vi på lika fot.”

”Vi har liv, förnuft och frihet, vi värdesätter godhet, barmhärtighet och rättvisa: dessa egenskaper finns alltså hos guden.”

Alltså: uppbyggandet och nedmonteringen av gudomen och det gudomligas egenskaper ombesörjs av människan på hennes egna förutsättningar. Vilket mönster, vilken modell! Låt oss sträcka ut, upphöja och förstora de mänskliga egenskaperna av hjärtans lust! Blås upp dig, stackars människa, mer och mer och ännu mer:

Nej, sade han, inte ens om du spricker!¹⁴⁹

”Det är förvisso inte Gud som människorna föreställer sig (det kan de inte), utan sig själva i hans ställe; det är inte honom utan sig själva som de jämför, inte med honom, utan med sig själva.”¹⁵⁰ När det gäller naturliga ting visar verkningarna bara till hälften sina orsaker. Vad ska vi då säga om den här orsaken? Den står utanför naturens ordning, dess beskaffenhet är alltför upphöjd, alltför avlägsen och alltför mäktig för att låta sig bindas och fjättras av våra slutsatser. Vi kan aldrig nå fram till den på egen hand, vår väg går för långt ner. Vi är inte närmare himlen på Mont Cenis än på havsbotten, rådfråga ditt astrolabium får du se. Man låter Gud sjunka så djupt att han har köttsligt umgänge med kvinnor och man noterar antalet gånger och födslar. Saturninus hustru Paulina, en mycket ansedd hustru i Rom, trodde att hon låg med guden Serapis men fann att hon genom tempelprästernas koppleri låg i armarna på en älskare. Varro, den skarpsinnigaste och lärdaste författaren på latin, berättar i ett av sina teologiska verk att en tjänare i Herkulestemplet kastade lott med två händer, en för sig själv och en för Herkules, om en middag och en flicka: om han själv vann skulle betalningen tas från offergåvorna, om han förlorade skulle han själv stå för kalaset. Han förlorade och betalade för middagen och flickan. Hon hette Larentia. På natten såg hon guden i sina armar, och han sade henne till råga på allt att den förste som hon mötte nästa dag skulle betala hennes lön från himlen. Det var Tarutius, en ung rik man som tog med henne hem och med tiden lät henne ärva allt. Hon ville i sin tur göra något gott för denne gud och lät det romerska folket ärva henne, och därför fick hon gudomliga hedersbevisningar.

Som om det inte vore nog med att Platon härstammade från gudarna på båda sidorna, med Neptunus som gemensam stamfar, trodde man fullt och fast i Athen att när Ariston skulle älska med den vackra Periktione så kunde han inte; han hade varnats i en dröm av guden Apollon att han måste lämna henne obefläckad och orörd tills hon födde barn. Det var Platons far och mor! Hur många historier finns det inte där gudarna har gett sig på stackars människor och satt horn på männen, och där män med orätt har baktalats för att barnen ska hedras! I Muhammeds religion finns det enligt folkets tro mängder av Merlin, det vill säga barn utan fäder, andliga barn som har avlats på gudomligt sätt i jungfrurs magar; de har ett namn som på deras språk betecknar just detta.

Vi måste konstatera att ingen skapelse äger något mer dyrbart och värdefullt än sitt eget väsen (lejonet, örnen, delfinen skattar inget högre än sin egen art) och att varje skapelse relaterar alla andra skapelsers egenskaper till sina egna: vi kan visserligen tänka oss att andra har våra egna egenskaper i utvidgad eller begränsad skala, men det är också allt, för vår föreställningsförmåga kan inte nå utanför en sådan jämförelse och en sådan utgångspunkt, den kan inte gissa sig till något annat, och den kan omöjligt ta sig ur en sådan begränsning och nå längre bort. Därur har följande antika slutledningar uppstått: ”Av alla former är människans den skönaste, alltså har Gud denna form.” ”Ingen kan vara lycklig utan dygd, dygden kan inte existera utan förnuft och inget förnuft kan ha säte någon annanstans än i människans gestalt, alltså har Gud människogestalt.” ”Vårt sinne är på förhand så format och inställt att när människan tänker på Gud är det en mänsklig gestalt som kommer för henne.”¹⁵¹ Därför sade också Xenofanes på skämt att om djuren skapar sig gudar, vilket de sannolikt gör, skapar de dem säkert efter sig själva och förhärligar sig själva precis som vi gör. Ty varför skulle inte en gässling säga så här: ”Alla delar av universum är till för mig, jorden är till för att jag ska gå på den, solen är till för att lysa min väg, stjärnorna för att utöva sitt inflytande på mig; av vinden har jag vissa fördelar, av vattendragen andra; det finns inget som himlavalvet betraktar med sådan bevågenhet som mig, jag är naturens gunstling. Ger inte människan mig mat, husrum och uppassning? Det är för min skull hon både sår och mal. Om hon äter mig äter hon också sin medmänniska, och jag äter maskarna som dödar henne och äter upp henne.” Detsamma skulle en trana säga, fast ännu stoltare på grund av sin fria flykt och sitt herravälde över den höga, sköna himlarymden. ”Så inställsam är naturen som äktenskapsmäklerska, en sådan kopplerska är hon för sig själv.”¹⁵² Nå, om det är i de banorna som tankarna ska gå är alla öden och hela världen till för oss; det blixtrar och åskar för oss; både skaparen och skapelserna – allt är till för oss. Vi är det mål och den punkt som hela universum strävar mot. Se bara på de förteckningar som filosofin har gjort upp under mer än tvåtusen år över himmelska händelser: gudarna har aldrig handlat och aldrig talat annat än för människan; filosofin låter inte gudarna tänka på något annat än oss och ger dem ingen annan uppgift. Här går de ut i krig mot oss:

Jordens söner, som förr utgjort ett farligt hot

mot Saturnus palats, lysande klart i skyn,
stöp för Herkules hand.¹⁵³

Och här tar de del i våra inre strider för att återgälda att vi så många gånger har tagit del i deras:

med sin väldiga treudd Neptunus
skakar murar och fästen, förgör hela staden i grunden.
Här står den rasande Juno, hon håller den skajiska porten
främst av dem alla.¹⁵⁴

Kaunierna bevakar svartsjukt sina egna gudars herravälde, och på religiösa festdagar rustar de sig, rusar omkring i hela sitt område och hugger här och där i luften med sina svärd: på så sätt jagar de de främmande gudarna till döds och fördriver dem från sitt område.

Gudarnas makt skärs till efter våra egna behov: en gud botar hästar, en annan människor, en botar pest, en skorv, en hosta, en ett slags skabb, en annan ett annat: ”så till den grad drar en urartad religion in gudar även i de mest triviala angelägenheter.”¹⁵⁵ En gud får druvor att växa, en annan vitlök; en tar hand om skörlevnaden, en annan om handeln; varje hantverkarskrå har sin gud; en gud har sitt område och inflytande i öster, en annan i väster:

här fanns hennes vapen,
här hennes vagn.¹⁵⁶

O helige Apollon, som bebor världens orubbliga navel! ¹⁵⁷

Kekrops stam har Pallas, minoiska Kreta Diana,
Lemnos, Hypsipyles ö, ägnar Vulcanus sin kult,

Juno hålls högt i Mykene, Pelops stad, och i Sparta,
pinjekransade Pan hyllas i Mainalons land;

Mars ägnas kult i Latium.¹⁵⁸

En gud har en enda by eller familj under sig, en bor ensam, en annan frivilligt eller nödtvunget tillsammans med andra.

Templet delas av två: farfar och sonsonen hans.¹⁵⁹

Det finns gudar så ynkliga och tarvliga (för deras antal uppgår ända till trettisextusen) att man måste skrapa ihop fem sex stycken för att frambringa ett veteax, och av sina olika funktioner får de sina namn. Tre gudar behövs för en dörr: en för dörrbladet, en för gångjärnet, en för tröskeln. För ett barn behövs det fyra gudar som beskyddar lindan, mjölken, ätandet och diandet. Somliga gudar har bestämda uppgifter, andra obestämda och tveksamma. Somliga släpps ännu inte in i paradiset:

Då vi ej anser dem värdiga än att komma till himlen
får de åtminstone rätt att bebo de trakter vi gett dem.¹⁶⁰

Det finns naturgudar, poetiska och medborgerliga gudar. Några är ett mellanting mellan den gudomliga och den mänskliga naturen, de är förmedlare och mellanhänder mellan oss och Gud och ägnas en mindre kult av andra rangen; de har oräkneliga benämningar och uppgifter, somliga är goda, andra onda. Det finns gamla och nedbrutna och det finns dödliga. Chrysippos ansåg nämligen att alla gudar utom Jupiter skulle gå under i den sista världsbranden. Människan hittar på tusen roliga förbindelser mellan Gud och sig själv. Är inte Gud hennes landsman?

Kreta, Jupiters vagga.¹⁶¹

Följande legitimation anfördes av Scaevola och Varro när de övervägde de här sakerna; på sin tid var den ene en hög överstepräst och den andre en stor teolog: det är nödvändigt att folket är ovetande om många sanna saker och tror på många ting som är falska. ”Eftersom människan bara söker en sådan sanning med vars hjälp hon kan frigöra sig bör det anses gagna henne att hon blir lurad.”¹⁶² Människoögat kan bara uppfatta tingen i former som det känner igen. Och vi glömmer hur den olycklige Faethon störtade när han med dödlig hand försökte tygla sin fars hästar. Vår ande faller lika djupt, krossas och går under genom sin dumdristighet. Frågar du filosofin vilket ämne solen är gjord av, vad svarar den om inte järn och sten eller något annat alldagligt ämne. Frågar man Zenon vad naturen är svarar han att den är en eld med en hantverkares förmåga att alstra och utvecklas regelmässigt. Frågar man Archimedes, mästaren i den vetenskap som anser sig stå över alla andra i sanning och exakthet, svarar han att solen är en gud av glödande järn. Är inte det en vacker föreställning, alstrad av de geometriska bevisens oundvikliga nödvändighet? Men ändå inte mer oundviklig och nyttig än att Sokrates kunde hävda att det räckte med att kunna så mycket geometri att man kunde mäta upp en tomt som man tänkte sälja eller köpa; eller än att Polyainos, som hade varit en stor och berömd lärare i geometri, började förakta de geometriska bevisen som falska och uppenbart gagnlösa efter att han hade smakat de söta frukterna i Epikuros förvekligande trädgårdar. Under antiken ansågs Anaxagoras stå över alla andra i frågor om himlen och gudarna, men hos Xenofon säger Sokrates om Anaxagoras läror att han blev förvirrad i hjärnan, vilket händer alla människor som borrar omåttligt djupt i frågor som det inte ankommer på dem att känna till. När Anaxagoras gör solen till en glödande sten säger Sokrates att han inte tänkte på att en sten inte lyser i elden och att den, vad värre är, förtärs av elden. När han gör solen till eldens like tänker han inte på att elden inte svärtar den som betraktar den, att vi kan betrakta elden med stadig blick och att elden dödar växter och gräs. Enligt Sokrates uppfattning och min är det klokaste omdömet om himlen att inte avge något alls.

När Platon ska tala om daimonerna i Timaios säger han att det är ett företag som överstiger vår förmåga och att vi här måste tro på de människor i forna tider som har sagt sig stamma från dem. Det är orimligt att vägra tro på gudarnas barn, även om det de säger inte stöds av tvingande eller sannolika skäl, eftersom de försäkrar att de talar om sitt eget hus och sin egen släkt.

Låt oss se efter om vi har en liten aning större klarhet i vår kunskap om mänskliga och naturliga ting. När det gäller saker om vilka vi själva erkänner att vår kunskap inte kan nå dem – är det inte löjligt då att gå åstad och gjuta andra kroppar åt dem och ge dem falska former som vi själva hittar på? Som till exempel i fråga om planeternas rörelse; eftersom vårt sinne inte kan nå dem och inte kan föreställa sig deras naturliga rörelse tillskriver vi planeterna materiella, tunga och kroppsliga drivkrafter ur vår egen fatabur:

tistelstången var av guld, av guld också hjulens
yttersta ring, deras ekrar av silver.¹⁶³

Man skulle kunna tro att vi hade skickat vagnmakare, timmermän och målare ditupp för att bygga maskiner med olika rörelser och ordna de färgsprakande himlakropparnas hjulsystem och korsande banor runt nödvändighetens slända, som Platon talar om.

Världen är tingens gigantiska hus
omgivet av fem åskande bälten.
Snett genom huset löper en bård bemålad med två gånger sex
glimmande stjärnbilder, högt upp i etern,
som tar emot månens tvåspann.¹⁶⁴

Allt detta är drömmar och galna svärmerier. Om det ändå behagade naturen en dag att öppna sin famn och visa oss hur och med vilka medel den verkligen rörs, och förbereda våra ögon så att vi kan se det! Herregud vilka misstag och felberäkningar skulle vi inte upptäcka då i vår arma naturvetenskap! Om jag inte misstar mig uppfattar den inte en enda sak som den är, och jag kommer att lämna denna världen med större okunnighet om allt utom om min egen okunnighet.

Undrar om det inte var hos Platon som jag läste det gudomliga ordet att ”naturen inget annat är än en gåtfull dikt”, en beslöjad och dunkel bild, skulle man kanske kunna säga, med en oändlig mångfald av flimrande falska dagrar för att öva upp vår förmåga att gissa. ”Alla de där tingen ligger dolda och omsvepta av ett mörker så tätt att ingen mänsklig intelligens är så skarp att den kan tränga in i himlen eller ner i jorden.”¹⁶⁵ Och förvisso är filosofi bara utstuderad poesi. Var finner dessa antika tänkare sina garanter om inte bland poeterna? Och de första filosoferna var själva poeter och behandlade filosofin på sitt poetiska sätt. Platon är bara en poet i obunden form. Alla övermänskliga vetenskaper smyckar sig med den poetiska stilen. På samma sätt som kvinnorna sätter in elfenbenständer när de egna tänderna ramlar ur, i stället för sin riktiga hy skapar en annan av konstgjort material och skapar höfter av tyg och filt, bröst av bomull och inför allas blickar förskönar sig med falsk och lånad skönhet – på samma sätt gör vetenskapen (och även vårt lagverk sägs innehålla lagliga fiktioner som det grundar vår rättskipnings sanning på); vetenskapen betalar oss med grundantaganden som den själv erkänner för oss att den har hittat på, för de här excentriska och koncentriska epicyklerna, som astrologin tar till hjälp för att få rätsida på sina stjärnors rörelser, framställs av astrologin som det bästa möjliga som den har kunnat hitta på i ämnet, och på samma sätt bjuder oss också den övriga filosofin inte det som är eller det som den tror, utan det som den hittar på som det mest sannolika och eleganta. Så här säger Platon när han diskuterar människokroppens och djurkroppens beskaffenhet: vi skulle kunna försäkra att det vi har sagt är sant om vi hade fått det bekräftat av ett orakel, men nu försäkrar vi bara att det är det mest sannolika som vi har kunnat säga.

Det är inte bara till himlen som filosofin skickar sina tågverk, maskiner och hjul. Låt oss se litet på vad den säger om oss själva och om hur vi är konstruerade. För den ynka lilla människokroppen har filosoferna hittat på precis lika många ”retrogradationer”, ”trepidationer”, ”accessioner”, ”recessioner” och ”bortföranden” som för stjärnorna och himlakropparna. Filosoferna har verkligen med rätta kallat människokroppen den lilla världen, eftersom de har använt så många bitar och ytor till att mura upp och bygga den. Tänk vad många delar de har splittrat upp vår själ i för att sammanfoga alla de rörelser som de iakttar hos människan och alla de skiftande funktioner och färdigheter som vi förnimmer inom oss! Och på hur många platser har de inte placerat den! På hur många våningar och nivåer har de inte fördelat denna arma människa förutom dem som är naturliga och iakttagbara! Och hur många plikter och uppgifter har hon inte tilldelats! I fantasin har de gjort henne till en hel stat. Människan är ett föremål som de tar tag i och rumsterar om med: varje filosof har full frihet att plocka isär henne, ordna om, plocka ihop igen och utstoffera henne efter eget skön – och ändå har de henne ännu inte under kontroll. Varken i verkligheten eller ens i drömmen kan de få en sådan ordning på henne att det aldrig blir någon takt eller ton som hamnar utanför kompositionen, hur enormt stor denna än blir och hur mycket de än lappar på den med tusen falska och besynnerliga bitar. Och det finns ingen anledning att ursäkta dem, för när målarna målar himmel, jord, hav, berg och avlägsna öar har vi överseende med dem om de bara antyder dessa saker med några lätta drag: eftersom det gäller okända ting nöjer vi oss med en ungefärlig, påhittad skiss. Men när de efter naturen målar oss själva eller något annat föremål som är känt och välbekant för oss, då kräver vi att målarna ska ge oss en fullkomlig, exakt återgivning av linjer och färger, och vi föraktar dem om de misslyckas.

Jag är mycket tacksam mot flickan i Miletos som såg hur filosofen Thales ständigt ägnade sig åt att betrakta himlavalvet och alltså höll blicken riktad uppåt: hon lade ut något framför fötterna på honom så att han snubblade – för att påminna honom om att det inte var dags att ägna tankarna åt saker bland molnen förrän han hade sett till det som låg framför fötterna på honom. Hon gav honom verkligen ett utmärkt råd: att hellre se på sig själv än på himlen. För som Demokritos säger genom Ciceros mun:

Ingen ser vad som ligger för hans fot,
alla granskar himlens nejder.¹⁶⁶

Men vår situation är sådan att kunskapen om det som vi håller mellan händerna är oss lika fjärran och lika högt över molnen som kunskapen om stjärnorna. Som Sokrates säger hos Platon: mot var och en som ägnar sig åt filosofi kan man rikta samma förebråelse som den där kvinnan riktar mot Thales, nämligen att han inte ser något av det som han har framför näsan. Ty varje filosof är ovetande om vad hans granne gör, ja vad han själv gör; han vet inte ens vad de båda är för slags, om de är djur eller människor.

De här människorna som finner Sebonds argument för svaga, de som inte är okunniga om något, som styr världen, som vet allt och som vet

vad som drar gränser för havet och vad som styr hela årets
gång; som vet om det är på befallning som stjärnorna vandrar
eller de går av sig själva; som vet varför månen förändras,
ser elementens stridande samklang och vad den betyder ¹⁶⁷

– har dessa allvetare aldrig, bland sina böcker, penetrerat svårigheterna med att lära känna sitt eget väsen? Vi ser visserligen att fingret rör sig och att foten rör sig, att vissa kroppsdelar rör sig av sig själva utan vår tillåtelse och att andra rör sig på vår befallning, att vissa intryck gör att vi rodnar, vissa andra att vi bleknar, att vissa tankar bara inverkar på mjälten, andra på hjärnan, att den ena tanken får oss att skratta, den andra att gråta, att en annan förlamar och förstummar alla våra sinnen och hejdar våra lemmars rörelse, att ett föremål får magen att röra på sig, ett annat en kroppsdel längre ner. Men ingen människa har nånsin vetat hur ett andligt intryck kan tränga in så effektivt i en tät och solid massa, ingen har nånsin känt till arten av den förbindelse och koppling som förenar dessa förunderliga drivkrafter. ”Allt detta saknar säker förklaring, det ligger fördolt i naturens majestät”,¹⁶⁸ säger Plinius, och Augustinus säger: ”Det sätt varpå andarna hänger fast vid kropparna är helt och hållet förunderligt och kan inte förstås av människan; och just denna förening är människan.”¹⁶⁹ Och ändå är inte detta något som man betvivlar, för människornas åsikter godtas när de härleds från gamla trosföreställningar och vinner auktoritet och tilltro som om det vore religion och lag. Vi pladdrar bara vidare på det som är allmänt vedertaget: man accepterar denna sanning med alla attiraljer och hela apparaten av argument och bevis som en fast och stadig kropp vilken inte längre kan ruckas och inte längre kan bedömas. Tvärtom tävlar alla om att plåstra och förstärka denna vedertagna tro allt vad förnuftet bara orkar – och förnuftet är ju ett smidigt verktyg som kan omformas och anpassas till vilken form som helst. På så sätt späckas och syltas världen med dumhet och lögn.

Orsaken till att man nästan aldrig betvivlar något är att man aldrig sätter de allmänna intrycken på prov; man granskar inte roten, där felet och svagheten sitter, man diskuterar bara grenarna; man frågar inte om det och det är sant, bara om det har uppfattats si eller så. Man frågar inte om Galenos har sagt något av värde, bara om han har sagt si eller så. Det var högst begripligt att detta tvång, dessa tyglar på våra fria omdömen och detta tyranni över våra trosuppfattningar spreds till skolorna och konsterna. Den skolastiska vetenskapens gud är Aristoteles; det är kätteri att diskutera hans föreskrifter liksom det var kätteri att diskutera Lykurgos’ i Sparta. Hans lära är bjudande lag för oss fast den kanske är lika felaktig som någon annan. Jag vet inte varför jag inte lika gärna skulle godta Platons idéer, Epikuros atomer, Leukippos och Demokritos fulla och tomma rum, Thales vatten, Anaximandros oändliga natur, Diogenes luft, Pythagoras tal och symmetri, Parmenides oändlighet, Musaios enhet, Apollodoros vatten och eld, Anaxagoras likadelade ting, Empedokles strid och kärlek, Herakleitos eld eller vilken annan åskådning som helst (ur denna oändliga röra av omdömen och åsikter som detta sköna mänskliga förnuft producerar med all sin förvissning och klarsynthet i allt som det ägnar sig åt) som jag skulle godta Aristoteles åsikt om naturföremålens principer. Han baserade dessa principer på tre saker: materia, form och frånvaro. Och vad är dummare än att göra själva tomheten till orsak till tingens uppkomst? Frånvaron är ett negativ: vad var det för ett infall som fick honom att göra den till orsak och ursprung till tingen som är? Ändå vågar ingen skaka om det här annat än som en övning i logik. Man diskuterar inget i denna lära för att ifrågasätta det, bara för att försvara skolans upphovsman mot invändningar utifrån: hans auktoritet är målet, och bortom det får inga undersökningar bedrivas.

Utgå från erkända grundvalar och det är lätt att bygga upp vad du vill, för enligt den lag och ordning som denna början bygger på kan man lätt bygga upp konstruktionens övriga delar utan att det spricker. På den vägen finner vi vårt resonemang välgrundat och kan rulla ut våra argument utan svårighet, för våra läromästare har redan på förhand vunnit så stor plats i vår övertygelse som de behöver för att efteråt kunna dra vilken slutsats de vill – precis som geometrikerna med sina axiom: det medhåll och gillande som vi ger dem gör att de kan släpa oss vartsomhelst, så att vi kan dansa efter deras vilja. Den som blir trodd på sina postulat blir vår herre och gud: för sina grundvalar kan han skaffa sig en grogrund så stor och så lätt att han med dem kan lyfta oss till molnen om han vill. I denna vetenskapliga bransch och verksamhet har vi tagit Pythagoras ord för kontant att varje expert måste bli trodd i sitt fack. Logikern vänder sig till grammatikern när det gäller ordens betydelse, retorikern lånar argument från logikern, diktaren lånar rytmer av musikern, geometrikern lånar proportionerna från aritmetikern, metafysikern tar fysikens gissningar till sin grundval. Ty varje vetenskap har sina axiomatiska principer, som tyglar människans omdöme på alla håll och kanter. Ruckar du på denna barriär, där grundfelet ligger, får du genast höra att man inte kan diskutera med människor som förnekar grundprinciperna.

Men det kan inte finnas några grundprinciper för människorna om inte Gud har uppenbarat sådana för dem; allt det andra, början, mitten och slutet, är bara dröm och rök. Dem som slåss med axiom måste man bemöta med samma axiom som striden gäller, fast omvända. Ty alla mänskliga axiom och utsagor har lika stor auktoritet som andra, om inte förnuftet kan fastslå någon skillnad. Således måste de alla läggas på vågen, först och främst de allmänna och de som tyranniserar oss. Att anse sig vara säker är ett säkert bevis på att man är galen och ytterst osäker, och det finns inga galnare och mindre filosofiska människor än de ”älskare av åsikter” som Platon kallade filodoxoi. Vi vill veta om elden är varm, om snön är vit, om något i vår kunskap är hårt eller mjukt, men när det gäller de här svaren som det finns gamla historier om (mannen som betvivlade att det fanns värme uppmanades att kasta sig på elden; mannen som förnekade att isen var kall uppmanades att lägga ett isblock på bröstet) så är de helt ovärdiga filosofyrket. Filosoferna hade haft rätt att tala om de hade låtit oss vara kvar i naturtillståndet, mottagande de yttre fenomenen så som de framträder för våra sinnen, och låtit oss följa våra enkla begär så som dessa styrdes av de förhållanden som vi föddes med. Men nu är det filosoferna som har lärt oss att göra oss själva till världens domare; det är filosoferna som har ingett oss idén att det mänskliga förnuftet är en generalkontrollör över allt som finns utanför och innanför himlavalvet, att förnuftet omfattar allt och kan allt och att allt går att lära känna och veta med förnuftets hjälp. Sådana svar som jag nämnde ovan kunde duga bland kannibalerna, som njuter ett långt, lugnt och fredligt livs lycka utan Aristoteles föreskrifter och utan att veta vad ordet fysik betyder. Kanske skulle ett sådant svar vara bättre och hållbarare än alla de svar som filosoferna hämtar från förnuftet eller uppfinner. Ett sådant svar skulle kunna användas inte bara av oss, utan också av alla levande varelser och av allt som ännu styrs av naturens rena och enkla lag, men filosoferna har förkastat det. De ska inte tala om för mig att något är sant därför att jag ser och uppfattar det så. De ska tala om för mig om jag verkligen uppfattar det som jag tror att jag uppfattar, och om jag uppfattar det ska de tala om för mig varför, hur och vad jag uppfattar; de ska säga mig namnet, ursprunget och alla närmare detaljer om värme och kyla och alla egenskaper hos föremålet som avger kyla och värme hos den som utsätts för det; annars ska de lämna sitt yrke, som kräver att man aldrig erkänner eller godtar något på annat sätt än på förnuftets väg; förnuftet är deras probersten vid alla sorters prov, men förvisso är det en probersten full av falskhet, fel, svaghet och brist.

Hur kan vi pröva förnuftet bättre än genom förnuftet själv? Om man inte får tro förnuftet när det talar om sig själv kan det knappast vara lämpat att bedöma ting utanför sig själv; om förnuftet över huvud taget känner till något måste det åtminstone vara sitt eget väsen och sin egen boning. Förnuftet sitter i själen och är antingen en del av den eller ett resultat av den, ty det sanna och väsentliga förnuftet, vars namn vi stjäl under falska tecken, finns hos Gud; hos honom har det sin boning och tillflyktsort, från honom kommer det när det behagar Gud att låta oss se någon stråle av det, på samma sätt som Pallas sprang fram ur sin fars huvud och gav sig till känna för världen.

Låt oss nu se efter vad det mänskliga förnuftet har lärt oss om sig själv och om själen, inte om själen i allmänhet, som himlakropparna och grundelementen är delar av enligt nästan all filosofi, inte heller om den själ som Thales, därtill eggad av sina studier av magneten, lokaliserade även i sådana ting som normalt anses sakna själ, utan om den själ som tillhör oss och som vi borde känna bättre.

Ingen har kunskap om själens natur: är den medfödd i kroppen?

Glider den in i vår kropp i samma stund som den framföds?

Dör den med oss, förintad av död när vi själva förintas?

Stiger den ner till Orcus, till dödsrikets klyftor och mörker?

Vandrar den vidare, styrd av en gud, och tar boning bland
djuren? ¹⁷⁰

Förnuftet lärde Krates och Dikaiarchos att det inte fanns någon själ alls, utan att kroppen rörde sig på grund av en naturlig rörelseförmåga; förnuftet lärde Platon att själen var en substans som rörde sig av sig själv; Thales att den var en naturlig substans, aldrig vilande; Asklepiades att den var en sinnesverksamhet; Hesiodos och Anaximandros att den var något som bestod av jord och vatten; Parmenides att den var något som bestod av jord och eld; Empedokles att den bestod av blod:

han utspyr sin själ av blod; ¹⁷¹

Poseidonios, Kleanthes och Galenos att den var värme eller ett varmt temperament:

själen har eldens kraft och leder sitt ursprung från himlen; ¹⁷²

Hippokrates att den var en ande utspridd i kroppen; Varro att den var luft som togs emot av munnen, värmdes i lungan, svalkades i hjärtat och spreds ut i hela kroppen; Zenon att den var kvintessensen av de fyra elementen; Herakleides Pontikos att den var ljus; Xenokrates och egyptierna att den var ett föränderligt tal; kaldéerna att den var en kraft av obestämd form:

att den är ett slags tillstånd i kroppen
som ger liv och av greker benämns harmoni.¹⁷³

Låt oss inte glömma Aristoteles: för honom är själen den kraft som av sin natur får kroppen att röra sig och som han kallar enteleki, ett lika fantasilöst påhitt som något annat, för han talar varken om själens väsen, om dess ursprung eller om dess natur, utan iakttar bara dess verkan. Lactantius, Seneca och de bästa dogmatikerna erkände att själen var något som de inte begrep. Och efter att ha räknat upp alla dessa åsikter säger Cicero: ”Vilken av dessa åsikter som är sann får nån gud avgöra.”¹⁷⁴ ”Jag vet från mig själv”, säger sankt Bernhard, ”hur ofattbar Gud är eftersom jag inte kan förstå mitt eget väsens olika delar.” Herakleitos, som ansåg att allt är fyllt av själar och gudaväsen, hävdade likafullt att man inte kunde komma så långt i kunskap om själen att man nådde ända fram, så djupt låg dess väsen.

Lika stor oenighet och strid är det om var själen ska placeras. Hippokrates och Herofilos lokaliserar den i hjärnkammaren, Demokritos och Aristoteles i hela kroppen:

liksom det ofta sägs att en kropp äger yttersta ”hälsa”
utan att någon del av den friskes kropp har det namnet.¹⁷⁵

Epikuros placerar själen i bröstet:

Här tumlar rädslan och skräcken omkring, på just dessa platser
smeker oss glädjen.¹⁷⁶

Stoikerna placerar den i och runt hjärtat, Erasistratos förknippar den med hjärnsvålens membran, Empedokles med blodet – liksom även Mose, som av den anledningen förbjöd folk att äta djurens blod, som innehöll deras själ. Galenos ansåg att varje del av kroppen hade sin själ, Straton placerade själen mellan ögonbrynen: ”Hur själen ser ut och var den sitter bör man inte ens fråga efter”,¹⁷⁷ säger Cicero. Jag låter gärna den mannen tala med egna ord – skulle jag fingra på Vältalighetens formuleringar? Dessutom har man inte mycket att vinna på att knycka substansen i hans idéer; de är varken många, kraftfulla eller originella. Men det argument som Chrysippos och andra i hans skola andrar för att själen sitter runt hjärtat bör räddas undan glömskan: själen sitter där – säger han – därför att vi lägger handen på bröstet när vi vill bedyra något, och när vi ska uttala ordet ἐγώ [egō], som betyder jag, sänker vi underkäken mot bröstet. Det yttrandet ska inte få passera utan en kommentar om dumheten hos en så stor personlighet, för bortsett från att dessa betraktelser i sig själva är oändligt lättviktiga är det bara för greker som det sista argumentet kan bevisa att själen sitter på den platsen. Inget mänskligt omdöme är så skarpt att det inte nickar till ibland.

Varför är vi rädda för att säga så? Här har vi stoikerna, den mänskliga visdomens fäder, som anser att när en människa har krossats under ett sammanstörtat hus kan hennes själ inte bli fri från bördan, utan kämpar och stretar under lång tid för att komma loss som en mus ur fällan.

Somliga anser att världen kom till för att som en bestraffning ge kropp åt de själar vilka genom egna felsteg hade avfallit från den renhet i vilken de skapats, ty den första skapelsen var helt okroppslig, och att de allt eftersom de hade avlägsnat sig olika långt från sin andlighet fick mer eller mindre tunga kroppar. Därav den stora variationsrikedomen på skapad materia. Men den själ som bestraffades med att höljas i solens kropp måste ha avfallit på ett mycket speciellt och sällsynt sätt. När våra forskningar drivs ut i det extrema drabbas vi alltid av förblindelse. Det är som Plutarchos säger om historieskrivningen om den äldsta tiden: liksom på kartor fylls de kända ländernas ytterkanter med träsk, djupa skogar, öknar och obeboeliga trakter. Därför finner man de grövsta och barnsligaste fantasierna oftast hos dem som tränger djupast in i de mest upphöjda tingen: de går under i sin vetgirighet och inbilskhet. Kunskapens början och dess slut präglas av samma dumhet. Se bara hur Platon stiger upp i sina poetiska moln, se hur han talar gudarnas språk. Men vad tänkte han på när han definierade människan som ett tvåbent djur utan fjädrar? Dem som ville driva gäck med honom gav han därmed ett gyllene tillfälle! De plockade en levande kapun, gick runt med den och kallade den Platons människa.

Och epikuréerna sen! Vad var det för dumhet som fick dem att först tänka sig att världen var uppbyggd av deras atomer, som enligt dem var kroppar med en viss tyngd och en naturlig rörelse nedåt, och sedan fick det påpekat för sig av sina motståndare att det med denna beskrivning var omöjligt för atomerna att förenas och haka i varandra eftersom deras fallriktning var rak och lodrät och de överallt beskrev parallella linjer? Då blev de tvungna att lägga till en godtycklig rörelse i sidled, och att dessutom förse sina atomer med böjda svansar med krokar, så att de kunde haka i varann och gå ihop. Men även då hamnade de i svårigheter eftersom man ansatte dem med ett annat resonemang: om atomerna genom slumpen har bildat så många olika slags former, varför har de då aldrig gått samman på ett sådant sätt att de har bildat ett hus eller en sko? Varför tror vi inte också att ett oändligt antal grekiska bokstäver uthällda på torget kan bilda texten i Iliaden?

Zenon säger att det som är utrustat med förnuft är bättre än det som inte är det; inget är bättre än världen, alltså är världen utrustad med förnuft. Med samma argumentation gör Cotta världen till matematiker, och med en annan argumentation, också den av Zenon, gör han världen till musiker och organist: det hela är mer än delen, vi är utrustade med vishet och vi är delar av världen, alltså är världen vis.

Det finns oändligt många liknande exempel i de invändningar som filosoferna riktar mot varandra när deras meningar går isär och deras skolor är oeniga – exempel på argument som inte bara är oriktiga utan också enfaldiga och osammanhängande och som visar att deras upphovsmän inte i första hand är okunniga utan dumma. Om någon skickligt plockade ihop en bunt av den mänskliga enfaldens åsnelika dumheter skulle han ha vidunderliga saker att berätta. Själv samlar jag dem gärna för att ha dem som demonstrationsexempel; i vissa avseenden kan de vara lika nyttiga som mer måttfulla lärdomar. Genom dem kan vi avgöra vad vi bör anse om människan, om hennes vett och förnuft, när det hos dessa stora personligheter, som har lyft människans insikt till sådana höjder, kan förekomma så uppenbara och grova fel. Själv vill jag helst tro att de har hanterat vetenskapen alldeles slumpmässigt och behandlat den som en leksak som kan användas till vadsomhelst, och att de har roat sig med förnuftet som ett onyttigt struntredskap och fört fram alla möjliga sorters påhitt och infall, ibland kraftfulla, ibland kraftlösa. Samme Platon som definierade människan som en höna säger på ett annat ställe med Sokrates att han faktiskt inte vet vad människan är och att människan är en del av världen som är mycket svår att lära känna. Med sådana skiftande och ostadiga åsikter leder filosoferna oss tigande liksom vid handen till denna säkra visshet om deras osäkerhet. De visar öppet att de inte alltid visar upp sina åsikter med öppet och ohöljt ansikte; de har dolt det, än under diktkonstens fabulerande mörker, än under någon annan mask, för vår ofullkomlighet är också sådan att rått kött inte alltid är lämpligt för våra magar, köttet måste torkas, hängas och möras. Filosoferna gör likadant: de fördunklar ibland sina uppriktiga åsikter och omdömen och förfalskar dem för att bereda dem för allmän konsumtion. De vill uttryckligen visa upp det mänskliga förnuftets okunnighet och svaghet för att inte skrämma barnen, men avslöjar den tillräckligt mycket för oss i form av ett rörigt och obeständigt vetande.

När jag var i Italien rådde jag en man som kämpade med att försöka tala italienska att om han bara ville bli förstådd och inte ville briljera på något annat sätt, då kunde han helt enkelt använda första bästa ord som kom för honom på latin, franska, spanska eller gasconska och lägga på en italiensk ändelse, så skulle han ofelbart träffa rätt på någon av landets dialekter – toskanska, romerska, venetianska, piemontesiska eller napoletanska – och ansluta sig till någon av dessa språkformer. Jag säger detsamma om filosofin: den har så många ansikten, så stor variation och har sagt så mycket att alla våra infall och galenskaper återfinns i den. Människans fantasi kan inte föreställa sig något, vare sig gott eller ont, som inte redan finns där. ”Inget kan sägas som är så absurt att det inte kan sägas av en eller annan filosof.”¹⁷⁸ Därför släpper jag så mycket frimodigare ut mina infall i offentligheten: trots att de är födda hos mig och saknar förebild vet jag att de kommer att finna en anknytning till någon antik idé, och någon kommer ofelbart att säga: Det var därifrån han tog det! Mitt levnadssätt är naturligt: för att bygga det har jag inte sökt hjälp hos någon filosofisk lära. Men när jag fick lust att redogöra för det, svagt som det är, och när jag föresatte mig att backa upp det med både resonemang och exempel för att presentera det offentligt på ett litet anständigare sätt – då greps jag av häpnad över att det rent slumpmässigt råkade överensstämma med en mängd filosofiska exempel och resonemang. Först när mitt liv var inrättat och det hade funnit sin form såg jag vad som styrde det. En ny gestalt: en som blev filosof av en slump, helt oöverlagt.

Vi återvänder till vår själ. När Platon placerade förnuftet i hjärnan, vreden i hjärtat och begäret i levern var det sannolikt för att han hellre ville göra en tolkning av själens rörelser än en uppdelning av själen i åtskilda delar som när man delar upp en kropp i ett antal lemmar. Den mest sannolika av filosofernas åsikter innebär att det alltid är en själ som genom sin egen förmåga drar slutsatser, minns, förstår, fäller omdömen, begär och utför alla sina andra operationer med hjälp av kroppens olika redskap, precis som styrmannen styr sitt fartyg med sin erfarenhet av saken och ömsom sträcker och slackar ett skot, ömsom hissar ett råsegel och vrider på rodret, varvid en och samma kraft styr dessa olika åtgärder; och att själen sitter i hjärnan, något som framgår av att sår och skador som drabbar denna kroppsdel omedelbart angriper själsförmögenheterna; det är ingen främmande tanke att själen strömmar ut från hjärnan till den övriga kroppen –

Foibos lämnar aldrig sin väg längs mitten av himlen;
allt blir ändå belyst av hans strålar ¹⁷⁹ –

på samma sätt som solen sprider ut sitt ljus och sina krafter från himlen och fyller världen med dem:

Resten av själen, spridd överallt i den övriga kroppen,
lyder och rör sig alltefter andens bud och impulser.¹⁸⁰

Somliga har sagt att det fanns en allmän själ, i stil med en väldig kropp, som alla enskilda själar utgick ifrån och återvände till för att ständigt på nytt uppgå i denna universella materia:

ty Gud sprids ut över alla
länder och hav och ut över himlens väldiga trakter.
Här, hos Gud, hämtar människor, husdjur och vilddjurens släkte
var och en sitt späda liv, och dit vänder sedan
alla tillbaka igen så snart de har upplösts; för döden
finns ingen plats; ¹⁸¹

andra har sagt att de enskilda själarna bara möttes i den allmänna själen och anslöt sig till den, åter andra har sagt att själarna skapades av själva den gudomliga substansen; andra att änglarna skapade själarna av eld och luft. Somliga hävdade att själarna skapades i tidernas morgon, andra att de skapades just när de behövdes. Somliga låter dem komma ner från månens sfär och återvända dit. Den vanliga uppfattningen under antiken var att själarna alstras från far till son på samma sätt som allt annat i naturen, och då stödde man sitt resonemang på likheten mellan fäder och barn:

Din faders duglighet ingöts i dig:¹⁸²
de tappra föds av tappra och goda män; ¹⁸³

och att det som flöt över från far till son inte bara var kroppsliga kännetecken utan också själsliga likheter i fråga om temperament, läggningar och böjelser –

Varför går häftiga våldet i arv från far till son i
lejonens bistra släkt, och slughet hos räven, och varför
ärver nu hjorten sin flykt så att fäderneärvda paniken
rör hans lemmar med fart, om inte en säregen själskraft
växer ur artens säd parallellt med det kroppsliga höljet? ¹⁸⁴ –

och att det var detta som den gudomliga rättvisan grundade sig på när den straffade barnen för fädernas missgärningar, eftersom barnasjälen i någon mån smittades av faderns laster och av hans otyglade vilja. Dessutom ansåg man att om själarna uppkom på något annat sätt än genom en naturlig arvsföljd och om de hade varit något annat utanför kroppen, då skulle de ha minnen av sin första existens, eftersom förmågan att reflektera, resonera och minnas hör till själens naturliga färdigheter:

om nu själen smyger sig in i vår kropp när vi framföds,
varför minns vi då inte det liv den har levt före detta?
Varför bevarar vi inga spår av det vi har utfört? ¹⁸⁵

För om vi vill göra våra själar sådan rättvisa som vi önskar måste vi förutsätta att de var fyllda av vetande redan i sitt naturliga enkla och rena tillstånd. Således borde de äga detta vetande likaväl när de var fria och långt innan de gick in i det kroppsliga fängelset – likaväl som de enligt våra förhoppningar äger detta vetande efter att de har lämnat det. Och detta vetande måste själen fortfarande kunna återerinra sig när den befinner sig i kroppen; i enlighet med detta sade också Platon att det som vi lär oss bara är en återerinring av det vi har vetat. Men av egen erfarenhet vet vi alla att detta är fel. För det första återerinrar vi oss bara det som man lär oss, och om minnet skötte sin uppgift ordentligt skulle det åtminstone ge oss en antydan om något vid sidan av det som vi har lärt in. För det andra var det som själen visste när den befann sig i sitt rena tillstånd ett sant vetande, för med sin gudomliga insikt kände själen till tingen som de verkligen är, medan man härnere på jorden kan få själen att ta emot lögner och laster om man lär den det. I det fallet kan själen inte utnyttja sin återerinring, eftersom en sådan bild och en sådan föreställning aldrig har haft sin boning i den.

Om man säger att det kroppsliga fängelset kväver själens ursprungliga färdigheter på ett sådant sätt att de alldeles släcks ut motsäger man först och främst den andra tron, som erkänner att själens krafter är så stora och att dess inverkan på människorna i detta livet är så häpnadsväckande att man har dragit slutsatsen att den är gudomlig, att den har existerat i all förfluten evighet och att den kommer att förbli odödlig i framtiden:

för om själens makt har förvandlats så till den grad att
varje minne av det som den gjort fallit bort är det ingen
märkbar skillnad, såvitt jag förstår, mellan glömskan och döden.¹⁸⁶

Dessutom är det här, inom oss och ingen annanstans, som själens krafter och handlingar ska granskas. Alla övriga fullkomligheter som den kan ha är onyttiga och värdelösa för den; det är med dess nuvarande tillstånd som hela dess odödlighet ska betalas och erkännas, och det är enbart människolivet som den ska stå till svars för. Det vore orättvist att skära bort själens resurser och förmågor, avväpna den och sedan ta den tid då själen sitter inspärrad i fängelse och är sjuk och svag, misshandlad och trängd – ta den tiden som utgångspunkt för en evig och ändlös förkastelsedom; det vore orättvist att begränsa sin granskning till en så kort tidsperiod, som kanske varar en eller två timmar eller i värsta fall ett århundrade (men som också det bara är ett ögonblick jämfört med evigheten) och med utgångspunkt i ett så kort intervall slutgiltigt ordna och fastslå hela dess existens. Det vore ett obilligt missförhållande att evigt lönas eller straffas för ett så kort liv.

För att klara sig ur denna svårighet vill Platon begränsa framtida belöningar och straff till de hundra år som motsvarar människolivets längd. En del av våra kristna har också infört sådana tidsgränser.

Antikens filosofer ansåg således i allmänhet att själens födelse och även dess liv följde de allmänna betingelserna för mänskliga ting. Detta var Demokritos och Epikuros uppfattning, som var den mest accepterade eftersom den byggde på följande slående sannolikheter: man såg att själen föddes just när kroppen kunde ta emot den; man såg att själen utvecklade sina krafter i takt med kroppens; man insåg att den var svag under sin barndom och att den tilltog i kraft och mognad med tiden och sedan avtog och åldrades och till slut blev orkeslös:

vi känner att själen
föds med kroppen, vi känner dem växa och åldras tillsammans.¹⁸⁷

Filosoferna uppfattade att själen var mottaglig för olika lidelser och kunde störas av många plågsamma sinnesrörelser varigenom den bemäktigades av trötthet och smärta; de uppfattade att den kunde försämras och förbättras, erfara glädje, dåsighet och domning, drabbas av sjukdomar och skador precis som magen och fötterna:

vi märker att själen kan botas som kroppen
när den är sjuk, vi ser att den påverkas av mediciner.¹⁸⁸

De såg att den kan förblindas och förvirras av vinets kraft, sättas ur spel av brännande feberångor, vaggas till sömn av vissa droger och väckas av andra:

kroppslig är själens natur med nödvändighet, för den lider
svårt av hugg och slag emot kroppen.¹⁸⁹

De såg att själens alla färdigheter kunde lamslås och kullkastas enbart av bettet från en sjuk hund och att själen inte hade tillräcklig förståndskraft, ingen moralisk färdighet eller dygd, ingen filosofisk beslutsamhet och ingen motståndskraft som kunde förhindra att den drabbades av sådana olyckor; de såg att en droppe spott från en ynklig hundracka på Sokrates kunde skaka hela hans vishet och alla hans upphöjda och välordnade tankar och förinta dem så att det inte blev kvar ett enda spår av hans tidigare kunskap –

själens krafter blir störda,
splittras, slits isär och sprids ut som en verkan av giftet ¹⁹⁰ –

och att detta gift inte mötte mer motstånd i den själen än i själen hos ett fyraårigt barn – ett gift som hade kunnat göra hela filosofin rasande och vansinnig om den hade varit förkroppsligad. Cato kunde vrida nacken av själva döden och ödet, men om han hade smittats av en galen hund och drabbats av den sjukdom som läkarna kallar vattuskräck skulle inte heller han ha stått ut med anblicken av en spegel eller en vattenyta utan att övermannas av fasa och skräck:

sjukdomen sprider sin kraft till kroppens samtliga lemmar,
själen rörs upp som det sker när skummande vågor på havet
sjuder och fräser då vindarna lösgör sin våldsamma styrka.¹⁹¹

Men vad gäller detta har filosofin rustat människan väl så att hon kan stå emot alla andra olyckor, antingen genom att uthärda eller, om det kostar på för mycket, genom att tillfoga olyckorna ett fullständigt nederlag genom att helt och hållet beröva sig känseln; men det där är medel för en själ som är sin egen herre vilken förfogar över sina krafter och är i stånd att resonera och överväga; de fungerar inte när filosofen drabbas av den olyckan att hans själ blir en galnings, störd, förvirrad och förlorad. Det är många saker som kan åstadkomma detta, till exempel en alltför häftig upphetsning, som själen kan framkalla i sig själv genom någon stark lidelse; eller ett sår på något visst ställe på kroppen, eller en utdunstning från magen som leder oss till förblindelse och yrsel:

när sjukdomen härjar i kroppen
irrar själen ofta vilse omkring, den blir galen,
talar förvirrat och leds av tung letargi till att glida
in i en evig sömn: man blundar och huvudet sjunker.¹⁹²

Filosoferna har knappast slagit an den strängen, tycks det mig, inte heller en annan som är lika viktig. Som tröst för vår dödlighet tar de ständigt följande alternativ i sin mun: själen är antingen dödlig eller odödlig. Om den är dödlig kommer den inte att lida, om den är odödlig kommer den hela tiden att förbättra sig. De går aldrig in på den andra möjligheten: tänk om den hela tiden försämras? Hoten om kommande straff överlåter de på diktarna, men därigenom ger de sig själva enkelt spel. Jag slås ofta av att de utelämnar dessa båda led i sina resonemang. Nu går jag tillbaka till det första.

En förvirrad själ tappar stoikernas högsta goda, nämligen beständighet och fasthet. Här måste vår fina vishet ge upp och sträcka vapen. Dessutom har det mänskliga förnuftets fåfänga fått filosoferna att anse att det är otänkbart med en blandning och förening av två så olika saker som dödlighet och odödlighet:

ty att förena förgängligt och evigt och anse dem kunna

samsas, fungera tillsammans, är galet. För vad kan väl anses

mer disparat, mer åtskilt och mindre möjligt att ena

än en förening av dödligt och det som är evigt, odödligt,

gjord för att dessa tillsammans ska motstå de vildaste
stormar? ¹⁹³

Dessutom tänkte filosoferna sig att själen gick in i döden precis som kroppen:

trött av ålder tynar den bort tillsammans med kroppen,¹⁹⁴

något som bilden av sömnen klart visar oss enligt Zenon. Han anser nämligen att sömnen är en försvagning och ett fall för både själen och kroppen: ”Han anser att själen dras ihop och så att säga glider utför och faller.”¹⁹⁵ Att man hos vissa människor kunde konstatera att själens kraft och styrka höll i sig till livets slut förklarade man med att sjukdomarna har olika förlopp, precis som man ser att somliga människor som ligger på sitt yttersta bevarar ett sinne, andra ett annat: den ene hörseln, den andre lukten; och man ser ingen försvagning som är så allomfattande att inte vissa delar blir kvar intakta och starka:

Som när den sjuke har ont i en fot och plågas av smärtan
men kanske inte kan känna den ringaste värk i sitt huvud.¹⁹⁶

Vårt omdömes synförmåga förhåller sig till sanningen som kattugglans till det starka dagsljuset, som Aristoteles säger. Det finns väl inget bättre sätt att övertyga oss om den saken än att konstatera så grova exempel på blindhet i så starkt ljus? Ty den motsatta åsikten, alltså den att själen är odödlig, om vilken Cicero säger att den åtminstone enligt böckernas vittnesbörd först infördes av Ferekydes från Syros på kung Tullius tid (andra tillskriver Thales denna uppfinning, andra andra) – åsikten att själen är odödlig utgör den del av det mänskliga vetandet som behandlas med de största förbehåll och den största tvekan. Särskilt på den här punkten är de hårdaste dogmatikerna tvungna att söka skydd i Akademins skuggor. Ingen vet vad Aristoteles hävdade om saken, lika litet som man vet vad alla de antika filosoferna i allmänhet ansåg, för de behandlar saken med vacklande tro: ”en mycket behaglig sak som de snarare utlovar än bevisar.”¹⁹⁷ Aristoteles gömde sig bakom ett moln av svåra och obegripliga ord och begrepp och överlät åt anhängarna att käfta både om hans åsikter och om saken.

Två saker gjorde denna åsikt sannolik för dem. Den ena var att det utan själarnas odödlighet inte skulle finnas någon grund för de fåfängliga förhoppningarna om ära, som världen fäster sådan förunderlig vikt vid. Den andra var att det var mycket nyttigt för människorna att känna – som Platon säger – att även om lasterna kan undkomma den mänskliga rättvisans blick och kunskap förblir de hela tiden en måltavla för den gudomliga rättvisan, som kommer att förfölja dem även efter de skyldigas död. Människan lägger ner den yttersta omsorg på att förlänga sin existens, hon använder alla tillgängliga medel för detta. För att bevara kroppen har man gravarna, för att bevara namnet har man äran. Missnöjd med sitt öde har människan använt all sin intelligens till att bygga upp sig själv på nytt och stötta upp sig med sina egna påfund. Själen, som på grund av sin förvirring och svaghet inte kan finna något stadigt fotfäste, irrar runt överallt och söker tröstegrunder, förhoppningar och grundvalar i omständigheter utanför sig själv där den kan klamra sig fast och slå rot. Och hur ytliga och fantastiska de förhållanden än är som själen tänker ut åt sig själv vilar den tryggare och hellre i dem än i sig själv.

Men det är sällsamt att se att även de mest hårdnackade anhängarna av denna riktiga och klara övertygelse om våra själars odödlighet kommer till korta och blir maktlösa när de ska bevisa den med hjälp av sina mänskliga krafter. ”Det där är drömmar av en som önsketänker, inte av en lärare”,¹⁹⁸ sade en antik författare. Med hjälp av detta vittnesbörd kan människan inse att den sanning som hon själv upptäcker – den har hon slumpen och ödet att tacka för, ty även om sanningen faller rakt i händerna på människan har hon ingen möjlighet att gripa tag i den och hålla fast den; hennes förnuft har inte styrka att dra fördel av den. Allt som frambringas av vårt eget förnuft och vår egen förmåga blir föremål för osäkerhet och strid vare sig det är sant eller falskt. Det var för att straffa oss för vårt högmod och visa oss vårt elände och vår oförmåga som Gud skapade förvirringen och förbistringen vid det gamla tornet i Babel. Allt vad vi företar oss utan Guds bistånd, allt vad vi ser utan hans nåds lykta är bara fåfänglighet och galenskap. Sanningen är enhetlig och beständig, och när Gud låter oss besitta själva dess väsen fördärvar vi den och förnedrar den genom vår svaghet. Vilken väg människan än väljer på egen hand låter Gud den alltid utmynna i samma förvirring som han ger oss en så slagkraftig bild av med den scen där han rättvist bestraffar Nimrods övermod och omintetgör hans fåfänga företag att bygga ett pyramidformat torn. ”Jag skall göra de visas vishet om intet och de förståndigas förstånd skall jag utplåna.”¹⁹⁹ Vad är den mångfald av språk och munarter, med vars hjälp Gud spred förvirring över det företaget, annat än den oändliga, eviga munhuggning och oenighet i fråga om åsikter och argument som åtföljer och förvirrar det mänskliga vetandets fåfängliga bygge? Och förvirrar det på ett nyttigt sätt! För vad skulle hålla oss tillbaka om vi hade ett korn av kunskap? Det här helgonet har glatt mig mycket: ”Just detta att det nyttiga är fördolt kan antingen öva vår ödmjukhet eller bryta ner vårt högmod.”²⁰⁰ Till vilka höjder av inbilskhet och arrogans drivs vi inte av vår blindhet och dumhet!

Men för att gå tillbaka till mitt ämne var det verkligen alldeles rätt att vi enbart skulle ha Gud och hans välvilliga nåd att tacka för sanningen i denna ädla tro, eftersom det bara är ur hans frikostiga hand som vi kan ta emot odödlighetens frukt: njutandet av den eviga saligheten. Låt oss fritt bekänna att det är Gud ensam som har sagt oss detta, Gud och tron, ty den läran får vi inte från naturen eller förnuftet. Och var och en som upprepade gånger granskar sitt väsen och sina krafter, inre och yttre, utan detta gudomliga privilegium; var och en som betraktar människan utan att smickra henne, kommer aldrig att upptäcka någon egenskap eller färdighet hos henne som luktar annat än död och mull. Ju mer vi ger åt Gud, ju mer vi har honom att tacka för och ju mer vi för tillbaka till honom, desto mer kristet handlar vi.

Det som den här stoiske filosofen för tillbaka på en slumpmässig samstämmighet i folkopinionen vore det väl bättre att han förde tillbaka på Gud: ”När vi diskuterar själarnas odödlighet fäster vi stor vikt vid samstämmigheten hos människor som antingen fruktar eller dyrkar underjordens gudar. Jag delar denna allmänna övertygelse.”²⁰¹

Svagheten i de mänskliga argumenten för denna uppfattning framgår särskilt tydligt i de fabulösa omständigheter som filosoferna har fogat till denna uppfattning för att upptäcka vår odödlighets natur. Låt oss lämna stoikerna därhän – ”de ger oss en nyttjandetid som om vi vore kråkor: de säger att själarna kommer att vara länge, men inte för alltid”²⁰² – som ger själarna ett liv efter detta, men ändå ett som är ändligt. Den allmännaste och mest utbredda åsikten, som har levt kvar till våra dagar, var den som sägs ha Pythagoras till upphovsman; han var visserligen inte den förste som kom på den, men den fick stor tyngd och brett gillande genom hans godkännande: den sade att när själarna lämnar oss vandrar de bara runt från en kropp till en annan, från ett lejon till en häst, från en häst till en kung, i rastlös förflyttning från boning till boning. Pythagoras påstod att han mindes att han tidigare hade varit Aithalides, därefter Euforbos, sedan Hermotimos och efter Hermotimos slutligen Pyrrhos innan han gick över i Pythagoras, med minnen av sig själv från tvåhundrasex år. Somliga tillade att dessa själar ibland steg upp till himlen och sedan ner igen.

Fader! Måste jag tro att själar, som stigit från jorden
upp till himlen, på nytt vänder om till tyngande kroppar?
Vad för ett dystert begär efter ljus förför dessa arma? ²⁰³

Origenes låter själarna komma och gå mellan ett gott och ett ont tillstånd. Varros uppfattning är att själarna efter ett kretslopp på fyrahundrafyrti år återförenas med sin första kropp. Chrysippos säger att detta bör inträffa efter en okänd och obestämd period. Platon (som säger sig ha fått denna tro från Pindaros och den gamla diktningen) hävdar att själen utvecklas under en oändlig serie av växlande förändringar och att de straff eller de belöningar som den mottar i den andra världen blott är tillfälliga eftersom dess liv där är tillfälligt, och av allt detta drar han slutsatsen att själen äger ett enastående vetande om förhållandena i himlen, i helvetet och i denna världen, där den har passerat fram och tillbaka och vistats under många resor: allt detta kan den sedan återerinra sig. På ett annat ställe beskriver Platon själens utveckling så här: den själ som har levt ett gott liv förenas med den stjärna som den tillhör; den själ som har levt ett dåligt liv går över i en kvinna, och om den inte ens då bättrar sig växlar den över till ett djur med sådana egenskaper som motsvarar dess laster, och ett slut på bestraffningarna får den inte uppleva förrän den återgår till sin ursprungliga karaktär och med förnuftets makt gör sig av med de grova, dumma och elementära egenskaperna som finns hos den.

Men jag får inte glömma den invändning som epikuréerna riktar mot denna vandring från kropp till kropp; den är så rolig. De frågar hur det skulle gå om det blev fler som dog än som föddes: då skulle själarna som vräkts från sina bostäder knuffas och trängas om att först få plats i den nya behållaren. Epikuréerna frågar också hur själarna ska fördriva tiden medan de väntar på att en bostad blir ledig. Och om det omvänt föddes fler besjälade varelser än vad som dog, säger de att kropparna skulle få det illa ställt när de väntar på att en själ ska komma på plats; några skulle dö innan de varit levande.

Helt absurd är tanken att själarna står som på pass vid
djurens parnings- och födelseakter – att själar med evigt
liv i ändlösa mängder ständigt är ute på spaning
efter dödliga kroppar och kappas hårt med varann om
vem som ska hinna först med att ta en kropp i besittning.²⁰⁴

Andra har låtit själen stanna i den dödes kropp för att ge liv åt ormar, maskar och andra djur som sägs alstras ur våra ruttnande lemmar, ja rentav ur vår aska. Andra delar upp själen i en dödlig och en odödlig del. Åter andra gör den kroppslig men ändå odödlig. Somliga gör den odödlig men utan vetande och insikt. Det finns också vissa kristna som har ansett att de fördömdas själar blir djävlar på samma sätt som Plutarchos anser att de frälstas själar blir gudar; det är få saker som den författaren fastslår med sådan bestämdhet, för överallt annars intar han en tvivlande och tvetydig hållning. Man måste anse och fullt och fast tro – säger Plutarchos – att själarna hos människor som har varit dygdiga enligt naturens och gudarnas rättvisa blir heliga människor, och efter att ha varit heliga människor blir de halvgudar, och efter att ha varit halvgudar blir de riktiga, fullkomliga gudar efter att ha blivit fullständigt tvagade och renade som vid ett reningsoffer och befriats från all mottaglighet för lidande och från all dödlighet, och då blir de inte gudar genom någon medborgerlig förordning utan därför att det är rätt och förnuftsmässigt sannolikt, och de får ett mycket lyckligt och ärofullt slut. Plutarchos är en av de mest återhållna och måttfulla i gruppen, men den som vill se honom fäktas djärvare och berätta rena mirakler för oss om den här saken hänvisar jag till hans skrifter Om månen och Om Sokrates daimonion, där det tydligare än någon annanstans bekräftas att filosofins mysterier har konstigheter gemensamma med diktkonsten: det mänskliga förståndet villar bort sig när det försöker loda och utforska allt i botten – precis som vi faller tillbaka i barndom när vi är trötta och utmattade av livets långa lopp.

Där har vi de vackra och säkra lärdomarna om vår själ som vi kan hämta ur det mänskliga vetandet. Det som det lär oss om kroppens delar är precis lika våghalsigt. Låt oss välja ut bara ett par exempel, annars drunknar vi i de medicinska misstagens upprörda och vidsträckta hav. Låt oss ta reda på om man åtminstone är överens om ur vilket ämne människan alstrar sin avkomma. När det gäller frågan hur människan ursprungligen skapades är det inte så konstigt om människans förstånd blir osäkert och förvirrat i en så upphöjd och urgammal fråga. Naturfilosofen Archelaos, som Sokrates var lärjunge och älskare till enligt Aristoxenos, sade att både människorna och djuren hade skapats av en mjölkig lera som hade pressats fram av jordvärmen. Pythagoras säger att vår säd är skummet av vårt bästa blod; Platon att den är en vätska från ryggmärgen med hänvisning till att det är i ryggraden man först känner sig trött vid samlag; Alkmaion att den är en del av hjärnsubstansen eftersom de som tar ut sig övermåttan på kärlekens övningar blir dimmiga i blicken; Demokritos att den är en substans utdragen ur hela kroppsmassan; Epikuros att den är utdragen ur både själen och kroppen; Aristoteles att den är en avsöndring från blodförsörjningen, det sista som sprids till våra lemmar; andra att den består av blod som har värmts och smälts av hettan i könsorganen, vilket de sluter sig till av att män kan avge droppar av rent blod när de anstränger sig till det yttersta: det förefaller mer sannolikt, om man nu alls kan dra fram någon sannolikhet ur en sådan oändlig förvirring.

Och hur många motsatta åsikter har inte antikens filosofer om hur säden fullbordar sitt syfte! Aristoteles och Demokritos hävdar att kvinnorna inte har någon säd, att det bara är svett som de avger under njutningens och upphetsningens hetta och att denna vätska inte bidrar till barnalstringen. Galenos och hans efterföljare hävdar tvärtom att barnalstringen inte kan komma till stånd om inte den manliga och den kvinnliga säden möts. Och se hur läkarna, filosoferna, juristerna och teologerna slåss hejvilt med våra kvinnor om hur lång tid de bär sin livsfrukt. För min del stöder jag, med mig själv som exempel, dem som hävdar att havandeskapet varar i elva månader. Världen bygger på denna erfarenhet. Det finns inte den kvinna så enfaldig att hon inte kan säga sin uppfattning om alla dessa stridsfrågor, och ändå kan vi inte komma överens.

Det där räcker för att bevisa att människan inte har större kunskaper om sin kroppsliga del än om sin själsliga. Vi har visat människan för henne själv, vi har visat hennes förnuft för hennes förnuft för att se efter vad det skulle säga oss. Jag tycker att jag har visat tillräckligt klart hur litet förnuftet förstår av sig själv. Och vad kan den människa förstå som inte förstår sig själv? ”Som om man verkligen kunde ta mått på någotsomhelst när man inte vet sitt eget mått.”²⁰⁵ Protagoras drog verkligen en fräck vals för oss när han gjorde människan till alla tings mått – människan, som aldrig ens känner sitt eget mått. Och om det inte är människan tillåter inte hennes värdighet att någon annan varelse får denna fördel. När nu människan är så självmotsägande och när det ena av hennes omdömen hela tiden stjälper det andra var denna gynnsamma sats inget annat än ett skämt, som leder oss till den oundvikliga slutsatsen att både måttet och mätaren är värdelösa. När Thales hävdar att det är mycket svårt för människan att lära känna människan talar han om för henne att kunskap om allt annat är omöjligt för henne.

Ni, för vars skull jag har brutit mot min vana och gjort mig mödan att bygga upp en så här utdragen kropp, kommer säkert inte att underlåta att försvara er Sebond med de vanliga sätt att resonera som ni dagligen undervisas i, och därmed kommer ni att öva er intelligens och er lärdom; det fäktargrepp som jag använde sist bör man nämligen använda blott som en sista utväg. Det är en desperat taktik där ni måste uppge era egna vapen för att få er motståndare att släppa sina, och ett hemligt trick som man bör använda sällan och med försiktighet. Det är mycket dumdristigt om ni förgör er själv för att förgöra en annan. Man ska inte vara beredd att dö för att hämnas en annan, så som Gobryes var: en gång när han var invecklad i närkamp med en persisk adelsman dök Dareios upp med draget svärd, men han drog sig för att hugga till av rädsla för att han skulle råka fälla Gobryes. Denne ropade då till Dareios att han skulle angripa djärvt, även om han blev tvungen att genomborra dem båda.

Jag har hört exempel på att vapnen och villkoren för en duell har förkastats som olagliga när de har varit så desperata att den som erbjöd dem utsatte både sig själv och sin fiende för risken av oundviklig död. Portugiserna tog några turkar till fånga på Indiska oceanen. Turkarna stod inte ut med att vara fångar utan beslöt sig för att anlägga eld och bränna sig själva, sina herrar och fartyget till aska; de lyckades genom att gnida skeppsnaglar mot varandra så att en gnista föll på kruttunnorna, vilka låg på samma plats som de hölls fångna.

Här skakar vi kunskapernas gränser och deras yttersta stängsel, och i kunskaper liksom i dygd är det en synd att gå till ytterlighet. Håll er på allfarvägen, det är inte alls bra att vara alltför skarpsinnig och duktig. Kom ihåg det toskanska ordspråket: ”Den som vässar sig för vasst bryter av sig själv.”²⁰⁶ Jag råder er att visa måtta och moderation i era åsikter och överväganden liksom i er livsstil och allt annat, och att undvika allt nytt och främmande. Alla överdrifter har mitt ogillande. Genom den auktoritet som ni äger genom er höga ställning, och ännu mer genom de fördelar som ni äger på grund av era mer personliga egenskaper, kan ni med en blinkning befalla vem ni vill, så ni borde ge det här uppdraget åt någon professionell lärd som kunde försvara och fördjupa dessa tankar på ett helt annat sätt. Ändå borde detta räcka för era behov.

Epikuros sade om lagarna att även de sämsta var så omistliga för oss att människorna skulle äta upp varandra om de inte hade dem. Och Platon bekräftar att utan lagar skulle vi leva som djur. Vår tanke är ett farligt redskap, dumdristigt vandrar den kring, och det är svårt att ålägga den ordning och måtta. I min tid ser vi hur nästan alla som har överträffat andra med någon sällsynt egenskap och visat osedvanligt skarpsinne har rusat ut i alltför fria åsikter och levnadssätt: hittar man en som är städad och civiliserad är det ett underverk. Man gör rätt i att sätta så snäva stängsel som möjligt för människans tanke. I lärda studier måste man som i allt annat mäta och styra tankens steg och noggrant dra upp dess jaktgränser. Man tyglar och fjättrar tanken med religioner, lagar, sedvänjor, lärdom, föreskrifter, dödliga och odödliga straff och belöningar, ändå ser man att tanken genom sin lättrörlighet och löslighet undslipper alla dessa band. Tanken är en tom kropp som man aldrig kan få grepp om och aldrig styra, en skiftande, formlös kropp som varken kan bindas eller greppas. Det är förvisso få själar som är så disciplinerade, starka och ädla att man kan ge dem det förtroendet att de får röra sig på egen hand; det är få som i sina omdömens frihet kan röra sig med måtta och ansvar bortom de gängse åsikterna. Det är mera tillrådligt att ställa dem under förmyndare. Vilket sårande svärd tanken är, till och med för sin ägare, om han inte kan hantera detta svärd med disciplin och omdöme! Och det finns inget djur som det finns så goda skäl att sätta skygglappar på för att tvinga blicken att se rakt framför fötterna och hindra henne från att avvika åt det ena eller andra hållet utanför de hjulspår som sedvana och lagar drar upp för henne. Därför skulle det passa er bäst att hålla er till ert invanda gångsätt, vilket det nu är, och inte kasta er huvudstupa ut i detta otyglade självsvåld. Men om någon av de här nya doktorerna försöker visa sig duktig i er närvaro på bekostnad av sin eller er egen andliga hälsa, kan ni använda detta förebyggande medel mot den yttersta fara för att befria er från denna farliga farsot som dagligen sprider sig vid era hov: det kommer att hindra både er och er omgivning från att skadas av det smittsamma giftet.

De fria och djärva antika tänkarna skapade alltså flera skolor med olika åsikter inom naturfilosofi och människovetenskaper; var och en fick döma och välja själv innan han valde sida. Men nu för tiden, när alla människor följer samma spår ”och är så bundna vid och försvurna åt vissa säkra och fastställda åsikter att de tvingas försvara också sådant som de inte gillar”,²⁰⁷ nu för tiden, när konsterna bibringas oss genom myndigheters auktoritet och befallning så att skolorna bara har en enda mall, en och samma undervisning och ett och samma avgränsade pensum, granskar man inte längre vad mynten har för vikt och värde, utan var och en godtar dem i sin tur efter det värde som det offentliga godkännandet och den gällande kursen ger dem: man diskuterar aldrig halten, bara växelkursen, och på så sätt godtas alla discipliner på samma sätt. Man godtar läkekonsten på samma sätt som geometrin, och taskspelartrick som besvärjelser, magiska knutar för att göra folk impotenta, kontakt med avlidnas andar, förutsägelser, horoskop, ja till och med det här löjliga sökandet efter de vises sten – allt sådant godtas utan invändningar. Man behöver bara veta att Mars har sitt säte i mitten av handflatans triangel, Venus i tummen och Mercurius i lillfingret; att det är ett tecken på grymhet när hjärtlinjen skär förtjockningen under pekfingret; att det är ett tecken på död i elände när den saknas under långfingret och huvudlinjen går i vinkel mot livslinjen på samma ställe, och att det är ett tecken på okyskhet hos en kvinna om huvudlinjen är öppen och inte bildar vinkel med livslinjen. Ni kan ju själv omvittna att en människa kan vinna anseende och bevågenhet i alla sällskap med sådana kunskaper.

Theofrastos sade att när det mänskliga intellektet vägleddes av sinnena kunde det döma om tingens orsaker i en viss utsträckning, men när det var framme vid de yttersta och första orsakerna blev det trubbigt och måste göra halt, antingen på grund av egen svårighet eller på grund av ämnets svårighet. Det är en måttfull och blygsam uppfattning att vår förmåga kan leda oss till kunskap om vissa saker och att den har ett visst mått av kraft som det är oklokt att överskrida. Det är en rimlig uppfattning som har framlagts av sansade män, men det är svårt att sätta gränser för vår tanke. Den är girigt nyfiken och ser inte större anledning att stanna på tusen än på femti fots avstånd. Erfarenheten har lärt mig att där en har misslyckats har en annan lyckats, att det som var okänt för ett århundrade har klarlagts av det följande, och att vetenskaperna och konsterna inte stöps i en form, utan bildas och utformas bit för bit genom att upprepade gånger bearbetas och putsas på samma sätt som björnhonorna slickar sina ungar i lugn och ro tills de har fått sin form. Om mina intellektuella krafter inte räcker till för att klargöra en sak slutar jag ändå inte upp med att loda och pröva den, och genom att granska och knåda det nya ämnet, genom att röra om i det och värma upp det överlämnar jag det till den som kommer efter mig i ett smidigare och mer hanterligt skick, så att han lättare kan njuta det:

såsom vax från Hymettos
mjuknar i solen och lätt kan formas till många figurer
när det knådas med tummen och genom att nyttjas blir nyttigt.²⁰⁸

Detsamma gör den andre för den tredje: och det är detta som gör att svårigheten inte får inge mig förtvivlan, inte heller min oförmåga, för den är bara min. Om människan förstår vissa ting kan hon förstå alla, men om hon erkänner – som Theofrastos säger – att hon är okunnig om de första orsakerna och principerna, då får hon utan vidare ge upp hela resten av sitt vetande: saknar hon grundvalen faller hennes resonemang till marken. Diskussion och forskning har inget annat mål och syfte än principerna, och om det målet inte styr människans kurs kastar hon sig ut i oändlig ovisshet. ”En sak kan inte förstås mer eller mindre än en annan, eftersom det för alla ting bara finns en definition på förståelse.”²⁰⁹

Nu är det sannolikt att om själen kände till något skulle den först och främst känna till sig själv, och om den kände till något utanför sig själv skulle den framför allt annat känna till sin kropp, sitt hölje. Om man än i dag ser läkekonstens gudar slåss med varandra om vår anatomi –

Mot trojanernas stad var Vulcanus och för den Apollon ²¹⁰ –

när kan vi då vänta oss att de blir överens? Människan står oss närmare än snöns vithet och stenens tyngd: om människan inte känner sig själv, hur ska hon då kunna känna sina funktioner och krafter? Kanske är det inte omöjligt att någon sann kunskap har sin boning hos oss, men då är det en slump. Och eftersom villfarelserna kommer in i vår själ på samma väg, på samma sätt och enligt samma process, har själen inget medel att skilja det ena från det andra eller skilja sanning från lögn.

Akademins filosofer godtog att omdömet kunde ha en böjelse åt det ena eller andra hållet och tyckte att det var för hårt att säga att det inte är mer sannolikt att snön är vit än att den är svart och att vi inte är säkrare på en stens rörelse när den kastas ur vår egen hand än vi är om den åttonde himlasfärens rörelse. Och för att undvika sådana svårigheter och egendomligheter, som verkligen har svårt att rymmas i vår föreställning, medgav de att somliga saker är mer sannolika än andra och accepterade att deras omdöme hade en böjelse för att luta mer åt en sannolikhet än åt en annan – trots att de slog fast att vi är helt ur stånd att veta och att sanningen ligger begravd i djupa avgrunder dit människans blick inte kan tränga ner. De tillerkände omdömet denna benägenhet, men de förbjöd det att hävda något bestämt.

Pyrrhonisternas uppfattning är djärvare och samtidigt mer sannolik. För vad är denna akademikernas ”böjelse” och denna ”benägenhet” för ett påstående framför ett annat om inte ett erkännande av att det ena rymmer en mer sannolik sanning än det andra? Om vårt förstånd har en förmåga att se sanningens form, konturer, hållning och ansikte kan det se hela sanningen lika bra som halva sanningen, när den föds och är ofullkomlig. Förstärk detta drag av sannolikhet som får människorna att luta åt vänster snarare än åt höger; ta det uns av sannolikhet som får vågen att luta och multiplicera det med hundra, med tusen, och till slut gör vågen ett kraftigt utslag och bestämmer sig för ett val och en hel sanning.

Men hur kan de låta sig dras mot det sannolika när de inte känner det sanna? Hur kan de känna en likhet med något vars väsen de inte känner? Antingen kan vi fälla omdömen helt och hållet eller också kan vi det inte alls. Om våra intellektuella och sinnliga färdigheter saknar grund och fotfäste, om de bara fladdrar i vinden, är det meningslöst att vi låter vårt omdöme ryckas med av någon del av deras verksamhet, hur sannolik den än tycks te sig för oss. Och den säkraste och lyckligaste positionen för vårt förstånd måste vara den där det kan hålla sig lugnt, rakryggat, oböjligt, utan att röras eller hetsas av något. ”Det finns ingen skillnad mellan sanna och falska sken som avgör om själen ska ansluta sig till dem.”²¹¹

Vi ser klart att tingen inte har sin boning i oss i sin sanna form och i sitt sanna väsen, och att de inte tar sig in i oss av egen kraft och myndighet. För om det hade varit på det sättet skulle vi alla ta in dem på samma sätt: vinet skulle vara likadant i den sjukes mun som i den friskes. Den som hade spruckna eller valna fingrar skulle känna samma hårdhet i trä- eller järnstycket han hanterar som andra. Yttre föremål ger sig alltså i vårt våld, de tar boning i oss efter vårt gottfinnande.

Om vi nu för vår del kunde ta in något utan att förändra det, om människornas uppfattningsförmåga vore tillräckligt kompetent och stark för att gripa sanningen med våra egna medel och om dessa medel vore gemensamma för alla människor, då skulle denna sanning hoppa ur hand i hand från den ene till den andre, och av alla ting i världen skulle det finnas åtminstone en som människorna var fullständigt överens om att tro på. Men eftersom det inte finns ett enda påstående som inte är omdebatterat och omstritt mellan oss – eller kan bli det – så visar detta klart att vårt medfödda förstånd inte särskilt klart uppfattar det som det uppfattar, för mitt omdöme kan inte få min medmänniskas omdöme att ta in det, vilket tyder på att jag har uppfattat det med något annat medel än en förmåga som är naturlig för både mig och alla andra människor.

Låt oss därför bortse från denna oändliga åsiktsförvirring, som vi kan iaktta bland filosoferna själva, och från denna eviga, allestädes förekommande strid som gäller kunskapen om tingen. För det är en självklar grundförutsättning att människorna – då menar jag de lärda, de mest begåvade och de mest kunniga – aldrig är överens om något, inte ens om att himlen är över våra huvuden. Ty de som tvivlar på allt tvivlar också på detta, och de som förnekar att vi kan förstå något alls säger att vi inte har förstått att himlen är över våra huvuden. Dessa båda åsikter är utan jämförelse de vanligaste.

Bortsett från denna oändliga oenighet och splittring är det lätt att se att ett omdöme som gör oss så förvirrade och skapar en sådan osäkerhet i var och en vilar på en mycket osäker grund. Hur olika dömer vi inte om saker och ting! Hur många gånger ändrar vi inte åsikt! Det som jag anser och tror i dag, det anser och tror jag med hela min tro; alla mina redskap och alla mina drivkrafter grabbar tag i denna åsikt och försvarar den allt de kan. Jag skulle omöjligt kunna omfatta någon annan sanning eller hålla fast den med större styrka än vad jag gör med den här. Jag är helt för den, uppriktigt för den. Men har det inte hänt mig – inte en gång utan hundra, tusen, varenda dag – att jag har omfattat något annat med samma verktyg, under samma omständigheter – något som jag sedan har ansett falskt? Man borde åtminstone bli vis av skadan. Om jag ofta har låtit mig bedras av detta sken, om min probersten regelmässigt visar sig vara felaktig och min våg gör felaktiga utslag, hur kan jag då lita på dem mer den här gången än andra gånger? Är det inte korkat att låta mig luras så många gånger av samma vägvisare? Även om Fortuna får oss att byta åsikt femhundra gånger, även om hon inte gör annat än oupphörligt tömmer och fyller oss med nya åsikter som ett kar, är det alltid den nuvarande och senaste som är den säkra och osvikliga. För den måste man offra gods, ära, liv, hälsa, allt:

träffar man senare på något nytt så raseras
det man upptäckt förut, och vår smak för allt gammalt
     förändras.²¹²

Vad man än predikar för oss, vad vi än lär oss måste vi alltid minnas att det är en människa som ger och en människa som tar emot, det är en dödlig hand som lägger fram det och en dödlig hand som godtar det. Endast det som kommer till oss från himlen har rätt och myndighet att övertyga, endast det har prägel av sanning, men inte heller de sakerna ser vi med våra ögon, inte heller dem tar vi in med våra medel: denna stora heliga bild kan inte hysas i en så eländig boning om inte Gud förbereder den för det ändamålet, förbättrar den och förstärker den med sin särskilda nåd och sin övernaturliga gunst. Åtminstone borde vår natur, som så ofta leder oss att ta fel, få oss att bli mer måttfulla och återhållna med vår ombytlighet. Vi borde minnas att vad vi än tar in i förståndet tar vi ofta in saker som är felaktiga, och att vi tar in dem med dessa samma redskap som så ofta är självmotsägande och tar miste.

Nu är det inte särskilt underligt att de är självmotsägande, så lätt som de kan böjas och vridas av mycket obetydliga omständigheter. Det är helt klart att vår uppfattningsförmåga, vårt omdöme och våra själsliga färdigheter i allmänhet påverkas av kroppens rörelser och förändringar, och förändringar sker ju ständigt. Är inte vår tanke mer vaken, minnet snabbare och reflektionsförmågan livligare när vi är friska än när vi är sjuka? Leder inte glädje och upprymdhet till att saker och ting ter sig i ett helt annat ljus för vår själ än när vi är sorgsna och melankoliska? Tror ni verkligen att Catullus eller Sapfos dikter är lika tjusande för en girig surgubbe som för en kraftfull och eldig yngling? När Kleomenes, Anaxandridas son, var sjuk klandrades han av sina vänner för att han hade nya stämningar och infall som de inte var vana vid. – Tror jag det, svarade han, men så är jag heller inte den jag är när jag är frisk; när jag själv är en annan är också mina åsikter och infall andra.

Under förhandlingarna i våra domstolar förekommer det ett uttryck som används om brottslingar vilka möter en domare som är på gott humör och visar sig mild och välvillig: ”Må han glädja sig åt sin goda tur!”²¹³ Det är ju så att domstolsutslag ibland är mer hårda, stränga och inriktade på att fälla, ibland mer milda, överseende och inriktade på att förstå. En domare kan gå hemifrån med värk av gikten, med svartsjuka eller med ilska över sin tjuvaktiga betjänt och med hela själen förmörkad och genomsyrad av vrede, och då är det inget tvivel om att hans domar drar åt samma håll. Den ärevördiga Areopagdomstolen sammanträdde nattetid för att inte åsynen av målsägarna skulle påverka dess rättskipning. Till och med luften och klart väder förändrar oss i någon mån, som det sägs i de här grekiska diktraderna hos Cicero:

Sådant är människors sinne: det skiftar med alstrande skenet
sådant som detta sänds ut över jorden av Jupiter, fadern.²¹⁴

Det är inte bara febrar, starka drycker och stora olyckor som vänder upp och ner på vårt omdöme: den obetydligaste sak i världen kan få det att snurra runt. Och om varaktig feber kan sträcka vår själ till marken kan vi vara säkra på att tredjedagsfrossa också medför en viss försvagning alltefter sin styrka och omfattning, även om vi inte märker det. Om ett slaganfall försvagar tankens ljus och får det att slockna helt får man inte betvivla att en förkylning kan dämpa det. Följaktligen kan det knappast finnas en enda timme i vårt liv då vårt omdöme är i orört skick, eftersom vår kropp utsätts för så många ständiga förändringar och består av så många olika slags drivfjädrar att jag tror på läkarnas försäkran att det alltid är någon av dem som drar snett. Dessutom är en sådan sjukdom svår att upptäcka om den inte är ytterst allvarlig och obotlig, eftersom förnuftet alltid går lytt, halt och lealöst fram med både lögn och sanning; därför är det svårt att avslöja när det tar fel och fungerar okontrollerat. Förnuft kallar jag hela tiden det sken av logiskt resonerande som var och en bygger upp inom sig – ett förnuft som till följd av sin natur kan ha hundra motsägande uppfattningar om ett och samma ämne: det är ett redskap av bly och vax som kan förlängas, böjas och anpassas till alla synvinklar och mått, det enda som krävs är en färdighet att vrida och vända det. En domare må ha aldrig så goda avsikter; om han inte lyssnar uppmärksamt på sig själv, vilket det är få som gör, kan vänskap, släktskap, ett vackert utseende eller hämndlystnad omärkligt smyga sig in i hans domslut, stödja eller motarbeta en sak och få vågen att göra utslag; det gäller inte bara så pass vägande faktorer som dem jag nämnde, det kan också vara en tillfällig impuls som får oss att gynna en sak i stället för en annan och att utan förnuftets medgivande bestämma vårt val mellan två likvärdiga föremål, eller en lika ogrundad misstanke. Jag, som så uppmärksamt spionerar på mig själv och ständigt har blicken riktad mot mig likt en som inte har särskilt mycket annat att göra –

som struntar blankt i
vilken regent som får folk att bäva

i kalla Norden, vad Tiridates ser
för hot mot tronen²¹⁵ –

jag vågar knappast tala om hur mycket tomhet och svaghet jag finner hos mig själv. Min fot är så ostadig och vinglig, den snubblar och halkar så lätt och min syn är så opålitlig att jag med fastande mage känner mig som en annan människa än när jag har ätit; när hälsan och en klar, vacker dag ler mot mig är jag en älskvärd människa, om en liktorn klämmer på tån är jag sur, otrevlig och otillgänglig. En och samma gångart hos en häst tycks mig omväxlande hård och lätt, en och samma vägsträcka ena gången kortare, andra gången längre, ett och samma uppträdande än mer än mindre behagligt. Ömsom orkar jag allt, ömsom ingenting; det som gläder mig ena stunden pinar mig den andra. Tusen ogenomtänkta och tillfälliga impulser uppstår inom mig. Antingen grips jag av ett melankoliskt humör eller av ett koleriskt; ena stunden dominerar sorgsenheten på alldeles egen hand i mig, nästa stund munterheten. Tar jag en bok kan jag i ett avsnitt finna ett intagande behag som verkligen gör intryck på min själ; återvänder jag dit en annan gång är det en okänd, formlös massa för mig hur mycket jag än vrider och vänder, böjer och bär mig åt med det. Inte ens i mina egna skrifter återfinner jag alltid innebörden i min ursprungliga tanke. Jag vet inte vad jag menade och bränner ofta fingrarna på att rätta och lägga in en ny innebörd när jag har tappat bort den ursprungliga, som var bättre. Jag vinglar hit och dit, mitt omdöme drar inte alltid rakt fram, det flyter och irrar

som när en bräcklig farkost
på öppna havet överfalls av vredgad storm som viner.²¹⁶

Jag tycker om att som övning och tidsfördriv hävda en uppfattning som är motsatt min egen, och då har det många gånger hänt att min tanke, när den gett sig hän åt saken och vänt sig åt det hållet, har engagerat mig så hårt att jag inte längre hittar skälet för min första ståndpunkt och överger den. Jag drar nästan alltid iväg med mig själv åt det håll jag lutar, vad det än är, och dras med av min egen tyngd. Nästan alla skulle säga detsamma om sig själva om de betraktade sig som jag gör. Predikanter vet att den känsla som kommer till dem när de talar eldar dem till tro, och när vi är arga går vi hårdare in för att försvara vår ståndpunkt, vi präglar in den i oss och omfattar den med större häftighet och gillande än vad vi gör när vi är lugna och svala.

Du drar ett fall för advokaten på ett enkelt sätt och han svarar dig vacklande och tveksamt: du märker att det är likgiltigt för honom om han ska försvara den ena eller den andra parten. Men om du betalar honom ordentligt för att hugga tag i saken och kraftfullt ta ställning, om han börjar bli engagerad och hans vilja börjar glöda, då börjar samtidigt hans förnuft och yrkeskunnande att glöda: nu framträder en uppenbar och obestridlig sanning för hans förstånd, han ser saken i ett helt nytt ljus, tror fullt och fast på den och övertygar sig själv. Jag undrar rentav om inte den hetta som föds ur trots och envishet mot myndigheters tryck och våldsamma attacker – eller begäret efter berömmelse – har drivit vissa människor ända till bålet för att försvara en åsikt som de inte ens skulle sveda fingertoppen för om de vore fria och bland vänner. De stötar och skakningar som kroppsliga lidelser tillfogar vår själ har stor makt över den, men det gäller i än högre grad om själens egna lidelser. Dessa har ett så starkt grepp om själen att man kanske kunde hävda att själen enbart sätts i rörelse av sina egna stormbyar, och att själen utan deras inverkan skulle ligga orörlig som ett fartyg på öppna havet när inte vindarna hjälper till. Och den som hävdar detta i likhet med peripatetikerna skulle inte göra oss någon särskild orätt, eftersom det är välkänt att de flesta av själens ädlaste handlingar växer fram ur lidelsernas inverkan och behöver denna. Peripatetikerna säger att tapperheten inte kan utvecklas fullt ut om den inte får bistånd av vreden – ”Ajas var alltid tapper, men rasande var han som tapprast”²¹⁷ – och att man inte kan kasta sig över onda och fientliga människor tillräckligt våldsamt om man inte är ursinnig. De kräver att advokaten ska inge domarna vrede för att rättvisa ska skipas. Starka begär drev Themistokles liksom också Demosthenes, starka begär har drivit filosofer att arbeta, vaka nätter igenom och färdas vida och de leder oss mot nyttiga mål som ära, lärdom, hälsa. Själens svaghet när det gäller att uthärda smärta och motgång ger näring åt botfärdighet och förebråelser i samvetet; svagheten hjälper oss att känna de gissel som Gud straffar oss med och de gissel som rättvisan tillrättaför oss med. Medlidandet är en sporre till mildhet; fruktan väcker oss till att klokt bevara och styra oss själva; och hur många ädla handlingar drivs inte fram av äregirigheten? av inbilskheten? Kort sagt: ingen utomordentlig och anslående dygd är möjlig utan en stark och obehärskad känsla. Ett av skälen till att epikuréerna befriade Gud från all omsorg och oro för våra mänskliga angelägenheter var kanske att han inte ens kunde utöva sina goda handlingar mot oss utan att hans frid stördes av lidelser, och lidelser är ju som manande stick vilka sporrar själen att utföra dygdiga handlingar. Eller också såg de kanske saken på ett annat sätt och betraktade lidelserna som stormar vilka på ett skamligt sätt berövar själen dess ro? ”På samma sätt som havet förstås vara stilla när inte ens den minsta vindpust rör upp vågor, på samma sätt urskiljes själens lugn och stillhet när ingen störning kan oroa den.”²¹⁸

Vilka skiftande tankar och resonemang, vilka motstridiga föreställningar ställs vi inte inför av våra växlande lidelser! Vilken trygghet kan vi då få av ett föremål så ostadigt och rörligt som själen, som genom sin natur är underkastad förvirringens herravälde och som aldrig rör sig annat än med påtvingade, främmande steg? Om vårt omdöme är i händerna på själva sjukdomen och förvirringen, om det måste få sina intryck av saker och ting från galenskapen och tanklösheten, vilken säker visshet kan vi då förvänta oss av omdömet? Är det inte djärvt av filosofin att anse att människorna utför sina största dåd, dem som kommer närmast efter det gudomliga, när de är utom sig själva, rasande och från sina sinnen? Då blir vi alltså bättre när vårt förnuft är borta eller sover! De två naturliga vägarna för att komma in i gudarnas rådskammare och förutse ödenas gång är vanvettet och sömnen. En lustig tanke: när lidelserna rubbar vårt förnuft blir vi dygdiga, när förnuftet rycks upp med roten av vanvettet eller av dödens bild sömnen, blir vi profeter och siare. Jag har aldrig varit mer beredd att tro på filosofin. Det var en rent gudomlig inspiration, ingjuten av den heliga sanningen i den filosofiska anden, som avtvingade den ett medgivande, tvärtemot dess normala förkunnelse, om att vår själs rofyllda tillstånd, dess lugna tillstånd, det tillstånd som är det sundaste som filosofin kan uppnå för själen, inte är dess bästa tillstånd. Vår vaka sover djupare än vår sömn, vår vishet är mindre vis än vanvettet; våra drömmar är mer värda än våra resonemang och den sämsta platsen vi kan inta är inom oss. Men inser inte filosofin att vi är kloka nog att notera att den röst som gör gällande att anden blir så klarsynt, så upphöjd och fullkomlig när den lösgörs från människan men så jordbunden, okunnig och förmörkad när den är i människan – att detta är en röst som utgår från den ande som finns i den jordbundna, okunniga och förmörkade människan, och att den därför är en opålitlig röst som man inte kan tro på?

Jag har ett trögt och tungfotat temperament och har ingen större erfarenhet av dessa våldsamma sinnesrörelser, som för det mesta slår ner plötsligt i vår själ utan att ge den tid att hitta rätt. Men det finns en lidelse i unga människors hjärtan som sägs uppkomma av sysslolöshet; även om den banar sig väg utan brådska och med måttfulla steg visar den mycket tydligt dem som har försökt motstå dess angrepp styrkan i den förvandling och försämring som vårt omdöme drabbas av. Förr i världen försökte jag stålsätta mig för att motstå och slå tillbaka dess angrepp, för så långt står jag från dem som välkomnar lasterna att jag inte ens följer dem om de inte släpar mig med sig; men trots mitt motstånd kände jag hur den föddes, växte och tilltog för att till slut gripa tag i mig och inta mig trots att jag såg klart och var full av liv, så att det blev som ett rus och min bild av saker och ting började bli en annan än den vanliga. Den åtråddas företräden växte och tilltog på ett tydligt sätt; de ökade och blåstes upp av min inbillnings vind, svårigheterna med min uppvaktning minskade och jämnades ut, mitt förnuft och mitt samvete drog sig tillbaka, men när den här elden plötsligt slocknade som ett blixtsken antog min själ ett annat synsätt, kom i ett annat tillstånd och fick ett annorlunda omdöme: svårigheterna med att dra sig tillbaka tycktes mig nu stora och oöverstigliga, samma saker fick en helt annan smak och uppsyn än vad det heta begäret hade gett dem. Vilket av dessa tillstånd var det sannaste? Det har Pyrrhon inte en aning om.

Vi är aldrig fria från sjukdom. Febrarna kan vara både kalla och varma, från verkningarna av en brinnande lidelse faller vi ner i verkningarna av en kall. Lika långt som jag har kastat mig framåt kastas jag bakåt:

som när havet växelvis rör sig fram och tillbaka,
än rusar upp mot land och dränker med skummande böljor
klippornas rad och kastar sin våg över innersta sanden,
än drar sig bakåt igen och för med sig rullande stenar,
lämnar stranden i hastig flykt så att havsytan sjunker.²¹⁹

Men just för att jag vet om min rörlighet har det blivit så att jag har byggt upp en viss åsiktsmässig stabilitet hos mig; jag har nästan inte ändrat mina första, naturliga åsikter, för hur sannolikt det nya än kan te sig ändrar jag mig inte så lätt, av rädsla för att förlora på bytet. Och eftersom jag inte kan välja låter jag andra välja åt mig och stannar där Gud har satt mig. Annars skulle jag inte kunna låta bli att ständigt flacka omkring. På så sätt har jag, genom Guds nåd, utan oro och samvetskval, kunnat hålla mig kvar helt och fullt vid vår religions gamla trosläror tvärsigenom all den splittring i olika skolor som vårt århundrade har frambragt. De antika författarnas skrifter, och nu menar jag de goda, innehållsrika och pålitliga skrifterna, frestar mig och kan leda mig praktiskt taget vart de vill; den som jag lyssnar på tycks mig alltid vara den starkaste: jag tycker att de har rätt var och en i tur och ordning, hur de än motsäger varandra. Det förhållandet att goda huvuden kan göra vad de vill sannolikt, och detta att det inte finns något som är så konstigt att de inte kan ge det tillräcklig färg för att lura en dumbom som mig – det visar klart och tydligt hur svaga deras bevis är. Himlen och stjärnorna har rört sig i tretusen år, det trodde alla tills Kleanthes från Samos eller (enligt Theofrastos) Hiketas från Syrakusa bestämde sig för att hävda att det var jorden som rörde sig genom djurkretsens ellips samtidigt som den snurrade runt sin egen axel. Och i våra dagar har Copernicus bevisat denna lära så väl att han systematiskt utgår från den när han drar alla sina astronomiska slutsatser. Vilken lärdom kan vi dra av detta – annat än att vi inte ska bry oss om vilken av de två lärorna som är den rätta? Och vem vet om inte en tredje åsikt kullkastar de två föregående om tusen år?

Så skapar årens gång en förändring och tiderna skiftar:

det som stod högt i kurs en gång berövas all aktning,

annat kommer i stället och upphör att vara föraktat,

åtrås mer för var dag tills det nyligen funna har vunnit

underbar aktning bland mänskor och hyllas till höger och
vänster.²²⁰

Så när vi ställs inför en ny lära har vi goda skäl att misstro den och betänka att innan den läran framfördes var dess motsats i ropet, och på samma sätt som den gamla kullkastades av den nya kan det komma en tredje upptäckt i framtiden som välter den andra. Innan de principer som Aristoteles införde vann tilltro var det andra principer som tillfredsställde det mänskliga förnuftet på samma sätt som hans tillfredsställer oss i dag. Vad har Aristoteles principer för patent, vad har de för särskilt privilegium som gör att vår uppfinningsförmåga ska göra halt vid dem och att de ska äga vår tilltro för all framtid? De löper samma risk som sina föregångare att bli utslängda.

När jag ansätts med ett nytt argument måste jag betänka att om inte jag kan prestera en tillfredsställande invändning mot det så kan någon annan göra det. Att tro på alla sannolikheter som vi inte själva kan avfärda är nämligen mycket dumt. Då skulle följden bli att hela det enkla folket, och vi hör väl alla till det enkla folket, skulle snurra som en vindflöjel i sina åsikter, för eftersom deras själar är mjuka och saknar motståndskraft skulle de vara tvungna att oavbrutet motta nya intryck, så att det senaste intrycket hela tiden utplånade spåret av det förra. Den som känner sig svag bör följa juridisk praxis och svara att han ska tala med sin äldre kollega eller vända sig till de klokare män som lärt upp honom. Hur länge har läkekonsten funnits i världen? Det sägs att en nykomling vid namn Paracelsus håller på att förändra och vända upp och ner på hela det gamla regelsystemet och hävdar att det enda som medicinen hittills har lyckats med är att ha ihjäl folk. Det tror jag att han lätt kan bevisa, men jag tycker inte att det vore vidare klokt av mig att utplåna mitt eget liv för att pröva hans nya erfarenheter. Tro inte vemsomhelst, lyder regeln, för vemsomhelst kan säga vadsomhelst.

En av dem som bekänner sig till nyheter och reformer inom naturvetenskapen sade nyligen till mig att alla de antika författarna uppenbart hade tagit fel om vindarnas beskaffenhet och rörelser och att han skulle göra detta handgripligt fattbart för mig om jag bara ville lyssna på honom. Efter att med visst tålamod ha lyssnat på hans argument, som verkade fullt rimliga, sade jag: – Vad? De som navigerade efter Theofrastos lagar – for de västerut när de styrde österut? – Det var en ren slump, svarade han, men hursomhelst tog de fel. Då svarade jag att jag hellre trodde på fakta än på argument. Nu är detta saker som ofta krockar, och man har sagt mig att det i geometrin (som anser sig ha nått den högsta graden av säkerhet inom vetenskaperna) finns ovederläggliga bevis som raserar erfarenhetens sanning. Jacques Peletier berättade till exempel hemma hos mig en gång att han hade funnit två linjer som närmade sig varandra för att mötas men som enligt vad han bevisade aldrig i evighet kunde nudda varandra. Och pyrrhonisterna använder sina argument och sitt förnuft enbart till att rasera det som ter sig sannolikt för erfarenheten, och det är fantastiskt hur långt vårt smidiga förnuft har följt pyrrhonisterna i deras projekt att bekämpa faktas evidens. För de kan bevisa att vi inte rör oss, att vi inte talar, att det inte finns något som heter tungt eller varmt, och det med samma kraft i argumentationen som när vi bevisar de mest sannolika saker. Ptolemaios, som var en stor gestalt, fastställde vår världs gränser, och alla de antika filosoferna trodde sig känna dess utsträckning med undantag för några avlägsna öar, som kunde undgå deras uppmärksamhet. Hade man för tusen år sedan betvivlat hela den kosmografiska vetenskapen och de åsikter i ämnet som var accepterade av alla, då hade man pyrrhoniserat, det var kätteri att erkänna att antipoderna fanns; och i vårt århundrade har man just upptäckt ett oändligt fastland, inte en ö eller ett avgränsat område, utan en världsdel nästan lika stor som den vi känner. Och naturligtvis försäkrar vår tids geografer att nu är allt funnet och allt sett, för

det som nu finns till hands är kärt och anses ska gälla.²²¹

Om Ptolemaios på sin tid misstog sig på grunderna för sitt resonemang undrar jag om det inte vore dumt av mig i dag att lita på vad de här geograferna säger om saken, och om det inte är mer sannolikt att denna stora kropp som vi kallar världen är något helt annat än vad vi tror. Platon säger att den växlar utseende i alla avseenden: att himlen, stjärnorna och solen ibland kastar om den rörelseriktning som vi ser och ändrar öster till väster. Herodotos fick höra av de egyptiska prästerna att sedan den tid då deras första kung levde för drygt elvatusen år sedan (och de visade honom alla sina kungars statyer gjorda efter levande modell) hade solen ändrat bana fyra gånger, att hav och jord byter plats och att det var omöjligt att bestämma när jorden hade uppstått. Aristoteles och Cicero sade detsamma, och en av de kristna säger att jorden existerar sedan all evighet men växlar mellan död och återfödelse: han åberopar Salomo och Jesaja för att bemöta invändningen att Gud en gång var en skapare utan skapelseverk, att han var overksam och sedan lämnade sin overksamhet och satte igång med verket, och att han följaktligen själv är föremål för förändring.

I den mest berömda av de grekiska skolorna betraktas världen som en gud skapad av en annan, större gud, och världen anses bestå av en kropp och en själ vilken finns i dess mitt men därifrån breder ut sig till dess periferi genom musikaliska tal: gudomlig, mycket lycklig, mycket stor, mycket vis, evig. I den guden finns andra gudar, havet, jorden, stjärnorna, som upprätthåller varandra genom en harmonisk och evig rörelse, en gudomlig dans: de ömsom möts och skils, döljer sig, visar sig, byter plats, är än framför, än bakom. Herakleitos slog fast att världen bestod av eld och var bestämd av ödet att en dag flamma upp och gå under i eld för att någon gång återuppstå. Och om människorna säger Apuleius att de är ”enskilt dödliga, kollektivt eviga”.²²² Alexander gav sin mor en redogörelse som en egyptisk präst hade författat på grundval av landets minnesmärken; den vittnade om att det folket var oändligt gammalt, och den innehöll också en sann redogörelse för andra länders uppkomst och utveckling. Cicero och Diodoros sade att kaldéerna på deras tid hade register som omfattade drygt fyrahundratusen år. Aristoteles, Plinius och andra säger att Zoroaster levde sextusen år före Platons tid. Platon säger att invånarna i Sais har skriftliga vittnesbörd som täcker åttatusen år och att staden Athen byggdes tusen år före staden Sais. Epikuros säger att samtidigt som föremålen finns här så som vi ser dem finns de precis likadana och i samma gestalt i flera andra världar. Det hade han hävdat med större visshet om han hade sett de märkvärdiga exemplen på likheter och samstämmigheter som finns mellan den nya västindiska världen och vår värld i nuvarande och gången tid.

När jag tänker på vad vi vet om samhällslivets utveckling här på jorden har jag visserligen ofta förundrats över att se de stora likheter som finns – över mycket stora avstånd i rum och tid – mellan ett så stort antal vilda folkliga åsikter och vilda seder och trosföreställningar som inte i något avseende tycks ha med vårt medfödda förnuft att göra. Människoanden är en stor tillverkare av underverk, men denna överensstämmelse har något mer abnormt över sig som jag inte kan förklara; den finns också i namn och i tusen andra saker. För där borta fann man folk som (såvitt vi vet) aldrig hade hört talas om oss men som praktiserade omskärelse; folk där det fanns stater och stora samhällen som leddes av kvinnor, utan män; där man höll fastor och långfasta och därtill iakttog avhållsamhet från kvinnor; där våra kors hyllades på olika sätt; på ett ställe prydde man gravarna med dem, på ett annat använde man dem, särskilt andreaskors, till att skydda sig mot nattliga syner och lägga dem i barnens sängar mot förtrollning. På ett annat ställe mycket långt in på fastlandet hittade man ett jättestort träkors som tillbads som regngud; där fann man också en mycket tydlig motsvarighet till våra biktfäder, bruket av mitror, prästernas celibat, konsten att spå i offerdjurs inälvor, avhållsamhet från alla sorters kött och fisk och prästernas bruk av ett särskilt språk, inte det vanliga, under gudstjänsten; man fann tron att den förste guden förjagades av en annan gud som var hans yngre bror; tron att människorna skapades med all nödvändig utrustning som sedan togs ifrån dem på grund av deras synder; att de flyttade till ett annat område och att deras medfödda natur försämrades; att de en gång dränktes genom en översvämning från himlen som bara ett fåtal familjer klarade sig ifrån: de kastade sig in i högt liggande bergsgrottor som de stängde till så att vattnet inte kunde komma in, och där hade de också stängt in många sorters djur; när de märkte att regnet upphörde skickade de ut hundar, och när hundarna kom tillbaka rena och våta drog de slutsatsen att vattnet ännu inte hade sjunkit, och när de sedan skickade ut andra och såg att de var leriga när de kom tillbaka gav de sig ut och återbefolkade världen som bara var uppfylld av ormar. På ett ställe fann man att folk trodde på domens dag, och de blev oerhört upprörda när spanjorerna spred ut de dödas ben då de genomsökte rikedomarna i gravarna: de sade att det skulle bli svårt att foga samman dessa kringkastade ben igen. Man påträffade byteshandel, ingen annan form av handel, med marknader och torg för detta ändamål; man fann dvärgar och vanskapta som fick förgylla furstarnas måltider, jakt med deras motsvarighet till falkar, tyranniska skatter, utsökt trädgårdskonst, danser, akrobatiska övningar, musikinstrument, rustningar, boll- och tärningsspel och hasardspel som de ofta blir så uppslukade av att de satsar sig själva och sin frihet, en läkekonst som enbart bygger på magi, bildskrift, tron på en enda första människa som var alla folks fader, dyrkan av en gud som förr hade levat som en fullkomligt oskyldig, fastande och botfärdig människa som predikade naturens lag och religionens ceremonier och som hade försvunnit från världen utan att lida en naturlig död; tron på jättar; bruket att berusa sig på drycker och dricka ikapp; religiösa ornament föreställande ben och dödskallar; mässkjortor, vigvatten, vigvattenskvastar; fruar och tjänare som slåss om att bli brända och begravda tillsammans med den avlidne mannen eller herren; en lag om att äldsta barnet ska ärva all egendom och inget sparas åt det yngre annat än lydnad; bruket att den som utsetts till ett visst mycket inflytelserikt ämbete tar ett nytt namn och överger det gamla; bruket att strö kalk på det nyfödda barnets knän med orden ”Av stoft är du kommen, stoft skall du åter bli”; spådomskonsten.

De bleka skuggor av vår egen religion som man ser i en del av dessa exempel vittnar om denna religions värdighet och gudomlighet. Den har inte bara tagit sig in hos alla otrogna folk i den här delen av världen genom någon sorts imitation, den har också tagit sig in bland dessa barbarer liksom genom en gemensam och övernaturlig inspiration. För hos dem fann man också tron på skärselden, fast i en annan form: det som vi tillskriver elden tillskriver de kylan, och de tänker sig att själarna både renas och straffas genom den strängaste köld. Det exemplet påminner mig om en annan rolig skillnad: på samma sätt som det fanns folk som tyckte om att blotta spetsen på könsorganet och skära av förhuden på muhammedanskt och judiskt vis fanns det andra som hade så stora betänkligheter mot att blotta den att de mycket noga drog fram förhuden och band ihop med små trådar så att den aldrig fick se dagens ljus. Och här är en annan skillnad: på samma sätt som vi hedrar kungar och högtider genom att ta på oss de finaste kläderna vi har finns det vissa områden där undersåtarna framträder inför sin kung i sina tarvligaste kläder för att visa hela ojämlikheten och hela sin underkastelse, och när de går in i slottet tar de på sig en gammal trasig kappa över den snygga för att all glans och prakt ska tillfalla deras herre. Men låt oss fortsätta.

Om naturen räknar in även människornas trosuppfattningar, omdömen och åsikter – precis som alla andra ting – i sin normala gång; om dessa trosuppfattningar med mera har sitt kretslopp, sin säsong, sin födelse och sin död precis som kålhuvudena; om himlen styr och ställer med dem efter behag, vilken inflytelserik och ständig myndighet ska vi då tilldela dem? Om erfarenheten gör det handgripligt klart för oss att vårt väsens egenart bestäms av luften, klimatet och jorden där vi föds – inte bara hudfärgen, längden, kroppsbyggnaden och hållningen utan också själens färdigheter: ”och luftstrecket påverkar inte bara kropparnas utan också själarnas styrka”,²²³ säger Vegetius; om gudinnan som grundade Athen valde att lägga staden i ett klimat som gjorde människorna kloka, som de egyptiska prästerna sade till Solon – ”Luften i Athen är tunn, därför tror man också att invånarna i Attika är mer skarpsinniga; i Thebe är luften tjock, därför är thebanerna dumma och kraftiga”²²⁴ – så att människorna, på samma sätt som frukter och djur föds olika, också de föds mer eller mindre krigiska, rättrådiga, behärskade och fogliga, på en plats begivna på vin, på en annan på stöld och liderlighet, på en plats vidskepliga, på en annan vantrogna, här frihetsälskande, där slavaktiga, begåvade för en vetenskap eller begåvade för konst, klumpiga eller uppfinningsrika, lydiga eller uppstudsiga, goda eller onda beroende på böjelse bestämd av platsen där de bor, och precis som träden får de en ny karaktär om man flyttar dem – vilket var skälet till att Kyros inte ville låta perserna lämna sitt karga och kuperade land och flytta till ett annat som var milt och platt; han sade att feta och mjuka jordar gjorde människorna mjuka och att fruktbara jordar gjorde sinnet ofruktbart; om vi nu ser att än blommar den ena konsten eller tron, än den andra, beroende på något inflytande från himlen; om vi ser att ett århundrade frambringar en sorts lynne och påverkar människosläktet på ett visst sätt så att människornas sinnen liksom våra åkrar än blir frodiga, än magra, vad blir det då med alla dessa fina företräden som vi skryter med? Eftersom en vis människa kan missta sig, och hundra människor och många folk, ja eftersom till och med den mänskliga naturen enligt oss misstar sig i många århundraden om det ena eller andra – vilken garanti har vi då för att den någon gång ska sluta upp med att missta sig och för att den inte misstar sig i vårt århundrade?

Bland andra bevis på vår svaghet förtjänar följande att räddas undan glömskan, tycker jag: inte ens vårt begär visar människan vad hon behöver. Jag menar inte avnjutandet, utan detta att vi genom föreställningar och önskningar inte kan enas om vad vi behöver för att bli tillfredsställda. Låt tanken skära till och sy ihop som den vill, den kan inte ens önska det som passar för den och bli tillfreds:

Styr vårt förnuft när vi grips av begär eller skräck? Har du
nånsin

önskat nånting på så gynnsamma villkor att inget blev ångrat,

varken det du begärt eller det att din önskan blev uppfylld? ²²⁵

Det var därför Sokrates bad gudarna att de enbart skulle ge honom sådant som de visste var gynnsamt för honom. Och spartanernas böner, både de offentliga och de privata, innehöll bara en önskan om att de skulle ges goda och vackra saker; uppgiften att välja och vraka mellan dessa ting överlät de på den högsta makten.

Bröllop önskar vi oss och att hustrun ska skänka oss söner –
men vad det blir för slags fru och barn, det vet bara guden.²²⁶

Och den kristne ber till Gud ”Ske din vilja” för att inte råka ut för det olyckliga tillstånd som diktarna hittar på för kung Midas. Han bad gudarna att allt han rörde vid skulle förvandlas till guld. Han blev bönhörd och hans vin blev till guld, hans bröd blev till guld och hans fjäderbolster; till guld blev hans skjorta och alla hans kläder så att han blev krossad av att få sin önskan uppfylld; han fick en outhärdlig gåva och blev tvungen att ta tillbaka sin bön:

Slagen av skräck för ett oväntat öde, förmögen och fattig
flyr han från överdådet och hatar det han har bett om.²²⁷

Låt oss tala om mig själv. I min ungdom önskade jag mer än något annat att Fortuna skulle ge mig Sankt Mikaelsorden, som på den tiden var det högsta hederstecknet för den franska adeln och mycket sällsynt. Hon skänkte mig den, fast på skoj: i stället för att lyfta och höja mig från min nivå så att jag kunde nå den gav hon mig en mycket mer älskvärd behandling och förringade och sänkte själva orden ner till mina axlar och ännu lägre. Kleobis och Biton bad sin gudinna och Trofonios och Agamedes bad sin gud om en värdig belöning för sin fromhet och de fick döden som gåva: så annorlunda är himlens åsikter än våra om vad vi behöver.

Ibland kan det vara till skada för oss att Gud skänker oss rikedom, ära, ja till och med liv och hälsa, för allt som är behagligt för oss är inte alltid hälsosamt: om Gud i stället för tillfrisknande skickar oss död eller värre olyckor – ”din käpp och stav, de har tröstat mig”²²⁸ – gör han det genom sin försyn, som mycket säkrare än vad vi kan göra ser vad vi förtjänar; och det måste vi ta emot som något gott, som från en mycket vis och välvillig givare.

Mitt råd: låt gudarna själva bestämma
vad som är lämpligt för oss och vad som kan gagna vår ställning!
Människor är mera kära för dem än de är för oss själva.²²⁹

Ty att be dem om ära och höga poster är att be dem att kasta ut en i ett fältslag, sätta en vid ett tärningsspel eller något annat sådant, där utgången är okänd för en och utbytet tvivelaktigt.

Ingen strid mellan filosoferna är så våldsam och bitter som den som utkämpas om människans högsta goda; enligt Varros uträkning skapade den tvåhundraåtti olika skolor.

”Men den som är oenig om det högsta goda ifrågasätter filosofins hela grundval.”²³⁰

Tänk dig tre gäster: här råder visst oenighet om det mesta,
olika är deras smak och olika rätter begär de.
Vad ska jag ge dem, vad inte, när du skickar ut vad den andre
kräver och det du beställer är äckligt och surt för två andra? ²³¹

Så borde naturen svara på deras strider och debatter. Somliga säger att vårt goda finns i dygden, andra att det finns i vällusten, åter andra i en tillvaro i pakt med naturen; somliga att det finns i kunskapen, andra i att inte känna smärta, åter andra i att inte låta sig bedras av yttre sken, och den åsikten liknar en annan hos antikens Pythagoras:

Ej finna något så märkligt – det, Numacius, är väl
nästan det enda som skänker oss lyckan och får den att vara ²³² –

något som också är målet för den pyrrhonistiska skolan. Själsstorhet är enligt Aristoteles att inte finna något märkligt. Och Arkesilaos sade att det var något bra att avstå från att fälla omdömen och att hålla omdömet upprätt och oböjligt, men att det var lastbart och ont att samtycka och foga sig. När han fastslog detta som en säker grundsats avvek han visserligen från pyrrhonismen. När pyrrhonisterna säger att det högsta goda är ataraxi, alltså omdömets orörlighet, menar de inte detta som ett bekräftande påstående; samma själsliga impuls som får dem att undvika branta stup och skydda sig mot kvällskylan inger dem denna föreställning och får dem att förkasta alla andra.

Hur livligt önskar jag inte att det under min livstid trädde fram en människa, antingen någon annan eller Justus Lipsius, den lärdaste mannen vi har kvar, ett högt kultiverat och omdömesgillt snille, en sann andlig like till Turnebus – en människa som hade både vilja, hälsa och tid att göra upp en förteckning som i huvudgrupper och klasser och med ärlighet och noggrannhet sammanförde allt vi kan veta om den antika filosofins åsikter om vårt väsen och vårt sätt att leva, deras kontroverser, de olika skolornas anseende och uppslutning, och redovisade hur grundarna och anhängarna tillämpade sina föreskrifter vid minnesvärda och förebildliga tillfällen! Vilket fint och nyttigt arbete skulle inte det bli! Och för resten: om det var ur oss själva som vi hämtade våra moralregler, vilken förvirring skulle vi inte hamna i! Ty det som vårt förnuft i så fall råder oss till som det mest godtagbara är att var och en i stort ska lyda sitt lands lagar, vilket också Sokrates råder till när han (som han säger) är inspirerad av en gudomlig rådgivare. Och vad menar förnuftet med det, annat än att våra moralregler inte bygger på något annat än slumpen? Sanningen måste ha ett och samma ansikte överallt. Om människan kände det rätta och rättfärdiga i handgriplig form och i dess sanna väsen skulle hon inte knyta det till det ena eller andra lokala bruket, och dygden skulle inte ta form efter persernas eller indiernas föreställning. Inget är utsatt för mer ständig förändring än lagarna. Sedan jag föddes har jag sett våra grannar engelsmännen byta lagar tre fyra gånger, inte bara på det politiska området, som är ett fält där man kan vara beredd att avstå från varaktighet, utan också på det viktigaste område som tänkas kan, nämligen religionens. Det gör mig skamsen och arg, så mycket mer som det är ett folk som människorna i mina trakter förr i världen hade så nära kontakter med att det fortfarande finns några spår av vårt gamla släktskap i mitt hus. Och härhemma hos oss har jag sett sådant som varit belagt med dödsstraff bli lagligt, och vi som anser andra saker lagliga löper risk att – alltefter den ovissa krigslyckan – en dag stämplas som majestätsförbrytare och gudsförnekare när vår rätt blir orättens rov och dess väsen efter några korta år under sådant herravälde får motsatt karaktär.

Hur kunde den antika guden ha anklagat den mänskliga kunskapen för okunskap om guden och hur kunde han lära människorna att deras religion bara var något som de hade hittat på för att hålla ihop sitt samhälle – hur kunde guden ha gjort detta på ett slagkraftigare sätt än genom att förklara, som han gjorde för dem som kom till hans trefot och sökte upplysning av honom, att den sanna kulten för var och en var den som brukade praktiseras på platsen där han bodde? Åh Gud! I vilken tacksamhetsskuld står vi inte till vår allsmäktige skapares godhet för att han har befriat vår tro från all flyktig och tillfällig kult och baserat den på sitt heliga ords evigt oföränderliga grund! Vad säger oss då filosofin i detta vårt beråd? Att vi ska följa vårt lands lagar? Det vill säga detta gungande hav av åsikter hos ett folk eller en furste, vilka kommer att måla upp rättvisan för mig i lika många färger och framställa den omvandlad i lika många gestalter som stämningarna växlar för dem? Så böjligt kan jag inte göra mitt omdöme. Vad är det för en dygd som jag såg äras igår och som inte längre hedras i morgon, och som blir till ett brott bara man korsar en flod? Vad är det för en sanning som begränsas av de här bergen och är en lögn för människorna på andra sidan? Men filosoferna kan inte mena allvar när de försöker ge lagarna ett slags säkerhet genom att säga att det finns vissa fasta, eviga och oföränderliga lagar som de kallar naturliga, och som i kraft av sitt väsen finns inpräntade i människosläktet; somliga säger att dessa lagar är tre, andra att de är fyra, somliga säger att de är fler, andra att de är färre, ett tecken på att detta är ett lika tvivelaktigt kännemärke som annat. Nu har de sådan otur (för hur kan jag kalla det annat än otur att man bland ett så oändligt antal lagar inte påträffar åtminstone en som turen eller den blinda slumpen har låtit bli allmänt godtagen genom alla folks samtycke?); nu är de så olyckligt lottade, säger jag, att det av dessa tre eller fyra lagar inte finns en enda som inte har motsagts och förkastats, inte av ett folk utan av flera. Men det enda tecknet på sannolikhet, varmed de kan tala för att vissa lagar är naturliga, är att de är allmänt gillade, för det som naturen verkligen hade beordrat oss, det skulle vi utan tvivel åtlyda i gemensam enighet, och inte bara varje folk, utan varje enskild människa skulle uppleva det som ett våldsövergrepp av den som sökte driva honom att bryta mot en sådan lag. Må de visa mig en lag av sådan beskaffenhet!

Protagoras och Ariston sade att den väsentliga rättvisan i lagarna enbart var lagstiftarnas makt och uppfattning, och utan detta förlorade begreppen god och rättskaffens sitt innehåll och blev tomma namn på likgiltiga ting. Thrasymachos hos Platon anser att det inte finns någon annan rätt än den starkares fördel. Det finns ingenting där världen är mer skiftande än i sedvänjor och lagar. En sak är avskyvärd här och skördar beröm där, till exempel konsten att stjäla i Sparta. Äktenskap mellan nära släktingar är belagda med dödsstraff hos oss, på annat håll hyllas de:

det berättas om folk där
modern äktar sin son och dottern förmäls med sin fader:
tillgivenheten förstärks när kärleken så blir fördubblad.²³³

Barnamord, fadermord, hustrur som delas av flera män, häleri, alla slags sinnliga orgier – kort sagt, det finns inget så extremt att det inte befinns vara godtagen sedvana i något land. Det är troligt att det finns naturliga lagar, det kan vi se hos andra levande varelser; men hos oss har de gått förlorade eftersom det här fina mänskliga förnuftet blandar sig i överallt, försöker härska och styra och i sin inbilskhet och ombytlighet vränger och stökar till tingens ansikte. ”Det finns alltså ingenting längre som är vårt. Det jag kallar vårt är frambragt genom konst.”²³⁴ Föremål kan betraktas i olika ljus och ur olika synvinklar; i huvudsak är det detta som leder till olika åsikter. Ett folk betraktar ett föremål ur en aspekt och stannar vid den, ett annat ur en annan. Man kan inte föreställa sig något mer fasansfullt än att äta sin far. De folk som i gammal tid hade denna sed såg den ändå som ett tecken på pietet och tillgivenhet, ty därigenom försökte de ge sina dagars upphov den värdigaste och mest ärofulla graven genom att inhysa sina fäders kroppar och kvarlevor i sig själva och så att säga ge dem bostad i sin egen märg; genom att äta och smälta sina fäder gav de dem på sätt och vis liv och återfödde dem genom att omvandla dem till sitt eget levande kött. Det är lätt att föreställa sig att människor som var uppflaskade med en sådan vidskepelse och genomsyrade av den skulle tycka att det var grymt och avskyvärt att låta föräldrarnas stoft ruttna i jorden och slukas av vilddjur och maskar. Det som Lykurgos fäste avseende vid när det gällde stöld var den kvicktänkthet, snabbhet, djärvhet och fingerfärdighet som krävdes för att lura av grannen något, och vidare den nytta som det innebar för samhället när var och en mer uppmärksamt vakade över sina tillhörigheter, och han ansåg att denna dubbla träning i att både angripa och försvara var av värde för den militära disciplinen (som var den viktigaste kunskapen och dygden som han ville utbilda folket i) och att denna var viktigare än den regellöshet och orättvisa som det innebar att man lade beslag på andras egendom. Tyrannen Dionysios erbjöd Platon en lång, parfymerad kappa i damast, men Platon tackade nej och sade att eftersom han var född till man ville han inte klä sig i kvinnokappa. Men Aristippos tog emot den med kommentaren att ingen klädnad kunde fördärva ett kyskt hjärta. När vännerna klandrade honom och sade att han var feg eftersom han inte reagerade när Dionysios spottade honom i ansiktet svarade han: ”Fiskare står ut med att dränkas av havets vågor från huvudet till fötterna för att fånga en sandkrypare.” Diogenes sköljde sin kål när han såg Aristippos gå förbi och sade: ”Om du hade lärt dig att leva på kål hade du inte behövt uppvakta en tyrann.” Vartill Aristippos svarade: ”Hade du lärt dig att leva bland människor hade du inte behövt skölja kål.” På så sätt ger förnuftet rimlighet åt olika handlingar. Förnuftet är en kruka med två öron som kan greppas till vänster eller höger:

främmande land, det är krig som du bringar!
Hästar rustas till krig, och med krig hotar flockar som denna.
Samtidigt är dessa djur dock vanda att stundom bli spända
framför en vagn, att gå under ok och med betsel i endräkt:
då ger de hopp om fred.²³⁵

När man uppmanade Solon att inte fälla maktlösa och onyttiga tårar över sin döde son svarade han: ”Det är just därför att de är maktlösa och onyttiga som jag fäller dem med desto större rätt.” Sokrates hustru kände djupare sorg av följande omständighet: ”De där elaka domarna sänder honom i döden med orätt!” ”Hade du alltså hellre sett att de gjorde det med rätta?” svarade Sokrates. Vi gör hål i öronen. För grekerna var det ett slavmärke. Vi gömmer oss när vi ska njuta våra kvinnor, indierna gör det offentligt. Skytherna offrade främlingar i sina tempel, på andra håll är templen fristäder.

Folks raseri har sin grund i att varje land börjar hata
grannarnas gudar och anser att enbart de som de själva
tillber ska räknas som gudar. ²³⁶

Jag har hört talas om en domare som när han i ett juridiskt verk stötte på en ordentlig meningsskiljaktighet mellan Bartolus och Baldus eller en fråga som var föremål för flera motstridiga tolkningar skrev i kanten: Fråga för en vän, vilket betydde att när sanningen var så invecklad och omstridd kunde han i ett sådant fall stödja vilken sida han ville. Obegåvning och inkompetens gjorde att han inte kunde skriva Fråga för en vän överallt! I alla mål hittar vår tids advokater och domare knep att vrida dem åt vilket håll de vill. När en vetenskap är så obegränsad och beroende av auktoriteten hos så många åsikter, och när ämnet är så godtyckligt, måste det oundvikligen uppstå en extrem röra av olika domar. Därför finns det nästan inte en enda process som är så tydlig att inte uppfattningarna blir delade: en domstol dömer på ett sätt, en annan tvärtom – och tvärtemot sig själv en annan gång. Det ser vi ofta exempel på som följd av den skamlösa vanan att man inte slutar när behandlingen är slut och domen avkunnad, utan springer från den ena domaren till den andra för att få flera att besluta i ett och samma mål – en enastående skamfläck för vår rättskipnings myndighet och heder.

Vad beträffar filosofernas fria åsikter om last och dygd finns det ingen anledning att fördjupa sig i ämnet; här finns det många uppfattningar som det är bättre att förtiga än att tillkännage för svaga själar. Arkesilaos sade om otukten att det gjorde detsamma var och hur den bedrevs. ”Och om naturen kräver liderliga njutningar anser Epikuros att man inte ska värdera dem efter härstamning, position eller rang utan efter skönhet, ålder och form.”²³⁷ ”De anser att inte ens erotiska förbindelser är opassande för den vise om de är sedliga.”²³⁸ ”Låt oss undersöka upp till vilken ålder man bör älska ynglingar.”²³⁹ De två sista citaten är stoiska, och tillsammans med Dikaiarchos kritik av själve Platon i samma ämne visar de hur långt även den sundaste filosofin går i att tolerera extrem tygellöshet som ligger långt utanför vanligt skick och bruk. Lagarna får sin auktoritet genom att de gäller och tillämpas; det är farligt att leda dem tillbaka till deras uppkomst: precis som våra floder växer de och blir ädlare genom att forsa fram; följ dem motströms ända till källan, där är det bara en liten rännil som knappt kan urskiljas, men med åldern blir den stoltare och växer i styrka. Se på de gamla övervägandena som gav den första impulsen till denna berömda fors, fylld av värdighet, skrämmande och vördnadsbjudande, och du ska finna att de är så ynkliga och bräckliga att det inte är så konstigt att människorna som vi talar om, de som väger allt, de som för tillbaka allt på förnuftet och inte godtar något för dess auktoritet eller anseende, ofta har åsikter som ligger mycket långt från de allmänna. Eftersom dessa människor har föreställningen om en ursprunglig natur som sin förebild är det inte konstigt att de avviker från allfarvägen i de flesta av sina åsikter. Få av dem skulle till exempel ha accepterat de frihetsbegränsningar som våra äktenskap innebär, och de flesta ville ha kvinnorna som gemensam egendom och äga dem utan skyldigheter. De förkastade våra regler för anständighet: Chrysippos sade att en filosof var beredd att göra ett dussin akrobatiska språng offentligt, till och med utan byxor på sig, för ett dussin oliver. Han hade knappast avrått Kleisthenes från att ge sin vackra dotter Agariste till Hippokleides därför att denne ställde sig på huvudet på ett bord med benen brett isär. Mitt under en diskussion och i sina lärjungars närvaro lade Metrokles av en fjärt. I skam satt han gömd i sitt hem tills Krates kom på besök, och förutom att han gav honom tröst och argument visade Krates också ett prov på hur frigjord han var och började prutta ikapp med Metrokles. På så sätt befriade han honom från alla skrupler, men dessutom vann han över honom till sin egen, friare stoiska skola från den mer städade peripatetiska, som han dittills hade tillhört. Det vi kallar anständighet – att inte våga göra öppet vad som är anständigt för oss att göra i enrum – kallar de dumheter, och att göra sig bättre än man är genom att förtiga och förneka vad natur, sedvana och vårt begär offentliggör och kungör om våra kroppsfunktioner betraktade de som en last. De ansåg att man spolierade Venus mysterier om man tog ut dem ur hennes tempels slutna helgedom och visade upp dem för folket: att dra undan gardinerna och visa upp hennes lekar var att förstöra dem. Skammen äger tyngd: fördöljande, återhållsamhet och begränsning bidrar till att den värderas. De ansåg att det var synnerligen klyftigt av vällusten att den i avsaknad av de värdiga, bekväma gemak som den var van vid tog på sig dygdens mask, ihärdigt sökte undvika att prostituera sig i gathörnen eller låta sig trampas av mobben i allas åsyn. Därför säger somliga att om man stänger de offentliga bordellerna sprider man inte bara ut den liderlighet överallt som tidigare varit hänvisad till dessa platser, man eggar också kringströvande och sysslolösa män till denna last genom att den då blir svårtillgänglig.

Du var förut Aufidias man, Corvinus, och nu har
älskarens roll blivit din. Mannen var förr din rival.

Då blev du aldrig tänd – varför nu, när hon ägs av en annan?
Viker all din potens när det är riskfritt och tryggt? ²⁴⁰

Det finns tusen olika exempel på den erfarenheten:

Caecilianus! I hela vår stad fanns det ingen som ville
röra din fru när de fick. Nu däremot, när vi ser

karlar som går på vakt för att skydda din hustru, så samlas
kåta bockar i mängd. Klyftigt av dig, min vän! ²⁴¹

En filosof som överraskades mitt i själva akten fick frågan vad han gjorde. ”Jag planterar en människa”, svarade han helt lugnt och rodnade inte mer över att ha överraskats med det än med att ha påträffats planterande vitlök. Det är uttryck för en välvillig och respektfull inställning, tycker jag, när en stor och from författare anser att könsakten är så obönhörligt förenad med hemlighållande och skamkänsla att han aldrig kunde bli övertygad om att kynikerna lät den gå till fullbordan i sina ohämmade kärleksövningar: han trodde att de bara antydde den med oanständiga rörelser för att upprätthålla bilden av att deras skola lärde ut skamlöshet, och att de sedan var tvungna att uppsöka en avskild plats för att få utlösning för det som deras skamkänsla hejdat och hållit tillbaka. Han hade inte insett vidden av deras liderlighet. För en gång när Diogenes onanerade offentligt sade han i åskådarnas närvaro att han önskade att han kunde mätta magen på samma sätt genom att gnida den. När man frågade honom varför han inte uppsökte en lämpligare plats än mitt på gatan för att stilla sin hunger svarade han: ”Därför att det var mitt på gatan som jag blev hungrig.” De kvinnliga filosofer som deltog i skolan deltog även kroppsligt, överallt och utan urskillning: Hipparchia upptogs i kretsen kring Krates endast på det villkoret att hon i minsta detalj följde deras regler. Det här var filosofer som värderade dygden högre än allt annat och förkastade alla discipliner utom moralläran. Ändå gav de sin vise man suverän rätt utanför lagarna att avgöra allt, och för vällusten föreskrev de inga andra band än måtta och respekt för andras frihet.

Herakleitos och Protagoras konstaterade att vin smakar bittert för den sjuke och behagligt för den friske, att åran ser krokig ut i vattnet och rak för dem som ser den på land, och utifrån dessa och andra liknande fall av motstridiga yttre framträdandeformer som iakttas hos tingen hävdade de att alla ting rymde orsakerna inom sig till dessa framträdandeformer och att det i vinet fanns något bittert som står i förbindelse med den sjukes smak, att det i åran finns en viss krokig egenskap som står i förbindelse med den som ser den i vattnet, och så vidare. Vilket betyder att allt finns i alla ting och följaktligen inget i något, för där allt är är inget. Den uppfattningen påminner mig om något som vi alla har erfarenhet av, nämligen att när man väl börjar gräva i skrifterna så finns det inte den betydelse eller aspekt – rak, bitter, söt, krokig – som människoanden inte kan hitta i dem. Ta den bok som är den klaraste, renaste, mest fullkomliga som kan finnas: hur mycket falskhet och lögn har man inte fått att födas ur den, vilket kätteri har inte här funnit tillräckligt med grundval och vittnesbörd för att kunna dra igång och leva vidare! Därför finns det en sak som upphovsmännen till sådana villfarelser aldrig vill avstå ifrån, nämligen bevisning baserad på texttolkning. En högt uppsatt person ville nyligen legitimera sitt frenetiska sökande efter de vises sten inför mig med hjälp av auktoriteter och meddelade mig fem sex bibelställen som han sade att han först och främst stödde sig på för att lätta sitt samvete (han är nämligen en kyrkans man), och hans infall var faktiskt inte bara underhållande utan också mycket väl ägnat att försvara denna sköna vetenskap. På det sättet vinner spåmännens sagor tilltro. Man kan få varenda spåman att säga precis allt man vill, precis som sibyllorna, förutsatt att han är så ansedd att man bryr sig om att läsa hans böcker och noggrant granskar alla vinklar och vrår i hans yttranden. Det finns så många sätt att tolka att det är svårt för en man med huvudet på skaft att inte hitta något i varje ämne som indirekt eller direkt ser ut att stödja hans ståndpunkt. Det är det som förklarar att en dunkel och tvetydig stil alltsedan gammal tid har varit så vanlig. Författaren måste kunna dra till sig eftervärldens intresse och sysselsätta den, något som inte bara kan åstadkommas med begåvning, utan i lika eller högre grad genom att hans ämne råkar bli populärt. Huruvida han för övrigt uttrycker sig lite dunkelt eller motsägelsefullt – av dumhet eller förslagenhet – behöver han inte bekymra sig om: en uppsjö av ljushuvuden kommer att sikta honom och skaka honom och pressa ut en massa tankar, somliga i enlighet med, andra vid sidan av och åter andra raktemot hans egna, som alla kommer att ge honom ära. Han kommer att bli rik av de tillgångar som hans lärjungar tillför honom, precis som lärarna blir det på Lendit-marknaden. Detta har skänkt glans åt många värdelösa saker, gett anseende åt många böcker och lassat på dem allt möjligt så att ett och samma verk har fått tusen och åter tusen olika tolkningar och synpunkter – så många vi har lust med. Kan Homeros verkligen ha menat allt man får honom att mena? Har han verkligen gett oss så många och så olika innebörder att teologer, lagstiftare, härförare, filosofer och alla slags människor som bedriver vetenskaper, på vilka skiftande och motsatta sätt de än bedriver dem, kan stödja sig på honom och åberopa sig på honom som Stormästaren över alla ämbeten, hantverk och fria konster och som Högste rådgivaren för alla företag? Var och en som har behövt orakelsvar och förutsägelser har här funnit vad han behövt. Det är märkligt vilka häpnadsväckande samband en lärd vän till mig kan få att uppstå här till stöd för vår religion, och han har svårt att släppa åsikten att Homeros avsåg dessa samband (ändå känner han Homeros lika bra som någon annan i vårt århundrade). Och det som han finner utgöra stöd för vår religion, det fann många i gammal tid stödja deras.

Se hur man knuffar runt och vänder på Platon: alla sätter en ära i att anpassa honom till sig själva och lägger honom på den sida som blir bäst för dem. Man skyltar med honom och klämmer in honom i alla nya åsikter som världen tar till sig, och när saker och ting tar en ny riktning låter man honom motsäga sig själv. Man får honom att ta avstånd från seder och bruk som var tillåtna på hans tid därför att de inte är tillåtna på vår. Ju kraftigare och livligare uttolkarens sinne är, desto livligare och kraftigare blir effekten. Demokritos tog själva grundvalen i Herakleitos filosofi – att alla ting rymmer de aspekter som vi finner i dem – och drog den motsatta slutsatsen av den, nämligen att föremålen över huvud taget inte har någon av de egenskaper som vi finner i dem; och av det förhållandet att honungen smakar sött för en och bittert för en annan drog han slutsatsen att den varken var söt eller bitter. Pyrrhonisterna skulle antingen säga att de inte vet om honungen är söt eller bitter, eller att den är varken det ena eller det andra, eller att den är båda, för pyrrhonisterna når alltid högst när det gäller att tvivla. Kyrenéerna hävdade att intet kunde förnimmas som kom utifrån och att det enda som kunde förnimmas var det som nådde oss genom en inre beröring som till exempel smärta och lust; de erkände varken toner eller färger, bara vissa intryck som nådde oss från dem; för dem hade människan ingen annan grund för sitt omdöme. Protagoras ansåg att det som tycktes sant för var och en var sant för var och en. Epikuréerna lokaliserar allt omdöme till sinnena, när det gäller både kunskapen om tingen och njutandet av dem. Platon ville att omdömena om sanning och sanningen själv skulle vara skilda från åsikternas värld och i stället tillhöra andens och tankens.

Denna genomgång har nu lett till en punkt där jag måste ta sinnena i betraktande, för i dem finns den viktigaste grunden till vår okunnighet och beviset för denna. Det är utan tvivel så att allt som blir föremål för vetande blir det genom en egenskap hos den vetande, för eftersom ett omdöme är ett resultat av den dömandes verksamhet är det rimligt att han utför denna verksamhet med de medel som han själv förfogar över och med sin vilja, inte genom yttre tvång, vilket skulle vara fallet om vi fick vetande om tingen genom deras väsens kraft och lagmässighet. Nu banar sig allt vetande väg in i oss genom våra herrar sinnena,

den raka och trygga väg för vår visshet som leder
in i människans bröst, ett tempel för hennes tanke.²⁴²

Vårt vetande börjar i dem och slutar i dem. När allt kommer omkring skulle vi vara lika ovetande som en sten om vi inte visste att det finns ljud, lukt, ljus, smak, mått, vikt, mjukhet, hårdhet, skrovlighet, färg, glans, bredd, djup. Det är grundvalen och principerna för vårt vetandes hela byggnad. Och enligt somliga är vetande ingenting annat än förnimmelse. Den som kan få mig att motsäga mina sinnen håller mig om strupen och kan inte driva mig längre bak. Sinnena är det mänskliga vetandets början och slut.

Sanningsbegreppet skapas ur våra sinnen, det ser du;
sinnenas vittnesbörd kan man inte sätta i fråga.
Vad är väl mera tillit värt än just våra sinnen? ²⁴³

Hur liten betydelse man än tillskriver sinnena måste man ändå ge dem det erkännandet att allt vårt vetande går genom dem och deras förmedling. Cicero säger att när Chrysippos försökte vederlägga sinnenas kraft och makt framlade han för sig själv så våldsamma motargument och protester att han inte kunde bemöta dem. Varefter Karneades, som hävdade motsatsen, skröt med att han kunde väpna sig med Chrysippos egna vapen och ord för att besegra honom och därför skrek till honom: ”Din stackare! Din styrka har bringat dig på fall!” För oss finns det inget mer absurt än att hävda att elden inte värmer, att ljuset inte lyser, att järnet inte har någon tyngd eller hårdhet – alltsammans kunskaper som sinnena ger oss, och människan har ingen tro och inget vetande som kan mäta sig med denna i visshet. Mitt första påpekande om sinnena är detta: jag betvivlar att människan är utrustad med alla naturliga sinnen. Jag vet många djur som lever ett helt och fullkomligt liv, somliga utan att se, andra utan att höra: vem vet om inte vi också saknar ett, två, tre eller flera andra sinnen? För om vi saknar något kan inte vårt förnuft upptäcka bristen. Sinnena har det privilegiet att de utgör den yttersta gränsen för vår uppfattning; det finns inget bortom dem som kan uppenbara dem för oss; ja, det ena sinnet kan inte ens uppenbara det andra.

Vederlägger ett öra vad ögonen sett? Kan väl känseln
motsäga örat? Kan munnens smak driva sak emot känseln?
Eller kan näsan anmäla jäv? Kan vår syn protestera? ²⁴⁴

Alla utgör de en yttersta gräns för vad vi kan:

varje sinne har fått en
särskild funktion, sin egen förmåga.²⁴⁵

Det är omöjligt att få en blindfödd att inse att han inte ser, omöjligt att få honom att längta efter att se eller att beklaga sin brist. Därför bör vi inte finna någon visshet i det förhållandet att vår själ är glad och nöjd med de sinnen som vi har, för om den har en sjukdom eller ofullkomlighet har den ingen möjlighet att förnimma det. Det är omöjligt att med hjälp av resonemang, argumentation och jämförelser säga något till denne blinde man som i hans fantasi kan ge en föreställning om ljus, färg och form. Det finns inget därbakom som kan göra det påtagligt vad synsinne är. Man kan höra blindfödda säga att de gärna vill se, men det betyder inte att de förstår vad de ber om; de har lärt sig av oss att de saknar något, att de borde önska sig något som vi har och som de visserligen kan sätta namn på och vars verkan och följder de kan beskriva, men de vet ändå inte vad det är, de fattar det inte alls. Jag har träffat en adelsman av god familj som föddes blind eller åtminstone blev blind i en sådan ålder att han inte vet vad det är att se; han förstår så litet vad som fattas honom att han använder ord som hänger ihop med seende precis som vi och använder dem på ett alldeles personligt och säreget sätt. När han presenterades för sitt fadderbarn tog han det i famnen och sade: ”Gud ett så vackert barn, så roligt att se honom! Så glad han ser ut!” Precis som någon av oss kan han säga: ”Vilken vacker utsikt från det här rummet! Vilken klar dag! Så fint solen skiner!” Och inte nog med det. Eftersom han har hört att vi bedriver kroppsövningar som jakt, bollspel och skytte intresserar han sig för dessa och ägnar sig åt dem med liv och lust. Han tror att han deltar i dem på samma sätt som vi, han tycker att det är spännande och roligt men upplever dem dock bara genom öronen. I öppen terräng, där han kan använda sporrarna, ropar någon: ”Titta en hare!” Och sedan säger man också: ”Titta, nu är haren fast”, och han blir lika stolt över sin fångst som han hör att andra blir. Bollen tar han i vänster hand och slår iväg med racketen, med bössan skjuter han på en höft och blir nöjd när folk säger att han sköt över eller bredvid. Vad vet vi – kanske beter sig människosläktet lika dumt därför att vi saknar något sinne, och kanske är de flesta sidorna av tingen dolda för oss på grund av en sådan brist? Vem vet om det inte är därför som vi har så svårt att förstå många av naturens verk? Och om inte många av de djurprestationer som överträffar våra frambringas av något sinne som vi saknar? Och om inte några av djuren därigenom har ett rikare och mer fullvärdigt liv än vi? Ett äpple uppfattar vi med nästan alla våra sinnen: vi uppfattar att det är rött, blankt, att det doftar och smakar sött; förutom det kan det ha andra egenskaper som att kunna torka och skrumpna, fast vi saknar sinnen som svarar mot dem. De egenskaper hos många ting som vi kallar dolda, till exempel magnetens förmåga att dra till sig järn – är det inte sannolikt att det finns sinnesförmögenheter i naturen som är ägnade att bedöma och uppfatta dem, och att bristen på sådana förmögenheter gör att vi är okunniga om sådana sakers sanna väsen? Kanske har tupparna ett särskilt sinne som talar om för dem att det är morgon eller midnatt och får dem att gala? Eller kanske finns det ett sinne som lär hönorna, före all vana och erfarenhet, att de ska vara rädda för sparvhöken men inte för större djur som gåsen och påfågeln? Ett som varnar kycklingarna för den fientliga katten men inte för hunden, och som säger åt dem att vara på sin vakt mot jamandet även om det låter nog så kelet, men inte mot det hårda och aggressiva hundskallet, och som lär bålgetingar, myror och råttor att alltid välja den bästa osten och det bästa päronet innan de ens har smakat på dem, och som ger hjorten, elefanten och ormen kunskap om vilka örter som kan bota dem.

Det finns inte något sinne som inte har ett vidsträckt verkningsområde och som inte kan bidra med ett oändligt antal kunskaper. Saknade vi förmågan att uppfatta toner, harmonier och röster skulle det leda till en otrolig förvirring i allt vårt övriga vetande. För bortsett från det som hänger samman med varje enskilt sinne och dess verksamhet, hur många argument, följder och slutsatser drar vi inte om andra saker genom att jämföra ett sinne med ett annat? Låt en intelligent människa föreställa sig att den mänskliga naturen ursprungligen var skapad utan syn och tänka igenom hur mycket okunnighet och förvirring en sådan brist skulle innebära för honom, hur mycket mörker och blindhet det skulle betyda i vår själ: av det förstår vi vilken stor betydelse för vår kunskap om sanningen det har om vi saknar ett, två eller tre andra sådana sinnen. Vi har skapat oss en bild av sanningen genom att rådfråga våra fem sinnen och låta dem samverka, men kanske skulle det behövas samstämmiga bidrag från åtta eller tio sinnen för att vi skulle kunna uppfatta sanningen och dess väsen på ett säkert sätt. De skolor som frånerkänner människan vetande hänvisar huvudsakligast till att våra sinnen är osäkra och svaga, för eftersom all kunskap kommer till oss via sinnena och genom deras förmedling har vi inte längre något att hålla oss till om de brister i sin rapportering, om de förstör eller förvränger det som de transporterar till oss från omvärlden och om ljuset som strömmar in i vår själ genom dem fördunklas på vägen. Denna extrema svårighet har gett upphov till alla följande åsikter: att varje föremål har allt det inom sig som vi finner i det; att det inte har något av det som vi tycker oss finna i det; epikuréernas åsikt att solen inte är större än vad vår syn anser att den är:

vad den än är så vandrar den inte med större gestalt än
vad den ser ut att ha för vårt eget betraktande öga; ²⁴⁶

åsikten att de intryck, som gör att en kropp ser stor ut för den som står nära och mindre för den som står längre bort, båda är sanna:

Att våra ögon lurar oss här vill vi ändå bestrida;
tillskriv således ej våra ögon det fel som är själens; ²⁴⁷

att det absolut inte förekommer att vi bedras av våra sinnen och att vi måste underkasta oss dem och söka förklaringar på annat håll till de skillnader och motsägelser som vi finner hos dem, ja till och med hitta på vilken lögn eller inbillning som helst (så långt går de) hellre än att skylla på sinnena. Timagoras svor på att hur hårt han än hade klämt till på ögat eller vindat hade han aldrig sett vaxljusets låga bli dubbel: att det verkade så berodde på ett fel i omdömet, inte i instrumentet. Att bestrida sinnenas makt och verkan är för epikuréerna det mest absurda av allt absurt:

Därför är alltid det som sinnena fattar en sanning.
Även om vårt förnuft går bet på att hitta en orsak
till att det som på nära håll är en fyrkant på längre
håll synes runt är det ändå bättre, när inte förnuftet
ger något svar, att lämna en felaktig tolkning av båda
än att ge efter på det som är självklart för handen och därmed
rubba vår tilltro till det som vi först registrerat och riva
hela den grund som bär upp våra liv och allas vår välgång.
Inte bara förnuftet brakar ihop, utan livet
själv raseras direkt om du ej vågar tro dina sinnen
när du ska undvika branta stup och liknande faror
av sådant slag som ska undflys. ²⁴⁸

Det här desperata och föga filosofiska rådet visar bara att det förnuft som det mänskliga vetandet kan stödja sig på är oförnuftigt, galet och vanvettigt, men att det ändå är bättre för människan, om hon vill hävda sin värdighet, att hon begagnar sig av det förnuftet och alla andra hjälpmedel, hur fantastiska de än må vara, än att hon vidgår sin oundvikliga djuriska dumhet – en mycket oförmånlig sanning. Människan kan inte komma undan detta faktum att sinnena är suveräna härskare över hennes vetande, även om de i alla lägen är osäkra och kan ta miste. Det är här man måste kämpa på liv och död, och om vi saknar de rätta krafterna, vilket vi gör, måste vi visa envishet, dumdristighet och fräckhet.

Om det som epikuréerna säger är sant, nämligen att vi inte har något vetande alls för det fall våra sinnesintryck är falska, och om det som stoikerna säger också är sant, nämligen att sinnesintrycken är så falska att de inte kan ge oss något vetande, då drar vi på dessa båda stora dogmatiska skolors bekostnad den slutsatsen att det inte finns något vetande. Var och en kan skaffa sig hur många exempel som helst på att sinnena fungerar på ett felaktigt och osäkert sätt, så vanligt är det att vi blir vilseledda och lurade av dem. Blåser man lur i en dalgång kan ljudet tyckas komma från en plats framför oss när det i själva verket kommer från ett ställe en lieue bakom oss.

Ser man berg skjuta upp ur havet långt borta i fjärran
syns de som ett massiv fast de skils av väldiga avstånd.
Kullar och fält tycks oss rusa mot aktern när fartyget seglar
tätt förbi.

När vår eldiga häst råkar stanna
mitt i en flod ser det ut som en väldig kraft skulle vända
hästens kropp på tvären och häftigt dra den mot strömmen.²⁴⁹

Rullar man en bösskula under pekfingret och lägger långfingret ovanpå får man tvinga sig själv till det yttersta för att erkänna att det bara är en kula, så tydligt säger sinnena oss att det är två. För det visar sig ständigt att sinnena är herrar över förnuftet och tvingar det att godta intryck som det vet och bedömer är falska. Jag bortser från känseln, vars verkningar är mer omedelbara, intensiva och konkreta och som många gånger, genom den smärta som den vållar kroppen, välter alla de fina stoiska föresatserna överända och tvingar en man att vråla att det gör ont i magen fast han beslutsamt har knäsatt den dogmen i sin själ att njursten i likhet med alla andra sjukdomar och smärtor är något likgiltigt som inte kan förminska det tillstånd av suverän lycka och salighet som den vise har försatt sig i med hjälp av sin dygd. Inget hjärta är så fegt att inte ljudet av våra trummor och trumpeter får det att flamma, inget hjärta så hårt att det inte grips och rörs av ljuv musik, ingen själ så förhärdad att den inte känner sig gripen av vördnad när den betraktar våra väldiga, mörka kyrkor, deras olika utsmyckningar och vår gudstjänsts ordning och hör våra orglars andaktsfulla ljud och den lugna harmonin i våra gudfruktiga röster. Även de som träder in i kyrkan med förakt erfar en rysning i hjärtat och en viss bävan som får dem att misstro sin ståndpunkt. Själv anser jag mig inte så stark att jag med oberört sinne skulle kunna lyssna till dikter av Horatius eller Catullus om de sjungs skickligt av en ung och vacker mun. Zenon hade rätt när han sade att rösten är skönhetens blomma. Man har försökt övertyga mig om att en man som är känd för alla fransmän hade gjort ett överdrivet starkt intryck på mig därför att han hade läst sina dikter högt för mig; dikterna är nämligen inte likadana på papperet som i luften, sade de, och mina ögon skulle bedöma dem på ett annat sätt än mina öron – så stor makt har rösten att genom sitt framförande förbättra och försköna de verk som kommer under dess inflytande. Filoxenos hade en poäng när han efter att ha hört ett uselt framträdande av en av sina sånger trampade sönder några tegelstenar som tillhörde sångaren och sade: ”Jag förstör det som är ditt precis som du förstör det som är mitt!”

Hur kan det komma sig att till och med de som har varit fast beslutna att gå i döden vänder bort huvudet för att inte se hugget som de själva befallt? Och att de som för sin hälsas skull vill och befaller att man ska skära dem och bränna dem inte står ut med att se kirurgens förberedelser, hans instrument och hans ingrepp? Ögonen har ju ingen del i smärtan. Är inte detta talande exempel på den makt som sinnena har över förnuftet? Trots att vi vet att en kvinnas lockar kommer från en page eller lakej, att hennes röda hy kommer från Spanien och den vita jämna hyn från havet tvingar synen oss ändå att finna att de där sakerna gör föremålet mer behagligt och attraktivt, mot allt förnuft. För i allt detta är det inget som är hennes:

Glittret förför och bristerna döljs av guld och juveler.
Flickans verkliga jag spelar en undanskymd roll.

Ofta undrar du nog vart det som du älskar tog vägen:
friarens blick blir förvänd, skyms av en praktfull egid.²⁵⁰

Tänk vilken stor makt diktarna tillmäter sinnena när de gör Narcissus galen av kärlek till sin egen spegelbild –

Allt beundrar han själv som beundras av andra hos honom.
Omedveten begär han sig själv, han åtrår och åtrås,
älskar och älskas, och samtidigt tänder han eldar och brinner ²⁵¹ –

och när de gör Pygmalions förstånd så förvirrat vid åsynen av hans elfenbensstaty att han börjar älska och uppvakta den som om den vore levande,

kysser statyn och tror sig bli kysst, slår armarna om den,
kramar och tror att hans fingrar trycks in i de lemmar han rör vid,
rädd att trycka för hårt och ge märken som blånar i huden.²⁵²

Stoppa in en filosof i en bur av glesa, tunna järntrådar och häng upp buren i ett av tornen på Notre-Dame i Paris. Han ser att han uppenbart inte kan ramla ner, och ändå kan han inte (om han inte är rutinerad taktäckare) förhindra att synen av denna väldiga höjd skrämmer vettet ur honom och förlamar honom. Vi har det ju besvärligt nog att känna oss säkra i de genombrutna avsatserna på våra klocktorn, trots att de är gjorda av sten. Det finns de som inte ens uthärdar tanken. Lägg en bjälke mellan de båda tornen, så bred att vi kan gå på den, och det finns inte den filosofiska visdom som är så hållbar att den kan ge oss mod att gå på den på samma sätt som vi skulle göra om den låg på marken. I bergen på vår sida om gränsen har jag ofta erfarit att jag inte står ut med synen av ändlösa djup utan att känna fasa och börja skaka i knäveck och lår, trots att jag står en kroppslängd från kanten och inte kan falla ner om jag inte avsiktligt utsätter mig för faran, och ändå tillhör jag dem som bara blir måttligt skrämda av sådana saker. Jag har också lagt märkte till att hur stort djup man än står inför ger det oss en lättnad och tillförsikt om det finns ett träd eller en utskjutande klippa på bergssidan som ger blicken en stödjepunkt och delar upp synbilden – som om detta var något som kunde rädda oss om vi föll – men att vi inte ens kan se på tvära och obrutna stup utan att få svindel, ”så att man inte kan titta ner utan att det svindlar för både ögon och själ”,²⁵³ vilket är ett bedrägeri av synen. Och det var därför som den fine filosofen förstörde sina ögon: han ville befria själen från de utsvävningar som ögonen utsatte den för och kunna filosofera i större frihet. Men i så fall borde han täppa till öronen också, som enligt Theofrastos är vårt farligaste instrument för att ta emot våldsamma intryck som förvirrar och förändrar oss, ja egentligen borde han beröva sig alla de andra sinnena, det vill säga sin existens och sitt liv. För de har alla denna förmåga att styra vårt förnuft och vår själ. ”Ofta händer det också att ett visst synintryck, stränga röster och vissa sånger upprör själarna på ett mer våldsamt sätt, ofta också oro och fruktan.”²⁵⁴ Läkarna anser att det finns vissa temperament som kan drivas ända till vanvett av vissa toner och instrument. Jag har mött människor som inte kunde höra en hund gnaga på ett ben under bordet utan att tappa behärskningen, och det finns nästan ingen som inte störs av det vassa och genomträngande ljudet av filar mot järn, på samma sätt som många blir ilskna och hatiska om de hör någon tugga alldeles intill sig eller hör någon tala som är täppt i halsen eller näsan. Gracchus hade en sufflör med en stämpipa som mildrade, skärpte och styrde sin herres röst när denne höll tal i Rom: vad tjänade det till att tala om inte rytmen och tonklangen kunde väcka och påverka åhörarnas omdöme? Sannerligen har vi goda skäl att göra stor affär av stabiliteten hos detta vårt fina omdöme, som låter sig manipuleras och ändras av tillfälliga rörelser i den svagaste vindpust! Samma bedrägeri som sinnena utsätter vårt förstånd för utsätts de också själva för. Ibland ger vår själ igen med samma mynt, och de två tävlar i att ljuga och lura varann. Det som vi ser och hör när vi är gripna av vrede uppfattar vi inte som det är.

Solen syntes i tvillinggestalt och Thebe fördubblat. ²⁵⁵

Föremålet för vår kärlek tycks oss vackrare än det är:

Så kan vi se hur på många sätt fula och vanskapta kvinnor
älskas hett och visas den djupaste aktning och heder; ²⁵⁶

och den vi ogillar tycks oss fulare. För en sorgsen och bedrövad människa framstår dagsljuset som förmörkat och dystert. Våra sinnen inte bara påverkas utan bedövas ofta fullständigt av själens lidelser. Hur många saker är det inte som vi ser utan att notera dem när själen är upptagen på annat håll!

Även om uppenbart synliga ting är att märka:
riktar du inte ditt fokus på dem så uppstår ett intryck
av en distans mellan er, ett avstånd som finns hela tiden.²⁵⁷

Då verkar det som om själen drar in sinnesförmögenheterna i sig själv och sysselsätter dem där. På så sätt är människan full av svaghet och lögn både invändigt och utvändigt. De som liknade vårt liv vid en dröm hade rätt, kanske mer rätt än de själva trodde. När vi drömmer är vår själ levande, aktiv och utövar alla sina färdigheter i varken större eller mindre utsträckning än när den är vaken, även om den gör det på ett mjukare och mera dunkelt sätt – skillnaden är visserligen inte lika stor som mellan natt och ljusan dag utan som mellan natt och skugga: i det ena fallet sover den, i det andra slumrar den. Det råder alltid mer eller mindre mörker, ja kimmeriskt mörker. Vi vakar sovande och sover vakande. Jag ser inte så klart i sömnen, men vad det vakna tillståndet beträffar finner jag det aldrig tillräckligt klart och molnfritt. Djup sömn kan ibland vagga också drömmarna till sömns, men vårt vakna tillstånd är aldrig så vaket att det kan rensa bort och fullständigt skingra drömmerier, som är de vaknas drömmar, värre än drömmar. När vårt förnuft och vår själ godtar de föreställningar och åsikter som föds när vi sover och ger handlingarna i våra drömmar samma gillande som de ger dagens handlingar, varför ifrågasätter vi då inte om inte vårt tänkande och vårt handlande också är en dröm och vår vaka ett slags sömn? Om sinnena är våra högsta domare bör vi inte rådfråga enbart våra egna sinnen, för när det gäller den här färdigheten har djuren lika stor eller större rätt än vi. Det är helt klart att vissa djur har finare hörsel än människan, andra skarpare syn, andra bättre luktsinne, åter andra finare känsel eller smak. Demokritos sade att gudar och djur har mycket mer fullkomliga sinnesförmögenheter än människan. Nu är det en himmelsvid skillnad mellan deras sinnen och våra. Vårt spott rengör och torkar våra sår men dödar ormar:

Härvidlag finns ett avstånd, en skiljaktighet så beskaffad
att det som en har till föda är dödligt gift för en annan.
Kommer en orm i kontakt med människospott går den under,
biter sin egen kropp och tar kål på sig själv genom betten.²⁵⁸

Vilken egenskap ska vi då tillskriva spottet? Ska vi gå efter vårt eget sinne eller efter ormens? Vilket av de två ska vi använda för att bestämma spottets sanna natur, som vi söker? Plinius säger att det i Indien finns en sorts sjöharar som är gift för oss liksom vi är gift för dem: bara genom att röra dem dödar vi dem. Vem är nu verkligen gift, människan eller fisken? Vad ska vi tro på, fiskens uppfattning om människan eller människans om fisken? En viss egenskap hos luften skadar människan men inte oxen, en annan egenskap skadar oxen men inte människan; vilken av de två egenskaperna är verkligen skadlig till sin natur? De som lider av gulsot ser allt som gulaktigt och blekare än vi.

Gulblekt blir också allt för dem som har drabbats av gulsot. ²⁵⁹

De som lider av den sjukdom som läkarna kallar hyposfagma, en blodutgjutning under huden vid ögat, ser allt blodrött. Vem vet om inte dessa vätskor, som förändrar vårt seende på det här sättet, är de förhärskande och normala hos djuren? Vi ser ju att somliga av dem har gula ögon som våra gulsotssjuka och att andra har blodröda ögon: det är sannolikt att tingens färger ter sig annorlunda för dem än för oss. Vem av oss bedömer då färgerna på det rätta sättet? Det är ju inte givet att tingens väsen enbart relaterar till människan. Det är lika nyttigt för djuren som för oss att veta att något är hårt, vitt, djupt och bittert: naturen har låtit både dem och oss utnyttja den kunskapen. När vi kisar uppfattar vi de kroppar som vi betraktar som längre och mer utsträckta. Flera djur har sådana hopdragna ögon: kanske är denna långsträckta karaktär den aktuella kroppens sanna form, inte den som våra ögon visar när de är i sitt normala tillstånd. Trycker vi på ögat underifrån ser vi dubbelt:

Lampornas fladdrande ljus blommar upp med fördubblade lågor,

människors kroppar blir två, med dubblerade ansikten syns de.²⁶⁰

Om vi får något i örat eller om hörselgången blir trång uppfattar vi ljud på ett annat sätt än det normala. Djur med ludna ögon och djur som bara har mycket små hål i stället för öron uppfattar följaktligen inte detsamma som vi, ljudet låter annorlunda. På fester och teatrar ser vi att om man håller en glasskiva som är målad i någon färg framför facklornas ljus framstår allt däromkring som grönt, gult eller violett för oss:

Och när väldiga solskydd i gult eller rött eller rostbrunt
spänns på bjälkar och master och fladdrande bildar ett takvalv
över en stor teater, då blir effekten att hela
åskådarmassan därunder och alla figurer på scenen –
fäder, mödrar och gudar – får färg i dukarnas skala:
takets väv får allt att vibrera i en enda färgton.²⁶¹

Det är sannolikt att de djurögon som vi ser ha en annan färg ger dessa djur en bild av föremålen som har samma färg som ögonen. För att kunna bedöma sinnenas sätt att arbeta krävs det alltså att vi först och främst blir överens med djuren och att vi sedan blir överens inbördes. Vilket vi inte alls är; vi råkar hela tiden i dispyt därför att en hör, ser eller smakar något på ett annat sätt än någon annan, och våra dispyter gäller inte minst de olika bilder som sinnena ger oss. Det är naturens normala regel att ett barn hör, ser och smakar på ett annat sätt än en trettiåring och en trettiåring på ett annat sätt än en sextiåring. Sinnena är dunklare och mer oklara för somliga, för andra mer öppna och skarpa. Vi uppfattar saker och ting på det ena eller andra sättet beroende på vilka vi är och hur tingen framstår för oss. Eftersom det som synes oss nu är så ovisst och omstritt är det inte längre något märkvärdigt när man säger oss att vi kan gå med på att snön framstår som vit för oss, men att vi inte kan svara på om den verkligen är sådan till sitt väsen. Och när denna grundprincip rubbas går all världens vetande obönhörligt åt skogen. Och vad sägs om att våra sinnen själva lägger krokben för varandra? En målning tycks för ögat ha djup, men när man tar på den framstår den som platt. Ska vi säga att mysk är behagligt eller inte när det luktar gott och smakar illa? Det finns örter och salvor som är bra för en kroppsdel och skadar en annan. Honung är behagligt för smaken, obehagligt för ögat. Och vad beträffar de här ringarna som är smidda som fjädrar och som i heraldiken kallas fjädrar utan slut så finns inte det öga som kan urskilja hur breda de är och kan värja sig mot den optiska villan att de tycks vidgas åt ena hållet, åt det andra smalna av och bli spetsigare, särskilt om man vrider dem runt fingret; men när man tar i dem tycker man att de är lika breda och likadana runtom.

De människor i antiken som försökte stegra sin lust genom att använda förstoringsspeglar för att de lemmar som de tänkte sätta i arbete skulle öka deras lust genom att den synliga bilden av dem blev större – vilket av de två sinnena lät de då få överhand: synen, som visade dessa lemmar så tjocka och långa som de önskade sig, eller känseln, som angav att de var små och ynkliga? Är det våra sinnen som tilldelar ett föremål dessa olika egenskaper medan föremålen i verkligheten bara har en? Brödet som vi äter är till exempel bara bröd, men genom vår användning blir det ben, blod, kött, hår och naglar:

som när födan sprids ut till samtliga lemmar och leder,
själv går under och därmed ger upphov till andra substanser. ²⁶²

Vätskan som trädets rot suger upp blir till stam, löv och frukt, och luften är bara en, men när den används i en trumpet blir den tusen olika toner. Så jag frågar igen: är det våra sinnen som på det sättet formar dessa föremål och förser dem med olika egenskaper, eller äger de verkligen dessa egenskaper? Och vad kan vi fastställa om deras verkliga väsen när det råder en sådan ovisshet? Inte nog med det: eftersom saker och ting ter sig annorlunda för oss när vi är sjuka, galna och sovande än när vi är friska, kloka och vakna, är det då inte sannolikt att vårt normala tillstånd och våra naturliga vätskor också kan ge tingen ett väsen anpassat till detta tillstånd och till dessa vätskor, precis som vätskor i obalans anpassar tingen efter sig? Och borde inte hälsan vara lika skickad som sjukdomen att sätta sitt ansikte på tingen? Varför formar inte den som är i jämvikt tingen efter sitt tillstånd och sätter sin prägel på dem på samma sätt som den som är i obalans gör det? Den äcklade lägger smaklöshet i vinet, den friske en god smak, den törstige en oemotståndlig. När det nu är så att tingen anpassas till våra tillstånd och omvandlas i enlighet med dessa så vet vi inte längre hur tingen verkligen är, för allt som når oss är förfalskat och förvridet av våra sinnen. När passaren, vinkelhaken och linjalen är fel blir med nödvändighet alla uträkningar med dem och alla byggnadsverk som baseras på deras angivelser också felaktiga och bristfälliga. Våra sinnens opålitlighet gör allt som de frambringar opålitligt:

Om du bygger ett hus och din mätstav är fel ifrån början,
vinkelhaken är sned så att vinklar blir skeva i hörnen,
vattenpasset har hälta och vågräta ytor får lutning,
då blir med nödvändighet hela bygget ett eländigt fuskverk,
vingligt och skevt, lutar framåt och bakåt helt oregelmässigt,
delar rasar direkt och det hela är dömt att gå under,
offer för mätfel i början, när bygget höll på att planeras
– så blir med nödvändighet din egen bedömning av tingen
osann och falsk, om den bygger på sinnesintryck som är falska.²⁶³

Vem är för övrigt skickad att döma om dessa skillnader? Liksom vi i konflikter om religionen säger att vi behöver en domare som inte tillhör vare sig den ena eller den andra sidan och som är opartisk och känslomässigt oberoende, vilket är en omöjlighet bland de kristna – på samma sätt är det här, för om han är gammal kan han inte bedöma de gamlas sinnesintryck då han själv är part i målet; om han är ung är det likadant; frisk, likadant; och likadant om han är sjuk, sovande, vaken. Vi skulle behöva någon som saknade alla dessa egenskaper, så att han utan förutfattade meningar kunde döma om dessa påståenden som inte gäller honom. Vi behöver alltså en domare som aldrig funnits. För att döma om de intryck som vi får av tingen skulle vi behöva ett instrument att döma med; för att kontrollera detta instrument behöver vi pröva det praktiskt; för att kontrollera det praktiska provet behöver vi ett instrument, och så går hjulet runt med oss. Eftersom sinnena själva är så fyllda av osäkerhet att de inte kan avgöra vår tvist måste förnuftet göra det; men inget förnuftigt kan fastslås utan ett annat förnuft, så här går vi bakåt i det oändliga. Vår föreställning är inte i direktkontakt med de yttre tingen, den utformas i stället genom sinnenas förmedling, och sinnena uppfattar inte det yttre tinget utan bara sina egna intryck, alltså är föreställningen och framtoningen inte en del av föremålet, utan bara en del av sinnenas intryck och känslighet; intrycket och föremålet är två olika saker, den som dömer efter föremålets framtoning dömer följaktligen efter något annat än föremålet. Och om man säger att sinnenas intryck upplyser själen om de yttre föremålens egenskaper genom likhet – hur kan själen och förnuftet gå i god för en sådan likhet när de inte har någon egen kontakt med de yttre föremålen? Den som inte känner Sokrates och får se hans porträtt kan inte säga om det liknar honom – det är samma sak.

Men om vi nu antar att det ändå är någon som vill döma efter framtoningarna kan han omöjligen döma efter dem alla, för vi vet av erfarenhet att de upphäver varandra genom sina motsägelser och oöverensstämmelser. Ska några utvalda framtoningar bestämma över de andra? Då måste man kontrollera den som man väljer med en annan som man väljer, sen den andra med en tredje, och på så sätt tar det aldrig slut.

Sist och slutligen: det finns ingen oföränderlig existens, vare sig i vårt eget väsen eller i tingens. Både vi, vårt omdöme och alla dödliga ting flyter och strömmar ständigt, följaktligen kan det inte upprättas någon säker kontakt däremellan, eftersom både den som dömer och det som döms befinner sig i ständig förändring och rörelse. Vi har ingen kontakt med det varande eftersom varje mänsklig natur alltid är på väg mellan födelse och död och bara lämnar ett dunkelt sken och en skugga av sig själv, en oviss och svag föreställning. Och om du råkar rikta in din tanke på att söka fånga dess väsen är det precis som att söka gripa vattnet med handen, för ju hårdare man griper om det som till sin natur rinner överallt, desto mer förlorar man av det som man försökte hålla fast i sin näve. Eftersom alla ting är underkastade förändring från ett tillstånd till ett annat blir förnuftet, som söker något varaktigt och bestående i dem, missräknat när det inte kan hitta något som är bestående och varaktigt, eftersom allt antingen är på väg till existens, och alltså ännu inte riktigt existerar, eller börjar att dö innan det föds. Platon sade att kropparna aldrig har existens utan hela tiden blir till, och han ansåg att Homeros hade gjort Okeanos till gudarnas far och Tethys till deras mor för att visa oss att alla ting är i ständig strömning, rörelse och förändring, en åsikt som var gemensam för alla filosofer före Platons tid, som han själv säger, med Parmenides som enda undantag: denne bestred att tingen har rörelse, en tanke vars styrka han gjorde stort väsen av. Protagoras sade att all materia är flytande och ostadig; stoikerna sade att det inte finns någon nutid och att det som vi kallar nutid bara är ett förbindelseled och en fog mellan framtid och förflutet; Herakleitos sade att en människa aldrig stiger ner två gånger i samma flod; Epicharmos att den som för en tid sedan lånade pengar inte är skyldig dem nu, och att den som igår kväll inbjöds till frukost i dag kommer objuden eftersom de inte längre är samma personer, de har blivit några andra; Herakleitos sade också att ingen dödlig substans två gånger kan befinna sig i samma tillstånd, för genom plötsliga och lätta förändringar skingras den än och samlas än åter, den kommer och avlägsnar sig sedan, så att det som börjar födas aldrig når fullkomlig existens, eftersom denna födelse aldrig fullbordas och aldrig stannar som om den nått slutet; nej, ända från sådden förändras den oupphörligt och växlar från ett till ett annat. Precis som det ur mannens säd först bildas en formlös frukt i moderns mage, sedan ett foster, sedan, när det lämnat magen, ett dibarn; sedan blir det en pojke, därefter en yngling, sedan en vuxen man, sedan en man till åren och till slut en skröplig gubbe, så att den följande åldern och livsperioden hela tiden river ner och förintar den föregående.

Hela världens natur förvandlas med tiden som flyter,
varje tillstånd tar slut, ett annat skall alltid ta vid och
inget av tingen förblir sig likt: bort skrida de alla,
allt förändrar naturen och allt den tvingar till ändring. ²⁶⁴

Och ändå är vi människor så dumma att vi fruktar en sorts död när vi redan har gått igenom och fortfarande går igenom så många andra. För det är inte bara som Herakleitos säger att eldens död är luftens födelse och luftens död vattnets – ännu tydligare kan vi se samma sak hos oss själva: vår bästa tid dör och går bort när ålderdomen kommer; ungdomstiden går under i vår bästa ålder, den vuxna; barndomen i ungdomstiden; spädbarnsåldern i barndomen, och gårdagen dör i denna dag, som kommer att dö i morgondagen, och det finns inget som förblir och som alltid är ett. Så måste det vara, för om vi alltid förblir desamma, hur kommer det sig då att vi än gläder oss åt en sak, än åt en annan? Hur kan vi älska och hata motsatta saker, prisa dem och fördöma dem? Hur kan vi byta intryck och inte längre behålla samma förnimmelse i samma tanke? För det är inte sannolikt att vi får nya intryck utan att det sker en förändring, och det som undergår förändring förblir inte ett och detsamma, och om det inte är ett och detsamma är det inte heller. Men samtidigt som varat som en helhet förändras förändras också varat som sådant, eftersom det hela tiden upphör att vara en sak och blir en annan. Följaktligen kommer sinnena att i enlighet med sin natur missta sig och ljuga: eftersom de inte riktigt vet vad det som är är tar de det som synes vara för det som är. Men vad är det då som verkligen är? Det är det som är evigt, det vill säga det som aldrig har fötts och aldrig får ett slut, det som tiden aldrig bringar någon förändring. Ty tiden är något rörligt, den visar sig som i skugga, av ett stoff som är evigt flytande och rinnande, utan att nånsin förbli stabil och varaktig; till tiden hör orden före och efter, har varit och skall vara – ord som redan vid en första anblick visar att tiden inte är något som är. För det vore mycket dumt och uppenbart fel att säga att något är som ännu inte börjat vara eller redan upphört att vara. Och med orden nuvarande, ögonblick och nu tycks vi först och främst söka stöd och grunder för vår förståelse av tiden, men förnuftet avslöjar tiden och förstör den omedelbart, ty förnuftet klyver genast tiden i framtid och förflutet, som om det absolut måste se tiden splittrad i två. Med naturen, som mäts, ligger det till på samma sätt som med tiden, som mäter den. För inte heller i naturen finns det något som förblir och är bestående, utan där är alla ting antingen födda eller på väg att födas eller på väg att dö. Därför vore det en synd att säga om Gud, den ende som är, att han var eller kommer att vara, för de orden anger förändringar, övergångar och omvandlingar av sådant som inte kan bestå eller förbli varande. Därför måste vi dra slutsatsen att endast Gud är, inte enligt något tidsmått utan enligt en orubblig och oföränderlig evighet som inte mäts i tid och heller inte undergår någon förändring: inget var före honom, inget kommer att vara efter honom, inget är nyare eller senare, han är ett reellt varande som med ett enda nu fyller all tid, och det finns ingenting som verkligen är utom han ensam, utan att man kan säga han har varit eller han kommer att vara; han är utan början och utan slut.

Till denna djupt gudfruktiga slutsats, formulerad av en hedning, vill jag bara tillägga följande ord från ett vittne, också han hedning, som avslutning på denna långa och tråkiga utläggning som skulle kunna ge mig stoff nog att fortsätta i det oändliga. ”Åh”, säger han, ”vilket uselt och avskyvärt ting är inte människan om hon inte höjer sig över det mänskliga!” Ett kärnfullt yttrande och en nyttig önskan, men också absurd. För det är omöjligt och naturvidrigt att göra en handfull större än handen, en famn större än armarna och att ta längre kliv än benen räcker; inte heller kan människan höja sig över sig själv och det mänskliga, för hon kan bara se med sina egna ögon, bara fatta med sina egna fattningsgåvor. Hon kommer att höja sig om Gud som något extraordinärt räcker henne handen; hon kommer att höja sig om hon överger och frånsäger sig sina egna medel och låter sig höjas och lyftas av rent himmelska medel. Det är en sak för vår kristna tro, inte för stoikerns dygd, att eftersträva en sådan gudomlig, mirakulös förvandling.

¹ Theologia naturalis sive liber creaturarum magistri Raimondi de Sebonde.↵

² nam cupide conculcatur nimis ante metutum. Lucretius 5, 1140.↵

³ Illisos fluctus rupes ut vasta refundit / et varias circum latrantes dissipat undas / mole sua. Anonym hyllningsdikt till Ronsard i dennes Response aux injures, 1563.↵

⁴ Brevis est institutio vitae honestae beataeque si credas. Quintilianus 12, 11, 12.↵

⁵ Non iam se moriens dissolvi conquereretur / sed magis ire foras vestemque relinquere ut anguis / gauderet, praelonga senex aut cornua cervus. Lucretius 3, 613–614 + en oäkta rad.↵

⁶ Atque adeo faciem caeli non invidet orbi / ipse Deus vultusque suos corpusque recludit / semper volvendo, seque ipsum inculcat et offert / ut bene cognosci possit doceatque videndo / qualis eat doceatque suas attendere leges. Manilius 4, 915–919.↵

⁷ Si melius quid habes, accerse, vel imperium fer. Horatius, Epistlar 1, 5, 6.↵

⁸ οὐ γὰρ ἐᾷ φρονέειν ὁ Θεὸς μέγα ἄλλον ἢ ἑωυτόν. Herodotos 7, 10, 5.↵

⁹ Deus superbis resistit, humilibus autem dat gratiam. Första Petrusbrevet 5:5.↵

¹⁰ Quorum igitur causa quis dixerit effectum esse mundum? Eorum scilicet animantium quae ratione utuntur. Hi sunt dii et homines, quibus profecto nihil est melius. Cicero, De natura deorum 2, 53, 133.↵

¹¹ Cum suspicimus magni caelestia mundi / templa super stellisque micantibus aethera fixum / et venit in mentem lunae solisque viarum. Lucretius 5, 1204–1206.↵

¹² Facta etenim et vitas hominum suspendit ab astris. Manilius 3, 58.↵

¹³ speculataque longe / deprendit tacitis dominantia legibus astra / et totum alterna mundum ratione moveri / fatorumque vices certis discernere signis. Manilius 1, 62–65.↵

¹⁴ quantaque quam parvi faciant discrimina motus: / tantum est hoc regnum quod regibus imperat ipsis. Manilius 1, 57 + 4, 93.↵

¹⁵ furit alter amore / et pontum tranare potest et vertere Troiam, / alterius sors est scribendis legibus apta. / Ecce patrem nati perimunt natosque parentes / mutuaque armati coeunt in vulnera fratres. / Non nostrum hoc bellum est, coguntur tanta movere / inque suas ferri poenas lacerandaque membra. / Hoc quoque fatale est, sic ipsum expendere fatum. Manilius 4, 79–85 + 118.↵

¹⁶ Quae molitio, quae ferramenta, qui vectes, quae machinae, qui ministri tanti operis fuerunt? Cicero, De natura deorum 1, 8, 19.↵

¹⁷ Quae sunt tantae animi angustiae? Cicero, De natura deorum 1, 31, 88.↵

¹⁸ Inter cetera mortalitatis incommoda et hoc est, caligo mentium, nec tantum necessitas errandi sed errorum amor. Seneca, Om vreden 2, 10, 1.↵

¹⁹ Corruptibile corpus aggravat animam et deprimit terrena habitatio sensum multa cogitantem. Salomos vishet 9:15.↵

²⁰ Et mutae pecudes et denique saecla ferarum / dissimiles suerunt voces variasque cluere / cum metus aut dolor est aut cum iam gaudia gliscunt. Lucretius 5, 1059–1061.↵

²¹ non alia longe ratione atque ipsa videtur / protrahere ad gestum pueros infantia linguae. Lucretius 5, 1030–1031.↵

²² e ’l silenzio ancor suole / aver prieghi e parole. Tasso, Aminta 1173–1174.↵

²³ His quidam signis atque haec exempla secuti / esse apibus partem divinae mentis et haustus / aetherios dixere. Vergilius, Georgica 4, 219–221.↵

²⁴ Tum porro puer, ut saevis proiectus ab undis / navita, nudus humi iacet, infans, indigus omni / vitali auxilio, cum primum in luminis oras / nixibus ex alvo matris natura profudit, / vagituque locum lugubri complet ut aequum est / cui tantum in vita restet transire malorum. / At variae crescunt pecudes, armenta feraeque / nec crepitacula eis opus est, nec cuiquam adhibenda est / almae nutricis blanda atque infracta loquela, / nec varias quaerunt vestes pro tempore caeli, / denique non armis opus est, non moenibus altis, / queis sua tutentur, quando omnibus omnia large / tellus ipsa parit naturaque daedala rerum. Lucretius 5, 222–234.↵

²⁵ Sentit enim vim quisque suam quam possit abuti. Lucretius 5, 1033.↵

²⁶ Et tellus nitidas fruges vinetaque laeta / sponte sua primum mortalibus ipsa creavit. / Ipsa dedit dulces foetus et pabula laeta / quae nunc vix nostro grandescunt aucta labore / conterimusque boves et vires agricolarum. Lucretius 2, 1157–1161.↵

²⁷ Così per entro loro schiera bruna / s’ammusa l’una con l’altra formica, / forse a spiar lor via et lor fortuna. Dante, Den gudomliga komedin, Skärselden 26, 34–36.↵

²⁸ variaeque volucres / longe alias alio iaciunt in tempore voces / et partim mutant cum tempestatibus una / raucisonos cantus. Lucretius 5, 1078, 1081, 1083–1084.↵

²⁹ Indupedita suis fatalibus omnia vinclis. Lucretius 5, 876.↵

³⁰ res quaeque suo ritu procedit et omnes / foedere naturae certo discrimina servant. Lucretius 5, 923–924.↵

³¹ Ure meum, si vis, flamma caput et pete ferro / corpus et intorto verbere terga seca. Tibullus 1, 9, 21–22.↵

³² serpente ciconia pullos / nutrit et inventa per devia rura lacerta / et leporem aut capream famulae Jovis et generosae / in saltu venantur aves. Juvenalis 14, 74–75, 81–82.↵

³³ siquidem Tyrio servire solebant / Hannibali et nostris ducibus regique Molosso / horum maiores et dorso ferre cohortes, / partem aliquam belli et euntem in proelia turmam. Juvenalis 12, 107–110.↵

³⁴ nomen habent et ad magistri / vocem quisque sui venit citatus. Martialis 4, 30, 6–7.↵

³⁵ more ferarum / quadrupedumque magis ritu plerumque putantur / concipere uxores, quia sic loca sumere possunt, / pectoribus positis, sublatis semina lumbis. Lucretius 4, 1264–1267.↵

³⁶ Nam mulier prohibet se concipere atque repugnat / clunibus ipsa viri Venerem si laeta retractet / atque exossato ciet omni pectore fluctus. / Eiicit enim sulci recta regione viaque / vomerem atque locis avertit seminis ictum. Lucretius 4, 1269–1273.↵

³⁷ neque illa / magno prognatum deposcit consule cunnum. Horatius, Satirer 1, 2, 69–70.↵

³⁸ nec habetur turpe iuvencae / ferre patrem tergo, fit equo sua filia coniunx / quasque creavit init pecudes caper, ipsaque, cuius / semine concepta est, ex illo concipit ales. Ovidius, Metamorfoser 10, 325–328.↵

³⁹ Quando leoni / fortior eripuit vitam leo? Quo nemore umquam / expiravit aper maioris dentibus apri? Juvenalis 15, 160–162.↵

⁴⁰ saepe duobus / regibus incessit magno discordia motu, / continuoque animos vulgi et trepidantia bello / corda licet longe praesciscere. Vergilius, Georgica 4, 67–70.↵

⁴¹ fulgur ubi ad caelum se tollit totaque circum / aere renidescit tellus subterque virum vi / excitur pedibus sonitus clamoreque montes / icti reiectant voces ad sidera mundi. Lucretius 2, 325–328.↵

⁴² Paridis propter narratur amorem / Graecia barbariae diro collisa duello. Horatius, Epistlar 1, 2, 6–7.↵

⁴³ Quod futuit Glaphyran Antonius, hanc mihi poenam / Fulvia constituit se quoque uti futuam. / Fulviam ego ut futuam? Quid si me Manius oret / paedicem, faciam? Non puto, si sapiam. / Aut futue, aut pugnemus, ait. Quid, si mihi vita / carior est ipsa mentula? Signa canant. Martialis 11, 20, 3–10.↵

⁴⁴ Quam multi Libyco volvuntur marmore fluctus, / saevus ubi Orion hibernis conditur undis, / vel cum sole novo densae torrentur aristae / aut Hermi campo, aut Lyciae flaventibus arvis. / Scuta sonant pulsuque pedum tremit excita tellus. Vergilius, Eneiden 7, 718–722.↵

⁴⁵ it nigrum campis agmen. Vergilius, Eneiden 4, 404.↵

⁴⁶ Hi motus animorum atque haec certamina tanta / pulveris exigui iactu compressa quiescent. Vergilius, Georgica 4, 86–87.↵

⁴⁷ Post bellator equus positis insignibus Aethon / it lacrimans guttisque umectat grandibus ora. Vergilius, Eneiden 11, 89–90.↵

⁴⁸ Quippe videbis equos fortis, cum membra iacebunt / in somnis, sudare tamen spirareque semper / et quasi de palma summas contendere vires. Lucretius 4, 987–989.↵

⁴⁹ Venantumque canes in molli saepe quiete / iactant crura tamen subito vocesque repente / mittunt et crebras reducunt naribus auras / ut vestigia si teneant inventa ferarum. / Expergefactique sequuntur inania saepe / cervorum simulacra, fugae quasi dedita cernant / donec discussis redeant erroribus ad se. Lucretius 4, 991–997.↵

⁵⁰ Consueta domi catulorum blanda propago / degere, saepe levem ex oculis volucremque soporem / discutere et corpus de terra corripere instant / proinde quasi ignotas facies atque ors tueantur. Lucretius 4, 998 + oäkta rad + 999 + 1004.↵

⁵¹ Turpis Romano Belgicus ore color. Propertius 2, 18, 26.↵

⁵² A multis animalibus decore vincimur. Seneca, brev 124, 22.↵

⁵³ Pronaque cum spectent animalia cetera terram / os homini sublime dedit caelumque videre / iussit et erectos ad sidera tollere vultus. Ovidius, Metamorfoser 1, 84–86.↵

⁵⁴ Simia quam similis turpissima bestia nobis! Ennius, Satirer 23, citerat av Cicero, De natura deorum 1, 35, 97.↵

⁵⁵ Ille quod obscenas in aperto corpore partes / viderat, in cursu qui fuit, haesit amor. Ovidius, Remedia amoris 429–430.↵

⁵⁶ Nec veneres nostras hoc fallit, quo magis ipsae / omnia summopere hos vitae postscenia celant / quos retinere volunt adstrictosque esse in amore. Lucretius 4, 1185–1187.↵

⁵⁷ Ut vinum aegrotis, quia prodest raro, nocet saepissime, melius est non adhibere omnino quam spe dubiae salutis in apertam perniciem incurrere, sic haud scio an melius fuerit humano generi motum istum celerem cogitationis, acumen, sollertiam quam rationem vocamus, quoniam pestifera sint multis, admodum paucis salutaria, non dari omnino quam tam munifice et tam large dari. Cicero, De natura deorum 3, 27, 69.↵

⁵⁸ illiterati num minus nervi rigent? Horatius, Epoder 8, 17.↵

⁵⁹ Scilicet et morbis et debilitate carebis / et luctum et curam effugies et tempora vitae / longa tibi post haec fato meliore dabuntur. Juvenalis 14, 156–158.↵

⁶⁰ Eritis sicut dii scientes bonum et malum. Första Mosebok 3:5.↵

⁶¹ Cavete ne quis vos decipiat per philosophiam et inanes seductiones secundum elementa mundi. Paulus, Kolosserbrevet 2:8.↵

⁶² Ad summum sapiens uno minor est Jove, dives, / liber, honoratus, pulcher, rex denique regum, / praecipue sanus, nisi cum pituita molesta est. Horatius, Epistlar 1, 1, 106–108.↵

⁶³ Deus ille fuit, deus, inclute Memmi, / qui princeps vitae rationem invenit eam, quae / nunc appellatur sapientia, quique per artem / fluctibus e tantis vitam tantisque tenebris / in tam tranquillo et tam clara luce locavit. Lucretius, 5, 8–12.↵

⁶⁴ In virtute vere gloriamur, quod non contingeret si id donum a Deo, non a nobis haberemus. Cicero, De natura deorum 3, 36, 87.↵

⁶⁵ Re succumbere non oportebat verbis gloriantem. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 13, 30.↵

⁶⁶ Segnius homines bona quam mala sentiunt. Livius 30, 21, 6.↵

⁶⁷ pungit / in cute vix summa violatum plagula corpus, / quando valere nihil quemquam movet. Hoc iuvat unum / quod me non torquet latus aut pes; cetera quisquam / vix queat aut sanum sese aut sentire valentem. Etienne de La Boétie, Poemata 20, 295–299.↵

⁶⁸ Nimium boni est cui nihil est mali. Ennius, Hecuba 212, citerat av Cicero, De finibus 2, 13, 41.↵

⁶⁹ Istud nihil dolere non sine magna mercede contingit immanitatis in animo, stuporis in corpore. Cicero, Samtal i Tusculum 3, 6, 12.↵

⁷⁰ Levationes aegritudinum in avocatione a cogitanda molestia et revocatione ad contemplandas voluptates ponit. Cicero, Samtal i Tusculum 3, 15, 33.↵

⁷¹ che ricordarsi il ben doppia la noia. Fri parafras på Dante, Den gudomliga komedin, Inferno 5, 121–123.↵

⁷² Suavis est laborum praeteritorum memoria. Euripides, Andromeda fr 133 Kannicht, citerat på latin av Cicero, De finibus 2, 32, 105.↵

⁷³ Est situm in nobis, ut et adversa quasi perpetua oblivione obruamus et secunda iucunde et suaviter meminerimus. Cicero, De finibus 1, 17, 57.↵

⁷⁴ Memini etiam quae nolo, oblivisci non possum quae volo. Cicero, De finibus 2, 32, 104.↵

⁷⁵ qui se unus sapientem profiteri sit ausus. Cicero, De finibus 2, 3, 7.↵

⁷⁶ qui genus humanum ingenio superavit et omnes / praestrinxit stellas exortus uti aetherius sol. Lucretius 3, 1043–1044.↵

⁷⁷ Iners malorum remedium ignorantia est. Seneca, Oedipus 515.↵

⁷⁸ potare et spargere flores / incipiam patiarque vel inconsultis haberi. Horatius, Epistlar 1, 5, 14–15.↵

⁷⁹ ”Pol me occidistis, amici, / non servastis”, ait, ”cui sic extorta voluptas / et demptus per vim mentis gratissimus error.” Horatius, Epistlar 2, 2, 138–140.↵

⁸⁰ ’Ev τῷ φρονεῖν γὰρ μηδὲν ἥδιστος βίος. Sofokles, Ajas 554.↵

⁸¹ Placet? Pare. Non placet? quacumque vis exi. Seneca, brev 70, 15.↵

⁸² Pungit dolor? vel fodiat sane: si nudus es, da iugulum; sin tectus armis Vulcaniis, id est fortitudine, resiste. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 14, 33.↵

⁸³ Aut bibat, aut abeat. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 41, 118.↵

⁸⁴ Vivere si recte nescis, decede peritis. / Lusisti satis, edisti satis atque bibisti. / Tempus abire tibi est, ne potum largius aequo / rideat et pulset lasciva decentius aetas. Horatius, Epistlar 2, 2, 213–216.↵

⁸⁵ Democritum postquam matura vetustas / admonuit memorem motus languescere mentis / sponte sua leto caput obvius obtulit ipse. Lucretius 3, 1039–1041.↵

⁸⁶ Di citatorie piene e di libelli, / d’esamine e di carte di procure / hanno le mani e il seno, e gran fastelli / di chiose, di consigli e di letture; / per cui le facultà de’ poverelli / non sono mai ne le città sicure. / Hanno dietro e dinanzi e d’ ambi i lati, / notai, procuratori ed avocati. Ariosto, Den rasande Roland 14, 84.↵

⁸⁷ ἡ δεισιδαιμονία καθάπερ πατρὶ τῷ τύφῳ πείθεται. Sokrates i Stobaios 22, 36.↵

⁸⁸ Melius scitur Deus nesciendo. Augustinus, De ordine 2, 16, 44.↵

⁸⁹ Sanctius est ac reverentius de actis deorum credere quam scire. Tacitus, Germania 34, 2.↵

⁹⁰ Atque illum quidem parentem huius universitatis invenire difficile est, et cum iam inveneris, indicare in vulgus nefas. Cicero, Timaeus 2, 7.↵

⁹¹ immortalia mortali sermone notantes. Lucretius 5, 121.↵

⁹² Neque gratia neque ira teneri potest, quod quae talia essent, imbecilla essent omnia. Cicero, De natura deorum 1, 17, 45.↵

⁹³ Omnes paene veteres nihil cognosci, nihil percipi, nihil scire posse dixerunt; angustos sensus, imbecillos animos, brevia curricula vitae. Cicero, Academica 1, 12, 44.↵

⁹⁴ Dicendum est, sed ita ut nihil affirmem, quaeram omnia, dubitans plerumque et mihi diffidens. Cicero, De divinatione 2, 3, 8.↵

⁹⁵ qui vigilans stertit, / mortua cui vita est prope iam vivo atque videnti. Lucretius 3, 1048, 1046.↵

⁹⁶ Nil sciri quisquis putat, id quoque nescit / an sciri possit quo se nil scire fatetur. Lucretius 4, 469–470.↵

⁹⁷ ad quamcumque disciplinam velut tempestate delati, ad eam tamquam ad saxum adhaerescunt. Cicero, Academica 2, 3, 8.↵

⁹⁸ Hoc liberiores et solutiores quod integra illis est iudicandi potestas. Cicero, Academica 2, 3, 8.↵

⁹⁹ ut, cum in eadem re paria contrariis in partibus momenta inveniuntur, facilius ab utraque parte assertio sustineatur. Cicero, Academica 1, 12, 45.↵

¹⁰⁰ ἐπέχω.↵

¹⁰¹ Non enim nos Deus ista scire, sed tantummodo uti voluit. Cicero, De divinatione 1, 18, 35.↵

¹⁰² Dominus novit cogitationem hominum, quoniam vanae sunt. Psaltaren 94: 11.↵

¹⁰³ quam docti fingunt magis quam norunt. Livius 26, 22, 14.↵

¹⁰⁴ Ut potero explicabo, nec tamen, ut Pythius Apollo, certa ut sint et fixa dixero, sed ut homunculus probabilia coniectura sequens. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 9, 17.↵

¹⁰⁵ Si forte de deorum natura ortuque mundi disserentes minus id quod habemus animo consequimur, haud erit mirum. Aequum est enim meminisse et me, qui disseram, hominem esse et vos qui iudicetis, ut, si probabilia dicentur, nihil ultra requiratis. Cicero, Timaeus 3, 4.↵

¹⁰⁶ Qui requirunt quid de quaque re ipsi sentiamus, curiosius id faciunt quam necesse est. Haec in philosophia ratio contra omnia disserendi nullamque rem aperte iudicandi, profecta a Socrate, repetita ab Arcesila, confirmata a Carneade, usque ad nostram viget aetatem. Hi sumus qui omnibus veris falsa quaedam adiuncta esse dicamus, tanta similitudine ut in iis nulla insit certe iudicandi et assentiendi nota. Cicero, De natura deorum 1, 5, 10–12.↵

¹⁰⁷ σκοτεινός.↵

¹⁰⁸ Clarus ob obscuram linguam, magis inter inanes, / omnia enim stolidi magis admirantur amantque / inversis quae sub verbis latitantia cernunt. Lucretius 1, 639, 641–642.↵

¹⁰⁹ Parum mihi placeant eae litterae quae ad virtutem doctoribus nihil profuerunt. Sallustius, Jugurtha 85, 32.↵

¹¹⁰ Cogitationes mortalium timidae, et incertae adinventiones nostrae et providentiae. Salomos vishet 9: 14.↵

¹¹¹ Satius est supervacua discere quam nihil. Seneca, brev 88, 45.↵

¹¹² Unicuique ista pro ingenio finguntur, non ex scientiae vi. Seneca den äldre, Suasoriae 4, 3.↵

¹¹³ Non tam id sensisse, quod dicerent, quam exercere ingenia materiae difficultate videntur voluisse. Quintilianus 2, 17, 4.↵

¹¹⁴ Jupiter omnipotens rerum regumque Deumque / progenitor genetrixque. Valerius Soranus fr 2 Blänsdorf, citerat i Augustinus, Guds stad 7, 9 och 7, 11.↵

¹¹⁵ Pierre de Ronsard, Remonstrance au peuple de France (1563), rad 64–78.↵

¹¹⁶ Ego deum genus esse semper duxi et dicam caelitum, / sed eos non curare opinor, quid agat humanum genus. Ennius, fragment 328 ur tragedin Telamo, citerat i Cicero, De divinatione 2, 50, 104.↵

¹¹⁷ quae procul usque adeo divino ab numine distant / inque Deum numero quae sint indigna videri. Lucretius 5, 122–123.↵

¹¹⁸ Formae, aetates, vestitus, ornatus noti sunt: genera, coniugia, cognationes omniaque traducta ad similitudinem imbecillitatis humanae, nam et perturbatis animis inducuntur; accipimus enim deorum cupiditates, aegritudines, iracundias. Cicero, De natura deorum 2, 28, 70.↵

¹¹⁹ Quid iuvat hoc, templis nostros inducere mores? / O curvae in terris animae et caelestium inanes! Persius 2, 62 och 61.↵

¹²⁰ secreti celant colles, et myrtea circum / silva tegit, curae non ipsa in morte relinquunt. Vergilius, Eneiden 6, 443–444.↵

¹²¹ Hector erat tunc cum bello certabat, at ille / tractus av Haemonio non erat Hector equo. Ovidius, Tristia 3, 1, 27–28.↵

¹²² quod mutatur dissolvitur, interit ergo: / traiiciuntur enim partes atque ordine migrant. Lucretius 3, 756–757.↵

¹²³ Nec si materiam nostram collegerit aetas / post obitum rursumque redegerit, ut sita nunc est, / atque iterum nobis fuerint data lumina vitae, / pertineat quidquam tamen ad nos quoque factum, / interrupta semel cum sit repetentia nostra. Lucretius 3, 847–851.↵

¹²⁴ Scilicet avolsis radicibus ut nequit ullam / dispicere ipse oculus rem seorsum corpore toto. Lucretius 3, 563–564.↵

¹²⁵ Inter enim iacta est vitai pausa vageque / deerrarunt passim motus ab sensibus omnes. Lucretius 3, 860–861.↵

¹²⁶ Et nihil hoc ad nos, qui coitu coniugioque / corporis atque animae consistimus uniter apti. Lucretius 3, 845–846.↵

¹²⁷ Sulmone creatos / quattuor hic iuvenes, totidem quos educat Ufens / viventes rapit, inferias quos immolet umbris. Vergilius, Eneiden 10, 517–519.↵

¹²⁸ Tantum religio potuit suadere malorum. Lucretius 1, 101.↵

¹²⁹ Et casta inceste nubendi tempore in ipso / hostia concideret mactatu maesta parentis. Lucretius 1, 98–99.↵

¹³⁰ Quae fuit tanta deorum iniquitas, ut placari populo Romano non possent, nisi tales viri occidissent? Cicero, De natura deorum 3, 6, 15.↵

¹³¹ Tantus est perturbatae mentis et sedibus suis pulsae furor, ut sic dii placentur, quemadmodum ne homines quidem saeviunt. Seneca fr 34 Haase citerat i Augustinus, Guds stad 6, 10.↵

¹³² Ubi iratos Deos timent, qui sic propitios habere merentur? In regiae libidinis voluptatem castrati sunt quidam, sed nemo sibi, ni vir esset, iubente domino manus intulit. Seneca fr 34 Haase citerat i Augustinus, Guds stad 6, 10.↵

¹³³ saepius olim / religio peperit scelerosa atque impia facta. Lucretius 1, 82–83.↵

¹³⁴ Infirmum Dei fortius est hominibus, et stultum Dei sapientibus est hominibus. Paulus, 1 Kor 1: 25.↵

¹³⁵ omnia cum caelo terraque marique / nil sunt ad summam summai totius omnem. Lucretius 6, 678–679.↵

¹³⁶ terramque et solem, lunam, mare, cetera quae sunt / non esse unica, sed numero magis innumerali. Lucretius 2, 1085–1086.↵

¹³⁷ cum in summa res nulla sit una, / unica quae gignatur et unica solaque crescat. Lucretius 2, 1077–1078.↵

¹³⁸ Quare etiam atque etiam tales fateare necesse est / esse alios alibi congressus materiai, / qualis hic est, avido complexu quem tenet aether. Lucretius 2, 1064–1066.↵

¹³⁹ Τίς δ’ οἴδεν εἰ ζῆν τοῦθ’ ὃ κέκληται θανεῖν, / τὸ ζῆν δὲ θνῄσκειν ἐστί; Euripides fr 833 Kannicht ur dramat Frixos, citerat av Stobaios 52, 38.↵

¹⁴⁰ cras vel atra / nube polum pater occupato // vel sole puro; non tamen irritum / quodcumque retro est efficiet neque / diffinget infectumque reddet / quod fugiens semel hora vexit. Horatius, Carmina 3, 29, 43–48.↵

¹⁴¹ Mirum quo procedat improbitas cordis humani parvulo aliquo invitata successu. Plinius, Historia naturalis 2, 21, 87.↵

¹⁴² Magna dii curant, parva negligunt. Cicero, De natura deorum 2, 66, 167.↵

¹⁴³ Nec in regnis quidem reges omnia minima curant. Cicero, De natura deorum 2, 35, 86.↵

¹⁴⁴ Deus ita artifex magnus in magnis ut minor non sit in parvis. Augustinus, Guds stad 11, 22.↵

¹⁴⁵ Quod beatum aeternumque sit, id nec habere negotii quicquam, nec exhibere alteri. Cicero, De natura deorum 1, 17, 45.↵

¹⁴⁶ quod finxere timent. Lucanus 1, 486.↵

¹⁴⁷ Quasi quicquam infelicius sit homine cui sua figmenta dominantur. Augustinus, Guds stad 8, 23.↵

¹⁴⁸ nosse cui divos et caeli numina soli / aut soli nescire datum. Lucanus 1, 452–453.↵

¹⁴⁹ non si te ruperis, inquit. Horatius, Satirer 2, 3, 319.↵

¹⁵⁰ Profecto non Deum, quem cogitare non possunt, sed semet ipsos pro illo cogitantes, non illum sed seipsos, non illi sed sibi comparant. Augustinus, Guds stad 12, 18.↵

¹⁵¹ Ita est informatum anticipatum mentibus nostris, ut homini, cum de Deo cogitet, forma occurrat humana. Cicero, De natura deorum 1, 27, 76.↵

¹⁵² Tam blanda conciliatrix et tam sui est lena ipsa natura. Cicero, De natura deorum 1, 27, 77.↵

¹⁵³ domitosque Herculea manu / Telluris iuvenes, unde periculum / fulgens contremuit domus // Saturni veteris. Horatius, Carmina 2, 12, 6–9.↵

¹⁵⁴ Neptunus muros magnoque emota tridenti / fundamenta quatit totamque a sedibus urbem / eruit. Hic Juno Scaeas saevissima portas / rima tenet. Vergilius, Eneiden 2, 610–613.↵

¹⁵⁵ adeo minimis etiam rebus prava religio inserit deos. Livius 27, 23, 2.↵

¹⁵⁶ hic illius arma, / hic currus fuit. Vergilius, Eneiden 1, 16–17.↵

¹⁵⁷ O sancte Apollo, qui umbilicum certum terrarum obtines. Cicero, De divinatione 2, 56, 115 (citat av okänd författare).↵

¹⁵⁸ Pallada Cecropidae, Minoïa Creta Dianam, / Vulcanum tellus Hypsipylea colit, / Junonem Sparte Pelopeïadesque Mycenae, / pinigerum Fauni Maenalis ora caput; / Mars Latio venerandus. Ovidius, Fasti 3, 81–85.↵

¹⁵⁹ Iunctaque sunt magno templa nepotis avo. Ovidius, Fasti 1, 294.↵

¹⁶⁰ Quos quoniam caeli nondum dignamur honore, / quas dedimus certe terras habitare sinamus. Ovidius, Metamorfoser 1, 194–195.↵

¹⁶¹ Iovis incunabula Creten. Ovidius, Metamorfoser 8, 99.↵

¹⁶² Cum veritatem qua liberetur inquirat, credatur ei expedire quod fallitur. Augustinus, Guds stad 4, 31.↵

¹⁶³ temo aureus, aurea summae / curvatura rotae, radiorum argenteus ordo. Ovidius, Metamorfoser 2, 107–108.↵

¹⁶⁴ Mundus domus est maxima rerum, / quam quinque altitonae fragmine zonae / cingunt, per quam limbus pictus bis sex signis / stellimicantibus, altus in obliquo aethere, lunae / bigas acceptat. Varro, Saturae Menippeae 92, citerat av Valerius Probus i dennes kommentar till Vergilius, Bucolica 6, 31.↵

¹⁶⁵ Latent ista omnia crassis occultata et circumfusa tenebris, ut nulla acies humani ingenii tanta sit, quae penetrare in caelum, terram intrare possit. Cicero, Academica 2, 39, 122.↵

¹⁶⁶ Quod est ante pedes nemo spectat, caeli scrutantur plagas. Ennius fr 251 ur tragedin Iphigenia, citerat av Cicero, De divinatione 2, 13, 30.↵

¹⁶⁷ quae mare compescant causae, quid temperet annum, / stellae sponte sua iussaeve vagentur et errent, / quid premat obscurum lunae, quid proferat orbem, / quid velit et possit rerum concordia discors. Horatius, Epistlar 1, 12, 16–19.↵

¹⁶⁸ Omnia incerta ratione et in naturae maiestate abdita. Plinius, Historia naturalis 2, 37, 101.↵

¹⁶⁹ Modus quo corporibus adhaerent spiritus omnino mirus est nec comprehendi ab homine potest: et hoc ipse homo est. Augustinus, Guds stad 21, 10.↵

¹⁷⁰ Ignoratur enim quae sit natura animaï, / nata sit an contra nascentibus insinuetur / et simul intereat nobiscum morte dirempta / an tenebras Orci visat vastasque lacunas / an pecudes alias divinitus insinuet se. Lucretius 1, 112–116.↵

¹⁷¹ sanguineam vomit ille animam. Vergilius, Eneiden 9, 349.↵

¹⁷² igneus est ollis vigor et caelestis origo. Vergilius, Eneiden 6, 730.↵

¹⁷³ habitum quendam vitalem corporis esse, / harmoniam Graeci quam dicunt. Lucretius 3, 99–100.↵

¹⁷⁴ Harum sententiarum quae vera sit deus aliquis viderit. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 11, 23.↵

¹⁷⁵ ut bona saepe valetudo cum dicitur esse / corporis, et non est tamen haec pars ulla valentis. Lucretius 3, 102–103.↵

¹⁷⁶ Hic exsultat enim pavor ac metus, haec loca circum / laetitiae mulcent. Lucretius 3, 141–142.↵

¹⁷⁷ Qua facie quidem sit animus aut ubi habitet ne quaerendum quidem est. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 27, 67.↵

¹⁷⁸ Nihil tam absurde dici potest quod non dicatur ab aliquo philosophorum. Cicero, De divinatione 2, 58, 119.↵

¹⁷⁹ medium non deserit umquam / caeli Phoebus iter, radiis tamen omnia lustrat. Claudianus, De sexto consulatu Honorii 411–412.↵

¹⁸⁰ Cetera pars animae per totum dissita corpus / paret et ad numen mentis momenque movetur. Lucretius 3, 143–144.↵

¹⁸¹ Deum namque ire per omnes / terrasque tractusque maris caelumque profundum; / hinc pecudes, armenta, viros, genus omne ferarum / quemque sibi tenues nascentem arcessere vitas, / scilicet huc reddi deinde ac resoluta referri / omnia, nec morti esse locum. Vergilius, Georgica 4, 221–226.↵

¹⁸² Instillata patris virtus tibi. Anonym latinsk översättning av Odysséen 2, 271.↵

¹⁸³ fortes creantur fortibus et bonis. Horatius, Carmina 4, 4, 29.↵

¹⁸⁴ Denique cur acrum violentia triste leonum / seminium sequitur, dolus vulpibus et fuga cervis / a patribus datur et patrius pavor incitat artus, / si non certa suo quia semine seminioque / vis animi pariter crescit cum corpore toto? Lucretius 3, 741–743, 746–747.↵

¹⁸⁵ si in corpus nascentibus insinuatur, / cur super ante actam aetatem meminisse nequimus / nec vestigia gestarum rerum ulla tenemus? Lucretius 3, 671–673.↵

¹⁸⁶ nam si tantopere est animus mutata potestas / omnis ut actarum exciderit retinentia rerum, / non, ut opinor, ea ab leto iam longior errat. Lucretius 3, 674–676.↵

¹⁸⁷ gigni pariter cum corpore et una / crescere sentimus pariterque senescere mentem. Lucretius 3, 445–446.↵

¹⁸⁸ mentem sanari corpus ut aegrum / cernimus et flecti medicina posse videmus. Lucretius 3, 510–511.↵

¹⁸⁹ corpoream naturam animi esse necesse est / corporeis quoniam telis ictuque laborat. Lucretius 3, 175–176.↵

¹⁹⁰ vis animaï / conturbatur, et divisa seorsum / disiectatur eodem illo distracta veneno. Lucretius 3, 499–501.↵

¹⁹¹ vis morbi distracta per artus / turbat agens animam, spumantes aequore salso / ventorum ut validis fervescunt viribus undae. Lucretius 3, 492–494.↵

¹⁹² morbis in corporis avius errat / saepe animus: dementit enim deliraque fatur / interdumque gravi lethargo fertur in altum / aeternumque soporem oculis nutuque cadenti. Lucretius 3, 463–466.↵

¹⁹³ Quippe etenim mortale aeterno iungere et una / consentire putare et fungi mutua posse / desipere est. Quid enim diversius esse putandum est / aut magis inter se disiunctum discrepitansque / quam mortale quod est immortali atque perenni / iunctum in concilio saevas tolerare procellas? Lucretius 3, 800–805.↵

¹⁹⁴ simul aevo fessa fatiscit. Lucretius 3, 458.↵

¹⁹⁵ Contrahi animum et quasi labi putat atque decidere. Cicero, De divinatione 2, 58, 119.↵

¹⁹⁶ Non alio pacto quam si, pes cum dolet aegri, / in nullo caput interea sit forte dolore. Lucretius 3, 110–111.↵

¹⁹⁷ rem gratissimam promittentium magis quam probantium. Seneca, brev 102, 2.↵

¹⁹⁸ Somnia sunt non docentis, sed optantis. Cicero, Academica 2, 38, 121.↵

¹⁹⁹ Perdam sapientiam sapientium et prudentiam prudentium reprobabo. Paulus, 1 Kor 1: 19.↵

²⁰⁰ Ipsa utilitatis occultatio aut humilitatis exercitatio est aut elationis attritio. Augustinus, Guds stad 11, 22.↵

²⁰¹ Cum de animorum aeternitate disserimus, non leve momentum apud nos habet consensus hominum aut timentium inferos, aut colentium. Utor hac publica persuasione. Seneca, brev 117, 6.↵

²⁰² usuram nobis largiuntur tamquam cornicibus: diu mansuros aiunt animos, semper negant. Cicero, Samtal i Tusculum 1, 31, 77.↵

²⁰³ O pater, anne aliquas ad caelum hinc ire putandum est / sublimes animas iterumque ad tarda reverti / corpora? Quae lucis miseris tam dira cupido? Vergilius, Eneiden 6, 719–721.↵

²⁰⁴ Denique connubia ad veneris partusque ferarum / esse animas praesto deridiculum esse videtur / et spectare immortales mortalia membra / innumero numero certareque praeproperanter / inter se quae prima potissimaque insinuetur. Lucretius 3, 776–780.↵

²⁰⁵ Quasi vero mensuram ullius rei possit agere, qui sui nesciat. Plinius, Historia naturalis 2, 1, 4.↵

²⁰⁶ Chi troppo s’assottiglia si scavezza. Petrarca, Canzoniere 105, 48.↵

²⁰⁷ qui certis quibusdam destinatisque sententiis addicti et consecrati sunt, ut etiam quae non probant cogantur defendere. Cicero, Samtal i Tusculum 2, 2, 5.↵

²⁰⁸ ut Hymettia sole / cera remollescit tractataque pollice multas / vertitur in facies ipsoque fit utilis usu. Ovidius, Metamorfoser 10, 284–286.↵

²⁰⁹ Non potest aliud alio magis minusve comprehendi, quoniam omnium rerum una est definitio comprehendendi. Cicero, Academica 2, 41, 128.↵

²¹⁰ Mulciber in Troiam, pro Troia stabat Apollo. Ovidius, Tristia 1, 2, 5.↵

²¹¹ Inter visa, vera aut falsa, ad animi assensum nihil est. Cicero, Academica 2, 28, 90.↵

²¹² posterior res illa reperta / perdit et immutat sensus ad pristina quaeque. Lucretius 5, 1414–1415.↵

²¹³ Gaudeat de bona fortuna.↵

²¹⁴ Tales sunt hominum mentes, quali pater ipse / Juppiter auctifero lustravit lampade terras. Ciceros översättning av Odysséen 18, 136–137, citerad av Augustinus, Guds stad 5, 8.↵

²¹⁵ quis sub Arcto / rex gelidae metuatur orae, // quid Tiridaten terreat, unice / securus. Horatius, Carmina 1, 26, 3–6.↵

²¹⁶ velut minuta magno / deprensa navis in mari vesaniente vento. Catullus 25, 12–13.↵

²¹⁷ Semper Aiax fortis, fortissimus tamen in furore. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 23, 52.↵

²¹⁸ Ut maris tranquillitas intelligitur nulla ne minima quidem aura fluctus commovente, sic animi quietus et placatus status cernitur, cum perturbatio nulla est, qua moveri queat. Cicero, Samtal i Tusculum 4, 6, 16.↵

²¹⁹ qualis ubi alterno procurrens gurgite pontus / nunc ruit ad terras scopulisque superiacit undam / spumeus extremamque sinu perfundit arenam, / nunc rapidus retro atque aestu revoluta resorbens / saxa fugit litusque vado labente relinquit. Vergilius, Eneiden 11, 624–628.↵

²²⁰ Sic volvenda aetas commutat tempora rerum: / quod fuit in pretio fit denique nullo honore; / porro aliud succedit et e contemptibus exit / inque dies magis appetitur floretque repertum / laudibus et miro est mortales inter honore. Lucretius 5, 1276–1280.↵

²²¹ Nam quod adest praesto placet et pollere videtur. Lucretius 4, 1412 a + 1413 b.↵

²²² singillatim mortales, cuncti perpetui. Apuleius, De deo Socratis 4, 127.↵

²²³ et plaga caeli non solum ad robur corporum, sed etiam animorum facit. Vegetius, Epitoma rei militaris 1, 2.↵

²²⁴ Athenis tenue caelum, ex quo etiam acutiores putantur Attici; crassum Thebis, itaque pingues Thebani et valentes. Cicero, De fato 4, 7.↵

²²⁵ Quid enim ratione timemus / aut cupimus? Quid tam dextro pede concipis, ut te / conatus non paeniteat votique peracti? Juvenalis 10, 4–6.↵

²²⁶ Coniugium petimus partumque uxoris, at illi / notum qui pueri qualisque futura sit uxor. Juvenalis 10, 352–353.↵

²²⁷ Attonitus novitate mali divesque miserque / effugere optat opes et quae modo voverat odit. Ovidius, Metamorfoser 11, 127–128.↵

²²⁸ Virga tua et baculus tuus ipsa me consolata sunt. Psaltaren 23: 4.↵

²²⁹ si consilium vis / permittes ipsis expendere numinibus quid / conveniat nobis rebusque sit utile nostris. / Carior est illis homo quam sibi. Juvenalis 10, 346–348, 350.↵

²³⁰ Qui autem de summo bono dissensit de tota philosophiae ratione disputat. Cicero, De finibus 5, 5, 14.↵

²³¹ Tres mihi convivae prope dissentire videntur / poscentes vario multum diversa palato. / Quid dem? Quid non dem? Renuis tu quod iubet alter, / quod petis, id sane est invisum acidumque duobus. Horatius, Epistlar 2, 2, 61–64.↵

²³² Nil admirari prope res est una, Numaci, / solaque quae possit facere et servare beatum. Horatius, Epistlar 1, 6, 1–2.↵

²³³ gentes esse feruntur / in quibus et nato genitrix et nata parenti / iungitur et pietas geminato crescit amore. Ovidius, Metamorfoser 10, 331–333.↵

²³⁴ Nihil itaque amplius nostrum est: quod nostrum dico artis est. Cicero, De finibus 5, 21, 59–60.↵

²³⁵ bellum, o terra hospita, portas; / bello armantur equi, bellum haec armenta minantur. / Sed tamen idem olim curru succedere sueti / quadrupedes et frena iugo concordia ferre: / spes est pacis. Vergilius, Eneiden 3, 539–543.↵

²³⁶ Inde furor vulgi, quod numina vicinorum / odit quisque locus, cum solos credat habendos / esse deos quos ipse colit. Juvenalis 15, 36–38.↵

²³⁷ Et obscenas voluptates, si natura requirit, non genere aut loco aut ordine sed forma, aetate, figura metiendas Epicurus putat. Cicero, Samtal i Tusculum 5, 33, 94.↵

²³⁸ Ne amores quidem sanctos a sapiente alienos esse arbitrantur. Cicero, De finibus 3, 20, 68.↵

²³⁹ Quaeramus ad quam usque aetatem iuvenes amandi sunt. Seneca, brev 123, 15.↵

²⁴⁰ Moechus es Aufidiae qui vir, Corvine, fuisti; / rivalis fuerat qui tuus, ille vir est. / Cur aliena placet tibi quae tua non placet uxor? / Numquid securus non potes arrigere? Martialis 3, 70, 1–4.↵

²⁴¹ Nullus in urbe fuit tota qui tangere vellet / uxorem gratis, Caeciliane, tuam / dum licuit; sed nunc positis custodibus ingens / turba fututorum est. Ingeniosus homo es. Martialis 1, 73, 1–4.↵

²⁴² via qua munita fidei / proxima fert humanum in pectus templaque mentis. Lucretius 5, 102–103.↵

²⁴³ Invenies primis ab sensibus esse creatam / notitiam veri neque sensus posse rebelli. / Quid maiore fide porro quam sensus haberi / debet? Lucretius 4, 478–479, 482–483.↵

²⁴⁴ An poterunt oculos aures reprehendere, an aures / tactus, an hunc porro tactum sapor arguet oris, / an confutabunt nares oculive revincent? Lucretius 4, 486–488.↵

²⁴⁵ seorsum cuique potestas / divisa est, sua vis cuique est. Lucretius 4, 489–490.↵

²⁴⁶ quicquid id est, nihilo fertur maiore figura / quam nostris oculis quam cernimus esse videtur. Lucretius 5, 577–578.↵

²⁴⁷ nec tamen hic oculis falli concedimus hilum; / proinde animi vitium hoc oculis adfingere noli. Lucretius 4, 379, 386.↵

²⁴⁸ Proinde quod in quoque est his visum tempore verum est. / Etsi non potuit ratio dissolvere causam / cur ea quae fuerint iuxtim quadrata, procul sint / visa rotunda, tamen praestat rationis egentem / reddere mendose causas utriusque figurae / quam manibus manifesta suis emittere quoquam / et violare fidem primam et convellere tota / fundamenta, quibus nixatur vita salusque. / Non modo enim ratio ruat omnis, vita quoque ipsa / concidat extemplo, nisi credere sensibus ausis / praecipitesque locos vitare et cetera quae sint / in genere hoc fugienda. Lucretius 4, 499–510.↵

²⁴⁹ Extantesque procul medio de gurgite montes / iidem apparent longe diversi licet. // Et fugere ad puppim colles campique videntur / quos agimus propter navim. // Ubi in medio nobis equus acer obhaesit / flumine, equi corpus transversum ferre videtur / vis et in adversum flumen contrudere raptim. Lucretius 4, 397, 389–390, 420–423.↵

²⁵⁰ Auferimur cultu; gemmis auroque teguntur / crimina: pars minima est ipsa puella sui. / Saepe ubi sit quod ames inter tam multa requiras: / decipit hac oculos aegide dives amor. Ovidius, Remedia amoris 343–346.↵

²⁵¹ Cunctaque miratur quibus est mirabilis ipse; / se cupit imprudens et qui probat ipse probatur, / dumque petit petitur pariterque accendit et ardet. Ovidius, Metamorfoser 3, 424–426.↵

²⁵² oscula dat redditque putat sequiturque tenetque / et credit tactis digitos insidere membris / et metuit pressos veniat ne livor in artus. Ovidius, Metamorfoser 10, 256–258.↵

²⁵³ ut despici sine vertigine simul oculorum animique non possit. Livius 44, 6, 8.↵

²⁵⁴ Fit etiam saepe specie quadam, saepe vocum gravitate et cantibus ut pellantur animi vehementius, saepe etiam cura et timore. Cicero, De divinatione 1, 36, 80.↵

²⁵⁵ Et solem geminum et duplices se ostendere Thebas. Vergilius, Eneiden 4, 470.↵

²⁵⁶ Multimodis igitur pravas turpesque videmus / esse in delitiis summoque in honore vigere. Lucretius 4, 1155–1156.↵

²⁵⁷ In rebus quoque apertis noscere possis, / si non advertas animum proinde esse, quasi omni / tempore semotae fuerint longeque remotae. Lucretius 3, 811–813.↵

²⁵⁸ Tantaque in his rebus distantia differitasque est, / ut quod aliis cibus est, aliis fuat acre venenum. / Saepe etenim serpens hominis contacta saliva / disperit ac sese mandendo conficit ipsa. Lucretius 4, 636–639.↵

²⁵⁹ Lurida praeterea fiunt quaecumque tuentur / arquati. Lucretius 4, 332–333.↵

²⁶⁰ Bina lucernarum florentia lumina flammis, / et duplices hominum facies et corpora bina. Lucretius 4, 450, 452.↵

²⁶¹ Et vulgo faciunt id lutea russaque vela / ferruginea, cum magnus intenta theatris / per malos volgata trabesque trementia pendent. / Namque ibi consessum caveai subter et omnem / scenai speciem patrum matrumque deorumque / inficiunt coguntque suo volitare colore. Lucretius 4, 75–80.↵

²⁶² Ut cibus, in membra atque artus cum diditur omnes, / disperit atque aliam naturam sufficit ex se. Lucretius 3, 703–704.↵

²⁶³ Denique ut in fabrica, si prava est regula prima / normaque si fallax rectis regionibus exit / et libella aliqua si ex parte claudicat hilum, / omnia mendose fieri atque obstipa necessum est, / prava, cubantia, prona, supina atque absona tecta, / iam ruere ut quaedam videantur velle ruantque / prodita iudiciis fallacibus omnia primis. / Hic igitur ratio tibi rerum prava necesse est / falsaque sit falsis quaecumque a sensibus orta est. Lucretius 4, 513–521.↵

²⁶⁴ Mutat enim mundi naturam totius aetas / ex alioque alius status excipere omnia debet / nec manet ulla sui similis res, omnia migrant, / omnia commutat natura et vertere cogit. Lucretius 5, 828–831.↵