NÄR VI DÖMER om en annan människas själslugn under döendet – den utan tvivel mest anmärkningsvärda handlingen i en människas liv – måste vi uppmärksamma en sak, nämligen att det inte är så lätt att tro att man står inför detta ögonblick. Få människor dör i övertygelsen om att detta verkligen är deras sista stund, och det finns inget tillfälle då det bedrägliga hoppet narrar oss mer. Hela tiden ringer det i öronen på oss: ”Andra har varit mycket sjukare utan att dö”, ”läget är inte så hopplöst som de tror” och i värsta fall: ”Gud har gjort många andra underverk.” Det här beror på att vi fäster för stor vikt vid oss själva. Vi tycker att hela världsalltet lider på något sätt av vår förintelse och att det känner med oss i vårt tillstånd. Eftersom vår förvända blick ser tingen förvända på samma sätt tror vi att det är tingen som försvinner i takt med att synen tappar dem, likt sjöfarande som tycker att berg, åkrar, städer, himmel och jord rör sig tillsammans med dem själva och i samma takt:
Vi seglar ut ur hamnen och städer och fält glider bakåt. 1
Vem har nånsin mött en gamling som inte har prisat gångna tider och klandrat samtiden, samtidigt som han har anklagat världen och människornas seder för sitt eget elände och sin sorg?
Bonden på åkern skakar sitt vitnade hår under suckar
och när han jämför sin egen tid med tider som flyktat
prisar han ofta sin fars stora lycka, han pratar och pratar
om de släkten som levat förut: de var fyllda av fromhet.2
Vi släpar med oss allt: följden blir att vi betraktar vår död som en stor sak som inte kan passera obemärkt och inte heller utan högtidlig rådfrågning av stjärnorna: ”Tänk så många gudar som bråkar om ett enda huvud!”3 Och ju högre vi skattar oss själva, desto mer tror vi så. Vad menas – ska så mycket vetande gå förlorat, med så stora skadeverkningar, utan att ödesgudinnorna bryr sig något särskilt om det? Kostar det verkligen inte mer att döda en så sällsynt och förebildlig själ än att döda en vanlig, onyttig själ? Detta liv, som beskyddar så många andra liv, som så många andra liv är beroende av och som sysselsätter så många människor och själv fyller så många funktioner – ska det försvinna på samma sätt som ett liv vilket bara sitter fast med en enda knut? Ingen av oss tänker tillräckligt mycket på att han bara är en av många. Därför dessa ord av Caesar till hans styrman – ord mer svällande än havet som hotade honom:
Vägrar du sätta kurs mot Italiens kuster med himlen
som ditt enda beskydd? Så lita i stället på mig! Den
enda förklaringen till din rädsla är att du inte
vet vem du har här ombord. Styr rakt genom stormen och lita
tryggt på mig som ditt skydd! 4
Och de här orden:
Faran är nu enligt Caesar på värdig nivå med hans öde.
”Se”, säger han, ”hur gudarna tvingas ta i för att lyckas
bli mitt fördärv – de sänder en jättestor havsvåg emot mig
här där jag står i en ynklig båt!” 5
Och den här galna idén bland folk i allmänhet att solen bar sorg i sitt ansikte ett helt år över Caesars död:
Ja, vid mordet på Caesar i Rom greps solen av ömkan
med denna stad och svepte sitt strålande huvud i rostbrunt; 6
och tusen liknande föreställningar som världen så lätt låter sig luras av eftersom vi tror att himlen påverkas av vårt väl och ve och att denna oändliga himmel bekymrar sig om våra obetydliga små skiljaktigheter. ”Det finns inte någon förbindelse mellan oss och himlen av sådan art att också stjärnornas glans skulle dö när vi gör det.”7 Nu är det inte rimligt att döma om själsstyrkan och ståndaktigheten hos en människa som ännu inte tror säkert att han är i livsfara fast han är det, och det räcker inte med att han dör i ett tillstånd av själsstyrka om han inte har försatt sig i detta tillstånd just för att möta döden. De flesta stramar upp sin hållning och sina ord för att skaffa sig ett rykte – som de hoppas få utbyte av medan de ännu lever. Hos alla dem som jag har sett dö har det varit slumpen, inte deras avsikter, som har bestämt deras hållning. Och även bland dem som tog sitt liv under antiken måste man skilja mellan de fall då döden var plötslig och dem där den drog ut. En grym romersk kejsare brukade säga om sina fångar att han ville få dem att verkligen känna döden, och om någon tog livet av sig i fängelset sade han: ”Den mannen undslapp mig!” Han ville dra ut på döden och få sina fångar att känna den genom tortyren.
Så har vi sett att ett dödande hugg kunnat hållas tillbaka
trots att en kropp varit täckt av sår – en sed av ohygglig
grymhet, en hård tradition: att förvägra den döende döden.8
Det är faktiskt inte någon särskilt stor sak att besluta att ta livet av sig när man är helt frisk och i full balans; det är mycket lätt att vara modig innan man ger sig i kast med saken: Heliogabalus, världens mest omanlige man, sysslade mitt under sina mest förvekligade njutningar således också med att planera ett raffinerat självmord ifall situationen skulle tvinga honom till ett sådant. Och för att hans död inte skulle svära mot hans övriga liv lät han enkom för detta bygga ett praktfullt torn där fundamentet och sidorna var klädda med guld- och juvelklädda plattor, och från det tornet skulle han kasta sig ner; han lät också förfärdiga rep av guld och karmosinrött silke att hänga sig i, lät smida ett guldsvärd att ränna genom kroppen och förvarade gift i skålar av smaragd och topas som han kunde förgifta sig med, så att han efter behag kunde välja mellan alla dessa olika dödssätt:
driftig och käck, med påtvingat mod.9
Men i Heliogabalus fall gör de raffinerade förberedelserna det mer sannolikt att han skulle ha fått kalla fötter om han hade fått chansen. Men även när det gäller mer kraftfulla människor som beslutsamt har gått i döden måste man (som sagt) se efter om det skedde så tvärt att de aldrig fick tillfälle att känna effekten, för om de upplevde att livet gradvis rann bort och kroppens förnimmelser inverkade på själens och de fick en möjlighet att ångra sig – då är det en öppen fråga om de verkligen förblev ståndaktiga och framhärdade i en så livsfarlig viljeakt. Under Caesars inbördeskrig blev Lucius Domitius tillfångatagen i Abruzzerna och tog gift, men ångrade sig sedan. I vår tid hände det en gång att en man som var fast besluten att dö inte högg tillräckligt djupt vid första försöket eftersom smärtan i kroppen sköt tillbaka armen; sedan gav han sig ett par tre riktigt djupa sår men kunde aldrig förmå sig att utdela det avgörande hugget. Medan man förberedde rättegång mot Plautius Silvanus skickade hans farmor Urgulania en dolk till honom, men eftersom han inte kunde förmå sig till att begå självmord gav han dolken till sitt folk och lät dem öppna hans ådror. På Tiberius tid försökte Albucilla ta livet av sig, men hon högg för löst och gav därmed sina fiender en chans att fängsla och döda henne på sitt sätt. Detsamma gjorde fältherren Demosthenes efter sitt nederlag på Sicilien. Och när Gaius Fimbria högg för löst fick han sin kammartjänare att ge honom dödsstöten. Ostorius hade inte kraft att använda sin egen arm, men han ville inte använda sin tjänares arm till något annat än att hålla upp kniven rakt och stadigt, sedan tog han sats och förde själv sin strupe mot kniven så att den genomborrades. Det här är verkligen en rätt som man måste sluka utan att tugga, om man nu inte har en järnbeslagen strupe; och därför lät kejsar Hadrianus sin läkare märka ut och ringa in det ställe på bröstet där dödsstöten skulle anbringas av den man som kejsaren gav order att döda honom. Och därför svarade också Caesar när han tillfrågades vilken död han fann mest önskvärd: ”Den minst överlagda och snabbaste.” Om Caesar vågade säga något sådant kan det inte längre vara fegt av mig att anse det. En snabb död är den högsta lyckan i människolivet, säger Plinius. Det bär människorna emot att se döden komma. Ingen människa kan sägas möta döden med beslutsamhet om hon är rädd för att reflektera över den och inte står ut med att se den i ögonen. De människor som ses hasta mot sitt slut vid avrättningar och som skyndar på och kräver att straffet ska fullbordas med en gång – de gör inte detta därför att de är beslutsamma, de vill slippa få tid att tänka på döden. Att vara död bär dem inte emot, men att dö.
Dö vill jag inte, men att vara död är mig egalt. 10
Av erfarenhet vet jag att det där är en grad av fasthet som jag själv skulle kunna nå, i likhet med dem som kastar sig ut i farorna med slutna ögon, som i havet. Det mest lysande i Sokrates liv är enligt min åsikt detta att han hade hela tretti dagar på sig att grubbla på sin dödsdom, och att han smälte den under hela denna långa tid med mycket säker visshet om dess verklighet, utan att bli upprörd eller orolig, och med ett sätt att uppträda och tala som snarare var nedskruvat och avspänt än högspänt och uppskruvat av denna tyngande tanke.
När Pomponius Atticus – den Atticus som Cicero skrev brev till – blev sjuk skickade han efter sin svärson Agrippa och ett par tre vänner och sade till dem att hans erfarenhet visade att man inte vann något på att försöka bli frisk, och att allt som han gjorde för att förlänga sitt liv också förlängde och ökade hans plågor. Nu hade han bestämt sig för att göra slut på både livet och plågorna, och han bad dem att acceptera hans beslut och att åtminstone inte spilla möda på att försöka få honom att ändra sig. Nu valde han att begå självmord genom att svälta, men då slumpade det sig så att sjukdomen blev botad: medlet som han använde för att ta livet av sig gjorde honom frisk igen. När läkarna och vännerna gladde sig över den lyckliga utgången och jublade i hans närvaro tog de alldeles miste, för det visade sig omöjligt för dem att få honom att ändra sig; hursomhelst måste han ju ta det här steget en dag, sade han, och nu när han var så långt gången ville han slippa besväret att ta det från början en annan gång. Den mannen hade haft gott om tid att skåda döden, och när han stod i begrepp att möta den hade han inte tappat modet utan blivit mer ihärdig: nöjd med sitt skäl att gå in i striden eggade han sig trotsigt att se dess slut. Att inte frukta döden är en sak, att vilja smaka den och njuta den något annat, som vida överträffar det.
Berättelsen om filosofen Kleanthes påminner mycket om den förra. Hans tandkött var inflammerat och ruttet och läkarna rådde honom att iaktta sträng fasta. När han hade svultit i två dagar var han så mycket bättre att läkarna förklarade honom botad och lät honom återgå till sin vanliga livsföring. Men Kleanthes kände redan ett visst behag i detta svaghetstillstånd; han bestämde sig för att inte återvända, och för att gå över den gräns som han redan kommit så nära.
Den unge romaren Tullius Marcellinus ville påskynda sin ödestimme för att befria sig från en sjukdom som plågade honom mer än han var beredd att stå ut med. Trots att läkarna lovade honom långsam men säker bot kallade han samman sina vänner för att dryfta saken. Somliga, säger Seneca, rådde honom till detsamma som de av feghet skulle ha valt att göra för egen del, och för att smickra sade andra sådant som de trodde att han helst ville höra. Men en stoiker sade så här: ”Plåga dig inte, Marcellinus, som om du höll på att fatta ett viktigt beslut: att leva är ingen stor sak, det gör dina tjänare också och det gör djuren; men att dö hedersamt, insiktsfullt och ståndaktigt – det är en stor sak. Tänk efter hur länge du har gjort samma saker: ätit, druckit, sovit; druckit, sovit, ätit. Ständigt rör vi oss i denna cirkel. Det är inte bara svåra och uthärdliga olyckor som får oss att längta efter döden, utan också själva mättnaden på att leva.” Marcellinus behövde inte en man som gav honom råd, han behövde en som gav honom hjälp: tjänarna var rädda för att bli inblandade, men den här filosofen fick dem att förstå att tjänstefolk blir misstänkta bara när det är osäkert om husbondens död har varit frivillig, och att det annars är lika illa att hindra honom från att dö som att döda honom, för
räddar man livet på en som vill dö är man dråpares like.11
Sedan påpekade han för Marcellinus att på samma sätt som vi lämnar den överblivna maten åt tjänarna när vi har ätit färdigt vore det inte ur vägen att när livet är slut dela ut något till dem som har betjänat det. Nu var Marcellinus en tillmötesgående och frikostig man: han lät tjänarna dela på en summa pengar och tröstade dem. För det övriga behövdes varken järn eller blod, han inriktade sig inte på att fly från detta liv, utan på att lämna det, inte på att undslippa döden, utan på att erfara den. Och för att ge sig själv tid att begrunda döden avstod han från all föda, och när han tre dagar senare lät sig begjutas med ljummet vatten tynade han gradvis bort, inte utan en viss vällust enligt vad han själv sade. Ja, de som har blivit medvetslösa på grund av svaghet säger faktiskt att de inte känner någon smärta utan snarare ett visst välbehag, som när vi går in i sömn och vila. Det här är välplanerade och väl genomtänkta dödsfall.
Men för att Cato ensam skulle tjäna som fullgott exempel på dygd förefaller det som om ett gynnsamt öde gav honom värk i den hand som han försökte döda sig med, för att han skulle få tid att stå ansikte mot ansikte med döden, ta den i kragen och stärka sitt mod i stället för att försvaga det när döden nalkades. Och skulle jag framställa Cato i hans stoltaste ställning skulle jag visa honom när han badande i blod sliter sönder sina inälvor – snarare så än med svärdet i hand, som bildhuggarna på hans tid gjorde. Denna andra avlivning var nämligen mycket mer lidelsefull än den första.
1 Provehimur portu, terraeque urbesque recedunt. Vergilius, Eneiden 3, 72.↵
2 Iamque caput quassans grandis suspirat arator, / et cum tempora temporibus praesentia confert / praeteritis, laudat fortunas saepe parentis / et crepat antiquum genus ut pietate repletum. Lucretius 2, 1164, 1166–1168.↵
3 Tot circa unum caput tumultuantes deos. Seneca den äldre, Suasoriae 4, 2.↵
4 Italiam si caelo auctore recusas, / me pete. Sola tibi causa haec est iusta timoris / vectorem non nosse tuum, perrumpe procellas / tutela secure mei. Lucanus 5, 579–581a, 583b–584.↵
5 Credit iam digna pericula Caesar / fatis esse suis. ”Tantusque evertere”, dixit, / ”me superis labor est, parva quem puppe sedentem / tam magno petiere mari.” Lucanus 5, 653–656.↵
6 Ille etiam exstincto miseratus Caesare Romam, / cum caput obscura nitidum ferrugine texit. Vergilius, Georgica 1, 466–467.↵
7 Non tanta caelo societas nobiscum est, ut nostro fato mortalis sit ille quoque siderum fulgor. Plinius, Naturalis historia 2, 6, 29.↵
8 Vidimus et toto quamvis in corpore caeso / nil animae letale datum, moremque nefandae / durum saevitiae pereuntis parcere morti. Lucanus 2, 178–180.↵
9 impiger et fortis virtute coacta. Lucanus 4, 798.↵
10 Emori nolo, sed me esse mortuum nihili aestimo. Epicharmos fr 11 DK, citerat av Cicero, Samtal i Tusculum 1, 8, 15.↵
11 invitum qui servat idem facit occidenti. Horatius, Ars poetica 467.↵