DET ÄR ROLIGT att föreställa sig en själ som befinner sig i fullkomlig jämvikt mellan två lika starka begär. Det är nämligen ställt utom allt tvivel att en sådan aldrig kommer att bestämma sig, eftersom en böjelse och ett val förutsätter att en sak har större värde än en annan. Så om man ställde oss mellan en flaska och en skinka och vi hade lika stor lust att äta som att dricka skulle det helt visst inte finnas någon annan lösning än att dö av törst och hunger. Den lösning som stoikerna erbjuder på denna svårighet är följande. När de får frågan vad som bestämmer vår själs val mellan två likgiltiga ting (och vad som får oss att bland en stor mängd mynt snarare välja det ena än det andra när det inte finns något förnuftigt skäl för oss att föredra något) svarar de att den här rörelsen i själen är extraordinär och oregelmässig och att den utlöses i oss av en tillfällig och slumpmässig yttre impuls. Enligt min åsikt skulle man snarare kunna säga att vi aldrig ställs inför någon enda sak utan att den uppvisar någon skiljaktighet, hur obetydlig den än må vara, och att det alltid finns ett val för antingen synen eller känseln som frestar och lockar oss, även om det sker omärkligt. På samma sätt är det fullkomligt omöjligt att en tråd ska gå av om man tänker sig att den är lika stark överallt, för var vill du att bristningen ska börja? Att den går av överallt samtidigt är mot naturen.
Om någon härtill lägger de geometriska satserna, som med sina säkra demonstrationer bevisar att det omslutna är större än det omslutande, att mittpunkten är lika stor som omkretsen och som hittar två linjer som ständigt närmar sig varandra men aldrig kan mötas, och om han sedan lägger till de vises sten och cirkelns kvadratur, där förnuft och verklighet står helt mot varandra – då skulle han kanske ur detta dra fram något argument till stöd för Plinius djärva ord: ”Det enda säkra är att det inget finns som är säkert, och att inget är eländigare och högmodigare än människan.”1
1 Solum certum nihil esse certi, et homine nihil miserius aut superbius. Plinius, Naturalis historia 2, 5, 25.↵