MOT VARJE RESONEMANG står ett motsatt, säger den visaste filosofskolan. Jag har just idisslat följande utmärkta ord, som en antik författare anför som skäl för att förakta livet: inget gott kan bereda oss glädje om det inte är något gott som vi är beredda att mista; ”smärtan över en tappad sak är jämställd med rädslan för att tappa den.”1 Det han ville få fram var att vi inte kan njuta av livet ordentligt om vi är rädda för att mista det. Ändå kan man säga tvärtom, att vi klamrar oss fast vid detta goda desto hårdare och håller om det med desto större hängivenhet ju mer osäkert vi ser att det är och ju mer vi fruktar att det ska tas ifrån oss. För vi märker alldeles tydligt att precis som kyla får eld att ta fart sporras vår vilja av motstånd –
Om inte Danae hade stängts in i tornet av koppar
hade hon inte fött barn åt store Jupiters släkt 2 –
och att vår natur är sådan att inget förstör aptiten så mycket som mättnad på lättillgängliga saker, och att inget retar aptiten som det sällsynta och svåråtkomliga. ”I alla sammanhang ökas njutningen av själva den fara som borde driva oss på flykt från den.”3
Galla, säg nej! Att älska blir trist utan smärta i glädjen.4
För att hålla kärleken igång förkunnade Lykurgos att de gifta paren i Sparta bara fick ha samlag i det fördolda och att det skulle anses lika skamligt att gifta par ertappades liggande med varandra som att man ertappades med någon annan. Svårigheten att mötas, risken att överraskas, skammen dagen efter
och svårmodet och tystnaden,
sucken som stiger tungt ur djupet av ens bröst 5 –
allt detta ger krydda åt såsen. Hur många verkligt oanständigt eggande lekar har inte det kyska och blygsamma sättet att tala om kärlekens gärningar gett upphov till! Själva vällusten söker en sporre i smärtan. Den är mycket ljuvligare när den bränner och flår. Kurtisanen Flora sade att hon aldrig hade legat med Pompeius utan att han hade gått därifrån med märken efter hennes bett.
Kroppen, den åtrådda, famnas så hårt att den tillfogas smärta,
läpparna sargas gång efter gång av bitande tänder,
hemliga krafter får oss att skada och såra just detta,
vad det nu är, som har alstrat ett vanvett och fått det att växa.6
Så är det överallt: det svåra ger värde åt saker och ting. Människorna i Mark Ancona ber hellre i Santiago, människorna i Galicien hellre i Vårfrukyrkan i Loreto; i Liège lovprisar man baden i Lucca och i Toscana lovprisar man dem i Spa; i fäktskolan i Rom ser man knappt en romare men där är fullt med fransmän. Den store Cato var precis som vi, han var utled på sin fru när hon var hans och åtrådde henne när hon tillhörde en annan. Till avelsstallet förvisade jag en gammal hingst som det inte gick att få bukt med när han kände vittringen av ston. Lättillgängligheten gjorde att han genast tröttnade på sina egna ston, men första bästa främmande sto som går förbi hans hage får honom att återgå till sina efterhängsna gnäggningar och samma rasande brunst som förut. Vårt begär föraktar och förbigår det som det har till hands för att i stället ränna efter det som det inte har: det
flyger förbi det som bjuds och jagar det som flyr undan.7
Att förbjuda oss något är att väcka vårt begär till det:
Börjar du inte bevaka din flicka
mister hon snart, är jag rädd, all attraktionskraft för mig.8
Att överlämna något till oss utan reservationer är att väcka vårt förakt för det. Brist och överflöd leder till samma obehag:
Du pinas av ett överflöd och jag av brist. 9
Begär och njutning ger oss bekymmer i lika mån. Älskarinnors hårdhet är ett bekymmer, men lättillgänglighet och villighet är ärligt talat ett ännu större bekymmer, eftersom missnöjet och vreden som alstras av vår höga uppskattning av den åtrådda eggar och värmer vår kärlek, medan mättnad däremot alstrar avsmak, en trög, slö, slapp och sömnig känsla.
Önskar en kvinna behålla sin makt ska älskarn föraktas; 10
älskande män, förakta den kära!
Då ska hon mjukna i dag fast det igår var ett nej.11
Varför hittade Poppaea på att dölja sitt vackra ansikte, om inte för att förhöja dess skönhet för sina älskare? Varför ska de behag som varje kvinna längtar efter att visa och varje man längtar efter att se beslöjas ända ner till fotabjället? Varför staplar kvinnorna det ena hindrande plagget på det andra framför de kroppsdelar som både vårt och deras begär främst är knutet till? Och vad tjänar dessa tjocka bastioner till som våra kvinnor just har börjat befästa sina höfter med, om inte till att narra vårt begär och locka oss till sig genom att hålla oss på avstånd:
flyr till snåren av vide, men önskar bli sedd dessförinnan.12
Än klär hon på sig igen: all min väntan förlängs. 13
Vad tjänar den till, denna konstlade jungfruliga blygsamhet, detta svala lugn, denna stränga min och denna låtsade okunnighet om saker som kvinnorna känner bättre till än vi som ska lära upp dem – annat än till att stegra vårt begär att besegra, betvinga och av hjärtans lust trampa ner hela detta ceremoniel och dessa hinder? För det är inte bara en njutning utan också en ära att bedåra och förföra detta mjuka behag, denna barnsliga kyskhet, och att tvinga ett stolt och befallande allvar i vår älskogshettas våld. Det är en ära (säger man) att triumfera över måttan, kyskheten och återhållsamheten, och den man som avråder kvinnorna från att iaktta dessa hållningar sviker både dem och sig själv. Vi måste tro att deras hjärtan darrar av skräck, att ljudet av våra ord kränker deras rena öron, att de hatar oss för detta och att de bara av nödtvång ger efter för vår efterhängsenhet. Hur mäktig skönheten än är kan den inte låta sig njutas utan detta koppleri. Se hur det är i Italien. Där finns det mer skönhet att köpa än här, och det av den allra finaste sort, men där måste skönheten tillgripa andra resurser än sina egna och nyttja andra konstlade medel för att göra sig attraktiv, och vad den än gör förblir den verkligen ändå svag och maktlös därför att den är till salu offentligt. Även när det gäller mod anser vi, att av två likadana handlingar är det den som möter flest hinder och faror som är den vackraste och värdigaste.
Det är en akt av Guds försyn att den har låtit hans heliga kyrka skakas, så som vi nu upplever det, av alla dessa oroligheter och stormar för att genom dessa hinder väcka de fromma själarna till liv och rycka upp dem ur den lättja och sömn som en lång period av lugn hade försänkt dem i. Om vi väger förlusten mot vinsten och väger alla de människor som nu har gått vilse mot den nyvunna kraft, den återuppväckta iver och den styrka som vi har fått i denna kamp, då undrar jag om inte nyttan överträffar skadan.
Vi trodde att vi knöt de äktenskapliga banden fastare genom att avskaffa alla möjligheter att lösa upp dem, men viljans och tillgivenhetens band blev lösare och slappare i takt med att tvångets band drogs åt. Och omvänt var det detta att man i Rom hade frihet att bryta äktenskapen, om man så ville, som gjorde att de hölls i ära och trygghet så länge. Männen bevarade sina fruar bättre därför att de kunde förlora dem, och när det var fullt tillåtet att skiljas gick det över femhundra år innan någon begagnade sig av den friheten.
Tillåtet: saknar all charm. Förbjudet: lockar förföriskt. 14
Till detta kunde man lägga en antik författares åsikt att straffen eggar lasterna mer än de dämpar dem: straff alstrar inte en vilja att göra gott – en god handling är ett verk av förnuft och disciplin – utan bara en vilja att inte bli tagen på bar gärning med att göra ont.
Sjukdomshärden beskars, men förstulet sprider sig smittor. 15
Jag vet inte om det är en riktig åsikt, men av egen erfarenhet vet jag att inget samhälle har reformerats på det sättet. Sederna måste ordnas och styras med något annat medel. De grekiska historieböckerna nämner argippaierna, ett grannfolk till skytherna, som inte ens har käppar eller klubbor som vapen. Ingen tar sig för att anfalla dem, men inte nog med det: var och en som tar sin tillflykt till dem får en fristad på grund av deras dygdiga och okränkbara levnadssätt; ingen vågar röra dem där. Man vänder sig till dem för att avgöra tvister mellan människor på andra orter. Det finns ett annat folk som inhägnar trädgårdar och fält som de vill skydda med en bomullstråd, och det visar sig vara ett säkrare och stadigare skydd än våra diken och häckar. ”Det förseglade lockar tjuven. Det som står öppet går tjuven förbi.”16 Lättheten att ta sig in i mitt hus är kanske ett av flera medel att skydda det mot våra inbördeskrig och deras våld. Försvar inbjuder till anfall, misstro till övergrepp. Jag har försvagat soldaternas begär genom att beröva deras företag själva riskmomentet och alla utsikter att det ska ge dem militär ära, något som brukar tjäna dem som förevändning och ursäkt. Djärva bedrifter anses alltid ärofulla i tider då rättvisan är död. Jag gör det till en feg och förrädisk handling att erövra mitt hus. Det är inte stängt för någon som knackar på. Det enda skyddet är en portvakt av den gamla skolan som inte så mycket är till för att skydda min dörr som för att öppna den på ett mer anständigt och älskvärt sätt. Jag har inget annat skydd och inga andra vaktposter än dem som stjärnorna ger mig. En adelsman gör fel när han visar sig beredd att försvara sig om han inte kan göra det helt och hållet. Är man oskyddad på en sida är man sårbar överallt. Våra fäder tänkte aldrig på att bygga befästningar. Möjligheterna att angripa våra hus och inta dem, jag menar utan kanoner och trupp, ökar för var dag och överstiger möjligheterna att försvara sig. Intellektet går i allmänhet igång när det gäller att anfalla. Anfall engagerar alla, försvar bara de rika. Mitt hus var starkt för den tid då det byggdes; i det avseendet har jag inte tillagt något – jag skulle frukta att en förstärkning vändes mot mig själv. Därtill kommer att fredliga tider kräver att man monterar ner försvarsverken. Det finns också en risk att man inte kan återerövra sina hus om de är befästa, och det är svårt att göra dem alldeles säkra. För i ett inbördeskrig kan din tjänare tillhöra det parti som du fruktar. Och när religionen tjänar som förevändning blir till och med släktingar opålitliga när de använder rättvisan som täckmantel. De offentliga finanserna kan inte upprätthålla våra privata garnisoner, då skulle de tömmas. Vi har ingen möjlighet att göra det själva utan att ruinera oss – eller ruinera folket, vilket vore ännu mer skadligt och orättfärdigt. Om jag förlorade mitt hus skulle min ställning knappast förvärras. Och dessutom: om du blev ruinerad skulle till och med dina vänner lägga mindre tid på att beklaga dig än på att kritisera din brist på vaksamhet och förutseende och klandra din ignorans eller ditt lättsinne i förhållande till dina plikter som adelsman. Det förhållandet att så många välbevakade hus har gått förlorade medan mitt har klarat sig får mig att misstänka att de andra gick förlorade därför att de var bevakade: det ger angriparen både lust och anledning. Varje form av bevakning bär krigets ansikte. Låt vem som helst kasta sig över mitt hus om Gud vill; jag tänker i varje fall inte bjuda in någon till det. Det är min tillflyktsort där jag vilar mig från samhällets stormar, på samma sätt som jag har en vrå i min själ till detta. Vårt krig må växla form, mångfaldigas och splittras upp i nya partier, för min del lyfter jag inte ett finger. Bland alla dessa befästa hus är jag vad jag vet den ende i mitt stånd som uteslutande har anförtrott försvaret av mitt hus åt himlen. Och jag har aldrig skaffat undan vare sig någon silverservis, något ägarbrev eller några gobelänger. Jag vill varken frukta för mitt liv till hälften eller rädda mig till hälften. Om man vinner Guds nåd genom att visa den full tillit kommer den att vara till slutet; om inte har jag i alla fall varat så länge att denna varaktighet är anmärkningsvärd och kan registreras. Hurså? Den omfattar gott och väl tretti år.
1 in aequo est dolor amissae rei et timor amittendae. Seneca, brev 98, 6.↵
2 Si numquam Danaen habuisset aenea turris, / non esset Danae de Jove facta parens. Ovidius, Amores 2, 19, 27–28.↵
3 Omnium rerum voluptas ipso quo debet fugare periculo crescit. Seneca, De beneficiis 7, 9, 3.↵
4 Galla, nega: satiatur amor nisi gaudia torquent. Martialis 4, 38, 1.↵
5 et languor et silentium / et latere petitus imo spiritus. Horatius, Epoder 11, 9–10.↵
6 Quod petiere premunt arcte faciuntque dolorem / corporis et dentes inlidunt saepe labellis: / et stimuli subsunt, qui instigant laedere id ipsum, / quodcumque est, rabies unde illae germina surgunt. Lucretius 4, 1079–1080, 1082–1083.↵
7 Transvolat in medio posita et fugientia captat. Horatius, Satirer 1, 2, 108.↵
8 Nisi tu servare puellam / incipis, incipiet desinere esse mea. Ovidius, Amores 2, 19, 47–48.↵
9 Tibi quod superest, mihi quod defit dolet. Terentius, Phormio 162.↵
10 Si qua volet regnare diu contemnat amantem. Ovidius, Amores 2, 19, 33.↵
11 contemnite, amantes, / sic hodie veniet si qua negavit heri. Propertius 2, 14, 19–20.↵
12 Et fugit ad salices et se cupit ante videri. Vergilius, Bucolica 3, 65.↵
13 Interdum tunica duxit operta moram. Propertius 2, 15, 6.↵
14 Quod licet ingratum est, quod non licet acrius urit. Ovidius, Amores 2, 19, 3.↵
15 Latius excisae pestis contagia serpunt. Rutilius Namatianus, Hemfärden 1, 397.↵
16 Furem signata sollicitant. Aperta effractarius praetererit. Seneca, brev 68, 4.↵