VI HAR NAMNET och vi har tinget. Namnet är ett ord som anger tinget och betecknar det. Namnet är inte en del av tinget eller av dess substans, det är ett främmande ting förbundet med tinget och utanför det. Gud, som i sig är all fullhet och all fullkomlighets höjdpunkt, kan inte växa och bli större inuti, men hans namn kan växa och bli större genom de tacksägelser och lovprisningar som vi ägnar hans yttre gärningar. Eftersom vi inte kan införliva denna lovprisning med honom då han inte kan ta emot något tillskott av godhet, tillägnar vi den i stället hans namn, som är det ting utanför honom som står honom närmast. Därför tillkommer all ära och härlighet Gud ensam, och det finns inget mer oförnuftigt än att vi jagar efter ära och härlighet för vår egen del, för eftersom vi är bristfälliga och fattiga inuti och vårt väsen är ofullkomligt och ständigt behöver förbättras, är det vår förbättring vi bör arbeta på. Vi är alla ihåliga och tomma, det är inte vind och ord vi ska fylla oss med, vi behöver solidare substans för att bättra oss. En utsvulten vore bra dum om han försökte skaffa sig en vacker klädnad hellre än en god måltid: vi måste börja med det viktigaste. Som det heter i våra dagliga böner: ”Ära vare Gud i höjden och fred på jorden åt människorna.”1 Vi lider brist på skönhet, hälsa, vishet, dygd och sådana väsentliga egenskaper, så yttre prydnader får vi söka när vi har försett oss med det nödvändiga. Teologin behandlar den frågan utförligt och mer träffande, men jag är inte särskilt hemmastadd i sånt.
Chrysippos och Diogenes var de som först och starkast uttryckte förakt för äran, och av alla njutningar, sade de, fanns det ingen som var farligare och viktigare att undfly än den lustupplevelse som man får av andras gillande. Erfarenheten säger oss verkligen att sådant kan leda till många förräderier som vållar stor skada. Ingenting förgiftar furstar så mycket som smicker, inget gör det lättare för onda människor att vinna förtroende i sin omgivning, inget koppleri är så väl ägnat och så vanligt för att fördärva kvinnors kyskhet som att mata och underhålla dem med lovord. Det första trolleriknepet som sirenerna använder för att lura Odysseus är av den arten:
Kom hit, Odysseus, kom! Lägg till här vid vår strand,
din ära lyser starkt: en prydnad för ditt land.
De här filosoferna sade att inte ens all ära i världen förtjänade att en förnuftig människa lyfte ens ett finger för att vinna den.
Vad ger mig äran, hur stor den än är, om den enbart är ära? 2
Jag menar äran i sig, för ofta drar äran med sig många fördelar för vilkas skull den kan bli åtråvärd. Äran ger oss välvilja, den gör oss mindre utsatta för andras kränkningar, angrepp med mera. Detta var också en av Epikuros viktigaste lärosatser, för grundregeln i hans skola, ”Lev ditt liv i det fördolda”, som förbjuder människorna att ta på sig bördan av offentliga uppdrag och angelägenheter, förutsätter också med nödvändighet att man föraktar äran, som är världens uppskattning av handlingar som vi visar upp. Den som befaller oss att leva i det fördolda och bara bry oss om oss själva, den som inte vill att vi ska vara kända av andra människor, han vill i ännu mindre grad att vi ska hedras och äras av dem. Därför råder Epikuros Idomeneus att aldrig låta sina handlingar styras av den allmänna meningen och det publika erkännandet, utom när det gäller att undvika sådana tillfälliga obehag som människoföraktet kan utsätta honom för. Dessa åsikter är oändligt sanna enligt min uppfattning, och de är förnuftiga. Men på något sätt är vi dubbla inom oss, och det gör att vi inte tror det vi tror och inte kan göra oss kvitt det vi fördömer. Läs bara Epikuros sista ord, som han uttalade när han var döende: det är stora ord, värdiga en sådan filosof, men ändå präglas de i viss mån av att han söker berömmelse för det egna namnet, och här kan man spåra en sinnesstämning som han själv har kritiserat i sina levnadsföreskrifter. Här är ett brev som han dikterade strax innan han utandades sin sista suck.
Epikuros hälsar Hermarchos
Detta skriver jag medan jag upplever den lyckliga och tillika sista dagen i mitt liv, dock ledsagad av en smärta i blåsan och inälvorna som är så stor att den inte kan bli större. Men smärtan uppvägs av den glädje som minnet av mina idéer och tankar skänker min själ. Den tillgivenhet som du har hyst för mig och för filosofin ända från din barndom kräver nu att du åtar dig att beskydda Metrodoros barn.
Så lyder brevet. Och det som får mig att tolka det så att den glädje som han säger sig känna i själen över sina idéer i viss mån också gäller det rykte som han hoppas vinna för dessa idéer efter sin död – det är den föreskrift i hans testamente som säger att hans arvingar Amynomachos och Timokrates ska stå för de kostnader som Hermarchos ska fastställa för firandet av Epikuros födelsedag i januari varje år, och att de dessutom ska betala förplägnaden till hans filosofvänner när de samlas den tjugonde var månad för att hedra Epikuros och Metrodoros minne.
Karneades var ledare för den motsatta åsiktsriktningen och hävdade att äran var åtråvärd för sin egen skull på samma sätt som vi erkänner efterkommande vilka föds efter vår död för deras egen skull, trots att vi inte känner dessa ättlingar eller får någon egen glädje av dem. Den åsikten har inte kunnat undgå att vinna allmän uppslutning; så är det ju gärna med åsikter som stämmer bäst med våra böjelser. Aristoteles ger äran den främsta platsen bland yttre fördelar: undvik de båda skadliga extremerna att söka och att undfly äran på ett omåttligt sätt, säger han. Om vi hade i behåll de böcker som Cicero skrev i ämnet tror jag att han hade bjudit oss på några riktiga rövarhistorier, för den mannen var så vansinnigt ärelysten att om han hade vågat tror jag att han gärna hade hamnat i den ytterlighetsståndpunkt där andra också har hamnat och som säger att själva dygden är åtråvärd enbart för den ära som följer i dess spår:
Förtigs ett dristigt liv blir det nästan likt
ett dådlöst, jordat. 3
Vilket är en åsikt så felaktig att det harmar mig att den nånsin har kunnat dyka upp i huvudet på en man som fått hedern att bära namnet filosof. Skulle detta vara sant borde man enbart vara dygdig i offentlighet, och de operationer som äger rum i själen, dygdens verkliga hemvist, skulle vi inte alls behöva styra och kontrollera med mindre de skulle komma till andras kännedom. Gäller det alltså bara att bryta mot dygden på ett listigt och utspekulerat sätt? Karneades säger: ”Om du kan vinna fördelar av att en person dör och du vet att en orm ligger gömd där den personen intet ont anande tänker sätta sig – då handlar du ont om du inte varnar honom.” Ja, ännu mer ont handlar du om det bara är du själv som vet om vad du gjorde. För om vi inte grundar lagen om gott handlande i oss själva, om rättvisa är att inte bli straffad, hur många sorters onda handlingar kan vi inte ägna oss åt varenda dag i så fall!
Det som Sextus Peducaeus gjorde när han lojalt lämnade över det som Gaius Plotius hade skrivit över på honom av sina rikedomar och som bara han visste om, något som jag själv har gjort flera gånger – det finner jag inte lika berömvärt som jag skulle finna det avskyvärt om vi inte hade gjort det. Och jag anser att det är bra och nyttigt att i våra dagar påminna om fallet Publius Sextilius Rufus: Cicero anklagar honom för att han tog hand om ett arv fast han visste att det var fel trots att det inte var lagstridigt utan rentav lagenligt. Och Marcus Crassus och Quintus Hortensius, som på grund av sin myndighet och makt hade insatts av en främling som arvtagare till en viss andel i ett förfalskat testamente för att främlingen därmed skulle säkra sin egen del – de nöjde sig med att de inte var delaktiga i själva förfalskningen och tackade inte nej till att sko sig; de kände sig tillräckligt skyddade så länge de klarade sig undan anklagelser, vittnen och lagar. ”Må de minnas att de som vittne har Gud, det vill säga (som jag tror) sitt eget samvete.”4
Dygden är en mycket tom och fåfänglig sak om den får sitt värde av äran. Det vore i så fall meningslöst att söka ge dygden en särställning och skilja den från slumpen, för vad är mer slumpmässigt än anseendet? ”Slumpen härskar förvisso i allt: den förhärligar eller skymmer alla ting mer av en nyck än efter deras sanna värde.”5 Att handlingar blir kända och observerade är en ren slump. Det är slumpen som ger oss ära på sitt nyckfulla vis. Mycket ofta har jag sett äran komma före förtjänsten, och ofta distansera förtjänsten rejält. Den som först liknade äran vid en skugga träffade bättre än han avsåg. Båda är utomordentligt tomma. Och ibland går skuggan före sin kropp, ibland överträffar den kroppen ordentligt i längd. De som lär adelsmän att vara tappra enbart för att vinna heder och ära – ”som om en sak inte vore hedervärd om den inte vore vida berömd”6 – vad vinner de på det, annat än att de lär dem att aldrig göra något farligt utan att folk ser på, och att noga se till att det finns vittnen till hands som kan sprida nyheten om deras mod, samtidigt som det erbjuder sig tusen tillfällen att göra gott utan att man blir iakttagen? Hur många enskilda ädla handlingar begravs inte i ett fältslags tumult! Den som ödar tiden på att observera andra i ett sådant stridsvimmel är inte särskilt aktiv själv, och det vittnesmål som han avger om sina kamraters uppträdande talar mot honom själv. ”En verkligt stor och vis själ anser att det goda och hedervärda, det som är mest i enlighet med dess natur, ligger i handlingar, inte i ära.”7 All den ära som jag gör anspråk på för mitt liv är att jag har levt det i lugn, inte i det lugn som Metrodoros, Arkesilaos och Aristippos talar om, utan i det som jag själv menar med lugn. Eftersom filosofin inte har kunnat hitta någon väg till lugn som passar alla får var och en hitta sin egen.
Vad har Caesar och Alexander att tacka för sin omätliga ryktbarhet om inte slumpen? Hur många människor har inte slumpen låtit dö när de stod vid början av sin bana; människor som vi inte vet något om och som hade visat samma mod som Caesar och Alexander om inte oturen hade hejdat dem tvärt just när de skulle påbörja sina bedrifter? Caesar var ständigt utsatt för de yttersta faror, men jag kan inte minnas mig ha läst att han nånsin blev sårad. Tusen har dött av mindre faror än den minsta av dem som Caesar gick igenom. Oräkneliga stordåd måste falla i glömska av brist på vittnesbörd innan ett ger utdelning. Det är inte alltid man står mitt i en bräsch eller i spetsen för en armé och blir iakttagen av sin general som på en scen. I stället överrumplas man mellan häcken och diket; man tvingas pröva lyckan mot ett hönshus; man tvingas jaga ut fyra ömkliga musketörer ur en lada; man tvingas ensam lämna sitt förband och ensam utföra ett uppdrag när situationen så påkallar. Och ger man noga akt kommer man enligt min åsikt att finna att de minst iögonfallande situationerna erfarenhetsmässigt är de farligaste och att det i vår tids krig har stupat fler rättskaffens män vid triviala och obetydliga tillfällen och i strid om något ruckel än på värdiga och ärofulla platser.
Den som anser sin död bortkastad om den inte inträffar vid ett uppmärksammat tillfälle fördunklar ofta sitt liv i stället för att göra sin död berömd, för under tiden låter han många goda tillfällen att riskera sitt liv gå sig ur händerna. Och alla de goda tillfällena är berömliga nog, eftersom vars och ens eget samvete saluterar dem tillräckligt. ”Vår ära är vårt samvetes vittnesbörd.”8 Den som är en rättskaffens människa bara för att andra ska veta det och för att de ska skatta honom högre när de fått veta det; den som bara vill göra gott om hans dygd kommer till människors kännedom – han är inte en människa som man får mycket glädje av.
Den vintern tror jag han hann med att göra
ett antal stordåd värda att berätta
men till i dag har ingen kunnat höra
ett ord om dem. Jag är ej skuld till detta
för Roland är sig alltid lik: utföra
en hjältebragd är stort, men stolt berätta
är inte det. Hans dåd blev bara kända
när vittnen varit med och sett dem hända.9
Man måste gå i krig av plikt, och den belöning som man ska vänta sig är den som aldrig uteblir för ädla handlingar, hur fördolda dessa än må vara, och som inte ens uteblir för dygdiga tankar, nämligen den tillfredsställelse som ett välordnat samvete känner när man har utfört en god handling. Man måste vara modig för sin egen skull och för den fördel som det innebär att ha ett hjärta som fast och säkert står emot slumpens angrepp:
Och oberörd av smutsiga nederlag
kan dygden lysa helt utan fläck och vank,
dess myndighet förändras inte
efter hur folkgunstens vindar blåser. 10
Det är inte för att visa upp sig för andra som vår själ måste spela sin roll, det är hos oss själva, i vårt inre, dit inga andra ögon når än våra egna. Där skyddar själen oss mot dödsfruktan, mot smärtorna och rentav mot skammen, där ger den oss styrka inför förlusten av våra barn, vänner och tillgångar, och när tillfälle erbjuder sig leder den oss också ut i krigets faror. ”Inte för någon ekonomisk vinst, utan för den ära som själva redligheten ger.”11 Den vinsten är mycket större och mycket mer värd att önska sig och hoppas på än den heder och ära som bara är ett gynnsamt omdöme som andra fäller om oss.
För att döma om ett plogland jord måste man sålla fram ett dussin man ur ett helt folk, men domen över våra böjelser och handlingar, den svåraste och viktigaste av alla uppgifter, anförtror vi åt folket och massan, okunnighetens, orättrådighetens och obeständighetens mor! Är det förnuftigt att göra en vis människas liv beroende av galningars omdöme? ”Kan något vara mer enfaldigt än att anse människor vara värda något tillsammans, när man föraktar dem en och en?”12 Syftar man till att behaga dem lyckas man aldrig, det är ett formlöst mål som inte går att få tag i. ”Inget är så omöjligt att bedöma som massans olika sinnelag.”13 Demetrios fällde den roliga anmärkningen om folkets röst att han inte satte större värde på den som hördes upptill än den som hördes nedtill. Och här har vi en som går ännu längre: ”Själv anser jag att även om en sak inte är skamlig kan den ändå inte undgå att få något skamligt över sig när den prisas av massan.”14 Ingen konst, ingen smidig själ skulle kunna styra våra steg till att följa en så förvillad och ostyrig vägvisare. I detta stora virrvarr av elaka rykten och vulgära åsikter som föser oss hit och dit kan ingen hållbar väg stakas ut. Låt oss inte sätta upp ett så flytande och irrande mål, låt oss orubbligt följa förnuftet; låt folkets bifall följa oss där om det så vill – eftersom det bifallet helt och hållet styrs av slumpen kan vi inte hoppas mer på att vinna det på någon annan väg än förnuftets. Även om jag inte skulle följa den raka vägen därför att den är rak, skulle jag följa den därför att jag genom erfarenhet har funnit att den när allt kommer omkring brukar vara den lyckligaste och nyttigaste. ”Försynen har skänkt människorna den gåvan att hederlighet gagnar dem bäst.”15 Den romerska sjömannen sade till Neptunus under en häftig storm: ”Gud, du kan rädda mig om du vill och om du vill kan du förgöra mig, men hursomhelst tänker jag hålla kursen.” Under min tid har jag upplevt att tusen smidiga män med dubbla och tvetydiga karaktärer, som ingen har betvivlat att de var mer världsvisa än jag, har gått under medan jag har klarat mig.
Insikten kom med ett skratt: list kan dra ner katastrof. 16
När Aemilius Paullus drog ut på sitt ärorika fälttåg mot Makedonien uppmanade han hela folket i Rom att de skulle vakta sina tungor och inte avslöja hans företag när han var borta. Otyglade omdömen är verkligen en allvarlig störningsfaktor inför viktiga uppgifter! Alla har ju inte den fasthet som Fabius visade inför massans fientliga och orättvisa åsikter: han valde att hellre få sitt anseende söndertrasat av människornas tomma åsikter än att vinna gott rykte och folkligt bifall genom att utföra sin uppgift på ett sämre sätt. Man känner någon sorts naturlig sötma när man hör sig själv berömmas, men vi fäster alltför stort avseende vid sådant.
Lovord fruktar jag inte, mitt hjärta är inte förbenat,
däremot godtar jag inte som allra högsta och sista
prov på att något är rätt att du skriker ”bravo” och ”utmärkt”. 17
Jag bryr mig mindre om vem jag är för andra än vem jag är i mig själv. Jag vill vara rik genom mig själv, inte genom lån. Andra ser bara de yttre händelserna och skenen, var och en kan sätta upp ett oberört ansikte utåt men vara fylld av febrig oro och skräck inuti. De ser inte mitt hjärta, de ser bara mina hållningar. Man gör rätt i att kritisera det hyckleri som förekommer i krig, för vad är lättare för en företagsam man än att undvika farorna och spela modig när hjärtat är fyllt av feghet? Det finns så många sätt att undvika att utsätta sig själv för fara att vi kan lura världen tusen gånger innan vi tar ett farligt steg. Och om vi fastnar i smeten kan vi till och med då dölja vårt spel mycket lätt med en karsk min och några säkra ord fast själen bävar därinne. Om man hade tillgång till den där ringen som Platon talar om och som kunde göra bäraren osynlig om han vred den mot handflatan, skulle folk ofta gömma sig just i de ögonblick då de borde visa sig mest, och de skulle ångra att de hade placerats på en så ärofull plats där de tvingas att visa sig självsäkra.
Vem känner glädje när äran är falsk och vem kan väl skrämmas
av förljuget förtal? Blott förkomna som lever på lögner.18
Därför är alla omdömen som bygger på yttre sken märkvärdigt osäkra och tvivelaktiga, och inget vittne är så säkert som var och en till sig själv. Och när det gäller de yttre skenen – hur många väpnare har vi inte som också har del av vår ära! Den som ställer sig orygglig i en öppen löpgrav – vad gör han som inte redan har gjorts dessförinnan av femti arma pionjärer som öppnar vägen för honom och täcker honom med sina kroppar för fem sou om dagen?
Instäm inte närhelst det kaotiska Rom rackar ner på
något och grip inte in när dess falska våg gör sitt utslag!
Sök ditt jag i dig själv.19
När vi sprider ut vårt namn och sår det i många munnar säger vi att vi skapar oss ett stort namn. Vi vill att det ska falla i god jord och gagnas när det växer; detta är det mest ursäktliga i en sådan föresats. Men när denna sjuka går till ytterlighet leder den till att många försöker bli omtalade med vilka metoder som helst. Pompeius Trogus säger att Herostratos hellre ville ha ett stort rykte än ett gott, och Livius säger detsamma om Manlius Capitolinus. Det är en utbredd last. Vi bekymrar oss mer om att man talar om oss än om hur man gör det, och det räcker för oss att vårt namn är på människors läppar, oberoende av vad som sägs. Att vara känd tycks på något sätt vara att ha sitt liv och sin fortlevnad i andras förvar. Själv anser jag att jag bara existerar i mig själv, och när jag betraktar detta mitt andra liv som vilar i mina vänners medvetande – när jag betraktar detta andra liv naket och enbart för sig själv, då vet jag mycket väl att allt mitt utbyte och all min glädje av det enbart bygger på en tom och fantasifull föreställning. Och när jag är död kommer jag att känna av detta andra jag ännu mindre; då förlorar jag alla möjligheter att utnyttja de verkliga fördelar som det ibland kan råka föra med sig. Då kan jag inte längre rycka till mig berömmelsen, och den kan heller inte beröra mig eller nå fram till mig. För när det gäller mina eventuella förväntningar om att mitt namn ska få ett rykte, har jag för det första inte ett namn som i tillräcklig grad är mitt. Av de två namnen som jag bär är det ena gemensamt för hela min släkt, till och med för andra. Det finns en familj i Paris och en i Montpellier som heter Montaigne, och i Bretagne och Saintonge finns det en som heter de la Montaigne. Ändrar man en enda stavelse trasslar våra öden ihop sig så att jag får del av deras ära och de kanske av min skam. Dessutom hette min familj Eyquem förr i tiden, ett namn som fortfarande tillhör en känd släkt i England. Vad mitt förnamn beträffar kan alla som har lust ta det. På så sätt kommer jag kanske att kasta glans över en sjåare och inte över mig själv. Och även om jag hade ett särmärke för mig själv, vad kan det märka ut när jag inte längre finns? Kan det ange och gynna det tomma?
Trycker nu kanske gravstenen lättare på mina knotor?
Eftervärlden berömmer, men växer det därför violer
ur mina andar, ur graven och ur min välsignade aska? 20
Men detta har jag talat om på ett annat ställe. Från ett helt fältslag där tiotusen såras och dödas är det för övrigt inte ens femton man som blir omtalade. Det måste vara något riktigt storslaget eller någon betydelsefull följdverkan som slumpen fogat till en enskild handling för att denna ska framhävas, inte bara om den har utförts av en musketör, utan också om en general ligger bakom. Ty att döda en människa eller två eller tio, att modigt utsätta sig för döden, det är sannerligen en stor sak för var och en av oss, för då står allt på spel; men för världen är detta så vardagliga saker, det förekommer så många sådana varje dag och det krävs så många för att åstadkomma ett anmärkningsvärt resultat att vi inte kan vänta oss något särskilt beröm för den sakens skull:
många har upplevt detsamma,
saken är helt banal, den drogs på en höft ur Fortunas
stora förråd. 21
Av alla de tusen och åter tusen tappra män som har stupat de senaste femtonhundra åren i Frankrike med vapen i hand är det inte hundra som har blivit kända för oss. Minnet är begravt, inte bara av fältherrarna utan också av slagen och segrarna. Mer än hälften av världens öden ligger där de ligger därför att de aldrig har registrerats, de upphör att finnas och försvinner. Hade jag tillgång till de okända händelserna tror jag att jag mycket lätt skulle kunna ersätta de kända i alla sorters exempel. Tänk att det är så lite som har nått fram till oss, till och med från romarna och grekerna, som hade så många författare och vittnen och som utförde så många enastående och ädla bedrifter!
Knappt en tynande fläkt av ryktet är allt vad som når oss.22
Det är mycket nog om man om hundra år kommer ihåg litet vagt att det pågick ett inbördeskrig i Frankrike på vår tid. När spartanerna gick ut i krig offrade de till muserna för att deras bedrifter skulle skildras på ett bra och värdigt sätt; de ansåg att det var en sällsynt gudomlig förmån om ädla handlingar fick vittnen som kunde ge dem liv och minne. Tänker vi oss att det snabbt ska finnas en skrivare på plats som kan registrera saken var gång vi nuddas av ett bösskott och var gång vi utsätter oss för fara? För övrigt kan hundra skrivare nedteckna sådant utan att deras uppteckningar består mer än tre dar och utan att de nånsin kommer under någons ögon. Vi har inte ens en tusendel av antikens skrifter i behåll, det är slumpen som ger dem liv, kort eller långt efter eget skön, och vi har anledning undra om det inte är den sämsta delen som vi har kvar eftersom vi inte har sett resten. Man skriver inte historieverk om sådana småsaker som jag nämnde. Man måste ha lett erövringen av ett kejsar- eller kungarike, man måste ha vunnit femtitvå regelrätta slag, alltid med underlägsna styrkor, som Caesar. Tiotusen goda stridskamrater och många stora härförare dog tappert och modigt i hans tjänst, men deras namn levde vidare bara så länge deras hustrur och barn var i livet, sedan blev deras namn
gömda i mörker av ryktet.23
Ja, likadant går det för dem som vi ser kämpa tappert: tre månader eller år efter att de stupat hör man lika litet talas om dem som om de aldrig hade funnits. Var och en som med gott omdöme och sinne för proportioner tänker igenom vilka människor och gärningar som har fått sin ära bevarad i böckernas minne kommer att finna att det är mycket få handlingar och personer som kan ställa minsta krav på att bli ihågkomna. Hur många behjärtade män har vi inte sett som har överlevt sin egen berömmelse och som har tvingats stå ut med att se hur den heder och ära som de med rätta vunnit i unga år har slocknat inför deras ögon. Ska vi verkligen gå och förlora vårt sanna, väsentliga liv och viga oss till evig död för att uppleva tre år av detta spöklika låtsasliv? De visa uppställer ett skönare och mer rättmätigt mål för ett så viktigt företag: ”Belöningen för en god handling är att ha utfört den.”24 ”Pliktuppfyllelsens frukt är själva pliktuppfyllelsen.”25 Det vore kanske ursäktligt för en målare eller någon annan hantverkare eller rentav för en retoriker eller grammatiker att arbeta på att skaffa sig ett namn genom sina verk, men dygdens gärningar är alltför ädla i sig själva för att söka belöning av något annat än sitt eget värde; i synnerhet är de för ädla för att söka belöning i tomma mänskliga omdömen. Men om denna felaktiga uppfattning ändå visar sig vara nyttig för samhället genom att den håller kvar människorna vid deras plikter; om folket väcks av den till dygd; om furstarna påverkas av att se världen välsigna Trajanus minne och avsky Neros; om de påverkas av att höra den stora skurkens namn, en gång så skräckinjagande och fruktat, förbannas och skymfas så fritt av första bästa skolpojke som ger sig på honom – låt då denna villfarelse växa fritt, och må man befordra dess växt så mycket som möjligt bland oss.
Platon, som gör allt för att få sina medborgare dygdiga, råder dem också att aldrig förakta ett gott anseende bland folk. Han säger att det genom en sorts gudomlig inspiration kan hända att även onda människor ofta kan skilja mellan goda och onda i både ord och åsikter. Den mannen och hans vägledare arbetar fantastiskt energiskt och djärvt på att föra in gudomliga ingripanden och uppenbarelser överallt där människorna kommer till korta. Kanske var det därför som Timon förolämpade Platon och kallade honom den store mirakelmannen. ”På samma sätt tar tragedidiktarna sin tillflykt till en gud när de inte kan få intrigen att gå ut.”26
Eftersom människorna i sin otillräcklighet inte tycker sig lönas tillräckligt med goda mynt må man också tillgripa falska. Det medlet har utnyttjats av alla lagstiftare, och det finns inte det samhälle där det inte finns ett inslag av antingen tomma ceremonier eller falska uppfattningar som ska tygla folket och hålla det kvar vid dess plikter. Det är därför som de flesta samhällen har fått sitt ursprung och sin grundläggning omgivna av myter och övernaturliga mysterier. Det är det som har skapat tilltro till oäkta religioner och fått kloka människor att gynna dem, och det var därför som Numa och Sertorius försökte stärka sina undersåtars trohet genom att mata dem med de här dumheterna om att det i den enes fall var nymfen Egeria, i den andres fall hans vita hind som från gudarna ingav dem alla beslut som de fattade. Och den auktoritet som Numa gav sina lagar genom att påstå att de stod under beskydd av gudinnan Egeria – den auktoriteten gav baktrernas och persernas lagstiftare Zoroaster åt sina lagar i guden Oromases namn; egyptiernas Trismegistos i Mercurius namn; skythernas Zalmoxis i Vestas; chalkidiernas Charondas i Saturnus’; kretensarnas Minos i Jupiters; spartanernas Lykurgos i Apollons och athenarnas Drakon och Solon i Minervas. Och alla samhällen har en gud i spetsen, med rätta det samhälle som Mose upprättade för Judeens folk när det hade utvandrat från Egypten, med orätt alla andra samhällen. Beduinernas religion innehöll enligt Joinville bland annat föreställningen att själen hos den som hade dött för sin furste gick in i en annan kropp som var lyckligare, vackrare och starkare än den första, vilket gjorde att männen blev mycket villigare att riskera sina liv.
Männen står efter strid, de är själsligt beredda på döden:
feghet är det att skona ett liv som ska vända tillbaka. 27
Se där en mycket välsignelsebringande tro, hur tom den än må vara. Varje folk har många egna sådana exempel; men det ämnet skulle förtjäna en särskild behandling. För att säga ett ord till om mitt första ämne: jag råder inte heller damerna att de ska kalla sin plikt för ära, ”för enligt gängse språkbruk kallas enbart det hedervärt som enligt den allmänna opinionen är ärofullt”.28 Deras plikt är märgen, deras ära bara barken. Inte heller råder jag dem att hänvisa till äran som ursäktande betalning för sitt avslag, för jag förutsätter att deras avsikter, begär och vilja – saker där äran inte är inblandad eftersom de inte syns utanpå – är ännu mer kontrollerade än deras handlingar:
Lyder hon vetot mot synd syndar hon nog likafullt. 29
Om de ville synda vore det en lika stor oförrätt mot både Gud och samvetet som om de verkligen gjorde det. Dessutom är det här fråga om handlingar som i sig själva är dolda och hemliga, så det vore mycket lätt att undandra någon av dessa handlingar från andras kännedom – och äran är ju beroende av vad andra vet – om de inte också hyste omsorg om sina plikter och månade om sin kyskhet för dess egen skull. Varje människa av ära förlorar hellre sin ära än sitt goda samvete.
1 Gloria in excelsis Deo, et in terra pax hominibus. Lukas 2: 14.↵
2 Gloria quantalibet quid erit, si gloria tantum est? Juvenalis 7, 81.↵
3 Paulum sepultae distat inertiae / celata virtus. Horatius, Carmina 4, 9, 29–30.↵
4 Meminerint Deum se habere testem, id est (ut ego arbitror) mentem suam. Cicero, De officiis 3, 10, 44.↵
5 Profecto fortuna in omni re dominatur: ea res cunctas ex libidine magis quam ex vero celebrat obscuratque. Sallustius, Catilina 8, 1.↵
6 quasi non sit honestum quod nobilitatum non sit. Cicero, De officiis 1, 4, 14.↵
7 Vera et sapiens animi magnitudo honestum illud, quod maxime naturam sequitur, in factis positum, non in gloria iudicat. Cicero, De officiis 1, 19, 65.↵
8 Gloria nostra est testimonium conscientiae nostrae. Paulus, 2 Kor 1: 12.↵
9 Credo che ’l resto di quel verno cose / facesse degne di tenerne conto; / ma fur sin a quel tempo sì nascose / que non è colpa mia s’or non le conto; / perché Orlando a far opre virtuose, / più che a narrarle poi, sempre era pronto: / né mai fu alcun de li suoi fatti espresso, / se non quando ebbe i testimoni appresso. Ariosto, Den rasande Roland 11, 81.↵
10 Virtus repulsae nescia sordidae / intaminatis fulget honoribus / nec sumit aut ponit secures / arbitrio popularis aurae. Horatius, Carmina 3, 2, 17–20.↵
11 Non emolumento aliquo, sed ipsius honestatis decore. Cicero, De finibus 1, 10, 36.↵
12 An quidquam stultius quam quos singulos contemnas, eos aliquid putare esse universos? Cicero, Samtal i Tusculum 5, 36, 104.↵
13 Nil tam inaestimabile est quam animi multitudinis. Livius 31, 34, 3.↵
14 Ego hos iudico, si quando turpe non sit, tamen non esse non turpe, cum id a multitudine laudetur. Cicero, De finibus 2, 15, 49.↵
15 Dedit hoc providentia hominibus munus, ut honesta magis iuvarent. Quintilianus 1, 12, 18.↵
16 Risi successu posse carere dolos. Ovidius, Heroides 1, 18.↵
17 Laudari haud metuam, neque enim mihi cornea fibra est, / sed recti finemque extremumque esse recuso / ”euge” tuum et ”belle”. Persius 1, 47–49.↵
18 Falsus honor iuvat et mendax infamia terret / quem nisi mendosum et mendacem? Horatius, Epistlar 1, 16, 39–40.↵
19 Non, quicquid turbida Roma / elevet, accedas examenque improbum in illa / castiges trutina, nec te quaesiveris extra. Persius 1, 5–7.↵
20 Nunc levior cippus non imprimit ossa? / Laudat posteritas: nunc non e manibus illis, / nunc non e tumulo fortunataque favilla / nascuntur violae? Persius 1, 37–40.↵
21 casus multis hic cognitus ac iam / tritus et e medio fortunae ductus acervo. Juvenalis 13, 9–10.↵
22 Ad nos vix tenuis famae perlabitur aura. Vergilius, Eneiden 7, 646.↵
23 quos fama obscura recondit. Vergilius, Eneiden 5, 302.↵
24 Recte facti fecisse merces est. Seneca, brev 81, 19.↵
25 Officii fructus ipsum officium est. Cicero, De finibus 2, 22, 72.↵
26 Ut tragici poetae confugiunt ad deum, cum explicare argumenti exitum non possunt. Cicero, De natura deorum 1, 20, 53.↵
27 In ferrum mens prona viris animaeque capaces / mortis et ignavum est rediturae parcere vitae. Lucanus 1, 461–462.↵
28 ut enim consuetudo loquitur, id solum dicitur honestum quod est populari fama gloriosum. Cicero, De finibus 2, 15, 48.↵
29 Quae, quia non liceat, non facit, illa facit. Ovidius, Amores 3, 4, 4.↵