VÅR BRÄCKLIGA BYGGNAD gör att vi inte kan bruka tingen i deras naturliga enkelhet och renhet. Elementen som vi förfogar över är orena liksom metallerna, och guldet måste försämras med något annat ämne för att anpassas till vår användning. Varken den enkla dygden, som Ariston, Pyrrhon och även stoikerna gjorde till livets mål, eller kyrenéernas och Aristippos sinnliga njutning har kunnat vara till nytta utan tillsatser. Av de njutningar och fördelar som vi har tillgång till finns det ingen som inte är blandad med något ont och obehagligt:
rakt ur njutningens källa
slår något bittert upp som ger ångest mitt ibland blommor.1
Den yttersta vällusten som vi upplever har en underton av suckan och klagan. Kan man inte säga att den dör bort i ångest? Ja, när vi framställer vällustens höjdpunkt styr vi ut den med epitet och egenskaper som hänger samman med sjukdom och smärta: matthet, kraftlöshet, svaghet, vanmakt, morbidezza [vekhet], ett gott vittnesbörd om gemensamt blod och gemensam substans. Den djupa glädjen har mer av allvar än munterhet i sig, den högsta och fulla tillfredsställelsen mer av ro än glättighet. ”Själva lyckan är betryckande om den inte modereras.”2 Lyckan tär oss. Det är innebörden i en antik grekisk versrad som lyder: Gudarna tar betalt för allt det goda de ger oss. Det vill säga: de ger oss ingenting som är rent och fullkomligt, inget som vi inte får betala med något ont.
Plåga och njutning är av mycket olika natur men är ändå förbundna med varandra med något slags naturligt band. Sokrates säger att en gud försökte smälta samman smärta och lust till ett helt, men när han inte lyckades beslöt han att åtminstone knyta ihop dem i svansen. Metrodoros sade att det i sorgen finns glädje legerat. Kanske menade han något annat, men jag kan gott föreställa mig att det finns ett inslag av avsikt, samtycke och njutning när man livnär sig på melankoli. Jag menar förutom äregirigheten, som också kan blanda sig i: det finns en aning om något delikat och läckert som ler mot oss och smickrar oss i melankolins själva sköte. Finns det inte naturer som har detta som sin näring?
Det är ett slags njutning att gråta.3
Och hos Seneca förekommer det en Attalos som säger att minnet av bortgångna vänner behagar oss på samma sätt som det bittra i vin som blivit för gammalt –
Gosse, du som serverar fin falerner,
kom med bittrare vin och häll i bägarn 4 –
och som angenämt sträva äpplen.
Naturen visar oss denna legering: målarna säger att ansiktet rör sig på samma sätt och lägger sig i samma veck när vi gråter som när vi skrattar. Ja faktiskt: titta efter i vilken riktning en målning är på väg innan det ena eller andra uttrycket är fullt utarbetat – då tvekar du om det är på väg att framställa skratt eller gråt. Och extremt skratt blandas med tårar. ”Inget ont som inte ger en belöning.”5 När jag föreställer mig människan belägrad av allt gott hon kan önska sig – låt oss anta att alla hennes lemmar för alltid grips av en likadan lustkänsla som den man känner vid fortplantningens höjdpunkt – då tror jag att hon skulle segna ner under sin lustupplevelses tyngd, och jag inser att hon är helt ur stånd att stå ut med en så ren, konstant och allomfattande njutning. I själva verket tar hon till flykten när hon har nått en sådan punkt, hon drivs av naturen att skynda därifrån som från ett steg där hon inte får fotfäste och fruktar att sjunka ner.
När jag biktar mig grundligt för mig själv finner jag att den bästa egenskap som jag äger har en anstrykning av något lastbart. Och jag befarar att om Platon hade tagit sin dygdigaste dygd (och jag är den uppriktigaste och trognaste beundraren av hans dygder och av andra dygder av samma klass) och hade lyssnat närmare på den (och han lyssnade närmare) skulle han ha uppfattat en viss falsk ton av ett mänskligt inslag, men en ton så svår att höra att bara han kunde uppfatta den. I allt och överallt är människan bara ett brokigt lappverk. Inte ens rättvisans lagar kan bestå utan ett inslag av orättvisa. Och Platon säger att de som söker ta bort alla svårigheter och olägenheter ur lagarna försöker hugga huvudet av hydran. ”Varje statuerat exempel har något av orättvisa i sig som drabbar individer, men det uppvägs av samhällsnyttan”,6 säger Tacitus. Men det är också sant att våra intellekts renhet och skarpsinne kan drivas längre än vad som är nyttigt för livet och umgänget i samhället. En sådan genomträngande klarsyn är alltför subtil och precis. Intellekten måste göras tyngre och trubbigare för att följa förebilder och praxis, de måste göras tjockare och dunklare för att passa till detta jordiska mörkerliv. Därför visar det sig att alldagliga och mindre skärpta intellekt är lämpligare och lyckosammare i att sköta affärer, medan filosofins upphöjda och sökta idéer visar sig olämpliga för praktiskt bruk. Denna uppdrivna själsliga snabbhet, denna smidiga och kvicka rörlighet skapar förvirring i våra affärer. Man måste sköta mänskliga företag på ett grövre och ytligare sätt och överlåta en stor del åt slumpen. Man behöver inte analysera saker och ting så djupt och skarpsinnigt. Man villar bort sig när man fördjupar sig i alla motsatta synpunkter och olika former: ”när de grubblade över de inbördes stridande omständigheterna hade deras själar blivit alldeles förlamade.”7 Detta är vad man från antiken berättar om Simonides: kung Hieron ställde en fråga till honom och gav honom flera dagar att tänka ut ett tillfredsställande svar, men eftersom hans fantasi ingav honom en rad skiftande skarpsinniga och subtila tankar tvekade han om vilken som var mest sannolik och förtvivlade helt om att hitta sanningen. Den som försöker få med alla omständigheter och följder hindrar sig själv från att träffa ett val. En medelmåttig intelligens kan också styra och räcker gott för att utföra saker av både större och mindre betydelse. Observera att de bästa förvaltarna är de som är sämst på att tala om för oss hur de gör, och att de som formulerar sig skickligt sällan uträttar något av värde. Jag känner en storpratare som ger lysande beskrivningar av alla göromål på en egendom men som på det bedrövligaste sätt har låtit inkomster på hundratusen livre rinna bort mellan fingrarna. Jag känner en annan som talar och resonerar bättre än någon annan i hans råd, och inte i hela världen har man sett en sådan uppvisning av snille och kompetens; men i praktiken finner hans tjänare att han är en helt annan, och då bortser jag från otur.
1 volutantibus res inter se pugnantes obtorpuerant animi. Livius 32, 20, 2.↵
2 medio de fonte leporum / surgit amari aliquid quod in ipsis floribus angat. Lucretius 4, 1133–1134.↵
3 Ipsa felicitas, se nisi temperat, premit. Seneca, brev 74, 18.↵
4 Est quaedam flere voluptas. Ovidius, Tristia 4, 3, 37.↵
5 Minister veteris, puer, Falerni, / ingere mi calices amariores. Catullus 27, 1–2.↵
6 Nullum sine auctoramento malum est. Seneca, brev 69, 4.↵
7 Omne magnum exemplum habet aliquid ex iniquo, quod contra singulos utilitate publica rependitur. Tacitus, Annaler 14, 44.↵