TROTS ATT KEJSAR Vespasianus redan hade drabbats av den sjukdom som han sedan dog av underlät han inte att hålla sig underrättad om hur det stod till i riket, och även från sjuksängen avgjorde han oavbrutet många viktiga frågor. När läkaren klandrade honom och sade att det skadade hans hälsa svarade han: ”En kejsare måste dö upprätt.” Det var ett fint yttrande, tycker jag, värdigt en stor furste. Kejsar Hadrianus använde det senare i ett snarlikt sammanhang, och man borde ofta påminna kungarna om det för att få dem att inse att det stora uppdrag som de har fått att styra över många människor inte är något latmansgöra, och att ingenting kan inge en undersåte så berättigad avsmak för mödorna och farorna i furstens tjänst som att se fursten lättjefullt ägna sig åt slappa och meningslösa sysslor och att själv samtidigt arbeta för furstens räddning medan han struntar i vår.
Om någon vill hävda att det är bättre att fursten låter någon annan föra krig åt sig kan ödet ge honom tillräckligt med exempel på furstar vilkas ställföreträdare har utfört stora fälttåg, och även exempel på sådana furstar vilkas närvaro har varit till mer skada än nytta. Men ingen tapper och modig furste kan tåla att man ger honom ett så förnedrande råd. Under förevändningen att de ska bevara hans huvud som en helgonbild för den egna statens välgång avsätter de ju honom från hans verkliga roll, som helt och hållet går ut på militär verksamhet, och förklarar honom oduglig för denna. Jag vet en furste som mycket hellre skulle vilja bli slagen i strid än ligga och sova medan andra slogs för honom, och som alltid kände avund när han upplevde att till och med hans egna män uträttade något stort i hans frånvaro. Selim I sade, alldeles riktigt enligt min uppfattning, att segrar som vinns utan ledaren är ofullständiga. Och ännu mer beredvilligt skulle han ha sagt att en ledare borde rodna av skam över att kräva någon andel av äran om han bara hade bidragit till den med sina ord och tankar, ja inte ens det, eftersom det i strid bara är sådana råd och befallningar som utdelas på slagfältet och mitt i skeendet som bringar ära. Ingen styrman utför sitt arbete på torra land. Furstarna i den osmanska ätten, världens mest framgångsrika i krig, har med värme hyllat denna åsikt. Beyazit II och hans son, som övergav den uppfattningen och sysselsatte sig med vetenskaper och andra inomhusverksamheter, gav mycket riktigt sitt rike mycket hårda törnar. Och den nuvarande regenten Murat III följer deras exempel och har gjort en god början på samma väg. Var det inte kung Edvard III av England som sade så här om vår Karl V: ”Det har aldrig funnits en kung som så sällan har dragit på sig rustningen, och ändå har det aldrig funnits en kung som har gett mig så mycket att göra.” Han hade rätt i att det var egendomligt; ett resultat av slumpen snarare än av förnuftet. Och mig får ingen till anhängare som vill räkna kungarna av Kastilien och Portugal till de krigiska och storsinta erövrarna därför att de på tolvhundra lieues avstånd från sin sysslolösa tillvaro genom sina ställföreträdares styrkor gjorde sig till herrar över de båda Indierna: man kan undra om de ens skulle ha modet att åka dit och ta områdena i personlig besittning. Kejsar Julianus gick ännu längre och sade att en filosof och hedersman inte ens borde andas, det vill säga borde inte bevilja de kroppsliga kraven mer än vad som inte kunde förvägras dem, och hela tiden hålla kroppen sysselsatt med sköna, stora och dygdiga ting. Han skämdes om man såg honom spotta eller svettas offentligt (detsamma berättas om ungdomen i Sparta och av Xenofon om den persiska ungdomen) eftersom han ansåg att övning, ständigt arbete och nykterhet borde ha kokat bort och torkat ut alla överflödiga vätskor. Här passar ett yttrande av Seneca in: han säger att de gamla romarna befallde sina ungdomar att stå upp; de lärde inte ut något till sina barn som de kunde lära sig sittande.
Det är en ädel begäran att vilja att även ens död ska vara nyttig och manlig, men infriandet beror mindre på vår goda vilja än på vår goda tur. Tusen människor har föresatt sig att segra eller dö i strid men misslyckats med bådadera: sår eller fångenskap har korsat deras planer och tvingat dem att leva vidare. Det finns sjukdomar som slår själva vår vilja och vårt medvetande till marken. Ödet var inte bundet att bistå fåfängan i de romerska legionerna när de med ed förband sig att dö eller segra. ”Marcus Fabius! Jag ska komma tillbaka från striden som segrare. Om jag misslyckas nedkallar jag vreden från fader Jupiter, Mars Gradivus och de andra gudarna.”1 Portugiserna berättar att när de erövrade Indien mötte de på ett ställe soldater som med fruktansvärda förbannelser hade dömt sig själva till att inte godta några kompromisser utan att antingen låta sig dödas eller segra, och som ett tecken på detta löfte hade de rakat hjässan och hakan. Det är ingen idé att envisas med att riskera livet. Det verkar som om skotten undviker dem som alltför frejdigt utsätter sig för dem: de når ogärna en man som alltför gärna utsätter sig för dem och därmed undergräver sitt syfte. Somliga har misslyckats med att mista livet för fiendehand fast de har prövat allt; för att fullfölja sitt beslut att antingen komma hem med äran eller avgå med döden har de tvingats att ge sig själva döden mitt i stridens hetta. Det finns andra exempel på detta, men här är ett. Filistos, befälhavare för Dionysios den yngres flotta mot syrakusanerna, levererade batalj och striden blev förbittrad då styrkorna var jämnstarka. I denna strid hade han först övertaget tack vare sin tapperhet, men när syrakusanerna drog ihop sig runt hans galär för att borda den gjorde Filistos först storartade personliga insatser för att komma loss, men när hoppet om utvägar var ute tog han sitt eget liv, som han så frikostigt och gagnlöst hade utsatt för fiendens händer.
Kung Mulay Abd al-Malek av Fez, som nyligen besegrade kung Sebastian av Portugal på den dag som blev berömd därför att tre kungar dog och Portugals stolta krona gick över till Kastilien, var allvarligt sjuk redan när portugiserna trängde in i hans land med vapenmakt, och han blev hela tiden sämre och förstod att han skulle dö. Aldrig har en människa utnyttjat sig själv på ett mer kraftfullt och ärofullt sätt. Han kände sig för svag för att orka med den praktfulla intågsceremonin i lägret, som enligt deras sed är fylld av pompa och livliga uppträdanden, och avstod den äran till sin bror. Men det var också den enda av befälhavarens uppgifter som han avstod ifrån; alla de andra, som verkligen var nödvändiga och nyttiga, utförde han mycket ärofullt och till punkt och pricka. Kroppen var liggande men förståndet och modet var samlade och upprätta ända till sista andetaget och lite till. Han hade kunnat förinta sina fiender som oförsiktigt hade ryckt in på hans område, och han sörjde enormt över att han, eftersom det fattades honom litet liv och han inte hade någon som kunde ersätta honom som ledare för detta krig och ta hand om den utsatta statens angelägenheter, tvingades välja en blodig och riskabel seger när han hade en annan sorts seger, säker och uppenbar, inom räckhåll. Hursomhelst hushållade han på ett mirakulöst sätt med sin sjukdomstid så att han lyckades utmatta fienderna och locka dem långt bort från den egna flottan och de egna befästningarna vid den afrikanska kusten – ända till sin sista levnadsdag, som han medvetet sparade och utnyttjade för det stora slaget. Han ställde upp sin armé i en cirkel och belägrade portugisernas armé från alla håll, och när ringen slöts och drogs åt hindrade den inte bara fienden i striden (som blev mycket bitter på grund av den invaderande unge portugisiske kungens tapperhet) eftersom de måste göra motstånd åt alla håll, utan hindrade också fienden från att fly efter nederlaget. Och när portugiserna fann att alla utvägar var intagna och stängda tvingades de dra sig tillbaka mot sig själva – ”och de hopades på varandra inte bara av dödandet, utan också genom sitt flyende”2 – och tränga ihop sig mot varandra så att de erbjöd segrarna en mycket blodig och förkrossande seger. Döende lät han sig bäras och släpas runt överallt där han behövdes, och när han passerade längs leden uppmuntrade han sina officerare och soldater, den ena gruppen efter den andra. Men när fienden bröt igenom i ett hörn av hans slaglinje kunde de inte hindra honom från att stiga till häst med svärdet i handen. Han kämpade för att ge sig in i striden men hans män försökte hejda honom; en höll i tygeln, en i hans kappa och stigbyglar. Den kraftansträngningen gjorde slut på det lilla av liv som han hade kvar. De lade ner honom igen. Plötsligt spratt han upp ur sin vanmakt, och eftersom han saknade alla andra möjligheter att befalla dem att tiga om hans död (vilket var den mest nödvändiga befallningen han då borde uttala, eftersom nyheten inte fick skapa modlöshet bland hans folk) avled han med fingret mot den slutna munnen, det vanliga tecknet för att påbjuda tystnad. Vem har nånsin levat så länge och så långt in i döden? Vem har nånsin dött så upprätt?
Det allra modigaste och allra naturligaste sättet att behandla döden är att betrakta den, inte bara utan förfäran, utan också utan bekymmer, och att fri fortsätta på livets väg ända in i döden. Likt Cato, som ägnade sig åt att studera och sova samtidigt som han hade en våldsam, blodig död närvarande i sitt hjärta och i sina händer.