I ETT EPIGRAM hos Martialis, ett av de bättre, för hos honom finns det alla sorter, berättar han den roliga historien om Caelius som låtsades ha gikt för att slippa uppvakta några stormän i Rom, slippa infinna sig vid deras uppstigning och slippa passa upp och eskortera dem. För att göra ursäkten mer sannolik lät han smörja och linda benen och imiterade fullt ut en giktbrutens hållning och gång. Till slut beredde honom ödet nöjet att få gikt på riktigt.
Tänk vad konsten att spela sjuk kan göra:
nu är gikten som Caelius spelat äkta! 1
Nånstans hos Appianos – tror jag – har jag läst en liknande historia om någon som försökte undkomma triumvirernas proskriptioner i Rom och höll sig gömd och förklädd för att inte bli igenkänd av sina förföljare, men dessutom hittade han på att spela blind på ena ögat. När han fick lite större rörelsefrihet igen och skulle ta bort plåstret som han länge hade haft för ena ögat fann han att han faktiskt hade förlorat synen under denna mask. Kanske hade synen avtrubbats genom att vara utan träning så länge, och kanske hade hela synkraften flyttat över till det andra ögat: vi märker ju att om vi blundar på ena ögat flyttar det över en del av sin kraft till sin kamrat så att det kvarvarande blir större och mer uppsvällt. På samma sätt kan det orörliga livet tillsammans med bandagens och medikamenternas värme ha dragit till sig en del giktvätska hos Martialis giktbrutne man.
När jag har läst hos Froissart om hur en skara unga engelska ädlingar svor på att de skulle gå med lapp för vänster öga tills de hade farit över till Frankrike och utfört någon vapenbragd mot oss har jag ofta kittlats av tanken att det gick dem likadant som de andra och att de alla fann sig vara enögda när de återsåg sina damer, för vilkas skull de hade gjort alltihop. Mödrar gör rätt i att gräla på sina barn när de spelar enögda, lama och vindögda och andra sådana lyten, ty förutom att så späda kroppar kan få dåliga vanor av sådant verkar det som om ödet på något underligt sätt roar sig med att ta oss på orden. Jag har hört talas om flera exempel på människor som har blivit sjuka efter att ha spelat sjuka. Jag har alltid haft för vana att ha en käpp eller stav i handen, både när jag rider och när jag går till fots – jag har till och med låtsats vara elegant och stött mig på den på ett tillgjort sätt. Många har varnat mig och sagt att ödet en dag kan förvandla detta koketteri till nödvändighet. Men jag hänvisar då lugnt till att jag i så fall skulle bli den förste i min släkt som fick gikt. Men låt oss förlänga det här kapitlet och göra det mer brokigt med en annan bit som handlar om blindhet. Plinius berättar om en man som drömde att han var blind, och nästa dag upptäckte han att han var det, utan föregående sjukdom. Inbillningens kraft kan mycket väl medverka till sådant, vilket jag har sagt på ett annat ställe, och det verkar som om Plinius har samma uppfattning; men det är mer sannolikt att drömmen förorsakades av rörelser som kroppen kände i sitt inre och som sedan berövade honom synen; rörelser som läkarna kan finna orsaken till om de vill. Låt oss tillägga ytterligare en historia som ligger nära det här ämnet och som Seneca berättar i ett av sina brev. ”Du vet”, skriver han till Lucilius, ”att min hustrus narr Harpaste har blivit kvar här i huset därför att jag har ärvt omsorgen om henne. Själv är jag emot sådana monster, och om jag får lust att skratta åt en narr behöver jag inte söka långt borta, jag kan skratta åt mig själv. Den här narren har plötsligt förlorat synen. Det är underligt men sant: hon är inte medveten om att hon är blind utan ber ständigt sin skötare att han ska leda ut henne, för det är så mörkt i mitt hus. Tro mig, det som vi skrattar åt hos henne händer var och en av oss: ingen är medveten om att han är girig eller lysten. De blinda ber åtminstone om en vägvisare, vi går vilse på egen hand. Jag är inte äregirig, säger vi, men i Rom kan man inte leva utan att vara det. Jag är inte slösaktig, men stadslivet kräver stora utlägg. Det är inte mitt fel att jag är kolerisk och att jag ännu inte har lagt en säker kurs för mitt liv, det är min ungdoms fel. Låt oss inte söka vårt onda utanför oss själva, det finns inom oss, det är rotat i våra inälvor. Och just det förhållandet att vi inte märker att vi är sjuka gör boten svårare. Om vi inte börjar förbinda oss tidigt, när ska vi då få alla våra sår och åkommor läkta? Ändå har vi en mycket mild medicin i filosofin. De andra medicinerna känner man inget behag av förrän man är botad, men den här medicinen behagar och botar på en och samma gång.” Så säger Seneca, som förde bort mig från mitt ämne. Men omväxling vinner man på.
1 Tantum cura potest et ars doloris, / desiit fingere Caelius podagram. Martialis 7, 39, 8–9.↵