JAG HAR OFTA hört sägas att fegheten är grymhetens mor. Erfarenheten har också visat mig att bitterheten och hårdheten i ett ont och omänskligt hjärta vanligtvis åtföljs av kvinnlig svaghet. Jag har lagt märke till att de grymmaste män har lätt för att gråta av obetydliga anledningar. Tyrannen Alexander i Ferai stod inte ut med att höra tragedier spelas på teatern eftersom han var rädd att hans medborgare skulle se honom jämra sig över Hekabes eller Andromaches olyckor – han som skoningslöst och grymt lät mörda så många människor varenda dag. Kan det vara själslig svaghet som gjorde dem så mottagliga för alla ytterligheter?
Tapperheten (som kännetecknas av att den bara utvecklas mot någon som bjuder motstånd; den
gläder sig ej åt att döda en tjur om han inte gör motstånd 1)
hejdar sig när den har motståndaren i sitt våld. Men räddhågan har inte kunnat spela med i första akten, så för att visa att den också är med i leken tar den huvudrollen i andra akten, där det handlar om massaker och blodbad. De mord som följer på segrar utförs i regel av packet och männen i trossen. Och det som gör att det begås så många oerhörda grymheter i krig där folket deltar är att folkets slödder betraktar sig som krigare och soldater, blodar ner sig upp över armbågarna och hackar en stupad fiende i bitar; någon annan sorts tapperhet kan de inte tänka sig –
Vargen och björnen går båda löst på ett djur som försmäktar,
alla oädla djur misshandlar dem som gett upp2 –
precis som fega hundar som därhemma river och sliter i fällar från vilddjur som de aldrig vågat angripa i terrängen. Vad är det som gör att våra bråk nuförtiden alltid går på liv och död, och att vi nu börjar med sista graden av hämnd och redan från början bara talar om att döda, medan våra fäder räknade med flera olika grader av hämnd? Vad är det annat än feghet? Var och en inser ju att det krävs mer tapperhet för att besegra en fiende än för att avliva honom, mer förakt för att få honom förödmjukad än för att få honom död. Dessutom inser var och en att hämndbegäret tillfredsställs och mättas bättre på det sättet, för det enda som det syftar till är att motståndaren ska känna att han är besegrad. Det är därför vi inte angriper ett djur eller en sten som har sårat oss, de kan ju inte känna vår hämnd. Att döda en människa är att skydda henne mot vårt angrepp. Bias skrek till en ond människa: ”Jag vet att du förr eller senare kommer att straffas för det här, men jag fruktar att jag aldrig får uppleva det!” Och han beklagade invånarna i Orchomenos för att det straff som Lykiskos fick för sitt förräderi mot dem utmättes vid en tid då ingen av de drabbade, som kunnat glädja sig åt straffet, fanns kvar i livet. På samma sätt måste man beklaga hämnden när personen som den riktas mot inte kan känna den, för på samma sätt som hämnaren vill uppleva hämnden för att få glädje av den måste den som han hämnas på också uppleva hämnden för att känna smärta och ånger av den.
”Det där ska han få ångra”, säger vi. Tror vi att han ångrar det om han får en pistolkula i skallen? Tvärtom. Ser vi noga efter finner vi att han gör en grimas åt oss när han faller. Han tar inte ens illa upp, och då är man långt från ånger. Och vi gör honom den största tjänst som man kan göra någon i livet: vi låter honom dö snabbt och smärtfritt. Själva tvingas vi gömma oss som kaniner och springa runt för att komma undan rättstjänarna som jagar oss, men han – han vilar i frid. Att döda är bra för att förhindra kommande brott, inte för att hämnas begångna. Det är ett utslag av rädsla snarare än tapperhet, av försiktighet snarare än mod, av försvar snarare än anfall. Med dödandet överger vi alldeles uppenbart både det verkliga syftet med hämnden och omsorgen om vårt rykte. Vi fruktar att vederbörande ska begå ett nytt brott mot oss om han fortsätter att leva. Det är inte till skada för honom utan för ditt eget bästa som du gör dig av med honom. I kungariket Narsinga skulle den utvägen inte hjälpa oss. Där avgör inte bara krigarna utan också hantverkarna alla tvister med svärd. Kungen förvägrar inte någon som vill slåss tillgång till valplatsen, och han är själv närvarande när det är framstående personer som ska göra upp. Han ger segraren en guldkedja, men förste bäste som får lust att erövra denna kedja kan strida med mannen som bär den: när denne har klarat av en strid har han fler att vänta.
Om vi trodde att vi med hjälp av vår tapperhet blev herrar för alltid över vår fiende och kunde styra över honom som vi ville, skulle vi bli mycket förargade om han undslapp oss, vilket han gör när han dör; vi vill segra i striden, men hellre så att segern ger oss säkerhet än så att den ger oss ära, vi vill hellre få slut på konflikten än få ära av den. Asinius Pollio var en hedervärd man men just därför mindre ursäktad när han gav exempel på ett liknande fel: han hade skrivit smädedikter mot Plancus men väntade tills Plancus var död innan han publicerade dem. Det var som att ge fingret åt en blind, ropa smädeord åt en döv, såra en man utan känsel – snarare det än att riskera att utsättas för den andres vrede. Därför sade man å Plancus vägnar att det bara var spöken som fick angripa döda. Den som väntar med att bekämpa skrifter tills författaren är död – vad visar han mer än att han själv är svag och grälsjuk? Aristoteles fick höra att någon hade talat illa om honom. ”Låt honom fortsätta” (sade han), ”låt honom piska mig, bara inte jag är där.”
Våra fäder nöjde sig med att hämnas en oförrätt genom att utpeka vederbörande som lögnare, ett utpekande som åtföljdes av en örfil, och sedan fortsatte det hela i en bestämd ordning. De var tillräckligt modiga för att inte frukta sin motståndare levande och kränkt. Själva darrar vi av skräck så länge vi ser honom gå upprätt. Och är det inte ett bevis på att det är så när vi numera har den fina vanan att vi förföljer både den som vi har kränkt och den som har kränkt oss ända in i döden? En sorts feghet är det också som har lett till det här bruket som säger att vi i strider mellan två ska åtföljas av sekundanter, tredjemän och fjärdemän. Förr i tiden var tvekamperna dueller, nu är de träffningar och slag. De som kom på att man skulle ha följeslagare var rädda för att stå ensamma ”eftersom de var och en för sig hade ytterst klent självförtroende”.3 Varje form av sällskap i faran innebär naturligtvis stöd och uppmuntran. Förr använde man utomstående för att se till att ingen bröt mot reglerna och fuskade och för att dessa utomstående skulle vittna om stridens utgång. Men sedan man har tagit för vana att följeslagarna själva ska delta i striden kan ingen inbjuden stå bredvid som åskådare med hedern i behåll, för då kan han beskyllas för att brista i tillgivenhet eller mod. Bortsett från att det är orättfärdigt och tarvligt att anlita någon annan tapperhet och styrka än sin egen för att försvara sin ära tycker jag att det är till nackdel för en ädel man, som litar helt på sig själv, att gå och förena sitt öde med en sekundants. Var och en löper tillräckligt mycket risk för egen del utan att löpa den också för en annan, och var och en har nog att göra med att stärka sitt eget mod för att försvara sitt liv, utan att anförtro något så dyrbart i andras händer. För om man inte uttryckligen har kommit överens om motsatsen är de fyra förenade i kampen. Har din sekundant fällts till marken har du två att tampas med, helt rätt. Och säger man att det är orättvist så är det verkligen det; precis som det är orättvist att en välbeväpnad person anfaller en man som bara har en svärdstump, eller att en oskadd angriper en som redan är svårt sårad. Men om detta är fördelar som du har vunnit i striden – då kan du utnyttja dem utan att klandras. Olikheter och ojämnheter mellan sidorna granskas och bedöms bara i utgångsläget för striden, därefter får du skylla allt på Fortuna, och när du står ensam mot tre man därför att dina båda kamrater har låtit sig dödas begår man inte en större oförrätt mot dig än vad jag skulle begå i krig om jag såg en fiende angripa en av de våra och jag stötte svärdet i honom; övertaget skulle vara detsamma. När trupp står mot trupp (som när vår hertig av Orléans utmanade kung Henrik av England och de var hundra mot hundra; som när argiverna stod mot spartanerna och de var trehundra mot lika många; som när horatierna stod mot curiaterna och de var tre mot tre) ligger det i sammanslutningens natur att kollektivet på ömse sida enbart betraktas som en enda man. Överallt där flera kämpar tillsammans är alla deltagarna inblandade och delaktiga i faran.
Min egen familj berörs av det här resonemanget, för min bror sieur de Mattecoulon ombads i Rom att vara sekundant åt en adelsman som han knappt kände och som skulle försvara sig efter att ha utmanats på duell av en annan. I denna strid slumpade det sig så att Mattecoulon ställdes mot en man som han kände bättre och därför stod närmare (jag önskar att någon kunde förklara för mig dessa hedersregler, som så ofta krockar med förnuftets och ställer till oreda bland dem). Efter att ha avverkat sin egen motståndare och sett att stridens båda huvudpersoner fortfarande stod på benen och var oskadda tänkte han bistå sin kamrat. Det var väl det minsta han kunde göra? Skulle han hålla sig i skinnet och se på när den som han kommit för att försvara blev dödad, om det nu var så slumpen ville ha det? Det han dittills hade gjort hjälpte inte, striden var inte avgjord. Den artighet som man kan och förvisso bör visa sin motståndare när man har försatt honom i en underlägsen och klart ofördelaktig situation – den artigheten kan jag inte se att man kan visa när en annans intresse står på spel, när man själv bara är sekundant och när striden inte är ens egen. Mattecoulon kunde varken vara rättvis eller artig, för då hade han utsatt den man för fara som han hade åtagit sig att bistå. Därför släpptes han också ur italienskt fängelse efter en mycket snabb och högtidlig framställan från vår kung.
Vilket omåttligt folk vi är. Vi nöjer oss inte med att göra våra laster och galenskaper kända för hela världen genom ryktet, vi åker ut till främmande folk för att visa upp dem i levande livet. Sätt tre fransmän i Libyens öknar och de kommer inte att leva tillsammans en månad förrän de börjar trakassera och klösa varandra. Man skulle tro att en resa dit särskilt arrangeras för att förnöja utlänningarna med våra tragedier – oftast sådana utlänningar som gottar sig över våra olyckor och skrattar åt dem. Vi far till Italien för att lära oss fäkta, och vi utövar fäktkonsten på bekostnad av våra liv innan vi behärskar den. Men enligt korrekt undervisningsmetod borde vi ta teorin före praktiken. Vi förråder vårt lärande:
Å, dessa olycksaliga ungdomsförsök, dessa hårda
lärospån i kommande krig! 4
Jag vet mycket väl att det här är en konst som är nyttig för sitt syfte (i en duell mellan två furstar i Spanien som var köttsliga kusiner säger Livius att den äldre med lätthet besegrade den yngres blinda kraft med sin vapenskicklighet och sin list), och jag vet av egen erfarenhet att den här konsten har fått modet att växa över de naturliga gränserna hos somliga när de har lärt sig den. Men detta är inte mod i egentlig mening, eftersom det här modet bygger på en inlärd skicklighet: det har en annan grund än sig själv. Ära i strid betyder att man visar det största modet, inte det största kunnandet. Och därför har jag sett hur en av mina vänner, välkänd mästare i fäktning, har valt vapen för sina strider som berövade honom fördelen av detta mästerskap och gjorde utgången helt beroende av slumpen och av hans självsäkerhet, för att man inte skulle kunna förklara hans seger med hans skicklighet i fäktning, utan enbart med hans tapperhet. I min barndom undvek adeln att skaffa sig rykte som goda fäktare, det sågs som en förolämpning. De lärde sig fäkta i smyg, ty fäktningar var en konst att överlista motståndaren som åsidosatte den riktiga, naturliga tapperheten:
De vägrar vika, vägrar all reträtt,
de fäktas utan list, de två föraktar
försåtligt skenanfall, de hugger rätt
på fienden i raseri och aktar
för intet eget liv. I ett i ett
hörs svärden skrälla fruktansvärt, de vaktar
sig noga för att backa. Raska händer
utdelar grymma svärdshugg ett i sänder.5
Målskytte, torneringar och lansstrider med skrank, vilka alla återspeglar militära strider, var sådant som våra fäder övade sig i. Den övning som jag här talar om är betydligt mindre ädel eftersom den bara tillgodoser ett privat syfte: den lär oss att förgöra varandra på ett sätt som står i strid med lagarna och rättvisan, och under alla förhållanden får den skadliga följder. Det är mycket värdigare och mera passande att öva sig i idrotter som stärker vår samhällsordning, inte skadar den, och som bidrar till den allmänna säkerheten och den gemensamma äran.
Konsul Publius Rutilius var den förste som lärde sina soldater att hantera vapnen med skicklighet och sakkunskap; han kombinerade färdighet med mod, inte med sikte på privata konflikter utan med sikte på det romerska folkets krig och konflikter. Det var fäktning för folkets och medborgarnas bästa. Och förutom exemplet med Caesar, som beordrade sina soldater att först och främst skjuta mot ansiktet på Pompeius soldater i slaget vid Farsalos, har tusen andra fältherrar försökt hitta på nya vapen och nya sätt att anfalla och skydda sig alltefter det aktuella lägets behov. Men på samma sätt som Filopoimen fördömde brottning, som han själv var en mästare i, därför att övningarna som man utförde i den idrotten var annorlunda än militärutbildningens – vilka var den enda som män av ära enligt honom borde ägna sig åt – anser också jag att den här skickligheten som man utbildar sina lemmar till, dessa undanmanövrer och rörelser som den här nya skolan drillar ungdomen i inte bara är onyttiga utan snarast destruktiva och skadliga för militär stridspraktik.
Dessutom använder våra fäktare vanligen speciella vapen, särskilt avsedda för detta bruk. Och jag har upplevt att folk har uttryckt ogillande när en adelsman, utmanad på duell med svärd och dolk, ställde upp i full stridsmundering, och att man likaledes har ogillat när en annan var beredd att komma till duell med kappa i stället för dolk. Det är värt att begrunda att när Laches hos Platon talar om en utbildning som är snarlik vår i konsten att hantera vapen, då säger han att han aldrig har varit med om att någon stor krigare har utgått från den skolan, framför allt inte från dess lärare. Om fäktarna här säger vår erfarenhet precis detsamma. För övrigt kan vi åtminstone säga att det inte finns någon koppling och inte något samband mellan fäktarens färdigheter och krigarens. Och när Platon talar om barnuppfostran i sin stat förbjuder han boxningen, som hade införts av Amykos och Epeios, och brottningen, som hade införts av Antaios och Kerkyon, därför att de syftar till något annat än till att göra ungdomen lämpad för krigstjänst och inte bidrar till det. Men nu kommer jag bra långt från mitt ämne.
När kejsar Maurikios genom drömmar och flera förutsägelser blev varnad för att en viss Fokas, en då helt okänd soldat, skulle döda honom, frågade han sin svärson Filippikos vem den här Fokas var, vilken natur han var, vilka omständigheter han levde under och vilken karaktär han hade, och när Filippikos bland annat berättade att Fokas var feg och rädd av sig drog kejsaren genast slutsatsen att han var mordisk och grym. Vad är det som gör tyranner så blodtörstiga? Det är deras ängsliga omsorg om sin egen säkerhet, och det förhållandet att deras fega hjärtan inte ger dem andra möjligheter att värna sin egen säkerhet än att utrota alla som kan skada dem, även kvinnor, av rädsla för att bli klösta:
på allt slår han ner, för han fruktar ju allt.6
De första grymheterna begås för sin egen skull, ur dem uppkommer en rädsla för rättvis vedergällning som sedan ger upphov till en serie nya grymheter för att undertrycka de ena med de andra. Kung Filip av Makedonien hade så många gäss att plocka med det romerska folket, och när han greps av fasa över de mord som hade begåtts på hans order kunde han inte bestämma vad han skulle göra med alla de familjer som han hade skadat vid olika tillfällen. Han beslöt sig för att gripa alla barn till dem som han låtit döda och att krossa barnen ett efter ett, dag för dag, för att på så sätt återvinna sitt lugn. Värdefullt material är alltid på sin plats, var man än sår ut det. Jag, som är mer intresserad av ämnenas tyngd och nytta än av deras ordning och följd, bör inte vara rädd för att stoppa in en mycket skön historia här, även om den hamnar litet vid sidan av ämnet. När ämnena är så rika på egen skönhet och kan hålla sig uppe på egen hand är jag nöjd om jag kan knyta dem till mitt ämne med änden på ett hårstrå. Bland dem som hade dödats av Filip fanns Herodikos, en thessalisk furste. Efter honom hade Filip också låtit döda hans två svärsöner, som efterlämnade varsin liten son. Theoxena och Archo var de två änkorna. Theoxena kunde inte förmås att gifta om sig fast hon var mycket eftersökt. Archo gifte om sig med Poris, den ledande mannen i Ainia, och fick med honom många barn, som alla stod övergivna i späd ålder när hon dog. Theoxena sporrades av moderskärlek till sina systerbarn och gifte sig med Poris för att ha dem under sin ledning och i sitt beskydd. Så offentliggjordes kungens påbud. Den modiga modern fruktade Filips grymhet och hans anhängares hänsynslöshet mot dessa vackra späda barn, och hon var djärv nog att förklara att hon hellre skulle döda dem med sina egna händer än lämna ut dem. Skrämd av denna förklaring lovade Poris att föra bort barnen och ta dem till Athen, där de kunde tas om hand av några trogna gästvänner till honom. De passade på vid den årliga fest som firades i Ainia för att hedra Aineias och gav sig av. Efter att på dagen ha deltagit i ceremonierna och den offentliga banketten smög de iväg på natten i en iordningställd båt för att komma bort sjövägen. De fick motvind, och när de nästa dag befann sig inom synhåll från landet som de hade lämnat började hamnvakterna förfölja dem. När de var på väg att bli upphunna och Poris försökte skynda på matroserna återgick Theoxena, ursinnig av kärlek och hämndbegär, till sin första plan, gjorde i ordning vapen och gift, visade dem för barnen och sade: ”Kom, mina barn, nu är döden ert enda försvar och er enda frihet! Döden ger gudarna anledning att utöva sina heliga rättvisa; dessa blottade svärd, dessa fyllda giftbägare ska öppna vägen dit för er: mod! Och du, min son som är äldst, ta detta svärd och dö den tappraste döden!” Med denna kraftfulla vägledare på ena sidan och fienden på den andra, redo att flyga dem i strupen, störtade de i raseri var och en mot det som låg honom närmast, och halvdöda kastades de sedan i havet. Stolt över att så ärofullt ha sörjt för alla sina barns säkerhet omfamnade Theoxena intensivt sin man och sade: ”Låt oss följa dessa pojkar, min älskade, och låt oss dela grav med dem.” Och omslingrade kastade de sig i vattnet så att skeppet drev herrelöst mot land. För att göra båda sakerna – både döda och få offren att känna deras raseri – har tyranner använt alla sina talanger för att hitta på olika sätt att förlänga döendet. De vill att deras fiender ska avlida, men inte så fort att de inte får tid att smaka deras hämnd. Här ställs tyrannerna inför stora svårigheter, för om plågorna är våldsamma blir de kortvariga, och om de är långdragna blir de inte tillräckligt plågsamma för tyrannernas smak, så här får de användning för hela sin uppfinningsrikedom. Vi har tusen exempel på sådan tortyr från antiken, och jag tror nog att vi har vissa spår av det barbariet utan att vi tänker på det. Allt utöver den enkla döden anser jag vara ren grymhet. Vår rättskipning kan inte hoppas att den som inte avhåller sig från brott av fruktan för halshuggning eller hängning ska avhållas från brott av tanken på sakta eld, tänger eller hjul. Jag undrar om vi inte driver dem till förtvivlan under sådana behandlingar, för hur kan själstillståndet vara hos en människa som har väntat tjugofyra timmar på ett hjul eller uppspikad på ett kors på det gamla sättet? Josefos berättar att han under romarnas krig i Judeen kom förbi ett ställe där man tre dagar tidigare hade korsfäst några judar. Bland dem kände han igen tre vänner, som han lyckades ta ner; två av dem dog, säger han, och den tredje överlevde. Chalkondylas, en pålitlig man, berättar i de minnen, som han har efterlämnat om händelser som inträffat i hans närhet och under hans tid, om den extrema form av bestraffning som sultan Mehmet ofta använde: han lät hugga itu människor på mitten, vid mellangärdet, med ett enda hugg av en kroksabel. Därmed dog de så att säga två dödar samtidigt, och Chalkondylas säger att man såg båda delarna röra sig länge efteråt, fulla av liv, ansatta av plågor. Jag tror inte att de kan ha lidit särskilt mycket under dessa rörelser. De former av tortyr som är vidrigast att se är inte alltid de mest svåruthärdliga Ännu gräsligare finner jag det som andra historiker berättar att Mehmet gjorde mot adelsmän från Epirus: han lät flå dem bit för bit enligt en metod så ondskefullt uttänkt att de levde i fjorton dagar under dessa fasor. Och så dessa två: Kroisos lät gripa en ädling som var favorit hos hans bror Pantaleon och förde honom till en valkares verkstad, där han lät riva och karda honom med valkarens kardor och kammar tills han dog. György Székely, ledare för dessa polska bönder som ställde till med så mycket skada under förevändning att de var på korståg, besegrades i strid av vojvoden av Transsylvanien, greps och satt bunden naken på en trähäst i tre dar och utsattes för alla de pinor som var och en kunde hitta på, och under den tiden fick flera andra fångar svälta och törsta. Till slut, medan han fortfarande levde och kunde se, lät man hans bror Lukács släcka törsten med hans blod, medan György ensam bad för hans frälsning och själv tog på sig allt hat för deras ogärningar. Sedan lät man tjugo av hans mest betrodda befälhavare äta upp honom: glupskt slet de sönder hans kött och slukade bitarna. När han var död kokade man resten av kroppen och inälvorna och lät de andra i hans följe äta upp det.
1 nec nisi bellantis gaudet cervice iuvenci. Claudianus, Deprecatio ad Hadrianum 30.↵
2 Et lupus et turpes instant morientibus ursi / et quaecumque minor nobilitate fera est. Ovidius, Tristia 3, 5, 35–36.↵
3 cum in se cuique minimum fiduciae esset. Livius 34, 28, 4.↵
4 Primitiae iuvenum miserae bellique futuri / dura rudimenta. Vergilius, Eneiden 11, 156–157.↵
5 Non schivar, non parar, non ritirarsi / voglion costor, né qui destrezza ha parte. / Non danno i colpi finti, or pieni, or scarsi: / toglie l’ira e ’l furor l’uso de l’arte. / Odi le spade orribilmente urtarsi / a mezzo il ferro, il piè d’orma non parte; / sempre è il piè fermo e la man sempre ‘n moto, / né scende taglio in van, né punta a vòto. Tasso, Det befriade Jerusalem 12, 55, 1–8.↵
6 cuncta ferit dum cuncta timet. Claudianus, In Eutropium 1, 182.↵