DEN HÄR HISTORIEN berättar jag på ett mycket enkelt sätt, den lärda utredningen överlåter jag åt läkarna. I förrgår såg jag ett barn som två män och en amma, vilka sade sig vara barnets far, morbror och moster, reste omkring med för att tjäna några sou på att visa upp dess egendomliga utseende. Med ett undantag var pojken normalt skapt, han kunde stå på benen och han gick omkring och pladdrade ungefär som andra barn i samma ålder. Han hade ännu inte velat ta emot annan föda än från ammans bröst, och när man försökte stoppa något i munnen på honom när jag var med tuggade han litet och spottade sedan ut det utan att svälja. Det verkade vara något säreget med hans skrik. Han var precis fjorton månader gammal. Under bröstvårtorna satt han ihop med ett annat barn utan huvud som hade ryggkanalen tilltäppt men övriga kroppen intakt; ena armen var visserligen kortare, men den hade brutits genom en olyckshändelse vid födelsen. De var förenade bröst mot bröst som om ett mindre barn försökte slå armarna om ett större. Fogen, ytan där de satt ihop, var bara fyra fingrar bred eller däromkring, så om man rätade upp det ofullkomliga barnet kunde man se det andra barnets navel nedtill. Fogen gick alltså mellan den och bröstvårtorna. Det ofullkomliga barnets navel syntes inte, men hela resten av magen. Allt på detta ofullkomliga barn som inte var fäst vid det andra – armar, stjärt, lår och ben – hängde på det sättet och dinglade mot det andra barnet och kunde nå halvvägs ner på hans ben. Amman berättade också för oss att han kastade vatten båda vägarna, och det ofullkomliga barnets lemmar var välnärda, levande och i samma skick som det andras fast de var mindre och klenare.
Denna dubbla kropp och denna mängd av olika lemmar förbundna med ett enda huvud skulle visserligen kunna ge kungen en gynnsam förutsägelse om att han kommer att bevara de olika partierna och delarna av vår stat förenade under sina lagar, men med tanke på risken att den faktiska händelseutvecklingen ska komma förutsägelsen på skam är det bättre att låta händelserna komma före förutsägelsen, för inget går upp mot att göra förutsägelser om det förflutna, ”så när saker och ting har hänt hänförs de till en förutsägelse med hjälp av någon tolkning”.1 Som man sade om Epimenides: han profeterade baklänges.
Jag har just sett en herde i Médoc, omkring tretti år gammal, som inte har några synliga könsorgan. Han har tre hål där han ständigt kastar vatten. Han har skäggväxt, har begär och vill gärna röra kvinnor. Det som vi kallar monster är inte monster för Gud, som i sin väldiga skapelse ser ett oändligt antal former som han innefattat däri. Och vi måste tro att denna gestalt som skrämmer oss är förbunden med och hänger ihop med en annan gestalt av samma sort, okänd för människan. Ur Guds fullkomliga vishet utgår inget som inte är gott, normalt och ordnat, men vi ser inte ordningen och sambandet. ”Det som han ser ofta förundras han inte över, även om han inte vet varför det blir till. Inträffar det något som han inte har sett tidigare anser han att det är ett varsel.”2 Det som går mot vanan kallar vi naturvidrigt. Men det finns inget som inte är naturenligt, vad det än är. Måtte naturens universella förnuft driva ut ur oss den villfarelse och bestörtning som allt nytt inger oss.