PLUTARCHOS ÄR BEUNDRANSVÄRD i allt, men särskilt när han bedömer mänskliga handlingar. I jämförelsen mellan Lykurgos och Numa kan man läsa hans utmärkta påpekande om hur dumma vi är när vi ställer barnen under fädernas kontroll och ansvar. Som Aristoteles säger låter de flesta av våra samhällen den enskilde – på kyklopers vis – råda över maka och barn efter sina egna galna och ogenomtänkta idéer. Spartanerna och kretensarna var nästan de enda som överlät barnens fostran på lagarna. Alla inser väl att allt i en stat beror på barnens uppfostran och utbildning? Och ändå lämnar man utan minsta granskning detta åt föräldrarnas godtycke, hur galna och elaka de än är. Hur ofta har jag till exempel inte, när jag har gått omkring på våra gator, fått lust att ställa till med en scen för att hämnas de småpojkar som jag ser hudflängas, piskas och rådbråkas av en far eller mor som blivit ursinnig och rasande av vrede. Man ser hur eld och raseri sprutar ur ögonen på dem –
levern bränns av vilt raseri och de störtar iväg likt
klippblock som lossnar i branten då berget ger vika och väggen
dråsar nedför dess stup1 –
(och enligt Hippokrates är sjukdomar som vanställer ansiktet de farligaste) och de skriker med vassa och gälla röster till barn som ofta just blivit avvanda. Och där står barnen, invalidiserade och förlamade av slagen, och vår rättvisa tar ingen notis om dem, som om det inte var lemmar av vår stat som blev stympade och förvridna.
Tack är du värd om du lämnar en gåva till land och till folk: en
medborgare – men villkoret är att han visar sig kunna
tjäna sitt land, vara nyttig i jordbruk, i fred och i krigstid.2
Det finns ingen lidelse som rubbar vårt klara omdöme på samma sätt som vreden. Ingen skulle tveka att döma en domare till döden om han dömde en anklagad i vredesmod. Varför är det då mer tillåtet för fäder och skolmästare att prygla och straffa barn när de styrs av vrede? Det är inte längre tillrättavisning, det är hämnd. Ett straff tjänar som läkemedel för barnen; skulle vi tåla en läkare som var förbannad och arg på patienten? Själva skulle vi göra klokt i att aldrig bära hand på våra tjänare så länge vreden varar. Låt oss skjuta på saken så länge pulsen bultar och vi är upprörda: saker och ting kommer verkligen att te sig annorlunda när vi har lugnat oss och svalnat. I sådana stunder är det lidelsen som styr och lidelsen som talar, inte vi. Betraktade genom vreden framstår felen som större för oss, på samma sätt som kroppar ser större ut genom dimma. Den som är hungrig bör tillgripa mat, men den som vill tillgripa straff bör varken hungra eller törsta efter det. Ett straff som mäts ut efter övervägande och med urskillning tas dessutom emot mycket bättre av den som lider det, och det får större effekt. Annars anser den straffade att han har blivit orättvist dömd av en människa som drivits av vrede och raseri; för att rättfärdiga sig själv hänvisar han då till skolmästarens ovanligt våldsamma rörelser, hans rödsprängda ansikte, de ovanliga svordomarna, hans upphetsning och besinningslösa brådska:
Ådrorna svartnar av blod och ansiktet sväller av vrede,
ögonen lågar mer vilt än gorgonernas eld.3
Suetonius berättar att när Caesar hade avkunnat en fällande dom över Gaius Rabirius var det den hätska förbittring som Caesar hade visat under sitt dömande som hjälpte Rabirius mest att vinna sin sak hos folket (som han hade vädjat till).
Att säga en sak är ett, att göra den är något annat, predikan och predikant måste betraktas var för sig. De som i våra dagar har försökt skaka vår kyrkas sanning genom att hänvisa till prästernas synder har gjort det för lätt för sig. Kyrkan får sina vittnesbörd från annat håll. Det där är ett enfaldigt sätt att argumentera som skulle röra till allting. En människa med god moral kan ha felaktiga åsikter och en ond människa kan predika sanning, ja, det kan till och med en människa göra som inte tror på den. Naturligtvis blir det en fin harmoni när handling och ord går hand i hand, och jag vill inte förneka att ord som följs av handling får större auktoritet och verkan. Som Eudamidas sade när han hörde en filosof avhandla kriget: ”Orden låter bra, men han som säger dem är inte trovärdig, för hans öron är inte vana vid trumpetstötar.” Och när Kleomenes hörde en retor hålla tal om tapperhet började han skratta högt, och när den andre tog anstöt sade han: ”Jag skulle ha gjort likadant om det var en svala som talade om tapperhet, men var det en örn skulle jag lyssna ivrigt.” I de antika författarnas skrifter tycker jag mig märka att den som säger vad han tycker blir mycket mer drabbande än den som förställer sig. Hör Cicero tala om frihetskärlek och hör Brutus tala om samma sak: ur själva skrifterna ljuder det att Brutus var en man som var beredd att betala friheten med sitt liv. Låt Cicero, vältalighetens fader, tala om förakt för döden och låt Seneca tala om samma sak: Cicero är seg och utdragen och du märker att han vill övertyga dig om något som han inte själv är övertygad om. Han ger dig inget mod, för han har inget själv. Seneca värmer och livar upp dig. Jag läser aldrig en författare, särskilt inte en som skriver om dygd och handlingar, utan att noggrant efterforska hur han själv var.
När eforerna i Sparta hörde en hållningslös figur lägga fram ett nyttigt råd för folket befallde de honom att tiga och bad i stället en dugande man presentera idén som sin och lägga fram den. Smälter vi Plutarchos skrifter ordentligt visar de oss författaren mycket tydligt, och själv tycker jag att jag känner honom ända in i själen. Ändå önskar jag att vi hade några minnen från hans liv. Och den här utvikningen gav jag mig in på av ren tacksamhet mot Aulus Gellius för att han har upptecknat följande anekdot om Plutarchos moral, som återigen knyter an till mitt ämne vreden.
En av Plutarchos slavar, en ond och lastbar man som dock hade snappat upp ett och annat av filosofins lärdomar, hade begått något fel och på Plutarchos befallning blivit avklädd. Medan han pryglades klagade han först över att han straffades utan anledning och påstod att han inte hade gjort något. Men till slut började han skrika och förolämpa sin herre på allvar och kritiserade honom för att han inte var någon filosof, vilket han skröt med att han var; slaven sade att han ofta hade hört Plutarchos säga att det var fult att bli arg och att han till och med hade skrivit en bok om den saken, men nu, när han var djupt inne i vreden och lät prygla honom så grymt, visade han att hans egna skrifter var ren lögn. Härtill svarade Plutarchos alldeles kall och lugn: ”Vad säger du, din kanalje? Hur kan du påstå att jag är arg i denna stund? Visar mitt ansikte, min röst, min ansiktsfärg, mina ord något tecken på att jag är upprörd? Jag tror inte att mina ögon är vilda, ansiktet förvridet eller rösten skrikig och skräckinjagande. Rodnar jag? Tuggar jag fradga? Släpper jag ifrån mig något ord som jag får ångra? Darrar jag? Skälver jag av ilska? Allt sånt är ju verkliga tecken på vrede.” Sedan vände han sig till mannen som pryglade slaven och sade: ”Fortsätt ditt arbete medan han och jag diskuterar!” Så berättar Gellius.
När Archytas från Tarent kom hem från ett krig där han hade varit högsta befälhavare fann han att allt var en enda röra i huset och att åkrarna låg för fäfot därför att förvaltaren hade skött allt så illa. Han kallade honom till sig och sade: ”Försvinn härifrån! Hade jag inte varit arg skulle jag prygla dig ordentligt!” Och när Platon blev arg på en av sina slavar gav han Speusippos i uppdrag att straffa honom: han vägrade att själv bära hand på slaven eftersom han var så vred. Spartanen Charillos sade till en helot som uppträdde alltför fräckt och oförskämt mot honom: ”Vid gudarna! Hade jag inte varit vred hade jag låtit dig dö i denna stund!” Vreden är en lidelse som finner nöje i sig själv och fjäskar för sig själv. Hur ofta händer det inte, när vi har gått igång för en felaktig sak och man kommer med ett bra försvar eller en god ursäkt, att vi blir förargade på själva sanningen och oskulden! Här minns jag ett strålande exempel från antiken. Piso, en man med anmärkningsvärd dygd i alla andra avseenden, blev rasande på en av sina soldater för att han kom ensam tillbaka från ett provianteringsuppdrag och inte kunde förklara var han hade lämnat sin kamrat. Piso tog för givet att han hade slagit ihjäl den andre och dömde honom genast till döden. Precis när mannen stod under galgen dök den försvunne upp. Hela armén jublade, och efter många omfamningar och kyssar mellan de två förde bödeln fram dem till Piso, och alla de närvarande väntade sig förstås att det skulle bli en stor glädje också för honom. Men det blev tvärtom, för av skam och ilska fördubblades hans raseri, som fortfarande var starkt, och med en utspekulerad vändning som lidelsen plötsligt ingav honom förklarade Piso alla tre skyldiga därför att han hade funnit en vara oskyldig. Han lät avrätta alla tre: den förste soldaten därför att det fanns en dom mot honom, den andre, som villat bort sig, därför att han blivit skuld till kamratens död och bödeln för att han inte hade lytt den givna ordern.
De som har att göra med egensinniga kvinnor har kanske erfarenhet av vilket raseri man driver dem till när man möter deras upprördhet med tystnad och kyla och vägrar att mata deras ilska. Talaren Caelius var kolossalt kolerisk till naturen. En gång superade en man i hans sällskap, en mjuk och behaglig människa som för att inte reta den andre bestämde sig för att hålla med och säga ja till allt han sade, men Caelius stod inte ut med att hans dåliga humör aldrig fick någon näring. ”Vid gudarna! Säg emot mig nån gång så vi blir två!” sade han. Likadant är det med kvinnorna, de blir arga bara för att vi ska bli arga tillbaka, som en efterbildning av kärlekens lagar. Fokion blev en gång avbruten av en man som störde hans tal med grova förolämpningar, men Fokion bara teg och gav mannen full frihet att uttömma sin vrede. När mannen var klar återupptog Fokion sitt tal där han hade slutat, utan att beröra avbrottet med ett ord. Ingen replik blir så drabbande som ett sådant förakt.
Om den mest koleriske mannen i Frankrike (även om vrede alltid är en ofullkomlighet är den mer ursäktlig hos en militär, för i krig finns det förvisso tillfällen då den är nödvändig) brukar jag ofta säga att han är den som får offra mest för att tygla sin vrede: den hetsar honom med sådan rasande våldsamhet –
som när ett bål med
väldigt dån flammar upp under buken på grytan av koppar,
vattnet stiger av hettan, det rasar vilt och det ryker,
skummande väller det upp, det ryms inte längre därinne,
svarta ångor flyger mot skyn4 –
att han måste lägga grymma band på sig för att bemästra den. För egen del vet jag ingen lidelse som jag kan göra en lika väldig ansträngning för att dölja och stå emot. Så dyrt skulle jag inte vilja betala för visdomen. Jag fäster mig mindre vid vad den där mannen gör än vid hur mycket det kostar honom att inte göra något värre.
En annan person skröt för mig om sin jämvikt och sitt milda sätt, som verkligen är enastående. Jag sade honom att det visserligen var bra att alltid visa sig så behärskad för världen, särskilt för män i hög ställning som han; alla håller ögonen på dem; men att det viktigaste var att sörja för sig själv och sitt inre, och att man enligt min uppfattning inte skötte sina saker särskilt bra om man förtärde sig själv invändigt: det var det jag fruktade att han gjorde för att bevara denna mask och detta behärskade yttre. Man införlivar vreden med sig själv om man döljer den. Som Diogenes sade till Demosthenes när denne av rädsla för att bli sedd på en krog drog sig längre in i lokalen: ”Ju längre bakåt du drar dig, desto längre in kommer du.” Jag förordar att man hellre ger sin tjänare en kindpust lite opåkallat än att man gör våld på sitt humör för att bevara en låtsat vis attityd. Jag skulle hellre vilja spela ut mina lidelser än ruva dem och sedan få sota för det: de försvagas när de luftas och uttrycks, och det är bättre att deras udd vänds utåt än att den vänds in mot oss själva. ”Alla laster är mer dämpade när de syns, och som mest fördärvliga är de när de lurar bakom låtsad hälsa.”5
Jag uppmanar dem i min familj som har rätt att bli arga, först och främst att de ska vara sparsamma med sin vrede och inte tömma ut den till varje pris, ty det förtar dess verkan och tyngd. Ett ständigt tanklöst skrikande blir en vana som gör att alla struntar i det. Den vrede som du använder på en tjänare som har stulit något märker han inte av, för det är samma vrede som han har hört dig använda mot honom hundra gånger förr när han har diskat ett glas slarvigt eller ställt en pall på fel plats. För det andra vill jag uppmana dem att inte vredgas ut i tomma luften, utan se till att reprimanden träffar den som de beklagar sig över, för i vanliga fall börjar de skrika innan vederbörande har infunnit sig och de fortsätter att skrika hundra år efter att han har gått, och
spritt språngande vansinne slåss mot sig själv.6
De angriper sin egen skugga och driver denna storm till platser där ingen vare sig straffas eller berörs av den, utom någon som inte står ut med oljudet. Jag klandrar också dem som stormar upproriskt utan att ha någon motståndare. Sådana uppvisningsnummer ska man spara för tillfällen då de kan göra intryck:
som när en tjur inför kommande strid stöter ut de mest hemska
bröl och med ursinnig vrede går löst på en trädstam med hornen,
stångande sargar vind, rör upp sand som ett förspel till kampen.7
När jag blir arg blir jag det så intensivt men också så kortvarigt och fördolt som jag kan. Jag kan visserligen förlora fattningen snabbt och våldsamt, men jag blir inte så förvirrad att jag sätter igång att vårdslöst och urskillningslöst vräka ur mig alla möjliga kränkande yttranden och inte bryr mig om att styra mina skott mot de mål där jag tror att de sårar mest, för jag använder ju bara tungan. Mina tjänare slipper billigare undan stora uppgörelser än små. De små överraskar mig, och olyckan vill att så snart man är över kanten spelar det ingen roll vem som gav en knuffen, man rasar alltid ända ner i botten. Fallet skapar sitt eget tryck, sin egen rörelse, hastar fram av sig själv. Vid stora uppgörelser bereder det mig en tillfredsställelse att de är så berättigade att alla förväntar sig att ett rimligt vredesutbrott ska utlösas. Då sätter jag en ära i att svika deras förväntan, jag spänner mig och är på min vakt mot sådana situationer, de oroar mig och hotar att föra mig mycket långt bort om jag följde dem. Jag aktar mig ganska lätt för att gå in i denna lidelse, och bara jag är förberedd är jag tillräckligt stark för att stå emot dess framstöt, hur upprörande dess orsak än må vara. Men om den en gång bemäktigar sig mig på förhand och tar tag i mig drar den mig med sig, hur obetydlig dess orsak än må vara.
Så här kohandlar jag med dem som kan råka i tvist med mig: ”När du märker att jag är den förste som blir upprörd så låt mig blåsa på, med rätt eller orätt! Jag gör likadant med dig!” Storm blir det bara när vredesanfallen tävlar med varandra; de är benägna att frambringa varandra och uppstår inte på ett enda ställe. Låt oss var och en ge vår vrede fritt lopp, så kommer vi alltid att leva i fred. En nyttig föreskrift, men svår att följa.
Ibland händer det också att jag spelar arg för att få ordning i mitt hus, utan någon som helst verklig känsla. I takt med att åldern gör kroppsvätskorna bittrare bemödar jag mig om att motarbeta detta, och om jag kan kommer jag hädanefter att se till att jag blir mindre sur och grinig i takt med att jag får fler anledningar och böjelser att bli det, trots att jag hittills har tillhört dem som varit det minst.
Ett ord till för att avsluta det här ämnet. Aristoteles säger att vreden ibland är dygdens och tapperhetens svärd. Det är sannolikt, men de som förnekar detta replikerar skämtsamt att då måste det vara ett vapen som används på ett nytt sätt, för det är vi som sätter de andra vapnen i rörelse, men det här sätter oss i rörelse; vår hand styr det inte, det är vapnet som styr vår hand; vapnet håller oss, vi håller inte i vapnet.
1 rabie iecur incendente feruntur / praecipites, ut saxa iugis abrupta, quibus mons / subtrahitur clivoque latus pendente recedit. Juvenalis 6, 648–650.↵
2 Gratum est quod patriae civem populoque dedisti, / si facis ut patriae sit idoneus, utilis agris, / utilis et bellorum et pacis rebus agendis. Juvenalis 14, 70–72.↵
3 Ora tument ira, nigrescunt sanguine venae, / lumina Gorgoneo saevius igne micant. Ovidius, Ars amatoria 3, 503–504.↵
4 magno veluti cum flamma sonore / virgea suggeritur costis undantis aëni / exsultantque aestu latices, furit intus aquai / fumidus atque alte spumis exuberat amnis / nec iam se capit unda, volat vapor ater ad auras. Vergilius, Eneiden 7, 462–466.↵
5 Omnia vitia in aperto leviora sunt, et tunc perniciosissima cum simulata sanitate subsidunt. Seneca, brev 56, 10.↵
6 et secum petulans amentia certat. Claudianus, In Eutropium 1, 237.↵
7 mugitus veluti cum prima in proelia taurus / terrificos ciet atque irasci in cornua tentat / arboris obnixus trunco ventosque lacessit / ictibus et sparsa ad pugnam proludit arena. Vergilius, Eneiden 12, 103–106.↵