MIN FÖRTROGENHET MED dessa personligheter och det stöd som de utgör för min ålderdom och för min bok, som enbart är byggd på byte som jag tagit hos dem, tvingar mig att försvara deras ära. Seneca först. Bland de tusentals små pamfletter som anhängarna till den så kallat reformerade religionen sätter i omlopp för att försvara sin sak – och som ibland utgår från så pass bra händer att det är synd att de inte används för ett bättre ämne – läste jag en gång en som sökte finna en likhet mellan vår stackars framlidne kung Karl IX:s regering och Neros, och för att utvidga och komplettera denna likhet jämförde pamfletten framlidne kardinalen av Lorraine med Seneca, deras öden, deras ställning som ledande män i sina furstars regeringar, men också deras moral, karaktär och uppträdande. Här visar författaren enligt min åsikt kardinalen en stor ära, för även om jag tillhör dem som hyser lika stor uppskattning av hans intellekt, hans vältalighet, hans nit för sin religion och hans lojalitet mot sin kung som av hans goda tur att vara född i ett sekel då det var så nytt, så ovanligt och samtidigt så nödvändigt för det allmänna bästa att ha en kyrkoman av så ädel börd och med sådan värdighet, fullt kompetent och vuxen sitt ämbete, måste jag ändå bekänna sanningen och säga att jag inte anser hans kompetens på långt när lika stor som Senecas, inte heller hans karaktär lika fläckfri, helgjuten och orubblig som dennes. För att nå sitt syfte ger boken som jag talar om en mycket kränkande beskrivning av Seneca; kritiken har den lånat från historikern Dion, vars vittnesmål jag inte alls litar på. Det är inte bara det att Dion är inkonsekvent: först kallar han Seneca mycket vis och en dödsfiende till Neros laster, men på andra ställen framställer han honom som girig, ockrande, äregirig, feg, njutningslysten och som en hycklare med falska anspråk på att vara filosof. Dessutom framstår Senecas dygd så levande och stor i hans egna skrifter, och i dem finns det ett så övertygande försvar mot vissa av dessa anklagelser, till exempel den om hans rikedom och slösaktighet, att jag inte kan tro på något vittnesbörd om motsatsen. Och dessutom är det mycket rimligare att tro på de romerska historikerna än på de grekiska utlänningarna i sådana frågor. Tacitus och de andra talar om Senecas liv och död i mycket hedrande ordalag och skildrar honom som en mycket framstående och dygdig person i alla avseenden. Jag vill inte rikta någon annan kritik mot Dions omdöme än följande, som är ofrånkomlig: hans synsätt på romerska angelägenheter är så sjukt att han vågar stödja Julius Caesars sak mot Pompeius och Antonius sak mot Cicero.
Nu går vi till Plutarchos. Jean Bodin är en god författare i vår samtid, utrustad med mycket bättre omdöme än horden av bläcksuddare av samma generation; därför förtjänar han att bedömas och begrundas. Jag tycker att han är väl djärv i det avsnitt av Väg till historien där han anklagar Plutarchos, inte bara för okunnighet (vilket han gärna för mig får göra, det hör inte till mitt gebit) utan också för att han ofta skriver otroliga och helt uppdiktade saker (det är författarens egna ord). Hade Bodin bara sagt att Plutarchos framställer saker och ting på ett annat sätt än de är hade det inte varit någon allvarlig invändning, för det som vi inte har sett tar vi ur andras händer och på deras ord, och jag ser ju att Plutarchos ibland medvetet återger en och samma historia på olika sätt, till exempel Hannibals uppfattning om vilka som var de tre bästa härförarna någonsin: den återges på ett sätt i biografin över Flamininus och på ett annat sätt i den över Pyrrhos. Men om man anklagar honom för att ta otroliga och omöjliga saker för kontanta anklagar man världens mest omdömesgilla författare för att sakna omdöme. Det exempel som Bodin anför är när Plutarchos berättar att en pojke i Sparta hade stulit en rävunge, höll den gömd under kappan och hellre lät den slita sönder hela magen tills han dog än han röjde sin stöld. För det första tycker jag att det är ett illa valt exempel, eftersom det är mycket svårt att sätta gränser för själens färdigheter medan vi har bättre möjligheter att lära känna kroppens krafter och dra upp gränser för dem. Hade jag varit i Bodins ställe skulle jag därför hellre ha valt ett exempel av den här andra sorten. Också bland dem finns det en del som inte är så trovärdiga, till exempel det som Plutarchos berättar om att Pyrrhos, svårt sårad, utdelade ett så våldsamt hugg med sitt svärd mot en fullt rustad fiende att han klöv honom från topp till tå så att kroppen föll isär i två delar. I Bodins exempel kan jag inte finna något särskilt mirakulöst, och jag godtar heller inte den ursäkt med vars hjälp han försöker täcka Plutarchos, nämligen detta att han tillägger orden ”som man berättar” för att varna oss och tygla vår godtrogenhet. För om det inte gäller saker som accepteras på grund av deras auktoritet och av vördnad för tradition och religion skulle Plutarchos själv aldrig ha godtagit eller uppmanat oss att tro på saker som i sig själva är otroliga. Och det är lätt att se att han inte använder uttrycket ”som man berättar” i det syftet på det här stället, för på ett annat ställe anför han själv på tal om de spartanska barnens härdighet exempel som är från hans egen tid och som är svårare att få någon att tro, exempelvis ett som också Cicero har anfört före Plutarchos och efter att enligt egen uppgift ha varit på platsen: ända in i deras tid fanns det barn som vid prövningen av deras härdighet framför Dianatemplet stod ut med att piskas tills blodet strömmade över hela kroppen, inte bara utan att skrika utan också utan att sucka, och vissa gick så långt att de frivilligt gick i döden. Plutarchos berättar också, med hundra andra vittnen, att en glödande kolbit hade ramlat in i ärmen på en spartansk pojke när han tände rökelsen vid ett offer och att han lät hela armen brännas tills deltagarna kände att det luktade bränt kött. Enligt spartanernas normer fanns det ingenting där deras rykte stod mer på spel och där de kunde utsättas för mer klander och skam än när de ertappades med stöld. Själv är jag så uppfylld av föreställningen om spartanernas storhet att jag i motsats till Bodin finner Plutarchos berättelse trovärdig; vad mera är, jag finner den inte ens sällsam eller märkvärdig. Spartas historia är full av tusen grymmare och sällsammare exempel; på så sätt är den ett enda stort mirakel. Apropå stöld berättar Ammianus Marcellinus att det ännu på hans tid var omöjligt att hitta någon form av tortyr som kunde tvinga egyptier vilka hade ertappats med detta brott, som bedrevs i stor skala hos dem, att ens uppge sitt namn.
När en spansk bonde torterades för att avslöja sina medbrottslingar i mordet på pretorn Lucius Piso, skrek han mitt under plågorna att hans vänner kunde står kvar där de var och bevittna tortyren i lugn och ro, för smärtan kunde inte pressa ur honom ett enda ord till bekännelse. Och längre än så kom de inte den första dagen. När man nästa dag förde honom till förnyad tortyr slet han sig häftigt loss ur vakternas händer, stötte huvudet mot en klippvägg och tog livet av sig. Epicharis fick Neros hantlangare att uttömma all sin grymhet och uthärdade deras eld, deras slag och deras tortyrinstrument en hel dag utan att med ett ord röja deras sammansvärjning. När hon nästa dag bars till förnyad tortyr med alla lemmar krossade förde hon ett band från sin klänning runt armstödet på bärstolen med en löpsnara, och genom att köra in huvudet i snaran lyckades hon strypa sig med hjälp av kroppstyngden. När hon hade mod att dö på det sättet och undkomma den tortyr som hon först uthärdat – verkar det inte då som om hon medvetet utsatte sitt liv för detta uthållighetsprov dagen innan för att håna tyrannen, och för att uppmuntra andra till liknande motståndshandlingar mot honom?
Och om någon frågar våra musketörer vilka erfarenheter de har gjort i våra inbördeskrig kommer man att få höra exempel på uthållighet, motståndskraft och trots i vår eländiga tidsålder och i denna pöbelhop som är ännu mera mjuk och förvekligad än Egyptens – exempel värda att jämföras med dem som vi just har lämnat på spartanskt mod. Jag vet att det har funnits enkla bönder som låtit sina fotsulor stekas, fått fingertopparna krossade med pistolhane och fått sina blodsprängda ögon uttryckta ur huvudet då ett rep har stramats åt runt pannan innan de ens tänkt på att gå med på frigivning mot lösen. Jag har själv sett en, kvarlämnad att dö naken i ett dike, med halsen alldeles uppsvälld och förstörd av en grimma som fortfarande hängde där och med vars hjälp man hade släpat omkring honom hela natten fastbunden vid en hästsvans: kroppen var genomstungen på hundra ställen av dolkhugg som man hade gett honom, inte för att döda honom utan för att plåga och skrämma honom; allt detta hade han lidit så att han varken kunde tala eller känna något, fast besluten – sade han till mig – att hellre dö tusen gånger (vad lidande beträffar hade han verkligen gått igenom en död helt och hållet) än att lova något, och ändå var han en av de rikaste lantarbetarna i hela trakten. Hur många av dem har man inte sett låta sig tåligt brännas och stekas för åsikter som de har övertagit av andra, åsikter som de inte vetat om och inte förstått!
Jag har känt hundratals kvinnor (det sägs ju att gasconska huvuden är rätt överlägsna härvidlag) som man lättare skulle få att bita i glödande järn än få dem att släppa bettet om en åsikt som de lagt sig till med i vrede. Slag och tvång gör dem bara mer halsstarriga. Och mannen som hittade på historien om kvinnan som inte lät sig tystas av vare sig hot eller slag utan fortsatte säga att hennes man hade löss, och som kastades i sjön men medan hon höll på att drunkna lyfte händerna över huvudet och låtsades döda löss – han skapade verkligen en historia som ger en tydlig bild av den halsstarrighet som vi dagligen iakttar hos kvinnorna. Och halsstarrigheten är syster till ståndaktigheten, åtminstone i styrka och fasthet. Som jag har hävdat på ett annat ställe får vi inte döma om vad som är möjligt och omöjligt efter vad som är troligt och otroligt för vårt eget förstånd. Och det är ett stort fel, som de flesta människor råkar ut för – här tänker jag inte på Bodin – att man drar sig för att tro andra om något som man själv inte kan eller inte vill. Var och en tycker att den mänskliga naturens grundform finns hos en själv och att alla andra former ska ordnas efter den. Attityder som inte motsvarar ens egna är låtsade och falska. Om man visar en människa något av en annan människas handlingar eller färdigheter är det första som han då tar till för att vägleda sitt omdöme det egna exemplet: det mönster som gäller för honom ska gälla för hela världsordningen. Åh, vilken farlig och outhärdlig åsnedumhet! Själv anser jag att vissa människor står mycket högt över mig, särskilt några från antiken. Och trots att jag klart inser min oförmåga att följa dem på tusen stegs avstånd slutar jag inte upp med att följa dem med blicken och bedöma de drivkrafter som lyfter dem så högt, drivkrafter som jag i viss grad kan ana frön till hos mig själv; detsamma gäller den yttersta andliga lågheten, som jag inte förfäras av och som jag heller inte vägrar att tro på. Jag ser klart hur de stora själarna gör för att stiga, jag beundrar deras storhet, och denna höga flykt, som jag finner så skön, ansluter jag mig till, och även om jag med mina krafter inte når upp till dem strävar åtminstone mitt omdöme åt det hållet med en stark längtan.
Det andra exemplet som Bodin ger på otroliga och helt påhittade saker hos Plutarchos är hans påstående att Agesilaos dömdes till böter av eforerna för att han hade vunnit medborgarnas hjärta och välvilja enbart för sig själv. Jag vet inte vad Bodin hittar för tecken på att detta skulle vara falskt, men här talar Plutarchos hursomhelst om saker som bör vara mycket mer välkända för honom än för oss, och det var ingenting nytt i Grekland att man såg människor straffas och landsförvisas bara för att de var alltför omtyckta av sina medborgare; tänk bara på ostracismen och petalismen. I samma stycke hos Bodin finns en annan anklagelse mot Plutarchos som retar mig. Här säger han att Plutarchos har gjort hederliga kopplingar mellan romare och romare och mellan greker och greker, men inte mellan romare och greker, och som belägg pekar han på paren Demosthenes och Cicero, Cato och Aristeides, Sulla och Lysandros, Marcellus och Pelopidas och Pompeius och Agesilaos. Bodin anser att Plutarchos har gynnat grekerna genom att ge dem så ojämlika parkamrater. Det är ett angrepp mot just det som är mest förträffligt och berömvärt hos Plutarchos, för i hans jämförande levnadsteckningar (som är den mest beundransvärda delen av hans verk och den som han enligt min åsikt var mest nöjd med) är hans omdömen lika ärliga och uppriktiga som de är djupgående och tungt vägande. Här har vi en filosof som lär oss vad dygd är. Låt oss se efter om vi inte kan försvara honom mot denna anklagelse för oredlighet och osanning. Det som jag kan tänka mig har gett upphov till detta omdöme är den starka strålglans som omger de romerska namnen i vårt medvetande: det förefaller oss omöjligt att Demosthenes kan mäta sig i ära med en konsul, prokonsul eller kvestor i denna stora republik. Men om man skärskådar sanningen och människorna i sig själva – vilket Plutarchos främst syftade till att göra: han ville väga deras levnadssätt, karaktärer och färdigheter snarare än deras öden – tror jag i motsats till Bodin att det är Cicero och Cato den äldre som inte alls når upp till sina motparter. I Bodins ställe skulle jag hellre ha valt exemplet med Cato den yngre jämfört med Fokion, för i det paret kunde man hitta en mera trolig ojämlikhet till romarens fördel. När det gäller Marcellus, Sulla och Pompeius inser jag visserligen att deras krigiska bedrifter är mer omfattande, ärorika och storslagna än de grekers som Plutarchos jämför dem med, men de skönaste och mest dygdiga handlingarna är inte alltid de ryktbaraste, det gäller både i krig och annars. Jag ser ofta namn på fältherrar som har hamnat i skuggan av glansen från andra, mindre välförtjänta namn, till exempel Labienus, Ventidius, Telesinus och många andra. Och om jag tog det från det hållet och beklagade mig för grekernas skull – kunde jag inte i så fall hävda att Camillus passar sämre att jämföras med Themistokles, graccherna med Agis och Kleomenes, Numa med Lykurgos? Men det är galet att jämföra saker på en enda punkt när de har så många sidor. Även om Plutarchos jämför dem likställer han dem ändå inte. Vem kan påpeka deras skillnader tydligare och mer samvetsgrant än han? När han ska till att jämföra de segrar, de militära bedrifter och den styrka som Pompeius arméer visade och de triumfer som han vann med motsvarande hos Agesilaos säger han: ”Jag tror inte ens att själve Xenofon skulle ha vågat jämföra dem om han hade levat, även om han fick skriva allt han ville som talade till Agesilaos fördel.” Talar han om att jämföra Lysandros med Sulla? ”Här finns ingen jämförelse”, säger han, ”varken i antalet segrar eller i de faror som de utsatte sig för i strid, för Lysandros vann bara två sjöslag”, och så vidare. Det innebär inte att romarna fråntas någon ära. Bara genom att ställa dem mot grekerna kan Plutarchos inte ha begått något fel mot dem, vad det än må finnas för skiljaktighet. Och han väger dem inte i sin helhet mot varandra; i stort ger han inte företräde åt någon sida; han jämför detaljer och omständigheter, den ena efter den andra, och bedömer dessa var för sig. Så om någon ville beskylla honom för att vara partisk skulle han vara tvungen att plocka ut ett enskilt omdöme eller hävda generellt att han gjorde fel i att para ihop den och den greken med den och den romaren, eftersom det fanns andra som motsvarade och liknade varandra så att de bättre lämpade sig för en jämförelse.