SOM ALLA VET räknas de inte i dussin, särskilt inte vad gäller uppfyllandet av äktenskapets plikter, för äktenskapet är en affär fylld av så många svårhanterliga omständigheter att det är svårt för en kvinna att gå upp i det med hela sin vilja under någon längre tid. Trots att männens ställning är något bättre i äktenskapet har de fullt sjå. Prövostenen för ett gott äktenskap, det avgörande provet, är hur länge förbindelsen varar och om den har varit behaglig, trofast och gynnsam. I vår tid väntar hustrurna oftast med att visa sina goda omsorger om och sin lågande kärlek till sina män tills de har avlidit, för att åtminstone då vittna om sin goda vilja. Ett senkommet vittnesbörd, i otid! Därmed bevisar de snarare att de bara älskar dem när de är döda. Livet är fyllt av eldfängdheter, döden av kärlek och välanständighet. På samma sätt som fäderna döljer sin kärlek till barnen döljer hustrurna gärna på samma sätt sin kärlek till männen för att upprätthålla passande respekt. Sådana mysterier är inte i min smak: änkorna kan slita sitt hår och sarga sig hur mycket de vill, jag går till en kammarjungfru eller sekreterare och viskar en fråga: ”Hur hade de det? Hur var deras samliv?” Och jag minns alltid det träffande ordet: ”Mest demonstrativt sörjer de kvinnor som sörjer minst.”1 Deras hulkande är avskyvärt för de levande och meningslöst för de döda. Vi låter dem gärna skratta efteråt, förutsatt att de skrattar med oss medan vi lever. Nog är det så att man vill återuppstå av ilska när hon som har spottat mig i ansiktet när jag levde kommer och masserar mina fötter när jag inte längre lever! Om det är något hedrande att begråta äkta män tillkommer den hedern enbart de hustrur som har skrattat med dem i livet; låt dem som grät när han levde skratta när han är död, både utvändigt och invändigt. Så betrakta inte de fuktiga ögonen och lyssna inte på den ynkliga rösten – betrakta hållningen, hyns färg och kindernas rundning under den stora sorgslöjan, det är med dem hon talar sin tydliga franska. Det är få kvinnor som inte blir friskare när de blir änkor, en egenskap som inte kan ljuga. Det konventionella uppträdandet riktar inte blicken bakåt utan framåt, det handlar mer om att göra vinster än att betala. När jag var barn var det en ärbar och mycket vacker dam – hon lever fortfarande – som när hon blev änka efter en furste prydde sig litet mer grant än vad våra regler för änkor tillåter, och när man förebrådde henne sade hon: ”Det gör jag därför att jag inte lägger an på några nya förbindelser och inte har nån lust att gifta om mig.”
För att inte helt sticka av mot våra sedvänjor har jag valt ut tre hustrur som också visade godhet och tillgivenhet i samband med sina mäns död. Exemplen är dock något avvikande, och så pass drastiska att de ledde till tappra offer av det egna livet. Plinius den yngre hade en granne nära ett av sina hus i Italien som plågades alldeles gräsligt av rötsår på könsorganet. När hustrun såg honom plågas så länge bad hon om lov att i lugn och ro se närmare på hans åkomma; sedan skulle hon tala om för honom på ett uppriktigare sätt vad han hade att vänta. Efter att ha fått hans medgivande och granskat honom noga fann hon att han omöjligt kunde bli frisk och att det enda som han hade att se fram emot var att under mycket lång tid få leva ett liv då han försmäktade i plågor. Så hon rådde honom att ta sitt liv som den säkraste och mest ofelbara boten. När hon märkte att han tvekade inför ett så drastiskt steg sade hon: ”Tro inte, min vän, att de plågor som jag ser att du lider av inte berör mig lika mycket som dig, och att jag inte tänker använda samma medicin som jag föreskriver dig för att befria mig från dem. Jag tänker följa dig i läkningen precis som jag har följt dig i sjukdomen: glöm din rädsla och tänk på att vi bara kommer att känna glädje under denna resa som befriar oss från plågorna; lyckliga ger vi oss av tillsammans.” Efter att ha stärkt mannens mod med dessa ord bestämde hon att de skulle kasta sig i havet från ett fönster i deras hus som vette åt det hållet. Och för att ända till slutet upprätthålla denna trofasta, starka kärlek som hon hade visat honom i livet ville hon att han även skulle dö i hennes armar, men för att han inte skulle glida ur hennes grepp och för att hennes omfamning inte skulle lösas upp av fallet eller rädslan band hon ihop sig mycket hårt med honom med ett rep om midjan och lämnade sålunda sitt liv för att mannen skulle få frid. Hon var av låg härkomst, och bland sådana människor är det inte ovanligt att man ser exempel på sällsynt godhet:
när Rättvisan lämnade jorden
avsatte hon sina sista spår hos just dessa mänskor.2
De andra två var adliga och rika, och bland sådana är det glest med exempel på dygd. Arria var hustru till Caecina Paetus, en tidigare konsul, och var mor till en annan Arria som var hustru till den Thrasea Paetus vars dygd var så omtalad på Neros tid, och genom denne svärson blev hon mormor till Fannia – dessa män och kvinnor har så snarlika namn och öden att många har blandat ihop dem. När den första Arrias man Caecina Paetus hade tagits till fånga av kejsar Claudius män efter Scribonianus nederlag – Paetus hade tillhört hans parti – bad Arria de män som skulle föra hennes man som fånge till Rom att hon skulle få följa med på deras fartyg: det skulle bli mycket billigare och mer praktiskt för dem med henne än med den stora mängd av män som de annars behövde för att se till hennes man; hon kunde ensam sköta hans rum, hans mat och allt det andra. De vägrade, så hustrun kastade sig i en fiskebåt som hon omedelbart hyrde, och på så sätt följde hon efter honom från Slavonien. En dag när de var i Rom och kejsaren var med vände sig Scribonianus änka Junia förtroligt till Arria eftersom de hade rönt samma olycksöde, men Arria avvisade henne strängt med följande ord: ”Skulle jag tala till dig eller lyssna på dig – du som fortfarande lever fast Scribonianus dödades i dina armar?” Dessa ord fick tillsammans med flera andra tecken släktingarna att förstå att hon inte kunde bära sin mans olycka och tänkte ta livet av sig. Thrasea, hennes svärson, bönföll att hon inte skulle förgöra sitt liv och sade: ”Om jag mötte samma öde som Caecina, skulle du då vilja att min hustru, din dotter, skulle göra likadant?” Vartill hon svarade: ”Vad? Om jag skulle vilja det? Ja! Ja, det skulle jag vilja, om hon hade levat lika länge och i samma endräkt med dig som jag med min man!” Svaret gjorde dem ännu oroligare för henne och fick dem att mer uppmärksamt ge akt på hennes uppträdande. En dag sade hon till vakterna: ”Gör vad ni vill, ni kan visserligen ge mig en värre död, men hindra mig från att dö kan ni inte.” Och med rasande häftighet kastade hon sig ur stolen där hon satt och slog med all kraft huvudet i väggen intill, och av smällen föll hon raklång, avsvimmad och allvarligt skadad. När de med stor svårighet hade fått henne till sans sade hon: ”Jag sade ju att om ni förvägrar mig ett lätt sätt att ta mitt liv väljer jag ett annat, hur svårt det än är.”
Slutet för denna häpnadsväckande dygd blev följande. Eftersom hennes man Paetus inte av sig själv hade tillräckligt med mod för att ta sitt liv, vilket den grymme kejsaren tvingade honom att göra, kom Arria en dag som vanligt och framförde först de argument och uppmuntrande ord som var lämpliga när hon skulle råda honom att utföra handlingen, sedan grep hon dolken som mannen bar och drog den ur slidan. Med dolken i handen avslutade hon sin maning med följande ord: ”Gör så här, Paetus!” Och i samma ögonblick gav hon sig själv ett dödande hugg i magen. Så drog hon ut dolken ur såret, räckte den till honom och ändade sitt liv med dessa ädla, storsinta och odödliga ord: Paete, non dolet.3 Hon hann bara säga dessa tre sköna ord: ”Se, Paetus, det gjorde inte ont för mig.”
När den kyska Arria räckte svärdet till Paetus
som hon själv hade ryckt ut ur sin sårade kroppsa hon: ”Det sår jag har gett mig smärtar inte, min Paetus.
Det du ska tillfoga dig – det gör mig ont, kan du tro.4
Arrias ord är starkare på originalspråket och har en rikare innebörd, för varken mannens sår och död eller hennes eget sår och död tyngde henne då hon själv hade tillrått och frambragt dem. När hon hade utfört detta höga, tappra dåd enbart för sin mans skull tänkte hon i den sista stunden av sitt liv uteslutande på honom och på att befria mannen från rädslan för att följa henne i döden. Paetus stötte genast samma vapen i bröstet; jag tror att han skämdes för att han behövde en så dyrbar och värdefull vägledning.
Pompeia Paulina, en ung och mycket förnäm romarinna, hade gift sig med Seneca på hans höga ålderdom. Nero, hans fina elev, skickade sina drabanter till honom för att meddela befallningen att han måste dö, vilket brukade gå till på följande sätt. När de romerska kejsarna vid den här tiden hade dömt någon framstående man till döden uppmanade de honom genom sina ämbetsmän att välja det dödssätt som han föredrog och ta livet av sig inom en viss tid, kort eller lång alltefter graden av kejsarens vrede; under den tiden fick den dömde möjlighet att ordna sina angelägenheter, men ibland var tiden så knapp att det inte gick. Om den dödsdömde trotsade befallningen skickade de dit särskilt folk som utförde domen: antingen skar de av ådrorna i armar och ben eller tvingade honom att svälja gift. Men män av ära väntade inte på detta tvång utan använde sina egna läkare och kirurger. Seneca åhörde befallningen med lugn och samlad min och bad sedan om papper för att skriva sitt testamente, och när befälhavaren vägrade honom detta vände han sig till sina vänner och sade: ”Eftersom jag inte kan lämna något annat åt er som erkänsla för det jag är skyldig er lämnar jag er i alla fall det vackraste jag har, nämligen bilden av mina seder och mitt liv, som jag ber er bevara i ert minne, för att ni därmed ska kunna vinna ära som uppriktiga och sanna vänner.” Samtidigt sökte han ömsom att med tröstande ord mildra den bittra sorg som han såg att de plågades av, ömsom skärpte han rösten för att klandra dem: ”Var är nu filosofins vackra föreskrifter?” frågade han. ”Vad har det nu blivit av de förberedelser som vi under alla dessa år har vidtagit mot ödets nycker? Var vi ovetande om Neros grymhet? Vad kunde vi vänta oss av en man som har dödat sin mor och sin bror – annat än att han också skulle låta sin handledare dö som har fostrat och undervisat honom?” Efter att ha yttrat detta till alla vände han sig mot sin hustru, omfamnade henne hårt när hennes mod och krafter sviktade under den tunga bördan, bad henne att något mera tåligt bära olyckan för sin kärlek till honom, för nu var den stunden inne då han måste visa, inte längre genom förnuftsargument och diskussioner utan i handling, vilket utbyte han hade haft av sina studier, och att han mötte döden, inte bara utan smärta utan också med glädje. ”Därför ska inte du, min kära vän, vanära döden med dina tårar”, sade han, ”för det får inte se ut som om du älskar dig själv mer än mitt goda namn. Dämpa din sorg och trösta dig med den kunskap som du har vunnit om mig och mina handlingar! Ägna resten av ditt liv åt sådana hedervärda sysslor som du beflitat dig om!” Nu återvann Paulina en del av sina livsandar, återupplivade sitt storsinta mod med hjälp av sin mycket ädla kärlek och svarade: ”Nej, Seneca, jag är inte den som lämnar dig utan mitt sällskap i en så utsatt situation. Jag vill inte att du ska tro att de förebilder i fråga om dygd, som ditt liv har visat, ännu inte har lärt mig att dö på rätt sätt, och när skulle jag kunna göra detta på ett bättre sätt, mer ärofullt och mer i enlighet med min egen vilja, än när jag dör tillsammans med dig? Var så säker: jag går bort tillsammans med dig.” Seneca hälsade med glädje sin hustrus vackra, ärofulla beslut, och samtidigt befriades han nu från sin fruktan för att lämna henne i sina fienders grymma våld när han själv var borta, och han sade: ”Paulina, jag gav dig råd om vad som kunde hjälpa dig att leva ditt liv mer lyckligt. Du föredrar alltså att dö med ära; det kan jag sannerligen inte förvägra dig. Må vi nå vårt gemensamma mål med samma ståndaktighet och beslutsamhet, men må skönheten och äran bli större för dig!”
Därefter öppnade man samtidigt ådrorna i deras armar, men eftersom Senecas ådror var hopskrumpna på grund av både hans ålderdom och hans återhållsamma liv rann blodet för sakta och för svagt, så Seneca befallde att man också skulle öppna ådrorna i låren. För att hustruns mod inte skulle brytas ner av den plåga han därmed drabbades av, och för att dessutom befria sig själv från den bedrövelse som han erfor av att se henne i detta ömkliga tillstånd bad han henne gå med på att man bar in henne i rummet intill, vilket också skedde sedan han mycket kärleksfullt hade tagit avsked av henne. Men eftersom alla dessa snitt ännu inte räckte för att få honom att dö befallde han sin läkare Statius Annaeus att ge honom en giftdryck, som inte heller den fick någon vidare verkan, för på grund av svagheten och kylan i lemmarna kunde giftet inte nå fram till hjärtat. Därför gjorde man dessutom i ordning ett mycket hett bad, och medan Seneca nu kände slutet nalkas fortsatte han så länge han kunde andas att föra ett lysande resonemang om det tillstånd som han befann sig i. Hans sekreterare upptecknade det så länge de kunde uppfatta hans röst, och lång tid därefter hölls hans sista ord i ära bland människor (det är en mycket förarglig förlust att de inte finns bevarade till våra dagar). När han kände dödens sista attacker tog han av badvattnet, som var alldeles blodrött, hällde det över huvudet och sade: ”Jag viger detta vatten åt Jupiter Befriaren.” Nero fick höra allt detta och fruktade att Paulinas död skulle leda till kritik mot honom eftersom hon var en av de mest högättade kvinnorna i Rom och han inte hyste någon särskild animositet mot henne, så i största hast skickade han befallning att hennes sår skulle förbindas. Hennes egna tjänare gjorde det utan att hon visste om det, för hon var redan medvetslös och halvdöd. Den tid som hon mot sin vilja levde därefter tillbringade hon på ett sätt som lände henne till stor ära och som det anstod en så dygdig kvinna; hennes bleka ansiktsfärg visade hur mycket liv hon låtit rinna ut ur sina sår.
Det där var mina tre alldeles sanna historier, och jag finner dem lika underhållande och lika tragiska som de historier vi hittar på efter eget skön för att roa allmänheten. Det förundrar mig att de som sysslar med sånt inte hellre stannar för att välja tiotusen verkligt vackra historier som finns i böckerna; då skulle de få mindre besvär och bjuda på mer nöje och nytta. Och om någon skulle vilja bygga upp en fullständig och inbördes sammanhängande helhet av sådana historier, skulle han själv inte behöva bidra med annat än det sammanbindande elementet, likt en lödmetall av annat ämne. På det sättet skulle han kunna samla massor av sanna händelser av alla de slag och disponera dem och variera dem i enlighet med vad verkets skönhet skulle kräva, ungefär på samma sätt som Ovidius har sytt och lappat ihop sina Metamorfoser av en stor mängd olika fabler.
Vad beträffar det sista paret som jag berättade om är det också värt att begrunda att Paulina med glädje erbjuder sig att lämna livet för kärleken till sin man, och att hennes man en gång tidigare hade lämnat döden för kärleken till henne. För oss finns det ingen riktig jämvikt i ett sådant byte, men med sin stoiska läggning tror jag att Seneca ansåg att han hade gjort lika mycket för henne när han förlängde sitt liv för hennes skull som om han hade dött för henne. I ett av breven till Lucilius förklarar han att han hade fått feber i Rom och genast klivit i sin vagn för att bege sig till ett av sina hus på landet – mot hustruns vilja, för hon ville hålla honom kvar. Då hade han svarat henne att den feber som han hade inte var kroppens utan platsens, och han fortsätter: ”Hon lät mig åka men förmanade mig strängt att sköta min hälsa. När jag vet att hennes liv ligger i mitt börjar jag sörja för mig själv för att därmed kunna sörja för henne. Den fördel som min ålderdom har gett mig genom att göra mig mer fast och beslutsam inför mycket – den fördelen håller jag på att förlora när jag erinrar mig att i denne gubbe finns det en ung kvinna som har nytta av mig. Eftersom jag inte kan tvinga henne att älska mig mer tappert tvingar hon mig att älska mig själv med större omsorg, för man måste ge något utrymme åt redbara känslor. Och trots att omständigheterna driver oss till det motsatta måste man ibland kalla tillbaka livet, även om det sker under smärta: man måste hejda själen precis när den är på väg ut mellan tänderna, eftersom livets lag säger att goda människor inte ska leva så länge de tycker det är roligt, utan så länge de måste. Den som inte sätter så stort värde på sin hustru eller sin vän att han vill förlänga livet för deras skull utan envisas med att dö – han är alltför klen och slapp: själen måste befalla sig själv att förlänga livet när de närmastes nytta kräver det. Ibland måste vi foga oss efter våra vänner och avbryta våra planer för deras skull när vi helst vill dö för vår egen skull. Det är ett bevis på storsinthet att återvända till livet av hänsyn till någon annan, vilket många stora män har gjort. Och det är en akt av enastående godhet att värna om sin ålderdom (vars främsta fördel annars är att man inte bryr sig om hur länge livet varar och man gör ett modigare och mer föraktfullt bruk av livet) om man märker att denna plikt är kär, behaglig och nyttig för någon som älskar en. Så får man också en mycket behaglig lön för det, för vad är ljuvare än att ens hustru håller så mycket av en att man för hennes skull håller mer av sig själv? Alltså har min Paulina inte bara gett mig sin ängslan att bära utan också min. Det var inte nog för mig att överväga hur beslutsamt jag kunde dö, jag har också övervägt med hur föga beslutsamhet hon skulle kunna bära min död. Jag har tvingat mig själv att leva, och ibland kan det vara ett uttryck för storsinthet att man lever.”
Så lyder Senecas ord, utomordentliga som vanligt.
1 Iactantius maerent quae minus dolent. Tacitus, Annaler 2, 77, 6.↵
2 extrema per illos / Iustitia excedens terris vestigia fecit. Vergilius, Georgica 2, 473–474.↵
3 Paetus, det gör inte ont. Plinius den yngre, brev 3, 16, 6.↵
4 Casta suo gladium cum traderet Arria Paeto / quem de visceribus traxerat ipsa suis: / Si qua fides, vulnus quod feci non dolet, inquit, / sed quod tu facies, id mihi, Paete, dolet. Martialis 1, 13, 1–4.↵