En novemberkväll för ett par år sedan bad en kollega att jag skulle träffa en kvinna i 40-årsåldern på akutmottagningen på det sjukhus där jag arbetade. I den sammanfattning jag fick stod det bara ett par meningar: »Tidigare frisk kvinna. Nu extremt trött sedan ett dygn. Prover och datortomografi normala. Depression?«

Kvinnan berättade att hon samma dag hade känt en enorm trötthet. Hon var övertygad om att hon hade drabbats av en ovanlig sjukdom och trodde inte alls på att testerna och blodproverna som just hade tagits var normala. »Det måste vara något som ni missar«, förklarade hon. När jag frågade hur hennes liv hade sett ut den senaste tiden förstod hon först inte vad det hade med saken att göra, men sedan berättade hon att det senaste året hade varit tufft. Hon vantrivdes på jobbet där arbetsuppgifterna inte bara blivit mer omfattande utan också mer oklara. Dessutom hade hon och maken köpt ett nytt hus som de höll på att renovera. Att hon hade haft mycket att göra både privat och på jobbet var dock inget nytt, det hade hon haft även tidigare utan att det hade påverkat henne nämnvärt.

Den här hösten var det annorlunda. Hon hade känt sig allt tröttare. Successivt hade hon dragit sig undan allt mer och struntat i att höra av sig till sina vänner. Normalt brukade hon tycka om att rida – hon hade tidigare tävlingsridit – och att läsa, men hon hade inte varit i stallet på över ett år och kunde inte ens minnas när hon öppnade en bok senast. Suget fanns inte längre och dessutom var hon för okoncentrerad för att kunna läsa.

När hon vaknade just den här morgonen kom hon knappt upp ur sängen. Hon var som paralyserad av en enorm trötthet och till slut hade maken kört henne till akutmottagningen. Min kollega som först hade träffat henne misstänkte en infektion, men blodproverna visade inga tecken på en sådan. Även röntgenundersökningen av hjärnan var helt normal. När min kollega föreslog att hon borde träffa en psykiatriker var hon först tveksam. Det hon hade drabbats av satt ju i kroppen! Dessutom hade hon aldrig haft psykiatriska problem tidigare i livet.

Det hon hade var en depression och inte någon ovanlig sjukdom som läkarna hade missat. När hon efter en stund insåg detta kom frågan hur man behandlar en sådan. Jag förklarade att hon måste ta det lugnt en tid, sannolikt stanna hemma från jobbet eller i alla fall jobba lite mindre och att man skulle kunna pröva antidepressiv medicin. Dessutom fanns möjligheten till terapi. Hennes mamma hade tagit antidepressiva mediciner med dåligt resultat, så några mediciner ville hon inte ha och terapi ställde hon sig tveksam till. Fanns det något annat? Jag förklarade att träning har samma effekt som mediciner vid depression, men att det kräver att man springer. Minst 30 minuter per gång och helst tre gånger i veckan. Och det tar flera veckor innan man får effekt, men när den väl kommer är den fullt jämförbar med antidepressiva mediciner.

I hennes skick var inte löpträning tre gånger i veckan ett realistiskt alternativ, så vi bestämde att hon skulle börja med regelbundna promenader. De första dagarna gick hon i bara tio minuter, sedan blev det längre och i högre tempo. När jag träffade henne på sjukhuset tre veckor senare var hon fortfarande trött, men hon hade ändå tillräckligt med ork för att sakta jogga en kvart per gång.

I takt med att veckorna gick trappade hon upp ansträngningen. Fyra månader efter besöket på akuten sprang hon tre gånger i veckan, ofta i nästan en timme per gång. Förändringen i måendet var slående! Hon berättade att hon inte bara mådde och sov bättre utan att hon fungerade bättre på alla sätt. Närminne och koncentration var bättre. Oron över småsaker var borta och hon reagerade inte lika starkt på stress vare sig på jobbet eller hemma. Hon hade återupptagit både ridningen och umgänget med sina vänner. Dessutom hade hon tagit tag i sin arbetssituation och fått tydligare direktiv om vad som förväntades av henne. Familjen tyckte att skillnaden var slående – »mamma är tillbaka«.

Det hon var särskilt glad över var att hon själv hade åstadkommit förändringen i sitt liv genom att ta sig ut i löpspåret. Till en början var det visserligen en rejäl kraftansträngning, men efterhand blev det allt lättare. Att det helt berodde på hennes egen insats hade gjort underverk för självkänslan.

Bara trött och hängig eller deprimerad?

De flesta kan känna sig trötta och hängiga av och till. Om du däremot är ledsen flera veckor i sträck, känner hopplöshet inför framtiden och att det du normalt tycker om att göra känns meningslöst kan du ha en depression. Hur den yttrar sig kan variera från person till person. En del blir så trötta att de knappt kommer upp ur sängen på morgonen, medan andra fylls av en så stark oro att de inte får en blund på nätterna. En del tappar aptiten och rasar i vikt, medan andra blir hungriga och snabbt går upp i vikt. I praktiken finns det många olika typer av depressioner, men alla har det gemensamt att de innebär ett stort lidande för den som är drabbad.

I dag vet nästan alla att det går att behandla en depression med medicin. Många känner också till att motion och träning är bra för måendet, men de flesta vet inte hur stor skillnad det gör och att träning faktiskt är en depressionsmedicin i sig själv. En medicin som dessutom saknar biverkningar och kommer att få i princip alla att må bättre – oavsett om man bara är lite småhängig eller djupt deprimerad.

Träning är en depressionsmedicin i sig själv. En medicin som dessutom saknar biverkningar och som får i princip alla att må bättre.

Träning hjälper mot alla former av nedstämdhet

Det är ofta svårt att dra gränsen för vad som är en depression. De flesta kan känna sig hängiga under en period utan att det betyder att de är deprimerade. För att ställa diagnosen depression utgår man från en lista med nio kriterier. Personen ska till exempel ha tappat intresset för sådant som tidigare var roligt, sova dåligt, känna sig irriterad, värdelös och okoncentrerad och ha gått ner eller upp rejält i vikt. Minst fem av nio punkter ska kunna bockas av. Men säg att man bara uppfyller fyra av dem? Man tycker att allt känns meningslöst och känner sig allmänt värdelös. Aptiten har nästan helt försvunnit samtidigt som man sover uselt. Är man helt frisk då? Uppenbarligen mår man ju inte särskilt bra, även om det i strikt medicinsk mening inte är frågan om en depression.

Det här är ett exempel på att psykiatri inte är en exakt vetenskap. I grunden handlar det om subjektiva upplevelser. Varken blodprov eller röntgenundersökningar kan ge svar på om man är deprimerad eller inte. De checklistor som vi psykiatriker använder i brist på bättre, och som man kan hitta själv och fylla i på nätet, ska man se som ett hjälpmedel och inte som en absolut sanning. Precis som vid ADHD finns det en stor gråzon även när det gäller depression.

Om man ger ett antidepressivt läkemedel till någon som inte är det minsta deprimerad kommer medlet normalt inte att få någon effekt. Träningens effekter är däremot starka även vid nedstämdhet som inte är så allvarlig att den kan klassas som depression. Oavsett nivån på nedstämdheten gör träningen så att alla mår bättre och att de negativa tankarna minskar och självkänslan ökar.

När jag har berättat för patienter att löprundor har samma effekt som antidepressiv medicin blir de flesta förvånade och bara ett fåtal har hört talas om det tidigare. Man kan undra hur det kommer sig att så många inte känner till att regelbundna löprundor kan vara lika effektiva som medicin vid depression. »Om det hade varit sant borde väl alla ha känt till det?« tycks de flesta resonera. Anledningen till vår utbredda okunskap om detta är enkel. Den stavas pengar.

Prozac vs träning

Den 29 december 1987 beslutade sig den mäktiga amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA (Food and Drug Administration) för att tillåta läkemedlet Fluoxetin i usa. Fluoxetin blev därmed den första nya typen av antidepressiva läkemedel som godkändes i USA på nästan två decennier. Trots att preparatet introducerades under en tid då många fortfarande inte trodde att en depression berodde på biologiska faktorer – eller ens hade sitt ursprung i hjärnan – blev det en enorm succé. Fluoxetin lanserades under namnet »Prozac« och blev på kort tid inte bara ett av världens mest sålda läkemedel utan ett av världens mest kända varumärken överhuvudtaget. Det skrevs tusentals artiklar och flera böcker om det nya antidepressiva läkemedlet, däribland kultbiografin Prozac Nation. Rapparen Jay-Z sjöng om den nya medicinen och självaste Tony Soprano i tv-serien Sopranos åt Prozac.

Fluoxetin ökar nivåerna av ämnet serotonin mellan hjärnans celler genom att blockera att hjärncellerna pumpar tillbaka serotoninet – det är nämligen mellan cellerna som serotoninet utövar sin effekt. Den grupp läkemedel som Fluoxetin tillhör fick namnet »selektiva serotoninåterupptagshämmare« eller ssri. Inom bara några år lanserades flera liknande preparat som alla blev stora försäljningssuccéer och kom att användas av miljoner människor världen över. Men samtidigt som försäljningen sköt i höjden visade det sig att runt en tredjedel av alla som åt medicinen inte fick någon effekt av den. Och för ytterligare en tredjedel gav den bara begränsad effekt – även om de mådde bättre var de fortfarande deprimerade. Dessutom fick många biverkningar som sömnstörningar, muntorrhet, illamående och sexuella problem. Visserligen var biverkningarna oftast övergående, men de kunde ändå vara så pass besvärande att de som hade börjat ta medicinen gav upp och slutade innan den hann ge effekt.

Läkare, forskare och inte minst de som led av en depression började undra om det kunde finnas någon annan behandling, som inte innebar att man behövde ta medicin. Att man valde att rikta blicken mot just fysisk aktivitet var egentligen inte så konstigt. Redan 1905 publicerades en vetenskaplig artikel om kopplingen mellan motion och träning och hur vi mår i den psykiatriska tidskriften American Journal of Insanity, vilket för övrigt är ett namn som inte hade ansetts vara acceptabelt i dag.

I slutet av 1980-talet började man systematiskt jämföra effekten av träning med medicin vid depression. Frågan man ville ha svar på var om träningen kunde ge samma effekt som läkemedel. Forskningen drevs inte av läkemedelsbolagen – som naturligtvis inte hade något kommersiellt intresse i att undersöka om träning kan bota depressioner – utan av medicinska universitet. Därför var budgeten inte riktigt densamma som när man utvecklar nya läkemedel.

Regelbunden träning är lika effektivt som medicin vid depression.

Genombrottet kom när den amerikanske psykologen James Blumenthal samlade ihop 156 individer, i det här sammanhanget ett högt antal, som alla led av en depression. Blumenthal lottade försökspersonerna i tre grupper. En fick Zoloft, ett av världens mest använda antidepressiva läkemedel. En fick träna tre gånger i veckan och i 30 minuter varje gång. En tredje grupp fick både ta medicin och träna.

Fyra månader senare var det dags att se hur det hade gått. Det visade sig då att majoriteten av deltagarna i alla tre grupper mådde så pass mycket bättre att de inte längre kunde klassas som deprimerade. Och viktigast av allt: man kunde se att det var lika många som blev friska i träningsgruppen som i gruppen som åt Zoloft. Regelbunden träning var med andra ord lika effektivt som medicin vid depression.

Motion är bättre på sikt

Även om resultatet var sensationellt nöjde sig inte Blumenthal med det utan bestämde sig för att fortsätta följa patienterna, för att se om utfallet stod sig över längre tid än fyra månader. Det finns en god anledning till att han resonerade så: När man har tillfrisknat från en depression befinner man sig i ett skört läge, ofta utan att veta om det själv. Man upplever att man mår bra och att allt är som vanligt, men i själva verket kan man lätt falla tillbaka in i depressionen igen. Isen under ens fötter är betydligt tunnare än vad man tror.

Det riktigt intressanta var därför vad man såg vid en ny kontroll av de tre grupperna efter ytterligare sex månader. Under tiden som gått var deltagarna inte längre lottade till vare sig medicin eller träning utan fick välja själva. Vissa valde att träna på egen hand, några gick i terapi och andra åt medicin. Vilka klarade sig bäst? Jo, de som hade tränat löpte lägst risk att återinsjukna i en depression. Mindre än var tionde av dem, 8 procent, blev deprimerade igen under sexmånadersperioden. Det kan jämföras med mer än var tredje, 38 procent, bland de som hade fått medicin. Träningen gav inte bara ett lika starkt skydd som medicin, träningen gav ett starkare skydd.

Att löpträning skulle vara lika effektivt i behandlingen av depression som ett läkemedel som har kostat miljarder att ta fram, och som år efter år har legat i topp på listan över världens mest sålda mediciner, verkade nästan för bra för att vara sant. Att träningen till och med gav bättre effekt än medicin på lång sikt, kunde det verkligen stämma? Ja, det var ju precis det som försöket visade. Resultaten var inget annat än sensationella och visst skrevs det om dem i tidningarna, men fick de lika stor uppmärksamhet som depressionsmedicinerna? Nej, inte ens i närheten.

Åtskilliga miljarder dollar har lagts på marknadsföring av antidepressiva läkemedel. Hur mycket har man lagt ner för att sprida att träning ger samma effekt? Förmodligen inte många kronor. Det beror förstås på att det inte finns samma möjligheter att tjäna pengar på den uppgiften. Ingen är intresserad av att marknadsföra träning i samma utsträckning som ett läkemedel som kan säljas för mångmiljardbelopp och där marknadsföringsbudgeten i princip är obegränsad. Det här är anledningen till att så många inte känner till vilka fantastiska effekter träning har på depression och nedstämdhet.

Fler bevis på motionens vinster

Blumenthals resultat är inte unika. Häromåret bestämde sig några forskare för att sammanställa det vetenskapliga läget kring träning som medicin mot depression. De hittade hundratals undersökningar från 1980-talet och framåt och valde ut de trettio mest välgjorda. Så många som tjugofem av dessa visade att träning ger ett skydd mot depression. I de här sammanhangen är det ovanligt att man hittar en så stor andel med positiv effekt. Forskningen har alltså kommit i kapp och visar svart på vitt att träning fungerar utmärkt som depressionsmedicin! Och även om man verkar få bäst resultat av att springa och inte av att gå visade sammanställningen att även promenader ger bra effekt när det gäller att förebygga depression. Så lite som 20–30 minuters promenad om dagen skyddar mot depression och får dig att må bättre!  

I alla dessa undersökningar fokuserade man på om en depression kan behandlas med träning, inte på vad det beror på. För att förstå varför måste man se på några av de ämnen i hjärnan som reglerar hur vi mår: dopamin, serotonin och noradrenalin.