Serotonin, noradrenalin och dopamin är ämnen som överför signaler mellan hjärnans celler – på medicinspråk kallas de för neurotransmittorer – och som därigenom påverkar hur vi mår. Brist på alla tre har kopplats till depression och många antidepressiva mediciner utövar sin effekt genom att öka nivåerna av dem. Selektiva serotoninåterupptagshämmare (ssri), världens mest använda antidepressiva läkemedel, höjer framför allt nivån av serotonin, men det finns också mediciner som ökar nivåerna av dopamin och noradrenalin. Serotonin, noradrenalin och dopamin gör betydligt mer än att påverka om du är deprimerad eller inte. De är också viktiga för din personlighet och för tankemässiga förmågor som koncentration, motivation och beslutsfattande.
Serotonin har en bromsande effekt och håller hjärnans aktivitet på en balanserad nivå. Serotoninet lugnar överaktiva hjärnceller och dämpar därmed aktiviteten i hela hjärnan med resultatet att oro och ångest försvinner. Serotoninet skapar lugn, harmoni och en känsla av inre styrka. Brist på serotonin kan leda till att man blir orolig och ångestfylld.
Noradrenalin påverkar hur pigg, uppmärksam och koncentrerad man är. För låga nivåer kan göra att man blir trött och hängig, för mycket att man blir speedad, hyperaktiv och inte kan komma till ro.
Dopamin är centralt i hjärnans belöningssystem och påverkar vår motivation och vårt driv. God mat, social samvaro och sex höjer dopaminnivåerna och därför försöker vi få mer av dem. Varje nytt »gilla« i sociala medier ger en liten dopaminkick som gör att du kommer att vilja titta på din mobil igen för att se om det har kommit ännu fler. I princip alla beroendeframkallande droger som amfetamin, kokain och nikotin ökar dopaminnivåerna. Dopamin är dessutom, som du har läst om i kapitlet Bättre fokus, viktigt för koncentrationsförmågan och förmågan att fatta beslut.
Det hade varit smidigt om man kunde dra slutsatsen att den som är deprimerad saknar serotonin, noradrenalin eller dopamin och sedan ersätta det som saknas med tabletter. Tyvärr är det inte så enkelt. Bilden av hjärnan som en »kemisk soppa« med ingredienserna serotonin, noradrenalin och dopamin, där man saknar en eller flera ingredienser om man är deprimerad, är alldeles för förenklad. Det går inte att säkert dra slutsatsen att någon har serotonin-, noradrenalin- eller dopaminbrist.
En anledning är att dessa ämnen är sammanbundna i ett system i hjärnan där de inte bara påverkar varandra utan även en rad andra ämnen som också är centrala för vårt mående. Systemet är så komplext att vi inte på långa vägar har förstått det fullt ut. Vi bör snarare se på hjärnan som ett avancerat nätverk där aktiviteten i olika delar är påverkad än en soppa med tre feldoserade ingredienser.
Men oavsett komplexiteten råder det inget tvivel om att serotonin, noradrenalin och dopamin är viktiga för hur vi mår. Och det är inte bara medicin som kan höja nivåerna av dem utan även träning. Effekten kommer normalt först efter träningen och sitter i en eller ett par timmar. Fortsätter du att träna kontinuerligt kommer nivåerna att stiga på sikt, inte bara efter träningen utan under hela dygnet. På samma sätt som antidepressiva mediciner kan öka serotonin-, noradrenalin- och dopaminnivåerna kan också träning göra det.
Det finns ett stort mysterium med depressionsmediciner. När man ger dem till en deprimerad person ökar serotonin- och dopaminnivåerna i princip omedelbart, men utan att man mår bättre. Det tar oftast flera veckor innan depressionen börjar släppa och samma sak gäller vid träning. Nivåerna av dopamin och serotonin stiger redan efter första löprundan, men depressionen släpper inte förrän efter ett par veckors regelbunden löpning.
Om serotoninet och dopaminet spelar en viktig roll för hur vi mår så borde man ju se en omedelbar effekt, men det gör man alltså inte. Kanske är det så att ökningen av de båda ämnena, oavsett om den beror på mediciner eller på träning, bara är ett första steg mot att något annat händer i hjärnan. I själva verket är det detta »något« som i slutändan gör att vi mår bättre. Vad skulle det i så fall kunna vara? Inom hjärnforskningen har allt fler börjat rikta intresset mot vad som har kallats för ett mirakelmedel för hjärnan och det går under namnet Brain-derived neurotrophic factor eller BDNF.
BDNF är ett ämne som hjärnan tillverkar i bland annat hjärnbarken (cortex, hjärnans yttre del) och hippocampus. Att kalla något för ett mirakelmedel ska man vara försiktig med inte minst inom medicinsk forskning, men faktum är att BDNF har så positiva effekter på hjärnan att etiketten är motiverad.
När hjärnceller får BDNF skyddas de mot sådant som annars skulle ha skadat eller dödat dem. Om man utsätter cellerna för syrebrist, lågt blodsocker, angrepp från fria syreradikaler eller andra giftiga ämnen leder det normalt till att hjärncellerna blir skadade eller dör, men om de först har fått BDNF har de ett skydd. Om man drabbas av en hjärnskada, till exempel en stroke eller ett hårt slag mot huvudet, verkar hjärnan pumpa ut BDNF, förmodligen i ett försök att rädda sig själv. Ämnet får rycka ut som ett slags »hjärnans brandkår« för att begränsa skadorna, ungefär på samma sätt som när våra vita blodkroppar gör antikroppar för att möta en infektion eller blodplättarna samlas för att koagulera ett sår.
BDNF skyddar alltså hjärncellerna. Dessutom gör det så att nya hjärnceller bildas och det hjälper dessa nybildade celler att överleva sin första kritiska tid. BDNF stärker kopplingen mellan hjärncellerna vilket gör det viktigt för inlärning och minne. Det gör också hjärnan mer flexibel och hindrar cellernas åldrande. Listan på positiva effekter är så lång att det nästan är löjligt. BDNF är kort och gott hjärnans naturliga gödningsmedel. Och det är lika viktigt för hjärnans välmående hos barn som hos vuxna och äldre.
Så vad har allt det här med depression att göra? Jo, faktum är att BDNF är viktigt även vid depression, för BDNF-nivåerna verkar vara låga hos den som är deprimerad. Det har man sett i hjärnan hos personer som har tagit sitt liv. Om man behandlar en depression med medicin ökar BDNF. Och ju bättre man mår när man återhämtar sig från depressionen, desto mer BDNF verkar ha bildats. Men det slutar inte där. Nivåerna av BDNF är inte bara kopplade till depression utan verkar också påverka våra personlighetsdrag – låga nivåer av BDNF tycks faktiskt vara vanligare hos neurotiska människor!
Så till den stora frågan: hur kan man få mer av detta mirakelämne? Kan man ta det som en tablett? Tyvärr inte, för den kommer att brytas ner av magsyran i magen. Även om det gick att skydda BDNF från att förstöras av magsyran kommer det inte att passera hjärnans blodkärl. Samma sak om man skulle ge en spruta med BDNF direkt i blodet – ämnet släpps inte in genom blodkärlen i hjärnan. Att borra hål i huvudet och spruta BDNF rakt in i hjärnan är visserligen teoretiskt möjligt men knappast realistiskt.
Men det finns ett annat sätt att öka BDNF-nivåerna på naturlig väg och det är – trumvirvel! – träning! Det finns inte något som är så effektivt som fysisk aktivitet när det gäller att få hjärnan att bilda BDNF. I djurförsök har man sett att hjärnan omgående börjar bilda ämnet när man rör på sig, och nivåerna ökar i ett par timmar efter att man är klar. Särskilt mycket verkar bildas om man får upp pulsen ordentligt. Även om hjärnan börjar bilda BDNF redan efter det första träningspasset lönar det sig att ligga i. Samma »träningsdos« verkar nämligen ge mer BDNF i takt med att träningen fortsätter. Springer du två gånger i veckan, till exempel 30 minuter per gång, kommer din hjärna sakta men säkert att producera mer och mer BDNF utan att du behöver springa vare sig längre eller snabbare. Om du slutar att träna kommer de höjda BDNF-nivåerna att hålla i sig i upp emot två veckor innan de sjunker. Det betyder att du – ur ren BDNF-synpunkt – inte behöver vara fysiskt aktiv varje dag.
Det är framför allt konditionsträning som ökar BDNF-nivåerna, styrketräning verkar inte ha samma effekt. Vill du ha mer BDNF bör du alltså träna konditionen, helst regelbundet och allra helst ta i rejält under passet, till exempel med intervaller. Att få upp pulsen är viktigt, om inte i varje pass så i alla fall då och då.
Det finns många olika anledningar till varför man blir deprimerad eller känner sig nedstämd. En är att något allvarligt händer i livet, som en skilsmässa eller ett dödsfall. En annan är att man utsätts för långvarig stress. Om man under lång tid går omkring med höga nivåer av stresshormonet kortisol i kroppen ökar nämligen risken för att man ska drabbas av en depression. På samma sätt kan man även bli deprimerad av kortvarig stress om den är extremt kraftig, som när man är med om en livshotande händelse.
Men många depressioner kommer utan synbar anledning och vad de beror på arbetar man i dag intensivt med att försöka förstå. Det verkar nämligen finnas andra orsaker än yttre händelser eller att depressionen börjar i hjärnan. I stället verkar de ha sitt ursprung i kroppen. Och de kommer från oväntat håll. Bland annat har det visat sig att övervikt och fetma ger en ökad risk för depression. Inte bara för att man känner sig stigmatiserad eller uttittad på grund av övervikten, även om det naturligtvis också kan spela in, utan på grund av något rent biologiskt. Kanske är det något ämne som släpps ut av fettväven som påverkar hjärnan och kan leda till depression. Det finns flera misstänkta sådana ämnen, fettväven är inte bara en passiv energireserv utan sänder hela tiden signaler till övriga kroppen för att »tala om« vilka energireserver som finns. Signaleringen sker genom flera olika ämnen och flera av dessa kan påverka hjärnan och hur vi mår.
Vi vet också att människor med rubbningar i kroppens hormoner, som i nivåerna av det kvinnliga könshormonet östrogen, löper ökad risk att bli deprimerade. Dessutom har vi hela tiden en grad av inflammation i kroppen och det kan påverka risken för att bli deprimerad. Faktum är att läkemedel som dämpar inflammationer – så kallade antiinflammatoriska mediciner – verkar ha viss effekt även mot depression.
Många olika saker verkar med andra ord kunna leda till en depression. Innebär det att det finns en gemensam länk mellan övervikt, fetma, rubbade östrogennivåer, inflammation och stresshormonet kortisol? Allt mer tyder på att svaret kan kokas ner till fyra bokstäver: BDNF. Det verkar nämligen som om alla dessa rubbningar kan påverka BDNF. Stress leder nästan omedelbart till att produktionen av BDNF minskar. Även övervikt, rubbade östrogennivåer och inflammation kan leda till låga nivåer av BDNF och det får till följd att man blir deprimerad. BDNF verkar med andra ord spela en central, kanske till och med avgörande, roll bakom utvecklingen av en depression – oavsett vad den beror på. Mot den bakgrunden bör man själv se till att öka sina BDNF-nivåer och det gör man genom träning. Det hjälper oavsett vad depressionen beror på.
Benägenheten att utveckla en depression är till viss del ärftlig, så om någon av ens föräldrar har varit drabbad ökar risken. Att vissa människor har en ökad ärftlig risk, hur stämmer det in på BDNF? Jo, perfekt! BDNF kan nämligen se lite olika ut från person till person och en viss genetisk variant är vanligare bland de som lider av depressioner. Faktum är att BDNF är en av ett fåtal gener som det skulle vara intressant att undersöka om man vill se om en individ har en ärftlig sårbarhet för depression.